Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
söndag 10 juli 2011
Hos Ernst i Hörby.
Friedrich Christian Delius.
Friedrich Christian Delius, tysk författare född i Rom 1943, har tidigare utgivits på svenska med Söndagen då jag blev världsmästare (2006). I Jan Erik Bornlids förnämliga översättning kommer nu den formmässigt mycket fascinerande romanen Porträtt av modern som ung.Det första jag tänker när jag börjar läsa, är att jag här känner igen både Thomas Bernhard och Imre Kertész. Det är samma vindlande, magiska sug i texten. Den äter sig fram över sidorna och så snart man som läsare sugits in kan man inte lämna den.
Det kan te sig som en vansinnesidé att skriva en hel bok i en enda mening, endast kommaterad och med en enda punkt, men faktum är att det blir en alldeles speciell och mycket gripande berättelse av det hela. Texten är indelad i korta avsnitt, från ett par till ett dussin rader långa, som gör läsningen smidig.
Alltsammans utspelar sig under en enda promenad genom Rom, i huvudet på den kvinna som väntar författaren. Hon har kommit till Rom för att vara hos sin make, på det fjärde krigsåret, då han dock förflyttas till Afrika och lämnar henne ensam i den italienska huvudstaden. Hon vandrar, på makens uppmaning, för att upptäcka allt vackert Rom har att erbjuda, och tankarna far genom hennes huvud. Hennes oro maler och hon längtar sig sjuk efter Gert. Hon låter fraser och citat ur kristna texter fara genom huvudet, de tröstar och ger henne ett annat perspektiv än nuets promenad: "Gå igenom den trånga porten" mässar hon tyst för sig själv ur bibeltexten.Romanens självbiografiska stoff röjs av det faktum att det naturligtvis är författaren själv som ligger i kvinnans mage. Han föds där, i den av först fascister och sedan nazister styrda staden, vars öde inte heller blev Tusenårsrikets.
Naturfoto: Anders Wikström.
Författarporträtt hämtat från Zeit Online.
lördag 9 juli 2011
Tsunamin i Lissabon
Gunnar Broberg: Tsunamin i Lissabon. Jordbävningen den 1 november 1755, i epicentrum och i svensk periferi (Atlantis).För drygt 250 år sedan förstörde en förödande tsunami Portugals huvudstad Lissabon. Klockan 9:20 den 1 november 1755 skakades staden av ett mycket kraftigt skalv, vars epicentrum låg 200 kilometer västsydväst om Cape St. Vincent (Portugals sydvästra hörn). Dödstalen brukar uppges ligga mellan tio- och etthundratusen. Hela centrum förstördes av vågen och de efterföljande bränderna. Endast de högt belägna stadsdelarna klarade sig. Markis Pombal, som idag står staty vid foten av Avenida da Liberdade, uppmanade landsmännen: "Begrav de döda, ge de överlevande mat och återuppbygg staden".
På årsdagen högtidlighölls minnet av de döda i Portugal, ungefär samtidigt som man började hålla minneshögtider för den senaste tsunamins alla offer, i Thailand, i Indien, Sri Lanka och andra länder.
Jag själv hade ingen aning om vad en tsunami var. Om Lissabon visste jag att en stor jordbävning ödelagt staden. Trots att jag befunnit mig där av och till i mer än tjugo år hade ingen förklarat att det var den efterföljande tsunamins vattenmassor som raserat stadens centrum. Nu vet vi alla bättre. Ingen kan idag skaka på huvudet inför frågan om vad en tsunami är.
Det intressanta med Brobergs bok är att han lyfter fram och resonerar kring de svenska reaktionerna på det som hände 1755. Trots frånvaron av i princip alla de massmedier vi idag har till vårt förfogande nådde alltså nyheten också vårt land. Broberg citerar källorna, som är allt ifrån enskilda personer som befann sig i regionen, till den tidens store publicist Christopher Gjörwell i Swenska Mercurius.
Som vi vet blev jordbävningen motiv inte bara för kristna bannbullor, utan också för diktarnas sätt att förhålla sig till teodicé-problematiken. Voltaire skrev den kanske radikalaste tolkningen av alla, som definitivt lyfte bort den gudomliga makten ur diskussionen för att framhäva upplysningens betraktelsesätt. Hjalmar Gullberg kommenterade tsunamin och Voltaire i en dikt från 1959:
Vad gjorde detta år hans prästerskap för miner
när de i mässan drack hans vin och åt hans bröd?
Nyheten spreds. Voltaire skrev på alexandriner
ett ode och en värld förstod att Gud var död.
Slutsatsen hos Gullberg var också, att det i nödens stund "ingen Fader fanns som var i stånd att skydda". Det intressanta med att se hur vi svenskar förhåller oss till tsunamin 2004 är att just kyrkan tycks bli en samlande punkt för sorg och minnen. Från Thailand har man visat ett slags new age-mässor med spröda sånger till elektriskt piano, vilka tycks ha tjänat som samlande punkt. Hur långt är vi då från syndaflodens budskap?Broberg diskuterar också detta, och säger bland annat, att det som skiljer oss från 1700-talet är att man då sa att det kommer att hända igen, men nu säger "Det får inte hända igen, vi hittar snart en lösning". Just därför är det anmärkningsvärt att man i Lissabon, fortfarande 2005, inte byggt upp någon form av tsunamivarning. Ämnet debatteras flitigt i Portugal.
