torsdag 16 juni 2011

Jarl Hemmer. "En dag skall du ropa i armod och blod på brodern, som nu du vill plundra!"

JARL HEMMER

Vårt svenska svar
(till dem som hoppas på vår undergång)

Så har du oss äntligen sagt vad du vill,
du landsman med sinnet i svallning:
Vårt urbota brott är att finnas till
och att icke vi dö på befallning.-
När samman vi smakade österns dolk,
då blödde vi båda med ära,
men se sig förrådd av sitt eget folk,
det ödet är bittrare bära.

Där brinna två lågor i Finlands gård.
Och stryper du ena ljuset,
hur mycket du ägnar det andra din vård,
var säker: det mörknar i huset.
Där växer ett vårdträd på tvillingrot.
Och kapar du ett av dess fästen,
för sent är vid stormfallet träd göra bot,
och masken och rötan tar resten.

Den blomning, som mognat ur knoppens tvång,
har kanske du ensam den skapat?
Skall Nemesis tvingas att dikta en sång
med dystrare slut på det drapat?
Ju mer det blir grovt i vårt land och vrångt,
dess finare malar Guds kvarnar.
Så tumla ditt högmod ej alltför långt!
Jag hotar icke. Jag varnar.

Riv icke från oss det land som är vårt!
Då springer det blodskuld i jorden.
Kränk icke den rätt som vi murat så hårt!
Då rasar ett fäste i Norden.
Var såg du ett splittrat folk som bestod,
när gränsmolnen tändas och dundra?
En dag skall du ropa i armod och blod
på brodern, som nu du vill plundra!

*

Nog finns det skäl att påminna om den här dikten av Jarl Hemmer. Den fanns med i samlingen Nordan 1936. Ändå talar den rakt in i vår tid, då Sannfinländarnas hets mot landets svenskspråkiga minoritet är vulgärare och aggressivare än på länge, se för övrigt också Lipponens tal här. Tack till Ulrika!

Med Johnson i alperna.

Om jag säger att författares resedagböcker är mycket vanliga, så har jag inte gjort mig skyldig till en överdrift. I min egen generation är vi många som utifrån våra resor, oavsett varför vi rest, skrivit mindre texter eller reportage i pressen och större, samlade i bokform. Eyvind Johnson var en av många i den generationen som gjorde likadant. Jag tycker att hans tjocka romaner är tråkiga och har aldrig lyckats komma över den tröskel som andra gjort. Det mesta finns här i bokhyllorna, och det mesta av det är halv- eller oläst. Däremot har jag med glädje återkommit till hans schweiziska dagbok. Den utkom 1949 och skildrar åren 1947-1949 i Schweiz. Där befann han sig med hustru och barn. De hade rest med tåg och befann sig in i ett landskap med höga höjder och dramatiska förflyttningar. Från stationen i Domleschg-dalen (Johnson påpekar med mild humor att ortsnamnet uttalas precis som det skrivs!) får de ta postbussen för att nå fram till byn där de ska bo, 1500 meter över havet, “det är betydligt närmare zenit än vi är vana vid i Rotebro”.

Boken är rikt illustrerad med fotografier, de flesta tagna av Tore Johnson, “det övriga ställt till förfogande av Schweiziska turistbyrån i Stockholm”, texterna hade tidigare publicerats i Vi, Folket i Bild samt i de två danska tidningarna Information och Nationaltidende. Böcker som den här gör mig på gott humör. Riktigt varma sommardagar kan de fungera som lagom lätt stimulans, antingen i den sköna strandstolen som jag ställer upp överallt i naturen utom på stränder andra än Ivösjöns eller till ett kallt vitt vin när ledan hotar att ta över.

