söndag 14 augusti 2011

Ökenromantik och beröringsskräck.

1949 skrev Paul Bowles en berättelse som upptar mina tankar. Eftersom jag själv rest i den muslimska världen är det mycket jag känner igen. Den nordafrikanska kulturen fascinerar och skrämmer. Man är bokstavligt talat helt utan inflytande om man befinner sig i Libyen på 1980-talet. Man vet att man betraktas som en smutsig jude om man reser på Västbanken eller i Gaza vid samma tid. Varför då bry sig? Tja, varför inte?

Paul Bowles är bara en av många som infiltrerat oss med sina giftigt sentimentala och förkrossande romantiska berättelser. Den nordafrikanska arabvärlden finns där alltid som romantik (nedåtgående sol, erotik i tälten) och hot (krigare på vita hästar).

Jag vet att det är hotet som borde väcka mest intresse. Ändå tycks västerlänningen i gemen helt omedveten om det hot som politisk islam utgör. Inte nämna, inte citera, inte tala om de tänkare som för länge sedan yppat sin oro över framtiden, framför allt inte låtsas som om det fanns en giltighet i deras oro.

Döp hellre den medvetne till sjukling (sjukdomen heter islamofobi), få honom eller henne att se ut som en människa redo för tvångströjan och stora sprutan med lugnande preparat. Lev kvar i illusionen, bli precis som Bowles i den skräckfyllda romantiken inför islam.

Islamism och västerländsk nivellering tycks passa utmärkt ihop. Fördumningen och tomheten i shoppingkulturen har på samma sätt en förödande effekt, den försänker i ett tillstånd av fågelöppna munnar och hjärndöda reaktioner. Varje pöbel har i sitt omedvetna liv också en dörr öppen för de nya, starka härskarna.

Beröringsskräcken visar sig vid varje dramatiskt skeende, oavsett om vi har att göra med en galen massmördare i Norge eller en plundrande och våldsam mobb i England. Citera ingen som kan ha sagt något intressant, låtsas hellre att du inget anar eller vet.

Möte med hösten.

Vid Östersjön mötte jag hösten idag. Som jag stod spejande ut över vattnet kom en ganska tät dimma med duggregn allt närmare land. Plötsligt övergick den i kastvindar och regn.

I hamnen höll tre män på att ta upp båtarna, en kanin dök ner i sin håla just när jag vände och gick åt det hållet.

De sista fyra husbilarna blev bara tre, två kvinnor och en man skrattade och sa: "Vi hade i alla fall tur med vädret".

I regnet började kavajen lukta som det våta yllet i en Lars Gustafsson-roman och jag återvände hem. Kanske kan Tosteberga hamn inte bara bjuda på frihet från panik, utan också en lång höst av stilla kaffestunder med bara måsar och skarvar som sällskap.

Väl hemma i värmen började jag läsa.

"Ni skulle inte skriva så mycket om ensamheten om ni förmådde utvinna mesta möjliga av den" skriver Albert Camus i anteckningsboken i april 1942. Redan i augusti rör han vid ämnet igen och säger: "Också viljan är en ensamhet." Jag begrundar orden när barnbarnen åter börjar skola och dagis och de få människor som finns i min närhet återgår till arbete och vardag.

Foto: A. Nydahl

Stadens historia.

I förra numret av TLS läste jag en intressant recension av om Leif Jerrams bok Streetlife. The untold story of Europe’s twentieth century:

"In 1934, Martin Heidegger wrote a famous essay explaining why he had refused an invitation to teach in Berlin. “Why I Still Remain in the Provinces” was an anti-urban philippic, warning that cities exposed thinkers to what he called “destructive error”. But when the wise philosopher listened to the local peasants and to “what the mountains, and the forest and the farmlands were saying”, he was reassured. Heidegger was by no means the only twentieth-century intellectual to subscribe to an inexhaustible liturgy of anxieties about modernity and the perils of city life. By contrast, Leif Jerram’s Streetlife might have been entitled, “Why we still remain in cities”. It offers an unromanticized, sweeping and informed cultural history of European cities in the long twentieth century. It does not understate alienation, poverty, violence and racial strife, but it pays a good deal of attention to how neighbourhoods, factories, sports teams, clubs, dance halls and bars provided camaraderie and cohesion unique to urban life"

Hela texten kan du läsa här.

lördag 13 augusti 2011

Mobben och obildningen.