Ärendet för boken är inte bara det som hände i Lissabon, även om det är dess utgångspunkt. Ärendet tycks istället vara att belysa hur vi globalt förhåller oss till de stora katastroferna, de som förr betecknades som "Guds straff" och en syndaflod.
fredag 8 juli 2011
Henrik Nilsson: Nätterna, Verónica (Forum)
Är det miljön, språkbehandlingen eller berättelsens kärna som först griper en läsare? Jag kom att tänka på frågeställningen när jag läste Henrik Nilssons novellsamling Nätterna, Verónica (Forum). Samtliga texter i boken utspelar sig i Portugal, de flesta i Lissabon men några av dem på andra orter. När jag ser gatunamnen och följer karaktärerna från en plats till en annan andas jag in de dofter och hör de ljud som för mig är Lissabon. Jag njuter av att följa dem. Jag lockas och längtar till nya besök.Men är det egentligen så viktigt? Kunde inte Nilssons personer ha promenerat på helt andra gator? Nätterna, Verónica inleds med en märklig långnovell, Sista stationen.
Den portugisiske författaren Mário är på väg söderut för att delta i ett litterärt evenemang, men han somnar på tåget och hamnar istället på slutstationen. Där är allt mörkt och stängt. Det går inte fler tåg. Det tycks som han hamnat mitt emellan verklighet och dröm. Han lockas av en blind man till en lokal där ett nattligt berättarsällskap har sitt sammanträde. Här svävar jag plötsligt i ovisshet om vad som är och vad som synes vara. "En skugga rörde sig. Kanske var det en människa". Berättelsens final är både ett antiklimax och en inbjudan till fortsättningen.
Mer handfast tycks mig titelnovellen. Den är en riktig liten pärla. Eduardo är också han en nattens människa, han sitter på Geografiska sällskapet och forskar. Städerskan Verónica från Angola och han öppnar sig för varandra, de samtalar och blir ett slags hemligt förbundna. Deras vänskap varar in i Eduardos död.
Några berättelser får mig att gnola "magisk realism" för mig själv, både som ironi och konstaterande, innan jag når fram till den avslutande berättelsen, Jordbävningen. Här visar Henrik Nilsson vad han verkligen är förmögen. Nu blir de exakta, geografiska iakttagelserna från den portugisiska huvudstaden litteratur, och med avstamp i både historiska fakta och vardag tar han språnget ut i fiktionens underbara värld, och låter samtidens Lissabon förtäras av ännu en jordbävning, av samma omfattning och styrka som den som lade staden i aska och ruiner 1755.
Huvudpersonen heter Sérgio, han säljer tv-kanaler per telefon! Hans yrke tycks mig inflätat i hans öde: den flimrande blå tv-bilden blir här ett slags bekräftelse på skeendet: när det brinner i Lissabons centrum och husen faller i bitar är det som om scenen vore hämtad ur en "breaking news"-vinjett på CNN. Det är mycket bra gjort, och jag kan inte låta bli att känna en glädje över den berättartalang Nilsson här röjer.
Skulle jag komma med en enda invändning mot denna bok, så är det att Nilssons karaktärer, oftast ofrivilligt komiskt, tänker alldeles för kvasifilosofiskt. Deras tankar kan handla om "hela världens tystnad", om att "tiden var dubbel" eller rentav att "Varje dag badar vi i okunskapen om oss själva". Nilsson är absolut bäst i det konkreta, framåtdrivna berättandet.
Foto: Ulf Bergqvist.
Leslie Kaplan: Överflödet. Fabriken.
När jag var ung på 1970-talet var fabriken den självklara metaforen för det moderna livet. Så kom 80-talet med sina finansvalpar och man sa att det inte längre fanns några arbetare. Mobiltelefonin och den digitala revolutionen har alltmer fått unga människor att betrakta IT-världen som modernitetens motor. Men fabrikerna finns kvar! Utan dem skulle varken telefoner eller datorer bli tillverkade, inte heller korven, handdukarna eller skorna. Fabriken är och förblir den verklighet, vars metaforer i hög grad är giltiga.Vid sidan av en tidig generation svenska arbetardiktare – Josef Kjellgren till exempel – vet jag ingen som skildrat fabriken och arbetet där så starkt som fransyskan Leslie Kaplan.
Redan i början av 1980-talet fanns hon med i den antologi som Jacques och Marie Werup utgav, Boulevarder och fågelsträck, och med min egen bakgrund i denna miljö och litteratur var det kanske naturligt att jag tillägnade en hel bok, Blått stål (1987), just Kaplan.
Hennes texter hade en avgörande betydelse för mig och mitt skrivande, eftersom de pekade på en annan väg än socialrealismens. Hon var sannare mot lidandet, mot bullrets och stålets effekter på människokroppen, än vad arbetardiktarna hade varit (eftersom de ofta lade in ett politiskt budskap om framtidstro och maktövertagande i sina verk). Kaplan väjde inte av politiska eller andra skäl för hur det verkligen förhöll sig.
Jag blev förvånad när jag fick Modernistas utgåva av hela diktsviten, för jag trodde att paret Werup stod för översättningen. Ingen känner Kaplans författarskap bättre än de. Därför började jag jämföra översättningarna. Och jag kan säga att ingen av dem är den bättre, de är lite olika bara. Werup framhäver kanske mer det brutala i sina ordval, Högströms version är "vackrare" i poetisk betydelse.
