onsdag 15 juni 2011

Munkmonologer.

Det finns förstås dagar då munkmonologer är mer av nöden än annars. Dessa blåsiga, regniga men varma sommardagar är den solitära tillvaron både mental och fysisk. Som en annan munk befinner jag mig fjärran andra kroppar. Och då tar jag fram Christer Kihlmans diktsamling från 1953 - året då jag fyllde ett - därför att den heter Munkmonolog Den inleds med ett motto av Gunnar Björling:

“Det tragiska har sitt rum. - Men över oss, inom oss svävar som menings fingrar. Kalla det kosmos, kalla förvirring, det är i vår vilja som gör sin gärning i sin och allts undergång och har den tro som är våren och inte minst hoppet. I rymdernas natt, i hjärtats dag, som en brant stege är vi.”

Det må så vara och jag förstår ju varför Kihlman valde dessa ord. Men i min munktillvaro är det något utanför klostermuren som oroar mig allra mest: ett samhälle håller på att upplösas. Överallt springer det nakna kejsare men ingen, absolut ingen, får lov att peka på dem, än mindre säga att de är nakna. Vår tid är förbudens och det tabubelagdas tid. Inte ens poeten får viska i öronen på folk att det de ser är alldeles på riktigt. Varken rånen, våldtäkterna, morden, gettoiseringen eller armodet får man sätta ord på. Allt är på väg mot ett träsktillstånd och den politiska och mediala makten har i symbios bestämt sig för att bara tystnaden kan ge oss ett hopp.

I min munkcell tar jag fram Kihlman och läser, utan att det har det minsta med Sverige år 2011 att göra:

Jag äger tystna i själva verket.
Vad min röst saknar är inte bärkraft
men det mångfaldigas förtrytelse.
Den kloke vet en gräns för otillräckligheten
och avslutar sin klagan
om än mollackorderad.
Den uppbragte är enveten som hackspetten,
han rosslar med ögonen:
det är att tjäna ärones gudar utspridda.
Den kloke vet sina vägar och drar ej till himmels.
Den uppbragte har sina gärningar
östan och västanom himmelens vapengård:
det är det omvända ögats vardagsföring.
Vi äger alla tysta våra ord och vår kunskapslek
i denna smältvattensförsamling,
ty kreaturet skakar oroligt mulen
som vid en likvattensgöl
och kastar sin kryptas spillning ner.
Vi är försmådda som aldrig tillförne.

Hade jag inte vetat bättre skulle jag ha sagt att detta är en profetisk text. 1953 såg poeten klarare än de flesta ens försöker få ögonen på idag. Det bugar jag mig för.

tisdag 14 juni 2011

Paavo Lipponens tal om tvåspråkighetens Finland. Ett festtal med allvar.

Finland före detta statsminister Paavo Lipponen höll ett festtal vid den 23:e finlandssvenska sång- och musikfestens huvudfest, Kuppis ishall, Åbo, 12 juni 2011.

Med tanke på Sannfinländarnas stora framgångar i valet, finns det anledning att lyfta fram några väsentliga passager i Lipponens tal. Den som rider på missnöje, fattigdom och reella sociala problem för att med vulgärargument stärka sin egen sak, glömmer bort att han samtidigt driver på hetsen mot en del av det egna folket. Den som ser sitt land på glid ner i ett politiskt, kulturellt, religiöst och socialt träsk av politisk korrekthet i kombination med en utbredd moral- och värdenihilism, har ingenting att vinna på att det splittras i sin historiska grund. Lipponen vet en del om Finlands svenska historia. Om du klickar på länken ovan kan du läsa hela talet. Här bara några centrala avsnitt.

Lipponen: "Olika typer av påhopp mot svenskatalande personer har även inträffat i vardagslivet. Det tycks ha blivit på något sätt acceptabelt i och med den allmänna politiska utvecklingen.

Det råder i Finland i dessa dagar tyvärr en allmän historielöshet, bristen på kännedom och förståelse om varifrån vi kommer som en nation, var vi har ärvt den tradition som har givit oss förutsättningar för vår otroliga framgångshistoria.

Det var helt avgörande för den framtida nationen Finland att det s.k. Östlandet, blev en del av Sverige sedan 1100 -talet. Vi fick den västerländska kulturen och undvek en sorglig historia som det skulle ha blivit som en del av det feodala Ryssland eller Östeuropa. Ännu i dag lider de baltiska och centraleuropeiska länderna av det feodala arvet, av att ha varit ekonomiskt och politiskt eftersatta under århundraden.

