onsdag 10 augusti 2011

Mobben i West Midlands.

Dudley Street, Birmingham igår kväll.

När jag idag läser brittisk press ser jag hur kvarter jag själv tyckt så mycket om, och som jag skrivit åtskilligt om i svensk press, plågas av mobbens våld. I Birmingham dödades tre män som försökte beskydda sin familjefirma, en biltvätt. Över hela Midlands drar våldet nu fram.

Camerons ord från igår, om att mobben skulle få känna på lagens fulla kraft, var mest ägnade den egna politiska klassen - ett slags gosefilt. I verklighetens värld framstår han som en tom bubbla av retorik.

Max Hastings skriver om mobben som drar fram i de brittiska städerna:

”They are illiterate and innumerate, beyond maybe some dexterity with computer games and BlackBerries.

"Själv behöver jag tre..."
Birmingham centrum igår.

They are essentially wild beasts. I use that phrase advisedly, because it seems appropriate to young people bereft of the discipline that might make them employable; of the conscience that distinguishes between right and wrong.

Birminghams: poserande framför förstörelsen.

They respond only to instinctive animal impulses — to eat and drink, have sex, seize or destroy the accessible property of others.”

För några veckor sedan skrev jag in lite anteckningar från resor i West Midlands, och en av dem säger kanske något om stämningen långt före mobbens attacker:

"Jag blev rädd på det lilla caféet i palestinska Birzeit när två unga män reste sig och med mörka blickar kom emot mig. Men den rädslan var en liten susning jämfört med det jag kände på 62:ans buss i Birmingham, när gänget med sina marijuanadoftande frisyrer och dunkande musikmaskiner steg upp på andra våningen och röjde sig väg ner mot bakänden. Vad de tänkte och vem de skulle skada den kvällen vet jag inte. Jag steg av bussen och sa till mig själv att jag anat faran i tid. I det man tror sig hemma konfronteras man med de farligaste djuren."

I en bok jag just arbetar på om Black Country kommer jag utförligt att berätta om den trasproletära brittiska miljön. Och så tror jag att det är dags för en omläsning av Engels omskakande arbete The Condition of the Working Class in England in 1844.

Guardians direktrapportering är mycket läsvärd.

Bilderna i bloggen från Daily Mail idag.

tisdag 9 augusti 2011

Gunnar D Hansson: Var slutar texten? (Autor)

I Litterär gestaltnings skriftserie kommer som nummer tio nu poeten Gunnar D Hansson med en fascinerande samling essäer, brev och dikter som kretsar kring frågan ”var slutar texten?”

Skriftserien utges av den ideella föreningen Autor i samarbete med Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Skrifterna är ändå genomgående av intresse för varje människa som sysslar med eller intresserar sig för litteratur och hur den föds, skapas och analyseras.

Hanssons texter är av det ovanliga slaget. De korsar genregränser lika elegant som en flodhäst korsar vattnet, med tyngd och samtidig lätthet. En essäistisk text innehåller här poesi och brev, fiktiva eller äkta. I förlängningen föds också frågor kring poetikens nödvändighet.

Bokens personregister gör det lätt att navigera både bland gammalt och nytt. Det faktum att Vilhelm Ekelund där förekommer med sådana som Aristoteles och Michel de Montaigne gör att man snabbt förstår bokens stora spännvidd, både i tid och rum.

Floder av hat? England på väg ut i det förutsägbara.

Nej, det räcker inte att citera gamla sångtexter och säga att London brinner. Det är betydligt mycket värre än så. I brist på egna ord vill jag rekommendera en mycket gammal text. Jag citerar bara en liten bit ur inledningen, och lägger längst ner ut en länk, där ni hittar hela texten. Det rör sig om Enoch Powells så kallade "Rivers of Blood"-tal, som han höll i Birmingham den 20 april 1968. Ja, också Birmingham brinner. Hur det fortsätter kan ingen sia om. När pöbeln tar över gatorna är det för sent att tala om "socialpolitik". Förutom att följa BBC-rapporterna i direktsändning kan man läsa både brittisk press och bloggar.

