söndag 7 augusti 2011

Dikten från fascismens år...

Jag såg ikväll den gripande dokumentären från NRK om terrorn och massmorden i Norge. Bättre än tidigare förstod jag vilken betydelse som Nordahl Griegs fina gamla dikt från 1936 fått, när den sjöngs på gator, torg och olika minnesceremonier (med Otto Mortensens musik). Det finns ingen anledning att luta sig mot svenska översättningar. Läs och begrunda Griegs ord:

TIL UNGDOMMEN
av Nordahl Grieg

Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm -
vi deg til strid!

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må - men:
øk det og styrk det!

Stilt går granatenes
glidende bånd
Stans deres drift mot død
stans dem med ånd!

Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!

Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.

Ubygde kraftverker,
ukjente stjerner.
Skap dem, med skånet livs
dristige hjerner!

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.

Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.

Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.

Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.

Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!

Orden hemmavid och i asyl.

W.G. Sebald

I en kommande bok av Anders Olsson, Ordens asyl - en inledning till den moderna exillitteraturen (utges av Bonniers den 16 augusti), läser jag många märkvärdigheter. Olsson hör till mina favoriter, och den bok han skrev tillsammans med Daniel Birnbaum i början av 1990-talet, Den andra födan, kom att ha stor betydelse för mitt eget skrivande.

Djuna Barnes.

Det Olsson tar fasta på är villkoren för den moderna exillitteraturen. Han tar historiska avstamp, men behandlar författarskap som de flesta av oss känner och är förtrogna med. Bland författarna finns Nelly Sachs, Djuna Barnes, W.G. Sebald, Paul Celan, James Joyce, Samuel Becket, Witold Gombrowicz, Vladimir Nabokov och många andra. Olsson citerar Claudio Guillén som i en essä hävdat att all exillitteratur uppvisar "en dialektik mellan återgång och förnyelse". Den består av en "oavslutad dynamik, där den nostalgiska problematiken är starkt skiftande och lika svårgripbar som givande att undersöka".

Den inre exilen då? Jodå, även den - i sällskap med såväl frivillig som påtvingad exil. Nomadismen och melankolin. Resandet, uppbrotten, språkbytena. Dualiteten mellan då och nu, hemma och bort.

Paul Celan.

Det är frågor av central betydelse för vår tid. Jag återkommer med en recension när boken utkommer, om jag tills dess tycker mig mogen. Olssons böcker är alltid långvariga följeslagare i läsandet, de måste sjunka in, bearbetas och vara föremål för många inre argumentationer. Ordens asyl är inget undantag.

lördag 6 augusti 2011

Fjordman, Eastwood, Brodsky.

Foto: Ulrika W, Gästersjö, Finland.

När jag nu ser häxjakten mot enskilda bloggare, som Fjordman, inser jag att inte bara den norske massmördaren själv kommer att straffas. Att det var han som uppenbarligen ensam stod bakom såväl bomb som massmord hindrar inte press och myndigheter från att leta bland bloggarna. Det är en absurd situation.

Varför inte också kalla Clint Eastwood till förhör, han som gjort filmen Gran Torino, om en åldrande och bitter man som med gevär i hand visar hatet mot sina invandrade grannar? Varför inte leta i gamla polisfilmer efter "förebilder"?

Varför inte rannsaka det senaste århundradets litteratur? Varför inte ifrågasätta själva boktryckarkonsten, den som spridit så mycket "ondska"? Måste vi tvingas överlämna listor till säkerhetspolisen, så de letar i rätt hyllor? När de är färdiga med skönlitterär ondska får de gå vidare med 1900-talets litteratur om islam, islamism, gettokulturer och lågintensiva inbördeskrig (där väl Enzensberger var en av pionjärerna, med Ach, Europa! Wahrnehmungen aus sieben Ländern, redan 1987 och i svensk översättning, Ack Europa! 1988). Så listor lär behövas för de säkerhetspolisiära tjänstemän som väl inte ens hört talas om de tyskar, engelsmän, fransmän, kurder, egyptier, israeler, danskar, amerikaner, somalier, syrier och andra som skrivit i ämnet, men som nu måste försöka förstå vad som utlöser ett massmord.

