Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
torsdag 7 juli 2011
Aznavour för kvällsbehov.
Jag vet inte om alla tycker om att höra Charles Aznavour sjunga på spanska. Det gör han på hela cd:n Tu pintas mi vida. Den inleds med en märklig fado, sedan är det chancon för hela slanten. Låt denna bli kvällens melodi.
Karen Jespersen och Ralf Pittelkow: Islams magt. Europas ny virkelighed (Jyllands-Postens forlag, København).
När Arne Hardis från Weekendavisen gästrecenserade deras bok i Jyllands-Posten (som utgivit den) skrev han följande tankeväckande ord om de enskilda fallen som redovisas i boken som exempel på islamismens farliga tillväxt i Europa:
”Alle er kildebelagte, så enhver kan tjekke validiteten, løbende ledsages begrædelighederne af Pittelkow og Jespersens påpegning af, at mange muslimer ikke ønsker islamismen fremmet, men at denne ikke desto mindre er i fremmarch. Styrken i bogen er ikke kun eksemplernes pinlige og sørgeligt underholdende myriade, mange er i forvejen velkendte fra den offentlige debat, men den sammenhængende analyse, som kæder eksemplerne sammen og ser islamismens trussel i dens helhed.”
Jag tycker att man ska ta Hardis ord på största allvar. Det är i detaljerna vi ser konturerna av helheten. De enskilda händelserna är inte ”isolerade” (vilket man i Sverige brukar använda som ett argument), de utgör alla exempel på hur den islamistiska kulturens järnhand ser ut, den järnhand som kan krossa demokratin om vi inte agerar. Om vi gör det, så vet vi att Ayaan Hirsi Alis anda finns närvarande: som ett upplysningsprojekt i striden mot en medeltida ideologi vars mörker alltför länge vilat över individer, folk och nationer.
Wolfgang Borchert, påminnelse om en generation utan framtid
Olof Palme hade läst den och skrev i en understreckare i Svenska Dagbladet redan 1949 att ungdomen i denna bok "kommer tillbaka till en civilisation i undergång, till en materiell och moralisk upplösning av förfärande mått", och i ett SSU-tal trettiofem år senare återkom Palme till boken och underströk att denna ungdom "var en generation utan framtid" därför att en värld som godtagit koncentrationslägren knappats skulle "kunna erbjuda oss någon framtid".Heinrich Böll beskrev bokens prosa som fulländad, "sval och knapp, inte ett ord för lite, inte ett ord för mycket". Boken som Palme och Böll talade om utkommer nu på svenska: Utanför dörren av Wolfgang Borchert. Det är en verklig kulturinsats av Hässleholmsförlaget Perenn, förläggaren Per Nilsson och Borcherts svenska översättare Bodil Zalesky.
Ty denna bok, som skrevs på 1940-talet och i pocket utkom i Tyskland 1956 borde ha nått oss för länge sedan. Att den kommer nu är däremot välkommet, inte som kuriosa eller litteraturhistoria, utan därför att Borcherts berättelser ter sig kusligt aktuella. Han griper med sina korta, kärva texter och sin pjäs direkt in i vår samtid, som i lika hög grad, om än på annat sätt, präglas av krigets mardröm och våldets och maktmissbrukets språk och logik. Det är upplagan från 1956, med en intressant efterskrift av Böll som nu finns tillgänglig på svenska.
Borchert fick inte ens leva så länge att han kunde få veta läsarnas reaktioner, än mindre belönas för sitt författarskap.
Han föddes 1921 i Hamburg och dog redan 1947 i Basel, offer för kriget vilket Zalesky påpekar i sitt förord. Under andra världskriget hade han, trots sjukdom, skickats till den tyska östfrontens helvete och dessutom hunnit avtjäna två fängelsestraff för sitt fritänkande. Första gången dömdes han till döden, fick sitta sex veckor i isoleringscell men benådades likväl och återsändes till fronten. Hans brev hade "uppfattas som ett hot mot staten" skrev Böll och tillade: "Så känsliga är de totalitära staterna: en enda nål i generalstabskartan betydde tio tusen människoliv som ansågs nödvändiga att offra - men de själva, de här staterna, tål inte frihetens nålstick: deras svar är mord."
Borchert dog alltså endast tjugosex år gammal, förstörd av kriget och fängelsevistelserna. Under bara två år skrev han vad han förmådde, och de texter som Bodil Zalesky översatt till svenska är verkligen värda en närmare bekantskap.
Redan i bokens första text slås tonen an. Det är en prosa präglad av dimma. Man ser framför sig trötta och slitna människor i spårvagnen. Någon hör röster från de döda. Man vänder och vrider på verkligheten. Det finns egentligen ingenting som är behagligt eller vackert i denna vardag. I en senare berättelse faller bomber, någon letar efter en försvunnen liten broder bland bråte och grus. Den försvunne fyraåringen hotas av nattens råttor men någon säger tröstande att råttorna sover om natten. Scenen påminner mig om Dresdens utplåning, eldstormen, döden.
I Läsebokshistorier får vi lära oss något om krigsekonomins logik, hur framställningen av symaskiner och kylskåp snabbt ställs om till vapen. Kriget har sin egen profitjakt, grönt kakel i duschrummet möjliggörs av bombtillverkningen.I Generation utan avsked blottas hela Borcherts bild av sin tid: "Vi är generationen utan bindning och utan djup. Vårt djup är avgrunden". Från denna avgrund skriver han ner sina redogörelser från vanvettets tid.
Den enda rimliga slutsatsen formulerar han också i ordet NEJ! Bara när människan säger nej till stålhjälmar, kulsprutor, kikarsikten, fosforbomber, uniformer och annat av samma sort, finns det ett litet, ja ett mycket litet hopp.Den pjäs som avslutar boken, och som bär dess titel, Utanför dörren, kan sägas rymma hela problematiken.
