lördag 25 juni 2011

Mehmed Uzun: Själens regnbåge (Övers. Claire B. Kaustell, Ordfront)

När den kurdiske författaren Mehmed Uzun avled 2007 gick också Sverige miste om en betydande intellektuell, en berättare på sitt eget språk och en litterär personlighet på svenska, aktiv i alla tänkbara sammanhang där yttrande- och tryckfriheten hotades.

Född 1953 avled han alltför ung, han stod mitt uppe i sin gärning.

Sin självbiografi "Själens regnbåge" fullbordade han, den utkom i hemlandet 2005 och finns alltså också på svenska. Det är en mäktig livsberättelse Uzun komponerat, full av starka minnesbilder av barndomen, familjen och turkiska delen av Kurdistan, men också med intressanta interiörer från det svenska livet och gemenskapen i Författarförbundet och andra viktiga organisationer.

Det finns ett inslag i berättelsen som stör läsningen, och det är att han - också med i högsta grad offentliga personer, som ledamöterna i Svenska Akademien - endast nämner dem med initialer. Hade det handlat om personer vars identitet inte kunnat röjas hade jag förstått det, men här hoppar BT, KF, KE, MM från den svenska parnassen kring i sin anonymitet, trots att andra kollegor och vänner namnges. Det är min enda invändning mot denna storslagna bok.

Det finns två centrala brännpunkter i Uzuns memoar: den ena är åtalet som i Turkiet väcks mot två av hans romaner. Detta åtal får han kännedom om när han sitter ensam i sitt snölandskap norr om Stockholm för att skriva. Gång på gång går boken in på detta åtal, följer mobiliseringen till stöd för hans böcker mot en turkisk centralmakt som finner det brottsligt att skriva "kurdiska" romaner. Den andra brännpunkten är hans egen uppväxt, barndom och släkttillhörighet. Pendeln slår mellan dessa två brännpunkter på ett spännande sätt.

Turkiskheten exemplifierar han många gånger, som när han berättar om skolan, där den tycks ha varit själva målsättningen och man med örfilar tystade dem som talade kurdiska och inpräntade nationalismen i dem: "Jag är turk, jag är sannfärdig, jag är idog".

På samma sätt som det länge var förbjudet att tala samiska i en svensk skola, är det i Turkiets kurdiska delar ett brott att ens ha ett kurdiskt namn. Mehmed Uzun påtvingades detta namn för att passa in i lagbokens nationella chauvinism. Men, säger han, "författarskapet som skapades i Mehmed Uzuns namn är ett uppror mot Mehmed Uzun". Den lille pojken Hemê utvecklas till en kärleksfull rebell, och han tycks aldrig ha glömt ens detaljerna från sin barndom. Det är ofta de gripande porträtten av förfäderna som gör att man känner sådan sympati för hans bok.

Hos Uzun tycker jag mig finna en äkta kosmopolit, en människa som oavsett sitt ursprung kan ta till sig den svenska litteraturen, blir en av dess verkligt förtrogna och därtill översätter centrala författare, som Gunnar Ekelöf, till sitt eget språk. Kosmopoliten har många rötter. Uzun visar med sina memoarer hur två av dem skapar människan och författaren i honom själv. Han gör det med en språklig skönhet och en ömsint melankoli som tilltalar mig mycket.

fredag 24 juni 2011

Midsommar igen. Nu med moln

För två år sedan kombinerade jag midsommar- och födelsedagsfirande vid Brösarps backar. Detta vackra och inbjudande landskap som är som gjort för varma sommardagar med picknick-korg och behov av vila.

I år får det bli ett annat slags firande, halvt eller helt inomhus. Jag vill dock önska alla mina läsare en vacker, vilsam och vemodig (?) midsommarafton. Vemodet är för mig en självklar beståndsdel av sommarens högtider - ett vemod som fötts med insikten om alltings förgänglighet. Jag säger det, väl medveten om att många i kretsen fortfarande är så unga och optimistiska att de lägger blommor under huvudkudden.

Året dessförinnan besteg jag kullarna med de små. De har all kraft man måste ha för detta uppåtgående. Den minskar år för år hos mig, och snart är den tid inne då jag får stanna nere i äppelodlingen. Sittande där drabbar mig naturligtvis också vemodet - det milda, det beskyddande.

Zygmunt Bauman: Konsumtionsliv (Övers. Sven-Erik Torhell, Daidalos)

Får man lov att avstå från ständig konsumtion? Det livsmönster som kommit att kallas konsumism har analyserats av många. Bäst av alla skriver nog Zygmunt Bauman, som i sin senaste bok tar sig an ämnet.

Begreppet konsumism betyder att vara beroende av och lyssna till locktonerna från den industri som förser oss med prylar och upplevelser, allt ifrån prydnadssaker till resor. Konsumenten jagar efter den kick som kan ersätta ledan och vardagligheten. Konsumismen säger till människan att hon får ett värde först när hon lagt sina pengar på porslinskatter, skor, parfymer, kläder, bilar, tv-apparater, i-pods, mobiltelefoner, resor. Om hon vill leva i enkelhet, i tillbakadragenhet, i sitt hem, med sysslor hon själv valt, är hon en usel medborgare. Utan konsumtion från medborgarna stannar hjulen i den industri som "sysselsätter" dem. Utan konsumtion inga fler "framsteg".

