fredag 15 juli 2011

Bokrullar. Lästakt.

Foto: Anders Wikström.

Jag får indikationer på att bloggens sommarläsare - som är kanske hälften så många som under vinterhalvåret - finner mina litteraturtexter märkliga. De frågar: "Hur hinner du läsa en tjock bok om dagen?". Det gör jag förstås inte.

Så här är det: majoriteten av bloggens litteraturtexter sedan en månad tillbaka är hämtade ur två källor, dels min gamla blogg, dels Kristianstadsbladets arkiv, där det mesta jag skrev ligger kvar. Det är alltså recensioner skrivna under åren 2007 - 2010 (då jag upphörde med allt tidningsskrivande). Litteraturkritik skriven efter 2010 har i nio av tio fall varit publicerad i den finlandssvenska tidskriften Astra Nova. Där har jag skrivit litteraturkrönikor och recensioner i snart tjugo år.

Foto: Ulrika Wikström.

Min ohälsa tillåter mig just nu inte särskilt mycket läsande, än mindre något skrivande. Men de texter jag lägger ut har ett värde. De berättar om litteratur som förtjänar att läsas. Det finns naturligtvis undantag i bloggen, några texter då och då, skrivna denna sommar, finns det förstås, och jag tror att ni ser skillnad på de två kategorierna.

Jag ska försöka lägga ut texter varje dag. Det är inte alldeles säkert att det lyckas. Men bloggens arkiv är välfyllt. Önskar er alla en god sommar - med litteraturen och livet.


Marguerite Duras anteckningsböcker

Kommer man närmare en författare i hennes dag- och anteckningsböcker än i hennes romaner, noveller eller dikter?

Det finns olika sätt att se på den saken. Själv betraktar jag författardagböcker och anteckningsböcker som en omistlig pusselbit för förståelsen av de överväganden han eller hon gjort inför sitt fiktiva skapande. Marguerite Duras anteckningsböcker är sannerligen inget undantag, de finns samlade i en volym under namnet Anteckningar från kriget.

Jag hade tidigare läst dem i engelsk översättning, Wartime Notebooks (2008), men inget går ändå upp emot att läsa en översättning på sitt eget modersmål, när man inte behärskar originalspråket.

"Det man som läsare möter i dessa texter är författarskapets barndom", säger redaktörerna för den franska utgåvan.

I denna "barndom" hittar vi fragment och skisser, men också längre texter, till det som skulle bli Duras viktiga verk Smärtan, En fördämning mot Stilla havet och Sjömannen från Gibraltar. De fyra anteckningsböckerna hittades i ett kuvert efter Duras död 1996, de hade skrivits under åren 1943 till 1949 och anses vara några av de tidigaste bevarade texterna av henne.

Redan där ser man hur Duras arbetsmetod skulle formas, som en sammansmältning av rent biografiskt, självupplevt material och det litterärt fiktiva.

De fyra böckerna har i denna volym fått namnen Den rosamarmorerade anteckningsboken, 1900-talsförlagets anteckningsbok, Den hundrasidiga anteckningsboken samt Den ljusbruna anteckningsboken.

Att den andra boken har ett så lustigt namn, beror på att den anspelar på det förlag som Duras och hennes make skulle komma att grunda, vilket dock senare fick namnet Éditions de la Cité Universelle. I detta häfte finns inledningen till det som skulle komma att bli den enastående romanen Smärtan.

Marguerite Duras bekräftar, så här lång tid efter sin död, den tes som vår egen Ivar Lo-Johansson gång på gång upprepade: en författare har sitt ämne och skriver egentligen bara en enda bok. Denna bok varieras i det oändliga, ges olika gestalt och form, men upprepar egentligen detta enda ämne ett otal gånger.

Ivar Lo hade sin erfarenhet av statarlivet som ämne och han hanterade mästerligt det för att gestalta fattigbarnets väg till litteraturen. Duras har sin asiatiska erfarenhet, nedsänkt i andra världskriget och de trauman som skapades både socialt och individuellt. Den smärta och oändliga sorg de skapat gestaltade hon gång på gång. Redan i dessa tidiga anteckningsböcker ser man hur det ämnet skulle komma att förvaltas.

Volymen innehåller också en avdelning med aldrig tidigare publicerade Duras-berättelser, bara för deras skull är den värd sitt pris.

Orhan Pamuk: Oskuldens museum (Övers. Mats Müllern, Norstedts)

Antagligen är det en humörfråga hur man läser Orhan Pamuks roman Oskuldens museum, som förutsägbar melodram eller som övertygande drama i Tolstojs anda.

Jag erkänner villigt att jag pendlat mellan dessa två känslor under läsningen av den drygt 550 sidor tjocka romanen. Å ena sidan möter man här en traditionell, ja nära nog gammaldags, berättande roman som både i personteckning och händelseförlopp håller läsaren fängslad. Å andra sidan får vi påminnelser om Pamuks moderna stil, då han träder in i berättelsen och blinkar i postmodernt samförstånd åt läsaren.