"I denna dialog utkrävs räkenskap" säger Heinrich Böll, och detta "är nog för att visa på Borchert som en diktare som gör oförglömligt vad historien så gärna glömmer.
onsdag 6 juli 2011
Världens hjärtslag
När Samuel P. Huntingtons bok om civilisationernas kamp utkom skrev jag att den är en av de viktigaste fackböcker som översatts till svenska (därför att den möjliggjorde både reflektion och debatt). Jag menar fortfarande att det förhåller sig så, men undrar om inte Världens hjärtslag av den franske filosofen Alain Finkielkraut och hans tyske kollega Peter Sloterdijk mycket väl kan kvalificera sig som en parhäst i det avseendet. De säger nämligen något grundläggande om Huntingtons arbete: "Någon clash är inte hans mål, utan hans mardröm", han får inte läsas som en manual för strid, tvärtom: "han uppmanar Västerlandet att inte ingripa i andra kulturers affärer."Nå, när nu denna kärnfråga är klargjord, så uppstår och återstår alla de andra. Och på den punkten delar filosoferna inte Huntingtons grundsyn. Tvärtom tycks de mena att vi i högsta grad måste formulera, argumentera för och vidareutveckla vad det är vi menar med demokrati och frihet. Att göra det är per definition att lägga sig i Den Andres liv och affärer.
Ett problem som vi européer brottas med, säger de, hör samman med kolonialismen, uppgörelsen med den och därmed upptäckten av Den Andre: att se dennes lidande blev en "vit mans börda" för andra gången. Nu var det inte längre menat som en kolonial suck utan som en självuppgörelse, och i förlängningen det som filosoferna menar urartade till den omvända rasismen:
"Följaktligen är bara en rasism möjlig: den vite mannens rasism. Han ensam bär skulden till våld och utstötning. Han ensam yttrar avskyvärda ting och begår gemena handlingar."
Om man godtar ett sådant tankemönster, och det menar Finkielkraut och Sloterdijk att vi gjort, så kommer despoter som Mugabe inte att passa in i schemat. När den gamle frihetskämpen med rasistiska argument satt Zimbabwe i brand, tvingat de vita bönderna i exil, plundrat landet och skickat ut sitt folk i hunger och nöd, då tiger västintellektuella av rädsla för att åter bli "den vite mannen".
I denna analys har de tunga argument från Doris Lessing, som i sina analyser av händelseförloppet kommer till den entydiga slutsatsen: "Hur många brott har begåtts i namn av det politiskt korrekta? En mördare kan undgå att dömas om han är svart. Det är vad som skett med Mugabe under flera år." De två filosoferna kan resonera utifrån Lessings självupplevda insikt: den omvända rasismen gav Mugabe möjlighet att genomdriva sina brott! Vilken historisk ironi!
Man skulle kunna säga att detta är ett slags plattform för de frågor som diskuteras i Världens hjärtslag. Boken handlar i högsta grad om de tabubelagda ämnen som sedan några årtionden präglar Europa i allmänhet och ett land som vårt eget i synnerhet.
Alltså: kan man diskutera kvinnlig omskärelse utan att vara rasist? Kan man resonera om kulturella värden, kollektiva normer och sociala koder utan att bli anklagad för att vara reaktionär? Kan man, för att bara ta ett ytterligare exempel ifrågasätta den politiska vänsterns projekt utan att bli betraktad som högerpolitiker?
Oavsett om jag tar fler exempel eller inte, så tror jag mig ha ett svar på den här typen av frågor. Svaret är kort och det lyder helt enkelt: Nej! Man kan inte göra det, därför att man då bryter mot ett eller flera tabun.
Finkielkraut och Sloterdijk menar att vi lever i en epok som bara är en spegelbild av romerrikets gladiatorspel: deras blodsunderhållning motsvaras idag av "en permanent världsutställning, ett planetariskt snabbköp med rikedomar, tjänster, kulinariska traditioner, men också religioner, visdom, kultur, politisk verksamhet", ja säger de, "till och med extremismen lyder hädanefter under turismen".
Vad menar de? Jag tror att de menar, att vi är mera tv-tittare än människor, att vi i högre grad är konsumenter än medborgare.
President Roosevelt sa i ett tal att vi kunde hävda vissa friheter: rätten att vara fri från fattigdom, rätten att vara fri från fruktan, yttrandefrihet och religionsfrihet. Det är fyra grundpelare för ett civiliserat samhälle. Men ställ dem mot vår samtid, hur klarar de sig då? Allt fler européer sjunker ner i fattigdom, vi fruktar gatuvåldet och de ökade sociala spänningarna, yttrandefriheten hotas hela tiden, och sist men inte minst: Jihad är raka motsatsen till religionsfrihet, Jihad är det stridsrop som vill förbjuda och förtrycka alla religiösa uttryckssätt som inte tillhör islam. Roosevelt hade haft alla skäl till oro, och det är detta slags oro som författarna formulerar, ibland drastiskt, oftast tänkvärt och hela tiden med ett stort allvar som manar till eftertanke.
Sist vill jag kommentera deras resonemang om den europeiska politiska vänstern. Eftersom jag själv på 1970-talet började mitt vuxenliv inom extremvänstern har jag ett starkt behov av att försöka förstå vad det är som lockar unga människor in i det totalitäras frestelser. Finkielkraut och Sloterdijk erbjuder många ingångar för sådan förståelse. De menar att frestelsen består i vårt behov av underkastelse, vi vill ingå i något som är större än vi själva. "Vi får inte glömma", säger Sloterdijk, "att vänsterradikalismen är en förlorarnas mytologi. Ju mer man förlorar, desto mer rätt har man".
Kan det vara så, att i en förlorarmytologi också känslan av rättfärdighet och godhet blir så stor, att den i sig skapar förutsättningarna för en tystnadens, anpassningens och den politiska korrekthetens kultur? Om det förhåller sig så, kan det också vara lättare att förstå varför Sverige utvecklat en så obehaglig kultur, där det fel sagda och det fel tänkta blir föremål för ett slags sociala och kulturella domstolsförhandlingar. Diskussionen är borta. Bara domarna finns kvar.
Foto: Anders Wikström.
