fredag 29 juli 2011

Stoltenbergs kloka ord.

Inte oväntat är det Norges statsminister Jens Stoltenberg som står för de klokaste orden idag. Låt oss ta fasta på vart och ett av dem. Också den avslutande meningen i Voltaires anda:

Våre grunnverdier er demokrati, humanitet og åpenhet. Med det som plattform skal vi respektere ulikhetene. Likeverdet. Likestillingen. Og hverandre. Vi skal tåle debattene. Ønske dem velkommen. Også de ubehagelige.

Foto: Ulrika W.

Vulgariteter i massakerns spår.

Författaren Ola Larsmo, ordförande i Svenska PEN, gör sig i Dagens Nyheter skyldig till det slags vulgaritet som gör all diskussion om islam och islamism omöjlig.

Jag ber mina läsare att kika på ett litet urval av det jag i bloggen skrivit om islam och islamism under årens lopp. I länkarna finns inte allt det jag skrivit om Israel/Palestina, inte heller allt jag skrivit om den arabiska våren, inte heller allt jag skrivit explicit om albanska förhållanden eller den danska debatten. Några av ämnena berörs dock. Men länkarna handlar i första hand om islam och islamismen och den totalitära tankens hot mot yttrande- och tryckfriheten och den demokratiska ordningen.

Jag ställer frågan: på vilket sätt är mina ord och mina tankar medskyldiga till den norska massakern?

Var så goda:

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/07/tankar-kring-en-lugn-demokrati-och_9163.html


http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/07/nationalismens-gift.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/07/varldens-hjartslag.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/07/norman-h-gershman-besa.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/07/roger-scruton-om-kulturens-mening.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/06/arabisk-host-redan-ayaan-hirsi-ali.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/06/gilles-kepel-kampen-om-islam-atlas.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/05/islamismens-svenska-reaktion.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/04/resor-i-muslimska-kulturer_18.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/04/wafa-sultan-och-den-hatande-guden.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/02/mikael-jalving-absolut-sverige.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/02/mikael-jalvings-kapitel-om-mig-i.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/02/nils-dacke-islam-under-slojan-books-on.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/02/har-talas-det-klarsprak.html


http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/01/rattegangen-mot-lars-hedegaard.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/01/en-normal-muslim.html


http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/01/upplysning-eller-hatbrott-lars.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/01/danmarks-kulturminister-om-det.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/11/en-dansk-ottoman-henrik-nordbrandt_19.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/11/yttrandefriheten-och-islamismen.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/11/i-krigets-hus.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/11/vad-ar-det-man-vill-oss-annu-en-gang.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/11/islams-olika-ansikten-islamismens.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/11/jag-later-hundarna-yla-det-har-de.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/11/fore-och-efter-valet-fult-folk-fint.html

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2010/09/sveriges-vag-fran-folkhem-och-optimism.html

Foto: Ulrika W, Finland.

Tidig antologi om Irakkriget.

Jag skulle nog våga påstå att beslutet att störta Saddam Hussein mottogs med massivt stöd i Europa (trots att mycket lite talade för massförstörelsevapen och ingenting för bin Ladin-samband). Tony Blair fick en opinion emot sig i det egna landet, men de flesta såg tydligen hans allians med Bush-administrationen som något bra. Nå, åren gick och alltfler opponerade sig. De flesta som jublade då ger numera mest ett pliktskyldigt och ljummet stöd för Irak-kriget, men låter alltjämt trupper finnas kvar i Afghanistan (även om flera länder dragit tillbaka sina i tysthet).

Jag själv? Åh, skulle jag sörja Saddam, nej då. Men jag försökte inte dölja det jag innerst inne trodde. Och det gäller både Irak och Afghanistan. Inte skulle den stormaktsledda koalitionen åstadkomma något långsiktigt gott med dessa krig. Och vem kan idag säga att dessa två krig lett fram till något avgörande positivt? Det finns ingen anledning att ens skriva en lista med argument.

