Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
torsdag 30 juni 2011
Kvällsstorkarna och staden.
onsdag 29 juni 2011
Arabisk höst - redan? Ayaan Hirsi Ali analyserar i ny artikel.
Den 9 maj publicerade Ayaan Hirsi Ali en intressant analys av den arabiska våren och Muslimska brödraskapet. Det är inte många kritiska röster som hörts, men några av dem har pekat på att det redan är höst, och därmed tid för islamismens regimer - istället för de forna sekulariserade. Fängelserna är fulla och jakten på den monolitiska ordningen inledd.Hon säger att dödandet av Osama bin Laden var välkommet eftersom allt han själv stod för vara död och glädjen i att döda, men att man inte får tro att hans död innebär slutet för Al Qaida. Sedan påpekar hon att bin Ladin inte var det minsta originell och att han själv hämtat både idéer och inspiration från Muslimska brödraskapet och den muslimske teologen Abdullah Yusuf Azzam, som undervisade bin Ladin och andra i Saudiarabien.
Till skillnad från al Qaida har dock brödraskapet förstått att våldsanvändningen lätt kan leda till nederlag, eftersom den alltid möts av ett starkare statligt våld. De islamister som inte vill ha kortsiktiga segrar utan arbetar med långsiktiga mål är också den svåraste nöten att knäcka, då jihadismen kan få oss andra att tro att dess mål verkligen är demokrati. Hirsi Ali vill ta Egypten som exempel på hur fel detta är:
”Just how likely is it that Egypt will end up — after the inevitable transition period — being ruled indirectly or directly by the Muslim Brotherhood? The answer depends on a combination of three factors — two domestic and one foreign:
1. The Brotherhood's strength within the Egyptian military, which is still in charge of the country;
2. The absence of a formidable secular rival within Egypt;
3. The willingness of America and her allies to underestimate the ambitions and the political skills of the Muslim Brotherhood.
For the moment it looks like all three factors are working in favor of the Muslim Brotherhood. Make no mistake: The Brotherhood are working to realize the vision summarized in their motto: "Allah is our objective; the Prophet is our leader; the Qur'an is our law; Jihad is our way; dying in the way of Allah is our highest hope."
Här kan man säga att Hirsi Ali på ett kärnfullt sätt sammanfattar Brödraskapets taktik och strategi. Hon understryker att de långsiktiga målen bland annat är:
”Building the Muslim society; Building the Khilafa (a form of union between all the Islamic states); Mastering the world with Islam.” I det ingår också att skapa en “ny människa” som helt präglas av islam och dess moral- och religionsregler.
Vi känner igen tankegången från andra totalitära system, där ”den nya människan” alltid slutade i tortyrkammaren, förvisningen eller avrättningen. En människa helt byggd på idéer är naturligtvis omöjlig att skapa. Men försöken leder alltid till samma mordiska resultat.
Hirsi Ali understryker att det är sharia-lagarna som ska reglera detta system av “virtue and vice police to enforce the Sharia lifestyle and an education and information system that seeks to indocrinate the youth and build "the Muslim individual."
Mot denna bakgrund, och det faktum att Brödraskapet stärker sina ställningar är det minst sagt befogat att fråga sig om våren redan blivit höst, eller om det finns något slags hopp för de arabiska stater och folk som ännu kämpar mot sina herrar (där Libyen, Syrien och Jemen ter sig som de svåraste exemplen). Jag rekommenderar er att läsa hela Hirsi Alis text.
Redan i februari skrev hon denna essä i Huffington Post om brödraskapet i Egypten. Och vill du läsa mer om hennes arbete finns The AHA Foundation här.
På besök hos storken.
PS: Om du förstorar den översta bilden kan du se den monsterstad i miniatyr som sedan två år tillbaka uppförs i närheten av sjön, Hammarslund. Där bygger man moderna villor med hjälp av plast, frigolit och gipsskivor, de kostar upp emot tre miljoner. Ingen säger till de lyckliga unga paren som köper husen att de kanske redan om två-tre år möglar sönder inifrån. Sådana områden, inte minst i Lund med omgivning, har tvingat människor att lämna de nyköpta husen medan Skanska och andra ohederliga byggföretag hjälpligt renoverar dem. Bygga hus kunde man en gång i tiden. Kanske kan man fortfarande - om man vill. Men det jag ser växa fram i Hammarslund ger mig mycket mörka tankar om profitekonomins kortsiktighet.