Peter Øvig Knudsen: Blekingegadebanden
Boken börjar med en magnifik olycksscen, som hämtad ur en långfilm: när ambulansen fört bort den svårt skadade föraren börjar poliserna undersöka fordonet och hittar minst sagt uppseendeväckande saker: mycket stora penningbelopp, peruker, id-kort för minst tre personer och mycket annat. Den våldsamma singelolyckan blir själva nyckeln till att polisen kan klara upp den tunga brottslighet som länge plågat och förundrat Danmark, en brottslighet som tett sig både mystisk och obegriplig för såväl myndigheter som den normalt kriminella världen. Vad var det som hände, och vem var olycksföraren?I andra bandet av Peter Øvig Knudsens bok om Blekingegadebanden. Den hårde kerne (Gyldendals förlag, Köpenhamn och i svensk översättning från Karneval förlag) får vi möta några av den vänsterpolitiska terrorismens obehagligare figurer. Den man som nästan kör ihjäl sig en vårmorgon 1989 visar sig vara ligamedlemmen Carsten Nielsen. Och med innehållet i hans bil kan polisen också binda de redan häktade personerna till ligans brott. Där fanns nämligen också nycklarna till den lägenhet som gav gruppen dess namn, den på Blekingegade där de förvarande rånbyten, vapen och annan teknisk utrustning. Polisen kunde bara traska in och samla ihop bevisen. De säkerhetspoliser som länge misstänkt en trio i ligan kunde nu plötsligt få bevis för sina misstankar.
Det värsta och mest omtalade beskrivs i detalj i detta band: rånet mot huvudpostkontoret på Købmagergade i centrala Köpenhamn, det rån som också innebar att den unge polisen Jesper Egtved Hansen mördades av de självutnämnda "frihetskämparna". Pengarna de stal skulle gå till PFLP:s gerillakrig och aktioner riktade mot Israel.
Varför hände då allt detta? Peter Øvig Knudsen berättar om planerna för huvudpostkontoret mycket detaljerat. Flera av gruppens medlemmar hade ett femtonårigt kriminellt förflutet. I sitt politiska arbete kom de i kontakt med några av de mest extrema palestinska grupperna, och då den första intifadan bröt ut motiverades de till planeringen av sitt största och mest spektakulära rån, det mot värdetransporten till postkontoret på Købmagergade.
Författaren skildrar hela planeringen, in i minsta detalj, och visar vilken djärv och samtidigt vansinnig plan som växte fram. Kuppen gav oerhört stora belopp i kontanter, värdesaker och checkar. En stor del av bytet är fortfarande borta.Ligger det inte en alldeles särskild symbolik i det faktum att ligan slutade sina dagar samtidigt som muren föll och det kalla kriget därmed upphörde? Terrorn har fortsatt runt om i världen, men det som en gång var den politiska vänsterns terror är nu islamismens. Det mesta har bytt förtecken. Men de totalitära ideologierna är intill förväxling lika varandra, i det att de med politiska och/eller religiösa strategier vill skapa ”en ny värld”.
Den svartvita bilden föreställer Bo Weyman 1990. Han medgav att det var han som var den anonyma ”Rösten” i Knudsens verk.
Färgbilden är hämtad från Anders Riis-Hansens film Blekingegadebanden
tisdag 5 juli 2011
Aniceti Kitereza: Regnmakarens barn (Tranan förlag)
De flesta böcker kommer till oss i direktöversättningar från ett stort språk. Vi vet alla att engelskan dominerar. Men så finns det unika pärlor som letat sig fram under lång tid. Den tanzaniska romanen Regnmakarens barn, skriven av Aniceti Kitereza, är en sådan bok.Boken är skriven på ett språk som heter kikerewe 1945, översatt till Tanzanias nationella språk swahili först 1981, och så till tyska på 1990-talet.
Romanens första del med ovanstående namn har översatts från tyska till svenska av Jan Erik Bornlid.
53 år tog det för Kiterezas bok, skriven under den tyska koloniala epoken, att nå fram till oss, och det kan vi tacka förlaget Tranan för.
Något märkligare och mer främmande har jag inte läst på länge.
Här är vi verkligen utanför alla den europeiska modernitetens världar, dess referenser och moral. Och ändå slår det mig hur lika vi människor är, till exempel när det gäller synen på kärleken och egendomen.
Det finns också en engelsk version som översatts direkt från kikerewe, och i ett förord till boken intygar Stefan Helgesson att man vid en jämförelse mellan de tyska och engelska översättningarna finner fler överensstämmelser än avvikelser. Bara det faktum att boken kommer till oss på svenska betraktar jag som ett slags litterärt mirakel i en tid av västerländsk likriktning och nivellering på detta område.
Aniceti Kiterezas roman Regnmakarens barn (vars andra del heter Ormdödaren och alltså inte finns med i denna volym) handlar om Myombekere och hans hustru Bugonoka och deras vedermödor. I centrum för deras liv står det faktum att de inte kan få barn. Språkets karaktär och talspråkets retorik är också ett slags huvudämne för berättelsen.
Man får inte glömma att denne afrikanske författare är en högutbildad man, han lärde sig tyska, franska, grekiska, engelska, swahili och latin, studerade teologi och filosofi och arbetade som lärare på ett katolskt seminarium. Se där en motbild som är väl så viktig i vår del av världen!
NORMAN H. GERSHMAN: BESA.
För alla som studerat den lilla bergsnationen Albanien, oavsett om det handlat om historiska eller samtida studier, har det funnits ett grundbegrepp att förstå. Det har ofta skrivits in i en nationell kontext, och under den femtioåriga stalinistiska diktaturen gjordes det till ett politiskt vapen, medan det nu, sedan det religiösa livet åter blomstrar, ofta förknippas med islam. Det begreppet är besa, och det går tillbaka till Lekë Dukagjinis (1410-1481) sedvanelag Kanun. Man kan säga att det är lika felaktigt att se den som en nationalistisk eller som en muslimsk sedvanekod, snarare har det under århundraden varit ett slags överlevnadsstrategi för ett mycket litet folk, som med den som rättesnöre inte minst överlevt många och långa ockupationsperioder (det ottomanska imperiet och i modern tid de italienska och tyska ockupationerna).