Romanens grundstruktur är lätt att återge. Det är i mitten av 1970-talet, vi befinner oss i Istanbul, återigen scenen för Pamuks romankonst. Huvudperson och berättare är den unge överklassmannen Kemal som står i begrepp att förlova sig. Den tilltänkta, Sibel, anar ganska snart efter den överdådiga förlovningsfesten att något är fel. Hennes Kemal blir alltmer fåordig, allt mindre närvarande. Det beror helt enkelt på att han förälskat sig i en avlägsen släkting, den unga, attraktiva Füsün. Hon och Kemal träffas dagligen i en våning i Istanbuls finare kvarter, en våning som Kemals mor en gång köpt för eventuella behov.

Pamuk skildrar Kemals och Füsüns heta passion mycket övertygande. Under älskogsmötena blir Füsün av med ett örhänge, som sedan ska få spela en avgörande roll i berättelsen (ett berättartrick som är så väl använt att det mest känns som en blåsning).

Nå, Kemal fullföljer de ursprungliga planerna och förlovar sig med Sibel. I en flott villa bor de och Sibel hoppas på ett förestående bröllop, barn och familjelycka.

Men det slutar naturligtvis med att de slår upp förlovningen och går skilda vägar. Kemal börjar då frenetiskt söka efter sin stora kärlek Füsün. Han hittar henne inte någonstans. Det går 399 dagar av ensamhet när han en dag oväntat får ett brev där han bjuds att besöka henne. Väl där får han veta att hon numera är gift, med Feridun, en ung man vars högsta dröm är att få göra film – med Kemals pengar som grundplåt. Sakta leds läsaren in i den turkiska filmens värld. Vad som sedan händer borde varje recensent akta sig för att berätta, eftersom det skulle förta hela det överraskningsmoment som ligger i romanens utveckling. Och ändå går det ju inte att helt förtiga. Det som sker med Kemal, Sibel och hennes nye man, med Füsün och hennes filmande make pekar rakt ner mot slutet. Trots att Kemal ännu en gång får Füsün i sina armar, trots att de som tidigare kan mötas i älskog, ges inget hopp. Berättelsen sträcker sig här i tiden fram till 1984.

Pamuk ger oss synnerligen pikanta inblickar i den turkiska, europeiserade överklassens liv. Ibland blir det bara för mycket, man ser bilder som i en medioker tv-serie framför sig.När så Orhan Pamuk själv träder in i romanen på slutet kan jag inte låta bli att tänka den hädiska tanken: måste man bevisa sin modernitet med att kraschlanda själva berättelsen? Jag kan inte förstå greppet på annat sätt.

torsdag 14 juli 2011

Inger Christensen: Det (övers. Marie Silkeberg, Modernista)

Är det möjligt att skriva en modern skapelseberättelse, en bok där inte bara världen som sådan utan också det mänskliga språkets tillblivelse skildras och porträtteras?

Den danska författarinnan Inger Christensen gjorde det redan 1969. Hennes förläggare var kanske inte övertygad om att en sådan berättelse skulle intressera läsarna, så de tryckte tusen exemplar.

Ett år och sex nya upplagor senare hade den sålt i 15 000 exemplar – vilket förstås är en mycket hög siffra för en diktsamling. Den fick både Kritikerprisen och Boghandlernes Gyldne Laurbær, prestigefyllda danska litteraturpriser. Statsministern, socialdemokraten Anker Jørgensen, läste högt ur den i tv, enskilda dikter ur den finns i grundskolornas läseböcker och ett antal artister, bland andra Anne Linnet och Pia Raug har gjort sånger av den.

Boken heter kort och gott Det, och titeln har den förstås tagit med sig till den svenska översättningen, gjord av poeten Marie Silkeberg. Den inleder en serie Christensen-översättningar på Modernista, som också ska innefatta ett par av hennes romaner. Man kan bara hoppas att översättarna – av vilka det krävs extraordinära ansträngningar – får lön för mödan. Silkebergs tolkningar är hur bra som helst.

Även om läsupplevelsen är det väsentliga måste man i Inger Christensens fall säga några ord om formaliteter. Det är indelad i tre huvudavdelningar, en prolog, en epilog och så det stora avsnittet Logos som i sig är indelat i de tre huvudavdelningarna Scenen, Handlingen och Texten. Det har skrivits hela uppsatser om strukturen på Christensens diktverk, men låt mig här nöja mig med att konstatera att Det är byggd på siffran 8. Översättaren påpekar i en not att den svenska versionen skiljer sig från originalet, där varje rad består av 66 tecken, och att texten är uppdelad i 8 olika styckestorlekar med fallande radantal, det vill säga 66-33-22-11-6-3-2-1.