I konsumismens epok har också själva den fysiska resan blivit en vara, en "upplevelse". Flygplatserna är mer storvaruhus än terminaler, resenärerna ska förflyttas enligt en noga kalkylerad plan där de utsätts för så många inköpsfrestelser som möjligt, innan de går ombord på planet för att ta del av "specialerbjudanden". Väl framme på destinationen tar den stora och huvudsakliga "upplevelsen" vid och de hamnar i stora sällskap med kameraförsedda landsmän, och vaggas till ro av inköp och underhållning, och upptäcker på resans sista dag att den avkoppling och frid de sökte inte fanns att tillgå.

Konsumismen är också den epok där människan aldrig blir nöjd med det hon har. Tv-apparater, datorer, mobiltelefoner och andra maskiner måste till synes bytas ut, även om de fungerar felfritt. Allting ter sig vara "last years model" och då kan bara det alldeles nya duga.

Men det finns också en annan dimension som inte har med detta att göra: oavsett om en sak är gammal, både faktiskt och skenbart, eller om den är ny, kan konsumismen alltid argumentera för fler inköp. Har du till exempel de rätta högtalarna till din i och för sig endast tre år gamla stereoanläggning? Har du en dvd som du kan spela in på? Inte, då är det dags att byta den icke-inspelningsbara dvd-spelare du har! Så kan man i oändlighet argumentera för nya inköp. Garderoben kan vara alldeles full av kläder, men om något annat annonseras – som är snyggare, bättre, lämpligare – så kan det klädesplagget köpas in ändå.

Så ser konsumismen som livsstil ut för mig. Och det var utifrån det jag läste Zygmunt Baumans bok. När jag läst färdigt slog det mig hur mycket av Baumans tankar som formulerades redan av Pier Paolo Pasolini. Skillnaden är att Bauman utifrån ett brittiskt perspektiv vidgar resonemanget till att gälla hela den "rika" världen, medan Pasolini alltid utgick ifrån specifikt italienska förhållanden.

Jag funderar mycket på innebörden av konsumismen som ett slags "sista stadium". Vad väntar oss efter detta? Kan det komma en vändpunkt före nästa förödande storkrig? Kan en världsomspännande kris av ekonomiskt och ekologiskt slag förändra beteendet, eller är de ekonomiska krafterna och ideologierna så starka att få kan stå dem emot?

Jag är pessimist. Jag har svårt att föreställa mig en förändring i de djupt rotade mönster som styr vårt agerande. Bara en rent fysisk isolering – på landsbygden utan möjlighet till kontinuerliga besök i köptemplen – kan göra det möjligt. Det kan vara ett sätt att fly konsumismen. Jag säger inte att det är den enda vägen. Jag säger bara att det är en väg som passar mig, som räddar mig undan konsumtionens dårskap.

Zygmunt Baumans bok visar hur mörk framtidsprognosen måste bli.

torsdag 23 juni 2011

Abraham B. Yehoshua: Kvinnan i Jerusalem (övers. från engelska Rose-Marie Nielsen, Brombergs)

I ett terrorattentat på Scopusberget i Jerusalem, sommaren 2002, dödades bland andra en kvinna vid namn Dafna. Hon var vän med författaren Abraham B. Yehoshua, som satte sig och skrev romanen Kvinnan i Jerusalem till hennes minne.

Denna roman har översatts från hebreiska av Hillel Halkin, som enligt författaren Amos Oz ibland får hans romaner att bli ännu bättre på engelska, och det är just från Halkins version Rose-Marie Nielsen gjort sin fina svenska översättning.

Alltsedan jag första gången läste Yehoshua har jag slukat hans romaner, som ofta är stora, episka verk, som till exempel den senast översatta, Den befriade bruden, eller den tidigare De fem årstiderna. I det avseendet skiljer sig den här romanen rejält från tidigare verk. Den är snarast ett slags snabbläst, litterärt okomplicerad roman med prägel av thriller. Tempot är högt och det är omöjligt att hejda sig i läsningen, man vill ha nästa pusselbit ända fram till slutet.

Ty inbyggd i berättelsen finns gåtan: vem är kvinnan som hittas död efter ett terrorattentat? Hon ligger död på marken med ett lönebesked i handen! En tidningsmurvel spårar lönebeskedet till ett större företag som bland annat förser den israeliska armén med sitt dagliga bröd. Företagets ägare är också delägare i den tidning som vill publicera murvelns skandalartikel, som tycks gå ut på att företaget borde ha tagit ansvar för den döda kvinnan som ligger på bårhuset utan att någon frågar efter henne. Företagets ägare sätter en av cheferna att söka efter sanningen, han får snabbt veta att kvinnan heter Yulia Ragayev, att hon varit anställd som städare och att hon befinner sig i Israel på ett tillfälligt uppehållstillstånd. Chefen gör allt för att stoppa artikeln, som försöker skandalisera företaget.

Men vem är kvinnan? Är hon asiat? Är hon ryska? Vem har tagit henne till Israel? Jakten på sanningen börjar med att chefen lyckas få hennes nycklar av bårhuset, han tar sig till hennes påvra hem och letar.

Yehoshuas omkväde i detta sökande är lika förbluffande som självklart: spelar sådana frågor någon roll när landet brinner och plågas? Förhoppningsvis säger läsaren emot honom, som jag själv gör när jag leds in på hans subtila spår mot något som liknar en sanning, både om den döda kvinna och om landets öde.