Med besa har det lilla folket svetsats samman mot yttre hot. Kanun har överförts muntligt mellan generationerna och styrt ner i minsta vardagsdetaljer, och omfattat sådant som äktenskap, heder, mark- och egendomsinnehav, gästfrihet och dessvärre också blodshämnd (gjakmarrjë). I direkt översättning kan man säga att besa betyder tillit, samförstånd och en väg till fred, men dess vardagliga och handgripliga betydelse är helt enkelt att man håller ett löfte. Enver Hoxha använde under sin grymma regim besa som ett slags synonym till albanismen, den nationalism som i samspel med stalinismen gjorde landet till ett självförsörjande men extremt isolerat och efterblivet land, samtidigt som hans regim anses ha haft betydande framgångar i bekämpandet av blodsfejderna. Om man fått besa av en alban, så vet man att han kommer att göra allt som står i hans makt för att beskydda dig. Enligt ett urgammalt talesätt – Shqiptaret vdesin dhe besen nuk e shkelin – ska man hellre offra sitt eget liv än låta den man givit sin besa skadas eller dödas.
För att förstå 1900-talets självständiga albanska nation är det alltså nödvändigt att på djupet förstå innebörden av besa. Att en sedvanelag framvuxen under feodala förhållanden kan fungera i ett modernt samhälle kan se ut som en omöjlig paradox, men den har visat sig vara just det sociala och kulturella kitt som håller Albanien samman.
Albaniens lilla judiska befolkning överlevde tyskarnas försök att spåra och deportera dem. Också det knappa tusentalet judiska flyktingar som kom till Albanien klarade sig. Den huvudsakliga förklaringen till det är just besa. Dessa händelser finns på svenska tidigare i korthet beskrivna i albanologen Ullmar Qvicks bok Mera hjältemod än vete (2004).
Han låter människor berätta, och till varje berättelse fogar han porträttfotografier. Det blir därför mycket personliga vittnesmål om något som går långt bortom religion. Därmed är det inte heller något märkligt att albaner, vars majoritet är muslimer, räddar judar. Den faktorn har först i efterhand fått sin speciella, internationella betydelse. Inom ramen för besa är det hedern som går före allt annat, att man som människa ska uppföra sig både anständigt och förebildligt. Många av människorna i Gershmans bok har fått ta emot utmärkelsen Rightous Among Nations på Yad Vashem i Israel och på bilder står de ibland stolt med dessa diplom i händerna.
Bokens vittnesmål kommer annars från Albaniens olika provinser och berättas av de mest olika individer, från intellektuella till bönder och arbetare, stads- och landsbygdsbor, före detta kommunister som slogs i Hoxhas gerilla och nationalister som slogs i motståndargruppen Balli Kombëtar (Nationella fronten). Trots att de hade olika syn på det mesta var de uppenbarligen överens om att skydda Albaniens nationella oberoende och landets judiska befolkning.
NORMAN H. GERSHMAN: BESA. MUSLIMS WHO SAVED JEWS IN WORLD WAR II (Syracuse University Press 2009)
måndag 4 juli 2011
En tältsynagoga i Finland.
Hufvudstadsbladet berättar:
“- Jag piffade upp mig lite eftersom jag på sätt och vis är fortsättningen på historien, säger Ruth Apter-Gabriel , långvarig intendent vid Israelmuseet i Jerusalem, ursprungligen från Finland. - Vanligen är såna här tillställningar nedslående eftersom alla som man ser på bilderna mördades av Hitler. Men de finska judarna blev vid liv. Det här är en överlevnadssaga, säger en dam från Helsingfors. Israeliska besökare uttrycker förtjusning över utställningens elegans och anspråkslöshet och förskräckelse över de finländska judarnas dilemma i andra världskriget. - Jag visste att Finlands judar krigade tillsammans med tyskarna mot Ryssland men det här är första gången jag ser bilder och dokument och hör talas om medaljer som judarna fick av tyskarna. Jag är chockad. Hur kunde det här pågå samtidigt som judar gasades ihjäl på annat håll. Jag undrar också vad jag hade gjort i samma situation?"
En märklig - och inspirerande - anekdot återger bland annat följande med David Thompsons ord:
”In June 1942, In a conversation between Reichsfuehrer SS-Heinrich Himmler and Johann Wilhelm Rangell, the Prime Minister of Finland, Himmler raised the subject of Finnish Jews. According to Rangell: "Himmler asked: 'How is the situation with the Jews in Finland?' I said to him that in Finland there are roughly a couple of thousand Jews, decent families and individuals whose sons are fighting in our army like the rest of the Finns and who are respected citizens as all the rest. I concluded my statement with the words, 'Wir haben keine Judenfrage' (We have no Jewish question), and I said it with such a clarity that the discussion of the matter ended then and there. The Jewish question was not discussed with Himmler at any other time."
Finlands statsminister under dessa år på 1940-talet avvisade alltså tyskarnas begäran att de finska judarna skulle skickas i döden. ”Vi har ingen judefråga” svarade han Himmler. Fanns det någon annan europeisk statsman som med sådan principfasthet försvarade judarna?
En Jarkko Hietala berättar:
"Finland later also earned respect in the West for the strength of its democracy and its refusal to allow extension of Nazi anti-Semitic practices in Finland. Finnish Jews served in the Finnish army, and Jews were not only tolerated in Finland, but most Jewish refugees were granted asylum (only 8 of the more than 500 refugees were handed over to the Nazis). The field synagogue in Eastern Karelia was probably unique on the Axis side during the war. In the few cases in which Jewish officers from Finland's defence forces were awarded the German Iron Cross, they declined."
Detta innebär konkret att fler finska än danska judar räddades undan lägerdöden. Under hela mitt liv har jag fått lära mig att Danmark är det unika exemplet, genom de organiserade flykterna som danska motståndsrörelsen i samarbete med svenskar stod bakom och som räddade över så många danska judar till den svenska sidan av Öresund.