Men inget av detta behöver man veta för att läsa boken. Egentligen undrar jag om inte sådan kunskap rentav kan te sig skrämmande, som en hindrande mur inför ett fantastiskt litterärt verk. När jag läser Christensen bryr jag mig i alla fall inte ett dugg om hennes talmagi. Jag läser, njuter och konstaterar bara att det är stor litteratur.

Christensen är kanske mest känd för Sommerfugledalen – et requiem (en tredje ny upplaga 2008). Den som slagits av språkets stora skönhet i den samlingen kanske blir förvånad över den ibland brutalt vardagliga tonen i Det. Själv ser jag hur pendeln mellan högt och lågt hela tiden rör sig i hennes författarskap. Det finns ingen motsättning dem emellan.

Skapelseberättelsen återkommer här gång på gång i olika skepnader, som prosadikt och som poesi, från den första till den åttonde dagen löper alternativa berättelser som återspeglar både ett inre och ett yttre skeende: från att på första dagen ha "hittat på" sanden och sedan ljuset, vattnet, gräset, sommarvärmen, pappret och snön kommer de den åttonde dagen fram till sängen: "Hela den åttonde dagen vilade de och älskade varandra. Det var skönt. På så sätt blev de till slut överflödiga nog."

Men skapelseberättelsen kan också vara en rent lyrisk laddning, som på första dagen börjar så här: "Efter den första morgonen söker jag/ läpparnas råa formulering". Skapelsen är i sanning både en fysisk och ett språkligt mirakel. Däri ligger tankarna, orden, fantasin, lidelsen, nåden, oron och en allt överskuggande önskan "att gå vidare". Rörelsen är också typisk för den tid då Det skrevs. Stillaståendet kunde bara föraktas och identifieras som instängdhet, slutenhet. Att gå vidare var att bejaka inte bara förändringen utan också överraskningen, livets alla oväntade skeden, möten, händelser.

Jag blir oerhört lycklig av dessa texter. De påminner mig dels om en tid, slutet av 1960-talet, då allt tycktes vara möjligt, och dels om en lyrik som man kunde införliva som erfarenhet och kunskap, samtidigt som den står i bjärt kontrast till den postmoderna språkleken, den som tar till så stora gester men i sig själv är så skramlande tom. Hos Christensen möter vi poesin som hjärte-angelägenhet.

Inger Christensen (1935-2009) betraktades fram till sin död som en av de verkligt seriösa kandidaterna till ett nytt skandinaviskt Nobelpris. Nekrologerna motsade knappast den tanken. Över hela världen publicerades det minnesord över hennes lyriska gärning. Hon jämfördes med såväl Dante som Novalis.

I tyska Die Zeit menade man att hennes dikter gått till våra hjärtan, i Österrikiska Der Standard kallade Ronald Pohl Inger Christensen för en världsförfattare som gjort sig förtjänt av de högsta utmärkelserna. Just i Österrike tilldelades hon också Statspriset i litteratur 1994. I spanska El País skrev Cecilia Dreimüller att Christensen var "Skandinaviens största diktare". Den vackraste nekrologen skrevs väl annars av hennes diktarkollega Søren Ulrik Thomsen, som i Politiken berättade:"Om man känner Inger bara genom hennes svindlande vackra dikter, föreställer man sig kanske inte, att hon besatt ett barockt vetande och i rätt sällskap kunde komma med de mest urkomiska och överrumplande repliker". Eftermälet var med andra ord konsekvent hyllande.

*

Christensen var i många år gift med en annan klassisk diktare, Poul Borum (1934-1996), som bland annat grundade den danska författarskolan i Köpenhamn.

*

För den som vill höra Inger Christensen själv läsa, har det utkommit en ljudbok på danska Gyldendals förlag, där diktaren läser båda diktsamlingarna Alfabet och Sommerfugledalen i sin helhet. Jag kan försäkra att det är en svindlande upplevelse att höra henne själv läsa.

Bilder: Anders Wikström, Finland.

onsdag 13 juli 2011

JMG Le Clézio: Hungerns visa (Övers. Ulla Bruncrona, Elisabeth Grate Bokförlag)

JMG Le Clézio har skildrat sin förfäder med stor inlevelse; i Allt är vind finns de med på Mauritius, i Afrikanen möter vi främst fadern då Le Clézio som åttaåring förenas med honom i Afrika, där han tjänstgör som läkare. Det som utmärker porträtten – och självporträttet – i dessa böcker är en sällsynt förmåga till empati, också när människor som står en allra närmast inte alltid är lätta att förstå sig på, eller när de utför handlingar som just i ögonblicket ter sig motbjudande.

Med Hungerns visa tar Le Clézio sig an uppgiften att berätta om modern, och det i romanens form. I romanen heter mamman Ethel och pappan Laurant. Ethel väntar sitt barn först efter kriget. I verkligheten hette författarens föräldrar Simonne och Raoul, och författaren själv föddes redan 1940 i Nice. Hans föräldrar var kusiner och gifta sedan 1933, fadern dessutom brittisk medborgare.