Om mobben i England skriver Johan Hakelius i Aftonbladet:

”Det haltade redan från början. Mark Duggan, vars död utlöste alltihop, var karriärgangster. Att bli skjuten av polisen var en kalkylerad yrkesrisk. En tråkig historia, men som en klok man en gång påpekade: ”alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd”. Och nu dyker miljonärsdöttrarna, förskollärarna och operavaktmästarna upp i rättssalen. Klasskamp?

Det plundrarna, misshandlarna och mord-brännarna har gemensamt är kanske inte att de är fattiga, förtryckta och drabbade av nedskärningar. Kanske är en del av dem fattiga, andra rika, en del svarta, andra vita, en del hunsade, andra översittare, en del arbetslösa, andra inte. Det de har
gemensamt kanske spänner över politiskt fiffiga gränser: att de skiter i det mesta utom sig själva. Att de såg en chans och tog den. En trivial egoistisk twittermobb.”

Och om den politiska klassens brist på bildning skriver Gunilla Brodrej i Expressen:

” Det framkom nämligen att statsministerns sommarläsning bestått av fyra deckare, samtliga författade av Camilla Läckberg. Man kan tänka sig tre olika förklaringar till varför Reinfeldt deklarerade detta:

1) Han har ingen bildning. Han älskar dem.
2) Han har bildning och kan bättre, men slöläser för att markera avstånd från de kulturkonservativa gammelmoderaterna. Han fiskar alltså röster med en populistisk agenda som liknar Hägglunds två år gamla köksbordsreferens.
3) Han lever som han lär: Den som säljer mest är bäst.”

Vantrivseln och det totalitära.

Om jag vore en ung man och skulle referera till min känsla för samtiden, och då hänvisade till Freuds essä om vantrivsel i kulturen, så skulle jag förmodligen säga att vantrivsel bara är förnamnet. Att lämna de totalitära ideologierna bakom sig är en livslång process. Jag kom in i den malmöitiska vänstern när jag fortfarande var tonåring. Vantrivseln den gången kan identifieras som en äkta vrede över sakernas tillstånd: bomberna föll över Vietnam, Sovjetunionen och deras lydstater ockuperade Tjeckoslovakien - etc, etc.

Det totalitära samlar alltid sina trupper i kamp mot vantrivseln. Det totalitära förmår utställa löften om något annat, något bättre, och till det går människan som en törstig i öknen går till källan. Men även om en människas livstid är kort kan den räcka för en omvärdering.

Det totalitära i sig kan bli frånstötande. Inte så att man söker sig från ett totalitärt system till ett annat - det är den gängse, lata metoden - utan att man vänder det helt ryggen, oavsett om det är en religiöst, politiskt eller på annat sätt totalitärt präglad idévärld. De slutna tankesystemen är oerhört lika varandra, alldeles oavsett om de paraderar under bruna, svarta, röda eller gröna fanor.

Det finns mer gemensamt mellan fascismens svartskjorta och islamismens gröna pannband än det kan verka vid en ytlig betraktelse. Och det finns mer gemensamt mellan marxismens hammare och skära och nationalsocialismens hakkors: dessa ideologier samlar leden kring tanken på Den Nya Människan, och hon bestäms av "ras" eller "klass". I islamismens fall bestäms hon av "tro" och "underkastelse" (vilket är den korrekta översättningen av ordet islam).

Att lämna dessa slutna tankesystem bakom sig väcker harm. Gamla vänner, bekanta, frändskaper kastar glåpord och sätter etiketter. Man får följa det gamla ordspråket om hundarna som ylar medan karavanen drar vidare, med den skillnaden att karavanen numera är en högst solitär farkost.