Kaplans Överflödet. Fabriken är skakande läsning. Det är en naken skildring av en plats där människan blir människa bara som producent: "Man är i den, i den stora fabrikens universum, som andas för er skull". Kaplans språk är ibland mekaniskt som ett löpande band, ibland drastiskt och explosivt som fabrikens egna ljud. Men det är alltid gestaltande och trovärdigt som socialreportage bortom reportagets förutsägbara språk:
Något dör, så våldsamt det är. Mitt emot, den andres ansikte, stängt och smidigt som ett stycke kropp.
Marguerite Duras säger i sitt samtal med Kaplan att hon med sin bok "ställer de senaste femtio årens socialrealistiska litteratur schack matt". Det är ett drastiskt påstående, men det äger definitivt sin riktighet. Och Duras ser också något annat än blott en fabriksskildring i hennes verk: "Fabriken är den mest konkreta, klart synliga och påtagliga plats som finns, och det är just den platsen som blir mytisk."Som jag ser det träffar Duras här huvudet på spiken: trots sin oerhört konkreta närvaro i människans tillvaro, är fabriken också en metafor, en myt om det mänskliga framsteget. Med industrialismens genombrott har hela vårt sätt att leva präglats av den. Ingenting är längre möjligt att återföra till hantverkets och den lilla gemenskapens nivå. Fabriken har för alltid utplånat det sättet att leva. I fabrikens skugga blir varje försök till hantverk en motståndshandling. Kanske kan Kaplans bok peka på just det?
En omistlig milstolpe är hennes bok under alla omständigheter. Både som lyrik i sig och som lyrisk rapport från ett vardagligt helvete. Det är en stor glädje att den nu finns översatt till svenska i sin helhet.
Leslie Kaplan: Överflödet. Fabriken (Övers. Jenny Högström, Modernista)
Bilderna: överst en pressbild från Modernista, tagen av Elecio de Andrade, den minns jag från tiden då hon första gången översattes till svenska av Jacques och Marie Werup, nedre bilden är tagen betydligt senare, i samband med ett radioprogram i Frankrike, fotograf okänd.
torsdag 7 juli 2011
Aznavour för kvällsbehov.
Jag vet inte om alla tycker om att höra Charles Aznavour sjunga på spanska. Det gör han på hela cd:n Tu pintas mi vida. Den inleds med en märklig fado, sedan är det chancon för hela slanten. Låt denna bli kvällens melodi.
Karen Jespersen och Ralf Pittelkow: Islams magt. Europas ny virkelighed (Jyllands-Postens forlag, København).
När Arne Hardis från Weekendavisen gästrecenserade deras bok i Jyllands-Posten (som utgivit den) skrev han följande tankeväckande ord om de enskilda fallen som redovisas i boken som exempel på islamismens farliga tillväxt i Europa:
”Alle er kildebelagte, så enhver kan tjekke validiteten, løbende ledsages begrædelighederne af Pittelkow og Jespersens påpegning af, at mange muslimer ikke ønsker islamismen fremmet, men at denne ikke desto mindre er i fremmarch. Styrken i bogen er ikke kun eksemplernes pinlige og sørgeligt underholdende myriade, mange er i forvejen velkendte fra den offentlige debat, men den sammenhængende analyse, som kæder eksemplerne sammen og ser islamismens trussel i dens helhed.”
Jag tycker att man ska ta Hardis ord på största allvar. Det är i detaljerna vi ser konturerna av helheten. De enskilda händelserna är inte ”isolerade” (vilket man i Sverige brukar använda som ett argument), de utgör alla exempel på hur den islamistiska kulturens järnhand ser ut, den järnhand som kan krossa demokratin om vi inte agerar. Om vi gör det, så vet vi att Ayaan Hirsi Alis anda finns närvarande: som ett upplysningsprojekt i striden mot en medeltida ideologi vars mörker alltför länge vilat över individer, folk och nationer.
Wolfgang Borchert, påminnelse om en generation utan framtid
Olof Palme hade läst den och skrev i en understreckare i Svenska Dagbladet redan 1949 att ungdomen i denna bok "kommer tillbaka till en civilisation i undergång, till en materiell och moralisk upplösning av förfärande mått", och i ett SSU-tal trettiofem år senare återkom Palme till boken och underströk att denna ungdom "var en generation utan framtid" därför att en värld som godtagit koncentrationslägren knappats skulle "kunna erbjuda oss någon framtid".Heinrich Böll beskrev bokens prosa som fulländad, "sval och knapp, inte ett ord för lite, inte ett ord för mycket". Boken som Palme och Böll talade om utkommer nu på svenska: Utanför dörren av Wolfgang Borchert. Det är en verklig kulturinsats av Hässleholmsförlaget Perenn, förläggaren Per Nilsson och Borcherts svenska översättare Bodil Zalesky.
Ty denna bok, som skrevs på 1940-talet och i pocket utkom i Tyskland 1956 borde ha nått oss för länge sedan. Att den kommer nu är däremot välkommet, inte som kuriosa eller litteraturhistoria, utan därför att Borcherts berättelser ter sig kusligt aktuella. Han griper med sina korta, kärva texter och sin pjäs direkt in i vår samtid, som i lika hög grad, om än på annat sätt, präglas av krigets mardröm och våldets och maktmissbrukets språk och logik. Det är upplagan från 1956, med en intressant efterskrift av Böll som nu finns tillgänglig på svenska.