Jag drar mig också till minnes hur albanerna gömde och skyddade sitt lands judar. Enligt de uppgifter jag tidigare redovisat här i bloggen överlämnades inte en enda albansk jude till nazisterna. Med uppgifterna från Finland kan jag lägga ännu en fascinerande berättelse till allt det vi redan vet om krigsåren och den nationalsocialistiska mord- och plundringsmaskinen. Liksom Albanien tog alltså Finland emot judiska flyktingar under krigsåren.
(I morgondagens blogg kommer jag att reprisera artikeln om de albanska judarnas öde)
Uppslagsverket Finland skriver så här om landets judiska befolkning:
judar. Tidigast var j. i Finland bosatta i Fredrikshamn, där en liten judisk koloni uppstod mot slutet av 1700-t. Fredrikshamn lydde vid denna tid under rysk överhöghet. Sedan Finland lösgjorts från Sverige 1809 gällde i princip enligt 1782 års judereglemente förbud för j. att slå sig ned i landet. En judisk bosättning uppstod dock i mitten av 1800-t. sedan undantag gjorts från ovannämnda stadgande genom en förordning av 1858, som gällde i Finland tjänstgörande och hemförlovade ryska soldater; dessa hade, oavsett religion, rätt att bosätta sig i Finland med sina familjer. Gränserna för deras yrkesutövning utstakades i en förordning av 1869. Följande bestämmelserna i denna slog sig j. av nödtvång huvudsakligen på handel med begagnade kläder och olika kramvaror. Enligt 1862 och 1888 års passförordningar, som upprepade förbudet för j. att bosätta sig i landet, hade j. rätt att resa inom Finland med av vederbörande myndighet utfärdat pass, medan vistelsens längd avgjordes av länets guvernör. En förordning av 1889 utvidgade i viss mån j:s rättigheter att bedriva näring och gav en del j. rätt att tillsvidare stanna kvar i landet samt att bosätta sig i Hfrs, Åbo och Viborg. Vid flera lantdagar gjordes försök att reglera j:s förhållanden i positiv anda, men de stupade på motstånd i framför allt bonde- och prästestånden. Den som väckte frågan i början av 1870-t. och som drev den kraftfullt var Leo Mechelin; en annan förespråkare för emancipation var prof. J.W. Runeberg. För att j. fullständigt skulle fördrivas från landet arbetade en inflytelserik fraktion inom det finska partiet under ledning av Agathon Meurman, delvis inspirerad av den tyska antisemitiska rörelsen. Under perioden 1897-1906 rådde ett dödläge i judefrågan i lantdagen, samtidigt som myndigheterna började tillämpa bestämmelserna om j:s yrkesutövning m.m. mindre snävt. Efter storstrejken 1905 började j. aktivt driva sin egen sak bl.a. vid massinformationsmöten som anordnades runt om i landet; som huvudorganisatör och -talare vid dessa framträdde en j.
Roger Scruton om bildningens och kulturens mening
Med Kultur räknas introducerades han på svenska. Det är inte en dag för tidigt, men tanke på det väldiga omfång hans författarskap har. Just när den svenska kulturutredningen sågas av remissinstanserna och vårt land genomlider en krisskramlande besparingskampanj som drar ner på allt som gör människan genuint gott och samhället utvecklingsbart och bildat, och samtidigt premierar ett slags salig dumboms girighet, är det välgörande att läsa Scruton.
Hans utgångspunkt är att det råder "en akut identitetskris" i våra samhällen. Inte minst utmaningen från politisk islam och de totalitära påbuden om "multikulturalism" har bidragit till detta. Scruton går tillbaka till Oswald Spengler som menar att vi går in i en period av förfall när "kultur ger vika för civilisation".
För Scruton står kulturens kitt i direkt motsättning till relativismens "allt duger". Det är alltså vår egen kultur som förfaller. Vad består den av? Scruton vill med sin bok redogöra för det. Här börjar också det läsäventyr som innefattar judendomen och kristendomen såväl som Aristoteles, Platon och den amerikanska revolutionen. Nyttan av att läsa detta består inte minst i påminnelsen om hur vårt arv ser ut, det arv vi lever i skuggan av, oavsett om vi bejakar det eller ej. Vi ingår i en kedja som först nu hotar att helt brista eftersom vi inte förstår detta arv.
Scruton behandlar dagens skolväsen, han menar att fokus på bildning hamnat på vad som "gynnar" den enskilde individen i stället för på kulturarvets vidareförande. Det i sin tur skapar dumhet och oförmåga till orientering i samtiden.
Hans blick på dagens konst- och litteraturvärld är inte nådig. Han ser tomma gester, en ytlig pop- och masskultur som tar över på bred front. Han säger att vi lever i en "förkastandets kultur", där inte minst universiteten går i spetsen för att rasera ett månghundraårigt arv till förmån för en vägran att bli vuxen. Popkulturen, menar Scruton, präglas just av en "stagnerande folkmassa som ständigt står på gränsen till vuxenlivet men aldrig tar steget över dit", som helt enkelt har "ungdom som livets mål och mening". Övergångsfaserna är borta och kvar har vi en nöjeskultur som saboterar all bildning och kultur.
Finns det något hopp för den västerländska kulturen? Ja, säger Scruton. Hoppet finns i de "öar" som "antyder en växande vämjelse inför den rådande nihilismen".
Och hans slutord blir därför en summering av vad sådana öar kan göra, nämligen "visa oss varför kulturen räknas och varför striden för dess bevarande måste utkämpas". Det är vackert sagt.
Per Agne Erkelius: Hotel Galicja
I Per Agne Erkelius sista roman Hotel Galicja finns det två huvudpersoner: berättaren själv, en svårt sjuk författare, och föremålet för hans unga kärlek, israeliskan Régine Zuckerkandl. Hon var bara ett barn när hon med sina föräldrar och syskon flydde Österrike för att undkomma Hitlers trupper och en säker död. De sökte skydd i Sverige men fick inte stanna, varför de fortsatte sin flykt till Frankrike.Den unge författaren, berättaren i denna bok och med många drag gemensamma med Per Agne Erkelius själv, möter Régine på Cypern, när hon då – på 1960-talet – är en vuxen israelisk kvinna. Tillsammans med sina kamrater från kibbutzen befinner hon sig på Cypern för arbete. Berättaren befinner sig på resa, hemma i Sverige har han fru och barn. Omständigheterna gör att han möter Régine och en stark, nästan explosiv kärleksaffär mellan dem inleds. Skildringen av deras möte och de gemensamma dagarna och nätterna på Cypern är erotiskt laddade och fulla av liv och värme.
Men detta är bara en av romanens rika berättelser. Det andra huvudspåret utspelar sig i nutid, med blickar ner i 1940-talets förintelsemaskineri. Berättaren sitter nämligen på Hotel Galicja i polska Oswiecim, det vill säga den plats vi bättre känner som Auschwitz, och arbetar med sin roman.
Han har rest dit för att följa spåren av flyktingfamiljen Zuckerkandl. Därför blir detta också en roman om förintelsen. Måhända är detta tunga spår inte lika övertygande. Det finns tiotusentals ögonvittnesberättelser från de nazistiska dödsmaskinerierna och jag har alltid tyckt att förstahands-källorna är intressantast. Det innebär inte att Erkelius lägerberättelse skulle stå sig slätt vid en jämförelse, utan bara det att den för bokens helhet inte tillför lika mycket som dess utrymme kunde skvallra om. Ty det verkligt intressanta i hans bok är det spänningsladdade förhållandet mellan den svenske mannen och den judiska, sedermera israeliska, kvinnan.
Kanske är det också här som förlagstextens frågor får sin brännande aktualitet: vad ska vi göra med det vi i dag vet om förintelsen, och vem får och kan berätta om den? Jag skulle inte tveka att svara, att våra kunskaper alltid måste få individuella konsekvenser. De statligt påbjudna historieskrivningarna riskerar att slå tillbaka som en bumerang. Vem vill ha en statlig förintelsekunskaps-myndighet? Sverige är unikt i det avseendet.
På den andra frågan finns det i dag risk att svaret måste bli: var och en som har kunskap både får och kan berätta om förintelsen. De människor som har förstahandskunskap finns snart inte med oss.
Det ankommer alltså på de levande människorna att skriva det förflutnas berättelser. Per Agne Erkelius gör det här på ett föredömligt sätt.
Götz Alys "Hitlers folkstat"
Varje land har sina speciella förutsättningar, men om något förenar de nationalistiska grupperna så är det viljan och ibland också förmågan att exploatera folkligt missnöje – mot EU, mot den egna regeringen eller mot minoritetsgrupper i det egna landet – och att framställa sig som ett slags folkhemsalternativ.Vad har vi att sätta emot dessa grupper? Hur kan demokratin – stark eller bräcklig – försvaras mot grupper som har hat, split och hets som sina främsta instrument? Det första man måste göra är väl att klokt analysera och lära sig att skilja dessa grupper åt, eftersom de faktiskt är stor skillnad på en populistisk strömning och en öppet nazistisk.
Götz Alys "Hitlers folkstat" ger en del svar på sådana frågor. The New York Times Book Review beskrev den som "en provocerande redogörelse av stor intellektuell betydelse, som belyser ekonomin bakom det Tredje riket – och anledningen till att vanliga tyskar stödde naziregimen."
För är det inte just det saken handlar om? Varför stödde tyskarna sin diktator och förstörare? Jag tror att skälet finns förborgat just i det som gör att människor idag – fast i mindre omfattning – stödjer nazistiska rörelser.
De lovar ett folkhem, de lovar rättvisa åt sitt eget folk, de lovar i själva verket drömmen om ett gott liv. Också löften om att gå bakåt till en tid då allt skulle varit bättre, mindre flyktigt och tvetydigt appellerar till varje människa som lever i förtvivlan och nederlag. Götz Aly söker förstå hur dessa löften togs emot av tyskarna, utifrån konkreta fakta.
Hitlerstaten gav tyska arbetare och arbetslösa en drägligare tillvaro. Den kunde betala dem med stölderna från alla de judar som avskedats, vräkts, förvisats och slutligen mördats, och den kunde göra det med allt den tyska armén plundrade under sina fälttåg i Europa. De tyska soldaterna fick betalt i det land där de befann sig, samtidigt som deras familjer hemma i Tyskland fick ut mer än 80% av soldatens lön. De levde alltså bättre i krigstid än de gjort förut. De gav därför Hitler sitt stöd.Det verkligt chockerande i denna studie är att den visar att det varken behövs fanatism eller hat för att en politisk despot ska få stöd av sitt folk. Innan jag läste den här boken hade jag kanske det bara på känn, nu tycker jag mig klarare se vilka mekanismer som kan styra ett helt folk. Är inte det i själva verket den viktigaste lärdomen inför framtiden? När Jugoslavien föll sönder utbröt flera krig som fick oss både chockerade och förtvivlade: hur var det möjligt att dessa folk nu fördrev och mördade varandra? Jag tror att svaret kan baseras på Alys studie: en ledare som Milosevic lovade sitt serbiska folk, att om de bara följde honom ut på fälttåget skulle allt bli bra igen, ”ingen ska någonsin mer slå en serb.”
Som vi vet slutade drömmen med en katastrof som pågår än i dag: serberna förlorade det mesta och länder som Kosova och Bosnien överlever bara med massivt ekonomiskt bistånd från omvärlden.
För tyskarna under Hitler blev det likadant. Av Hitlers dröm om ett tusenårsrike blev det massdöd, förstörelse och förintelse. Den tyska nationen smulades till grus och aska och det skulle fem årtionden innan spillrorna kunde återförenas.
Så när de politiska frasmakarna lovar drömmen om den röda stugan och den folkdräktsklädda unga flickan tillbaka, som en motbild till segregation, arbetslöshet, ökade klassklyftor och förlorad framtidstro, bör man granska dem noga och lära av historien. Med de för propagandaaffischer typiska drömbilderna brukar det sluta med katastrof. Den nya nazismen skiljer sig i det avseendet inte från den gamla.Götz Alys bok är en källa till både kunskaper och lärdomar om historien och nutiden.
Götz Alys "Hitlers folkstat" (Daidalos, översättning Svenja Hums)
söndag 3 juli 2011
"Spriten tar bort dagen och natten fyllan." Om Herta Müllers författarskap.
I en intervju gjord 2005 säger Herta Müller att hon misstror själva språket, "eftersom jag har upplevt att man kan göra allt med det som man kan göra med människan. Språk kan göra stor skada". Denna slutsats ter sig alldeles rimlig mot bakgrund av Nobelpristagarens eget liv, som tillhörig den tyskspråkiga minoriteten i en av östblockets hårdaste diktaturer, Ceausescus Rumänien.I detta bisarra land, möjligen bara övertrumfat av Enver Hoxhas Albanien, var språket livsfarligt. Det som fick sägas bestämdes av kommunistpartiet och den allsmäktige ordföranden. Andra språkliga uttryck betraktades med misstro och fientlighet. Müller har berättat att ett så oskyldigt ord som "resväska" klipptes bort av censuren ur hennes debutroman "Flackland", ordet kunde ge associationer till emigration och flykt. Herta Müller föddes 1953 i en liten by i Banatdistriktet, där Rumänien, Ungern och det forna Jugoslavien möttes, i den tyskspråkiga minoriteten. Hon studerade germanistik och rumänsk litteratur vid universitetet i Timisoara – en av de legendariska upprorsstäderna mot diktaturen – och blev en del av Auktionsgruppe Banat, som samlade rumänsk-tyska skribenter vilka hävdade yttrande- och tryckfriheten. Hon flydde födelselandet redan 1987 för dåvarande Västtyskland och är alltjämt bosatt i Berlin.
I mitten av 1990-talet fick jag en inbjudan att tillsammans med Agneta Pleijel, Gabriela Melinescu och Dan Shafran besöka det postkommunistiska Rumänien för samtal med författare och förlagsmänniskor. Av hälsoskäl tvingades jag avstå och Thomas Kjellgren tog min plats. Av det kom det ut två viktiga saker: dels ett temanummer av tidskriften Ariel med titeln "Vi har inte kysst stöveln", där Kjellgren tillsammans med Melinescu, Shafran och Inger Johansson presenterade en rad spännande rumänska författarskap. Samtidigt utgav jag Kjellgrens egen bok "Att framkalla det mänskliga", där han bland annat presenterar just Herta Müller.
I essän om henne säger han bland annat att hennes landskap är ett nedsläckt Flackland som med sin smärta och grymhet har sin motsvarighet i människornas inre, i ett slags förstummad och förlamad väntan. Kjellgren återger en mycket mörk sida hos Müller, som är viktig inte bara som vittnesmål om ett förflutet, utan också som en förmedling av insikten om människans tillkortakommanden och öden: "Den tuktade vegetationen – bilden av en diktaturockuperad växtlighet – återkommer medvetet i Herta Müllers böcker. I rovlanden våldtas kvinnorna. Doftar här något i denna trakt, förutom fukten, så är det av vallmo och död". Redan 1985 introducerades Müllers författarskap för svenska läsare. Det skedde med debutromanen "Flackland". Därefter har det kommit både romaner och mer essäbetonade böcker, sammanlagt en dryg handfull. Till de poetiskt märkvärdiga böckerna hör "Barfota februari" (1989), "Resande på ett ben" (1991) och "Kungen bugar och dödar" (2005).
Den senare är en självbiografiskt präglad berättelse, med starka inslag av skräck och klaustrofobi. Det finns några scener i den som etsat sig fast i mitt minne. Fyra år efter läsningen finns bilderna kvar knivskarpa i minnet: av hur hon grips av den förhatliga säkerhetstjänsten Securitate och förhörs om sina möten. Säkerhetsmännen griper Müller under en resa och för henne av tåget, tar ifrån henne biljett och pass och börjar förhöra henne.
Själv är hon på väg till Bukarest, för att träffa sin tyske förläggare. Man vill veta allt som planerats för mötet. Men i sin väska, som ju också ska genomsökas, har hon ett brev till Amnesty International, där också namnen på i Rumänien gripna personer finns med. Både Müller och de personer som fanns med på listan skulle få fleråriga fängelsestraff om brevet hittades. Men säkerhetsmännen försöker testa henne, genom att släppa henne fri på perrongen, utan biljett och pass, i förvissningen om att tåget skulle gå vidare utan henne.
Müller fruktar för sitt liv, att man helt enkelt ska döda henne och sedan kalla det "självmord". Denna händelse förföljer henne. När hon åker tåg grips hon ånyo av skräcken. Diktaturens kanske starkaste vapen, medborgarnas skräck, har satt sig i både kropp och själ. Den person som figurerar så starkt i tågberättelsen, Inge Wenzel på väg till Rimini, visar sig vara en affisch. Den bilden var utbytbar men kom sedan att förfölja Müller. Hon togs med hem och fick pryda en vägg i författarinnans sovrum. På ett märkligt och kusligt sätt tycks mig denna berättelse sammanfatta hela Herta Müllers författarskap. Den visar på den moderna, tekniskt drivna, diktaturens grepp om människan, som får henne att tveka om vad som är verkligt och vad som bara är fantasi eller bild. Verkligheten är något man aldrig kan vara säker på eller lita till. I kommunistpartiets Rumänien var det mesta sken: propagandabilder, förhållningsregler, censur, övergrepp och fysisk utplåning.
Men man gör ett stort misstag om man tror att allt är över i denna värld bara för att Ceausescu och andra partidiktatorer störtats. Moderniteten är sig lik, Europa är en kontinent som plågas av andra sorters förtryck, och mer subtila former av tankekontroll. I den märkvärdiga "Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv" (på svenska 2007) får vi till exempel stifta bekantskap med alkoholen och vad den gör med människor. "Spriten tar bort dagen och natten fyllan", skriver hon och ställer den drickandes flykt mot den nyktres besök i förhörsrummen. Vilka är människornas alternativ: ska man behöva fly rent fysiskt, räcker det inte med att gå ner sig i galenskapen?