När invandringsmyndigheten lokaliserat kvinnans hemvist beslutar man att skicka kistan dit för att hennes son ska kunna närvara vid begravningen. Företagschefen förvandlas till emissarie och får följa kistan på flyget till den aldrig namngivna destinationen (som man dock snabbt misstänker vara någon gudsförgäten håla i Ryssland).

Boken övergår i absurd komedi, när Israels kvinnliga konsul långt däruppe i norr tar emot emissarien, kistan samt murveln och hans fotograf. På sin resa till den döda kvinnans hemby passerar de en nedlagd kärnvapenbas och stannar kvar där ett tag, innan de återupptar resan. Mot slutet tar berättelsen en mycket oväntad vändning, vars moral möjligen kan tolkas som att Jerusalem, bokstavligt talat, är en stad som tillhör alla människor. Det är en blinkning som i sig är politisk dynamit i dagens Israel och Palestina.

onsdag 22 juni 2011

Flykten till Portugal.

För snart åttio år sedan lämnade M/S Temeraire Göteborgs hamn med destination Lissabon. Det var i april 1933 som Bo Beskow med hustru och barn reste och året därpå utkom hans bok Flykten till Portugal. Att det är en bildkonstnär vi reser med ter sig självklart, hans bok är rikt illustrerad med teckningar och fotografier. Teckningarna drar ibland förbi det groteska och blir ett slags karikatyrer av fattiga människors yttre. Men det stör inte så mycket, eftersom texterna är djupt personliga. Det finns en ödmjukhet inför mötet med detta land om vilket de "ingenting visste". Ankomsten till Lissabon blir början på en resa som sträcker sig långt norrut i landet.

Boken, som medbloggaren Anna i Porto tipsade om, anlände med posten idag. Nu kan också jag fly till Portugal. Att resa i litteraturen är numera det bästa sättet att resa för mig.

Karl-Markus Gauss: De döende européerna (Övers. Per Nilson, Perenn)

Första gången jag på 1970-talet hörde talas om arbëresherna var jag en ung och entusiastisk Albanien-resenär.

Jag försökte förstå varför så många albaner levde i exil, och insåg snart att det hade föga med Enver Hoxhas stalinistiska styre att göra. Den albanska folkspillran arbëresher hade kommit till södra Italien redan för 500 år sedan, fördrivna av de ottomanska härskare som tog över Balkan, förslavade albanerna och tvingade dem att konvertera från den kristna östkyrkan till islam.

Med bilden av arbëresherna på näthinnan kunde jag också bättre förstå varför stora albanska samhällen vuxit fram runtom i Europa och i USA: exilen tvingade dem att vårda språk och kulturhistoria.

När jag läste Det andra Italien av Göran Börge 1981 så föll pusselbitarna på plats: ville man verkligen förstå det albanska folket fanns det mer kunskap att hämta i Kosovo, den då serbiska provinsen eller i italienska Kalabriens samhällen där nationalhjälten Skanderbeg står staty och den vackra albanskan talas, än det fanns i Tirana som hölls i ett järngrepp av en av Europas absolut grymmaste diktaturer och där en kristen tradition helt glömts bort och där också islam förbjudits av världens enda "ateistiska" land.

Mot den bakgrunden är det en fröjd att nu läsa österrikaren Karl-Markus Gauss resor bland europeiska minoriteter, från arbëresherna till Sarajevos judar, från sorberna i Tyskland till gottschee-tyskarna i Sloveniens skogar (Gauss berömmer slovenerna för att sedan länge ha "fört en föredömlig minoritetspolitik”) och arumänerna i Albanien, Bulgarien, Grekland eller Makedonien (är de ett folk av fåraherdar och stråtrövare, frågar sig Gauss och reder ut saken).

Återigen sticker Hässleholmsförlaget Perenn ut hakan och publicerar en bok som tycks mig omistlig. Jag tar de albanska arbëresherna som utgångspunkt för läsningen av boken.

I Italien berättar man nu om hur de tog emot de första albanska flyktingskeppen 1991, när den kommunistiska diktaturen rämnade. Så besvikna de blev på sina landsmän. De hade trott att de skulle komma med kultur och traditioner till Italien.

Pyttsan säger Emanuele Pissara, de ville "på sin höjd bli informerade om hur man fortast möjligt blir rik". Och så frågar han: Albansk kultur? "Arvaniterna i Grekland står oss närmare än albanerna från Tirana." (Också i en kort replik som den introduceras ett annat folk i exil, nämligen arvaniterna, de albaner som uppgått i den grekiska nationen).

Det är det bittra facit efter femtio års diktatur. I italiensk exil har albanerna vårdat och utvecklat sin kultur. De talar en vacker albansk dialekt, men få kan dessvärre läsa eller skriva den.

Gauss gör en intressant iakttagelse, när han säger att inte en enda gång under sin resa hörde han italienare tala illa om dessa albaner. Det är stor skillnad mot hur det är i vårt eget land, där albaner ofta är illa sedda (därför att en minoritet kriminella präglat bilden av en hel folkspillra).

Man skulle kunna säga att dessa arbëresher är typiska för de små, nästan bortglömda, men alltjämt levande små folk som finns i Europa.

