lördag 2 juli 2011

Samtal med Witold Gombrowicz

Plats: ett café i Berlin. Tidpunkt: 1964 – försommaren 2006

Kort introduktion.

Kärleken upphäver tiden skrev den svenske diktaren Svante Foerster.
Min kärlek till den polske författaren och dramatikern Witold Gombrowicz upphäver tiden av just sådana skäl. Han finns i det förflutna och i nuet samtidigt.

En människas verk lever parallellt med sin skapare, men överlever honom alltid. Antingen gömt i ett arkiv eller i den digitala rymdens väldiga intighet, men också, och kanske främst, i de människors hjärtan där det slagit ner. Gombrowicz är för mig allt mellan romankonst och scenkonst, och kanske framför allt det mäktiga verk som, trots sin fiktiva infiltration i det verkliga livet, kort och gott heter Dagboken (Dziennik) 1- 3. Dagboken utgör själva nerven för vårt samtal. Här kan vårt samtal börja.

Det var så självklart att vi skulle mötas i Berlin. Inte långt från det polska, också nära till Paris, där du just kommit ifrån, väldigt långt från Argentina som du väl lämnat för gott nu, men i hjärtat för den nya vägen i ditt liv, den du nu tar in i det Europeiska Krigslejonets själva blodcentral, det Berlin som en gång var Hitlers huvudstad, det kommande tusenårsrikets stad som skulle smulas sönder i nederlagets stund. Tänker du på Hitler när du flanerar här vid Wannsee?

- Hitler skymmer fortfarande sikten.

Jo, det gör han. Och han kommer att skymma sikten många generationer till. Jag läser visserligen hemma i Sverige om skolbarn som idag inte hört talas om förintelsen. Och så finns det små nazistiska organisationer som ställer upp i parlamentsvalen. I min hemstad ställer de upp med några kandidater i kommunvalet. I och med det kan man konstatera att Hitler skymmer sikten. Men även om en eller två tokstollar med höjd högerarm rör sig i våra städer, är det ändå inte viktigare saker som utgör Hitlers postuma segrar?

- Polacken är formad av nederlag, tysken av segrar.

Så du menar att det avgör saken? Men borde du ändå inte, när du nu skriver om Berlin, kunna förhålla dig till hur dessa segrar ser ut?

- Nej, jag skriver inte om Berlin, jag skriver om mig själv – den här gången i Berlin – jag har inte rätt att skriva om någonting annat. Håll dig till ämnet!

Jag vet att du skriver om dig själv Witold, men när du gör det är du alltid närvarande i ett konkret nu. Du skriver alltid om dig själv. Tror du inte jag känner igen dig i de där figurerna som ränner efter köksorna i Paris? Där har du maskerat dig själv väldigt lite. Men även om ämnet alltid är du själv, så kan man väl inte bortse från platsens betydelse för det du skapar? Du sitter ju här i Berlin just nu och…

- Sitta på café och glo ut på gatan…

Är det det du gör? Är det inte just då tankarna arbetar som bäst? Du sitter där och glor. Men samtidigt föds allt det du skriver. Dina tankar är kanske bortblåsta i den meningen att du inte märker dem, men de arbetar hela tiden åt dig. Som du sitter där med kaffet kanske du alldeles omedvetet reflekterar över hur Hitler var möjlig i detta land av högkultur och bildning.

- Under hela min vistelse i Berlin kom jag inte en enda gång att tänka på Goethe, Hegel eller Beethoven.

Det är möjligt, men är inte denna bildning, som du nu exemplifierar med tre namn, ett slags skydd mot barbariet? Du är ju inte ens på väg härifrån än, kanske kommer dessa tankar till dig en annan gång, när du som nu sitter och glor på ett café?

- Kulturens historia visar att enfalden är förnuftets tvillingsyster, den växer ymnigast, inte i den jungfruliga okunskapens mull utan på den åker som doktorerna och professorerna plöjer i sitt anletes svett.

Som kulturkritiker försöker jag förstå sambanden. Jag är ju själv av den uppfattningen att autodidakten kanske har en bättre förbindelse mellan förnuft och känsla. Den akademiska syrebristen kan alldeles säkert skapa en okunskap som är mer existentiellt grundläggande, en okunskap som faktiskt röjer bristen på kontakt med det liv som finns utanför akademierna. Kanske finns det där ett sådant samband mellan enfald och förnuft, jag ska..