Berättelsen börjar när Ethel är tio år gammal, med ett minst sagt gripande porträtt av en liten flickas liv. Ethel hör till samhällets lyckligt lottade, både i ekonomiskt och socialt avseende. Hon förbluffas då den nya väninnan, den ryska exilfamiljens dotter, Xénia, berättar om sitt eländiga, fattiga liv. Xénias familj har flytt Ryssland via Sverige, hon har vuxit upp i Tyskland men sedan kommit till Frankrike. Hon är för Ethel "en blond fläck, en ljuspunkt" och Ethel tar henne till gammelmorbrors hus för att visa henne.

I det huset och på den tomten har hon förlagt hela sin drömvärld, den som fadern så småningom ska krossa med sitt monumentala svek och förräderi. Ju mer Ethel lär känna den fattiga flyktingflickan, desto mer skäms hon själv över att vara rik. Xénia är inte sen att utnyttja den känslan, och hela Le Clézios sätt att på detta plan skildra klasskillnadernas förödande inverkan på människor är genialt.

Romanen utvecklas på detta plan fram till utbrottet av andra världskriget. Då tycks hans fokus förskjutas till det större, samhälleliga planet och individerna, inklusive hans mor, blir spegelbilder av ett större skeende. I radion hörs Hitler gorma från olika möten, men överklassen tycks betrakta honom som en garant mot bolsjevismen. Något krig mot Frankrike kan han då rakt inte ha i tankarna.

Hela bokens sista tredjedel blir en brännande illustration av två parallella skeenden: familjen går mot sin undergång, samtidigt som de tyska trupperna intar Paris. När de sitter i den av auktionen tömda lägenheten i Paris kan dess skövling jämföras med krigets effekter på hela landet. Mot slutet av denna berättelse för Le Clézio också in judeförföljelserna, judestadgan och hela den förtrycksapparat som i Frankrike installerades med sådan frenesi. Hungerns visa är ett verk som förmår engagera både på individ- och samhällsplan.

tisdag 12 juli 2011

Obligatoriskt hat.

Slöja är att rekommendera, säger hatpredikanten Pierre Vogel i Hamburg. Han står inför ett antal arabiska unga flickor som inte bär slöja. Vad ska de säga till honom, den hårdföre salafisten? Svaret låter inte vänta på sig: "Men vi hatar judarna" (Aber wir hassen die Juden!).

Ungern. Iván Andrassew om den elementära ondskan.

"Pressfrihet". Ur Europaportalen.

Idag publicerar jag två passager ur den ungerske journalisten och radiomannen Iván Andrassews längre artikel med rubriken Den elementära ondskan.

(Andrassew skriver om observatörer utsända av internationella organisationer, vissa av regeringar, som skickats till Ungern för att rapportera om hur det står till med pressfrihet, mänskliga rättigheter och dylikt. Efter att ha avslutat sitt besök meddelar dessa rapportörer att de skall komma tillbaka senare under året)

Texten, ursprungligen i hans blogg Andrassew.blogspot.com, står i tidningen Népszava (gårdagens nätupplaga).

"Vad gäller pressfrihetens sak, om dessa observatörer planerar att göra sitt nästa besök under hösten, kan till och med det hända att det inte finns något kvar att undersöka, ty det kommer inte att finnas vare sig oppositionella tidningar eller radiostationer. Det enda regeringen behöver göra är att även fortsättningsvis tillämpa den maktens teknik som går ut på att göra det omöjligt för statliga verk och företag att placera annonser och reklam, och att skapa en situation där privata företag tappar lusten att annonsera i dessa organ. Om det inte ger önskat resultat så skall man utmäta ett antal böter i miljonklassen, sedan återstår inget mer att tala om. För att vara konkret : det hjälper inte att allt fler köper Népszava, inkomsterna som lösnummerförsäljningen inbringar räcker bara till att betala tryckeri- och distributionskostnader, medarbetarna har i månader levt i en obeskrivlig misär. Det kommer förr eller senare att lämna sina spår i tidningen. Samma sak händer med Klubradio. Dels förlänger man dess sändningstillstånd två månader i taget – detta för att ingen skall ha lust att skriva reklamavtal för en längre tid --, dels utformar man anbudsförfarandet så att radion riskerar att inte få frekvensen, vilket gör att ingen kommer på tanken att sluta reklamavtal med den. Hur det förhåller sig med de tre veckotidningarna, Élet és Irodalom, Magyar Narancs och 168óra, känner jag inte närmare till, men det är troligt att de för en desperat kamp för sin överlevnad. Med ett par miljoner i böter kan man ta död på dem också. Mediarådet, vars ledamöter är delegerade av Fidesz ensamt, kan tolka allt som det vill och slå till när det vill.

