Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
tisdag 28 juni 2011
Jerry Jeff Walker: Mr. Bojangles.
Det har gått många år sedan jag köpte LP-skivan, som kom 1968. Men här fann jag ett fint klipp med Jerry Jeff Walker inspelat många år senare. Vet inte när, men jag tycker det ser ut att vara från runt 1990* (eller så ser bara musikerna ut att ha hämtat sina frisyrer från den tiden, JJW är född 1942 och skulle idag alltså inte ens vara 70).
Idag räddade jag ett kassettband med originalinspelningen över i datorn. Att se honom sjunga den blir därför ett sätt att fira. Och att minnas: mitt fjärde barn föddes till sången en tidig morgon i maj 1982. Kommunens folk hade just börjat klippa gräs utanför det öppna fönstret. Därför minns jag att det var en morgon som hon kom till världen och balladernas oförglömliga sång- och dansman fick vara med oss.
"I knew a man Bojangles and he'd dance for you
In worn out shoes
With silver hair, a ragged shirt, and baggy pants
The old soft shoe
He jumped so high, jumped so high
Then he lightly touched down
I met him in a cell in New Orleans I was down and out
He looked to me to be the eyes of age
as he spoke right out
He talked of life, talked of life, he laughed clicked his heels and stepped"
* Denna länk indikerar att tv-programmet visades 1991.
Konsten och misstron.
"Rösten hos en ung kvinna
som oskuldsfullt sjunger Händelariorna.
Lyssnar du på henne tänker du:
titta - här skymtar den,
möjligheten till en bättre mänsklighet,
men då skivan är slut
återvänder du till din vanliga misstro -
som om sången hade lovat för mycket,
mer än tystnaden, mer än tröttheten."
Det är den insikten som gör också sommarens skönhet och vila till en ytterst bräcklig företeelse. När den är som finast kan den slå om i sin motsats. I solljuset lurar hela tiden mörkret, så som misstro lurar så snart man läst ut boken, stängt musiken eller lämnat ett kulturlandskap.
Foto: Anders Wikström.
Mitt i stillheten
måndag 27 juni 2011
Måndag och två korta.
Fem steg till Krakow är en vacker presentbok i storformat om den polska staden. I ord och fotografier berättar den om de mest skiftande ämnen och teman, men det sammanhållande tycks ändå vara de fem författarna. Även om jag får känslan att de som individer – författare och fotografer – ägnar sig själva stort utrymme, tycker jag att boken väl motiverar sin plats i gränslandet mellan seriös kulturhistoria och lättillgängligare introduktioner av polsk historia, geografi, kultur och politik. Boken innehåller kortfattad eller fördjupande sidoblickar på den kommunistiska tiden, som idag förvandlats till kitsch för turister, och den judiska epoken som slutade i katastrof, också den idag turistanpassad. När man besöker nobelpristagaren Czesław Miłosz hem, som idag är museum, får man dessvärre boktips på engelska, också av böcker som finns översatta till svenska som Själar i fångenskap. Nöjesliv, restauranger och vardagligt stadsliv upptar mycket av platsen i boken som är väl lämpad för den som första gången ska besöka Krakow.*
Georg Klein: Jag återvänder aldrig. Georg Klein, född 1925 i Ungern, är läkare och professor. Han har parallellt sedan 1980-talet utvecklat ett av de intressantaste essäistiska författarskapen i Sverige. Han har en lång rad egna verk bakom sig, liksom verk han skrivit i samarbete med andra.
Den nya essäsamlingen rör sig kring ett tema som han många gånger återkommit till, och som dels behandlar den ungerska, judiska erfarenheten, dels specifika utbrott av antisemitism från den nazistiska förintelsen och framåt. Han skriver intressant om svenska exempel på detta och de blir ofta både drastiska och oroväckande. Klein utvecklar också i boken sina tankar kring händelseutvecklingen i det postkommunistiska Ungern. I olika texter visar han hur ett hat mot landets judiska befolkning hela tiden finns latent under en mer eller mindre polerad fasad. Kleins resonemang om den judiska identiteten är särskilt intressant då den utgår ifrån en rad olika erfarenheter, där också den svenska spelar roll.