- Men ni är ju inte konst- eller poesi- eller litteraturkritiker. Ni lär vara författare, en som skapar litteratur: så skapa då, kommentera inte vad andra skriver (mest vad de inte skriver).

Det är så sant. Jag är författare. Jag försöker att undvika den där kommentaren som i vår tid blivit en löpsedels- och rubriksjukdom: att kommentera allt utom det som är själva texten. Det jag försöker säga just nu, om jag får tala till punkt…

- Ja, jo… Herregud, allt man säger. Man säger det som faller en in. Talets mekanik… tankeväckande! När och hur planerar jag de meningar som jag uttalar?

Och ändå måste man utgå ifrån att en författare av din rang Witold faktiskt menar vad du säger. Är det inte så?

- Jag prövar olika roller. Jag intar olika hållningar. Jag ger mina upplevelser de mest skilda betydelser – och om någon av dessa betydelser accepteras av människorna så fortsätter jag att finnas till i den.

Men jag blir lite bekymrad över detta förhållningssätt. Tror du inte att det skapar ett slags fruktan hos människor om de ser att orden – den text du lämnar till trycket – kanske inte betyder det de tror?

- Att frukta intigheten, men vara mera rädd för tandläkaren.

Så egentligen avfärdar du människor som talar om sin fruktan. Du blandar medvetet samman fruktan och rädsla. Tacka tusan för att människor är rädda för att gå till tandläkaren, det är jag själv!

- Jag är mycket rädd för djävulen. En underlig bekännelse från en otrogens läppar.

Det skulle du genast ha sagt. Det förändrar ju hela saken. Då handlar det inte om att reducera andra människors rädsla eller fruktan, utan om att du själv bär på en rädsla som ligger mycket djupare. Otrogen, pyttsan! Det är det man idag kallar alla människor som vägrar godta ett ideologiskt, politiskt eller religiöst system. Men är man otrogen själva livet om man vägrar bli indelt soldat? Jag respekterar djupt din rädsla.

- Jag drack kaffe och åt gifflar.

Det gjorde jag också, det var nog de godaste gifflar jag ätit utanför Portugal. Ska vi beställa in en omgång till?

- Det bekvämliga livet för med sig jovialitet, sentimentalitet, naivitet, hjälplöshet, överkänslighet – all denna vekhet som man snart går ner sig i.

Men en enda giffel till hotar väl inte våra kritiska sinnen?

- Se så de går vilse i kollektiv verklighet, se så ogripbar och fantastiskt verkligheten blir för dem.

Menar du kvinnorna som just passerade oss? Ja, jag förstår hur du menar. Men i Berlin måste man väl ändå kunna ta sig den rätten, efter allt som hänt. Just de kvinnor som nu gick förbi borde väl ändå kunna antas ha varit gamla DDR-medborgare. Såg du inte deras förgrämda ansikten? Kanske har de för första gången i sina liv stigit ut ur den kollektiva verkligheten!

- Kämpa mot denna militanta asketism? Eller hellre försjunka i mig själv, hänge mig åt mig själv, bosätta mig i mig själv som i en fästning? Hoppas de får tandvärk.

Nu var du där igen! Är tandvärken kanske en metafor du utvecklat just här i Berlin, så att vad du säger egentligen är att du önskar tyskarna döden? Jag undrar verkligen när du kan reta upp dig så på några oskyldiga damer ute på promenad. Glöm dem, försök att försjunka i det du är verkligt bra på. Det måste inte alltid stavas jag, jag, jag även om det alltid bär namnet Witold!

- För mig är varje mänsklig strävan att ta sig ut ur sig själv, vare sig den kallas ren estetik eller ren strukturalism, eller religion, marxism, en naivitet som är dömd till nederlag. Verkligheten är det som gör motstånd, det som gör ont. Och den verkliga människan är den som har ont.

