tisdag 2 augusti 2011

Samtiden.

Botho Strauss säger i Kopistens misstag: "Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare." Kan någon av oss stiga upp om morgonen utan att ta hänsyn till detta? För mig sitter insikten i själva hjärtat. Det är både en smärtsam och en nödvändig insikt.

Sedan en av mina riktigt gamla vänner sagt att "det fria ordet är en tom illusion" som man använder för att förtrycka andra människor, var jag tvungen att ta fram några böcker och orientera mig mot en helt annan verklighet.

Den kulturrelativistiska synen på livet ser i mina ögon bara ut som ett slags västerländsk bortskämdhet. Det fria ordet är i själva verket det dyrbaraste vi har. Om jag betraktar det som en tom illusion glömmer jag också bort alla som förföljs, torteras och dödas för att de, muntligt eller i skrift, försökt använda sig av ordet. Man kan också släppa sådana tankegrodor om man tror att framtiden avgörs av huruvida man är "snäll" eller ej. Frihetens fiender lär inte i framtiden, lika litet som i det förflutna, bry sig om den kategorin. Liksom 1900-talets totalitära ideologier kommer dagens att krossa varje försök till formulering av just det fria ordet.

Jag vill bort från denna vidriga samtid. Den är förljugen, falsk och självbedragarens tid. Jag ser hos Botho Strauss mycket som jag kan nicka igenkännande åt.

I Kopistens misstag skriver han: "De flesta nu levande skriftställare har som om det vore en självklarhet gjort upp i godo med makthavarna, det gamla sättet att skriva har försonats med den moderna tiden. Nu har, oförhappandes, en vägran att finna sig i ett sådant 'aggiornamento' kommit in i själva arbetet, och den författare som följer sitt skrivandes förtrollade stig har knappast något annat val än att långsamt men säkert avlägsna sig från sin tid."

Precis så! Det ges inget val. Jag avlägsnar mig, bit för bit. Genom att stryka i adressboken och steg för steg avstå från den mediala offentligheten kan jag också bättre värdera utsagor om det fria ordet.

Den västerländska förmätenhet som gör varje frihet till något man kan ha eller mista vänder jag mig med hela mitt väsen emot.

Foto: M.J.

I konflikt med sin tid.

"Det är ett privilegium att leva i konflikt med sin tid. I varje ögonblick är man medveten om att man inte tänker som andra" skriver E.M. Cioran.

I konflikt med sin tid - det är något helt annat än att hysa andra åsikter än de för dagen populäraste i pressen eller partiväsendet. I konflikt med sin tid - att stiga ut ur den, mentalt, och söka sig en omväg, en väg som leder någon annanstans än in i den ena eller andra åsikten som kan paketeras snyggt och prydligt, för att kanske konserveras i ett partiprogram eller i en debattartikel i dagspressen.

Jag menar att man måste söka medvetandet om detta för att ens komma vidare. Hade jag inte gjort det, hade jag förmodligen suttit fast i något som liknat en ungdomsårens leninistiska tankeskola av 1917 års modell, eller i en tillhörighet och tradition som kunde ropa Halleluja inför årsdagen för mordet på Olof Palme (himla med ögonen och tillägga: "han var en visionär, sådana har vi inte längre"). Det förutsägbara är ingenting annat än just förutsägbart. Oanvändbart som metod för tänkandet och självstudierna.

Det duger således inte. Att vara "vänster" är lika meningslöst som att vara "höger". Att vara "radikal" är lika meningslöst som att vara "konservativ". Observera nu att jag använder begreppen så som de används i offentligheten: ideologiskt förankrade tankeskolor. Jag vägrar göra det. Jag ser det som ett privilegium att leva i konflikt med min tid. Den tid jag har är de dagar, månader och år jag lever. När jag dör har allt förlorat sin mening, för mig. Att spela dissident är att spela på maktens villkor. Att leva i konflikt med sin tid är att säga nej också till det. Stå utanför. Stå bortom.