Brittiska medier är fulla av bilder som denna.
Mobben tvingar män och kvinnor att klä
av sig nakna och stjäl deras tillhörigheter.

Se också denna video där mobben låtsas hjälpa en skadad och blödande ung man, men sedan tömmer hans ryggsäck (dubbelklicka så du kan se hela bilden) och springer iväg:



*

Här inledningen på Enoch Powells tal:

"The supreme function of statesmanship is to provide against preventable evils. In seeking to do so, it encounters obstacles which are deeply rooted in human nature.

One is that by the very order of things such evils are not demonstrable until they have occurred: at each stage in their onset there is room for doubt and for dispute whether they be real or imaginary. By the same token, they attract little attention in comparison with current troubles, which are both indisputable and pressing: whence the besetting temptation of all politics to concern itself with the immediate present at the expense of the future.

Above all, people are disposed to mistake predicting troubles for causing troubles and even for desiring troubles: "If only," they love to think, "if only people wouldn't talk about it, it probably wouldn't happen."

Perhaps this habit goes back to the primitive belief that the word and the thing, the name and the object, are identical."

Hela talet här.

Vilka höjder?

Ett berg, en tanke. För varje steg uppåt blir fallet högre. Om ambitionen är att komma så högt upp som möjligt växer också fåfängan. Jag stannar själv där nere. Jag stannar och blickar uppåt men inget lockar mig att följa med. Aldrig någonsin har jag lockats. Hellre är jag en åskådare när omvärlden bråkar och slåss om höjderna.

Foto: A. N.

måndag 8 augusti 2011

Att inte vänja sig vid döden.

"Livets största ansträngning är att inte vänja sig vid döden" skriver Elias Canetti.

Trots att vi alla känner vår dödlighet, några tydligare, några mera vagt, försöker vi anstränga oss just så. I min egen ålder är det alldeles "normalt" att ha tagit farväl av föräldrar, släktingar, vänner. Några av dem var alldeles för unga, flera dog för egen hand, andra av missbruk och felaktiga val.

Men när ett barn dör för oss, hur mycket måste vi inte då anstränga oss?

Foto: Ulrika W.

söndag 7 augusti 2011

Dikten från fascismens år...

Jag såg ikväll den gripande dokumentären från NRK om terrorn och massmorden i Norge. Bättre än tidigare förstod jag vilken betydelse som Nordahl Griegs fina gamla dikt från 1936 fått, när den sjöngs på gator, torg och olika minnesceremonier (med Otto Mortensens musik). Det finns ingen anledning att luta sig mot svenska översättningar. Läs och begrunda Griegs ord:

TIL UNGDOMMEN
av Nordahl Grieg

Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm -
vi deg til strid!

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må - men:
øk det og styrk det!

Stilt går granatenes
glidende bånd
Stans deres drift mot død
stans dem med ånd!

Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!

Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.

Ubygde kraftverker,
ukjente stjerner.
Skap dem, med skånet livs
dristige hjerner!

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.

Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.

Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.

Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.

Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!

Orden hemmavid och i asyl.

W.G. Sebald

I en kommande bok av Anders Olsson, Ordens asyl - en inledning till den moderna exillitteraturen (utges av Bonniers den 16 augusti), läser jag många märkvärdigheter. Olsson hör till mina favoriter, och den bok han skrev tillsammans med Daniel Birnbaum i början av 1990-talet, Den andra födan, kom att ha stor betydelse för mitt eget skrivande.

Djuna Barnes.

Det Olsson tar fasta på är villkoren för den moderna exillitteraturen. Han tar historiska avstamp, men behandlar författarskap som de flesta av oss känner och är förtrogna med. Bland författarna finns Nelly Sachs, Djuna Barnes, W.G. Sebald, Paul Celan, James Joyce, Samuel Becket, Witold Gombrowicz, Vladimir Nabokov och många andra. Olsson citerar Claudio Guillén som i en essä hävdat att all exillitteratur uppvisar "en dialektik mellan återgång och förnyelse". Den består av en "oavslutad dynamik, där den nostalgiska problematiken är starkt skiftande och lika svårgripbar som givande att undersöka".

