Plötsligt slogs en bildörr igen, tystnaden bröts, tre chips&hamburgerfeta stockholmskvinnor vällde ut, skrikande, med en pojke som också han skrek, och bredvid dem två hundar, skällande. Min första reaktion var att säga t
"Detta tycks vara meningen med den infernaliska oro lidandet för med sig. Hur kan man under sådana förhållanden låta bli att föreställa sig en bakvänd utopi, vilken likviderar det obetydliga goda och det oändligt onda som är förenade med all social ordning, vilken den än må vara? Förslaget är lockande, frestelsen oemotståndlig. En sådan mängd abnormiteter - hur skulle man kunna få slut på allt detta? Det skulle krävas någonting jämförbart med det universella lösningsmedel som alkemisterna sökte.”Med sådana som Kertész, Cioran och andra kritiker av modernitetens värsta uttrycksformer, samt Scruton, Hirsi Ali, Sultan, Demirbag-Sten, Rushdie, Lars Hedegaard och många, många andra både här i Sverige, i grannländerna Danmark och Norge och runtom i världen som kritiserar och angriper modernitetens förödande och destruktiva kil av medeltida barbari (sharialagar, könsstympning, stening, hängning och köns-apartheid) kan man hävda ett civilisatoriskt måste. Att avstå från kritiken, debatten och angreppen vore att kapitulera både för maktens krav på anpassning och på det nakna våldet från blådårarna till höger och vänster. Vi använder pennan, skrivmaskinen och datorn som enda vapen. Vi är fredliga människor. Det vi talar emot är just våldet, terrorn, de "heliga" krigen och förtrycket.