Det politiska livet - i alla dess skenbara motsägelser och motsättningar - är sedan länge Waste Land för mig. Det religiösa livet har aldrig varit en möjlighet, hur gärna man än hade önskat att bönen vore en kraft att lita till. Men unga år i en totalitär rörelse kan om inte annat ge ett slags vaccinering mot den fördumning och försumpning av det offentliga samtalet som sker sedan rätt lång tid tillbaka. Det vaccinet undanhåller mig också från varje form av stöd till det ena eller andra partiet, den ena eller andra organisationen.

Min enda hemvist är litteraturen och det solitära livet. Bara så kan jag skydda mig mot de fasor nuet och framtiden erbjuder. Bara så kan ett slags mänsklig värdighet upprätthållas. Jag låter hundarna yla. Det har de alltid gjort och det kommer de att fortsätta göra. Och medan de ylar känner de sig duktiga, rättfärdiga och goda. Själv saknar jag sedan många år varje behov av sådana känslor.

fredag 12 augusti 2011

De defekta konsumenternas upplopp.

"Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp" säger Zygmunt Bauman idag.

"Från vaggan till graven är vi tränade och drillade att behandla butiker som apotek fyllda med mediciner som kan bota eller åtminstone lindra alla livets och vårt gemensamma livs sjukdomar och plågor. Butiker och shopping erhåller på så vis en fullt och sant eskatologisk dimension. Stormarknaderna, som George Ritzer som bekant uttryckte det, är våra tempel; och så kan jag tillägga att inköpslistorna är våra bönböcker, medan promenaderna i galleriorna blir våra pilgrimsfärder."

Läs hela hans artikel här.

Camus om ensamheten.

I det första bandet av Anteckningar, för åren 1935-1942 (Interculture 1990 i översättning av Anna Säflund), av Albert Camus, finner jag intressanta tankar om ensamheten. I april 1937 skriver han:

"Egendomligt: oförmögen att vara ensam, oförmögen att inte vara det. Man accepterar bägge. Bägge befrämjar."

I maj:

"Att skriva är att avstå. Konsten kräver att man ger upp vissa saker."

I juni:

"Kulturen; människornas skrik inför sitt öde. Civilisationen, dess fall; människans begär efter rikedomar. Blindhet."

Och slutligen i september:

"Man kämpar och lider för att återerövra sin ensamhet. Och så en dag ler världen sitt ursprungliga, naiva leende. Då är det med ens som om kamp och liv suddats ut inom en."

I ensamheten längtar vi alltså efter gemenskapen. När vi befinner oss i den är smärtan och längtan tillbaka till det solitära nästan olidlig. I skrivandet kan vi avstå från gemenskapen, och då gör vi det medvetet, som att flytta själva kroppen ett steg bort. In i tystnaden. Alla begär är borta, både de materiella och de andliga. I detta befriade tillstånd föds det vi vill foga till våra liv. Camus visste i unga år mycket om det.

torsdag 11 augusti 2011

Några ansikten ur mobben.

Laura Johnson

Nej, hon är inte representativ (vem av oss är det?), men hon stod inför skranket igår, för sitt deltagande i mobbens plundringar. Själv hade hon stulit elektronik för femtusen pund. Hennes namn är Laura Johnson och hon är miljonärdotter. Nu har hon fått fotboja och väntar rättegång.

Nå, jag skrev igår om Canettis Massa och makt. När jag läser om miljonärsdottern tänker jag att teorin om massan nog ändå är riktigare än de ryggmärgsreflexer som gör gällande att det är fattigdom som får människor att ansluta sig till en plundrarmobb. En annan faktor som i dagens olika analyser lyfts fram är det faktum att människor insyltade i olika kriminella gäng varit pådrivande i plundringarna. Att vara fattig, arbetslös eller utan vare sig bildning eller utbildning är sannerligen inga automatutlösande mobbreflexer. Om så vore får vi räkna med att FAS3- kollektiven i Sverige snart störtar in på Konsum och anlägger eld.