Vi fortsatte rätt länge. Vi talade om allt mellan himmel och jord – eller ska jag säga mellan verklighet och ord? Vi beställde inte bara in gifflar en gång till, vi fortsatte till en enkel krog, tog in var sin tallrik ost, korv och bröd. Han ville ha tyskt öl. Det var inget att diskutera, han drack som den törstande i öknen. Weissbier, ha, med citron och allt. Själv satt jag med en flaska vin. Dagen hade varit god och vi seglade vidare, var och en på sitt håll.

Not. Samtliga W.G-repliker hämtade ur Dagboken (Dziennik) 1- 3
Texten är hämtad ur min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum 2009).

fredag 1 juli 2011

Behöver Israel fiender? Ingrid Lomfors erbjuder märkliga svar.

Om judarna ändå röstat rätt i Tyskland 1932!

När jag läser vad Ingrid Lomfors skriver i Dagens Nyheter om Israel och Gaza slår det mig att Israel faktiskt inte behöver en enda fiende. Det räcker med alla dessa "israelvänner" som kastar sig in i debatten med banaliteter så grova att det är omöjligt att inte parodiera dem. Jag kunde i alla fall inte låta bli. Så genom att byta ut några nationaliteter, årtal och ledare blev det så här:

*
Uppdatering: eftersom ett antal läsare visat att satir är en svår konst, så har jag tagit bort den satiriska text jag här hade lagt in. Den var en kopia av Lomfors text. Men de som trodde att jag menade att det var Tysklands judar som röstade fram Hitler bevisade för mig att budskapet inte gick fram. I sak står jag dock fast vid att Israel inte behöver fiender, så länge man har de propagandistiska rösterna som vänner.

*

När man läser Lomfors får man verkligen en sur känsla och frågar: vem är naiv? Och sedan drar jag mig till minnes de senaste ambassadörer som Israel haft i Sverige och tänker att också dessa argumenterat och agerat på ett sätt som ingen fiende hade haft fantasi nog att göra. Är det inte så att varje människa faktiskt har ett ansvar för vilka ord hon uttalar eller skriver? Det ansvaret kan man kräva av människor som kan formulera sig fritt i ett land där yttrande- och tryckfriheten, än så länge, är grundlagsstadgad. Att kräva det av offer för en diktatur är något helt annat. Det tycks mig vara ett slags övermaga och pretentiös hållning. Lomfors tycks inte ha tänkt hur lätt det är att vrida orden ur hennes text och göra dem till en grotesk spegel av det förflutna. Precis som Israels fiender vill. De är många, och de slickar i sig som katten vid gräddskålen.

Smaken av oceanerna.

Den 6 juni 1983 öppnade jag för första gången Marianne Sandels antologi Smaken av oceanerna. Ingen bok har sedan dess varit en så frekvent följeslagare som den, ingen bok har krävt så många provisoriska reparationer som den. Med alla sina fingeravtryck, kaffe- och rödvinsfläckar vittnar den om lyckligare dagar. Också den fula tejpningen av bokryggen fyller mig med ett slags levandets ömhet.

Jag har haft den med på otaliga resor i världen, inte minst de lusofona, den har skänkt mig tröst och glädje, den har tvättat mina ögon och svalkat min kind. Kort sagt är det en självklar samling portugisisk poesi. Genom den kan man lära känna (nästan) alla de - levande eller döda - poeter som landet delar med sig av. Sedan dess har det kommit ut ett stort antal separata volymer, inte minst genom Sandels idoga översättningsarbete.

Som ett enda litet smakprov vill jag visa er en passage ur Jorge de Senas poesi. Jag gör det inte minst för att hans korta rader under årens lopp fungerat som ett slags kompass för mig. Idag är det dags att ta fram dem igen.

JORGE DE SENA
ur På Kreta med Minotaurus

Jag är mitt eget hemland. Det hemland
jag skriver om är det språk jag föddes i
av generationers slump. Och hemlandet för mitt skapande
och levebröd
är det raseri jag känner över omänskligheten i denna värld
när jag nu inte tror på en annan

Olof Enckell: De klagande vindarnas ö, 1937.