Maktlösheten som lyser så starkt från varje text av Herta Müller kunde lika gärna ha skildrats av en människa utanför öststaterna. Maktlösheten är det som förenar oss. När vi lägger enkronor i insamlingsbössorna och bländas av den egna godheten, gör vi det för att vi saknar kunskaper om den raffinerade apparat som gör nödhjälp till en del av mottagarens beroende. När vi skriver bloggar och insändare tror vi att vi talar till andra än oss själva. När vi lägger valsedlarna i lådorna tror vi oss påverka skeenden, medan vi sannolikt bara medverkar till marginella personförändringar i de parlamentariska församlingarna. Inför en sådan uppgivenhet och maktlöshet fyller Herta Müller – på samma sätt som den tidigare nobelpristagaren Imre Kertész – en viktig roll. Det är inte så att hon dunkar oss uppmuntrande i ryggen, snarare bidrar hennes texter till att genomlysa mörkret, göra dess mekanismer tydligare. I detta slags svartsyn finns också en klarsyn: så här förhåller det sig med den moderna människan, detta är hennes villkor, och med insikten om det kan vi förhålla oss både till våra egna privata liv, och vår plats i kollektivet. Det är inte lindrande. Det är rentav smärtsamt. Men det är samtidigt en hållning som i sin illusionslöshet gör tillvaron möjligare att uthärda.
Leonard Cohen säger i sin framtidsvision – "The Future" – att vi har mord att vänta oss. Man kunde säga att detta mord – massmordet – också präglat hela 1900-talet och att det vore dumt att tro att vi ens börjat skaka av oss erfarenheterna från förintelsen, gulag och alla de läger, celler och gravar dit människor förts för att de haft fel hudfärg, nationalitet, åsikt, bakgrund eller för att de bara varit instrument för en specifik maktordning. Är det något Müller förmår, så är det att i prosa, poesi och essäistik visa på hur dessa samband kan se ut. Om Cohen erbjuder en dyster profetia så förmår Müller beskriva den som samtidserfarenhet.
Vi var inte längre judar. Inget hade existerat.
I en liten vacker volym från Hässleholmsförlaget perenn kommer ett av tre bidrag till vittneslitteraturen som jag här berör. Att förintelsen också hade franska avläggare är kanske mindre känt. Annette Muller som själv överlevde massmorden vittnar i "Den lilla flickan i vintervelodromen" om hur de nazistiska raslagarna tillämpades i det ockuperade Frankrike.
Mullers familj var östjudar, den föraktade och jiddishtalande judiska grupp som bland annat vandrade från Polen till Frankrike i hopp om ett bättre liv. Deras öde är för alltid förknippat med det som hände den 17 juli 1942 då massgripanden av judar genomfördes i Frankrike. 13 000 av dem grips av fransk polis, som under Vichyregimen var Hitlers villiga verktyg, och en stor del av dem förs till Vintervelodromen, anläggningen för cykelsport som nu blir till ett gigantiskt fängelse, där människor lever i sin egen träck.
Mullers skildring är nyktert saklig, ibland anekdotisk och nästan rapsodiskt översiktlig. Men i det sista avsnittet i hennes berättelse, det som handlar just om razzian 1942 och dess konsekvenser, bränner det till ordentligt och Muller släpper fram känslorna inför det hon varit med om.
Från vintervelodromen förs de gripna judarna sedan till andra platser. På deportationsorten förlorar Annette Muller också sin mor, som blir ett av miljoner offer för den gigantiska förintelsen. De ännu levande förs till Drancy, där de svälter och lider. Helvetesresans sista anhalt blir en byggnad i Montmartre-kvarteren i Paris, där de unga, alltjämt med judestjärnan fastsydd vid bröstet, får börja skolan. Deras räddning blir ett katolskt kloster där de tvingas glömma sin judiska identitet. Annette Muller avslutar sin berättelse med orden: "Vi var inte längre judar. Inget hade existerat."
Det är samma period och nästan samma plats som skildras i Hélène Berrs dagbok, utgiven under titeln "Ingen kommer att tro mig". Dagboken börjar 1942, samma år som Annette Mullers bok hettar till, av det enkla skälet att det var då som nazismens grepp hårdnade också om de franska judarna. Berr studerade vid Sorbonne och förberedde sin examen i engelska.
Till skillnad från Muller är hon född i Paris, närmare bestämt i mars 1921. Hon är alltså 21 år gammal när deportationerna inleds. Hennes släkt har levt i Frankrike i många generationer, de är kort och gott fransmän. Men nazismens logik gjorde ingen skillnad på en invandrad familj som Mullers och en djupt rotad som Berrs. De var judar, punkt slut.
Sedan 1941 har Berr varit aktiv i en organisation som skyddar judiska barn, bland annat genom att placera dem i olika familjer. Hélène Berrs far Raymond, som var vd för ett stort företag, greps sommaren 1942 och sändes till Drancy, precis som Annette Muller, men till skillnad från henne överlevde han inte. Han sändes vidare till Auschwitz där han mördades i september 1944. Hélène själv hamnade i Bergen-Belsen och avled där av tyfus bara dagar innan lägret befriades av brittiska trupper i april 1945. Genom Hélène Berrs dagböcker kan vi fylla i de luckor som finns hos Annette Muller, Berr är dessutom mer personlig och går på djupet i sina anteckningar om vardagen i det nazi-ockuperade Frankrike.
Från Österrike och Norge kommer den tredje dagboken, litterärt sett kanske den märkvärdigaste. Wien-flickan Ruth Maier flydde till Norge när situationen för judar blev omöjlig i det av Hitlers Tyskland annekterade Österrike. Modern och en syster tog sig till London. Ruth själv hamnade i Oslo och det var vägen till en säker död.
Den norske poeten Jan Erik Vold har sammanställt urvalet av hennes dagböcker och med det skapat en gripande och stark berättelse om ett enskilt människoöde.
Det finns en mening i hennes bok som griper mig mer än de flesta. När hon satts på fartyget som ska ta Oslos judar till dödslägret, skriver hon ett brev som smugglas ut till väninnan, den norska poeten Gunvor Hofmo:
Jag tror att det är lika bra att det har blivit så här. Varför ska inte vi lida när det finns så mycket lidande? Bekymra dig inte för mig.