Den inre exilen då? Jodå, även den - i sällskap med såväl frivillig som påtvingad exil. Nomadismen och melankolin. Resandet, uppbrotten, språkbytena. Dualiteten mellan då och nu, hemma och bort.

Paul Celan.

Det är frågor av central betydelse för vår tid. Jag återkommer med en recension när boken utkommer, om jag tills dess tycker mig mogen. Olssons böcker är alltid långvariga följeslagare i läsandet, de måste sjunka in, bearbetas och vara föremål för många inre argumentationer. Ordens asyl är inget undantag.

lördag 6 augusti 2011

Fjordman, Eastwood, Brodsky.

Foto: Ulrika W, Gästersjö, Finland.

När jag nu ser häxjakten mot enskilda bloggare, som Fjordman, inser jag att inte bara den norske massmördaren själv kommer att straffas. Att det var han som uppenbarligen ensam stod bakom såväl bomb som massmord hindrar inte press och myndigheter från att leta bland bloggarna. Det är en absurd situation.

Varför inte också kalla Clint Eastwood till förhör, han som gjort filmen Gran Torino, om en åldrande och bitter man som med gevär i hand visar hatet mot sina invandrade grannar? Varför inte leta i gamla polisfilmer efter "förebilder"?

Varför inte rannsaka det senaste århundradets litteratur? Varför inte ifrågasätta själva boktryckarkonsten, den som spridit så mycket "ondska"? Måste vi tvingas överlämna listor till säkerhetspolisen, så de letar i rätt hyllor? När de är färdiga med skönlitterär ondska får de gå vidare med 1900-talets litteratur om islam, islamism, gettokulturer och lågintensiva inbördeskrig (där väl Enzensberger var en av pionjärerna, med Ach, Europa! Wahrnehmungen aus sieben Ländern, redan 1987 och i svensk översättning, Ack Europa! 1988). Så listor lär behövas för de säkerhetspolisiära tjänstemän som väl inte ens hört talas om de tyskar, engelsmän, fransmän, kurder, egyptier, israeler, danskar, amerikaner, somalier, syrier och andra som skrivit i ämnet, men som nu måste försöka förstå vad som utlöser ett massmord.

Bloggen är "bara" en teknik. Bloggen är inte något annat än en av de senaste uppfinningarna i människans ambition att sprida ordet - det sagda, det skrivna och det tryckta. Det finns inte ett enda skäl att avstå från kritik mot den totalitära ideologi som vägleder islamismen. Rakt tvärtom har denna kritik allt större fog.

De totalitära lärorna leder alltid till sociala spänningar och utbrott av hat, våld, förföljelser och mord. Vi kan se hur den processen pågår dagligen i hela västerlandet. Att tiga om det vore att fegt ställa in sig i det led som kräver anpassning och tystnad. De journalister som nu jagar massmördarens "förebilder" framstår som lata och obildade tjänstehjon.

Situationens allvar kräver något helt annat. Man kan - på ren trots - börja med att läsa Fjordmans egna texter. Alldeles oavsett vilka slutsatser man drar av dem tvingas man inse fakta. Fjordman argumenterar sakligt utifrån sina kunskaper, och det innebär också att han i sina texter tar i beaktande det faktum att islam som massfenomen i Europa innebär en oundviklig konfrontation mellan ett sekulariserat samhälle och den allt tydligare ambitionen att islamisera och med sharia-lagar underkasta befolkningen denna minoritets vilja, ambitioner och sedvanor.

Jag letar i mina gamla texter och hittar en som nog passar in i detta klimat:

Att säga att man föredrar en bristfällig demokrati framöver en fulländad diktatur är väl numera lika banalt som att säga att man föredrar liv framför död. Och ändå inte. Med de totalitära krafterna som öar av motstånd i de europeiska nationerna måste vi åter gå till de mest grundläggande frågorna och hävda sådana distinktioner. Det finns en hel del människor, inte minst i Sverige, som föredrar den fulländade diktaturen.