En av de böcker jag fick inför den gångna helgen har intresserat mig särskilt eftersom den gamla sortens reseskildringar är ojämförligt mycket bättre än de samtida. Från vännen Ulrika i Västra Nyland fick jag boken, skriven av Olof Enckell, som när han reser till Irland på 1930-talet gör det ”the hard way”. Här finns inga charterresor med flyg att anlita. Han tar sig till den gröna ön med båt och han stiger i land med den nyfikenhet som präglar människan före massturismen. I förordet till hans bok De klagande vindarnas ö, skriver Göran Stenius:

”De klagande vindarnas ö, som utkom 1937, betecknar en av höjdpunkterna i Olof Enckells produktion. Det är inte förvånande att Irland i särskilt hög grad fängslade hans fantasi. I vår gamla Europa har den gröna ön förblivit det landet Annorlunda, där människorna framhärdar i en livsrytm, som den moderna civilisationen för länge sedan utplånat på de flesta håll.”

Stenius berättar att Irlandsboken kom att ingå i en trilogi som från Karelska näset tog vägen om Korsikas olivberg, Pyrenéernas betesmarker och Irlands fiskebyar för att avslutas ”där den hade börjat, nämligen i Karelens gränsmarker.”

Jag noterar att han också säger att det som Enckell ”i sista hand sökte i dessa landskap var en ödmjuk fattigdom, där människan eget ansikte framträdde utan någon ideologisk förläggning.” Det kan låta exotiserande, men när jag läser boken ser jag att det hos Enckell finns en uppriktig och djupt erfaren känsla av samhörighet när han vandrar till fots längs de leriga och smutsiga ”vägar” som han småningom kommer att dela med tiggarbarn och luffare. Jag vet att det är en omöjlighet att återvända till det Irland han skildrar, men det finns något uppfordrande och lärorikt i hans bok.

*

I Uppslagsverket Finland kan man läsa följande om honom:

Enckell, Olof Wilhelm Toussaint (f. 12/3 1900 Kronoborg, d. 11/6 1989 Grankulla), författare och litteraturhistoriker, fil.dr 1958, son till Karl E. Han var 1924-32 redaktör och uppskattad litteraturkritiker vid Hufvudstadsbladet och 1950-67 professor i svensk litteratur vid Helsingfors universitet. E. framträdde på 1930-t. med en rad traditionsbundet utformade berättelser, bl.a. den farsartade romanen Tre (3) månader å dato (1935), där han gycklar med den beundran för den "starke mannen", som under trettiotalet hade fått epidemisk spridning i Europa. Vidare skrev han två romaner med motiv från den halvryska byn Kyyrölä på Karelska näset, Vårt hjärta (1933) och Guldkedjan (1934), reseskildringar m.m. Viktigare än E:s skönlitterära alstring är hans litteraturhistoriska arbeten. E., som på 1920-t. tillhörde gruppen kring Quosego, skrev monografier bl.a. över Elmer Diktonius (1946), Edith Södergran (1949, 1961) och Hagar Olsson (1949). Äldre vitterhet behandlade E. framför allt i en lyrisk urvalsvolym, där han utförligt kommenterade ett drygt hundratal dikter av Z. Topelius.

Foto: Åbo Akademis bildsamlingar.

torsdag 30 juni 2011

Vitaliano Trevisan: De femtontusen stegen (Astor förlag, övers. av Helena Monti).

Förklädd Thomas Bernhard?

Pastisch, parodi, plagiat? Kanske något fjärde som inte alls börjar på p: inspirationens verkan i en ny generation? Hur det ska beskrivas är jag inte säker på. Men jag är desto säkrare på att Vitaliano Trevisan i sin roman De femtontusen stegen försöker andas, tala, vistas och skriva med Thomas Bernhard i tankarna. Hur så? Redan från början är det Bernhards karaktäristiska sätt att låta en mening trassla sig in i sig själv för att så elegant avslutas, med kursiveringar, upprepningar och allt det man lärt sig känna igen Bernhard på. Något annat? Ja, det finns citat hämtade ur Bernhards verk, han finns med i den avslutande bibliografin, berättarens namn är Thomas. Slutligen kan jag inte bortse ifrån att De femtontusen stegen får mig att tänka på Bernhards Gå. Den idé om människans individuella och kollektiva utdöende som finns hos Bernhard motsvaras här av självmords- och mordplanen som berättaren röjer. Både hos Bernhard och Trevisan ligger döden som en hotande och befriande möjlighet över varje steg de tar.