Alexis Bailey

Det finns inget ämne som lockar fram fler teorier än detta. Är det inte marxistiska klassbegrepp som dammas av, så är det ett primitivt rastänkande som räknar och "förklarar" andelen mörkhyade i relation till ljushyade plundrare. Vore det så enkelt kunde man lägga ner varje diskussion. Däremot tror jag att både marxismens begrepp och socialpolitiska analyser som har med klass (proletariat, trasproletariat och småborgarklass) och kultur (brittisk, afrikansk, asiatisk etc) att göra, är användbara om det sker på ett icke-dogmatiskt sätt, och dessutom tycker jag att de enskilda berättelserna visar på något betydligt mer komplext. Låt mig därför bara avslutningsvis nämna lärarassistenten Alexis Bailey. Han borde väl ändå undvika att inför sina elevers ögon delta i plundringarna? Men det gjorde han inte. Brevbäraren Jeffrey Ebanks, 32, kunde inte heller låta bli. Varför? Fanns det ekonomiska skäl till hans plundring? (I sammanhanget en artikel av Theodore Dalrymple).

Andres Lokko skriver i Aftonbladet, att en enda butik lämnades orörd i Clapham: Waterstones bokhandel. Säger det något?

Det sista jag såg på BBC i natt var en gråtande man som fått sin lilla butik plundrad. Han fick ryggdunkar av kollegorna som sa att det skulle ordna sig. Han svarade att han saknade försäkring, och att allt det lilla som försörjt honom och hans familj nu var borta. Hans tårar står för mig som en symbol för det som svept fram över de brittiska städerna.

onsdag 10 augusti 2011

Många skäl läsa Elias Canettis Massa och makt.

En repris följer här. Jag hade tänkt skriva en ny text om Elias Canettis stora arbete Massa och makt, men fann det helt onödigt. Texten nedan är alltså densamma som publicerades i bloggen i november 2010. Skillnaden är att man med fördel kan läsa den mot bakgrunden av hur massan - pöbeln - fungerar i det brittiska samhället dessa dagar. Och även om texten nedan i första hand belyste de massor som formats av politiska skäl finns det en giltighet i hans ord. Canetti påpekar för övrigt att massan alltid - oavsett om det är en krigarmassa eller en fotbollsmassa - beter sig likadant. Massan är i sig en kropp som rör sig oberoende av de enskilda delarna/individerna. Väl inne i, och en del av, massan är man fast i den, med allt vad det innebär av våld och makt.

Den 23 september 1985 började jag läsa Elias Canettis Massa och makt. Det var avgörande läsning. Det jag inte riktigt förstått men anat från sommaren 1978 och framåt, och som hade med min brytning med den svenska ml-rörelsen att göra, var att frågan om massan var något långt mer än en politisk/ideologisk fråga. Det jag trodde räckte som ett avståndstagande och fjärmande från Lenins, Stalins, Maos och Hoxhas monolitiska idéer skulle visa sig vara något större: en uppgörelse med totalitarismen.

Det totalitära tänkandets rötter, förlitandet på massan som drivkraft för att föra dessa totalitära idéer till makten, skulle blottas och jag skulle allt tydligare se det som förband fascismen och nazismen med kommunismen, och det som förband de totalitära traditionerna med varandra. Massan var dessa traditioners drivkraft och historiska motor. Elias Canetti kunde skriva något som jag tidigare inte sett hos andra författare och filosofer:

"Så snart man har överlämnat sig åt massan, fruktar man inte dess beröring."

"Den öppna massan består så länge den växer."

"Den slutna massan förskansar sig."

Hela den 509 sidor tjocka boken, översatt till svenska av Paul Frisch, sönderfaller i något som närmast kan beskrivas som aforismer. Ändå går den att läsa som sammanhängande, filosofiska resonemang. 1981 års Nobelpristagare i litteratur var ingen ny bekantskap för mig. Genom Alvar Alsterdal hade jag redan läst honom i utdrag och i presentationer i Studiekamraten. Hans Massa och makt var däremot ny. Den enda romanen, Förbländningen kom ju redan 1975, och sedan de fina tunna volymerna, som bl.a. paret Edfelt översatte, sådana som Rösterna i Marrakesh, och sviten självbiografiska böcker med sanslösa titlar som Den räddade tungan och Facklan i örat.