Borchert fick inte ens leva så länge att han kunde få veta läsarnas reaktioner, än mindre belönas för sitt författarskap.
Han föddes 1921 i Hamburg och dog redan 1947 i Basel, offer för kriget vilket Zalesky påpekar i sitt förord. Under andra världskriget hade han, trots sjukdom, skickats till den tyska östfrontens helvete och dessutom hunnit avtjäna två fängelsestraff för sitt fritänkande. Första gången dömdes han till döden, fick sitta sex veckor i isoleringscell men benådades likväl och återsändes till fronten. Hans brev hade "uppfattas som ett hot mot staten" skrev Böll och tillade: "Så känsliga är de totalitära staterna: en enda nål i generalstabskartan betydde tio tusen människoliv som ansågs nödvändiga att offra - men de själva, de här staterna, tål inte frihetens nålstick: deras svar är mord."
Borchert dog alltså endast tjugosex år gammal, förstörd av kriget och fängelsevistelserna. Under bara två år skrev han vad han förmådde, och de texter som Bodil Zalesky översatt till svenska är verkligen värda en närmare bekantskap.
Redan i bokens första text slås tonen an. Det är en prosa präglad av dimma. Man ser framför sig trötta och slitna människor i spårvagnen. Någon hör röster från de döda. Man vänder och vrider på verkligheten. Det finns egentligen ingenting som är behagligt eller vackert i denna vardag. I en senare berättelse faller bomber, någon letar efter en försvunnen liten broder bland bråte och grus. Den försvunne fyraåringen hotas av nattens råttor men någon säger tröstande att råttorna sover om natten. Scenen påminner mig om Dresdens utplåning, eldstormen, döden.
I Läsebokshistorier får vi lära oss något om krigsekonomins logik, hur framställningen av symaskiner och kylskåp snabbt ställs om till vapen. Kriget har sin egen profitjakt, grönt kakel i duschrummet möjliggörs av bombtillverkningen.I Generation utan avsked blottas hela Borcherts bild av sin tid: "Vi är generationen utan bindning och utan djup. Vårt djup är avgrunden". Från denna avgrund skriver han ner sina redogörelser från vanvettets tid.
Den enda rimliga slutsatsen formulerar han också i ordet NEJ! Bara när människan säger nej till stålhjälmar, kulsprutor, kikarsikten, fosforbomber, uniformer och annat av samma sort, finns det ett litet, ja ett mycket litet hopp.Den pjäs som avslutar boken, och som bär dess titel, Utanför dörren, kan sägas rymma hela problematiken.
"I denna dialog utkrävs räkenskap" säger Heinrich Böll, och detta "är nog för att visa på Borchert som en diktare som gör oförglömligt vad historien så gärna glömmer.
onsdag 6 juli 2011
Världens hjärtslag
När Samuel P. Huntingtons bok om civilisationernas kamp utkom skrev jag att den är en av de viktigaste fackböcker som översatts till svenska (därför att den möjliggjorde både reflektion och debatt). Jag menar fortfarande att det förhåller sig så, men undrar om inte Världens hjärtslag av den franske filosofen Alain Finkielkraut och hans tyske kollega Peter Sloterdijk mycket väl kan kvalificera sig som en parhäst i det avseendet. De säger nämligen något grundläggande om Huntingtons arbete: "Någon clash är inte hans mål, utan hans mardröm", han får inte läsas som en manual för strid, tvärtom: "han uppmanar Västerlandet att inte ingripa i andra kulturers affärer."Nå, när nu denna kärnfråga är klargjord, så uppstår och återstår alla de andra. Och på den punkten delar filosoferna inte Huntingtons grundsyn. Tvärtom tycks de mena att vi i högsta grad måste formulera, argumentera för och vidareutveckla vad det är vi menar med demokrati och frihet. Att göra det är per definition att lägga sig i Den Andres liv och affärer.
Ett problem som vi européer brottas med, säger de, hör samman med kolonialismen, uppgörelsen med den och därmed upptäckten av Den Andre: att se dennes lidande blev en "vit mans börda" för andra gången. Nu var det inte längre menat som en kolonial suck utan som en självuppgörelse, och i förlängningen det som filosoferna menar urartade till den omvända rasismen:
"Följaktligen är bara en rasism möjlig: den vite mannens rasism. Han ensam bär skulden till våld och utstötning. Han ensam yttrar avskyvärda ting och begår gemena handlingar."
Om man godtar ett sådant tankemönster, och det menar Finkielkraut och Sloterdijk att vi gjort, så kommer despoter som Mugabe inte att passa in i schemat. När den gamle frihetskämpen med rasistiska argument satt Zimbabwe i brand, tvingat de vita bönderna i exil, plundrat landet och skickat ut sitt folk i hunger och nöd, då tiger västintellektuella av rädsla för att åter bli "den vite mannen".
I denna analys har de tunga argument från Doris Lessing, som i sina analyser av händelseförloppet kommer till den entydiga slutsatsen: "Hur många brott har begåtts i namn av det politiskt korrekta? En mördare kan undgå att dömas om han är svart. Det är vad som skett med Mugabe under flera år." De två filosoferna kan resonera utifrån Lessings självupplevda insikt: den omvända rasismen gav Mugabe möjlighet att genomdriva sina brott! Vilken historisk ironi!