Jag tror att man lätt hittar många reseskildringar som denna, djupt personliga, fulla av infall och betraktelser av tiden då de skrevs och just därför lärorika. Många av den tidens författare skrev just sådana texter. De hade tidningar och tidskrifter som ville trycka dem. Idag ska man förmodligen vara en mediakåt eller av andra skäl uppburen författare för att ens komma ifråga för helgbilagorna, de hyllade, de krämiga, de blänkande. Från huvudstaden ner till minsta småstad håller sig tidningarna idag med sådana bilagor som anses främja “nöje och kultur”. Det tror jag inte ett ögonblick på. Det som främjas är gapskrattet, viljan att lägga pengar på popmusik eller amerikansk dussinkultur. Kulturen sitter där som en krumelur på slutet, kanske för att döva samveten. Det handlar möjligen om några år, sedan är den borta och vi kan i den svenska (europeiska, globala) offentligheten vara så nöjda med nöjena. Vad behöver en människa mer än att ha roligt? Eyvind Johnson och de flesta av hans generationskamrater hade kunnat ge bra svar på en sådan fråga. Tills vidare följer vi med honom på resan till alpbyarna och familjelivet en bit bort från Rotebro.

onsdag 15 juni 2011

Sten Selander om kultur och primitivitet i boken "Modernt"


I min samling äldre böcker finns den här pärlan, som jag fick i present av Per Helge för drygt två år sedan. Att läsa den är att stiga ner i en kulturkrets som hade kunnat vara vår om vi vårdat den bättre.

Sten Selander argumenterar i Modernt. Lekmannapredikningar i radio (Bonniers, 1932) utifrån en kulturkonservativ hållning som jag känner sympati för. Underrubriken ger dock det felaktiga intrycket att boken skulle bestå av något slags religionspredikningar. Så är inte fallet, Selander skriver själv att boken är skriven av “en person med vanlig allmänbildning, som haft tid och tillfälle att fundera en smula mer än de flesta andra över några aktuella problem.” Vidare säger han att “större delen av det här sagda är tidigare framfört i radio och skulle inte heller ha kommit vidare, om inte åtskilliga lyssnare uttryckt en önskan att se den ifrågavarande föredragsserien i tryck.”

Selander understryker att han inte alltid formulerat tankarna oberoende av sådana som Ortega y Gasset, Ferrero, Stuart Chase, Eddington “och åtskilliga andra”. Citat från sådana har han undvikit därför att han inte velat ge boken “en falsk prägel av vetenskaplighet”. Det är sympatiskt på sitt sätt. Ändå tror jag att uttryckliga citat kunde ha bidragit till att läsarna sökt vidare i de ämnen som han berör.

Jag smakar på en passage ur boken:

“Kultur är medvetenhet, ansvarskänsla, självtukt och självövervinnelse; den är kosmos. Och primitivitet är omedvetenhet, uppgående i ögonblicket, ohämmade drifter och blind livsvilja, måttlöshet och mållöshet; den är kaos.”

Och en annan passage som kan verka stå i motsättning till den första:

“Och liksom en alltigenom ‘kultiverad’ personlighet utan alla naiva, omogna, pojkaktiga drag fortare än andra uttömmer sina resurser och fastnar i steril självupprepning, så mumifieras en kultur och stelnar i bysantism, om den inte tid efter annan förnyas och föryngras genom vågor av primitivitet ur de spontant levande, oförbrukade skikten (…) Ett färdigdanat kosmos föder inga nya stjärnor; de nya stjärnorna föds bara ur kaos.”

Nu blir resonemangen riktigt intressanta, och när de kommer in på maskincivilisationen och moderniteten slår det gnistor om Selander. När han sedan också poängterar att “de drifter som kulturen strävar att betvinga är just de som främst behärskar den hänsynslösa, asociala egoist, vi alla bär dolda någonstans i själens bottenskikt…”

Det är utmanande och givande läsning, trots att den i många avseenden ter sig urgammal. Grunden för Selanders betraktelser kunde dock inte ha varit aktuellare än nu, vad som utgör grunden för en civilisation, hur den vitaliseras eller går mot sin undergång, är ämnen som dagligen belyses av det vi kallar “verkligheten”.

Humlor och andra hemskheter.

Bilden är visserligen tagen i London, när mitt barnbarn Ebba fick sin första resa dit. Men lika grönt och vackert kändes det tidigare idag när jag tog min cykelrunda ut i landskapet. Jag hade inte kommit så långt när jag både hörde och såg hur en humla krockade med mig och försvann in under skjortan. Jag lyckades inte så bra när jag skulle försöka få ut den igen, den blev rädd och stack mig mitt i bröstet. Det var bara att vända om, köra hem och ta sig an sticket. Ingen gadd satt kvar, men det smärtade och sved, så jag tvättade med desivon och gned ut en alvedon över området. Så kom yrseln och illamåendet. Nu, några timmar senare, känns det bättre och rodnaden har minskat i omfång. Men det var en påminnelse om hur det alldeles vardagliga också kan rymma små förtretligheter.