Bloggen är "bara" en teknik. Bloggen är inte något annat än en av de senaste uppfinningarna i människans ambition att sprida ordet - det sagda, det skrivna och det tryckta. Det finns inte ett enda skäl att avstå från kritik mot den totalitära ideologi som vägleder islamismen. Rakt tvärtom har denna kritik allt större fog.

De totalitära lärorna leder alltid till sociala spänningar och utbrott av hat, våld, förföljelser och mord. Vi kan se hur den processen pågår dagligen i hela västerlandet. Att tiga om det vore att fegt ställa in sig i det led som kräver anpassning och tystnad. De journalister som nu jagar massmördarens "förebilder" framstår som lata och obildade tjänstehjon.

Situationens allvar kräver något helt annat. Man kan - på ren trots - börja med att läsa Fjordmans egna texter. Alldeles oavsett vilka slutsatser man drar av dem tvingas man inse fakta. Fjordman argumenterar sakligt utifrån sina kunskaper, och det innebär också att han i sina texter tar i beaktande det faktum att islam som massfenomen i Europa innebär en oundviklig konfrontation mellan ett sekulariserat samhälle och den allt tydligare ambitionen att islamisera och med sharia-lagar underkasta befolkningen denna minoritets vilja, ambitioner och sedvanor.

Jag letar i mina gamla texter och hittar en som nog passar in i detta klimat:

Att säga att man föredrar en bristfällig demokrati framöver en fulländad diktatur är väl numera lika banalt som att säga att man föredrar liv framför död. Och ändå inte. Med de totalitära krafterna som öar av motstånd i de europeiska nationerna måste vi åter gå till de mest grundläggande frågorna och hävda sådana distinktioner. Det finns en hel del människor, inte minst i Sverige, som föredrar den fulländade diktaturen.

"Det är bättre att vara ett totalt misslyckande i en demokrati än att tillhöra martyrerna eller gräddan i en despoti" sade Joseph Brodsky i sin Nobelföreläsning 1987. I denna hävdade han också privatlivets betydelse, det som utspelar sig i hemmet, i kretsen av de allra närmaste. Han gör där en lustig jämförelse som jag själv funderat mycket på, eftersom jag tycker mig kunna koppla den till den plågsamma scenpoesins framfart. Vad är en tråkig eller spexig uppläsning mot den alldeles privata läsningen? Brodsky säger att vi måste möta dikten direkt, utan mellanled, läsande av sidan med den tryckta texten. Är inte läsandet också en av demokratins viktigaste aspekter? Här läser och tänker jag alldeles fritt, utan inblandning från despoter eller fanatiker.

Brodsky säger att denna utveckling är liktydig med "individens alltmer tilltagande isolering". Räddningen kanske består i hävdandet av demokratin och dess fördelar, där läsningen blir att som isolerad individ ändå möta en samtalspartner, "ömsesidigt misantropiskt om man så vill". Brodsky stannar inte på halva vägen. Hans slutsats bör vi begrunda:

"Jag hyser inga tvivel om att det skulle finnas mindre sorg i världen, om vi valde våra härskare på grundval av deras läsbakgrund och inte på grundval av deras politiska program."

Konsumtionskulturen hinner aldrig ifatt sig själv

Den mentala och fysiska stress som plågar den moderna människan måste ha sin startpunkt i konsumismen. Om man alltid tycker att man ligger efter de andra i fråga om kläder, hus och hem, bil och sommarnöje, sneglar man på grannar och bekanta, så att stressen varje dag skruvas upp till en ny nivå.

Adorno skrev: "På samma sätt som massamhällets konsumenter genast vill uppleva det nya, så är de ur stånd att avstå från något." Att avstå är detsamma som att stiga ut ur konsumismen som livsstil. Man kan inte avstå om man alltjämt lever med den mentala och fysiska stress som kommer ur ett konsumtionsbehov, verkligt eller inbillat. Varje försök att vara modern slutar i en monumental känsla av otillräcklighet.

