
Är det möjligt att skriva en modern skapelseberättelse, en bok där inte bara världen som sådan utan också det mänskliga språkets tillblivelse skildras och porträtteras?
Den danska författarinnan
Inger Christensen gjorde det redan 1969. Hennes förläggare var kanske inte övertygad om att en sådan berättelse skulle intressera läsarna, så de tryckte tusen exemplar.
Ett år och sex nya upplagor senare hade den sålt i 15 000 exemplar – vilket förstås är en mycket hög siffra för en diktsamling. Den fick både
Kritikerprisen och
Boghandlernes Gyldne Laurbær, prestigefyllda danska litteraturpriser. Statsministern, socialdemokraten
Anker Jørgensen, läste högt ur den i tv, enskilda dikter ur den finns i grundskolornas läseböcker och ett antal artister, bland andra
Anne Linnet och
Pia Raug har gjort sånger av den.
Boken heter kort och gott
Det, och titeln har den förstås tagit med sig till den svenska översättningen, gjord av poeten
Marie Silkeberg. Den inleder en serie Christensen-översättningar på Modernista, som också ska innefatta ett par av hennes romaner. Man kan bara hoppas att översättarna – av vilka det krävs extraordinära ansträngningar – får lön för mödan. Silkebergs tolkningar är hur bra som helst.
Även om läsupplevelsen är det väsentliga måste man i Inger Christensens fall säga några ord om formaliteter. Det är indelad i tre huvudavdelningar, en prolog, en epilog och så det stora avsnittet
Logos som i sig är indelat i de tre huvudavdelningarna
Scenen,
Handlingen och
Texten. Det har skrivits hela uppsatser om strukturen på Christensens diktverk, men låt mig här nöja mig med att konstatera att
Det är byggd på siffran 8. Översättaren påpekar i en not att den svenska versionen skiljer sig från originalet, där varje rad består av 66 tecken, och att texten är uppdelad i 8 olika styckestorlekar med fallande radantal, det vill säga 66-33-22-11-6-3-2-1.

Men inget av detta behöver man veta för att läsa boken. Egentligen undrar jag om inte sådan kunskap rentav kan te sig skrämmande, som en hindrande mur inför ett fantastiskt litterärt verk. När jag läser Christensen bryr jag mig i alla fall inte ett dugg om hennes talmagi. Jag läser, njuter och konstaterar bara att det är stor litteratur.
Christensen är kanske mest känd för
Sommerfugledalen – et requiem (en tredje ny upplaga 2008). Den som slagits av språkets stora skönhet i den samlingen kanske blir förvånad över den ibland brutalt vardagliga tonen i
Det. Själv ser jag hur pendeln mellan högt och lågt hela tiden rör sig i hennes författarskap. Det finns ingen motsättning dem emellan.

Skapelseberättelsen återkommer här gång på gång i olika skepnader, som prosadikt och som poesi, från den första till den åttonde dagen löper alternativa berättelser som återspeglar både ett inre och ett yttre skeende: från att på första dagen ha "hittat på" sanden och sedan ljuset, vattnet, gräset, sommarvärmen, pappret och snön kommer de den åttonde dagen fram till sängen: "Hela den åttonde dagen vilade de och älskade varandra. Det var skönt. På så sätt blev de till slut överflödiga nog."
Men skapelseberättelsen kan också vara en rent lyrisk laddning, som på första dagen börjar så här: "Efter den första morgonen söker jag/ läpparnas råa formulering". Skapelsen är i sanning både en fysisk och ett språkligt mirakel. Däri ligger tankarna, orden, fantasin, lidelsen, nåden, oron och en allt överskuggande önskan "att gå vidare". Rörelsen är också typisk för den tid då
Det skrevs. Stillaståendet kunde bara föraktas och identifieras som instängdhet, slutenhet. Att gå vidare var att bejaka inte bara förändringen utan också överraskningen, livets alla oväntade skeden, möten, händelser.

Jag blir oerhört lycklig av dessa texter. De påminner mig dels om en tid, slutet av 1960-talet, då allt tycktes vara möjligt, och dels om en lyrik som man kunde införliva som erfarenhet och kunskap, samtidigt som den står i bjärt kontrast till den postmoderna språkleken, den som tar till så stora gester men i sig själv är så skramlande tom. Hos Christensen möter vi poesin som hjärte-angelägenhet.
Inger Christensen (1935-2009) betraktades fram till sin död som en av de verkligt seriösa kandidaterna till ett nytt skandinaviskt Nobelpris. Nekrologerna motsade knappast den tanken. Över hela världen publicerades det minnesord över hennes lyriska gärning. Hon jämfördes med såväl Dante som
Novalis.

I tyska Die Zeit menade man att hennes dikter gått till våra hjärtan, i Österrikiska Der Standard kallade Ronald Pohl Inger Christensen för en världsförfattare som gjort sig förtjänt av de högsta utmärkelserna. Just i Österrike tilldelades hon också Statspriset i litteratur 1994. I spanska El País skrev Cecilia Dreimüller att Christensen var "Skandinaviens största diktare". Den vackraste nekrologen skrevs väl annars av hennes diktarkollega
Søren Ulrik Thomsen, som i Politiken berättade:"Om man känner Inger bara genom hennes svindlande vackra dikter, föreställer man sig kanske inte, att hon besatt ett barockt vetande och i rätt sällskap kunde komma med de mest urkomiska och överrumplande repliker". Eftermälet var med andra ord konsekvent hyllande.
*
Christensen var i många år gift med en annan klassisk diktare,
Poul Borum (1934-1996), som bland annat grundade den danska författarskolan i Köpenhamn.
*
För den som vill höra Inger Christensen själv läsa, har det utkommit en ljudbok på danska Gyldendals förlag, där diktaren läser båda diktsamlingarna
Alfabet och
Sommerfugledalen i sin helhet. Jag kan försäkra att det är en svindlande upplevelse att höra henne själv läsa.
Bilder: Anders Wikström, Finland.