söndag 26 juni 2011
Hoda Barakat: Vattenplöjaren
Hoda Barakat: Vattenplöjaren (Övers. Gail Ramsay, Leopard förlag)Hoda Barakat föddes 1952 i Libanon, är numera bosatt i Paris och har publicerat ett antal romaner och arbetat både som lärare och journalist. Jag har läst hennes roman från 2001, "Vattenplöjaren". Bokens berättare, en namnlös man, är son till mannen som ville segla till Grekland från Alexandria och kvinnan som ville till Beirut. I Beirut föds han. Mammans vilja segrade. De öppnar en överdådig tygbutik i Beiruts souq. Mannen minns sig själv som den lille pojken som kläs i flickkläder, mamman kan inte dölja sin besvikelse över att det blev en pojke. Pappan dör, pojken gör allt för mamman. Bomberna börjar falla. Pojken förälskar sig och han tar över butiken, källaren görs till ett paradis och han bosätter sig där.
Medan striderna pågår – ett "plundringskrig" kallar författaren det – inreder pojken butiken och säger med upphöjt lugn: "Låt staden välta över ända igen och dess folk lämna den och låt den anförtros åt nya invånare". På bottenvåningen gör han sig en veranda, där citroner och mangold växer, han ler och trivs. Han kallar inte längre tygbutiken sitt hus, den är "ett slott vars like inte ens kalifen i Tusen och en natt hade".
Hela berättelsen är en tillbakablick på de unga år då han förälskade sig i den kurdiska flyktingflickan Shamsa, hon som mognar inför hans ögon och som han alltid förknippar med kvinnlighet, sidentyger och ren kärlek.
I Hoda Barakats litterära universum vävs saga och realism ihop. Den arabiska retoriken kan ibland bli övermäktigt för en europé, men i Barakats roman ser man inte mycket av det hon själv i en intervju kallat "ideologisk ballast". Jag trivs i hennes värld, också när den stiger ner i myter och sagor och förvandlar det sönderbombade och blödande Beirut till ett paradis av siden och älskog.
lördag 25 juni 2011
Gilles Kepel: Kampen om islam (Atlas, övers. Åsa Larsson)
Den franske islamologen Gilles Kepel är något helt annat än medelvägsanalytiker som vår egen Jan Hjärpe eller tvetungade predikanter som Tariq Ramadan. Kepel, professor vid l’Institute d’Études Politiques i Paris ses som en av världens främsta auktoriteter i ämnet och hans böcker läses och diskuteras i en rad olika språkområden.När hans bok Kampen om islam blev tillgänglig på svenska för snart fem år sedan, såg jag det som ett genombrott för en forskning – och inte minst debatt – som vågar ta ett steg bortom ointressets normalitet. Kepel är inte aggressiv, tro inte det. Men jag ser att det finns skäl att åter ta fram hans bok. Den offentliga debatten i Sverige har inte flyttats fram en millimeter, även om de finns en och annan redaktör som slutat mumla i skägget. Kritiken mot politisk islam ses fortfarande som ett slags extremism. Budbäraren får alltjämt ta den hårdaste kritiken, medan imamer och politiker med en religiös och politisk agenda ses som ett slags mildhetens sändebud.
Gilles Kepel är en djupt seriös forskare som alltid redovisar källor och metod. Men hans slutsatser skiljer sig radikalt från det vi är vana att möta.
Hur har då konfrontationen mellan västerländsk neokonservatism (sådan den analyseras i boken) och islamism utvecklats? Kepel är entydig: 11 september var helt avgörande. Nätverket al - Qaidas första stora attack skulle sporra världens muslimer till uppror. Det spektakulära i händelsen skulle utlösa förloppet.
Oslo-samtalens sammanbrott blev ett slags signal. Äntligen, tyckte islamisterna, var det slut på "samarbete" i form av förhandlingar med Israel. En ny intifada som inte nöjer sig med stenkastning välkomnades.
Självmordsdåd och attacker mot västintressen samordnas. Osama bin Laden menade att Palestinafrågan i kombination med Irakfrågan kunde bidra till radikaliseringen och använda de två frågorna som en murbräcka för sina intressen. Talibanfrågan försvann ut i kulissen. Afghanistan blev allt mindre intressant (medan vi det senaste året sett en utveckling som ser annorlunda ut, inte minst mordet på bin Laden flyttade centrum för intresset).