Jag har öppnat Massa och makt hundratals gånger. Läst lite eller mycket. När jag slår igen den idag blir det med följande ord på näthinnan:

"I melankolin är man den som redan har blivit upphunnen och gripen". Jag vet att melankolin i Canettis teori är manins raka motsats, ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att jakten på atomiseringen och det solitära livet också rymmer ett element av mani.

*

Kanske kunde man här, som en uppdatering, tillägga följande ur Massa och makt:

"Ofta talas det om massans förstörelselusta, den är det första man lägger märke till hos massan... Vad massan helst förstör är hus och föremål... Det mest verkningsfulla av alla förstörelsemedel är elden. Den syns på långt håll och drar till sig folk. Den förstör oåterkalleligt... Den massa som härjar med eld anser sig oemotståndlig. Alla kommer att ansluta sig till den..."

(Ur kapitlet Förstörelselusta, sidan 16)

Mobben i West Midlands.

Dudley Street, Birmingham igår kväll.

När jag idag läser brittisk press ser jag hur kvarter jag själv tyckt så mycket om, och som jag skrivit åtskilligt om i svensk press, plågas av mobbens våld. I Birmingham dödades tre män som försökte beskydda sin familjefirma, en biltvätt. Över hela Midlands drar våldet nu fram.

Camerons ord från igår, om att mobben skulle få känna på lagens fulla kraft, var mest ägnade den egna politiska klassen - ett slags gosefilt. I verklighetens värld framstår han som en tom bubbla av retorik.

Max Hastings skriver om mobben som drar fram i de brittiska städerna:

”They are illiterate and innumerate, beyond maybe some dexterity with computer games and BlackBerries.

"Själv behöver jag tre..."
Birmingham centrum igår.

They are essentially wild beasts. I use that phrase advisedly, because it seems appropriate to young people bereft of the discipline that might make them employable; of the conscience that distinguishes between right and wrong.

Birminghams: poserande framför förstörelsen.

They respond only to instinctive animal impulses — to eat and drink, have sex, seize or destroy the accessible property of others.”

För några veckor sedan skrev jag in lite anteckningar från resor i West Midlands, och en av dem säger kanske något om stämningen långt före mobbens attacker:

"Jag blev rädd på det lilla caféet i palestinska Birzeit när två unga män reste sig och med mörka blickar kom emot mig. Men den rädslan var en liten susning jämfört med det jag kände på 62:ans buss i Birmingham, när gänget med sina marijuanadoftande frisyrer och dunkande musikmaskiner steg upp på andra våningen och röjde sig väg ner mot bakänden. Vad de tänkte och vem de skulle skada den kvällen vet jag inte. Jag steg av bussen och sa till mig själv att jag anat faran i tid. I det man tror sig hemma konfronteras man med de farligaste djuren."

I en bok jag just arbetar på om Black Country kommer jag utförligt att berätta om den trasproletära brittiska miljön. Och så tror jag att det är dags för en omläsning av Engels omskakande arbete The Condition of the Working Class in England in 1844.

Guardians direktrapportering är mycket läsvärd.

Bilderna i bloggen från Daily Mail idag.

tisdag 9 augusti 2011

Gunnar D Hansson: Var slutar texten? (Autor)

I Litterär gestaltnings skriftserie kommer som nummer tio nu poeten Gunnar D Hansson med en fascinerande samling essäer, brev och dikter som kretsar kring frågan ”var slutar texten?”

Skriftserien utges av den ideella föreningen Autor i samarbete med Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Skrifterna är ändå genomgående av intresse för varje människa som sysslar med eller intresserar sig för litteratur och hur den föds, skapas och analyseras.

Hanssons texter är av det ovanliga slaget. De korsar genregränser lika elegant som en flodhäst korsar vattnet, med tyngd och samtidig lätthet. En essäistisk text innehåller här poesi och brev, fiktiva eller äkta. I förlängningen föds också frågor kring poetikens nödvändighet.

Bokens personregister gör det lätt att navigera både bland gammalt och nytt. Det faktum att Vilhelm Ekelund där förekommer med sådana som Aristoteles och Michel de Montaigne gör att man snabbt förstår bokens stora spännvidd, både i tid och rum.

Floder av hat? England på väg ut i det förutsägbara.