Rödbetsturen.
När jag sedan gav mig ut för andra gången tog jag vägen genom de frodiga och nu så höga sädesfälten. Det svirrar och sjunger om dem.
Virginia Woolf om självförstörande böcker och beskattning av överproduktion.
Leslie Stephen was in his forties, with a decade of literary reviewing behind him, when the publication of Hours in a Library (1874–9) consolidated his unsigned essays and his reputation as a serious critic. At the age of fifty his daughter was contemplating a similar act of consolidation – a project that would last “my 20 years, if I have them”. She wanted to “go through English Literature, like a string through cheese, or rather like some industrious insect, eating its way from book to book”. Long in gestation, the idea was taking shape in October 1938: “to collect, even bind together, my innumerable T.L.S. notes: to consider them as material for some kind of critical book: quotations? comments? ranging through English lit: as I’ve read it & noted it during the past 20 years”.
och vidare:
The relationship between the ephemeral and the enduring in literature puzzled and excited Virginia Woolf. In a broadcast debate with her husband Leonard in 1927 she had countered his curmudgeonly bad-cop approach to the question “Are too many books written and published?” with the mischievous suggestion, “Why not print the first edition on some perishable material which would crumble to a little heap of perfectly clean dust in about six months’ time? If a second edition were needed, this could be printed on good paper and well bound . . . . No space would be wasted and no dirt would be collected”. Books should be cheap enough to throw away, and this would discourage “reading seldom and . . . reading solemnly”; professional authors should be taxed for overproduction; prizes should be awarded to encourage “tramps and duchesses; plumbers and Prime Ministers” to venture a book, preferably an autobiography.
*Senior Lecturer in English at the University of York. She is working on John Constable’s letters and editing Margaret Oliphant’s biographical writings.
PS: Jag försökte scanna in hela framsidan på TLS men den fick inte plats, så det ni här ovan ser är en stympad version som dock återger Christian Tonnis målning av henne från 1998, dels återger en del av numrets “This Week”.
tisdag 28 juni 2011
Jerry Jeff Walker: Mr. Bojangles.
Det har gått många år sedan jag köpte LP-skivan, som kom 1968. Men här fann jag ett fint klipp med Jerry Jeff Walker inspelat många år senare. Vet inte när, men jag tycker det ser ut att vara från runt 1990* (eller så ser bara musikerna ut att ha hämtat sina frisyrer från den tiden, JJW är född 1942 och skulle idag alltså inte ens vara 70).
Idag räddade jag ett kassettband med originalinspelningen över i datorn. Att se honom sjunga den blir därför ett sätt att fira. Och att minnas: mitt fjärde barn föddes till sången en tidig morgon i maj 1982. Kommunens folk hade just börjat klippa gräs utanför det öppna fönstret. Därför minns jag att det var en morgon som hon kom till världen och balladernas oförglömliga sång- och dansman fick vara med oss.
"I knew a man Bojangles and he'd dance for you
In worn out shoes
With silver hair, a ragged shirt, and baggy pants
The old soft shoe
He jumped so high, jumped so high
Then he lightly touched down
I met him in a cell in New Orleans I was down and out
He looked to me to be the eyes of age
as he spoke right out
He talked of life, talked of life, he laughed clicked his heels and stepped"
* Denna länk indikerar att tv-programmet visades 1991.
Konsten och misstron.
"Rösten hos en ung kvinna
som oskuldsfullt sjunger Händelariorna.
Lyssnar du på henne tänker du:
titta - här skymtar den,
möjligheten till en bättre mänsklighet,
men då skivan är slut
återvänder du till din vanliga misstro -
som om sången hade lovat för mycket,
mer än tystnaden, mer än tröttheten."
Det är den insikten som gör också sommarens skönhet och vila till en ytterst bräcklig företeelse. När den är som finast kan den slå om i sin motsats. I solljuset lurar hela tiden mörkret, så som misstro lurar så snart man läst ut boken, stängt musiken eller lämnat ett kulturlandskap.
Foto: Anders Wikström.
Mitt i stillheten
måndag 27 juni 2011
Måndag och två korta.