Som ett autonomt storfurstendöme i det ryska imperiet sedan 1800-talet fick befolkningen i Finland möjligheten att bli en nation. Den första som föreslog detta var en rikssvensk professor, Israel Hwasser. De första stora personligheterna som främjade idén om nationen var svenskspråkiga finländare som Johan Ludvig Runeberg."

Och längre fram i talet:

"Jag vågar fråga: varför skickade arbetarfamiljer och bondehus sina barn till folkskolan mot slutet av 1800-talet? Var det inte för att barnen skulle få utbildning, bli civiliserade. Arbetarrörelsen var från början en bildningsrörelse. I dag är vi stolta över våra PISA-ungdomar. Så varför har dåligt språkbruk, våld och fördomar mot annorlunda människor blivit så acceptabelt?

Då det gäller den finlandssvenska befolkningen, så anser jag, att det är dags för majoriteteten av den finskspråkiga befolkningen att sluta tiga. Det var chockerande att se på TV hur finlanssvenska och högerextremistiska demonstranter drabbade samman framför riksdagen. Om svenskheten lämnas ensam att försvara sig, börjar det också bli onödiga inre konflikter hos de svenskspråkiga.

Vi har stora förväntningar på den kommande regeringen att den tar itu med dessa existentiella problem. Alla finskspråkiga barn bör lära sig svenska, annars kan de inte förstå vår historia och vår identitets ursprung. Valbar svenska skulle oundvikligen leda till en dramatisk minskning av studier i svenskan, samma fenomen som vi har i språkstudier i allmänhet.

Valbar svenska skulle också leda till större sociala och regionala skillnader. Utan någon förmåga i det svenska språket blir ungdomarnas ställning sämre på den nationella och nordiska arbets- och studiemarknaden.

Problemen i svenskundervisning i skolorna bör inte underskattas. Det behövs pedagogisk förnyelse, nya metoder så att barnen lär sig kommunicera på svenska. Och för de barn, som lider av allmän ovilja att gå i skola, är det ingen lösning att slippa studera svenska. Vi bör ta ungdomarnas allmänna situation på fullt allvar."

Bilderna från Finland (Västra Nyland, samt från sångfesten där Lipponen talade) är tagna av Ulrika W, en av bloggens eminenta fotografer på den sidan Östersjön.

Solveig von Schoultz: Floden

I dikten Floden skrev Solveig von Schoultz:

“Jag är floden. Jag är långsam.
Jag vänjer mig aldrig vid plötsligheterna
Bäckar som störtar mot min lugna fåra
Slagregn som stryker strömmen mothårs
Onödigheterna som stör mig.
Jag vill tänka i fred. Jag är på väg.”

Den floden var en människa. Metaforen gjorde det lättare att tala om henne. Men är det inte just människan som ständigt är på väg, drabbas av “plötsligheterna” och får allt mindre möjlighet att ägna sig åt de stillsamma tankarna, lämna “onödigheterna” därhän och stanna till för mer än ett ögonblick? Jag känner igen henne, den människan. Jag flyr hennes inflytande varje dag.

Boken, tryck i Ekenäs i Finland, utkom 1989. Redan är pappret gult och har börjat falla sönder. Det litterära arvet tycks inte värt särskilt mycket. Tvärtom drunknar det i floden av onödigheter. Det visste diktaren redan.

måndag 13 juni 2011

"Alla" har hört den. Med Mariza. Men inte med kompositören själv.

Just det: Chuva (Regn) med Jorge Fernando, bara en provisorisk kvällsstund:

James Boswell: Samuel Johnsons liv (på svenska 1926)

I många år tjatade Alvar Alsterdal på mig om ett bokverk jag “måste skaffa”. Också författaren Bengt Anderberg, som medarbetade i Studiekamraten samtidigt som Alsterdal, uttryckte samma sak. Verket de syftade på var James Boswells Samuel Johnsons liv. 1990, medan båda herrarna alltjämt levde och Studiekamraten fortfarande utkom hittade jag verket.

I ett litet antikvariat stod det undanställt för vem som än ville ha det. Jag tog ner det från hyllan och köpte det. Hemkommen fick jag en chock, verket hade tillhört en man som ganska nyligen tagit sitt liv. Han hade skrivit sitt namn samt upplysningen “från far” i det.