*
Nu tar nätverket steget in i de befolkningsgrupper som lever i väst och som kan tänkas vara villiga att utföra attackerna.
Bomberna mot tågen i Madrid, 1 mars 2004 blir ett kvalitativt annat steg som för in nätverkets attacker på europeisk mark. Spanska medborgare utför ett massmord.
Attackerna mot brittiska diplomater och banker i Istanbul blir nästa varning.
Londonbomberna mot tunnelbane- och busstrafiken bekräftar skeendet och sommarens avslöjanden om planerna på ett stort antal flygbomber utförda av brittiska medborgare fördjupar bilden av nätverkets strategi.
Terrorn blir ingen importföreteelse utan utförs av de respektive länderna egna medborgare! Därmed har konfrontationen trappats upp till en ny kuslig nivå. Fortsättningen är en konfirmering av den strategi som säger att islams närvaro och kampen för sharia nu också omfattar hela Europa (eftersom islamismen säger att Europa nu ingår i dar el-islam – islams hus!).
Kepels tes är att striden om framtiden varken avgörs i New York eller Islamabad. Den avgörs i Europas förorter, där kampen om de nya generationerna muslimer utkämpas varje dag.
Han ser två möjliga framtidsvägar. Den positiva prognosen talar om muslimska ungdomar som erbjuder ett alternativ till en sträng religiositet, och som blir ett slags deltagare i en universell civilisation.
Den negativa prognosen talar om ungdomar med sträng muslimsk identitet som hindrar dem från att kulturellt integreras och därför gör dem mottagliga för den separatism som predikas av extremisterna.
Det finns två viktiga saker att säga om den svenska utgåvan.
För det första lider översättningen av fel som vore lätta att rätta till (begreppet "medlöpare" – använt i många decenniers debatt, får här istället heta "resekamrater"!). Att det kvarstår i tryck tyder på slarv från redaktörens sida. För det andra finns det en viktig passage i boken, där Kepel berättar om den franske imamen Bouziane som utvisades till Algeriet men fick återvända, trots att han offentligt uppmanat muslimska män att prygla sina fruar. Kepels bok utkom medan rättsprocessen i denna fråga pågick och han såg sig då förhindrad att nämna vad saken gällde. Något sådant hinder föreligger inte för den svenska utgåvan, varför det blir lite fånigt att inte på minsta sätt – med en not eller en parentes – berätta vad det är Kepel bara antyder. En fransk läsare vet ju, en svensk kanske mindre troligt.
Men detta är två anmärkningar som inte får skyla det faktum att Kepels bok hittills är det tyngsta som i svensk översättning utgivits i ämnet.
Skrivmaskiner och minnen.
Mehmed Uzun: Själens regnbåge (Övers. Claire B. Kaustell, Ordfront)
När den kurdiske författaren Mehmed Uzun avled 2007 gick också Sverige miste om en betydande intellektuell, en berättare på sitt eget språk och en litterär personlighet på svenska, aktiv i alla tänkbara sammanhang där yttrande- och tryckfriheten hotades.Född 1953 avled han alltför ung, han stod mitt uppe i sin gärning.
Sin självbiografi "Själens regnbåge" fullbordade han, den utkom i hemlandet 2005 och finns alltså också på svenska. Det är en mäktig livsberättelse Uzun komponerat, full av starka minnesbilder av barndomen, familjen och turkiska delen av Kurdistan, men också med intressanta interiörer från det svenska livet och gemenskapen i Författarförbundet och andra viktiga organisationer.
Det finns ett inslag i berättelsen som stör läsningen, och det är att han - också med i högsta grad offentliga personer, som ledamöterna i Svenska Akademien - endast nämner dem med initialer. Hade det handlat om personer vars identitet inte kunnat röjas hade jag förstått det, men här hoppar BT, KF, KE, MM från den svenska parnassen kring i sin anonymitet, trots att andra kollegor och vänner namnges. Det är min enda invändning mot denna storslagna bok.