Betydligt värre är det för de två åttaåriga barn som igår rånades här i stan. Varje dag läser jag om våldet, rånen, våldtäkterna, vapnen i mitt landskap. Malmö och Landskrona är värst, men också här i Kristianstad händer det saker varje dag. Det är ingen överdrift, det är ett faktum. Vad säger jag till barnbarnen om rädslan för rån blir en realitet också ner i de låga åldrarna?

Vi lämnade Malmö 1982 för att barnen inte längre vågade gå ut och leka på gården. De var rädda för knarkarna (lägenheten bredvid vår var en heroinkvart) och för blottaren som ställde sig i buskarna vid sandlådan. Och så var de rädda för pundarnas hundar. De fick istället växa upp i lantliga omgivningar. Och nu är det deras barns tur att bli rädda. Också i lilla Tollarp händer det obehagliga saker - ofta förknippade med den kriminalitet som finns i centralorten Kristianstad. Inte ens den medel- och överklasstrygga och rika avkroken Åhus slipper numera undan.

Munkmonologer.

Det finns förstås dagar då munkmonologer är mer av nöden än annars. Dessa blåsiga, regniga men varma sommardagar är den solitära tillvaron både mental och fysisk. Som en annan munk befinner jag mig fjärran andra kroppar. Och då tar jag fram Christer Kihlmans diktsamling från 1953 - året då jag fyllde ett - därför att den heter Munkmonolog Den inleds med ett motto av Gunnar Björling:

“Det tragiska har sitt rum. - Men över oss, inom oss svävar som menings fingrar. Kalla det kosmos, kalla förvirring, det är i vår vilja som gör sin gärning i sin och allts undergång och har den tro som är våren och inte minst hoppet. I rymdernas natt, i hjärtats dag, som en brant stege är vi.”

Det må så vara och jag förstår ju varför Kihlman valde dessa ord. Men i min munktillvaro är det något utanför klostermuren som oroar mig allra mest: ett samhälle håller på att upplösas. Överallt springer det nakna kejsare men ingen, absolut ingen, får lov att peka på dem, än mindre säga att de är nakna. Vår tid är förbudens och det tabubelagdas tid. Inte ens poeten får viska i öronen på folk att det de ser är alldeles på riktigt. Varken rånen, våldtäkterna, morden, gettoiseringen eller armodet får man sätta ord på. Allt är på väg mot ett träsktillstånd och den politiska och mediala makten har i symbios bestämt sig för att bara tystnaden kan ge oss ett hopp.

I min munkcell tar jag fram Kihlman och läser, utan att det har det minsta med Sverige år 2011 att göra:

Jag äger tystna i själva verket.
Vad min röst saknar är inte bärkraft
men det mångfaldigas förtrytelse.
Den kloke vet en gräns för otillräckligheten
och avslutar sin klagan
om än mollackorderad.
Den uppbragte är enveten som hackspetten,
han rosslar med ögonen:
det är att tjäna ärones gudar utspridda.
Den kloke vet sina vägar och drar ej till himmels.
Den uppbragte har sina gärningar
östan och västanom himmelens vapengård:
det är det omvända ögats vardagsföring.
Vi äger alla tysta våra ord och vår kunskapslek
i denna smältvattensförsamling,
ty kreaturet skakar oroligt mulen
som vid en likvattensgöl
och kastar sin kryptas spillning ner.
Vi är försmådda som aldrig tillförne.

Hade jag inte vetat bättre skulle jag ha sagt att detta är en profetisk text. 1953 såg poeten klarare än de flesta ens försöker få ögonen på idag. Det bugar jag mig för.

tisdag 14 juni 2011

Paavo Lipponens tal om tvåspråkighetens Finland. Ett festtal med allvar.

Finland före detta statsminister Paavo Lipponen höll ett festtal vid den 23:e finlandssvenska sång- och musikfestens huvudfest, Kuppis ishall, Åbo, 12 juni 2011.