Däremot påminner jag gärna om antologin Authors take sides on Iraq and the Gulf War. Den utgavs i London i mars 2004, på ettårsdagen för Irakkrigets början. Utgivare är Cecil Woolf Publishers, och det var han själv som i samarbete med hustrun Jean Moorcroft Wilson var redaktör för antologin. Den förde samman kortare texter skrivna av författare inför Irakkriget, men inkluderade också de texter som skrivits inför Gulfkriget 1990.

Jag blev inbjuden att medverka i antologin, och nedan kan ni läsa min text. Klicka på såväl omslag som inlagebilder, så kan ni dels se vem som medverkade och dels läsa min text. Låt mig bara nämna att sådana som Harold Pinter, Melanie Phillips, Beryl Bainbridge, Julian Barnes, Robert Fisk, Sara Peretsky och Nadine Gordiner var med i den senaste av de två antologierna. Det finns också skäl att säga att den engelska jag skrev inte är mycket att hurra för, och att den uppmärksamme också lätt inser att ett "not/inte" fallit ur en viktig rad i texten på sidan 63. Jag menar naturligtvis att motivet var olja och inte den irakiska nationens välmående.

Cecil Woolf, nu 84 år gammal, är för övrigt nära släkt med Virginia och Leonard Woolf.


torsdag 28 juli 2011

Rockdunkande scouter.

Det är världsscoutläger här i trakten nu. 40.000 scouter från hela världen. Nog hade vi räknat med tydliga tecken på det. Och vi har varit mycket positiva till deras ankomst. Men vad är det vi hör om kvällen? Jo, samma dunkande och skrällande rockmusik som på stadsfestivalen. Ingen kan numera umgås utan att det finns en högt skränande rockscen. Eller låter det så mycket när 40.000 scouter samtidigt täljer pinnar och lär nya knopar? Tvi fan säger jag bara.

Route Irish och den brittisk-amerikanska krigslögnen om Irak.

Jag behöver väl inte se spelfilm för att ha en bestämd uppfattning om Irak-kriget. Men när jag ser Ken Loach’s senaste film Route Irish, som idag släpptes på dvd, blir jag påmind om vilket smutsigt politiskt, militärt och ekonomiskt spel det handlar om. Loach har alltid intresserat sig för vanligt folks sorger och bekymmer. I Route Irish tycker jag att han träffar så hårt att det gör ont i magen. Jag ska inte ens ge mig på ett referat av filmen, som jag just sett klar, bara konstatera att den ger en bild av vad som händer i arbetarklasskvarteren i Liverpool när männen, sönerna och bröderna inte kommer hem annat än i småbitar instoppade i kistor.

Dubbelklicka på videon för helskärmsformat.

Om man inte får skrika när man ser detta, så kan man gråta. Ingetdera lär hjälpa, annat än att det ger en känsla av att filmen skänker en smula större förståelse för varför klyftan mellan västerlandet och irakierna bara kan bli större och större. Vem bryr sig om sorgesångerna i gränden? Har vi inte nog med egna problem? Man kan ställa vilka frågor man vill, men det är alltid svaren som avgör.

tisdag 26 juli 2011

Skulle jag avstå från kritik av moderniteten och islamismen? Tankar vid en skånsk sjö.

Dagens flykt gick till Bosarpasjön. Timmarna förflöt i frid och tystnad. En svan stannade till som om den ville umgås, sträckte hals, ja poserade. Efter fotograferingen fortsatte den. En holländsk och en tysk familj samtidigt, med respekt för friden. Medan pojkarna lekte ute på badbryggan, alldeles intill sin mormor försvann det holländska paret sakta ut på sjön i sin lilla båt.

Plötsligt slogs en bildörr igen, tystnaden bröts, tre chips&hamburgerfeta stockholmskvinnor vällde ut, skrikande, med en pojke som också han skrek, och bredvid dem två hundar, skällande. Min första reaktion var att säga till dem om hundarna. Jag pekade på skylten och bad dem avvika. De gick en bit åt sidan, hundarna skulle ju kissa. De lät dem göra det vid badplatsen grillhörna. Den mänskliga civilisationens avgrund var därmed närvarande och jag bestämde mig för att avvika. Bosarpasjön ligger djupt inne i den skånska bok- och tallskogen. Landskapet skiftar mellan mörk, tät skog och öppen odlingsmark. Jag läste i Ciorans Historia och utopi, den essä som heter Utopins mekanism:

“Ett stort steg framåt togs när människorna fick klart för sig att de måste förena sig och organisera sitt samhälle för att bättre kunna plåga varandra. Om man skall tro utopierna har människorna endast till hälften lyckats med detta; de erbjuder sig därför att hjälpa människorna, ge dem en lämpligare inramning för att åstadkomma fullständig lycka. I utbyte kräver de emellertid att man uppger sin frihet eller, om man bevarar den, använder sig av den endast för att skrika ut sin glädje mitt under de lidanden människorna samtidigt tillfogar varandra."

"Detta tycks vara meningen med den infernaliska oro lidandet för med sig. Hur kan man under sådana förhållanden låta bli att föreställa sig en bakvänd utopi, vilken likviderar det obetydliga goda och det oändligt onda som är förenade med all social ordning, vilken den än må vara? Förslaget är lockande, frestelsen oemotståndlig. En sådan mängd abnormiteter - hur skulle man kunna få slut på allt detta? Det skulle krävas någonting jämförbart med det universella lösningsmedel som alkemisterna sökte.”

Efter en enda dag bland skrikande sjökants-ockupanter och efter helgens norska massmord är sådana tankar som Ciorans trösterika. Han skrev denna text 1960, men den tycks mig allt giltigare för varje dag. Nu hetsas det mot varje islam-kritiker, som om en intellektuell analys och ett stillsamt samtal, med den skrivna texten som enda vapen, kunde vara detsamma som terrorism. På vilket sätt har världens ledande islam-kritiker och erfarna och kunniga människor, själva komna ur muslimska miljöer skuld i den norske dårens dåd? Det är bara en slapp och bekväm mediamobb som kan hävda något sådant. Just nu tycks den ha total hegemoni, precis som den hade innan tystnadens och samförståndets vall bröts för tiotalet år sedan. Diskussionen kommer inte att upphöra. Varje våldsfixerad ideologi eller lära kommer att analyseras, motarbetas och diskuteras också i framtiden.

Jag kommer själv inte att låta min blogg eller mina böcker rensas från sådana texter, ens om de kan försätta mig i angreppsläge. Jag är van vid det. Hösten 2010 blev en mardröm, både med anledning av valet och med den pk-elit i journalistkåren som valde sina hatobjekt med föga finess.

Med sådana som Kertész, Cioran och andra kritiker av modernitetens värsta uttrycksformer, samt Scruton, Hirsi Ali, Sultan, Demirbag-Sten, Rushdie, Lars Hedegaard och många, många andra både här i Sverige, i grannländerna Danmark och Norge och runtom i världen som kritiserar och angriper modernitetens förödande och destruktiva kil av medeltida barbari (sharialagar, könsstympning, stening, hängning och köns-apartheid) kan man hävda ett civilisatoriskt måste. Att avstå från kritiken, debatten och angreppen vore att kapitulera både för maktens krav på anpassning och på det nakna våldet från blådårarna till höger och vänster. Vi använder pennan, skrivmaskinen och datorn som enda vapen. Vi är fredliga människor. Det vi talar emot är just våldet, terrorn, de "heliga" krigen och förtrycket.

Amy Winehouse RIP




Idag begravs Amy Winehouse enligt judisk tradition.

Med stor respekt tar vi farväl av henne. Och för läsning rekommenderar jag Bernurs fina text och den här.

Amys mamma vid begravningen.

Uppdatering 17:34. En rapport från begravningsgudtjänsten.

Dubbelklicka videon för helskärmsformat.

Några ord från Imre Kertész.

Imre Kertész, ur En annan: Västeuropas klaustrofobiska skräck kommer att ge upphov till en ny Hitler till de lägreståendes överlägsenhetsparanoia.

Imre Kertész, ur Galärdagbok: Djupare sett intresserar sig människan inte för sin nästa. Egentligen är det bara verket som låter sig förmedlas.

Kloka kan vi bara vara inom vår begränsnings skrankor.

Existensen är odräglig för människorna och de tar inte sitt liv det minsta på allvar.

Översättningar av Ervin Rosenberg

måndag 25 juli 2011

Tankar kring en "lugn" demokrati och "revolutionär" våldsdyrkan.

Låt mig börja denna fundering med två citat.

”Den revolusjonære metoden bygger på finansiering av operasjonen, god research, anskaffelser av våpen og utstyr, trygg lagring og eliminering av bevis, nøye studier og planlegging av terreng og tidsruter, simulering av operasjonen igjen og igjen. Og til sist: suksess.” Den norske terroristen, massmördaren Anders Behring Breivik.

”Tid efter annan inträffar något upprörande som väcker våra instinkter till liv, men därefter fortsätter vi att se varandra i ögonen som om ingenting hänt, och vi lever tillsammans utan att alltför påtagligt slita varandra i stycken. Allt återgår till ordningen; ett blodtörstigt lugn som i sista hand är lika farligt som det tidigare kaos det avbrutit”. E.M. Cioran i Historia och utopi (övers. av Jon Milos)

Nå, låt oss begrunda detta. Breivik ser sig som en kristen tempelriddare av revolutionärt slag. Hans metod är det brutala och dödliga våldets. Hans mål, en väckelse för ”ett nytt Europa”, som tycks motsvara en extremt nationalistiskt dröm om en förgången tid. I sitt manifest – i mycket hög utsträckning en direkt kopiering av UNA-bombaren Ted Kaczynskis manifest från 1995 – går Breivik vilse i en klipp-och-klistra-retorik som saknar egentlig motsvarighet i Europa, en retorik som blandar samman en rad olika ismer och totalitära ideologier. Den sump som blir kvar är viljan att rena, både sig själv som individ, och det samhälle han tillhör. Reningen uttrycks i både etniska och kulturella termer. Han tillämpar, säger han själv, ”den revolutionära metoden”. Läser man orden i citatet ovan så blir man snabbt varse att han levt som han lär. I hela nio år förberedde han dessa massmord. Han uppträdde på ett sätt som inte i något avseende röjde hans mål. Inte ens i de nätfora där han skrev inlägg kunde man ana vad som väntade.

Cioran har i hela sitt författarskap blottlagt de mekanismer – sociala, politiska, kulturella eller religiösa – som utlöser morden och gräver en avgrund mellan medborgarna i ett samhälle. Men han har också, som citatet ovan visar, lärt den bittra läxan: vi har en ansenlig förmåga att sopa igen spåren efter tragedierna och återställa ett ”blodtörstigt lugn”.

Kanske är just detta lugn förutsättningen för att ett samhälle ska fungera, och att det omgärdas både av lagar och tabun. Det största hotet mot Europa tycks för mig vara kombinationen av krackelerande tabun och en allt svajigare juridisk ordning, där parallella rättssystem sakta men säkert växer sig starka. Se Breiviks "revolutionära" typ som ett konkret hot, självklart, men glöm för den sakens skull inte bort de långsammare och mindre spektakulära processerna. Breivik har föregåtts av sådana som Baader-Meinhofgänget, Blekingegade-ligan, Röda Brigaderna (glöm inte bort att det i epoken för "spänningens strategi" i Italien offrades många människoliv), Schakalens gäng i olika europeiska länder och inte minst de islamistiska grupperingar som dödat så många i London och Madrid. De "revolutionära" må ha olika färg på sina fanor, klä sig i olika uniformer och skriva olika slagord, men resultatet av deras aktiviteter är alltid mordet och blodbadet.

Läs också denna text av Dilsa Demirbag-Sten.

Foto: Astrid Nydahl.

söndag 24 juli 2011

Vid havet. Blåsten, friden. Jens Stoltenbergs ord.

Det blåste runt tretton sekundmeter vid Östersjöns kust idag. Det gällde att hålla i kaffekorgen och sitta vänd mot vinden. Jag flydde allt det som påminner mig om dårskapen. Därute, strax söder om Åhus, fanns det bara en handfull människor. I strandkanten den hårda vinden.

Bakom sandvallen in i strandskogen rådde en stor frid. Det starka bruset från havet hördes, men det var nästan vindstilla.