Antikvariska böckers väg från hyllorna kan man i allmänhet inte veta något om. Men varje gång jag tar fram detta praktverk tänker jag på mannen som hade ägt det.

(Klicka på bokbilderna för läsbart format)

En ny vecka börjar.

Söndagen reste sig som ett klart och vackert ljus ur en mörk klyfta mellan två berg. Det var i det ljuset allt blev lite mänskligare igen. Natten till söndagen hade präglats av en mycket svår mardröm, som kom tillbaka varje gång jag släckte lampan igen. Det var en brand som inte ens brandmännen försökte släcka, och den kom närmare mig hela tiden.

Det var först framåt morgonen, då jag hörde fågelsång, som det mörka, brända träet omgav mig som vore allt den mörka klyftan. Jag reste mig ur sängen, steg upp och kände det där ljuset inom mig. Direkt efter morgonkaffet tog jag mig ut på cykel, allt var ännu tyst och vilande, bara fåglarna och vindens rörelse i bladverken hördes.

När jag kom hem satte jag mig med den svåra översättningen, ord för ord, mening för mening tills danskan lät övertygande svensk.

I en paus stekte jag några skivor falukorv, värmde lite vita bönor och åt det som minimal lunch, innan jag på nytt tog mig an översättningen.

Så blev söndagen en ljus dag. En dag med den rätta kombinationen av verksamhet och vila. Just som eftermiddagen mognat gick jag ut på nytt, hämtade cykeln i stallet och gav mig iväg igen. Nu hade någon gjort en snitslad bana genom gamla byn, och när jag på hemvägen cyklade inom ett villaområde så såg jag att en stor mängd barnfamiljer samlats på gräsmattan vid lekplatsen. Barnens röster var ljusa, värmen höll dem utomhus.

Den långa solitära tiden är här. Ensam hemma ska jag vårda den rätta pendelrörelsen, vårda tystnaden och vårda läsandet och skrivandet.

En ny vecka börjar. Jag är ännu ung och betraktar mitt åldrande som en just nu oviktig faktor. Det är sent på jorden, jag är ännu ung och sommarvärmen läker det sjuka.

Bild från sommargula Ivö av A. Nydahl

söndag 12 juni 2011

Alfons nionde födelsedag.

Idag skulle mitt barnbarn Alfons ha fyllt nio år. Idag, för tre år sedan, dog min far. Det är därför en viktig dag för mig, en dag för eftertanke och saknad.

Jag har varje år givit Alfons en dikt till minne. Det gör jag idag också, och jag har valt den albanske poeten Frederik Reshpja (1940-2006) av två skäl. Det första är uppenbart, han var en fin poet. Det andra är att han, trots många år i tortyrkammare och fängelseceller, och trots att han levde de sista åren av sitt liv som hemlös vandrare, höll poesin högt. Det fanns en kärna av omutbar skönhet i det han skrev.

KOM TILLBAKA

Vart jag än går, så stor sorgen där vid porten
och skrämmer bort själar.

Bortom rutan ett främmande regn, blint, ljudlöst.
Kanske är det ett regn som fallit förut;
kanske är det regnets kvarlevor;
allting är så sorgesamt ikväll.


MARMORHIMLAR

Himlar i marmor
utan vikt,
svalor mot strömmen
utan slutmål.

Åldringar som idisslar minnen
utan rök,
träd som vajar vid vägkanten
utan vind.

Vitt blir blått
svart blir utan färg.
Tärningen är kastad,
livet är ett spel.

(Ur 3 albanska poeter, utgiven av Tidskriften Drita i Trelleborg i översättning av Shqiptar Oseku - se min recension av boken här)

lördag 11 juni 2011

Om lycka, på Nietzsches sätt.

Effekten av lycka. - Den första effekten av lycka är en känsla av makt: denna vill komma till uttryck, antingen för oss själva, för andra människor eller för inbillade väsen eller föreställningar. De vanligaste sätten att uttrycka sig på är att ge bort, att håna eller att förstöra, - alla tre har samma drift till grund.

Nietzsche: ur Morgonrodnad. Tankar om de moraliska fördomarna (Symposion, översättning av Peter Handberg). Foto: Ulrika W.

När lördagen kom...

Jag vet väl hur det kan bli. Och ändå så oförberedd inför anstormningen denna dag. Studenter, vad är det? Jag gick ut nionde årskursen 1968, och cyklade direkt till Pripps bryggerier för att jobba, och kunde inte ens föreställa mig att det fanns ett alternativ.