Nej, det räcker inte att citera gamla sångtexter och säga att London brinner. Det är betydligt mycket värre än så. I brist på egna ord vill jag rekommendera en mycket gammal text. Jag citerar bara en liten bit ur inledningen, och lägger längst ner ut en länk, där ni hittar hela texten. Det rör sig om Enoch Powells så kallade "Rivers of Blood"-tal, som han höll i Birmingham den 20 april 1968. Ja, också Birmingham brinner. Hur det fortsätter kan ingen sia om. När pöbeln tar över gatorna är det för sent att tala om "socialpolitik". Förutom att följa BBC-rapporterna i direktsändning kan man läsa både brittisk press och bloggar.

Brittiska medier är fulla av bilder som denna.
Mobben tvingar män och kvinnor att klä
av sig nakna och stjäl deras tillhörigheter.

Se också denna video där mobben låtsas hjälpa en skadad och blödande ung man, men sedan tömmer hans ryggsäck (dubbelklicka så du kan se hela bilden) och springer iväg:



*

Här inledningen på Enoch Powells tal:

"The supreme function of statesmanship is to provide against preventable evils. In seeking to do so, it encounters obstacles which are deeply rooted in human nature.

One is that by the very order of things such evils are not demonstrable until they have occurred: at each stage in their onset there is room for doubt and for dispute whether they be real or imaginary. By the same token, they attract little attention in comparison with current troubles, which are both indisputable and pressing: whence the besetting temptation of all politics to concern itself with the immediate present at the expense of the future.

Above all, people are disposed to mistake predicting troubles for causing troubles and even for desiring troubles: "If only," they love to think, "if only people wouldn't talk about it, it probably wouldn't happen."

Perhaps this habit goes back to the primitive belief that the word and the thing, the name and the object, are identical."

Hela talet här.

Vilka höjder?

Ett berg, en tanke. För varje steg uppåt blir fallet högre. Om ambitionen är att komma så högt upp som möjligt växer också fåfängan. Jag stannar själv där nere. Jag stannar och blickar uppåt men inget lockar mig att följa med. Aldrig någonsin har jag lockats. Hellre är jag en åskådare när omvärlden bråkar och slåss om höjderna.

Foto: A. N.

måndag 8 augusti 2011

Att inte vänja sig vid döden.

"Livets största ansträngning är att inte vänja sig vid döden" skriver Elias Canetti.

Trots att vi alla känner vår dödlighet, några tydligare, några mera vagt, försöker vi anstränga oss just så. I min egen ålder är det alldeles "normalt" att ha tagit farväl av föräldrar, släktingar, vänner. Några av dem var alldeles för unga, flera dog för egen hand, andra av missbruk och felaktiga val.

Men när ett barn dör för oss, hur mycket måste vi inte då anstränga oss?

Foto: Ulrika W.

söndag 7 augusti 2011

Dikten från fascismens år...

Jag såg ikväll den gripande dokumentären från NRK om terrorn och massmorden i Norge. Bättre än tidigare förstod jag vilken betydelse som Nordahl Griegs fina gamla dikt från 1936 fått, när den sjöngs på gator, torg och olika minnesceremonier (med Otto Mortensens musik). Det finns ingen anledning att luta sig mot svenska översättningar. Läs och begrunda Griegs ord:

TIL UNGDOMMEN
av Nordahl Grieg

Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm -
vi deg til strid!

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må - men:
øk det og styrk det!

Stilt går granatenes
glidende bånd
Stans deres drift mot død
stans dem med ånd!

Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!

Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.

Ubygde kraftverker,
ukjente stjerner.
Skap dem, med skånet livs
dristige hjerner!

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.

Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.

Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.

Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.

Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!

Orden hemmavid och i asyl.

W.G. Sebald

I en kommande bok av Anders Olsson, Ordens asyl - en inledning till den moderna exillitteraturen (utges av Bonniers den 16 augusti), läser jag många märkvärdigheter. Olsson hör till mina favoriter, och den bok han skrev tillsammans med Daniel Birnbaum i början av 1990-talet, Den andra födan, kom att ha stor betydelse för mitt eget skrivande.