När Gauss tar sig an att söka upp dem, samtala med dem och förmedla deras historier, gör han en antropologisk gärning som samtidigt har en politisk udd: vårt Europa har aldrig varit och kommer aldrig att bli en homogen landmassa med en likriktad och helt samspråkig samling individer.

De katolska sorber som lever i Tyskland hanterar detta skickligt, genom att i byn och i sina samkväm alltid tala den slaviska dialekten, men i all kontakt med omvärlden, till exempel när barnen sätts i skola, med självklarhet använda tyskan. En nation behöver alltså sitt gemensamma språk för att fungera, men inom nationen kan också minoritetens eget användas parallellt. Allt annat vore en exotism som skulle skada både nationen och dess minoriteter.

Just för att vi är olika, med allt vad det innebär av identiteter och traditioner, språk, drömmar och tankar, så kan vi upprätthålla ett slags mänsklig värdighet mot de ekonomiska och politiska krafter som vill utsläta alla särdrag, som vill bryta ner oss till lydiga konsumenter av de globala företagskedjornas likriktade produkter, de som nu fyller varenda stadskärna i hela Europa.

Jag reser hellre med Gauss än sitter en enda gång i en hamburgerbar eller handlar i ett Lidl.

tisdag 21 juni 2011

Libyen med barnets ögon. Hisham Matar: Ingen i världen (Övers. Marianne Öjerskog, Forum)

Hisham Matar föddes 1970 i USA, hans far var i FN-tjänst, men han är libyer och växte upp i Tripoli och Kairo och sedan 1986 bosatt i London. Hans far var en av de olyckliga som kidnappades av den libyska säkerhetstjänsten och fördes till Tripoli från exilen i Kairo. I hemlandet utsattes han för svår tortyr och hans brev från fängelset upphörde helt att komma 1995. Ingen vet om han ens är i livet idag.

För några år sedan kom Hisham Matars roman "In the Country of Men" ut och nominerades till Bookerpriset. På svenska har den fått den obegripliga titeln "Ingen i världen", och det är synd, eftersom det är en riktigt fin roman om en för de flesta av oss helt okänd vardag i överste Kaddafis diktatur.

Denna diktatur ses genom nioårige Suleimans ögon. Han umgås varje dag med den tolvårige grannpojken Karim. När dennes far, Ustath Rashid, grips av det som kallas "Revolutionskommittén" rasar allt. Man slutar umgås. Suleiman får inte längre träffa sin bäste vän.

Snaran dras åt. Suleiman förstår att man snart också kommer att fängsla hans pappa, den framgångsrike affärsmannen. Modern eldar, tillsammans med en vän, upp alla hans böcker. Inget får peka ut honom som en "förrädare".

Pappan försvinner mycket riktigt. En slem typ från Revolutionskommittén parkerar utanför deras hem och försöker locka uppgifter ur den lille grabben.

Dramat utvecklas alltmer som en overklighet: Suleiman får i tv se grannen förhöras. Plötsligt blir det en testbild och Suleiman föreställer sig hur Kaddafi sitter med själva huvudfjärrkontrollen, den som kan stoppa program han inte tycker om. Det är i alla avseenden ett storebrorssamhälle av Orwells typ han berättar om.

Hur det går för den lille pojken och hans familj ska jag inte avslöja, bara säga att detta är en gripande roman om hur världens vidrigheter kan te sig ur barnets perspektiv, och att lille Suleimans öde inte är alldeles olikt författarens eget.

J.M.G. Le Clézio: Raga. Att nalkas den osynliga kontinenten (Elisabeth Grate Bokförlag, övers. Ulla Bruncrona ).

Med Nobelpriset i litteratur kunde J.M.G. Le Clézio finna många nya läsare, både här i Sverige och runtom i världen. Att hans gamla svenska förlag låtit hans författarskap ligga undangömt i många år har inte spelat så stor roll, eftersom Elisabeth Grate med sitt lilla förlag tagit sig an uppgiften med stort allvar. Redan har de två mästerliga "Afrikanen" och "Allt är vind" utkommit hos henne, och så den tredje: "Raga. Att nalkas den osynliga kontinenten" (sedan detta skrevs har också en fjärde, Hungerns visa, utkommit).

Boken öppnar med en episk, fiktiv scen om hur människor i funktionella men enkla farkoster tar sig över de öppna haven på väg mot söderhavsöarna. De ankommer till ön som på deras eget språk heter Raga men som väl mest är känd som Pentecost i öriket Vanuatu (tidigare Nya Hebriderna).

Denna fiktion övergår sedan i en text som ligger nära reportaget i ton och infallsvinkel. Det Le Clézio berättar om är en plats som finns i många myter, men också en plats så präglad av kolonialismens grymheter att stränderna inte längre är bebodda.

Idag anser man det säkerställt att så många som 100 000 människor kidnappades i det som kallades blackbirding och fördes bort som slavar under andra hälften av 1800-talet: "Åderlåtningen är kännbar än idag, hundra år senare. Ångesten som vilar över stränderna, de isolerade byarna som klänger sig fast vid bergsbranterna, talar fortfarande om den olyckliga tid då varje segel vid horisonten fyllde befolkningen med skräck."

Le Clézio har med "Raga" skrivit en bok som hela tiden pendlar mellan antropologi och fiktion. Han möter människor, samtalar med dem, reflekterar över sin egen roll som besökare. Han visar också konkret hur enskilda individer medvetet formar öns framtid (starkast i det avseendet är samtalen med Charlotte Wèi, pionjären bakom kvinnoföreningen och införandet av de traditionella mattorna av skruvpalmsfiber som lokal valuta!).

