Trötta källor andas under vattnet.
Klockan fyra på morgonen
ritar en sista ensam blixt
i hast någonting över himlen.
Adam Zagajewski, ur dikten Sista åskvädret, i samlingen Törst (översättning Anders Bodegård)
Foto: A. Nydahl
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
"Konst är en angelägenhet för femtio personer, av dessa är trettio inte normala. Det som stora förlag förlägger är inte konst utan arbeten av folk som gör litterär rättvisa åt sin medelmåttighet."
1949 skrev Paul Bowles en berättelse som upptar mina tankar. Eftersom jag själv rest i den muslimska världen är det mycket jag känner igen. Den nordafrikanska kulturen fascinerar och skrämmer. Man är bokstavligt talat helt utan inflytande om man befinner sig i Libyen på 1980-talet. Man vet att man betraktas som en smutsig jude om man reser på Västbanken eller i Gaza vid samma tid. Varför då bry sig? Tja, varför inte?
I förra numret av TLS läste jag en intressant recension av Anson Rabinbach om Leif Jerrams bok Streetlife. The untold story of Europe’s twentieth century:
Om mobben i England skriver Johan Hakelius i Aftonbladet:
"Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp" säger Zygmunt Bauman idag.
I det första bandet av Anteckningar, för åren 1935-1942 (Interculture 1990 i översättning av Anna Säflund), av Albert Camus, finner jag intressanta tankar om ensamheten. I april 1937 skriver han:
En repris följer här. Jag hade tänkt skriva en ny text om Elias Canettis stora arbete Massa och makt, men fann det helt onödigt. Texten nedan är alltså densamma som publicerades i bloggen i november 2010. Skillnaden är att man med fördel kan läsa den mot bakgrunden av hur massan - pöbeln - fungerar i det brittiska samhället dessa dagar. Och även om texten nedan i första hand belyste de massor som formats av politiska skäl finns det en giltighet i hans ord. Canetti påpekar för övrigt att massan alltid - oavsett om det är en krigarmassa eller en fotbollsmassa - beter sig likadant. Massan är i sig en kropp som rör sig oberoende av de enskilda delarna/individerna. Väl inne i, och en del av, massan är man fast i den, med allt vad det innebär av våld och makt.

Kanske kunde man här, som en uppdatering, tillägga följande ur Massa och makt: