torsdag 21 juli 2011

By efter by.

Vingens fall från bladet
Den lätta skälvningen
I allt jag såg fanns
den blinda fläcken

Genom villakvarteren drar tystnadens
stilla vind, väcker liv i sten och glas
Inte ens jag ser innebörden

Det finns ingen mening i det
Utanför står meningslösheten skriven
i sand och asfalt, allt
är ägnat att förlösa

Stelnar jag i rörelsen
förvandlas till metallskrot
och taggtrådshärvor

Björkarnas blad darrar under åskhimlen
svärtan skriver sig utanpå, allt väntar
Något obestämt närmar sig grönskan
Vi viker undan, skrämda

*

Bild: Nogersunds hamn.

Irène Némirovsky: Blodets hetta (Bonniers, översättning av Dagmar Olsson).

Jag vet få franska författare som skriver så bra som Irène Némirovsky. Förlåt, jag menar skrev. Det är nämligen många år sedan hon skrev sina böcker. Trots att det är svårt att spåra minsta judiska inslag i hennes texter, var det just hennes judiska rötter som fick nazisterna att deportera henne till Förintelsen från Paris 1942.

Sedan jag läst Storm över Frankrike (2006), Balen/Höstflugorna (2007) och Ensamhetens vin (2008) har jag tänkt att hon borde ha stått i hyllorna, läst och omläst precis som Mauriac, Sartre och Camus. En klassiker som förvisso utgavs på svenska under 1930-talet men som efter nazismens vålds- och mordorgie föll i glömska.

Tack och lov hittades originalmanuset till Blodets hetta (som bör ha skrivits 1938-1940) samtidigt som Storm över Frankrike och vi får härmed i fin svensk översättning en aldrig tidigare utgiven roman av Irène Némirovsky. Fransk landsbygd bildar fond för berättelsen. En pastoral idyll om det inte vore för det som förenar oss människor, just blodets hetta.

Här berättar Onkel Silvio om människors strävanden och tillkortakommanden – och så småningom också om ett mord. Det ser kanske ut som en olycka när Colettes make Jean faller i vattnet – men det visar sig vara hennes älskare som knuffat honom. Det finns vittnesord på det. Pojken som sett mordet förbjuds av sin mormor att yppa ett ord om det. Och tvärtemot den förlagsredaktör som på bokens omslag påstår att romanen "utvecklar sig likt en polisundersökning" kan man säga att det för dessa människor finns en annan och högre moral, som bland annat går ut på att inte blanda in myndigheter – allra minst polisen – utan att själv försöka finna en lösning som alla kan acceptera.

För Colette är saken helt enkelt den att hon behöver en man vid sin sida för att kunna fortsätta driva gården och kvarnen. Och för resten av bygemenskapen är det viktigt att hon kan göra det, utan kvarn klarar de sig inte.

Den gripande utvecklingen tar sedan en helt ny vändning som också inkluderar berättaren, Onkel Silvio, själv. Det är då man blir övertygad om Irène Némirovskys berättartalang. Hon vet att hålla sin läsare i ett tillstånd av konstant nyfikenhet och hon vet hur berättelsens ekonomi ska se ut för att den ska fascinera ända fram till slutet.

Man måste också imponeras av hennes poetiska språk, hennes förmåga att framkalla bilder, dofter och känslor utan att låta det skena iväg i de scener berättelsens franska landsbygd erbjuder.

onsdag 20 juli 2011

Nyskrivet. Sommarsamtal.

Verter zol men vegn un nit tseyln.Ord ska man väga och inte räkna (ordspråk från jiddisch).

Nej är det ord
jag måste ge liv
Dödens sköte slukar
oss redan
vid födelsen
Drar oss sakta mot bottenslam
Nej, jag skrek redan då
och allt tunnare blev min röst


Jag vandrar nedför
som andra sparar för pensionen
I lutningen vänjer sig fötterna
och tanken vid den vinkel
som upprättats mellan himmel och jord


Står där på torget
Det doftar apelsin
från den svarte mannens fingrar
Fruktförsäljaren bär rosa topp
och sorterar med fyra händer


Inte ens nu
ser jag det uppenbara
I spegelbilden från skyltfönstret
gapar jag och sväljer
varje kollektiv gäspning


Ingenting är vaket
så här dags
Bankomaten talar till oss
på det enda språk vi förstår
Femhundralapparna
viskar förtroligt


På parkbänken har man dukat
fem billiga hamburgare
De tas ut ur bröden
som fylls med stulna grönsaker
Festen har börjat
Vinet dricks direkt ur flaskan
Varje dag är en väntan
på ruset och döden


Jag hälsar gryningen
med rosslingar och grus
Jag väntar inte på solen
men följer den hack i häl
På fälten går storkar
och pickar som pensionären
i lågprisbutiken.
Jag har inte mer kött i frysen
allt jag äter föds på nytt
Allt hö är grönt


Just i det ögonblicket
ser jag allt
som är osynligt
I det omöjliga gömmer sig
allt det som är möjligt
Jag trotsar tyngdlagen
slipar skridskor på sommarstranden
och virar lager efter lager
av tyg runt mitt huvud
Den religion jag aldrig tillhört
säger ingenting om hatet vi delar
och lägger på vår dagliga tallrik
Det finns ingen bönbok för mig
Redan andningen räcker
Jag vandrar så liten som möjligt
bland människorna
och inget av det jag tänker
lyser i neon
Svärtan är min färg


När jag svär
börjar det blöda Igen
Inga förband hindrar det
blödningen är övermänsklig
och saknar puls
När jag svär
kommer jag närmast
den jag var och inte
vill vara
Allt blommar i tjocktarmen
där gödningen pågår konstant


Mellan mig och världen
finns de hinder
som står mellan världen och mig
Jag finns i världen
men talar inte till den Jag finns
inte i världen, och inga ord
korsar mina läppar Huden spricker
i sandstormen
Stormen korsar mina läppar
Ingenting finns att säga


Behövs jag? Varje försök fåfängt
Ingen behövs Varje individs utplåning
är en försumbar förskjutning
I själva förskjutningen odlar
vi myterna om jaget Det försumbara
och snabbt bortglömda
Jag är ingen Jag är allt
Språnget är mindre än ett myrsteg
och det tas mellan ingen och allt


Foto: Ulrika W.

Petra Procházková: Aluminiumdrottningen. Sex kvinnor berättar om de rysk-tjetjenska krigen (Översättning Tora Hedin, Ersatz)

I skuggan av Anna Politkovskajas brutala försvinnande från den internationella scenen utkom en bok som jag läser på samma sätt som jag läste Politkovskaja. Jag läser den som ett vittnesbörd, men också som ett närmast desperat skri ut i den värld som helt tycks ha glömt bort det folkmord som pågår i den lilla kaukasiska republiken. Politkovskaja var nog den enda ryska journalist som kunde få omvärlden att lyssna.

Hennes engagemang var outsinligt och hon fick betala med sitt liv för det. Att hedra hennes minne kan också göras med läsningen av Aluminiumdrottningen, skriven av den tjeckiska krigsjournalisten Petra Procházkova. Hennes sätt att närma sig situationen är inte alldeles olik Politkovskajas, även om hon av förklarliga skäl (hon är inte ryska) inte kan uppbåda den glödande passion och förtvivlan över Rysslands väg som Politkovskaja visade i allt hon skrev.

Petra Procházkova har gjort sex stycken omfattande intervjuer som väl tecknar bilden av situationen för kvinnor som blivit kvar i helvetets och krigets Groznyj, både av tjetjensk och av rysk härkomst, samt i ett fall en intervju med en kvinna som tillsammans med man och barn lyckats ta sig ut därifrån och hamnat på en eländig flyktingförläggning i Tjeckien. Det är i alla sex fallen kuslig läsning som påminner oss om den verkliga situationen i det Europa som stolt pratar demokrati och frihet men samtidigt tillåter Rysslands nya härskare, med tsar Putin i spetsen, att samvetslöst bomba en hel nation till grus och aska och sedan man mördat hundratusentals fortsätta förfölja, våldta, tortera och kränka de människor som förvisso överlevde flygbombningarna men tvingas leva som råttor på ett sjunkande skepp.

Inte sedan jag läste Politkovskajas böcker om Putins Ryssland och Tjetjenienkriget har jag blivit så skakad av en bok. Den är hårdvaluta för alla som inbillar sig att fred råder i Kaukasus och att det som marionettregimen i Groznyj i samarbete med ryska armén sysslar med kan kallas "terroristbekämpning". Om man lever i den vanföreställningen ska man definitivt läsa Aluminiumdrottningen.

Och av just den kvinna som kallas så, för att hon försörjer sig och familjen på att samla aluminiumskrot och sälja det, tycker jag att man gott kan stå ut med att få höra: "Först kvävdes vi av Stalin, slutligen av Jeltsin. Redan våra förfäder sa att tjetjenerna drabbas av en katastrof varje halvsekel. Nu har intervallen blivit kortare. Efter första kriget, som slutade 1996, började vi komma på fötter igen. Många människor reparerade sina hus eller lägenheter. Så fick vi ett nytt slag mellan ögonen. De gav oss inte femtio års andhämtningspaus, utan slog till efter bara tre år. "

När man läst nästan trehundra sidor sådana vittnesmål kan man ställa sig frågan varför omvärlden godtar att detta sker, genom att man återvänder till just denna skrotsamlerska vars riktiga namn är Elza Dugajeva, och fundera på hennes omdöme om oss, de tysta och medskyldiga: "Det finns säkert människor som är skyldiga i de översta skikten – i Ryssland, här i Groznyj, men också i världen.

Eftersom alla glatt fortsätter att handla med Ryssland, ger dem miljardlån, trots att alla vet att de har gjort sig skyldiga till brott. Själv skulle jag aldrig gå på visit hos en granne som slog sina egna barn." Går vi på sådana visiter om vi blir lovade bra betalning för det? Ska man döma av europeisk politik gentemot Putins Ryssland är det just det som sker. Det är en skam. Och just därför är det så viktigt att böcker som denna publiceras.

tisdag 19 juli 2011

Aleksandra Kollontaj: Dagböcker 1930-1940

Den tidiga arbetarrörelsen – i alla dess schatteringar mellan socialdemokrati och kommunism – engagerade ett ansenligt antal kvinnor som förenade sitt arbete för emancipationen med klasskampen.

Flera av dessa har blivit ryktbara in i vår tid, jag tänker på sådana som Rosa Luxemburg, Sylvia Pankhurst, Clara Zetkin och här hemma Kata Dahlström eller senare sådana som Alva Myrdal, Ulla Lindström eller Anna Stenberg, första kvinnan i Malmös stadsfullmäktige.

Många av arbetarrörelsens mest kända kvinnor kom ingalunda från fattiga eller proletära miljöer, rakt tvärtom hade de rötterna i överklassens eller de intellektuellas elit. Några av dem ter sig nu som ganska obehagliga figurer som tog över det sämsta från männens politiska engagemang och från de despoter som ledde rörelserna. Alexandra Kollontaj är definitivt en pionjär av det slaget, sedan må man tycka att hon varit aldrig så viktig för kvinnans frigörelse (själv sa hon att det var "mitt livs exempel").

Kanske borde man redan här påpeka, att det går en viktig skiljelinje mellan de kvinnor som valde den reformistiska socialdemokratin och de som valde en mer eller mindre våldsbenägen kommunistisk. Att Kollontaj blev en av Stalins ambassadörer var ju ingen tillfällighet. Sina klassintressen kunde hon uppenbarligen förena med att arbeta för en av modern historias blodigaste regimer.

Det dagboksurval som finns utgivet på svenska omfattar runt 700 sidor och ger en fyllig bild av ett sovjetiskt sändebuds arbete, liv och tankar. Eller gör det egentligen det?

Nej, det vi får läsa är en i efterhand redigerad version. Jag föreställer mig att Kollontaj varken kunde eller ville nedteckna allt som hon tänkte eller företog sig under åren som diplomatiskt sändebud, först i Norge och sedan i Stockholm. Om hon gjorde det, så redigerades vissa delar bort inför publiceringen. Och hon var väl medveten om att hon inte längre var vänsteragitator och aktivist, utan diplomat i diktatorn Stalins tjänst.

Hon var också på det klara med att nära vänner till henne i partitoppen hade avrättats, och anade att det kunde hända också henne, vilket hon antyder i en anteckning, där hon säger att man kan "hamna under hjulet" utan att ha gjort något kriminellt, eller ens fel, under Stalins terror är det "andra kriterier som gäller." Att leva och verka i en sådan extrem tid krävde naturligtvis både diplomatisk skicklighet och en betydande dos undfallenhet och fjäsk. Balanserande dessa egenskaper lyckades Kollontaj överleva och bli pensionär.

De år som täcks av den utgivna dagboken, 1930-1940, är avgörande år inte bara allmänt i världen, utan också högst konkret i Skandinavien. Kriget bultar också på våra portar, Hitler och Stalin utgör båda handgripliga hot mot vår del av världen, och flera av våra grannländer fick känna på deras respektive militära järnnävar.

Och det blir i Sovjetunionens hot mot Finland som det anses att Kollontaj spelade en "positiv" roll. Låt mig därför titta lite närmare på hur hon skildrar den saken. De flesta historiker är idag eniga om att vi talar om ett sovjetiskt angrepp i avsikt att annektera delar av Finland.

Säger Kollontaj detsamma? Nej, det gör hon inte. Hon ser naturligt nog sitt eget land som den rättvisa parten, och hon skriver att "de finska fascisterna" vill dra med sig Sverige i ett krig "till nytta för Tyskland" och att "de svenska nazisterna blir alltmer hämningslösa". Andra världskriget är igång och Sovjet har angripit Finland. Kollontajs situation är minst sagt delikat.

När det gäller quislingregimen i Terijoki, tidigare finska Karelen (som nu betraktas som en förstad till Sankt Petersburg!), ger hon uttryck för en syn som stämmer överens med det som idag skrivs som oemotsägliga fakta, det tyder på ett stort mod hos henne. Hon förstod att det inte var kommunisten Otto Ville Kuusinen som representerade det finska folket. Det gjorde regeringen i Helsingfors! Här kunde hon inte komma längre från Stalins och hans regerings ståndpunkt.

Det finns också mycket societetsskvaller i dagboken av typen "Vid svenske kungens 80-årsdag samlades prinsar och prinsessor, exkungar och drottningar. Mottagningen var överdådig och högtidlig."

Och det är den totalitära stormaktens arroganta företrädare som talar när det till exempel heter att "Storbritannien har uppträtt dumt och oförskämt". Ofta är tonen sådan hos Kollontaj.

Hur man än ser på hennes roll som sändebud i Sverige, som medlare i fredsförhandlingarna mellan Finland och Sovjet, eller hennes betydelse för den moderna kvinnorörelsen och emancipationen, så kan man dra slutsatsen att denna tegelsten ger oss tillgång till en rad tidigare mindre kända sidor av sovjetisk diplomati, och av hennes egen naivitet inför framtiden, då man skulle se "en epok av kamp mellan de socialistiska revolutionerna och kapitalismens rovgiriga värld."

Nu vet vi hur det gick.

måndag 18 juli 2011

Karl Schlögel: Terror och dröm. Moskva 1937 (Natur & Kultur, översättning av Peter Handberg).

Det är svensk högsommar. Regn och sol om vartannat. Jag stiger in i en ny julivecka och har just läst ut Karl Schlögels 760 sidor tjocka bok Terror och dröm, Moskva år 1937 och vet inte hur i hela friden jag ska kunna skriva om den. Det var något av det mest skakande och fascinerande jag läst i mitt liv, om allt det som heter kommunism, stalinism, terror och despoti.

Jag är tacksam för att förlaget och Peter Handberg med denna översättning ger svenska läsare en möjlighet att ta del av den. Viktigare läsning kan jag inte föreställa mig.

Jag har tagit lång tid på mig att läsa. Det finns inga enskildheter jag vill sätta fingret på, men frågan är om inte den avslutande berättelsen om Bucharin tar priset eftersom den visar oss en djupt bildad man som inte förstår varför han måste dö, och som använder det sista året i sin cell med att författa hela fyra verk, varav ett en roman om den egna barndomen och uppväxten. Bucharins exempel kan nog i olika hög grad överföras till många av de socialister och/eller kommunister som blev offer för den egna idén. De vet att de hört till partiets och statens toppskikt, de vet att de arbetat utifrån dess riktlinjer (som de själva bidragit till att formulera) men sitter till sist ändå i fängelsecellerna och väntar på att först ”erkänna” i skådeprocesser och därefter bli avrättade. Stalin var skoningslös. Hans öra aldrig villigt att lyssna till de närmaste ”vänner” och politiska ”kamrater" han skickade i döden. Besluten var fattade, bekännelser skrivna långt innan de anklagade ens förts in i rättssalarna. Brev med vädjanden, förklaringar och klagovisor därför meningslösa.

Men det märkvärdiga med Schlögels bok röjs ju redan av titeln Terror och dröm. Det pågår nämligen något helt annat medan nackskotten träffar de infångade och massgravarna fylls. I Moskva byggs det. Det byggs och skapas nytt. Boken pendlar mellan beskrivningar av terrorn och drömmen. Samtidigt som 1,2 miljoner människor dödades 1937 växte det "magiska" nya landet fram inför världens ögon. Industrin, filmen, tunnelbanorna, flodernas lopp, allt detta som Stalin satte sitt namn på, det som skulle skapa också "den nya människan", illusionen som lurade så många. Mordindustrin malde dygnet runt. De i förhand fastställda kvoterna skulle fyllas, sak samma om de som dödades inom ramen för kvoterna hade begått något brott eller ej.

Drömmen är att detta samhälle ska överträffa allt tidigare känt. En traditionell kristen kultur ska malas sönder, kyrkor och katedraler rivas eller få nya användningsområden. Kommunismen ska bli den nya tron. I namn av ett slags ”vetenskaplighet” kostade den på sig personkult. Stalin blev en Kristusfigur för den nya tidens behov. Han hade det gemensamt med alla de kommunistiska partiernas diktatorer.

Men hur skapas en dröm samtidigt som terrorn pågår? Schlögel visar att den kanske rentav fick människor att titta åt ett annat håll. Även om grannarna hämtats ville man själv leva i tron att man stod utanför det skeendet. Moskva blev en gigantisk byggarbetsplats. Filmerna spelades in och blev succéer, Sovjet-Hollywood tidens filmfabrik. Pusjkin firades. Barnböcker massproducerades. Radion steg fram som Moskvas bästa bidrag till känslan av global närvaro och nationell gemenskap. Stalins röst trängde ända in i vardagsrummen. Tiden fick nya hjältar att se upp till, äventyrsresanden följdes, Stalins aviatörer stod i centrum för dyrkan, och den sovjetiska jazzen, djaz blev 1930-talets melodi.

Kunde det ha gått på annat sätt än det gjorde? Med tanke på allt som konstruerades förfäras man av allt det som destruerades, inte minst alla de mördade och nedgrävda, som representerade det moderna Moskva med alla sina yrken, tillhörigheter, sociala skikt och åldrar. Nej, det hade inte kunnat gå annorlunda. Stalin och hans servila partifunktionärer var förvisso människor, men de tycktes alla predestinerade att agera och leva i enlighet med den totalitära tankens alla handlingsformer. Samtidigt som de förkunnade en ”monolitisk enhet” predikade de krig mot ”fienderna”. Att dessa ”fiender” alltid hittades berodde inte på en skicklig säkerhetstjänst utan på en partibyråkrati som i förväg angav vem och hur många de var, och hur rättegångarna och straffen skulle skötas och utdömas. Sist och slutligen blev också de som fastställt kvoterna offer för monoliten. Från åklagarämbetet till massgraven var vägen förfärande och förbluffande kort. Ingen gick säker, allra minst kommunistpartiets egna soldater och befäl.

Det är en alldeles kuslig bok Schlögel skrivit, och trots att jag under åren läst många böcker om epoken tycker jag att han är unik i det avseendet att han träder in i detta terrorns och drömmarnas år, och så att säga på plats berättar vad som sker. Att Stalin och den sovjetiska kommunismen alls kunde hålla det väldiga landet i ett järngrepp visar hur totalitarismen fungerar. Den styr med sådan kraft att människornas rädsla blir det effektivaste medlet mot en längtan efter något som möjligen kunde kallas frihet. Att överleva terrorn blev kanske en viktigare längtan. Alltför många misslyckades.


söndag 17 juli 2011

Gloendets konst, havets tystnad.

Att sitta där vid havet och bara glo. Att försöka låtsas vara ensam. Inte höra fiskmåsarnas skränande eller människors samtal. Vara i gloendet, gömma sig i det, sjunka in i gloendets konst.

Och sedan, efter gloendet, bara stå vid hamnens anslagstavla och läsa den som ett tväsnitt över Sverige: marknad och magi, konsumtion och kontemplation.

Varje steg är gömt i vågornas milda ljud. Segelbåtens tystnad övertrumfar vattenskoterns våldsamma framfart.

Därför tillbaka till gloendet. Hanö vid horisonten. Östersjöns mörkdjupa vatten. Himlavalvet och molnformationerna.

Arne Sundelin: Bergsundsstrand 23. Om Nelly Sachs.

Den tysk-judiska diktaren Nelly Sachs kom att bli intimt förknippad med vårt land. På flykt undan hotande deportation till koncentrationsläger kom hon under krigsåren tillsammans med modern till Stockholm, där de båda fick bo, till stor del tack vare judiska församlingens ekonomiska bistånd och svenska författarkollegors rådiga hjälp.

Nelly Sachs fick 1966, tillsammans med den israeliske författaren Samuel Agnon ett delat nobelpris i litteratur och hennes diktning skrevs för alltid in i den tradition som bars över världen i kraft av sitt ämne och sin lyriska valör. Ingen kan idag tala om litteratur som anknyter till det judiska ödet utan att nämna hennes namn.

Inte minst av det skälet är det djärvt av Arne Sundelin att sätta hennes öde i centrum för sin roman Bergsundsstrand 23. Hans grepp blir inte mindre djärvt av att han kopplar hennes svenska bostad till ett senare öde, berättarens eget, och flätar samma de två personerna i något som liknar en febrig och hallucinatorisk mardröm bortom verkligheten.

Icke desto mindre lyckas han av detta skapa en fascinerande berättelse som går bortom tid och rum men som i sin konkreta detaljrikedom också blir ett slags biografisk berättelse om flickan Sachs, vars dikt i Stockholm utvecklas och härdas, över den gripande brevsamvaron med kollegan och olycksbrodern, poeten Paul Celan i Paris, det egna nobelpriset och livets själva slutpunkter.

I Bokstäverna jag färdas i, som förlaget Themis utgav 2001, finns en del av den gripande brevväxlingen mellan Celan och Sachs återgiven. Här uppenbaras också den starka dödslängtan som förintelsens överlevande burit och bär på. För Celans del slutade den med självmord i en av Paris kanaler. Nelly Sachs gick istället in i galenskapen, och Sundelin skildrar den mycket starkt. Hon var övertygad om att hon bevakades av nazister och att en lägenhet i huset där hon bodde var ett slags "spioncentral".

I ett brev till Celan skrev hon: "En nazistisk spiritistliga förföljer mig så förskräckligt raffinerat med radiotelegraf, de vet allt, var jag än sätter foten. Försökte med nervgas när jag reste. Redan i åratal hemligen i mitt hus, lyssnar med mikrofon genom väggarna…". För dessa groteska och paranoida vanföreställningar togs hon in för vård vid ett flertal tillfällen. Alla dessa förlopp finns övertygande skildrade i romanen.

En nutida centralgestalt hos Sundelin är den unge grabben som målar graffiti på stan. Hans tag består av ett Z. I ett slags lek vänder Sundelin detta Z så att det blir ett N, och de två bokstäverna bildar snart ett NS – en otäck kombination som leder tankarna till nazismen.

Bokens berättare bor i samma lägenhet som Sachs en gång gjorde. Han har hennes porträtt på väggen och identifierar sig starkt med henne. Så läst uppfattar jag Sundelins nya roman som en berättelse om hur vi kan gå in i andra människors identiteter, leva dem och tillsammans med dem glida in i de nojor och de förvanskningar av verkligheten vi tycks behöva för att överleva. Det blir en omärklig glidning över från realiteter till fantasier.

Sundelins roman är en gripande berättelse om människans mörka öde och hennes instängdhet i tid och rum.

Mer att läsa om Nelly Sachs här och här i bloggen.

lördag 16 juli 2011

Ny viktig nättidskrift.

"Av hat och magsyra skapar man inte politik". Orden är Imre Kertész. Han säger det i ett samtal med Svante Weyler.


Dubbelklicka på filmbilden så får du upp den i fullt format på Youtube.

Just "hat och magsyra" tycks vara ledorden för mycket av den nationalistiska propaganda som idag publiceras på nätet. Istället för analys och studier älter man siffror och groteska bilder på offren för den utveckling Europa befinner sig i. Blir kunskapen om denna utveckling större av "hat och magsyra"? Rakt tvärtom. Den sortens greuelpropaganda får betraktaren att äcklas. Inte att förstå. Upplysningens idé är att tala till människors förnuft. Inte till deras äckelkänsla. Magsyran är problem nog ändå i vår tid, då de flesta människor tycks sönderstressade av "omständigheternas diktatur".

Den nya tidskriften heter Dissidentbloggen och det är Svenska PEN som utger den. Läs och sprid kunskap om den.

Till Hällevik på kulturdag.

Idag hamnade jag helt oplanerat på fiskeläget Hälleviks kulturdag. Det var något helt annat än de dunkande stadsfestivalerna. Det enda som dunkade i Hällevik var tändkulemotorns behagliga ljud som påminde om forna dagars fiske. Kulturdagen genomfördes idag för 40:e gången.

Här kokas tvätten.

Om man inte nöjde sig med att sitta på en brygga och äta sillamacka och lyssna till de gamla samtala från den minimala scenen på listerländsk dialekt fanns det massor man kunde delta i:

Slå rep. Fläta korgar. Tillverka laggkärl. Rya garn. Tjära rep. Sjömansarbeten. Sno krokatafsingar. Sticka krok. Klöfta krok. Stena flundregarn. Böda garn. Fläta ålakupor. Göra silor. Vispa flundregarn. Spinna garn. Mangla tvätt. Koka tvätt. Skura mattor.

Här slår man rep.

Förvisso fanns det loppmarknadsbord, men det centrala tycktes inte alls vara konsumtion utan vårdande av gamla traditioner, återseende av fiskeläget och människorna där, dragspelsmusiken och doften av stekt sill.

Hembygds- och studieföreningen Facklan arrangerade och jag sänder dem en tacksamhetens tanke. Blekinge fick idag ge mig ett stort mått av det slags kultur som frodas bortom köptemplen och skränscenerna. I den långa kön till sillamackorna samtalade man, trots den stora folkmängden var det lågmält, stillsamt och mycket vänligt. I bakgrunden hördes de riktigt gamla människorna prata om forna tiders fiskarliv. Deras listerländska var fullt begriplig för oss skåningar.

Anneli Jordahl: Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet).

Anneli Jordahl har länge varit en favorit för mig. Som kulturjournalist och författare har hon visat prov på en hållning som blir alltmer ovanlig i ett kulturklimat präglat av samma snabba klipp som hos den moderna turbokapitalismens ekonomer, fast på litteraturens område manifesterat som löpsedel- och rubrikvänliga, men ytterst tafatta och ytliga sensationer och försök till provokationer. Jordahl har inte ens varit i närheten av denna flacka kultur. Inte minst i böcker som Klass – är du fin nog (2003) och Var kommer du ifrån (2006) har vi sett prov på en människo- och samhällssyn som varit uppfriskande i sin medvetenhet och strävan.

Anneli Jordahls roman bygger på Ellen Keys liv och tänkande, så som det gestaltade sig i brevväxlingen med och kärleken till Urban von Feilitzen. Jordahl skriver en realistisk, jordnära prosa som med finess äter sig in under huden på Key, även om den ibland också kan kännas en aning stillastående i sin förmodade avsikt att hålla fast en sinnesstämning, en känsla eller en förväntan. Ellen Key beskrivs som en väntande människa, utan breven från von Feilitzen är hon tom och orolig, så som man blir när man är förälskad och ständigt vill höra den älskades röst eller se hans handstil i ett brev.

Som en motbild till Urban von Feilitzen fungerar porträttet av Victoria Benedictsson. Hon kommer till Stockholm, sedan Key besökt henne i Hörby, och deras samvaro och diskussioner leder till följande, tänkta av Key: "En människa, en alldeles riktig människa som andades och pratade (…) en alldeles levande människa skulle fästa sin blick på henne, prata med ett särskilt tonfall, andedräkten, blodet som pulserade i venerna". Och Benedictsson själv skriver ett brev till Key som börjar med orden: "Älskade, älskade vän".

Där kan man tala om en feministisk motbild till den mansbild som von Feilitzen blir i boken. Det hade kunnat kännas som två klichéer, men gör det ändå inte, utan mer som ett slags försök till porträtt i olika sätt att förhålla sig till tiden och dess litterära och mänskliga förutsättningar. I sammanhanget kan man inte nog betona att dessa brev naturligtvis är skrivna av författarinnan Anneli Jordahl, de är helt fiktiva, men har ändå en verklighetsbakgrund. Jordahl säger själv att de är "inspirerade av de brev som finns bevarade".

Detta dubbla perspektiv understryker bokens ambition att kasta ljus över en tid av sociala och kulturella omvälvningar. Det som länge varit tryggt och bestående krackelerar sakta.

Anneli Jordahl har skrivit en mycket sympatisk bok, som samtidigt visar hur svårt det är att gestalta verkliga personers liv, känslor och relationer. För samtidigt som den är sympatisk riskerar den att bli så välmenande att det är svårt att läsa med engagemang. Detta sagt som en randanmärkning.

Ellen Key föddes 1849 och var verksam som författare och föreläsare, och ämnesområdena som engagerade henne var inte minst skolväsendet och uppfostran. Hennes hus Strand vid Vättern är i dag ett populärt resmål.

Urban von Feilitzen föddes 1834 och var militär, lantbrukare och litteraturkritiker. Som kritiker använde han sig av pseudonymen Robinson. Han var gift med Lotten Lindblad (dotter till kompositören Adolf Fredrik Lindblad). De båda hade en erotisk relation och i Kungliga Bibliotekets samlingar finns det 76 brev från perioden 1875-1879 bevarade dem emellan. Mirjam Tapper utgav 2003 boken "Ellen Key och Urban von Feilitzen: en kärlekshistoria per brev". Key hade dock tidigare bränt de flesta breven.

fredag 15 juli 2011

Bokrullar. Lästakt.

Foto: Anders Wikström.

Jag får indikationer på att bloggens sommarläsare - som är kanske hälften så många som under vinterhalvåret - finner mina litteraturtexter märkliga. De frågar: "Hur hinner du läsa en tjock bok om dagen?". Det gör jag förstås inte.

Så här är det: majoriteten av bloggens litteraturtexter sedan en månad tillbaka är hämtade ur två källor, dels min gamla blogg, dels Kristianstadsbladets arkiv, där det mesta jag skrev ligger kvar. Det är alltså recensioner skrivna under åren 2007 - 2010 (då jag upphörde med allt tidningsskrivande). Litteraturkritik skriven efter 2010 har i nio av tio fall varit publicerad i den finlandssvenska tidskriften Astra Nova. Där har jag skrivit litteraturkrönikor och recensioner i snart tjugo år.

Foto: Ulrika Wikström.

Min ohälsa tillåter mig just nu inte särskilt mycket läsande, än mindre något skrivande. Men de texter jag lägger ut har ett värde. De berättar om litteratur som förtjänar att läsas. Det finns naturligtvis undantag i bloggen, några texter då och då, skrivna denna sommar, finns det förstås, och jag tror att ni ser skillnad på de två kategorierna.

Jag ska försöka lägga ut texter varje dag. Det är inte alldeles säkert att det lyckas. Men bloggens arkiv är välfyllt. Önskar er alla en god sommar - med litteraturen och livet.


Marguerite Duras anteckningsböcker

Kommer man närmare en författare i hennes dag- och anteckningsböcker än i hennes romaner, noveller eller dikter?

Det finns olika sätt att se på den saken. Själv betraktar jag författardagböcker och anteckningsböcker som en omistlig pusselbit för förståelsen av de överväganden han eller hon gjort inför sitt fiktiva skapande. Marguerite Duras anteckningsböcker är sannerligen inget undantag, de finns samlade i en volym under namnet Anteckningar från kriget.

Jag hade tidigare läst dem i engelsk översättning, Wartime Notebooks (2008), men inget går ändå upp emot att läsa en översättning på sitt eget modersmål, när man inte behärskar originalspråket.

"Det man som läsare möter i dessa texter är författarskapets barndom", säger redaktörerna för den franska utgåvan.

I denna "barndom" hittar vi fragment och skisser, men också längre texter, till det som skulle bli Duras viktiga verk Smärtan, En fördämning mot Stilla havet och Sjömannen från Gibraltar. De fyra anteckningsböckerna hittades i ett kuvert efter Duras död 1996, de hade skrivits under åren 1943 till 1949 och anses vara några av de tidigaste bevarade texterna av henne.

Redan där ser man hur Duras arbetsmetod skulle formas, som en sammansmältning av rent biografiskt, självupplevt material och det litterärt fiktiva.

De fyra böckerna har i denna volym fått namnen Den rosamarmorerade anteckningsboken, 1900-talsförlagets anteckningsbok, Den hundrasidiga anteckningsboken samt Den ljusbruna anteckningsboken.

Att den andra boken har ett så lustigt namn, beror på att den anspelar på det förlag som Duras och hennes make skulle komma att grunda, vilket dock senare fick namnet Éditions de la Cité Universelle. I detta häfte finns inledningen till det som skulle komma att bli den enastående romanen Smärtan.

Marguerite Duras bekräftar, så här lång tid efter sin död, den tes som vår egen Ivar Lo-Johansson gång på gång upprepade: en författare har sitt ämne och skriver egentligen bara en enda bok. Denna bok varieras i det oändliga, ges olika gestalt och form, men upprepar egentligen detta enda ämne ett otal gånger.

Ivar Lo hade sin erfarenhet av statarlivet som ämne och han hanterade mästerligt det för att gestalta fattigbarnets väg till litteraturen. Duras har sin asiatiska erfarenhet, nedsänkt i andra världskriget och de trauman som skapades både socialt och individuellt. Den smärta och oändliga sorg de skapat gestaltade hon gång på gång. Redan i dessa tidiga anteckningsböcker ser man hur det ämnet skulle komma att förvaltas.

Volymen innehåller också en avdelning med aldrig tidigare publicerade Duras-berättelser, bara för deras skull är den värd sitt pris.

Orhan Pamuk: Oskuldens museum (Övers. Mats Müllern, Norstedts)

Antagligen är det en humörfråga hur man läser Orhan Pamuks roman Oskuldens museum, som förutsägbar melodram eller som övertygande drama i Tolstojs anda.

Jag erkänner villigt att jag pendlat mellan dessa två känslor under läsningen av den drygt 550 sidor tjocka romanen. Å ena sidan möter man här en traditionell, ja nära nog gammaldags, berättande roman som både i personteckning och händelseförlopp håller läsaren fängslad. Å andra sidan får vi påminnelser om Pamuks moderna stil, då han träder in i berättelsen och blinkar i postmodernt samförstånd åt läsaren.

Romanens grundstruktur är lätt att återge. Det är i mitten av 1970-talet, vi befinner oss i Istanbul, återigen scenen för Pamuks romankonst. Huvudperson och berättare är den unge överklassmannen Kemal som står i begrepp att förlova sig. Den tilltänkta, Sibel, anar ganska snart efter den överdådiga förlovningsfesten att något är fel. Hennes Kemal blir alltmer fåordig, allt mindre närvarande. Det beror helt enkelt på att han förälskat sig i en avlägsen släkting, den unga, attraktiva Füsün. Hon och Kemal träffas dagligen i en våning i Istanbuls finare kvarter, en våning som Kemals mor en gång köpt för eventuella behov.

Pamuk skildrar Kemals och Füsüns heta passion mycket övertygande. Under älskogsmötena blir Füsün av med ett örhänge, som sedan ska få spela en avgörande roll i berättelsen (ett berättartrick som är så väl använt att det mest känns som en blåsning).

Nå, Kemal fullföljer de ursprungliga planerna och förlovar sig med Sibel. I en flott villa bor de och Sibel hoppas på ett förestående bröllop, barn och familjelycka.

Men det slutar naturligtvis med att de slår upp förlovningen och går skilda vägar. Kemal börjar då frenetiskt söka efter sin stora kärlek Füsün. Han hittar henne inte någonstans. Det går 399 dagar av ensamhet när han en dag oväntat får ett brev där han bjuds att besöka henne. Väl där får han veta att hon numera är gift, med Feridun, en ung man vars högsta dröm är att få göra film – med Kemals pengar som grundplåt. Sakta leds läsaren in i den turkiska filmens värld. Vad som sedan händer borde varje recensent akta sig för att berätta, eftersom det skulle förta hela det överraskningsmoment som ligger i romanens utveckling. Och ändå går det ju inte att helt förtiga. Det som sker med Kemal, Sibel och hennes nye man, med Füsün och hennes filmande make pekar rakt ner mot slutet. Trots att Kemal ännu en gång får Füsün i sina armar, trots att de som tidigare kan mötas i älskog, ges inget hopp. Berättelsen sträcker sig här i tiden fram till 1984.

Pamuk ger oss synnerligen pikanta inblickar i den turkiska, europeiserade överklassens liv. Ibland blir det bara för mycket, man ser bilder som i en medioker tv-serie framför sig.När så Orhan Pamuk själv träder in i romanen på slutet kan jag inte låta bli att tänka den hädiska tanken: måste man bevisa sin modernitet med att kraschlanda själva berättelsen? Jag kan inte förstå greppet på annat sätt.