Just det: Chuva (Regn) med Jorge Fernando, bara en provisorisk kvällsstund:
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
måndag 13 juni 2011
James Boswell: Samuel Johnsons liv (på svenska 1926)
(Klicka på bokbilderna för läsbart format)
En ny vecka börjar.
Det var först framåt morgonen, då jag hörde fågelsång, som det mörka, brända träet omgav mig som vore allt den mörka klyftan. Jag reste mig ur sängen, steg upp och kände det där ljuset inom mig. Direkt efter morgonkaffet tog jag mig ut på cykel, allt var ännu tyst och vilande, bara fåglarna och vindens rörelse i bladverken hördes.
När jag kom hem satte jag mig med den svåra översättningen, ord för ord, mening för mening tills danskan lät övertygande svensk.
I en paus stekte jag några skivor falukorv, värmde lite vita bönor och åt det som minimal lunch, innan jag på nytt tog mig an översättningen.
Så blev söndagen en ljus dag. En dag med den rätta kombinationen av verksamhet och vila. Just som eftermiddagen mognat gick jag ut på nytt, hämtade cykeln i stallet och gav mig iväg igen. Nu hade någon gjort en snitslad bana genom gamla byn, och när jag på hemvägen cyklade inom ett villaområde så såg jag att en stor mängd barnfamiljer samlats på gräsmattan vid lekplatsen. Barnens röster var ljusa, värmen höll dem utomhus.
Den långa solitära tiden är här. Ensam hemma ska jag vårda den rätta pendelrörelsen, vårda tystnaden och vårda läsandet och skrivandet.
En ny vecka börjar. Jag är ännu ung och betraktar mitt åldrande som en just nu oviktig faktor. Det är sent på jorden, jag är ännu ung och sommarvärmen läker det sjuka.
Bild från sommargula Ivö av A. Nydahl
söndag 12 juni 2011
Alfons nionde födelsedag.
Idag skulle mitt barnbarn Alfons ha fyllt nio år. Idag, för tre år sedan, dog min far. Det är därför en viktig dag för mig, en dag för eftertanke och saknad.Jag har varje år givit Alfons en dikt till minne. Det gör jag idag också, och jag har valt den albanske poeten Frederik Reshpja (1940-2006) av två skäl. Det första är uppenbart, han var en fin poet. Det andra är att han, trots många år i tortyrkammare och fängelseceller, och trots att han levde de sista åren av sitt liv som hemlös vandrare, höll poesin högt. Det fanns en kärna av omutbar skönhet i det han skrev.
KOM TILLBAKA
Vart jag än går, så stor sorgen där vid porten
och skrämmer bort själar.
Bortom rutan ett främmande regn, blint, ljudlöst.
Kanske är det ett regn som fallit förut;
kanske är det regnets kvarlevor;
allting är så sorgesamt ikväll.
MARMORHIMLAR
Himlar i marmor
utan vikt,
svalor mot strömmen
utan slutmål.
Åldringar som idisslar minnen
utan rök,
träd som vajar vid vägkanten
utan vind.
Vitt blir blått
svart blir utan färg.
Tärningen är kastad,
livet är ett spel.
Vart jag än går, så stor sorgen där vid porten
och skrämmer bort själar.
Bortom rutan ett främmande regn, blint, ljudlöst.
Kanske är det ett regn som fallit förut;
kanske är det regnets kvarlevor;
allting är så sorgesamt ikväll.
MARMORHIMLAR
Himlar i marmor
utan vikt,
svalor mot strömmen
utan slutmål.
Åldringar som idisslar minnen
utan rök,
träd som vajar vid vägkanten
utan vind.
Vitt blir blått
svart blir utan färg.
Tärningen är kastad,
livet är ett spel.
(Ur 3 albanska poeter, utgiven av Tidskriften Drita i Trelleborg i översättning av Shqiptar Oseku - se min recension av boken här)
lördag 11 juni 2011
Om lycka, på Nietzsches sätt.