Man skulle kunna säga att detta är ett slags plattform för de frågor som diskuteras i Världens hjärtslag. Boken handlar i högsta grad om de tabubelagda ämnen som sedan några årtionden präglar Europa i allmänhet och ett land som vårt eget i synnerhet.
Alltså: kan man diskutera kvinnlig omskärelse utan att vara rasist? Kan man resonera om kulturella värden, kollektiva normer och sociala koder utan att bli anklagad för att vara reaktionär? Kan man, för att bara ta ett ytterligare exempel ifrågasätta den politiska vänsterns projekt utan att bli betraktad som högerpolitiker?
Oavsett om jag tar fler exempel eller inte, så tror jag mig ha ett svar på den här typen av frågor. Svaret är kort och det lyder helt enkelt: Nej! Man kan inte göra det, därför att man då bryter mot ett eller flera tabun.
Finkielkraut och Sloterdijk menar att vi lever i en epok som bara är en spegelbild av romerrikets gladiatorspel: deras blodsunderhållning motsvaras idag av "en permanent världsutställning, ett planetariskt snabbköp med rikedomar, tjänster, kulinariska traditioner, men också religioner, visdom, kultur, politisk verksamhet", ja säger de, "till och med extremismen lyder hädanefter under turismen".
Vad menar de? Jag tror att de menar, att vi är mera tv-tittare än människor, att vi i högre grad är konsumenter än medborgare.
President Roosevelt sa i ett tal att vi kunde hävda vissa friheter: rätten att vara fri från fattigdom, rätten att vara fri från fruktan, yttrandefrihet och religionsfrihet. Det är fyra grundpelare för ett civiliserat samhälle. Men ställ dem mot vår samtid, hur klarar de sig då? Allt fler européer sjunker ner i fattigdom, vi fruktar gatuvåldet och de ökade sociala spänningarna, yttrandefriheten hotas hela tiden, och sist men inte minst: Jihad är raka motsatsen till religionsfrihet, Jihad är det stridsrop som vill förbjuda och förtrycka alla religiösa uttryckssätt som inte tillhör islam. Roosevelt hade haft alla skäl till oro, och det är detta slags oro som författarna formulerar, ibland drastiskt, oftast tänkvärt och hela tiden med ett stort allvar som manar till eftertanke.
Sist vill jag kommentera deras resonemang om den europeiska politiska vänstern. Eftersom jag själv på 1970-talet började mitt vuxenliv inom extremvänstern har jag ett starkt behov av att försöka förstå vad det är som lockar unga människor in i det totalitäras frestelser. Finkielkraut och Sloterdijk erbjuder många ingångar för sådan förståelse. De menar att frestelsen består i vårt behov av underkastelse, vi vill ingå i något som är större än vi själva. "Vi får inte glömma", säger Sloterdijk, "att vänsterradikalismen är en förlorarnas mytologi. Ju mer man förlorar, desto mer rätt har man".
Kan det vara så, att i en förlorarmytologi också känslan av rättfärdighet och godhet blir så stor, att den i sig skapar förutsättningarna för en tystnadens, anpassningens och den politiska korrekthetens kultur? Om det förhåller sig så, kan det också vara lättare att förstå varför Sverige utvecklat en så obehaglig kultur, där det fel sagda och det fel tänkta blir föremål för ett slags sociala och kulturella domstolsförhandlingar. Diskussionen är borta. Bara domarna finns kvar.
Foto: Anders Wikström.
Peter Øvig Knudsen: Blekingegadebanden
Boken börjar med en magnifik olycksscen, som hämtad ur en långfilm: när ambulansen fört bort den svårt skadade föraren börjar poliserna undersöka fordonet och hittar minst sagt uppseendeväckande saker: mycket stora penningbelopp, peruker, id-kort för minst tre personer och mycket annat. Den våldsamma singelolyckan blir själva nyckeln till att polisen kan klara upp den tunga brottslighet som länge plågat och förundrat Danmark, en brottslighet som tett sig både mystisk och obegriplig för såväl myndigheter som den normalt kriminella världen. Vad var det som hände, och vem var olycksföraren?I andra bandet av Peter Øvig Knudsens bok om Blekingegadebanden. Den hårde kerne (Gyldendals förlag, Köpenhamn och i svensk översättning från Karneval förlag) får vi möta några av den vänsterpolitiska terrorismens obehagligare figurer. Den man som nästan kör ihjäl sig en vårmorgon 1989 visar sig vara ligamedlemmen Carsten Nielsen. Och med innehållet i hans bil kan polisen också binda de redan häktade personerna till ligans brott. Där fanns nämligen också nycklarna till den lägenhet som gav gruppen dess namn, den på Blekingegade där de förvarande rånbyten, vapen och annan teknisk utrustning. Polisen kunde bara traska in och samla ihop bevisen. De säkerhetspoliser som länge misstänkt en trio i ligan kunde nu plötsligt få bevis för sina misstankar.
Det värsta och mest omtalade beskrivs i detalj i detta band: rånet mot huvudpostkontoret på Købmagergade i centrala Köpenhamn, det rån som också innebar att den unge polisen Jesper Egtved Hansen mördades av de självutnämnda "frihetskämparna". Pengarna de stal skulle gå till PFLP:s gerillakrig och aktioner riktade mot Israel.