De ideologiska skenfäktningarna lär fortsätta i press, television och riksdag. Och när massan ska koppla av kommer den att söka sig till dansbanorna, shoppinggalleriorna och arenorna. Då är det inte svårt att instämma i dessa ord: "Jag känner en lättnad inte olik orgasmen vid tanken på att jag aldrig mer kommer att ansluta mig till en sak." Ja, det är Cioran det också.

Foto från finska Österbotten: Ulrika W.

måndag 1 augusti 2011

Inga liv är förutbestämda.

Det fanns en sådan tid, då vi talade om det kommande, det som skulle komma. Men så lärde vi oss att livet inte ser ut så. Inget levande är uppträtt på en tråd. Det linjära är en bluff, på sin höjd en bluff. Inga liv går från noll till åttio. Inga liv är förutbestämda att vara från späd barndom till skrynklig ålderdom. Ibland kan de bli sådana. Men ofta inte alls.

Jag lever av död. Jag dör i detta. Från utsiktspunkten ser jag mitt eget liv falla samman i ett slags massa av förruttnelse. Ingen annan än jag ser det. Och ändå räcker det mer än väl. Jag vet vad jag vet, och jag kan det jag kan. Ingen kan neka mig det. Ingen kan ens få mig att tveka. Det jag vet är skrämmande nog.

Foto: Ulrika W.

Tigandet.

Att förtiga är början till att tiga ihjäl. Jag fortsätter att skriva för att inte höra tigandet omkring mig.

Total brist på vänskap är svårare att bära än kroppslig undernäring.

Diktare och konstnärer känner övergivenheten.

Zenta Maurina: 2 januari 1950, ur Exilens tragik. Svenska dagböcker.

Det Zenta Maurina säger är en konkret livskänsla för mig. Men förtigandet är en negativ sak för henne, eftersom hon känner sig isolerad i exil. Tigandet här och nu är inte ett självändamål, det är en läkningsprocess, bortom det mediala bruset. Tigandet fungerar som skyddsrum. På sin höjd ryms det där en cellosonat, Bachs. Och kaffet till läsningen. Att sedan skriva sig upp ur tigandet och ut ur skyddsrummet är en process styrd av nödvändighet och inre tvång. Att känna övergivenheten är bara ett dammkorn av betydelse jämfört med allt det andra.

Foto: Ulrika W.

söndag 31 juli 2011

Var tog upplysningsidealen och det sekulära landet vägen? Om fobier och verkliga hot.




Religionskritik har inte varit särskilt kontroversiell i det moderna Europa. Många intellektuella möttes tvärtom med stor respekt då de anslöt till en idétradition och hävdade rationalitet och vetenskap som redskap mot den kristna kyrkan (Hedenius, är han bekant? Vilhelm Moberg? Bertrand Russell, Blaise Pascal, Karl Marx, Fernando Arrabal - någon?) Sekulariseringen blev den viktigaste processen av alla, den ledde i många samhällen fram till en process där stat och kyrka skildes åt. Fortfarande kan vi gå tillbaka till dessa viktiga röster - deras argument äger än idag giltighet.

Med islams entré som religiöst massfenomen i moderna europeiska miljöer inträffade något märkligt. Plötsligt blev den sekulära tanken kriminaliserad, föraktad, hatad. Den som kritiserade religionen islam betraktades som sjuk, som en människa med en svår fobi, och kritikerns agenda utmålades som “rasism”. Också i det stalinistiska Sovjet spärrade man in människor sedan man givit dem psykiatriska diagnoser. Fobi-anklagelsen är inte det minsta originell.

När mot slutet av 1990-talet allt fler böcker om denna religions politiska aspekter utkom var det som om de utlöst ett socialt och politiskt skred. 11 september 2001 blev i den verkliga världen det yttersta tecknet på vad islamismen (jihadismen, fundamentalismen etc.) stod för. I den pseudo-intellektuella världen blev det precis tvärtom.