Det finns två centrala brännpunkter i Uzuns memoar: den ena är åtalet som i Turkiet väcks mot två av hans romaner. Detta åtal får han kännedom om när han sitter ensam i sitt snölandskap norr om Stockholm för att skriva. Gång på gång går boken in på detta åtal, följer mobiliseringen till stöd för hans böcker mot en turkisk centralmakt som finner det brottsligt att skriva "kurdiska" romaner. Den andra brännpunkten är hans egen uppväxt, barndom och släkttillhörighet. Pendeln slår mellan dessa två brännpunkter på ett spännande sätt.
Turkiskheten exemplifierar han många gånger, som när han berättar om skolan, där den tycks ha varit själva målsättningen och man med örfilar tystade dem som talade kurdiska och inpräntade nationalismen i dem: "Jag är turk, jag är sannfärdig, jag är idog".
På samma sätt som det länge var förbjudet att tala samiska i en svensk skola, är det i Turkiets kurdiska delar ett brott att ens ha ett kurdiskt namn. Mehmed Uzun påtvingades detta namn för att passa in i lagbokens nationella chauvinism. Men, säger han, "författarskapet som skapades i Mehmed Uzuns namn är ett uppror mot Mehmed Uzun". Den lille pojken Hemê utvecklas till en kärleksfull rebell, och han tycks aldrig ha glömt ens detaljerna från sin barndom. Det är ofta de gripande porträtten av förfäderna som gör att man känner sådan sympati för hans bok.
Hos Uzun tycker jag mig finna en äkta kosmopolit, en människa som oavsett sitt ursprung kan ta till sig den svenska litteraturen, blir en av dess verkligt förtrogna och därtill översätter centrala författare, som Gunnar Ekelöf, till sitt eget språk. Kosmopoliten har många rötter. Uzun visar med sina memoarer hur två av dem skapar människan och författaren i honom själv. Han gör det med en språklig skönhet och en ömsint melankoli som tilltalar mig mycket.
fredag 24 juni 2011
Midsommar igen. Nu med moln
I år får det bli ett annat slags firande, halvt eller helt inomhus. Jag vill dock önska alla mina läsare en vacker, vilsam och vemodig (?) midsommarafton. Vemodet är för mig en självklar beståndsdel av sommarens högtider - ett vemod som fötts med insikten om alltings förgänglighet. Jag säger det, väl medveten om att många i kretsen fortfarande är så unga och optimistiska att de lägger blommor under huvudkudden.
Året dessförinnan besteg jag kullarna med de små. De har all kraft man måste ha för detta uppåtgående. Den minskar år för år hos mig, och snart är den tid inne då jag får stanna nere i äppelodlingen. Sittande där drabbar mig naturligtvis också vemodet - det milda, det beskyddande.
Zygmunt Bauman: Konsumtionsliv (Övers. Sven-Erik Torhell, Daidalos)
Får man lov att avstå från ständig konsumtion? Det livsmönster som kommit att kallas konsumism har analyserats av många. Bäst av alla skriver nog Zygmunt Bauman, som i sin senaste bok tar sig an ämnet.Begreppet konsumism betyder att vara beroende av och lyssna till locktonerna från den industri som förser oss med prylar och upplevelser, allt ifrån prydnadssaker till resor. Konsumenten jagar efter den kick som kan ersätta ledan och vardagligheten. Konsumismen säger till människan att hon får ett värde först när hon lagt sina pengar på porslinskatter, skor, parfymer, kläder, bilar, tv-apparater, i-pods, mobiltelefoner, resor. Om hon vill leva i enkelhet, i tillbakadragenhet, i sitt hem, med sysslor hon själv valt, är hon en usel medborgare. Utan konsumtion från medborgarna stannar hjulen i den industri som "sysselsätter" dem. Utan konsumtion inga fler "framsteg".
I konsumismens epok har också själva den fysiska resan blivit en vara, en "upplevelse". Flygplatserna är mer storvaruhus än terminaler, resenärerna ska förflyttas enligt en noga kalkylerad plan där de utsätts för så många inköpsfrestelser som möjligt, innan de går ombord på planet för att ta del av "specialerbjudanden". Väl framme på destinationen tar den stora och huvudsakliga "upplevelsen" vid och de hamnar i stora sällskap med kameraförsedda landsmän, och vaggas till ro av inköp och underhållning, och upptäcker på resans sista dag att den avkoppling och frid de sökte inte fanns att tillgå.