Uppdragen med rötterna?

Å nej, rötterna finns kvar, sega, sura och tröga. Men utan rötterna finns varken det förflutna eller det kommande. Jag äter tid som andra äter bakelser. De är inte ens söta, de är sega, sura och tröga. Det kommande är mycket likt det förflutna: krig, terror, hat och mellanmänskliga strider.

Foto från Hangö i Finland, Ulrika W.

fredag 10 juni 2011

Arne Lundgren (1925-2011)

Arne Lundgren har idag vigts till den sista vilan. Han avled den 19 maj, men familjen kunde inte valt en bättre dag för begravningen än just idag, Camões dag. Som ni kanske såg i den förra bloggposten var Arne Lundgren en introduktör och översättare av portugisiskspråkig litteratur. Även om det idag är förlaget Pontes som ger ut Fernando Pessoa, så ska man inte glömma att Lundgren var pionjären.

Här finns en fin minnestext, samt en länk till den musik som framfördes vid dagens begravning.

Hur hedra minnet av Arne Lundgren? Jag gör det med att visa några av alla de böcker han utgivit (om du klickar på bokomslagen kan du läsa texterna). Han hade också ett eget författarskap, men jag koncentrerar mig här på det portugisiska (det han översatte av andra portugisiskspråkiga länders författare finns alltså inte med här, inte heller det han översatte från andra språk.)

Miguel Torga (1907-1995) är en av de främsta skildrarna av landsbygdens folk, själv född i en fattig bondfamilj. Hans dagböcker är stark och lärorik läsning, inte minst för att man ska kunna förstå hur en rebellisk människa som han kunde leva och verka i ett land präglat av diktatur och elände.

Fernando Pessoa (1888-1935) är förstås centralgestalten). Ingen är så viktig som han, när det gäller Portugals moderna litteratur. Detta var den första svenska urvalsvolymen, den kom 1973.

Här skildras Portugal i vardag, på landsbygden och bland fiskare, prostituerade, kroppsarbetare och politiska fångar. En introduktionsvolym som hade förtjänat en nyutgåva.

Och här alltså Pessoa igen. En volym där han framträder med fem heteronymer, och i eget namn med både portugisiska och engelska dikter (man glömmer ibland att engelskan var hans första språk, innan han kom till Lissabon med föräldrarna - han var då en tonåring som vuxit upp i Durban där fadern varit konsul).

Om böckerna går att få tag på vet jag inte. Men man kan alltid söka antikvariskt.

Livet, Lisboa, Pessoa

“Livet är vår uppfattning av det” säger Fernando Pessoa. Illusionen av ägande är kanske den största och mest bedrägliga, eftersom vi bara “äger våra egna intryck”.

Jag läser Orons bok igen, det är en bok som i små portioner kan ledsaga vilken annan läsning som helst och infoga den i ett sammanhang. Pessoas prosa är något jag föredrar framför poesin. Inte för att jag skulle underskatta poesin, utan för att prosan talar direktare till mig, om högt och lågt.

I Lissabon fann jag 1993 den märkvärdiga foto-biografin över Pessoa. Den var redan då trasig och jag fick den för en billig penning. Den hade tillhört Gulbenkianstiftelsen - deras exlibris sitter fortfarande kvar i den - men sedan bläddrats trasig på Portuguese Cultural Center i Waterbury, Connecticut. Det är en svindlande tanke: hur många människor har före mig, i Portugal och USA läst eller bläddrar i denna bok? Vem var de, varför befann de sig på den plats där boken låg?

“När jag först kom till Lisssabon…” skriver Pessoa, “hörde jag ofta hur någon i våningen ovanpå spelade skalor på piano” - och det får mig att minnas min första resa dit, det var i april 1983, världen var ännu ung, fascismen låg alldeles bakom oss och optimismen var alldeles obefogat stor, i Lissabon som i andra europeiska städer.

UPPDATERING 12:06

Jag får just veta att en av de främsta introduktörerna och översättarna av portugisisk litteratur, inklusive Pessoa, Arne Lundgren, som jag haft mycket kontakt med genom åren, har avlidit, och att han begravs idag. Här såg jag det. Lundgren har hjälpt mig med översättningar och han har medverkat i de sammanhang där jag publicerat litteratur både från Portugal och Brasilien. En stor lusofon människa är borta.