Fem steg till Krakow är en vacker presentbok i storformat om den polska staden. I ord och fotografier berättar den om de mest skiftande ämnen och teman, men det sammanhållande tycks ändå vara de fem författarna. Även om jag får känslan att de som individer – författare och fotografer – ägnar sig själva stort utrymme, tycker jag att boken väl motiverar sin plats i gränslandet mellan seriös kulturhistoria och lättillgängligare introduktioner av polsk historia, geografi, kultur och politik. Boken innehåller kortfattad eller fördjupande sidoblickar på den kommunistiska tiden, som idag förvandlats till kitsch för turister, och den judiska epoken som slutade i katastrof, också den idag turistanpassad. När man besöker nobelpristagaren Czesław Miłosz hem, som idag är museum, får man dessvärre boktips på engelska, också av böcker som finns översatta till svenska som Själar i fångenskap. Nöjesliv, restauranger och vardagligt stadsliv upptar mycket av platsen i boken som är väl lämpad för den som första gången ska besöka Krakow.*
Georg Klein: Jag återvänder aldrig. Georg Klein, född 1925 i Ungern, är läkare och professor. Han har parallellt sedan 1980-talet utvecklat ett av de intressantaste essäistiska författarskapen i Sverige. Han har en lång rad egna verk bakom sig, liksom verk han skrivit i samarbete med andra.
Den nya essäsamlingen rör sig kring ett tema som han många gånger återkommit till, och som dels behandlar den ungerska, judiska erfarenheten, dels specifika utbrott av antisemitism från den nazistiska förintelsen och framåt. Han skriver intressant om svenska exempel på detta och de blir ofta både drastiska och oroväckande. Klein utvecklar också i boken sina tankar kring händelseutvecklingen i det postkommunistiska Ungern. I olika texter visar han hur ett hat mot landets judiska befolkning hela tiden finns latent under en mer eller mindre polerad fasad. Kleins resonemang om den judiska identiteten är särskilt intressant då den utgår ifrån en rad olika erfarenheter, där också den svenska spelar roll.
söndag 26 juni 2011
Hoda Barakat: Vattenplöjaren
Hoda Barakat: Vattenplöjaren (Övers. Gail Ramsay, Leopard förlag)Hoda Barakat föddes 1952 i Libanon, är numera bosatt i Paris och har publicerat ett antal romaner och arbetat både som lärare och journalist. Jag har läst hennes roman från 2001, "Vattenplöjaren". Bokens berättare, en namnlös man, är son till mannen som ville segla till Grekland från Alexandria och kvinnan som ville till Beirut. I Beirut föds han. Mammans vilja segrade. De öppnar en överdådig tygbutik i Beiruts souq. Mannen minns sig själv som den lille pojken som kläs i flickkläder, mamman kan inte dölja sin besvikelse över att det blev en pojke. Pappan dör, pojken gör allt för mamman. Bomberna börjar falla. Pojken förälskar sig och han tar över butiken, källaren görs till ett paradis och han bosätter sig där.
Medan striderna pågår – ett "plundringskrig" kallar författaren det – inreder pojken butiken och säger med upphöjt lugn: "Låt staden välta över ända igen och dess folk lämna den och låt den anförtros åt nya invånare". På bottenvåningen gör han sig en veranda, där citroner och mangold växer, han ler och trivs. Han kallar inte längre tygbutiken sitt hus, den är "ett slott vars like inte ens kalifen i Tusen och en natt hade".
Hela berättelsen är en tillbakablick på de unga år då han förälskade sig i den kurdiska flyktingflickan Shamsa, hon som mognar inför hans ögon och som han alltid förknippar med kvinnlighet, sidentyger och ren kärlek.
I Hoda Barakats litterära universum vävs saga och realism ihop. Den arabiska retoriken kan ibland bli övermäktigt för en europé, men i Barakats roman ser man inte mycket av det hon själv i en intervju kallat "ideologisk ballast". Jag trivs i hennes värld, också när den stiger ner i myter och sagor och förvandlar det sönderbombade och blödande Beirut till ett paradis av siden och älskog.