"Det är bättre att vara ett totalt misslyckande i en demokrati än att tillhöra martyrerna eller gräddan i en despoti" sade Joseph Brodsky i sin Nobelföreläsning 1987. I denna hävdade han också privatlivets betydelse, det som utspelar sig i hemmet, i kretsen av de allra närmaste. Han gör där en lustig jämförelse som jag själv funderat mycket på, eftersom jag tycker mig kunna koppla den till den plågsamma scenpoesins framfart. Vad är en tråkig eller spexig uppläsning mot den alldeles privata läsningen? Brodsky säger att vi måste möta dikten direkt, utan mellanled, läsande av sidan med den tryckta texten. Är inte läsandet också en av demokratins viktigaste aspekter? Här läser och tänker jag alldeles fritt, utan inblandning från despoter eller fanatiker.

Brodsky säger att denna utveckling är liktydig med "individens alltmer tilltagande isolering". Räddningen kanske består i hävdandet av demokratin och dess fördelar, där läsningen blir att som isolerad individ ändå möta en samtalspartner, "ömsesidigt misantropiskt om man så vill". Brodsky stannar inte på halva vägen. Hans slutsats bör vi begrunda:

"Jag hyser inga tvivel om att det skulle finnas mindre sorg i världen, om vi valde våra härskare på grundval av deras läsbakgrund och inte på grundval av deras politiska program."

Konsumtionskulturen hinner aldrig ifatt sig själv

Den mentala och fysiska stress som plågar den moderna människan måste ha sin startpunkt i konsumismen. Om man alltid tycker att man ligger efter de andra i fråga om kläder, hus och hem, bil och sommarnöje, sneglar man på grannar och bekanta, så att stressen varje dag skruvas upp till en ny nivå.

Adorno skrev: "På samma sätt som massamhällets konsumenter genast vill uppleva det nya, så är de ur stånd att avstå från något." Att avstå är detsamma som att stiga ut ur konsumismen som livsstil. Man kan inte avstå om man alltjämt lever med den mentala och fysiska stress som kommer ur ett konsumtionsbehov, verkligt eller inbillat. Varje försök att vara modern slutar i en monumental känsla av otillräcklighet.

Efter varje ny konsumtionsrunda hinner alltid en eller flera av de inköpta varorna föråldras innan man ens kommit hem. Konsumtionskulturen hinner aldrig ifatt sig själv. När det uppstår en mättnad ropar medierna om kris. Hur många tv-apparater är det möjligt att köpa, hur många skjortor, blusar, kjolar, kavajer, innan den totala mättnaden uppstår? Varje ekonomisk "kris" är en indikation på mättnad. Mättnaden kan i bästa fall befria människan.

Foto: Ulrika W. Ser ni hjorten som kikar fram? Klicka på bilden för större format så syns den bra.

fredag 5 augusti 2011

Marco Rodrigues


Marco Rodrigues är en klart lysande stjärna bland Lissabons yngre fado-artister. På den nya skivan Tantas Lisboas finns det också med två av de väletablerade. Den ena är Mafalda Arnauth. Och på videon här sjunger han tillsammans med den andra, kompositören Carlos do Carmo. Kan man önska sig annat en dag då sommarregnet återkommit? Inte jag.

Dubbelklicka på videon för helskärmsformat.

Fernando Pessoa. Igen.

Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig. Efter varje citat följer min tanke och kommentar.

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.”

Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa:

"Det är mycket länge sedan jag var jag".

Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa:

"Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med".

Pessoas penna.

Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker. Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…”

Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.”

Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”

Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.

Foto: Ulrika W.

torsdag 4 augusti 2011

Onsdag i Simrishamn.

Hela onsdagen i Simrishamn, också denna stad präglad av scouter. Det är fint, jag ser dem sakta vandra upp- och nedför gågatan, samtalande.

Nere vid vattnet har människor samlats för att blotta sina sår. Ett ungt par grälat lågmält bakom en militärbunker. Han säger: “Jag sa ju förlåt redan igår, och du säger ingenting.” Hon svarar: “Jag har inte mer att säga”.

Antikvariatshandlaren från Ystad har sina vanliga bord på torget. Det är hög klass på det han säljer. Här fanns Imre Kertész och Birgitta Trotzig. På bordet bredvid är ett tiokronorsbord med sådant “du inte visste att du behövde”, idel skräp och försumligheter.