Intressantast blir Le Clézio när han reflekterar över hur globaliseringen i kolonialismens arv bryter ner varje form av särart: "Finns det en hemlighet kvar är det i själen, i den långa följd av begär, sagor, masker och sånger som blandas med tiden…" säger han och tillfogar senare om själva resandet som denna globaliseringsyttring: "Kanske borde man aldrig resa av andra skäl än för att bli medveten om sin egen begränsning."

I resandets spår invaderas dessa öar i oceanen till ett paradis för "den brokiga hopen (…) kolonisatörer, turister och pedofiler".

Det var, säger Le Clézio, stormakterna som stötte samman på denna scen; fransmän, engelsmän, australier, holländare, tyskar, amerikaner och japaner.

Trots den långa tid som gått sedan dessa koloniala slag utkämpades kan man konstatera att många av dessa öar fortfarande lever under ett slags kolonialt förmyndarskap. En "omåttlig turism" vilar som en tung börda över dessa öar som också plågas av arbetslöshet och illa fungerande ekonomier.

Det är allt annat än munter läsning. Le Clézio hjälper oss att se hur "paradiset" är beskaffat.

måndag 20 juni 2011

Arabisk vår; frihet för folken eller nygammalt tyranni och krig?

Brödraskapets ordförande i Egypten. Mörker eller ljus?

Med anledning av Bashar al-Assads fascistoida tal, som hålls just nu, måndag förmiddag, uppdaterade jag denna post till idag. Det han säger har världen hört förut. Människor som skadeinsekter, som bakterier, som löss, som råttor. Vi vet vem som använder ett sådant språk.

Det räcker inte att tända lampan på natten eller att öppna fönstren på dagen, mörkret är så kompakt att ingenting kan tränga igenom det. Hela den mediala världen, från tv-krönikörer till enstaka bloggare skrev och skrek sig hesa om “den arabiska våren”. Inte ett öga var torrt, nu kom demokratin till både Mellanöstern och Nordafrika. Det är naturligtvis inte dags att summera. Men nog finns det frågor att ställa.

Vem är de sjutusen personer som fängslats i Egypten sedan frihetstorgets massmöten? Vilken är Muslimska brödraskapets roll idag?

Varför bombas Libyen varje dag, i avsikt att “skydda civila” och göra slut på Kaddafis tyranni, när inte så mycket som en nyårsraket tänds emot Assads tyranni och pågående massmord av civila i Syrien? På den punkten förstår jag inte logiken alls. Kaddafi och Assad är i mina ögon två lika blodsbesudlade härskare. Har Assad något hemligt vapen som gör att väst endast kritiserar honom i rätt så milda ordalag? Att hela regionen kan stå inför ett förödande storkrig är väl ingen nyhet, det borde ha varit uppenbart redan när NATO beslutade sig att ingripa i Libyen. Situationen i Turkiet kan snabbt förvärras när den syriska militärregimen driver folket på flykt. De stora flyktingskaror som lämnar Libyen in i Tunisien eller över havet till Lampedusa är också sociala och politiska problem som snart nog blir akuta (om de inte redan är det).

Hur har det gått för de gripna i Qatar, i Algeriet, i Tunisien, i Jemen? Är det inte tyranni som råder också i Saudi-Arabien? Vem har tyrannerna köpt sina vapen av? Vem har försett dem med avancerad avlyssningsapparatur?

Jag hade kunnat mångfaldiga frågorna, men skulle i så fall först lägga till några frågor om Israel och Palestina: vad ligger bakom beslutet att flytta alla avgöranden till premiärministerns kansli när det gäller bosättningar på Västbanken? Hur ser framtida möjligheter ut i och med Hamas och den palestinska myndighetens beslut om ett samgående? Det där är inte särskilt svåra frågor, men varje ansats till analys i offentligheten tycks förlorad redan från början.

Några preliminära svar torde vara, att det finns enskilda individer i den israeliska regeringen som inser att tiden börjar rinna ut för landet och därför vill rädda den allra sista lilla möjligheten till en uppgörelse med palestinierna. Med beslutet har man omöjliggjort för en man som Barak att lägga in sitt veto mot bosättningsbyggen. När det gäller Hamas och Fatah kan man redan nu konstatera att det går trögt.

På det vardagliga planet har jag gjort en reflektion. Tidigt i våras kom en ung kvinna hit till byn, född i Gaza hade hon från Egypten tagit sig hit och sökt asyl. Hon födde sitt första barn här. För en tid sedan kom hennes pojkvän/man och far till barnet också hit. Av den frimodiga, fräckt klädda unga kvinnan blev det över en natt en helt annan person som steg ut ur huset, klädd i slöja! Varje dag jag ser henne inpackad i tyger tänker jag att hon kanske rentav symboliserar det mörker som den arabiska våren gick in i. Mannen och hans av religiösa vanföreställningar präglade tänkande styr inte minst kvinnorna från dessa miljöer.

Niels Hav: tre dikter.

Jag vill inleda den nya veckan med tre dikter. Under helgen har jag översatt ett antal dikter av den danske poeten Niels Hav.