lördag 25 juni 2011
Gilles Kepel: Kampen om islam (Atlas, övers. Åsa Larsson)
Den franske islamologen Gilles Kepel är något helt annat än medelvägsanalytiker som vår egen Jan Hjärpe eller tvetungade predikanter som Tariq Ramadan. Kepel, professor vid l’Institute d’Études Politiques i Paris ses som en av världens främsta auktoriteter i ämnet och hans böcker läses och diskuteras i en rad olika språkområden.När hans bok Kampen om islam blev tillgänglig på svenska för snart fem år sedan, såg jag det som ett genombrott för en forskning – och inte minst debatt – som vågar ta ett steg bortom ointressets normalitet. Kepel är inte aggressiv, tro inte det. Men jag ser att det finns skäl att åter ta fram hans bok. Den offentliga debatten i Sverige har inte flyttats fram en millimeter, även om de finns en och annan redaktör som slutat mumla i skägget. Kritiken mot politisk islam ses fortfarande som ett slags extremism. Budbäraren får alltjämt ta den hårdaste kritiken, medan imamer och politiker med en religiös och politisk agenda ses som ett slags mildhetens sändebud.
Gilles Kepel är en djupt seriös forskare som alltid redovisar källor och metod. Men hans slutsatser skiljer sig radikalt från det vi är vana att möta.
Hur har då konfrontationen mellan västerländsk neokonservatism (sådan den analyseras i boken) och islamism utvecklats? Kepel är entydig: 11 september var helt avgörande. Nätverket al - Qaidas första stora attack skulle sporra världens muslimer till uppror. Det spektakulära i händelsen skulle utlösa förloppet.
Oslo-samtalens sammanbrott blev ett slags signal. Äntligen, tyckte islamisterna, var det slut på "samarbete" i form av förhandlingar med Israel. En ny intifada som inte nöjer sig med stenkastning välkomnades.
Självmordsdåd och attacker mot västintressen samordnas. Osama bin Laden menade att Palestinafrågan i kombination med Irakfrågan kunde bidra till radikaliseringen och använda de två frågorna som en murbräcka för sina intressen. Talibanfrågan försvann ut i kulissen. Afghanistan blev allt mindre intressant (medan vi det senaste året sett en utveckling som ser annorlunda ut, inte minst mordet på bin Laden flyttade centrum för intresset).
*
Nu tar nätverket steget in i de befolkningsgrupper som lever i väst och som kan tänkas vara villiga att utföra attackerna.
Bomberna mot tågen i Madrid, 1 mars 2004 blir ett kvalitativt annat steg som för in nätverkets attacker på europeisk mark. Spanska medborgare utför ett massmord.
Attackerna mot brittiska diplomater och banker i Istanbul blir nästa varning.
Londonbomberna mot tunnelbane- och busstrafiken bekräftar skeendet och sommarens avslöjanden om planerna på ett stort antal flygbomber utförda av brittiska medborgare fördjupar bilden av nätverkets strategi.
Terrorn blir ingen importföreteelse utan utförs av de respektive länderna egna medborgare! Därmed har konfrontationen trappats upp till en ny kuslig nivå. Fortsättningen är en konfirmering av den strategi som säger att islams närvaro och kampen för sharia nu också omfattar hela Europa (eftersom islamismen säger att Europa nu ingår i dar el-islam – islams hus!).
Kepels tes är att striden om framtiden varken avgörs i New York eller Islamabad. Den avgörs i Europas förorter, där kampen om de nya generationerna muslimer utkämpas varje dag.
Han ser två möjliga framtidsvägar. Den positiva prognosen talar om muslimska ungdomar som erbjuder ett alternativ till en sträng religiositet, och som blir ett slags deltagare i en universell civilisation.
Den negativa prognosen talar om ungdomar med sträng muslimsk identitet som hindrar dem från att kulturellt integreras och därför gör dem mottagliga för den separatism som predikas av extremisterna.
Det finns två viktiga saker att säga om den svenska utgåvan.
För det första lider översättningen av fel som vore lätta att rätta till (begreppet "medlöpare" – använt i många decenniers debatt, får här istället heta "resekamrater"!). Att det kvarstår i tryck tyder på slarv från redaktörens sida. För det andra finns det en viktig passage i boken, där Kepel berättar om den franske imamen Bouziane som utvisades till Algeriet men fick återvända, trots att han offentligt uppmanat muslimska män att prygla sina fruar. Kepels bok utkom medan rättsprocessen i denna fråga pågick och han såg sig då förhindrad att nämna vad saken gällde. Något sådant hinder föreligger inte för den svenska utgåvan, varför det blir lite fånigt att inte på minsta sätt – med en not eller en parentes – berätta vad det är Kepel bara antyder. En fransk läsare vet ju, en svensk kanske mindre troligt.