Nietzsche: ur Morgonrodnad. Tankar om de moraliska fördomarna (Symposion, översättning av Peter Handberg). Foto: Ulrika W.
När lördagen kom...
Uppdragen med rötterna?
Å nej, rötterna finns kvar, sega, sura och tröga. Men utan rötterna finns varken det förflutna eller det kommande. Jag äter tid som andra äter bakelser. De är inte ens söta, de är sega, sura och tröga. Det kommande är mycket likt det förflutna: krig, terror, hat och mellanmänskliga strider.
Foto från Hangö i Finland, Ulrika W.
fredag 10 juni 2011
Arne Lundgren (1925-2011)
Här finns en fin minnestext, samt en länk till den musik som framfördes vid dagens begravning.
Hur hedra minnet av Arne Lundgren? Jag gör det med att visa några av alla de böcker han utgivit (om du klickar på bokomslagen kan du läsa texterna). Han hade också ett eget författarskap, men jag koncentrerar mig här på det portugisiska (det han översatte av andra portugisiskspråkiga länders författare finns alltså inte med här, inte heller det han översatte från andra språk.)
Om böckerna går att få tag på vet jag inte. Men man kan alltid söka antikvariskt.
Livet, Lisboa, Pessoa
Jag läser Orons bok igen, det är en bok som i små portioner kan ledsaga vilken annan läsning som helst och infoga den i ett sammanhang. Pessoas prosa är något jag föredrar framför poesin. Inte för att jag skulle underskatta poesin, utan för att prosan talar direktare till mig, om högt och lågt.
I Lissabon fann jag 1993 den märkvärdiga foto-biografin över Pessoa. Den var redan då trasig och jag fick den för en billig penning. Den hade tillhört Gulbenkianstiftelsen - deras exlibris sitter fortfarande kvar i den - men sedan bläddrats trasig på Portuguese Cultural Center i Waterbury, Connecticut. Det är en svindlande tanke: hur många människor har före mig, i Portugal och USA läst eller bläddrar i denna bok? Vem var de, varför befann de sig på den plats där boken låg?
UPPDATERING 12:06
Jag får just veta att en av de främsta introduktörerna och översättarna av portugisisk litteratur, inklusive Pessoa, Arne Lundgren, som jag haft mycket kontakt med genom åren, har avlidit, och att han begravs idag. Här såg jag det. Lundgren har hjälpt mig med översättningar och han har medverkat i de sammanhang där jag publicerat litteratur både från Portugal och Brasilien. En stor lusofon människa är borta.
UPDATERING 2, 12:59
En av mina läsare, Anna i Porto, skriver detta i kommentarfältet: "På Camões dag, det är en begravning som anstår en lusofon. Det var intressant att få veta mer om honom; jag känner honom bara som namnet bakom översättningar och sammanställningar. Låt oss hedra honom med Fernando Lopes-Graça. Något som inte smeker alltför mycket medhårs."
torsdag 9 juni 2011
Jan Karski - uppfordrande påminnelse om de mänskliga villkoren i krig och fred.
Vem var denne Jan Karski? Han var polack. Född i Polen 1914, avliden i USA år 2000. Han var patriot, katolik och så småningom medlem av motståndsrörelsen (samt exilregeringens kurir). Han besökte judiska getton och dödsläger, förklädd till vakt. Han skrev ner vad han sett, gjorde det till rapporter och sände dem till den polska exilregeringen i London.
Så småningom mötte han en mängd inflytelserika personer i den engelsktalande världen - allt från politiker till fria intellektuella - för att få dem att förstå vad som under den nazistiska regimen hände med den europeiska judenheten. Han talade för döva öron. Ingen (eller de viktigaste personerna) tog honom på allvar. Och tog man honom på allvar var det inget man kunde göra.
När jag tänker på hur NATO just nu ingriper i Libyen för att (med tveksamt resultat hittills) hejda den libyska regimens krigsmaskin, slår det mig att de allierade under andra världskriget inte bombade järnvägslinjerna i Tyskland och Polen, vilket kunde ha hejdat de oändliga transporterna till dödslägren och därmed ha räddat miljoner människor undan en säker död. Varför?