Nå, jag läser ut boken och frigör mig därför från det Thomas Bernhard-spöke som följt mig in i den. Romanen är så mycket mer, och ändå kretsande kring just det tema jag skisserat. Här talar en man om sin försvunna, numera bekräftat döda syster, han uppger sig tala om sin bror och dennes liv och livslinjer. Allt skakas när denna man berättar hur han mördar systern och omsorgsfullt gräver ner henne. Eller är allt en feberfantasi? Det viktiga är ju att han mäter sin steg. Han mäter varje steg, han räknar dem, han bokför dem. Och hemifrån till revisorn är det – tja, varför inte femtontusen steg.

Men det stannar inte vid detta. Den linje som förenar realism och fantasi suddas ut och tecknas på nytt, gång på gång. Det är verkligen en mycket opålitlig mark denna Thomas mäter under sina fötter.

Efter en stund tänker jag att det är en berättelse om personlighetsklyvning, att Thomas, systern och brodern är en och samma person. Fast å andra sidan, den vuxne broder som Thomas berättar om, sägs ju vara en bild av det förflutna eftersom han dog bara några år gammal när han vid sin mammas sida blev påkörd av spårvagnen. Sådant noterar man, men blir inte ett dugg säkrare för det.

Jag ska inte säga annat än att detta var en roman som överraskade mig mycket. Och till min glädje fann jag nästan ingenting om författaren på nätet, det stod endast skrivet på italienska och jag kunde inte läsa mig till någonting. Jag gissade mycket i början. En del bekräftades på vägen. Bernhards skugga eller inte, en mycket fin roman blev det av den. Det tackar jag för.

Kvällsstorkarna och staden.

Onsdagen blev en dag helt i den blå himlens, solskenets och naturens tecken. Jag hade turen att få komma nära en av storkarna, som tycktes helt obekymrad av min närvaro.

Och när kvällen gick mot natt fick vi se två storkar sitta på taket till den kommunala växtdepån mitt emot vårt eget. De satt där som overkliga utropstecken mot himlen, först i ett milt kvällsljus och sedan i en allt blåare skymning. En sådan kväll tar jag med mig in i torsdagen, som en bild och som ett tillstånd.

Jag vet ju att vare sig bluesen eller fadon är geografiskt begränsade fenomen. Det är bara det att de här har helt andra namn. Men jag drar mig inte för att tala om en saudade-kväll med dessa storkar och denna välgörande doft av hö över landskapet. Staden jag formellt bor i - men rent fysiskt befinner mig runt åtta kilometer ifrån - känns ännu lite längre bort en sådan kväll, den avtecknar sig bara som ett orange, nästan hotfullt, artificiellt ljus, mot natthimlen. Jag ser på det välbekanta och samtidigt så främmande ljuset, jag begrundar det faktum att stadens årliga muller- och bullerfest snart ska börja och trots att jag då, varje kväll och varje natt, hör basgången och erfar den som ett obehag i kroppen, är jag i alla fall tacksam för att jag inte bor alldeles i närheten av scenerna och tingeltangel-stånden. Hellre en stork mot natthimlen!

onsdag 29 juni 2011

Arabisk höst - redan? Ayaan Hirsi Ali analyserar i ny artikel.

Den 9 maj publicerade Ayaan Hirsi Ali en intressant analys av den arabiska våren och Muslimska brödraskapet. Det är inte många kritiska röster som hörts, men några av dem har pekat på att det redan är höst, och därmed tid för islamismens regimer - istället för de forna sekulariserade. Fängelserna är fulla och jakten på den monolitiska ordningen inledd.

Hon säger att dödandet av Osama bin Laden var välkommet eftersom allt han själv stod för vara död och glädjen i att döda, men att man inte får tro att hans död innebär slutet för Al Qaida. Sedan påpekar hon att bin Ladin inte var det minsta originell och att han själv hämtat både idéer och inspiration från Muslimska brödraskapet och den muslimske teologen Abdullah Yusuf Azzam, som undervisade bin Ladin och andra i Saudiarabien.