Djuna Barnes.

Det Olsson tar fasta på är villkoren för den moderna exillitteraturen. Han tar historiska avstamp, men behandlar författarskap som de flesta av oss känner och är förtrogna med. Bland författarna finns Nelly Sachs, Djuna Barnes, W.G. Sebald, Paul Celan, James Joyce, Samuel Becket, Witold Gombrowicz, Vladimir Nabokov och många andra. Olsson citerar Claudio Guillén som i en essä hävdat att all exillitteratur uppvisar "en dialektik mellan återgång och förnyelse". Den består av en "oavslutad dynamik, där den nostalgiska problematiken är starkt skiftande och lika svårgripbar som givande att undersöka".

Den inre exilen då? Jodå, även den - i sällskap med såväl frivillig som påtvingad exil. Nomadismen och melankolin. Resandet, uppbrotten, språkbytena. Dualiteten mellan då och nu, hemma och bort.

Paul Celan.

Det är frågor av central betydelse för vår tid. Jag återkommer med en recension när boken utkommer, om jag tills dess tycker mig mogen. Olssons böcker är alltid långvariga följeslagare i läsandet, de måste sjunka in, bearbetas och vara föremål för många inre argumentationer. Ordens asyl är inget undantag.

lördag 6 augusti 2011

Fjordman, Eastwood, Brodsky.

Foto: Ulrika W, Gästersjö, Finland.

När jag nu ser häxjakten mot enskilda bloggare, som Fjordman, inser jag att inte bara den norske massmördaren själv kommer att straffas. Att det var han som uppenbarligen ensam stod bakom såväl bomb som massmord hindrar inte press och myndigheter från att leta bland bloggarna. Det är en absurd situation.

Varför inte också kalla Clint Eastwood till förhör, han som gjort filmen Gran Torino, om en åldrande och bitter man som med gevär i hand visar hatet mot sina invandrade grannar? Varför inte leta i gamla polisfilmer efter "förebilder"?

Varför inte rannsaka det senaste århundradets litteratur? Varför inte ifrågasätta själva boktryckarkonsten, den som spridit så mycket "ondska"? Måste vi tvingas överlämna listor till säkerhetspolisen, så de letar i rätt hyllor? När de är färdiga med skönlitterär ondska får de gå vidare med 1900-talets litteratur om islam, islamism, gettokulturer och lågintensiva inbördeskrig (där väl Enzensberger var en av pionjärerna, med Ach, Europa! Wahrnehmungen aus sieben Ländern, redan 1987 och i svensk översättning, Ack Europa! 1988). Så listor lär behövas för de säkerhetspolisiära tjänstemän som väl inte ens hört talas om de tyskar, engelsmän, fransmän, kurder, egyptier, israeler, danskar, amerikaner, somalier, syrier och andra som skrivit i ämnet, men som nu måste försöka förstå vad som utlöser ett massmord.

Bloggen är "bara" en teknik. Bloggen är inte något annat än en av de senaste uppfinningarna i människans ambition att sprida ordet - det sagda, det skrivna och det tryckta. Det finns inte ett enda skäl att avstå från kritik mot den totalitära ideologi som vägleder islamismen. Rakt tvärtom har denna kritik allt större fog.

De totalitära lärorna leder alltid till sociala spänningar och utbrott av hat, våld, förföljelser och mord. Vi kan se hur den processen pågår dagligen i hela västerlandet. Att tiga om det vore att fegt ställa in sig i det led som kräver anpassning och tystnad. De journalister som nu jagar massmördarens "förebilder" framstår som lata och obildade tjänstehjon.

Situationens allvar kräver något helt annat. Man kan - på ren trots - börja med att läsa Fjordmans egna texter. Alldeles oavsett vilka slutsatser man drar av dem tvingas man inse fakta. Fjordman argumenterar sakligt utifrån sina kunskaper, och det innebär också att han i sina texter tar i beaktande det faktum att islam som massfenomen i Europa innebär en oundviklig konfrontation mellan ett sekulariserat samhälle och den allt tydligare ambitionen att islamisera och med sharia-lagar underkasta befolkningen denna minoritets vilja, ambitioner och sedvanor.