Vände mig om, såg det vilda i ögonen. Funderade på var jag ska finna en beständig plats i sådan miljö, en plats som inte måste uppsökas, en plats helt utan de materiella tillgångarna. Där ville jag leva med ett minimalt bibliotek och med livets absoluta nödtorft.

Varje dag skulle jag vandra här i strandskogen, den trolska med sina alldeles speciella färgskalor mellan brunt och grönt. När jag kom hit idag var det som att släppa ut all spänning och smärta ur mig själv, som om det bortom den politiska villfarelsen ändå fanns möjlighet till det mänskliga. Darrande av tvivel fyllde jag hela mitt medvetande med denna frid, denna tomhet och ensamhet.

När jag återvänt hem läste jag statsminister Jens Stoltenbergs tal från sorgeceremonin i Oslo, och jag fäste mig särskilt vid dessa ord:

"Vi er et lite land, men vi er et stolt folk. Vi er fortsatt rystet av det som traff oss, men vi gir aldri opp våre verdier."

Jag hoppas att det också skulle vara en självklarhet i Sverige, liksom jag hoppas att våra länder fritt och med stor öppenhet ska diskutera vilka dessa värderingar är.

De dödliga ismerna.

E.M. Cioran skriver: "Motgiftet mot livsleda är rädsla. Botemedlet måste vara starkare än sjukdomen." Nog är det rädslan som gör det till ett helvete att vara människa. Ledan kan man hantera i sin ensamhet. Men att vara människa i en tid då ismerna, de totalitära ideologierna och de religiöst motiverade dårskaperna härskar med sitt hat och sitt dödliga våld, blir allt svårare för mig. Jag kan inte se att det ges mycket utrymme åt någon bot.

Imre Kertész ord i Galärdagbok kanske ändå ger en fingervisning: "Kan vi försona oss med världens meningslöshet, med tanken på den fullständiga utplåningen som följer vårt enda liv utan att förtvivla, vad mera är, så att vi hämtar kraft i denna tanke? Ändå är det här friheten skulle kunna börja."

Jag tror att dödsmedvetandet är det enda vi måste anstränga oss att uppnå. Varje påminnelse om att ismerna kan släcka våra liv borde vara en uppmuntran i den riktningen. Ändå fungerar de dödliga arterna av terrorism mest som hårda slag mot varje individ som försöker resa sig och fortsätta leva. När jag studerat det mesta som går att läsa om massmorden i Norge ser jag ju att mer än en av ismerna är mördarens motivation. Hans längtan efter renhet släckte alla dessa liv.

(Cioran citeras ur Om olägenheten i att vara född, övers. av Lasse Söderberg. Kertész citeras ur Galärdagbok, övers. av Ervin Rosenberg.)

Foto av Anders Wikström.

lördag 23 juli 2011

Victor Serge; Fallet Tulajev (Daidalos, översättning av Lars Fyhr, förord av Susan Sontag).

När man läst Karl Schlögels fackprosa i Terror och dröm. Moskva 1937 och fått en så stark överblicksbild av dessa år framstår den skönlitterära versionen mer som komplement och fyllnadsmaterial. Väl medveten om att det finns ett mått av orättvisa i det påståendet vill jag ändå framhäva just Victor Serges roman Fallet Tulajev som nu kommer i en nyutgåva med en reviderad översättning och förord av Susan Sontag. Det som i första hand gör romanen intressant är att den utifrån enstaka individer skildrar det paranoida politiska klimatet i Stalins krets. Fanns det inte fiender så uppfann man dem. Och Serge visar hur jakten på fiender grep vitt omkring sig också i landets styrande skikt. Den ena dagens jägare blev nästa dags offer. Fallet Tulajev skildrar också en viktig och avgörande händelse i Europas historia, nämligen det spanska inbördeskriget, där Stalins och Sovjetunionens roll var att försäkra sig om total maktkontroll. Samtidigt måste jag understryka att George Orwell skrivit den verkligt intressanta boken om detta med Hyllning till Katalonien, där han bland annat skildrar hur kommunisterna förföljde och dödade medlemmar ur POUM

Samma skeende finns med i Serges roman, om än mer pliktskyldigt som ett exempel på hur Sovjetunionen lade sig i andra länders skeende. Jag skulle däremot med stor glädje sätta Serges roman i händerna på människor som inte har den grundläggande kunskapen om Stalin-tidens terror. Den ger med sina starka skildringar av privatlivets och vardagens katastrofer en bild av hur terror fungerar, nämligen att den alltid håller folket i ett slags rädsla eller skräck, även om man inte själv drabbas. Det oförutsägbara är nyckeln till makten. Folket ska veta att varje dag kan vara den sista. Åren 1936-1938 mördades ofattbart många människor av denna regim. Victor Serges roman är ett av många vittnesmål om den tiden.