Till skillnad från al Qaida har dock brödraskapet förstått att våldsanvändningen lätt kan leda till nederlag, eftersom den alltid möts av ett starkare statligt våld. De islamister som inte vill ha kortsiktiga segrar utan arbetar med långsiktiga mål är också den svåraste nöten att knäcka, då jihadismen kan få oss andra att tro att dess mål verkligen är demokrati. Hirsi Ali vill ta Egypten som exempel på hur fel detta är:

”Just how likely is it that Egypt will end up — after the inevitable transition period — being ruled indirectly or directly by the Muslim Brotherhood? The answer depends on a combination of three factors — two domestic and one foreign:

1. The Brotherhood's strength within the Egyptian military, which is still in charge of the country;
2. The absence of a formidable secular rival within Egypt;
3. The willingness of America and her allies to underestimate the ambitions and the political skills of the Muslim Brotherhood.

For the moment it looks like all three factors are working in favor of the Muslim Brotherhood. Make no mistake: The Brotherhood are working to realize the vision summarized in their motto: "Allah is our objective; the Prophet is our leader; the Qur'an is our law; Jihad is our way; dying in the way of Allah is our highest hope."

Här kan man säga att Hirsi Ali på ett kärnfullt sätt sammanfattar Brödraskapets taktik och strategi. Hon understryker att de långsiktiga målen bland annat är:

”Building the Muslim society; Building the Khilafa (a form of union between all the Islamic states); Mastering the world with Islam.” I det ingår också att skapa en “ny människa” som helt präglas av islam och dess moral- och religionsregler.

Vi känner igen tankegången från andra totalitära system, där ”den nya människan” alltid slutade i tortyrkammaren, förvisningen eller avrättningen. En människa helt byggd på idéer är naturligtvis omöjlig att skapa. Men försöken leder alltid till samma mordiska resultat.

Hirsi Ali understryker att det är sharia-lagarna som ska reglera detta system av “virtue and vice police to enforce the Sharia lifestyle and an education and information system that seeks to indocrinate the youth and build "the Muslim individual."

Mot denna bakgrund, och det faktum att Brödraskapet stärker sina ställningar är det minst sagt befogat att fråga sig om våren redan blivit höst, eller om det finns något slags hopp för de arabiska stater och folk som ännu kämpar mot sina herrar (där Libyen, Syrien och Jemen ter sig som de svåraste exemplen). Jag rekommenderar er att läsa hela Hirsi Alis text.

Redan i februari skrev hon denna essä i Huffington Post om brödraskapet i Egypten. Och vill du läsa mer om hennes arbete finns The AHA Foundation här.

På besök hos storken.

I en vid cirkel runt Vibys åkrar och fält löper Fågelängsvägen. Den är så smal att den är svår att kalla väg. På andra sidan, dold bakom en rejäl träddunge, finns Hammarsjön (och allt det som kallas Vattenriket). När jag cyklade där i eftermiddag fick jag se att en av bönderna var ute och slog hö. Vid sidan av hans traktor med bullrande tröska i släp gick en av storkarna.

Jag stannade vid sidan av fältet, storken brydde sig inte det minsta om mig, så jag lyckades ta en serie bilder på den, innan den raskt försvann tillsammans med bonden. En stork i väntan på mat är en koncentrerad och upptagen varelse. Jag hade turen att få se den på nära håll. (Och här kan du läsa mer om storkprojektet och Vattenriket).

PS: Om du förstorar den översta bilden kan du se den monsterstad i miniatyr som sedan två år tillbaka uppförs i närheten av sjön, Hammarslund. Där bygger man moderna villor med hjälp av plast, frigolit och gipsskivor, de kostar upp emot tre miljoner. Ingen säger till de lyckliga unga paren som köper husen att de kanske redan om två-tre år möglar sönder inifrån. Sådana områden, inte minst i Lund med omgivning, har tvingat människor att lämna de nyköpta husen medan Skanska och andra ohederliga byggföretag hjälpligt renoverar dem. Bygga hus kunde man en gång i tiden. Kanske kan man fortfarande - om man vill. Men det jag ser växa fram i Hammarslund ger mig mycket mörka tankar om profitekonomins kortsiktighet.

Rödbetsturen.