Jag har under årens lopp beskrivits som både det ena och det andra. De senaste åren har jag både i bloggen, i mailen och i den vanliga posten fått ta emot riktiga svinhugg. Jag har lärt mig att all polemik mot dessa människor är meningslös. Bara i sällsynta fall bemöter jag dem.

Men det finns en annan aspekt jag också ibland berör. Jag har talat om det slags okunskap och slappt känsloladdat argumenterade som yttrat sig som “godhet”. Idag har jag genom Ken Loach film Fatherland från 1986 lärt mig ett bättre ord. Dessa människor är i själva verket de “oskuldsfulla”. Deras oskuld gör det omöjligt att resonera.

Efter terrorn och massakern i Norge är det som om de inte kan se att problematiken har mer än ett ansikte. Med folkhems- terroristen är det som om hotet från jihadismen plötsligt inte fanns. Jag vill därför säga att jag framöver kommer att argumentera emot alla former av terror, oavsett om den är politiskt, religiöst eller nationellt motiverad. Och kritiken av religion kommer också att vara ett viktigt ämne för mig.

De människor som betraktar religion som en privatsak har jag ingen anledning att argumentera emot, men så fort de med olika tvångsmetoder eller med våld vill inlemma mig i sin sfär kommer jag högt och tydligt att säga nej. Islamismen är det största nu verksamma hotet. Vilket inte hindrar att andra dårar mördar eller placerar ut bomber. Att tala om "demonisering" är fullständigt poänglöst. Jag undrar om någon sa så om de upplysta européer som varnade för Hitler. "Demonisera inte nationalsocialisterna". Lät det så?

För detta inlägg har jag stängt kommentarfunktionen. Skälen är två: jag vill inte höra fler “synpunkter” från de politiskt korrekta, och jag vill inte få klappar på huvudet från de oskuldsfulla. De ställningstaganden jag gör är väl genomtänkta.

Uppdatering, en kommentar från författaren Anders Johansson:

"I väst har ju begreppet modernt bland annat inneburit skiljande av kyrka och stat. Kristendomen har blivit en religion av tro, inte lag. Även under medeltiden fanns en långtgående allians mellan sekulära härskare och den katolska kyrkan. Efter reformationen tog politiken en sekulär vändning som sedan fördjupades med demokratins genombrott. I kontrast till detta är islam en religion av tro och lag, i vilken det inte råder någon åtskillnad mellan det heliga och det sekulära. Och i den händelse de kommer i konflikt har det heliga tolkningsföreträde!

Den som försvarar islam i vårt samhälle är enligt min mening fullständigt aningslös och historielös. På kort tid kan vi lägga alla sekulära landvinningar i grus och aska. Tänk bara på de socialdemokratiska pionjärerna, inte minst Hjalmar Branting, som stred och satt i fängelse för sitt försvar av sekulariteten. Hur ska man förklara dagens hovnigningar inför islam bland de s k intellektuella i media? Jag tror att det ofta finns personliga tillkortakommanden som projiceras men också en längtan efter "starka ledare" och "tydliga åsikter" som borde vara sanningssökande journalister och mediafolk helt främmande. Jag har för min del fullständigt förlorat tilliten till svenska media och går långa omvägar när jag ser en tidning. Jag vet ju att där härskar godheten och det politiskt korrekta. Sanningssökandet tycks inte längre ha någon hemortsrätt i pressen."

Foto: Ulrika W.

lördag 30 juli 2011

Aldina Duarte. Igen.

Aldina Duartes nya blogg Contos de fados (ung. Fadons berättelser) är en seriös och mycket trovärdig hyllning till fadon; såväl den musikaliska som den lyriska traditionen står i centrum. Duarte är en av få som är starkt medveten om sin kulturs litterära arv. Inte nog med det: den som vill se henne sjunga kan göra det i många filmer som finns på bloggen.