Efter varje ny konsumtionsrunda hinner alltid en eller flera av de inköpta varorna föråldras innan man ens kommit hem. Konsumtionskulturen hinner aldrig ifatt sig själv. När det uppstår en mättnad ropar medierna om kris. Hur många tv-apparater är det möjligt att köpa, hur många skjortor, blusar, kjolar, kavajer, innan den totala mättnaden uppstår? Varje ekonomisk "kris" är en indikation på mättnad. Mättnaden kan i bästa fall befria människan.

Foto: Ulrika W. Ser ni hjorten som kikar fram? Klicka på bilden för större format så syns den bra.

fredag 5 augusti 2011

Marco Rodrigues


Marco Rodrigues är en klart lysande stjärna bland Lissabons yngre fado-artister. På den nya skivan Tantas Lisboas finns det också med två av de väletablerade. Den ena är Mafalda Arnauth. Och på videon här sjunger han tillsammans med den andra, kompositören Carlos do Carmo. Kan man önska sig annat en dag då sommarregnet återkommit? Inte jag.

Dubbelklicka på videon för helskärmsformat.

Fernando Pessoa. Igen.

Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig. Efter varje citat följer min tanke och kommentar.

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.”

Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa:

"Det är mycket länge sedan jag var jag".

Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa:

"Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med".

Pessoas penna.

Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker. Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…”

Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.”

Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”

Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.

Foto: Ulrika W.

torsdag 4 augusti 2011

Onsdag i Simrishamn.

Hela onsdagen i Simrishamn, också denna stad präglad av scouter. Det är fint, jag ser dem sakta vandra upp- och nedför gågatan, samtalande.

Nere vid vattnet har människor samlats för att blotta sina sår. Ett ungt par grälat lågmält bakom en militärbunker. Han säger: “Jag sa ju förlåt redan igår, och du säger ingenting.” Hon svarar: “Jag har inte mer att säga”.

Antikvariatshandlaren från Ystad har sina vanliga bord på torget. Det är hög klass på det han säljer. Här fanns Imre Kertész och Birgitta Trotzig. På bordet bredvid är ett tiokronorsbord med sådant “du inte visste att du behövde”, idel skräp och försumligheter.

Ett brassband spelar nationalsången. Från restaurangens högtalare rinner 1980-talslåtar, jag dricker öl och äter grekisk biff med tzatziki. Så kan sommaren se ut. När man tar dessa skåneexpress-bussar måste man dock alltid vara beredd på de tomma, malande rösterna runtom… man måste försöka stänga dem ute, men man misslyckas lika ofta som getingen i bussen slår mot rutan.

Nej, det finns ingenting viktigt att rapportera. Inte nu, inte då, inte sedan. Allt som sker i människornas värld leder fram till mordet, döden, förintelsen. Den kunskapen har vi alla, ändå förnekas den av de flesta.

Foto: Astrid Nydahl

onsdag 3 augusti 2011

Augusti.

Varje dag som börjar med koltrastsång och solsken ter sig som en anakronism. Hur skulle jag kunna ta vara på en sådan dag? Jag, den sämst lämpade.

*

I telefon, mitt barnbarn Alma: "Morfar, jag tittar på bilder av dig och saknar dig. Sedan drömmer jag om dig." Kan en åldrande man få en större gåva?

*

Varje steg jag tar är ett steg tillbaka. Enda framkomliga vägen är att sitta stilla.

*

Den nästan tomma frysen blev full. Döda djur genomfrusna för mänsklig överlevnad.

*

AM skriver om sin framlidne man: "Fanns inget han inte visste". De människor som dött för oss framstår alltid som större i minnets svaga ljus. Jag ser så på mina vänner, de döda är alltid klokare än de levande. Vi behöver minnas dem så.

*

Augustikväll. Sitter i bokskogskanten med min äldste son, äter vildsvinskött och dricker rött vin. Vad önskar jag mer? Mer tystnad, inget annat. I hemstaden pågår mullret, köpmännen hoppas alltför mycket av den internationella scout-sammankomsten. De tror att scouten först och främst vill konsumera. Mera.

Foto: Ulrika W.

tisdag 2 augusti 2011

Samtiden.