Han är en ovanlig röst i den postmoderna epoken, en röst som med sin vardag och sin livserfarenhet tränger in där idag nästan inget annat än det dekonstruerade språkexperimentet får plats. Niels Hav skriver i en tradition som jag tror är starkare i Danmark än här hos oss.

Under alla omständigheter tycker jag mycket om hans poesi, och ger här tre smakprov. Det är troligt att jag återkommer med fler.

Min fantastiska penna


Jag skriver helst
med en begagnad kulspetspenna hittad på gatan,
eller en reklampenna, gärna från elektrikern
bensinmacken eller banken.
Inte bara för att de är billiga,
men jag föreställer mig att sådana skrivdon
kommer att fusionera min text med industrin,
yrkesarbetarnas svett, direktionsrummens
och hela tillvarons mystik.

Förr skrev jag sirliga dikter med reservoarpenna
- ren lyrik om absolut ingenting -
men idag vill jag gärna ha skit på pappret,
gråt och snor.

Poesi är inget för morsgrisar!
En dikt måste vara lika ärlig som aktieindex
- en blandning av fakta och ren bluff.
Vad är man numera för fin för?
Inte särskilt mycket.

Därför håller jag ett öga på obligationsräntan
och de seriösa värdepappren. Fondbörsen
hör till verkligheten – precis som dikterna.
Och därför är jag så glad för den här kulspetspennan
som jag hittade en bläcksvart natt
vid en stängd kiosk. Den luktar svagt
av hundpiss och den skriver fantastiskt.

Att fånga ödlor i mörker

Under mördandet promenerade vi
intet anande längs sjöarna.
Du pratade om Szymanowski.
Jag studerade en råka
som pickade i en hundskit.
Var och en är fångad i sitt,
omgiven av ett hårt skal av okunnighet,
som beskyddar våra fördomar.

Holisterna tror, att en fjäril i Himalaya
med ett vingslag kan påverka klimatet
i Antarktis. Det stämmer kanske.
Men där stridsvagnarna rullar in,
och kött och blod droppar från träden,
är det inte till någon tröst.

Att söka sanningen är som att fånga ödlor
i mörkret. Druvorna är från Sydafrika,
riset från Pakistan, dadlarna har odlats i Iran.
Vi stödjer tanken på öppna gränser
för frukt och grönt,
men hur vi än vrider oss
så har vi ändan bak.

De döda begravs djupt inne i tidningen,
så att vi oberörda kan sätta oss på en bänk
i paradisets utkant
och drömma om fjärilar.

Drömmen om att gå i tofflor

Drömmen om att återvända hem
och gå i tofflor för alltid.

Aldrig mer stressa runt, modlös på en flygplats
delta i meningslösa mottagningar,
spilla tid på fruktlösa möten.

Leva med tom kalender
på respektfullt avstånd från alla.

Stå vid gaveln och glo
på flyttfåglarna
i mars och oktober,
helt nöjd
med att inte vara på väg någonstans.

Lyssna på vinden,
gå lite på jakt,
förtrogen med sin ångest.

Se solen gå upp och gå ner
utan problem,
pinka i fred,
vid sitt eget staket.

Stå i sina tofflor
och studera stjärnhimlen
precis som en människa

Är det för mycket
begärt av tillvaron?


© Niels Hav

Svensk tolkning: Thomas Nydahl, foto vatten m.m: Astrid Nydahl.

söndag 19 juni 2011

Sandemose och andra om våldgästandet.

Det finns ett svenskt ord som sällan används: våldgästa. Vad är innebörden av att våldgästa? Det innebär att en människa uppsöker en annan människa som inte bjudit hem henne. Man kan idag våldgästa på många olika sätt: med telefonen och rent fysiskt i dörröppningen.

Begreppet kommer från medeltiden, då det, särskilt i krigstider, brukades om de människor som tilltvingade sig husrum och mat med makt. Sedan 1280 är det förbjudet i lag att våldgästa. Det var kung Magnus “Ladulås” Birgersson som i Alsnö stadga införde detta (tillnamnet fick han förmodligen för att han med lagen satte lås för ladorna, så att de inte skulle plundras - namnet belagt först på 1400-talet enligt Nationalencyklopedin). Det intressanta är att våldgästande av den typen förekommer i alla krig, det har vi också sett överflödigt många exempel på under senare tid.

Men ordet kan man idag använda om de människor som vägrar respektera en annan människas integritet. Jag minns att jag en gång frågade författaren Bengt Anderberg, som flitigt medverkade i tidskriften Studiekamraten när jag var redaktör, om man kunde hälsa på honom på Bornholm. Han svarade att han av princip inte tog emot gäster. Jag frågade inte fler gånger och jag respekterade hans ord. I umgänget med människor från Balkan är det precis tvärtom. De förväntar sig - i alla fall de albaner jag känner - att man ska dyka upp oanmäld. Och när man gör det bjuder de på kaffe, läsk och kakor, och när man just reser sig för att gå meddelas det från köket att middagen är klar.

Jag har några obehagliga minnen av våldgästande. Personer som liftat eller cyklat ända från Malmö för att bli mina gäster. Jag har lugnt och sansat förklarat att deras plötsliga ankomst inte alls passat mig. Också människor som velat köpa böcker, som sagt: “Du behöver inte skicka, jag kan komma och hämta”. Dumt nog har jag accepterat och sedan haft främmande människor i huset resten av dagen. När jag sagt att det nog varit dags att bryta upp har de sagt: “Nej, det är ingen fara, jag har ingen brådska.” Det är våldgästande!