Dagens första cykeltur gick genom vinden ner till kyrkbyn. I gårdsbutiken hade jag turen att hitta nyskördade rödbetor bland många andra primörer. Så blir sommarkänslan också en smak, den lätta, milda och lättsmälta. Varje cykeltur i detta landskap skänker mig - så småningom - en inre frid och en energikälla som kanske kan bära bortom den nedåtgående spiralen av mörker och tungsinne.

När jag sedan gav mig ut för andra gången tog jag vägen genom de frodiga och nu så höga sädesfälten. Det svirrar och sjunger om dem.


Virginia Woolf om självförstörande böcker och beskattning av överproduktion.

I nya numret av TLS, som nådde mig i måndags, finns det en hel del att läsa med anledning av att det sjätte bandet med Virginia Woolfs essäer utkommit. Det är Stuart N. Clarke som är redaktör för serien THE ESSAYS OF VIRGINIA WOOLF. Volume Six: 1933–1941. Trev Broughton* recenserar utgåvan med bland annat följande ord:

Leslie Stephen was in his forties, with a decade of literary reviewing behind him, when the publication of Hours in a Library (1874–9) consolidated his unsigned essays and his reputation as a serious critic. At the age of fifty his daughter was contemplating a similar act of consolidation – a project that would last “my 20 years, if I have them”. She wanted to “go through English Literature, like a string through cheese, or rather like some industrious insect, eating its way from book to book”. Long in gestation, the idea was taking shape in October 1938: “to collect, even bind together, my innumerable T.L.S. notes: to consider them as material for some kind of critical book: quotations? comments? ranging through English lit: as I’ve read it & noted it during the past 20 years”.

och vidare:

The relationship between the ephemeral and the enduring in literature puzzled and excited Virginia Woolf. In a broadcast debate with her husband Leonard in 1927 she had countered his curmudgeonly bad-cop approach to the question “Are too many books written and published?” with the mischievous suggestion, “Why not print the first edition on some perishable material which would crumble to a little heap of perfectly clean dust in about six months’ time? If a second edition were needed, this could be printed on good paper and well bound . . . . No space would be wasted and no dirt would be collected”. Books should be cheap enough to throw away, and this would discourage “reading seldom and . . . reading solemnly”; professional authors should be taxed for overproduction; prizes should be awarded to encourage “tramps and duchesses; plumbers and Prime Ministers” to venture a book, preferably an autobiography.

I den svenska bokfloden har jag många gånger tänkt tanken att utgivningen är för omfattande för att ens bli överskådlig. Jag befann mig i den floden i många år, och när jag för femte gången gallrade mitt bibliotek och gav bort hundratals titlar insåg jag hur mycket försumlig litteratur man samlar på sig. Jag tror inte jag skulle ha valt Woolfs metod, men jag kommer att akta mig noga framöver, både med utgivningen av egna böcker och i hanteringen av andras.

*Senior Lecturer in English at the University of York. She is working on John Constable’s letters and editing Margaret Oliphant’s biographical writings.

PS: Jag försökte scanna in hela framsidan på TLS men den fick inte plats, så det ni här ovan ser är en stympad version som dock återger Christian Tonnis målning av henne från 1998, dels återger en del av numrets “This Week”.

tisdag 28 juni 2011

Jerry Jeff Walker: Mr. Bojangles.


Det har gått många år sedan jag köpte LP-skivan, som kom 1968. Men här fann jag ett fint klipp med Jerry Jeff Walker inspelat många år senare. Vet inte när, men jag tycker det ser ut att vara från runt 1990* (eller så ser bara musikerna ut att ha hämtat sina frisyrer från den tiden, JJW är född 1942 och skulle idag alltså inte ens vara 70).

Idag räddade jag ett kassettband med originalinspelningen över i datorn. Att se honom sjunga den blir därför ett sätt att fira. Och att minnas: mitt fjärde barn föddes till sången en tidig morgon i maj 1982. Kommunens folk hade just börjat klippa gräs utanför det öppna fönstret. Därför minns jag att det var en morgon som hon kom till världen och balladernas oförglömliga sång- och dansman fick vara med oss.