I min bok Musiken som föddes bortom haven finns en längre intervju med Duarte (och det är hon som finns på omslaget) där hon bland annat säger:

"Fadon är ju en musikalisk genre som rymmer mycket starka och intensiva känslor. Jag är helt säker på att det både finns människor som kan identifiera sig med dessa känslomässiga tillstånd och sådana som inte kan det. Och att det finns människor som aldrig skulle våga eller vilja ge dessa känslor en chans. Melankolin är en av fadons mest sjungna känslor. Mina favorittillstånd i fadon är sorgen, ensamheten, kärleken och hoppet. Orden är ett mänskligt fenomen, men de drabbar alltid mer om de bärs fram av musik. Orden är ett begåvat och fridfullt sätt att kommunicera, oavsett om de är skrivna, talade eller sjungna."

Lördagstankar.

Dagens rapportering från Norge berättar att ungdomarna trodde att de var med om en statskupp där norsk polis och militär var inblandade. Jag har funderat på det under förmiddagen.

Är det inte så att statens affärer alltmer förblir dolda för oss, och att de kritiska frågor som ställs om ekonomi, demografi, kultur, religion och politik alltmer marginaliseras och undertrycks? De senaste åren har det varit fråga om en ren häxjakt på varje kritiker av den rådande ordningen.

Försiktigt formulerade kritiska frågor har stämplats med välkända ord och fått många att tiga, hellre än att riskera arbete och vardagsfrid. Det finns ämnen man bara inte ska tala om, än mindre sätta tryckta ord på. Landets kultursidor uppvisar en kuslig likriktning. Den nivelleringsprocess som pågår applåderas just för att den är totalt ofarlig för makten. Det är nästintill omöjligt att hitta en tryckt publikation som är ambitiös och medveten om tidens pågående katastrofer.

Partibladen finns, de är meningslöst förutsägbara, oavsett om de utges av vänstern, högern eller något tredje. De så kallat "oberoende" publikationerna är i slutänden trogna en ideologi som på sin höjd är ett oförargligt muspip mot omständigheternas diktatur. Vem blir klok av att läsa sådana? Ingen, och kanske är status quo-dumheten deras enda och högsta mål. Med folkbildningens död har kritiskt tänkande fått lämna plats för korrekt tänkande. Det är inte en statskupp. Ännu värre: det är en kultur- och civilisations- "kupp".

Bild från finska Österbotten: Ulrika W.

Anders Johansson: Vid Stensjön.

Mina tidiga somrar förflöt i Segelsberga och vid Fröholmen, vid Mälarens stränder och vassvikar. Det var fina somrar. Men Stensjön i sydöstra Småland hade kunnat vara en alternativ sommar. Vid riktigt fina platser grips jag av känslan att livet kan innehålla en sådan valmöjlighet. Också här kunde mina somrar ha utspelat sig bland träväggar som mörknat av dröjande barndomar. Det finns också platser, det är jag övertygad om, där man aldrig varit men där man kan återfinna skärvor av barndomen. I fantasin kan jag alltså föreställa mig Stensjön som en barndomssommar. Strax innan jag ska fylla 64 år stannar jag till vid sjön; jag har gjort det många gånger förr under olika årstider. Men nu är det sommar. Det är julisommar, en svag vind; jag hör rösterna nerifrån badplatsen och ser två unga pojkar bära en stor luftmadrass till sjökanten. Jag tar en bild av dem, strax är de ute på vattnet och ligger där och gungar på sin madrass i den svaga brisen. Jag hör rösterna. Det är ett halvt dussin människor som badar här under solen där det vackra notblomstret nu slagit upp sina blåvita klockor och står och vajar för de lätta krusningarna i vattnet. Jag går inte ner till stranden. Jag ställer bilen vid den lilla parkeringsplatsen och vandrar sedan ner på Runes lycka som är kantad av morellträd, en hel rad av träd som dignar av svarta bär. Jag går där och äter av bären och lyssnar till rösterna, både närvarande och utestängd, genom den kronologi som löper genom mitt liv. Jag är närvarande på ett distanserat sätt. Det är en bitterljuv känsla som bemäktigar sig mig medan jag går där och äter körsbär och spottar kärnor och känner doften av torkat gräs och gulmåra och hör rösterna nerifrån sjön. Barndomsrösterna.