Jag har nu fått boken med posten. Om inte förr så hoppas jag få svar på några av mina frågor med hjälp av Karskis rapporter. Det får bli sommarens läsning, och därmed ett verksamt motgift mot tidens allt mer vulgära och aggressiva rop, fyllda av hat, hot och avgrundsparoller. Karski får stå som den här sommarens symbol för något annat, bland annat det slags patriotism som har sin grund i värderingar jag kan skriva under på.
Den första recensionen av hans bok i TLS, den 19 maj 1945, skriven av
R. D. Charques började så här:
The most exciting records of underground activity in Nazi-occupied Europe have not always given the impression of being the most strictly truthful. Mr Karski's account in this book of the underground movement in Poland has excitement enough and to spare and at the same time bears a stamp of complete and sober veracity. Obviously there were good reasons at the time he was writing the book why he could not reveal all that he knew. More important still there was a great deal that he did not know. The structure of the Polish underground being what it was, anything like an exhaustive picture is at present out of the question, Mr Karski observes. But his is probably the fullest and most persuasive personal account that we have yet had of the movement, of its organization and activities as a virtual "secret State".
Eftersom inte hela omslaget fick plats i min scanner, vill jag citera bokens baksidestext:
“I know that many people will not believe me, will not be able to believe me, will think that I exaggerate or invent. But I saw it.
onsdag 8 juni 2011
Libyen - igen.
Får jag påminna om mina Libyentexter? De som finns här i bloggen hittar du på följande platser: här, här, här, här, här här och här.
Foto: Thomas Nydahl, Benghazi 1980-talet.
Helveteshålet.
Foto: Ulrika W.
tisdag 7 juni 2011
Möten i solen
Det är en sådan magisk dag idag. Överallt vänliga och milda människor. Caféer och restauranger fyllda utmed trottoarerna. I gränderna luktar det Lissabon. Solvärmen av balkansnitt.
Uppe och lämnade prover eftersom jag fått efterverkningar av förgiftningen i april. När jag satte mig på bussen fick jag se pappa igen. Han hade sin fina gråblå kortärmade skjorta på sig.
Det var mig själv jag såg i bussens speglar. Jag är han nu. Lika åldrande och lika trött som han var, klädd i hans skjorta, matad av infektioner och kroniska sjukdomar, lätt abstinent och med en obeskrivlig längtan dunkande i bröstet, en längtan jag måste lämna obesvarad eftersom den skulle skada både kropp och själ.
Men jag är den siste som klagar. Idag är det ren magi att vara människa.
Foto: Ulrika W.
Två solblekta miniatyrer.
måndag 6 juni 2011
Leonard Cohen prisad i Spanien för sitt författarskap
Leonard Cohen har fått det som anses vara Spaniens finaste pris för icke-spanskspråkiga författare.Juryn för Principe de Asturias Foundation säger att han får priset "for a literary work which has influenced three generations around the world by creating a sentimental imagery in which poetry and music are melded into an unchanging worth."
Vidare från israeliska dagstidningen Haaretz:
"Cohen beat a field of 32 from countries including Argentina, France, Austria, Mexico and Britain. Past winners include German Nobel Laureate Guenther Grass and U.S. playwright Arthur Miller. The Asturias Foundation awards eight prizes every year for fields ranging from science to the arts. Winners are due to collect 50,000 euros ($71,870) each at the awards ceremony in October, and a statue by Catalan artist Joan Miro."
Det är väl bara att gratulera och hoppas att Cohen får läsare som annars bara betraktat honom som artist, även om nu prismotiveringen betonar att hans poesi och musik är en sammansmält enhet. Det är ändå ingen ursäkt för att man ska glömma hans romaner och diktsamlingar.
Vill du se dokumentären Bird on Wire - som är lika delar samtal och sånger från förr - så finns den här.
Foto: Astrid Nydahl.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