Men detta är två anmärkningar som inte får skyla det faktum att Kepels bok hittills är det tyngsta som i svensk översättning utgivits i ämnet.
Skrivmaskiner och minnen.
Mehmed Uzun: Själens regnbåge (Övers. Claire B. Kaustell, Ordfront)
När den kurdiske författaren Mehmed Uzun avled 2007 gick också Sverige miste om en betydande intellektuell, en berättare på sitt eget språk och en litterär personlighet på svenska, aktiv i alla tänkbara sammanhang där yttrande- och tryckfriheten hotades.Född 1953 avled han alltför ung, han stod mitt uppe i sin gärning.
Sin självbiografi "Själens regnbåge" fullbordade han, den utkom i hemlandet 2005 och finns alltså också på svenska. Det är en mäktig livsberättelse Uzun komponerat, full av starka minnesbilder av barndomen, familjen och turkiska delen av Kurdistan, men också med intressanta interiörer från det svenska livet och gemenskapen i Författarförbundet och andra viktiga organisationer.
Det finns ett inslag i berättelsen som stör läsningen, och det är att han - också med i högsta grad offentliga personer, som ledamöterna i Svenska Akademien - endast nämner dem med initialer. Hade det handlat om personer vars identitet inte kunnat röjas hade jag förstått det, men här hoppar BT, KF, KE, MM från den svenska parnassen kring i sin anonymitet, trots att andra kollegor och vänner namnges. Det är min enda invändning mot denna storslagna bok.
Det finns två centrala brännpunkter i Uzuns memoar: den ena är åtalet som i Turkiet väcks mot två av hans romaner. Detta åtal får han kännedom om när han sitter ensam i sitt snölandskap norr om Stockholm för att skriva. Gång på gång går boken in på detta åtal, följer mobiliseringen till stöd för hans böcker mot en turkisk centralmakt som finner det brottsligt att skriva "kurdiska" romaner. Den andra brännpunkten är hans egen uppväxt, barndom och släkttillhörighet. Pendeln slår mellan dessa två brännpunkter på ett spännande sätt.
Turkiskheten exemplifierar han många gånger, som när han berättar om skolan, där den tycks ha varit själva målsättningen och man med örfilar tystade dem som talade kurdiska och inpräntade nationalismen i dem: "Jag är turk, jag är sannfärdig, jag är idog".
På samma sätt som det länge var förbjudet att tala samiska i en svensk skola, är det i Turkiets kurdiska delar ett brott att ens ha ett kurdiskt namn. Mehmed Uzun påtvingades detta namn för att passa in i lagbokens nationella chauvinism. Men, säger han, "författarskapet som skapades i Mehmed Uzuns namn är ett uppror mot Mehmed Uzun". Den lille pojken Hemê utvecklas till en kärleksfull rebell, och han tycks aldrig ha glömt ens detaljerna från sin barndom. Det är ofta de gripande porträtten av förfäderna som gör att man känner sådan sympati för hans bok.
Hos Uzun tycker jag mig finna en äkta kosmopolit, en människa som oavsett sitt ursprung kan ta till sig den svenska litteraturen, blir en av dess verkligt förtrogna och därtill översätter centrala författare, som Gunnar Ekelöf, till sitt eget språk. Kosmopoliten har många rötter. Uzun visar med sina memoarer hur två av dem skapar människan och författaren i honom själv. Han gör det med en språklig skönhet och en ömsint melankoli som tilltalar mig mycket.
fredag 24 juni 2011
Midsommar igen. Nu med moln
I år får det bli ett annat slags firande, halvt eller helt inomhus. Jag vill dock önska alla mina läsare en vacker, vilsam och vemodig (?) midsommarafton. Vemodet är för mig en självklar beståndsdel av sommarens högtider - ett vemod som fötts med insikten om alltings förgänglighet. Jag säger det, väl medveten om att många i kretsen fortfarande är så unga och optimistiska att de lägger blommor under huvudkudden.
Året dessförinnan besteg jag kullarna med de små. De har all kraft man måste ha för detta uppåtgående. Den minskar år för år hos mig, och snart är den tid inne då jag får stanna nere i äppelodlingen. Sittande där drabbar mig naturligtvis också vemodet - det milda, det beskyddande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)