Varför hände då allt detta? Peter Øvig Knudsen berättar om planerna för huvudpostkontoret mycket detaljerat. Flera av gruppens medlemmar hade ett femtonårigt kriminellt förflutet. I sitt politiska arbete kom de i kontakt med några av de mest extrema palestinska grupperna, och då den första intifadan bröt ut motiverades de till planeringen av sitt största och mest spektakulära rån, det mot värdetransporten till postkontoret på Købmagergade.
Författaren skildrar hela planeringen, in i minsta detalj, och visar vilken djärv och samtidigt vansinnig plan som växte fram. Kuppen gav oerhört stora belopp i kontanter, värdesaker och checkar. En stor del av bytet är fortfarande borta.Ligger det inte en alldeles särskild symbolik i det faktum att ligan slutade sina dagar samtidigt som muren föll och det kalla kriget därmed upphörde? Terrorn har fortsatt runt om i världen, men det som en gång var den politiska vänsterns terror är nu islamismens. Det mesta har bytt förtecken. Men de totalitära ideologierna är intill förväxling lika varandra, i det att de med politiska och/eller religiösa strategier vill skapa ”en ny värld”.
Den svartvita bilden föreställer Bo Weyman 1990. Han medgav att det var han som var den anonyma ”Rösten” i Knudsens verk.
Färgbilden är hämtad från Anders Riis-Hansens film Blekingegadebanden
tisdag 5 juli 2011
Aniceti Kitereza: Regnmakarens barn (Tranan förlag)
De flesta böcker kommer till oss i direktöversättningar från ett stort språk. Vi vet alla att engelskan dominerar. Men så finns det unika pärlor som letat sig fram under lång tid. Den tanzaniska romanen Regnmakarens barn, skriven av Aniceti Kitereza, är en sådan bok.Boken är skriven på ett språk som heter kikerewe 1945, översatt till Tanzanias nationella språk swahili först 1981, och så till tyska på 1990-talet.
Romanens första del med ovanstående namn har översatts från tyska till svenska av Jan Erik Bornlid.
53 år tog det för Kiterezas bok, skriven under den tyska koloniala epoken, att nå fram till oss, och det kan vi tacka förlaget Tranan för.
Något märkligare och mer främmande har jag inte läst på länge.
Här är vi verkligen utanför alla den europeiska modernitetens världar, dess referenser och moral. Och ändå slår det mig hur lika vi människor är, till exempel när det gäller synen på kärleken och egendomen.
Det finns också en engelsk version som översatts direkt från kikerewe, och i ett förord till boken intygar Stefan Helgesson att man vid en jämförelse mellan de tyska och engelska översättningarna finner fler överensstämmelser än avvikelser. Bara det faktum att boken kommer till oss på svenska betraktar jag som ett slags litterärt mirakel i en tid av västerländsk likriktning och nivellering på detta område.
Aniceti Kiterezas roman Regnmakarens barn (vars andra del heter Ormdödaren och alltså inte finns med i denna volym) handlar om Myombekere och hans hustru Bugonoka och deras vedermödor. I centrum för deras liv står det faktum att de inte kan få barn. Språkets karaktär och talspråkets retorik är också ett slags huvudämne för berättelsen.
Man får inte glömma att denne afrikanske författare är en högutbildad man, han lärde sig tyska, franska, grekiska, engelska, swahili och latin, studerade teologi och filosofi och arbetade som lärare på ett katolskt seminarium. Se där en motbild som är väl så viktig i vår del av världen!
NORMAN H. GERSHMAN: BESA.
För alla som studerat den lilla bergsnationen Albanien, oavsett om det handlat om historiska eller samtida studier, har det funnits ett grundbegrepp att förstå. Det har ofta skrivits in i en nationell kontext, och under den femtioåriga stalinistiska diktaturen gjordes det till ett politiskt vapen, medan det nu, sedan det religiösa livet åter blomstrar, ofta förknippas med islam. Det begreppet är besa, och det går tillbaka till Lekë Dukagjinis (1410-1481) sedvanelag Kanun. Man kan säga att det är lika felaktigt att se den som en nationalistisk eller som en muslimsk sedvanekod, snarare har det under århundraden varit ett slags överlevnadsstrategi för ett mycket litet folk, som med den som rättesnöre inte minst överlevt många och långa ockupationsperioder (det ottomanska imperiet och i modern tid de italienska och tyska ockupationerna).
Med besa har det lilla folket svetsats samman mot yttre hot. Kanun har överförts muntligt mellan generationerna och styrt ner i minsta vardagsdetaljer, och omfattat sådant som äktenskap, heder, mark- och egendomsinnehav, gästfrihet och dessvärre också blodshämnd (gjakmarrjë). I direkt översättning kan man säga att besa betyder tillit, samförstånd och en väg till fred, men dess vardagliga och handgripliga betydelse är helt enkelt att man håller ett löfte. Enver Hoxha använde under sin grymma regim besa som ett slags synonym till albanismen, den nationalism som i samspel med stalinismen gjorde landet till ett självförsörjande men extremt isolerat och efterblivet land, samtidigt som hans regim anses ha haft betydande framgångar i bekämpandet av blodsfejderna. Om man fått besa av en alban, så vet man att han kommer att göra allt som står i hans makt för att beskydda dig. Enligt ett urgammalt talesätt – Shqiptaret vdesin dhe besen nuk e shkelin – ska man hellre offra sitt eget liv än låta den man givit sin besa skadas eller dödas.