Konsumismen är också den epok där människan aldrig blir nöjd med det hon har. Tv-apparater, datorer, mobiltelefoner och andra maskiner måste till synes bytas ut, även om de fungerar felfritt. Allting ter sig vara "last years model" och då kan bara det alldeles nya duga.
Men det finns också en annan dimension som inte har med detta att göra: oavsett om en sak är gammal, både faktiskt och skenbart, eller om den är ny, kan konsumismen alltid argumentera för fler inköp. Har du till exempel de rätta högtalarna till din i och för sig endast tre år gamla stereoanläggning? Har du en dvd som du kan spela in på? Inte, då är det dags att byta den icke-inspelningsbara dvd-spelare du har! Så kan man i oändlighet argumentera för nya inköp. Garderoben kan vara alldeles full av kläder, men om något annat annonseras – som är snyggare, bättre, lämpligare – så kan det klädesplagget köpas in ändå.
Så ser konsumismen som livsstil ut för mig. Och det var utifrån det jag läste Zygmunt Baumans bok. När jag läst färdigt slog det mig hur mycket av Baumans tankar som formulerades redan av Pier Paolo Pasolini. Skillnaden är att Bauman utifrån ett brittiskt perspektiv vidgar resonemanget till att gälla hela den "rika" världen, medan Pasolini alltid utgick ifrån specifikt italienska förhållanden.
Jag funderar mycket på innebörden av konsumismen som ett slags "sista stadium". Vad väntar oss efter detta? Kan det komma en vändpunkt före nästa förödande storkrig? Kan en världsomspännande kris av ekonomiskt och ekologiskt slag förändra beteendet, eller är de ekonomiska krafterna och ideologierna så starka att få kan stå dem emot?
Jag är pessimist. Jag har svårt att föreställa mig en förändring i de djupt rotade mönster som styr vårt agerande. Bara en rent fysisk isolering – på landsbygden utan möjlighet till kontinuerliga besök i köptemplen – kan göra det möjligt. Det kan vara ett sätt att fly konsumismen. Jag säger inte att det är den enda vägen. Jag säger bara att det är en väg som passar mig, som räddar mig undan konsumtionens dårskap.
Zygmunt Baumans bok visar hur mörk framtidsprognosen måste bli.
torsdag 23 juni 2011
Abraham B. Yehoshua: Kvinnan i Jerusalem (övers. från engelska Rose-Marie Nielsen, Brombergs)
I ett terrorattentat på Scopusberget i Jerusalem, sommaren 2002, dödades bland andra en kvinna vid namn Dafna. Hon var vän med författaren Abraham B. Yehoshua, som satte sig och skrev romanen Kvinnan i Jerusalem till hennes minne.Denna roman har översatts från hebreiska av Hillel Halkin, som enligt författaren Amos Oz ibland får hans romaner att bli ännu bättre på engelska, och det är just från Halkins version Rose-Marie Nielsen gjort sin fina svenska översättning.
Alltsedan jag första gången läste Yehoshua har jag slukat hans romaner, som ofta är stora, episka verk, som till exempel den senast översatta, Den befriade bruden, eller den tidigare De fem årstiderna. I det avseendet skiljer sig den här romanen rejält från tidigare verk. Den är snarast ett slags snabbläst, litterärt okomplicerad roman med prägel av thriller. Tempot är högt och det är omöjligt att hejda sig i läsningen, man vill ha nästa pusselbit ända fram till slutet.
Ty inbyggd i berättelsen finns gåtan: vem är kvinnan som hittas död efter ett terrorattentat? Hon ligger död på marken med ett lönebesked i handen! En tidningsmurvel spårar lönebeskedet till ett större företag som bland annat förser den israeliska armén med sitt dagliga bröd. Företagets ägare är också delägare i den tidning som vill publicera murvelns skandalartikel, som tycks gå ut på att företaget borde ha tagit ansvar för den döda kvinnan som ligger på bårhuset utan att någon frågar efter henne. Företagets ägare sätter en av cheferna att söka efter sanningen, han får snabbt veta att kvinnan heter Yulia Ragayev, att hon varit anställd som städare och att hon befinner sig i Israel på ett tillfälligt uppehållstillstånd. Chefen gör allt för att stoppa artikeln, som försöker skandalisera företaget.