Botho Strauss säger i Kopistens misstag: "Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare." Kan någon av oss stiga upp om morgonen utan att ta hänsyn till detta? För mig sitter insikten i själva hjärtat. Det är både en smärtsam och en nödvändig insikt.

Sedan en av mina riktigt gamla vänner sagt att "det fria ordet är en tom illusion" som man använder för att förtrycka andra människor, var jag tvungen att ta fram några böcker och orientera mig mot en helt annan verklighet.

Den kulturrelativistiska synen på livet ser i mina ögon bara ut som ett slags västerländsk bortskämdhet. Det fria ordet är i själva verket det dyrbaraste vi har. Om jag betraktar det som en tom illusion glömmer jag också bort alla som förföljs, torteras och dödas för att de, muntligt eller i skrift, försökt använda sig av ordet. Man kan också släppa sådana tankegrodor om man tror att framtiden avgörs av huruvida man är "snäll" eller ej. Frihetens fiender lär inte i framtiden, lika litet som i det förflutna, bry sig om den kategorin. Liksom 1900-talets totalitära ideologier kommer dagens att krossa varje försök till formulering av just det fria ordet.

Jag vill bort från denna vidriga samtid. Den är förljugen, falsk och självbedragarens tid. Jag ser hos Botho Strauss mycket som jag kan nicka igenkännande åt.

I Kopistens misstag skriver han: "De flesta nu levande skriftställare har som om det vore en självklarhet gjort upp i godo med makthavarna, det gamla sättet att skriva har försonats med den moderna tiden. Nu har, oförhappandes, en vägran att finna sig i ett sådant 'aggiornamento' kommit in i själva arbetet, och den författare som följer sitt skrivandes förtrollade stig har knappast något annat val än att långsamt men säkert avlägsna sig från sin tid."

Precis så! Det ges inget val. Jag avlägsnar mig, bit för bit. Genom att stryka i adressboken och steg för steg avstå från den mediala offentligheten kan jag också bättre värdera utsagor om det fria ordet.

Den västerländska förmätenhet som gör varje frihet till något man kan ha eller mista vänder jag mig med hela mitt väsen emot.

Foto: M.J.

I konflikt med sin tid.

"Det är ett privilegium att leva i konflikt med sin tid. I varje ögonblick är man medveten om att man inte tänker som andra" skriver E.M. Cioran.

I konflikt med sin tid - det är något helt annat än att hysa andra åsikter än de för dagen populäraste i pressen eller partiväsendet. I konflikt med sin tid - att stiga ut ur den, mentalt, och söka sig en omväg, en väg som leder någon annanstans än in i den ena eller andra åsikten som kan paketeras snyggt och prydligt, för att kanske konserveras i ett partiprogram eller i en debattartikel i dagspressen.

Jag menar att man måste söka medvetandet om detta för att ens komma vidare. Hade jag inte gjort det, hade jag förmodligen suttit fast i något som liknat en ungdomsårens leninistiska tankeskola av 1917 års modell, eller i en tillhörighet och tradition som kunde ropa Halleluja inför årsdagen för mordet på Olof Palme (himla med ögonen och tillägga: "han var en visionär, sådana har vi inte längre"). Det förutsägbara är ingenting annat än just förutsägbart. Oanvändbart som metod för tänkandet och självstudierna.

Det duger således inte. Att vara "vänster" är lika meningslöst som att vara "höger". Att vara "radikal" är lika meningslöst som att vara "konservativ". Observera nu att jag använder begreppen så som de används i offentligheten: ideologiskt förankrade tankeskolor. Jag vägrar göra det. Jag ser det som ett privilegium att leva i konflikt med min tid. Den tid jag har är de dagar, månader och år jag lever. När jag dör har allt förlorat sin mening, för mig. Att spela dissident är att spela på maktens villkor. Att leva i konflikt med sin tid är att säga nej också till det. Stå utanför. Stå bortom.

De ideologiska skenfäktningarna lär fortsätta i press, television och riksdag. Och när massan ska koppla av kommer den att söka sig till dansbanorna, shoppinggalleriorna och arenorna. Då är det inte svårt att instämma i dessa ord: "Jag känner en lättnad inte olik orgasmen vid tanken på att jag aldrig mer kommer att ansluta mig till en sak." Ja, det är Cioran det också.