Nationalismens gift.

"Av hat och magsyra skapar man inte politik". Imre Kertész.

Skulle det finnas någon som helst anledning att säga något mer om det som skett och sker i Norge? Alla sakupplysningar finns att hämta i alla medier. Att blogga snusförnuftigt är bara meningslöst. Den enda tanke jag gör mig efter några obehagliga erfarenheter av den nationalistiska greuelpropagandan, är att det skedda visar vad som händer när äckel- och magkänslan tar över och förnuftet stängs av. Det är på sitt sätt signifikativt att den norske massmördaren och terroristen är frimurare, kristen fundamentalist och aktivt i olika nätfora arbetat för att starta en norsk avdelning av EDL (English Defence League). I Sverige finns redan en sådan organisation, i kretsen kring Nationaldemokraterna. Nationalismens gift ser ungefär likadant ut i de europeiska nationalstaterna, och i den islamistiska kalifat-drömmens internationella gemenskap. Antingen är det "förrädarna" eller "de otrogna" som ska dödas. Orden skiljer sig åt, handlingarna är nästan identiska. Gatans pöbelvåld och den isolerade ensamvargens våld går hand i hand. Utöver det har jag nog inte så mycket att säga. Det man känner är bara en stegrad förtvivlan inför den europeiska utvecklingen.

Uppdatering: jag besvarar inga anonyma frågor i kommentarfältet.

Uppdatering 2: Danska Trykkefrihedsselskabets ordförande, Lars Hedegaard skriver bland annat detta:

"I et åbent samfund med ytringsfrihed vil der altid være mulighed for at kæmpe for sine synspunkter med demokratiske og lovlige midler. Enhver, der vælger en anden kurs, har sat sig uden for civilisationen. De kan aldrig blive frihedens venner, uanset hvilke motiver, de måtte påberåbe sig.

Anders Behring Breivik – hvis det, der er kommet frem om ham, viser sig at holde stik – er ikke en tøddel bedre end Osama bin Laden. De er medlemmer af samme terroristiske klub, selv om de måtte hævde at være hinandens modsætninger. Over for den slags folk hjælper ikke andet end statens magtmidler understøttet af den folkelige opinions afsky.

Jeg er ikke i tvivl om, at det norske politi er i fuld gang med at gennemtrawle det betændte miljø, hvoraf den højreekstremistiske terror har sit udspring. Det er på høje tid."

torsdag 21 juli 2011

Antecknat.

Orolig vankar jag. Cyklar och slår mig fram genom rastlöshetsfiltret. Uppspänt mellan två träd på var sin sida om vägen är filtret osynligt. Det händer att jag krossar det med tramporna och kedjan. Jag kommer då ut på andra sidan med ett inre, annars ouppnåeligt lugn.

*

Kvällarna är mycket långa. De räcker från trötthet till trötthet och hotas av den galopperande, objudna gästen i bröstkorgen.

*

Tar fram nya block. Ger dem rubriker, namn, riktlinjer. Varje dag tittar jag på dem, tomma, och tänker triumferande: Sedan, sedan!

*

Hur fruktade jag inte det välkända? Jag sökte mig mot det som låg i mörker. Jag sökte mig mot det ingen annan ville ha. I de albanska bergsbyarna och de portugisiska gränderna såg jag det jag sökt. Det präglade mig, smärtan var outhärdlig men fick mig att utstå också det alldeles vardagliga.

*

Fem meter in i en grotta ekade mina tankar. Jag försökte sluta tänka. Också då fortsatte ekot.

*

Bild: ur ett cd-häfte med Lester Young.