Men vem är kvinnan? Är hon asiat? Är hon ryska? Vem har tagit henne till Israel? Jakten på sanningen börjar med att chefen lyckas få hennes nycklar av bårhuset, han tar sig till hennes påvra hem och letar.
Yehoshuas omkväde i detta sökande är lika förbluffande som självklart: spelar sådana frågor någon roll när landet brinner och plågas? Förhoppningsvis säger läsaren emot honom, som jag själv gör när jag leds in på hans subtila spår mot något som liknar en sanning, både om den döda kvinna och om landets öde.
När invandringsmyndigheten lokaliserat kvinnans hemvist beslutar man att skicka kistan dit för att hennes son ska kunna närvara vid begravningen. Företagschefen förvandlas till emissarie och får följa kistan på flyget till den aldrig namngivna destinationen (som man dock snabbt misstänker vara någon gudsförgäten håla i Ryssland).
Boken övergår i absurd komedi, när Israels kvinnliga konsul långt däruppe i norr tar emot emissarien, kistan samt murveln och hans fotograf. På sin resa till den döda kvinnans hemby passerar de en nedlagd kärnvapenbas och stannar kvar där ett tag, innan de återupptar resan. Mot slutet tar berättelsen en mycket oväntad vändning, vars moral möjligen kan tolkas som att Jerusalem, bokstavligt talat, är en stad som tillhör alla människor. Det är en blinkning som i sig är politisk dynamit i dagens Israel och Palestina.
onsdag 22 juni 2011
Flykten till Portugal.
Boken, som medbloggaren Anna i Porto tipsade om, anlände med posten idag. Nu kan också jag fly till Portugal. Att resa i litteraturen är numera det bästa sättet att resa för mig.
Karl-Markus Gauss: De döende européerna (Övers. Per Nilson, Perenn)
Första gången jag på 1970-talet hörde talas om arbëresherna var jag en ung och entusiastisk Albanien-resenär.Jag försökte förstå varför så många albaner levde i exil, och insåg snart att det hade föga med Enver Hoxhas stalinistiska styre att göra. Den albanska folkspillran arbëresher hade kommit till södra Italien redan för 500 år sedan, fördrivna av de ottomanska härskare som tog över Balkan, förslavade albanerna och tvingade dem att konvertera från den kristna östkyrkan till islam.
Med bilden av arbëresherna på näthinnan kunde jag också bättre förstå varför stora albanska samhällen vuxit fram runtom i Europa och i USA: exilen tvingade dem att vårda språk och kulturhistoria.
När jag läste Det andra Italien av Göran Börge 1981 så föll pusselbitarna på plats: ville man verkligen förstå det albanska folket fanns det mer kunskap att hämta i Kosovo, den då serbiska provinsen eller i italienska Kalabriens samhällen där nationalhjälten Skanderbeg står staty och den vackra albanskan talas, än det fanns i Tirana som hölls i ett järngrepp av en av Europas absolut grymmaste diktaturer och där en kristen tradition helt glömts bort och där också islam förbjudits av världens enda "ateistiska" land.
Mot den bakgrunden är det en fröjd att nu läsa österrikaren Karl-Markus Gauss resor bland europeiska minoriteter, från arbëresherna till Sarajevos judar, från sorberna i Tyskland till gottschee-tyskarna i Sloveniens skogar (Gauss berömmer slovenerna för att sedan länge ha "fört en föredömlig minoritetspolitik”) och arumänerna i Albanien, Bulgarien, Grekland eller Makedonien (är de ett folk av fåraherdar och stråtrövare, frågar sig Gauss och reder ut saken).
Återigen sticker Hässleholmsförlaget Perenn ut hakan och publicerar en bok som tycks mig omistlig. Jag tar de albanska arbëresherna som utgångspunkt för läsningen av boken.
I Italien berättar man nu om hur de tog emot de första albanska flyktingskeppen 1991, när den kommunistiska diktaturen rämnade. Så besvikna de blev på sina landsmän. De hade trott att de skulle komma med kultur och traditioner till Italien.
Pyttsan säger Emanuele Pissara, de ville "på sin höjd bli informerade om hur man fortast möjligt blir rik". Och så frågar han: Albansk kultur? "Arvaniterna i Grekland står oss närmare än albanerna från Tirana." (Också i en kort replik som den introduceras ett annat folk i exil, nämligen arvaniterna, de albaner som uppgått i den grekiska nationen).