"I knew a man Bojangles and he'd dance for you
In worn out shoes
With silver hair, a ragged shirt, and baggy pants
The old soft shoe
He jumped so high, jumped so high
Then he lightly touched down

I met him in a cell in New Orleans I was down and out
He looked to me to be the eyes of age
as he spoke right out
He talked of life, talked of life, he laughed clicked his heels and stepped"

* Denna länk indikerar att tv-programmet visades 1991.

Konsten och misstron.

Jag funderar på Adam Zagajewskis dikt Kathleen Ferrier (i översättning av Anders Bodegård, ur Antenner i regn). Han jämför hennes röst med andra från samma epok, "Goebbels hysteriska skrik/ Och de sårades jämmer, de fängslades viskningar". Han jämför hennes död i cancer med Simone Weils och Mandelstams död, den av hunger och den i läger. Och så kommer stroferna som sammanfattar allt det jag själv hade velat säga:

"Rösten hos en ung kvinna
som oskuldsfullt sjunger Händelariorna.

Lyssnar du på henne tänker du:
titta - här skymtar den,
möjligheten till en bättre mänsklighet,

men då skivan är slut
återvänder du till din vanliga misstro -

som om sången hade lovat för mycket,
mer än tystnaden, mer än tröttheten."

Det är den insikten som gör också sommarens skönhet och vila till en ytterst bräcklig företeelse. När den är som finast kan den slå om i sin motsats. I solljuset lurar hela tiden mörkret, så som misstro lurar så snart man läst ut boken, stängt musiken eller lämnat ett kulturlandskap.

Foto: Anders Wikström.

Mitt i stillheten

Varför söka sig till de befolkade trakterna för ett stilla firande av att åren går? Efter söndagens stora fest med barn och barnbarn var det skönt att igår istället söka sig först till trakterna av Ivösjöns norra strand, för att sedan bli sedan sittande högt över Oppmannasjön. Kanske passerade två bilar på hela tiden.

Jag vet få landskap som inger sådan vila som detta. Man är mitt i tystnaden, fågelsången bryter den med mildhet.

Korgen fanns med. Kaffe och en enkel smörgås som festmåltid. En sol som smeker bort hudens defekter. Stillhet. Och man är ett år äldre.

måndag 27 juni 2011

Måndag och två korta.

Fem steg till Krakow är en vacker presentbok i storformat om den polska staden. I ord och fotografier berättar den om de mest skiftande ämnen och teman, men det sammanhållande tycks ändå vara de fem författarna. Även om jag får känslan att de som individer – författare och fotografer – ägnar sig själva stort utrymme, tycker jag att boken väl motiverar sin plats i gränslandet mellan seriös kulturhistoria och lättillgängligare introduktioner av polsk historia, geografi, kultur och politik. Boken innehåller kortfattad eller fördjupande sidoblickar på den kommunistiska tiden, som idag förvandlats till kitsch för turister, och den judiska epoken som slutade i katastrof, också den idag turistanpassad. När man besöker nobelpristagaren Czesław Miłosz hem, som idag är museum, får man dessvärre boktips på engelska, också av böcker som finns översatta till svenska som Själar i fångenskap. Nöjesliv, restauranger och vardagligt stadsliv upptar mycket av platsen i boken som är väl lämpad för den som första gången ska besöka Krakow.

*

Georg Klein: Jag återvänder aldrig. Georg Klein, född 1925 i Ungern, är läkare och professor. Han har parallellt sedan 1980-talet utvecklat ett av de intressantaste essäistiska författarskapen i Sverige. Han har en lång rad egna verk bakom sig, liksom verk han skrivit i samarbete med andra.

Den nya essäsamlingen rör sig kring ett tema som han många gånger återkommit till, och som dels behandlar den ungerska, judiska erfarenheten, dels specifika utbrott av antisemitism från den nazistiska förintelsen och framåt. Han skriver intressant om svenska exempel på detta och de blir ofta både drastiska och oroväckande. Klein utvecklar också i boken sina tankar kring händelseutvecklingen i det postkommunistiska Ungern. I olika texter visar han hur ett hat mot landets judiska befolkning hela tiden finns latent under en mer eller mindre polerad fasad. Kleins resonemang om den judiska identiteten är särskilt intressant då den utgår ifrån en rad olika erfarenheter, där också den svenska spelar roll.