Foto från finska Österbotten: Ulrika W.

måndag 1 augusti 2011

Inga liv är förutbestämda.

Det fanns en sådan tid, då vi talade om det kommande, det som skulle komma. Men så lärde vi oss att livet inte ser ut så. Inget levande är uppträtt på en tråd. Det linjära är en bluff, på sin höjd en bluff. Inga liv går från noll till åttio. Inga liv är förutbestämda att vara från späd barndom till skrynklig ålderdom. Ibland kan de bli sådana. Men ofta inte alls.

Jag lever av död. Jag dör i detta. Från utsiktspunkten ser jag mitt eget liv falla samman i ett slags massa av förruttnelse. Ingen annan än jag ser det. Och ändå räcker det mer än väl. Jag vet vad jag vet, och jag kan det jag kan. Ingen kan neka mig det. Ingen kan ens få mig att tveka. Det jag vet är skrämmande nog.

Foto: Ulrika W.

Tigandet.

Att förtiga är början till att tiga ihjäl. Jag fortsätter att skriva för att inte höra tigandet omkring mig.

Total brist på vänskap är svårare att bära än kroppslig undernäring.

Diktare och konstnärer känner övergivenheten.

Zenta Maurina: 2 januari 1950, ur Exilens tragik. Svenska dagböcker.

Det Zenta Maurina säger är en konkret livskänsla för mig. Men förtigandet är en negativ sak för henne, eftersom hon känner sig isolerad i exil. Tigandet här och nu är inte ett självändamål, det är en läkningsprocess, bortom det mediala bruset. Tigandet fungerar som skyddsrum. På sin höjd ryms det där en cellosonat, Bachs. Och kaffet till läsningen. Att sedan skriva sig upp ur tigandet och ut ur skyddsrummet är en process styrd av nödvändighet och inre tvång. Att känna övergivenheten är bara ett dammkorn av betydelse jämfört med allt det andra.

Foto: Ulrika W.

söndag 31 juli 2011

Var tog upplysningsidealen och det sekulära landet vägen? Om fobier och verkliga hot.




Religionskritik har inte varit särskilt kontroversiell i det moderna Europa. Många intellektuella möttes tvärtom med stor respekt då de anslöt till en idétradition och hävdade rationalitet och vetenskap som redskap mot den kristna kyrkan (Hedenius, är han bekant? Vilhelm Moberg? Bertrand Russell, Blaise Pascal, Karl Marx, Fernando Arrabal - någon?) Sekulariseringen blev den viktigaste processen av alla, den ledde i många samhällen fram till en process där stat och kyrka skildes åt. Fortfarande kan vi gå tillbaka till dessa viktiga röster - deras argument äger än idag giltighet.

Med islams entré som religiöst massfenomen i moderna europeiska miljöer inträffade något märkligt. Plötsligt blev den sekulära tanken kriminaliserad, föraktad, hatad. Den som kritiserade religionen islam betraktades som sjuk, som en människa med en svår fobi, och kritikerns agenda utmålades som “rasism”. Också i det stalinistiska Sovjet spärrade man in människor sedan man givit dem psykiatriska diagnoser. Fobi-anklagelsen är inte det minsta originell.

När mot slutet av 1990-talet allt fler böcker om denna religions politiska aspekter utkom var det som om de utlöst ett socialt och politiskt skred. 11 september 2001 blev i den verkliga världen det yttersta tecknet på vad islamismen (jihadismen, fundamentalismen etc.) stod för. I den pseudo-intellektuella världen blev det precis tvärtom.

Jag har under årens lopp beskrivits som både det ena och det andra. De senaste åren har jag både i bloggen, i mailen och i den vanliga posten fått ta emot riktiga svinhugg. Jag har lärt mig att all polemik mot dessa människor är meningslös. Bara i sällsynta fall bemöter jag dem.

Men det finns en annan aspekt jag också ibland berör. Jag har talat om det slags okunskap och slappt känsloladdat argumenterade som yttrat sig som “godhet”. Idag har jag genom Ken Loach film Fatherland från 1986 lärt mig ett bättre ord. Dessa människor är i själva verket de “oskuldsfulla”. Deras oskuld gör det omöjligt att resonera.