Text och bild: Anders Johansson

fredag 29 juli 2011

I familjesfären: Lykke 3 år.

Lykke, en lycklig treåring!

Lykke i famnen på moster Ditte, före kamerakapningen.

Igår fyllde mitt yngsta barnbarn, Lykke, 3 år. Dagen till ära fick hon själv sköta fotograferingen av sitt kalas. Hon tog så där 150 bilder och var mycket nöjd med resultatet. Här bara ett urval av de allra bästa bilderna (inklusive ett självporträtt)!

Moster Malin.

Självklar takstudie.

Moster Malin och mormor Birgitta i närstudie.

Grattisblomma med skärpa på storasyster i pappas knä.

Morfar Thomas.

Lykkes självporträtt.

Stoltenbergs kloka ord.

Inte oväntat är det Norges statsminister Jens Stoltenberg som står för de klokaste orden idag. Låt oss ta fasta på vart och ett av dem. Också den avslutande meningen i Voltaires anda:

Våre grunnverdier er demokrati, humanitet og åpenhet. Med det som plattform skal vi respektere ulikhetene. Likeverdet. Likestillingen. Og hverandre. Vi skal tåle debattene. Ønske dem velkommen. Også de ubehagelige.

Foto: Ulrika W.

Vulgariteter i massakerns spår.

Författaren Ola Larsmo, ordförande i Svenska PEN, gör sig i Dagens Nyheter skyldig till det slags vulgaritet som gör all diskussion om islam och islamism omöjlig.

Jag ber mina läsare att kika på ett litet urval av det jag i bloggen skrivit om islam och islamism under årens lopp. I länkarna finns inte allt det jag skrivit om Israel/Palestina, inte heller allt jag skrivit om den arabiska våren, inte heller allt jag skrivit explicit om albanska förhållanden eller den danska debatten. Några av ämnena berörs dock. Men länkarna handlar i första hand om islam och islamismen och den totalitära tankens hot mot yttrande- och tryckfriheten och den demokratiska ordningen.

Jag ställer frågan: på vilket sätt är mina ord och mina tankar medskyldiga till den norska massakern?

Var så goda:

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/07/tankar-kring-en-lugn-demokrati-och_9163.html


http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/07/nationalismens-gift.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/07/varldens-hjartslag.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/07/norman-h-gershman-besa.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/07/roger-scruton-om-kulturens-mening.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/06/arabisk-host-redan-ayaan-hirsi-ali.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/06/gilles-kepel-kampen-om-islam-atlas.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/05/islamismens-svenska-reaktion.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/04/resor-i-muslimska-kulturer_18.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/04/wafa-sultan-och-den-hatande-guden.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/02/mikael-jalving-absolut-sverige.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/02/mikael-jalvings-kapitel-om-mig-i.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/02/nils-dacke-islam-under-slojan-books-on.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/02/har-talas-det-klarsprak.html


http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/01/rattegangen-mot-lars-hedegaard.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/01/en-normal-muslim.html


http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/01/upplysning-eller-hatbrott-lars.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/01/danmarks-kulturminister-om-det.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/11/en-dansk-ottoman-henrik-nordbrandt_19.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/11/yttrandefriheten-och-islamismen.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/11/i-krigets-hus.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/11/vad-ar-det-man-vill-oss-annu-en-gang.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/11/islams-olika-ansikten-islamismens.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/11/jag-later-hundarna-yla-det-har-de.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/11/fore-och-efter-valet-fult-folk-fint.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/09/sveriges-vag-fran-folkhem-och-optimism.html

Foto: Ulrika W, Finland.

Tidig antologi om Irakkriget.