För att förstå 1900-talets självständiga albanska nation är det alltså nödvändigt att på djupet förstå innebörden av besa. Att en sedvanelag framvuxen under feodala förhållanden kan fungera i ett modernt samhälle kan se ut som en omöjlig paradox, men den har visat sig vara just det sociala och kulturella kitt som håller Albanien samman.
Albaniens lilla judiska befolkning överlevde tyskarnas försök att spåra och deportera dem. Också det knappa tusentalet judiska flyktingar som kom till Albanien klarade sig. Den huvudsakliga förklaringen till det är just besa. Dessa händelser finns på svenska tidigare i korthet beskrivna i albanologen Ullmar Qvicks bok Mera hjältemod än vete (2004).
Han låter människor berätta, och till varje berättelse fogar han porträttfotografier. Det blir därför mycket personliga vittnesmål om något som går långt bortom religion. Därmed är det inte heller något märkligt att albaner, vars majoritet är muslimer, räddar judar. Den faktorn har först i efterhand fått sin speciella, internationella betydelse. Inom ramen för besa är det hedern som går före allt annat, att man som människa ska uppföra sig både anständigt och förebildligt. Många av människorna i Gershmans bok har fått ta emot utmärkelsen Rightous Among Nations på Yad Vashem i Israel och på bilder står de ibland stolt med dessa diplom i händerna.
Bokens vittnesmål kommer annars från Albaniens olika provinser och berättas av de mest olika individer, från intellektuella till bönder och arbetare, stads- och landsbygdsbor, före detta kommunister som slogs i Hoxhas gerilla och nationalister som slogs i motståndargruppen Balli Kombëtar (Nationella fronten). Trots att de hade olika syn på det mesta var de uppenbarligen överens om att skydda Albaniens nationella oberoende och landets judiska befolkning.
NORMAN H. GERSHMAN: BESA. MUSLIMS WHO SAVED JEWS IN WORLD WAR II (Syracuse University Press 2009)
måndag 4 juli 2011
En tältsynagoga i Finland.
Hufvudstadsbladet berättar:
“- Jag piffade upp mig lite eftersom jag på sätt och vis är fortsättningen på historien, säger Ruth Apter-Gabriel , långvarig intendent vid Israelmuseet i Jerusalem, ursprungligen från Finland. - Vanligen är såna här tillställningar nedslående eftersom alla som man ser på bilderna mördades av Hitler. Men de finska judarna blev vid liv. Det här är en överlevnadssaga, säger en dam från Helsingfors. Israeliska besökare uttrycker förtjusning över utställningens elegans och anspråkslöshet och förskräckelse över de finländska judarnas dilemma i andra världskriget. - Jag visste att Finlands judar krigade tillsammans med tyskarna mot Ryssland men det här är första gången jag ser bilder och dokument och hör talas om medaljer som judarna fick av tyskarna. Jag är chockad. Hur kunde det här pågå samtidigt som judar gasades ihjäl på annat håll. Jag undrar också vad jag hade gjort i samma situation?"
En märklig - och inspirerande - anekdot återger bland annat följande med David Thompsons ord:
”In June 1942, In a conversation between Reichsfuehrer SS-Heinrich Himmler and Johann Wilhelm Rangell, the Prime Minister of Finland, Himmler raised the subject of Finnish Jews. According to Rangell: "Himmler asked: 'How is the situation with the Jews in Finland?' I said to him that in Finland there are roughly a couple of thousand Jews, decent families and individuals whose sons are fighting in our army like the rest of the Finns and who are respected citizens as all the rest. I concluded my statement with the words, 'Wir haben keine Judenfrage' (We have no Jewish question), and I said it with such a clarity that the discussion of the matter ended then and there. The Jewish question was not discussed with Himmler at any other time."
Finlands statsminister under dessa år på 1940-talet avvisade alltså tyskarnas begäran att de finska judarna skulle skickas i döden. ”Vi har ingen judefråga” svarade han Himmler. Fanns det någon annan europeisk statsman som med sådan principfasthet försvarade judarna?
En Jarkko Hietala berättar:
"Finland later also earned respect in the West for the strength of its democracy and its refusal to allow extension of Nazi anti-Semitic practices in Finland. Finnish Jews served in the Finnish army, and Jews were not only tolerated in Finland, but most Jewish refugees were granted asylum (only 8 of the more than 500 refugees were handed over to the Nazis). The field synagogue in Eastern Karelia was probably unique on the Axis side during the war. In the few cases in which Jewish officers from Finland's defence forces were awarded the German Iron Cross, they declined."
Detta innebär konkret att fler finska än danska judar räddades undan lägerdöden. Under hela mitt liv har jag fått lära mig att Danmark är det unika exemplet, genom de organiserade flykterna som danska motståndsrörelsen i samarbete med svenskar stod bakom och som räddade över så många danska judar till den svenska sidan av Öresund.