Om jag i ett sådant läge var en unionens behöriga tjänsteman, en befullmäktigad granskare utsänd av en människorättsorganisation med uppgift att vaka över pressfriheten, eller händelsevis Förenta staternas utrikesminister, då skulle jag inte slösa bort min tid på att tjura och kritisera, i stället skulle jag försöka rädda vad som fortfarande går att rädda. Till exempel skulle jag fästa fria regeringars, fackföreningars, industrimäns uppmärksamhet på att det är diktatur i Ungern, men ännu inte är så hård att det inte vore möjligt att rädda frihetens rester med hjälp av några miljoner euro eller dollar. Inte bara med gåvor, utan till exempel med statlig och kommersiell reklam. Varför? Därför att det är utomordentligt farligt om den fria världen blundar för att man stryper all oppositionell tanke i ett land. För det första därför att det är ett exempel som andra kan komma att följa, för det andra, om regeringschefen gör allt för att fullständigt eliminera allt samråd med samhället, kan närvaron av oppositionella åsikter i viss mån mildra styrkan i den förutsebara explosionen. Om regeringen berövar samhället demokratins alla instrument kvarstår bara att störta Orbáns makt med våldsamma medel. Men det är inte likgiltigt om en välorganiserad massa stannar vid parlamentets port och låter diktatorn lämna platsen som en fri man, eller om en oorganiserad massa slår sönder porten. Förhandlingar och köpslående är möjliga så länge intressen och åsikter tillåts göra sig gällande på den elementära kommunikationens nivå. Den elementära samhällskommunikationens nivå i civiliserade samhällen är pressen. Om den upphör att finnas till eller fördärvas, om den bara får tala med en röst och dirigeras från samma centrum, då har en fredlig lösning ingen chans."

Översättning av Ervin Rosenberg.

måndag 11 juli 2011

Victoria Benedictssons dagböcker

Min Hörbyvistelse i lördags väckte på nytt intresset för Victoria Benedictsson. Därför kommer här i repris ett klipp ur en längre text*.

*

Victoria Benedictssons skrifter i urval, samlade i de två banden Ord på liv och död är något av det mest gripande man kan läsa. Här framträder en stark kvinna som skapar litteratur mitt i ett grått liv på den skånska landsbygden, men som i sin förälskelse alltmer tvivlar på meningen med allt och slutligen tar sitt eget liv. Vad var det som hände?

Svaret skulle kunna vara ett mansnamn: Georg Brandes. Den redan i sin livstid mytomspunne kritikern och litteratören i Köpenhamn blev Benedictssons stora – förmodligen obesvarade – kärlek. Hon satt på hotellrum i Köpenhamn eller hemma i bostaden med det eländiga äktenskapet i Hörby och skrev sina dagböcker om hisnande kärlek, kyssar och längtan – och en outsäglig sorg över Brandes frånvaro, hans kyla och ovilja.

Hon skrev i dagboken: ”Han tycker att min stämma är för svag och för monoton, och så avskyr han den skånska dialekten. Jag är för svår att förstå.” (Klicka på bokuppslaget för läsbart format).

Hon ironiserade över sin situation: ”Var gång man håller på att bli kär är det bäst att läsa latin. Då går det över. Och på det sättet lär man latinet.”

Hemma i Hörby – denna alltjämt så lilla skånska stad, längtade hon bort:

”Jag önskar att jag vore i en stor stad, där ingen människa kände mig, där jag utkastad som en liten sten kunde få gömma mig på botten, känna livet stryka omkring mig på alla sidor, men icke rubbas därav, endast formas, långsamt formas till något helgjutet, harmoniskt; en form som naturen själv skänkt. Jag ville kunna arbeta där, långsamt, stadigt.”

Hon var en främling på sin egen ort, hon hade en längtan så stark att också människorna runtom henne blev föraktliga: ”Alla dessa människor äro fiender till min innersta strävan. De ta livet liksom på lek, och för mig är det allvar.” Hon hade börjat skriva. Under pseudonymen Ernst Ahlgren skrev hon verk som Från Skåne och romanen Pengar, samt kända skådespel som Fru Marianne. Hon var målmedveten i sitt skapande och konstaterade i dagboken: ”Jag skall fram, jag vill fram. Jag vill icke låta begrava mig levande” och hon betraktade författarskapet närmast som ett kall: ”Liv ända ut i pennspetsen - se där min lösen!”

Hennes prosaverk och dramatik publiceras tillsammans med omfattande delar av dagböckerna i Svenska Akademiens serie Svenska Klassiker. Det är en välgärning.

På detta sätt får vi både tillgång till originaltexterna, och till Horace Engdahls informativa förord och Ebba Witt-Brattströms kommentarer. På så sätt framträder bilden av en begåvad ung kvinna som föds i en bondemiljö och försöker anpassa sig till den genom ett äktenskap (med den tjugonio år äldre postmästaren i Hörby, Christian Benedictsson), bli fostermor till hans fem barn och dessutom i äktenskapet föda två egna.