Jag letar i mina gamla texter och hittar en som nog passar in i detta klimat:

Att säga att man föredrar en bristfällig demokrati framöver en fulländad diktatur är väl numera lika banalt som att säga att man föredrar liv framför död. Och ändå inte. Med de totalitära krafterna som öar av motstånd i de europeiska nationerna måste vi åter gå till de mest grundläggande frågorna och hävda sådana distinktioner. Det finns en hel del människor, inte minst i Sverige, som föredrar den fulländade diktaturen.

"Det är bättre att vara ett totalt misslyckande i en demokrati än att tillhöra martyrerna eller gräddan i en despoti" sade Joseph Brodsky i sin Nobelföreläsning 1987. I denna hävdade han också privatlivets betydelse, det som utspelar sig i hemmet, i kretsen av de allra närmaste. Han gör där en lustig jämförelse som jag själv funderat mycket på, eftersom jag tycker mig kunna koppla den till den plågsamma scenpoesins framfart. Vad är en tråkig eller spexig uppläsning mot den alldeles privata läsningen? Brodsky säger att vi måste möta dikten direkt, utan mellanled, läsande av sidan med den tryckta texten. Är inte läsandet också en av demokratins viktigaste aspekter? Här läser och tänker jag alldeles fritt, utan inblandning från despoter eller fanatiker.

Brodsky säger att denna utveckling är liktydig med "individens alltmer tilltagande isolering". Räddningen kanske består i hävdandet av demokratin och dess fördelar, där läsningen blir att som isolerad individ ändå möta en samtalspartner, "ömsesidigt misantropiskt om man så vill". Brodsky stannar inte på halva vägen. Hans slutsats bör vi begrunda:

"Jag hyser inga tvivel om att det skulle finnas mindre sorg i världen, om vi valde våra härskare på grundval av deras läsbakgrund och inte på grundval av deras politiska program."

Konsumtionskulturen hinner aldrig ifatt sig själv

Den mentala och fysiska stress som plågar den moderna människan måste ha sin startpunkt i konsumismen. Om man alltid tycker att man ligger efter de andra i fråga om kläder, hus och hem, bil och sommarnöje, sneglar man på grannar och bekanta, så att stressen varje dag skruvas upp till en ny nivå.

Adorno skrev: "På samma sätt som massamhällets konsumenter genast vill uppleva det nya, så är de ur stånd att avstå från något." Att avstå är detsamma som att stiga ut ur konsumismen som livsstil. Man kan inte avstå om man alltjämt lever med den mentala och fysiska stress som kommer ur ett konsumtionsbehov, verkligt eller inbillat. Varje försök att vara modern slutar i en monumental känsla av otillräcklighet.

Efter varje ny konsumtionsrunda hinner alltid en eller flera av de inköpta varorna föråldras innan man ens kommit hem. Konsumtionskulturen hinner aldrig ifatt sig själv. När det uppstår en mättnad ropar medierna om kris. Hur många tv-apparater är det möjligt att köpa, hur många skjortor, blusar, kjolar, kavajer, innan den totala mättnaden uppstår? Varje ekonomisk "kris" är en indikation på mättnad. Mättnaden kan i bästa fall befria människan.

Foto: Ulrika W. Ser ni hjorten som kikar fram? Klicka på bilden för större format så syns den bra.

fredag 5 augusti 2011

Marco Rodrigues


Marco Rodrigues är en klart lysande stjärna bland Lissabons yngre fado-artister. På den nya skivan Tantas Lisboas finns det också med två av de väletablerade. Den ena är Mafalda Arnauth. Och på videon här sjunger han tillsammans med den andra, kompositören Carlos do Carmo. Kan man önska sig annat en dag då sommarregnet återkommit? Inte jag.

Dubbelklicka på videon för helskärmsformat.

Fernando Pessoa. Igen.

Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig. Efter varje citat följer min tanke och kommentar.

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.”

Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa:

"Det är mycket länge sedan jag var jag".

Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa:

"Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med".

Pessoas penna.

Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker. Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…”

Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.”

Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”

Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.

Foto: Ulrika W.