Med tanke på Sannfinländarnas stora framgångar i valet, finns det anledning att lyfta fram några väsentliga passager i Lipponens tal. Den som rider på missnöje, fattigdom och reella sociala problem för att med vulgärargument stärka sin egen sak, glömmer bort att han samtidigt driver på hetsen mot en del av det egna folket. Den som ser sitt land på glid ner i ett politiskt, kulturellt, religiöst och socialt träsk av politisk korrekthet i kombination med en utbredd moral- och värdenihilism, har ingenting att vinna på att det splittras i sin historiska grund. Lipponen vet en del om Finlands svenska historia. Om du klickar på länken ovan kan du läsa hela talet. Här bara några centrala avsnitt.

Lipponen: "Olika typer av påhopp mot svenskatalande personer har även inträffat i vardagslivet. Det tycks ha blivit på något sätt acceptabelt i och med den allmänna politiska utvecklingen.

Det råder i Finland i dessa dagar tyvärr en allmän historielöshet, bristen på kännedom och förståelse om varifrån vi kommer som en nation, var vi har ärvt den tradition som har givit oss förutsättningar för vår otroliga framgångshistoria.

Det var helt avgörande för den framtida nationen Finland att det s.k. Östlandet, blev en del av Sverige sedan 1100 -talet. Vi fick den västerländska kulturen och undvek en sorglig historia som det skulle ha blivit som en del av det feodala Ryssland eller Östeuropa. Ännu i dag lider de baltiska och centraleuropeiska länderna av det feodala arvet, av att ha varit ekonomiskt och politiskt eftersatta under århundraden.

Som ett autonomt storfurstendöme i det ryska imperiet sedan 1800-talet fick befolkningen i Finland möjligheten att bli en nation. Den första som föreslog detta var en rikssvensk professor, Israel Hwasser. De första stora personligheterna som främjade idén om nationen var svenskspråkiga finländare som Johan Ludvig Runeberg."

Och längre fram i talet:

"Jag vågar fråga: varför skickade arbetarfamiljer och bondehus sina barn till folkskolan mot slutet av 1800-talet? Var det inte för att barnen skulle få utbildning, bli civiliserade. Arbetarrörelsen var från början en bildningsrörelse. I dag är vi stolta över våra PISA-ungdomar. Så varför har dåligt språkbruk, våld och fördomar mot annorlunda människor blivit så acceptabelt?

Då det gäller den finlandssvenska befolkningen, så anser jag, att det är dags för majoriteteten av den finskspråkiga befolkningen att sluta tiga. Det var chockerande att se på TV hur finlanssvenska och högerextremistiska demonstranter drabbade samman framför riksdagen. Om svenskheten lämnas ensam att försvara sig, börjar det också bli onödiga inre konflikter hos de svenskspråkiga.

Vi har stora förväntningar på den kommande regeringen att den tar itu med dessa existentiella problem. Alla finskspråkiga barn bör lära sig svenska, annars kan de inte förstå vår historia och vår identitets ursprung. Valbar svenska skulle oundvikligen leda till en dramatisk minskning av studier i svenskan, samma fenomen som vi har i språkstudier i allmänhet.

Valbar svenska skulle också leda till större sociala och regionala skillnader. Utan någon förmåga i det svenska språket blir ungdomarnas ställning sämre på den nationella och nordiska arbets- och studiemarknaden.

Problemen i svenskundervisning i skolorna bör inte underskattas. Det behövs pedagogisk förnyelse, nya metoder så att barnen lär sig kommunicera på svenska. Och för de barn, som lider av allmän ovilja att gå i skola, är det ingen lösning att slippa studera svenska. Vi bör ta ungdomarnas allmänna situation på fullt allvar."

Bilderna från Finland (Västra Nyland, samt från sångfesten där Lipponen talade) är tagna av Ulrika W, en av bloggens eminenta fotografer på den sidan Östersjön.

Solveig von Schoultz: Floden

I dikten Floden skrev Solveig von Schoultz:

“Jag är floden. Jag är långsam.
Jag vänjer mig aldrig vid plötsligheterna
Bäckar som störtar mot min lugna fåra
Slagregn som stryker strömmen mothårs
Onödigheterna som stör mig.
Jag vill tänka i fred. Jag är på väg.”