Den 22 juli 1888 tog hon sitt liv på Leopolds Hotel i Köpenhamn. Hon ligger begravd på Vestre Kirkegaard i den danska huvudstaden, efter eget önskemål. Hennes sista vila blir också ett utropstecken som fullbordar hennes livstragedi. Hon fick aldrig leva det liv hon önskade sig. Men det hon skapade – starka, vackra och mycket drabbande texter – finns för alltid bevarat för läsning.

* Den längre texten heter "Melankoli eller ärftlig psykisk sjukdom?" Den ingår i manus för min nästa bok och resonerar utifrån flera författares verk och dagböcker olika syn, inte minst på självmord.

Måndag.

söndag 10 juli 2011

Hos Ernst i Hörby.

I den här lilla skånska staden, Hörby, kan man sitta på café och begrunda det öde som väntade dess enda litterära storhet. Hon står staty här, i Ernst Ahlgrensparken, i sitt manliga namn. Man ser denna man och finner hans drag alltför feminina. Är man turist blir man konfunderad. Är man på hemmaplan vet man vem hon är.

Igår satt jag här med kaffe och smörgås. Framför mig låg Stora Hotellet som i mer än hundra år varit centrum för den lilla stadens sociala spel.

Och strax till höger i synfältet stadens kyrka. På väg runt hörnet är bussen från Malmö och den åkte jag norrut och hem med. Denna lördag såg jag kanske fem eller sex människor i Hörby. Butikerna hade just stängt, det fanns inga skäl att befinna sig där. Kvinnan som satt vid fontänen slog sin hund och drack rejäla klunkar ur sin vodkaflaska. Ledan hängde lika tung som solskenet var varmt.

Friedrich Christian Delius.

Friedrich Christian Delius, tysk författare född i Rom 1943, har tidigare utgivits på svenska med Söndagen då jag blev världsmästare (2006). I Jan Erik Bornlids förnämliga översättning kommer nu den formmässigt mycket fascinerande romanen Porträtt av modern som ung.

Det första jag tänker när jag börjar läsa, är att jag här känner igen både Thomas Bernhard och Imre Kertész. Det är samma vindlande, magiska sug i texten. Den äter sig fram över sidorna och så snart man som läsare sugits in kan man inte lämna den.

Det kan te sig som en vansinnesidé att skriva en hel bok i en enda mening, endast kommaterad och med en enda punkt, men faktum är att det blir en alldeles speciell och mycket gripande berättelse av det hela. Texten är indelad i korta avsnitt, från ett par till ett dussin rader långa, som gör läsningen smidig.

Alltsammans utspelar sig under en enda promenad genom Rom, i huvudet på den kvinna som väntar författaren. Hon har kommit till Rom för att vara hos sin make, på det fjärde krigsåret, då han dock förflyttas till Afrika och lämnar henne ensam i den italienska huvudstaden. Hon vandrar, på makens uppmaning, för att upptäcka allt vackert Rom har att erbjuda, och tankarna far genom hennes huvud. Hennes oro maler och hon längtar sig sjuk efter Gert. Hon låter fraser och citat ur kristna texter fara genom huvudet, de tröstar och ger henne ett annat perspektiv än nuets promenad: "Gå igenom den trånga porten" mässar hon tyst för sig själv ur bibeltexten.

Romanens självbiografiska stoff röjs av det faktum att det naturligtvis är författaren själv som ligger i kvinnans mage. Han föds där, i den av först fascister och sedan nazister styrda staden, vars öde inte heller blev Tusenårsrikets.

Naturfoto: Anders Wikström.
Författarporträtt hämtat från Zeit Online.

lördag 9 juli 2011

Tsunamin i Lissabon

Gunnar Broberg: Tsunamin i Lissabon. Jordbävningen den 1 november 1755, i epicentrum och i svensk periferi (Atlantis).

För drygt 250 år sedan förstörde en förödande tsunami Portugals huvudstad Lissabon. Klockan 9:20 den 1 november 1755 skakades staden av ett mycket kraftigt skalv, vars epicentrum låg 200 kilometer västsydväst om Cape St. Vincent (Portugals sydvästra hörn). Dödstalen brukar uppges ligga mellan tio- och etthundratusen. Hela centrum förstördes av vågen och de efterföljande bränderna. Endast de högt belägna stadsdelarna klarade sig. Markis Pombal, som idag står staty vid foten av Avenida da Liberdade, uppmanade landsmännen: "Begrav de döda, ge de överlevande mat och återuppbygg staden".

På årsdagen högtidlighölls minnet av de döda i Portugal, ungefär samtidigt som man började hålla minneshögtider för den senaste tsunamins alla offer, i Thailand, i Indien, Sri Lanka och andra länder.