Eftersom jag inte själv är en telefonmänniska är jag inte heller särskilt glad över att bli våldgästad med den. I princip talar jag bara med mina allra närmaste i telefon, med undantag för några särskilt kära kollegor och vänner. Jag är nästan frestad att hålla med Aksel Sandemose om det han skriver om telefoner (se längst ner). Jag har visserligen ingen mobiltelefon, men nog kan jag bli uppvaktad här hemma av den elakt ringande telefonen, av människor som jag inte har minsta lust att tala med. Men det var värre när jag drev mitt förlag. Många människor - också de missförstådda genierna, en särskilt besvärlig typ - drev mig till vansinne med sitt ringande. Först när jag skaffade telefonsvarare slapp jag tala med dem. Där hade jag också ett meddelande om att jag bara returnerade inskickade manus om de åtföljdes av svarsporto. Våldgästandet drabbar varje människa som sticker ut huvudet i offentligheten. Numera får jag nästan alltid vara i fred. Få tror att jag ska ge ut deras alster. Ännu färre tror att jag kan vara själasörjare.

En författare som skrivit riktigt bra i ämnet är Aksel Sandemose. I hans självbiografiska bok Murarna kring Jeriko berättar han om sin inställning. Textstället jag vill visa är på den boksida du ser här nedan. Klicka på sidan så får du upp den i läsbart format.

lördag 18 juni 2011

Oswald Spengler en regndag mitt i den svenska oskulden.

Oswald Spengler: Avgörande år. Tyskland och den världshistoriska utvecklingen (Natur och Kultur 1934, översättning av N.G. Liliequist)
Oswald Spengler: Människan och tekniken. Bidrag till en livsfilosofi (Hugo Gebers förlag 1931, översättning av Kerstin Måås)

1930-talets litteratur om politik och ideologi rymmer många spännande titlar. När jag köpte hem de två volymerna av Spengler var det för att jag bättre ville förstå hans plats i offentligheten under de avgörande åren fram till nazismens maktövertagande. På Natur och Kulturs förlag utgav man samtidigt Alf Ahlbergs Varför segrade nationalsocialismen? Och hans bok Arbetarrörelsen och fascismen i Italien utkom samtidigt. Två andra titlar var José Ortega y Gassets Massornas uppror, som jag också kom över, samt Severin Christensens Riktlinjer för ett rättsmoraliskt grundat, nationellt statsliv. Den senare presenterades med orden ”Här är en bok för högermän, liberaler, socialdemokrater, kommunister, syndikalister och – vildar. Men också för ungdomens och folkets fostrare, lärare och andliga ledare. Här framlägges nämligen ingenting mindre än en vetenskaplig, objektiv moral och riktningen för en statsorganisation byggd på denna.”

I essän Världskrigen och världsmakterna ur Avgörande år skrev Spengler:

”I denna övergångstid, en tid av formlöst ’mellan tiderna’, som sannolikt ännu icke på långt när nått sin kulmen av förvirring och kortvariga kombinationer, avteckna sig helt svagt nya tendenser, som visa bortom den på en fjärmare framtid. De makter, som äro bestämda att föra slutstriden om herraväldet på vår planet, börja nu taga gestalt till form och läge, och av dem kan och skall blott en giva namn åt imperium mundi, om icke ett ohyggligt öde förintar det, innan det tagit fullbordan.”

Skrivet i början av 1930-talet ekar dessa ord kusligt när de läses idag. Kanske var det nationalsocialismens tusenårsrike han tänkte sig som världshärskaren. I så fall får man ge honom rätt, det fick ett ohyggligt öde, inte bara för det egna folket, utan för alla de många miljoner som gick under med det. ”Slutstriden” skulle visa sig vara en historiskt sett kort period där alla stolta paroller snabbt byttes mot mordmaskinerier, ond bråd död och förintelse som sträckte sig långt bortom det egna landet. Imperium mundi blev ett delat land i andra makters händer. Är det inte just det som är den viktiga lärdomen? När Milosevic ville stärka det serbiska greppet om Jugoslavien och han startade krigen mot Kroatien och Bosnien, i förlängningen också mot Kosova, förlorade serberna nästan allt. Kvar finns det minsta Serbien man kan tänka sig. Tyskarna och serberna delade samma öde efter att de storslagna nationalistiska projekten havererat.

Spenglers andra bok handlar mer om hur vi människor förändras av det moderna samhällsbygget, hur maskinkulturen påverkar och formar oss. Från bokens baksidestext vill jag citera ett illustrativt stycke:

”Sin svartmålning slutar Spengler med en uttrycksfull och vältalig bild. Det är soldaten som stod kvar på sin post i Pompeji därför att ingen avlöste honom och dödades av lavan hellre än att svika sin plikt. Det är, menar de store tyske filosofen, en motsvarighet till hela vår västerländska kulturs ofrånkomliga öde.”

Spengler själv resonerar kring frihet och tvång i relation till tekniken och skriver:

”Tekniken i människolivet är medveten, föränderlig, personlig, uppfinningsrik. Den läres ut, och den förbättras. Människan har blivit skapare av sin teknik. Det är hennes storhet och öde.”