Efter terrorn och massakern i Norge är det som om de inte kan se att problematiken har mer än ett ansikte. Med folkhems- terroristen är det som om hotet från jihadismen plötsligt inte fanns. Jag vill därför säga att jag framöver kommer att argumentera emot alla former av terror, oavsett om den är politiskt, religiöst eller nationellt motiverad. Och kritiken av religion kommer också att vara ett viktigt ämne för mig.

De människor som betraktar religion som en privatsak har jag ingen anledning att argumentera emot, men så fort de med olika tvångsmetoder eller med våld vill inlemma mig i sin sfär kommer jag högt och tydligt att säga nej. Islamismen är det största nu verksamma hotet. Vilket inte hindrar att andra dårar mördar eller placerar ut bomber. Att tala om "demonisering" är fullständigt poänglöst. Jag undrar om någon sa så om de upplysta européer som varnade för Hitler. "Demonisera inte nationalsocialisterna". Lät det så?

För detta inlägg har jag stängt kommentarfunktionen. Skälen är två: jag vill inte höra fler “synpunkter” från de politiskt korrekta, och jag vill inte få klappar på huvudet från de oskuldsfulla. De ställningstaganden jag gör är väl genomtänkta.

Uppdatering, en kommentar från författaren Anders Johansson:

"I väst har ju begreppet modernt bland annat inneburit skiljande av kyrka och stat. Kristendomen har blivit en religion av tro, inte lag. Även under medeltiden fanns en långtgående allians mellan sekulära härskare och den katolska kyrkan. Efter reformationen tog politiken en sekulär vändning som sedan fördjupades med demokratins genombrott. I kontrast till detta är islam en religion av tro och lag, i vilken det inte råder någon åtskillnad mellan det heliga och det sekulära. Och i den händelse de kommer i konflikt har det heliga tolkningsföreträde!

Den som försvarar islam i vårt samhälle är enligt min mening fullständigt aningslös och historielös. På kort tid kan vi lägga alla sekulära landvinningar i grus och aska. Tänk bara på de socialdemokratiska pionjärerna, inte minst Hjalmar Branting, som stred och satt i fängelse för sitt försvar av sekulariteten. Hur ska man förklara dagens hovnigningar inför islam bland de s k intellektuella i media? Jag tror att det ofta finns personliga tillkortakommanden som projiceras men också en längtan efter "starka ledare" och "tydliga åsikter" som borde vara sanningssökande journalister och mediafolk helt främmande. Jag har för min del fullständigt förlorat tilliten till svenska media och går långa omvägar när jag ser en tidning. Jag vet ju att där härskar godheten och det politiskt korrekta. Sanningssökandet tycks inte längre ha någon hemortsrätt i pressen."

Foto: Ulrika W.

lördag 30 juli 2011

Aldina Duarte. Igen.

Aldina Duartes nya blogg Contos de fados (ung. Fadons berättelser) är en seriös och mycket trovärdig hyllning till fadon; såväl den musikaliska som den lyriska traditionen står i centrum. Duarte är en av få som är starkt medveten om sin kulturs litterära arv. Inte nog med det: den som vill se henne sjunga kan göra det i många filmer som finns på bloggen.

I min bok Musiken som föddes bortom haven finns en längre intervju med Duarte (och det är hon som finns på omslaget) där hon bland annat säger:

"Fadon är ju en musikalisk genre som rymmer mycket starka och intensiva känslor. Jag är helt säker på att det både finns människor som kan identifiera sig med dessa känslomässiga tillstånd och sådana som inte kan det. Och att det finns människor som aldrig skulle våga eller vilja ge dessa känslor en chans. Melankolin är en av fadons mest sjungna känslor. Mina favorittillstånd i fadon är sorgen, ensamheten, kärleken och hoppet. Orden är ett mänskligt fenomen, men de drabbar alltid mer om de bärs fram av musik. Orden är ett begåvat och fridfullt sätt att kommunicera, oavsett om de är skrivna, talade eller sjungna."