Jag själv hade ingen aning om vad en tsunami var. Om Lissabon visste jag att en stor jordbävning ödelagt staden. Trots att jag befunnit mig där av och till i mer än tjugo år hade ingen förklarat att det var den efterföljande tsunamins vattenmassor som raserat stadens centrum. Nu vet vi alla bättre. Ingen kan idag skaka på huvudet inför frågan om vad en tsunami är.

Det intressanta med Brobergs bok är att han lyfter fram och resonerar kring de svenska reaktionerna på det som hände 1755. Trots frånvaron av i princip alla de massmedier vi idag har till vårt förfogande nådde alltså nyheten också vårt land. Broberg citerar källorna, som är allt ifrån enskilda personer som befann sig i regionen, till den tidens store publicist Christopher Gjörwell i Swenska Mercurius.

Som vi vet blev jordbävningen motiv inte bara för kristna bannbullor, utan också för diktarnas sätt att förhålla sig till teodicé-problematiken. Voltaire skrev den kanske radikalaste tolkningen av alla, som definitivt lyfte bort den gudomliga makten ur diskussionen för att framhäva upplysningens betraktelsesätt. Hjalmar Gullberg kommenterade tsunamin och Voltaire i en dikt från 1959:

Vad gjorde detta år hans prästerskap för miner

när de i mässan drack hans vin och åt hans bröd?

Nyheten spreds. Voltaire skrev på alexandriner

ett ode och en värld förstod att Gud var död.

Slutsatsen hos Gullberg var också, att det i nödens stund "ingen Fader fanns som var i stånd att skydda". Det intressanta med att se hur vi svenskar förhåller oss till tsunamin 2004 är att just kyrkan tycks bli en samlande punkt för sorg och minnen. Från Thailand har man visat ett slags new age-mässor med spröda sånger till elektriskt piano, vilka tycks ha tjänat som samlande punkt. Hur långt är vi då från syndaflodens budskap?

Broberg diskuterar också detta, och säger bland annat, att det som skiljer oss från 1700-talet är att man då sa att det kommer att hända igen, men nu säger "Det får inte hända igen, vi hittar snart en lösning". Just därför är det anmärkningsvärt att man i Lissabon, fortfarande 2005, inte byggt upp någon form av tsunamivarning. Ämnet debatteras flitigt i Portugal.

Ärendet för boken är inte bara det som hände i Lissabon, även om det är dess utgångspunkt. Ärendet tycks istället vara att belysa hur vi globalt förhåller oss till de stora katastroferna, de som förr betecknades som "Guds straff" och en syndaflod.

fredag 8 juli 2011

Henrik Nilsson: Nätterna, Verónica (Forum)

Är det miljön, språkbehandlingen eller berättelsens kärna som först griper en läsare? Jag kom att tänka på frågeställningen när jag läste Henrik Nilssons novellsamling Nätterna, Verónica (Forum). Samtliga texter i boken utspelar sig i Portugal, de flesta i Lissabon men några av dem på andra orter. När jag ser gatunamnen och följer karaktärerna från en plats till en annan andas jag in de dofter och hör de ljud som för mig är Lissabon. Jag njuter av att följa dem. Jag lockas och längtar till nya besök.

Men är det egentligen så viktigt? Kunde inte Nilssons personer ha promenerat på helt andra gator? Nätterna, Verónica inleds med en märklig långnovell, Sista stationen.

Den portugisiske författaren Mário är på väg söderut för att delta i ett litterärt evenemang, men han somnar på tåget och hamnar istället på slutstationen. Där är allt mörkt och stängt. Det går inte fler tåg. Det tycks som han hamnat mitt emellan verklighet och dröm. Han lockas av en blind man till en lokal där ett nattligt berättarsällskap har sitt sammanträde. Här svävar jag plötsligt i ovisshet om vad som är och vad som synes vara. "En skugga rörde sig. Kanske var det en människa". Berättelsens final är både ett antiklimax och en inbjudan till fortsättningen.

Mer handfast tycks mig titelnovellen. Den är en riktig liten pärla. Eduardo är också han en nattens människa, han sitter på Geografiska sällskapet och forskar. Städerskan Verónica från Angola och han öppnar sig för varandra, de samtalar och blir ett slags hemligt förbundna. Deras vänskap varar in i Eduardos död.

Några berättelser får mig att gnola "magisk realism" för mig själv, både som ironi och konstaterande, innan jag når fram till den avslutande berättelsen, Jordbävningen. Här visar Henrik Nilsson vad han verkligen är förmögen. Nu blir de exakta, geografiska iakttagelserna från den portugisiska huvudstaden litteratur, och med avstamp i både historiska fakta och vardag tar han språnget ut i fiktionens underbara värld, och låter samtidens Lissabon förtäras av ännu en jordbävning, av samma omfattning och styrka som den som lade staden i aska och ruiner 1755.