Jag skulle nog våga påstå att beslutet att störta Saddam Hussein mottogs med massivt stöd i Europa (trots att mycket lite talade för massförstörelsevapen och ingenting för bin Ladin-samband). Tony Blair fick en opinion emot sig i det egna landet, men de flesta såg tydligen hans allians med Bush-administrationen som något bra. Nå, åren gick och alltfler opponerade sig. De flesta som jublade då ger numera mest ett pliktskyldigt och ljummet stöd för Irak-kriget, men låter alltjämt trupper finnas kvar i Afghanistan (även om flera länder dragit tillbaka sina i tysthet).

Jag själv? Åh, skulle jag sörja Saddam, nej då. Men jag försökte inte dölja det jag innerst inne trodde. Och det gäller både Irak och Afghanistan. Inte skulle den stormaktsledda koalitionen åstadkomma något långsiktigt gott med dessa krig. Och vem kan idag säga att dessa två krig lett fram till något avgörande positivt? Det finns ingen anledning att ens skriva en lista med argument.

Däremot påminner jag gärna om antologin Authors take sides on Iraq and the Gulf War. Den utgavs i London i mars 2004, på ettårsdagen för Irakkrigets början. Utgivare är Cecil Woolf Publishers, och det var han själv som i samarbete med hustrun Jean Moorcroft Wilson var redaktör för antologin. Den förde samman kortare texter skrivna av författare inför Irakkriget, men inkluderade också de texter som skrivits inför Gulfkriget 1990.

Jag blev inbjuden att medverka i antologin, och nedan kan ni läsa min text. Klicka på såväl omslag som inlagebilder, så kan ni dels se vem som medverkade och dels läsa min text. Låt mig bara nämna att sådana som Harold Pinter, Melanie Phillips, Beryl Bainbridge, Julian Barnes, Robert Fisk, Sara Peretsky och Nadine Gordiner var med i den senaste av de två antologierna. Det finns också skäl att säga att den engelska jag skrev inte är mycket att hurra för, och att den uppmärksamme också lätt inser att ett "not/inte" fallit ur en viktig rad i texten på sidan 63. Jag menar naturligtvis att motivet var olja och inte den irakiska nationens välmående.

Cecil Woolf, nu 84 år gammal, är för övrigt nära släkt med Virginia och Leonard Woolf.


torsdag 28 juli 2011

Rockdunkande scouter.

Det är världsscoutläger här i trakten nu. 40.000 scouter från hela världen. Nog hade vi räknat med tydliga tecken på det. Och vi har varit mycket positiva till deras ankomst. Men vad är det vi hör om kvällen? Jo, samma dunkande och skrällande rockmusik som på stadsfestivalen. Ingen kan numera umgås utan att det finns en högt skränande rockscen. Eller låter det så mycket när 40.000 scouter samtidigt täljer pinnar och lär nya knopar? Tvi fan säger jag bara.

Route Irish och den brittisk-amerikanska krigslögnen om Irak.

Jag behöver väl inte se spelfilm för att ha en bestämd uppfattning om Irak-kriget. Men när jag ser Ken Loach’s senaste film Route Irish, som idag släpptes på dvd, blir jag påmind om vilket smutsigt politiskt, militärt och ekonomiskt spel det handlar om. Loach har alltid intresserat sig för vanligt folks sorger och bekymmer. I Route Irish tycker jag att han träffar så hårt att det gör ont i magen. Jag ska inte ens ge mig på ett referat av filmen, som jag just sett klar, bara konstatera att den ger en bild av vad som händer i arbetarklasskvarteren i Liverpool när männen, sönerna och bröderna inte kommer hem annat än i småbitar instoppade i kistor.

Dubbelklicka på videon för helskärmsformat.

Om man inte får skrika när man ser detta, så kan man gråta. Ingetdera lär hjälpa, annat än att det ger en känsla av att filmen skänker en smula större förståelse för varför klyftan mellan västerlandet och irakierna bara kan bli större och större. Vem bryr sig om sorgesångerna i gränden? Har vi inte nog med egna problem? Man kan ställa vilka frågor man vill, men det är alltid svaren som avgör.