Efter att ha resonerat så, tämligen sakligt, närmar han sig ändå en dom över detta samhälle. Han säger att maskinkulturen är en högkultur. Men:

”Varje hög kultur är en tragedi, människans historia i sin helhet är tragisk (…) Världens herre blir maskinens slav. Den tvingar oss, alla utan undantag, antingen vi vilja eller ej, att löpa framåt på dess bana.”

Och alldeles mot slutet påminner hans undergångsteori om vilken modern tv-reporter som helst, i den politiskt korrekta synen på tillvaron, och det ekar av något som kunde kallas profetia:

”Inom några få årtionden ha de flesta stora skogar försvunnit och förvandlats till tidningspapper, och därmed inträda förändringar i klimatet, som skada åkerbruket för hela befolkningslager (…) Allt organiskt dukar under för organisationen, som griper allt mer omkring sig. En artificiell värld förgiftar och kommer i stället för den naturliga. Civilisationen har själv blivit en maskin, som gör eller vill göra allting maskinmässigt.”

fredag 17 juni 2011

Döblin med källardoft.

Jag satt och bläddrade i mitt exemplar av Alfred Döblins (1878-1957) Berlin Alexanderplatz, och det första jag såg var att det är Sten Selander – som jag ju alldeles nyss skrev om här i bloggen – som skrivit bokens förord. Selander säger att den inte ”lämpar sig för högläsning runt aftonlampan” och att Döblin valt en obeskrivligt ruskig miljö för sin roman. Varför? Jo, säger Selander, ”orsaken är ett socialt patos av det slag som var så vanligt i 1920-talets tyska litteratur och som är rakt motsatt nazismens spartanska: staten är allt! - en sorts obestämt revolutionär anarkism, för vilken den naturliga människan även i sin värsta förnedring dock i grunden är god, medan samhället ter sig som ett meningslöst, omänskligt och omoraliskt maskineri.”


Döblins roman utkom 1929. Mitt exemplar som verkligen luktar gammalt antikvariat (eller källare, vilken som helst) utgavs av Bonniers 1934. Det finns något obehagligt bara att skriva årtalen. Vi vet alla vad som var på gång. Döblin förstod ju det. Romanen filmatiserades av Fassbinder och som tv-serie överträffar den ju allt man tidigare sett eller ens kan föreställa sig. Hur Fassbinder bar sig åt förstår jag inte, men det var som Frans Biberkopf steg ut ur boken och blev människa i hans bildkompositioner, hårt stiliserade, mer teater än film, men oförglömligt gjort.

Döblin var född i Stettin, av judiska föräldrar. Mellan 1900 och 1904 studerade han medicin i Berlin. Han umgicks flitigt med Kants, Schopenhauers och Nietzsches verk.

Sina första erkännanden som författare fick han genom den expressionistiska tidskriften Der Sturm (ej att förväxlas med nazisternas publikation Der Stürmer), där han publicerade olika litterära texter. På Romanisches Café i Berlin umgicks han med sådana som Georg Grosz, Franz Werfel och Joseph Roth. Tillsammans med vännen Brecht var han med i en diskussions- och studiegrupp på vänsterkanten. Mellan 1933 och 1945 levde Döblin utanför Tyskland, först i Frankrike och sedan i det Kalifornien som både Brecht och syskonen Mann redan valt, och han konverterade 1941 till katolicismen.

Nog är det en glädje att kunna bläddra i en svensk översättning av hans mest kända litterära verk, ett så gammalt exemplar att det bär med sig känslan av blytyperna som texten satts med, papperskvaliteter och kanske rentav dofter från den tid då Döblin själv levde och verkade. Märkligt är det, rentav.

torsdag 16 juni 2011

Åke Smedberg får årets Fridegård-pris.

I november 2009 gjorde jag min sista utlandsresa och mitt sista deltagande på ett litterärt evenemang.

Jag hade turen att få avsluta det offentliga livet med en inbjudan till Bokkalaset i Ekenäs, Västra Nyland i Finland. Jag har skrivit om det flera gånger tidigare, men vill återkomma till ämnet idag. För mindre än en kvart sedan såg jag nyheten att min svenska medresenär författaren Åke Smedberg (bilden) fått årets Fridegård-pris. Det delas ut av Uppsala kommun och ger 100.000:- till mottagaren. I prismotiveringen heter det att han får priset för sina ”dova men samtidigt inkännande, engagerande och väl formulerade skildringar av medmänniskors livsöden”

I den fina trähusstaden flanerade
vi mellan våra framträdanden.

Han och jag medverkade vid olika programpunkter i Ekenäs, på bilden överst ses Åke läsa inför en trevlig åhörarskara i det minsta köpcenter jag sett i mitt liv. På den öppna platsen melllan caféer, bokhandeln och andra små butiker hade man dukat upp med bord och stolar och dagslånga läsningar och samtal. Åke läste sedan också på den avslutande litterära supén i Snåresalen, där vi bjöds god mat, spännande samtal och litterära och andra fyndigheter från scenen.

Jag ska inte försöka hitta något att matcha prismotiveringen med, eftersom jag tycker den träffar mitt i prick.

Åke och jag var enda gästerna på hotellet, så vi fick långa och lågmälda frukoststunder med samtal och umgänge. Det var några lyckliga dagar som jag gärna ser tillbaka på. Dessutom gav de mig några riktiga vänner som jag har tät kontakt med.