Jag drar mig också till minnes hur albanerna gömde och skyddade sitt lands judar. Enligt de uppgifter jag tidigare redovisat här i bloggen överlämnades inte en enda albansk jude till nazisterna. Med uppgifterna från Finland kan jag lägga ännu en fascinerande berättelse till allt det vi redan vet om krigsåren och den nationalsocialistiska mord- och plundringsmaskinen. Liksom Albanien tog alltså Finland emot judiska flyktingar under krigsåren.
(I morgondagens blogg kommer jag att reprisera artikeln om de albanska judarnas öde)
*
Uppslagsverket Finland skriver så här om landets judiska befolkning:
judar. Tidigast var j. i Finland bosatta i Fredrikshamn, där en liten judisk koloni uppstod mot slutet av 1700-t. Fredrikshamn lydde vid denna tid under rysk överhöghet. Sedan Finland lösgjorts från Sverige 1809 gällde i princip enligt 1782 års judereglemente förbud för j. att slå sig ned i landet. En judisk bosättning uppstod dock i mitten av 1800-t. sedan undantag gjorts från ovannämnda stadgande genom en förordning av 1858, som gällde i Finland tjänstgörande och hemförlovade ryska soldater; dessa hade, oavsett religion, rätt att bosätta sig i Finland med sina familjer. Gränserna för deras yrkesutövning utstakades i en förordning av 1869. Följande bestämmelserna i denna slog sig j. av nödtvång huvudsakligen på handel med begagnade kläder och olika kramvaror. Enligt 1862 och 1888 års passförordningar, som upprepade förbudet för j. att bosätta sig i landet, hade j. rätt att resa inom Finland med av vederbörande myndighet utfärdat pass, medan vistelsens längd avgjordes av länets guvernör. En förordning av 1889 utvidgade i viss mån j:s rättigheter att bedriva näring och gav en del j. rätt att tillsvidare stanna kvar i landet samt att bosätta sig i Hfrs, Åbo och Viborg. Vid flera lantdagar gjordes försök att reglera j:s förhållanden i positiv anda, men de stupade på motstånd i framför allt bonde- och prästestånden. Den som väckte frågan i början av 1870-t. och som drev den kraftfullt var Leo Mechelin; en annan förespråkare för emancipation var prof. J.W. Runeberg. För att j. fullständigt skulle fördrivas från landet arbetade en inflytelserik fraktion inom det finska partiet under ledning av Agathon Meurman, delvis inspirerad av den tyska antisemitiska rörelsen. Under perioden 1897-1906 rådde ett dödläge i judefrågan i lantdagen, samtidigt som myndigheterna började tillämpa bestämmelserna om j:s yrkesutövning m.m. mindre snävt. Efter storstrejken 1905 började j. aktivt driva sin egen sak bl.a. vid massinformationsmöten som anordnades runt om i landet; som huvudorganisatör och -talare vid dessa framträdde en j.
Roger Scruton om bildningens och kulturens mening
Med Kultur räknas introducerades han på svenska. Det är inte en dag för tidigt, men tanke på det väldiga omfång hans författarskap har. Just när den svenska kulturutredningen sågas av remissinstanserna och vårt land genomlider en krisskramlande besparingskampanj som drar ner på allt som gör människan genuint gott och samhället utvecklingsbart och bildat, och samtidigt premierar ett slags salig dumboms girighet, är det välgörande att läsa Scruton.
Hans utgångspunkt är att det råder "en akut identitetskris" i våra samhällen. Inte minst utmaningen från politisk islam och de totalitära påbuden om "multikulturalism" har bidragit till detta. Scruton går tillbaka till Oswald Spengler som menar att vi går in i en period av förfall när "kultur ger vika för civilisation".
För Scruton står kulturens kitt i direkt motsättning till relativismens "allt duger". Det är alltså vår egen kultur som förfaller. Vad består den av? Scruton vill med sin bok redogöra för det. Här börjar också det läsäventyr som innefattar judendomen och kristendomen såväl som Aristoteles, Platon och den amerikanska revolutionen. Nyttan av att läsa detta består inte minst i påminnelsen om hur vårt arv ser ut, det arv vi lever i skuggan av, oavsett om vi bejakar det eller ej. Vi ingår i en kedja som först nu hotar att helt brista eftersom vi inte förstår detta arv.
Scruton behandlar dagens skolväsen, han menar att fokus på bildning hamnat på vad som "gynnar" den enskilde individen i stället för på kulturarvets vidareförande. Det i sin tur skapar dumhet och oförmåga till orientering i samtiden.
Hans blick på dagens konst- och litteraturvärld är inte nådig. Han ser tomma gester, en ytlig pop- och masskultur som tar över på bred front. Han säger att vi lever i en "förkastandets kultur", där inte minst universiteten går i spetsen för att rasera ett månghundraårigt arv till förmån för en vägran att bli vuxen. Popkulturen, menar Scruton, präglas just av en "stagnerande folkmassa som ständigt står på gränsen till vuxenlivet men aldrig tar steget över dit", som helt enkelt har "ungdom som livets mål och mening". Övergångsfaserna är borta och kvar har vi en nöjeskultur som saboterar all bildning och kultur.
Finns det något hopp för den västerländska kulturen? Ja, säger Scruton. Hoppet finns i de "öar" som "antyder en växande vämjelse inför den rådande nihilismen".
Och hans slutord blir därför en summering av vad sådana öar kan göra, nämligen "visa oss varför kulturen räknas och varför striden för dess bevarande måste utkämpas". Det är vackert sagt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