UPDATERING 2, 12:59

En av mina läsare, Anna i Porto, skriver detta i kommentarfältet: "På Camões dag, det är en begravning som anstår en lusofon. Det var intressant att få veta mer om honom; jag känner honom bara som namnet bakom översättningar och sammanställningar. Låt oss hedra honom med Fernando Lopes-Graça. Något som inte smeker alltför mycket medhårs."

torsdag 9 juni 2011

Jan Karski - uppfordrande påminnelse om de mänskliga villkoren i krig och fred.

Jan Karski är en människa man borde skänka en tacksamhetens tanke. Redan 1944 utkom i USA hans bok Story of a Secret State. Nu finns den i Penguin Classics, en nyutgåva som bland annat innehåller en mängd viktiga dokument som för första gången översatts till engelska.

Vem var denne Jan Karski? Han var polack. Född i Polen 1914, avliden i USA år 2000. Han var patriot, katolik och så småningom medlem av motståndsrörelsen (samt exilregeringens kurir). Han besökte judiska getton och dödsläger, förklädd till vakt. Han skrev ner vad han sett, gjorde det till rapporter och sände dem till den polska exilregeringen i London.

Så småningom mötte han en mängd inflytelserika personer i den engelsktalande världen - allt från politiker till fria intellektuella - för att få dem att förstå vad som under den nazistiska regimen hände med den europeiska judenheten. Han talade för döva öron. Ingen (eller de viktigaste personerna) tog honom på allvar. Och tog man honom på allvar var det inget man kunde göra.

När jag tänker på hur NATO just nu ingriper i Libyen för att (med tveksamt resultat hittills) hejda den libyska regimens krigsmaskin, slår det mig att de allierade under andra världskriget inte bombade järnvägslinjerna i Tyskland och Polen, vilket kunde ha hejdat de oändliga transporterna till dödslägren och därmed ha räddat miljoner människor undan en säker död. Varför?

Jag har nu fått boken med posten. Om inte förr så hoppas jag få svar på några av mina frågor med hjälp av Karskis rapporter. Det får bli sommarens läsning, och därmed ett verksamt motgift mot tidens allt mer vulgära och aggressiva rop, fyllda av hat, hot och avgrundsparoller. Karski får stå som den här sommarens symbol för något annat, bland annat det slags patriotism som har sin grund i värderingar jag kan skriva under på.

Jan Karski, som ung och som gammal.

Den första recensionen av hans bok i TLS, den 19 maj 1945, skriven av
R. D. Charques började så här:

The most exciting records of underground activity in Nazi-occupied Europe have not always given the impression of being the most strictly truthful. Mr Karski's account in this book of the underground movement in Poland has excitement enough and to spare and at the same time bears a stamp of complete and sober veracity. Obviously there were good reasons at the time he was writing the book why he could not reveal all that he knew. More important still there was a great deal that he did not know. The structure of the Polish underground being what it was, anything like an exhaustive picture is at present out of the question, Mr Karski observes. But his is probably the fullest and most persuasive personal account that we have yet had of the movement, of its organization and activities as a virtual "secret State".

Eftersom inte hela omslaget fick plats i min scanner, vill jag citera bokens baksidestext:

“I know that many people will not believe me, will not be able to believe me, will think that I exaggerate or invent. But I saw it.

onsdag 8 juni 2011

Libyen - igen.

Kaddafis radiotal igår (i samband med att han mötte ett antal klanledare) och det faktum att Misrata åter angrips av hans styrkor kanske indikerar att kriget går in i ett nytt skede. Och det mullrar i NATO-leden, alla tycks inte lika ivriga att vara med i bombkriget.

Får jag påminna om mina Libyentexter? De som finns här i bloggen hittar du på följande platser: här, här, här, här, här här och här.

Foto: Thomas Nydahl, Benghazi 1980-talet.

Helveteshålet.

Det är alltid lätt att falla ner i helveteshålet, men för den som vill upp igen ges det ingen som helst hjälp. Nej, jag har själv inte fallit ner där (just nu), men jag kom att tänka på detta när jag begrundade några andra människors öden. Det tycks vara något av en naturlag att förloraren är dömd att förlora resten av sitt liv. Allt hon tar i blir aska och damm, allt hon vill och längtar är ouppnåeligt. Kan någon utanför bidra med en lösning? Kanske temporärt men inte för en avgörande förändring. Det är den enda slutsats jag kan dra efter femtionio år i livet, omskakad av både det ena och det andra, nära mitt eget liv eller alldeles runt hörnet.

Foto: Ulrika W.