Det är det bittra facit efter femtio års diktatur. I italiensk exil har albanerna vårdat och utvecklat sin kultur. De talar en vacker albansk dialekt, men få kan dessvärre läsa eller skriva den.
Gauss gör en intressant iakttagelse, när han säger att inte en enda gång under sin resa hörde han italienare tala illa om dessa albaner. Det är stor skillnad mot hur det är i vårt eget land, där albaner ofta är illa sedda (därför att en minoritet kriminella präglat bilden av en hel folkspillra).
Man skulle kunna säga att dessa arbëresher är typiska för de små, nästan bortglömda, men alltjämt levande små folk som finns i Europa.
När Gauss tar sig an att söka upp dem, samtala med dem och förmedla deras historier, gör han en antropologisk gärning som samtidigt har en politisk udd: vårt Europa har aldrig varit och kommer aldrig att bli en homogen landmassa med en likriktad och helt samspråkig samling individer.
De katolska sorber som lever i Tyskland hanterar detta skickligt, genom att i byn och i sina samkväm alltid tala den slaviska dialekten, men i all kontakt med omvärlden, till exempel när barnen sätts i skola, med självklarhet använda tyskan. En nation behöver alltså sitt gemensamma språk för att fungera, men inom nationen kan också minoritetens eget användas parallellt. Allt annat vore en exotism som skulle skada både nationen och dess minoriteter.
Just för att vi är olika, med allt vad det innebär av identiteter och traditioner, språk, drömmar och tankar, så kan vi upprätthålla ett slags mänsklig värdighet mot de ekonomiska och politiska krafter som vill utsläta alla särdrag, som vill bryta ner oss till lydiga konsumenter av de globala företagskedjornas likriktade produkter, de som nu fyller varenda stadskärna i hela Europa.
Jag reser hellre med Gauss än sitter en enda gång i en hamburgerbar eller handlar i ett Lidl.
tisdag 21 juni 2011
Libyen med barnets ögon. Hisham Matar: Ingen i världen (Övers. Marianne Öjerskog, Forum)
Hisham Matar föddes 1970 i USA, hans far var i FN-tjänst, men han är libyer och växte upp i Tripoli och Kairo och sedan 1986 bosatt i London. Hans far var en av de olyckliga som kidnappades av den libyska säkerhetstjänsten och fördes till Tripoli från exilen i Kairo. I hemlandet utsattes han för svår tortyr och hans brev från fängelset upphörde helt att komma 1995. Ingen vet om han ens är i livet idag.För några år sedan kom Hisham Matars roman "In the Country of Men" ut och nominerades till Bookerpriset. På svenska har den fått den obegripliga titeln "Ingen i världen", och det är synd, eftersom det är en riktigt fin roman om en för de flesta av oss helt okänd vardag i överste Kaddafis diktatur.
Denna diktatur ses genom nioårige Suleimans ögon. Han umgås varje dag med den tolvårige grannpojken Karim. När dennes far, Ustath Rashid, grips av det som kallas "Revolutionskommittén" rasar allt. Man slutar umgås. Suleiman får inte längre träffa sin bäste vän.
Snaran dras åt. Suleiman förstår att man snart också kommer att fängsla hans pappa, den framgångsrike affärsmannen. Modern eldar, tillsammans med en vän, upp alla hans böcker. Inget får peka ut honom som en "förrädare".
Pappan försvinner mycket riktigt. En slem typ från Revolutionskommittén parkerar utanför deras hem och försöker locka uppgifter ur den lille grabben.
Dramat utvecklas alltmer som en overklighet: Suleiman får i tv se grannen förhöras. Plötsligt blir det en testbild och Suleiman föreställer sig hur Kaddafi sitter med själva huvudfjärrkontrollen, den som kan stoppa program han inte tycker om. Det är i alla avseenden ett storebrorssamhälle av Orwells typ han berättar om.
Hur det går för den lille pojken och hans familj ska jag inte avslöja, bara säga att detta är en gripande roman om hur världens vidrigheter kan te sig ur barnets perspektiv, och att lille Suleimans öde inte är alldeles olikt författarens eget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)