Den floden var en människa. Metaforen gjorde det lättare att tala om henne. Men är det inte just människan som ständigt är på väg, drabbas av “plötsligheterna” och får allt mindre möjlighet att ägna sig åt de stillsamma tankarna, lämna “onödigheterna” därhän och stanna till för mer än ett ögonblick? Jag känner igen henne, den människan. Jag flyr hennes inflytande varje dag.

Boken, tryck i Ekenäs i Finland, utkom 1989. Redan är pappret gult och har börjat falla sönder. Det litterära arvet tycks inte värt särskilt mycket. Tvärtom drunknar det i floden av onödigheter. Det visste diktaren redan.

måndag 13 juni 2011

"Alla" har hört den. Med Mariza. Men inte med kompositören själv.

Just det: Chuva (Regn) med Jorge Fernando, bara en provisorisk kvällsstund:

James Boswell: Samuel Johnsons liv (på svenska 1926)

I många år tjatade Alvar Alsterdal på mig om ett bokverk jag “måste skaffa”. Också författaren Bengt Anderberg, som medarbetade i Studiekamraten samtidigt som Alsterdal, uttryckte samma sak. Verket de syftade på var James Boswells Samuel Johnsons liv. 1990, medan båda herrarna alltjämt levde och Studiekamraten fortfarande utkom hittade jag verket.

I ett litet antikvariat stod det undanställt för vem som än ville ha det. Jag tog ner det från hyllan och köpte det. Hemkommen fick jag en chock, verket hade tillhört en man som ganska nyligen tagit sitt liv. Han hade skrivit sitt namn samt upplysningen “från far” i det.

Antikvariska böckers väg från hyllorna kan man i allmänhet inte veta något om. Men varje gång jag tar fram detta praktverk tänker jag på mannen som hade ägt det.

(Klicka på bokbilderna för läsbart format)

En ny vecka börjar.

Söndagen reste sig som ett klart och vackert ljus ur en mörk klyfta mellan två berg. Det var i det ljuset allt blev lite mänskligare igen. Natten till söndagen hade präglats av en mycket svår mardröm, som kom tillbaka varje gång jag släckte lampan igen. Det var en brand som inte ens brandmännen försökte släcka, och den kom närmare mig hela tiden.

Det var först framåt morgonen, då jag hörde fågelsång, som det mörka, brända träet omgav mig som vore allt den mörka klyftan. Jag reste mig ur sängen, steg upp och kände det där ljuset inom mig. Direkt efter morgonkaffet tog jag mig ut på cykel, allt var ännu tyst och vilande, bara fåglarna och vindens rörelse i bladverken hördes.

När jag kom hem satte jag mig med den svåra översättningen, ord för ord, mening för mening tills danskan lät övertygande svensk.

I en paus stekte jag några skivor falukorv, värmde lite vita bönor och åt det som minimal lunch, innan jag på nytt tog mig an översättningen.

Så blev söndagen en ljus dag. En dag med den rätta kombinationen av verksamhet och vila. Just som eftermiddagen mognat gick jag ut på nytt, hämtade cykeln i stallet och gav mig iväg igen. Nu hade någon gjort en snitslad bana genom gamla byn, och när jag på hemvägen cyklade inom ett villaområde så såg jag att en stor mängd barnfamiljer samlats på gräsmattan vid lekplatsen. Barnens röster var ljusa, värmen höll dem utomhus.

Den långa solitära tiden är här. Ensam hemma ska jag vårda den rätta pendelrörelsen, vårda tystnaden och vårda läsandet och skrivandet.

En ny vecka börjar. Jag är ännu ung och betraktar mitt åldrande som en just nu oviktig faktor. Det är sent på jorden, jag är ännu ung och sommarvärmen läker det sjuka.

Bild från sommargula Ivö av A. Nydahl

söndag 12 juni 2011

Alfons nionde födelsedag.

Idag skulle mitt barnbarn Alfons ha fyllt nio år. Idag, för tre år sedan, dog min far. Det är därför en viktig dag för mig, en dag för eftertanke och saknad.

Jag har varje år givit Alfons en dikt till minne. Det gör jag idag också, och jag har valt den albanske poeten Frederik Reshpja (1940-2006) av två skäl. Det första är uppenbart, han var en fin poet. Det andra är att han, trots många år i tortyrkammare och fängelseceller, och trots att han levde de sista åren av sitt liv som hemlös vandrare, höll poesin högt. Det fanns en kärna av omutbar skönhet i det han skrev.