Huvudpersonen heter Sérgio, han säljer tv-kanaler per telefon! Hans yrke tycks mig inflätat i hans öde: den flimrande blå tv-bilden blir här ett slags bekräftelse på skeendet: när det brinner i Lissabons centrum och husen faller i bitar är det som om scenen vore hämtad ur en "breaking news"-vinjett på CNN. Det är mycket bra gjort, och jag kan inte låta bli att känna en glädje över den berättartalang Nilsson här röjer.

Skulle jag komma med en enda invändning mot denna bok, så är det att Nilssons karaktärer, oftast ofrivilligt komiskt, tänker alldeles för kvasifilosofiskt. Deras tankar kan handla om "hela världens tystnad", om att "tiden var dubbel" eller rentav att "Varje dag badar vi i okunskapen om oss själva". Nilsson är absolut bäst i det konkreta, framåtdrivna berättandet.

Foto: Ulf Bergqvist.

Leslie Kaplan: Överflödet. Fabriken.

När jag var ung på 1970-talet var fabriken den självklara metaforen för det moderna livet. Så kom 80-talet med sina finansvalpar och man sa att det inte längre fanns några arbetare. Mobiltelefonin och den digitala revolutionen har alltmer fått unga människor att betrakta IT-världen som modernitetens motor. Men fabrikerna finns kvar! Utan dem skulle varken telefoner eller datorer bli tillverkade, inte heller korven, handdukarna eller skorna. Fabriken är och förblir den verklighet, vars metaforer i hög grad är giltiga.

Vid sidan av en tidig generation svenska arbetardiktare – Josef Kjellgren till exempel – vet jag ingen som skildrat fabriken och arbetet där så starkt som fransyskan Leslie Kaplan.

Redan i början av 1980-talet fanns hon med i den antologi som Jacques och Marie Werup utgav, Boulevarder och fågelsträck, och med min egen bakgrund i denna miljö och litteratur var det kanske naturligt att jag tillägnade en hel bok, Blått stål (1987), just Kaplan.

Hennes texter hade en avgörande betydelse för mig och mitt skrivande, eftersom de pekade på en annan väg än socialrealismens. Hon var sannare mot lidandet, mot bullrets och stålets effekter på människokroppen, än vad arbetardiktarna hade varit (eftersom de ofta lade in ett politiskt budskap om framtidstro och maktövertagande i sina verk). Kaplan väjde inte av politiska eller andra skäl för hur det verkligen förhöll sig.

Jag blev förvånad när jag fick Modernistas utgåva av hela diktsviten, för jag trodde att paret Werup stod för översättningen. Ingen känner Kaplans författarskap bättre än de. Därför började jag jämföra översättningarna. Och jag kan säga att ingen av dem är den bättre, de är lite olika bara. Werup framhäver kanske mer det brutala i sina ordval, Högströms version är "vackrare" i poetisk betydelse.

Kaplans Överflödet. Fabriken är skakande läsning. Det är en naken skildring av en plats där människan blir människa bara som producent: "Man är i den, i den stora fabrikens universum, som andas för er skull". Kaplans språk är ibland mekaniskt som ett löpande band, ibland drastiskt och explosivt som fabrikens egna ljud. Men det är alltid gestaltande och trovärdigt som socialreportage bortom reportagets förutsägbara språk:

Något dör, så våldsamt det är. Mitt emot, den andres ansikte, stängt och smidigt som ett stycke kropp.

Marguerite Duras säger i sitt samtal med Kaplan att hon med sin bok "ställer de senaste femtio årens socialrealistiska litteratur schack matt". Det är ett drastiskt påstående, men det äger definitivt sin riktighet. Och Duras ser också något annat än blott en fabriksskildring i hennes verk: "Fabriken är den mest konkreta, klart synliga och påtagliga plats som finns, och det är just den platsen som blir mytisk."

Som jag ser det träffar Duras här huvudet på spiken: trots sin oerhört konkreta närvaro i människans tillvaro, är fabriken också en metafor, en myt om det mänskliga framsteget. Med industrialismens genombrott har hela vårt sätt att leva präglats av den. Ingenting är längre möjligt att återföra till hantverkets och den lilla gemenskapens nivå. Fabriken har för alltid utplånat det sättet att leva. I fabrikens skugga blir varje försök till hantverk en motståndshandling. Kanske kan Kaplans bok peka på just det?

En omistlig milstolpe är hennes bok under alla omständigheter. Både som lyrik i sig och som lyrisk rapport från ett vardagligt helvete. Det är en stor glädje att den nu finns översatt till svenska i sin helhet.

Leslie Kaplan: Överflödet. Fabriken (Övers. Jenny Högström, Modernista)

Bilderna: överst en pressbild från Modernista, tagen av Elecio de Andrade, den minns jag från tiden då hon första gången översattes till svenska av Jacques och Marie Werup, nedre bilden är tagen betydligt senare, i samband med ett radioprogram i Frankrike, fotograf okänd.