Ett brassband spelar nationalsången. Från restaurangens högtalare rinner 1980-talslåtar, jag dricker öl och äter grekisk biff med tzatziki. Så kan sommaren se ut. När man tar dessa skåneexpress-bussar måste man dock alltid vara beredd på de tomma, malande rösterna runtom… man måste försöka stänga dem ute, men man misslyckas lika ofta som getingen i bussen slår mot rutan.

Nej, det finns ingenting viktigt att rapportera. Inte nu, inte då, inte sedan. Allt som sker i människornas värld leder fram till mordet, döden, förintelsen. Den kunskapen har vi alla, ändå förnekas den av de flesta.

Foto: Astrid Nydahl

onsdag 3 augusti 2011

Augusti.

Varje dag som börjar med koltrastsång och solsken ter sig som en anakronism. Hur skulle jag kunna ta vara på en sådan dag? Jag, den sämst lämpade.

*

I telefon, mitt barnbarn Alma: "Morfar, jag tittar på bilder av dig och saknar dig. Sedan drömmer jag om dig." Kan en åldrande man få en större gåva?

*

Varje steg jag tar är ett steg tillbaka. Enda framkomliga vägen är att sitta stilla.

*

Den nästan tomma frysen blev full. Döda djur genomfrusna för mänsklig överlevnad.

*

AM skriver om sin framlidne man: "Fanns inget han inte visste". De människor som dött för oss framstår alltid som större i minnets svaga ljus. Jag ser så på mina vänner, de döda är alltid klokare än de levande. Vi behöver minnas dem så.

*

Augustikväll. Sitter i bokskogskanten med min äldste son, äter vildsvinskött och dricker rött vin. Vad önskar jag mer? Mer tystnad, inget annat. I hemstaden pågår mullret, köpmännen hoppas alltför mycket av den internationella scout-sammankomsten. De tror att scouten först och främst vill konsumera. Mera.

Foto: Ulrika W.

tisdag 2 augusti 2011

Samtiden.

Botho Strauss säger i Kopistens misstag: "Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare." Kan någon av oss stiga upp om morgonen utan att ta hänsyn till detta? För mig sitter insikten i själva hjärtat. Det är både en smärtsam och en nödvändig insikt.

Sedan en av mina riktigt gamla vänner sagt att "det fria ordet är en tom illusion" som man använder för att förtrycka andra människor, var jag tvungen att ta fram några böcker och orientera mig mot en helt annan verklighet.

Den kulturrelativistiska synen på livet ser i mina ögon bara ut som ett slags västerländsk bortskämdhet. Det fria ordet är i själva verket det dyrbaraste vi har. Om jag betraktar det som en tom illusion glömmer jag också bort alla som förföljs, torteras och dödas för att de, muntligt eller i skrift, försökt använda sig av ordet. Man kan också släppa sådana tankegrodor om man tror att framtiden avgörs av huruvida man är "snäll" eller ej. Frihetens fiender lär inte i framtiden, lika litet som i det förflutna, bry sig om den kategorin. Liksom 1900-talets totalitära ideologier kommer dagens att krossa varje försök till formulering av just det fria ordet.

Jag vill bort från denna vidriga samtid. Den är förljugen, falsk och självbedragarens tid. Jag ser hos Botho Strauss mycket som jag kan nicka igenkännande åt.

I Kopistens misstag skriver han: "De flesta nu levande skriftställare har som om det vore en självklarhet gjort upp i godo med makthavarna, det gamla sättet att skriva har försonats med den moderna tiden. Nu har, oförhappandes, en vägran att finna sig i ett sådant 'aggiornamento' kommit in i själva arbetet, och den författare som följer sitt skrivandes förtrollade stig har knappast något annat val än att långsamt men säkert avlägsna sig från sin tid."

Precis så! Det ges inget val. Jag avlägsnar mig, bit för bit. Genom att stryka i adressboken och steg för steg avstå från den mediala offentligheten kan jag också bättre värdera utsagor om det fria ordet.

Den västerländska förmätenhet som gör varje frihet till något man kan ha eller mista vänder jag mig med hela mitt väsen emot.

Foto: M.J.