KOM TILLBAKA

Vart jag än går, så stor sorgen där vid porten
och skrämmer bort själar.

Bortom rutan ett främmande regn, blint, ljudlöst.
Kanske är det ett regn som fallit förut;
kanske är det regnets kvarlevor;
allting är så sorgesamt ikväll.


MARMORHIMLAR

Himlar i marmor
utan vikt,
svalor mot strömmen
utan slutmål.

Åldringar som idisslar minnen
utan rök,
träd som vajar vid vägkanten
utan vind.

Vitt blir blått
svart blir utan färg.
Tärningen är kastad,
livet är ett spel.

(Ur 3 albanska poeter, utgiven av Tidskriften Drita i Trelleborg i översättning av Shqiptar Oseku - se min recension av boken här)

lördag 11 juni 2011

Om lycka, på Nietzsches sätt.

Effekten av lycka. - Den första effekten av lycka är en känsla av makt: denna vill komma till uttryck, antingen för oss själva, för andra människor eller för inbillade väsen eller föreställningar. De vanligaste sätten att uttrycka sig på är att ge bort, att håna eller att förstöra, - alla tre har samma drift till grund.

Nietzsche: ur Morgonrodnad. Tankar om de moraliska fördomarna (Symposion, översättning av Peter Handberg). Foto: Ulrika W.

När lördagen kom...

Jag vet väl hur det kan bli. Och ändå så oförberedd inför anstormningen denna dag. Studenter, vad är det? Jag gick ut nionde årskursen 1968, och cyklade direkt till Pripps bryggerier för att jobba, och kunde inte ens föreställa mig att det fanns ett alternativ.

Uppdragen med rötterna?

Å nej, rötterna finns kvar, sega, sura och tröga. Men utan rötterna finns varken det förflutna eller det kommande. Jag äter tid som andra äter bakelser. De är inte ens söta, de är sega, sura och tröga. Det kommande är mycket likt det förflutna: krig, terror, hat och mellanmänskliga strider.

Foto från Hangö i Finland, Ulrika W.

fredag 10 juni 2011

Arne Lundgren (1925-2011)

Arne Lundgren har idag vigts till den sista vilan. Han avled den 19 maj, men familjen kunde inte valt en bättre dag för begravningen än just idag, Camões dag. Som ni kanske såg i den förra bloggposten var Arne Lundgren en introduktör och översättare av portugisiskspråkig litteratur. Även om det idag är förlaget Pontes som ger ut Fernando Pessoa, så ska man inte glömma att Lundgren var pionjären.

Här finns en fin minnestext, samt en länk till den musik som framfördes vid dagens begravning.

Hur hedra minnet av Arne Lundgren? Jag gör det med att visa några av alla de böcker han utgivit (om du klickar på bokomslagen kan du läsa texterna). Han hade också ett eget författarskap, men jag koncentrerar mig här på det portugisiska (det han översatte av andra portugisiskspråkiga länders författare finns alltså inte med här, inte heller det han översatte från andra språk.)

Miguel Torga (1907-1995) är en av de främsta skildrarna av landsbygdens folk, själv född i en fattig bondfamilj. Hans dagböcker är stark och lärorik läsning, inte minst för att man ska kunna förstå hur en rebellisk människa som han kunde leva och verka i ett land präglat av diktatur och elände.

Fernando Pessoa (1888-1935) är förstås centralgestalten). Ingen är så viktig som han, när det gäller Portugals moderna litteratur. Detta var den första svenska urvalsvolymen, den kom 1973.

Här skildras Portugal i vardag, på landsbygden och bland fiskare, prostituerade, kroppsarbetare och politiska fångar. En introduktionsvolym som hade förtjänat en nyutgåva.

Och här alltså Pessoa igen. En volym där han framträder med fem heteronymer, och i eget namn med både portugisiska och engelska dikter (man glömmer ibland att engelskan var hans första språk, innan han kom till Lissabon med föräldrarna - han var då en tonåring som vuxit upp i Durban där fadern varit konsul).

Om böckerna går att få tag på vet jag inte. Men man kan alltid söka antikvariskt.