måndag 13 juni 2011

En ny vecka börjar.

Söndagen reste sig som ett klart och vackert ljus ur en mörk klyfta mellan två berg. Det var i det ljuset allt blev lite mänskligare igen. Natten till söndagen hade präglats av en mycket svår mardröm, som kom tillbaka varje gång jag släckte lampan igen. Det var en brand som inte ens brandmännen försökte släcka, och den kom närmare mig hela tiden.

Det var först framåt morgonen, då jag hörde fågelsång, som det mörka, brända träet omgav mig som vore allt den mörka klyftan. Jag reste mig ur sängen, steg upp och kände det där ljuset inom mig. Direkt efter morgonkaffet tog jag mig ut på cykel, allt var ännu tyst och vilande, bara fåglarna och vindens rörelse i bladverken hördes.

När jag kom hem satte jag mig med den svåra översättningen, ord för ord, mening för mening tills danskan lät övertygande svensk.

I en paus stekte jag några skivor falukorv, värmde lite vita bönor och åt det som minimal lunch, innan jag på nytt tog mig an översättningen.

Så blev söndagen en ljus dag. En dag med den rätta kombinationen av verksamhet och vila. Just som eftermiddagen mognat gick jag ut på nytt, hämtade cykeln i stallet och gav mig iväg igen. Nu hade någon gjort en snitslad bana genom gamla byn, och när jag på hemvägen cyklade inom ett villaområde så såg jag att en stor mängd barnfamiljer samlats på gräsmattan vid lekplatsen. Barnens röster var ljusa, värmen höll dem utomhus.

Den långa solitära tiden är här. Ensam hemma ska jag vårda den rätta pendelrörelsen, vårda tystnaden och vårda läsandet och skrivandet.

En ny vecka börjar. Jag är ännu ung och betraktar mitt åldrande som en just nu oviktig faktor. Det är sent på jorden, jag är ännu ung och sommarvärmen läker det sjuka.

Bild från sommargula Ivö av A. Nydahl

söndag 12 juni 2011

Alfons nionde födelsedag.

Idag skulle mitt barnbarn Alfons ha fyllt nio år. Idag, för tre år sedan, dog min far. Det är därför en viktig dag för mig, en dag för eftertanke och saknad.

Jag har varje år givit Alfons en dikt till minne. Det gör jag idag också, och jag har valt den albanske poeten Frederik Reshpja (1940-2006) av två skäl. Det första är uppenbart, han var en fin poet. Det andra är att han, trots många år i tortyrkammare och fängelseceller, och trots att han levde de sista åren av sitt liv som hemlös vandrare, höll poesin högt. Det fanns en kärna av omutbar skönhet i det han skrev.

KOM TILLBAKA

Vart jag än går, så stor sorgen där vid porten
och skrämmer bort själar.

Bortom rutan ett främmande regn, blint, ljudlöst.
Kanske är det ett regn som fallit förut;
kanske är det regnets kvarlevor;
allting är så sorgesamt ikväll.


MARMORHIMLAR

Himlar i marmor
utan vikt,
svalor mot strömmen
utan slutmål.

Åldringar som idisslar minnen
utan rök,
träd som vajar vid vägkanten
utan vind.

Vitt blir blått
svart blir utan färg.
Tärningen är kastad,
livet är ett spel.

(Ur 3 albanska poeter, utgiven av Tidskriften Drita i Trelleborg i översättning av Shqiptar Oseku - se min recension av boken här)

lördag 11 juni 2011

Om lycka, på Nietzsches sätt.

Effekten av lycka. - Den första effekten av lycka är en känsla av makt: denna vill komma till uttryck, antingen för oss själva, för andra människor eller för inbillade väsen eller föreställningar. De vanligaste sätten att uttrycka sig på är att ge bort, att håna eller att förstöra, - alla tre har samma drift till grund.

Nietzsche: ur Morgonrodnad. Tankar om de moraliska fördomarna (Symposion, översättning av Peter Handberg). Foto: Ulrika W.

När lördagen kom...

Jag vet väl hur det kan bli. Och ändå så oförberedd inför anstormningen denna dag. Studenter, vad är det? Jag gick ut nionde årskursen 1968, och cyklade direkt till Pripps bryggerier för att jobba, och kunde inte ens föreställa mig att det fanns ett alternativ.

Uppdragen med rötterna?

Å nej, rötterna finns kvar, sega, sura och tröga. Men utan rötterna finns varken det förflutna eller det kommande. Jag äter tid som andra äter bakelser. De är inte ens söta, de är sega, sura och tröga. Det kommande är mycket likt det förflutna: krig, terror, hat och mellanmänskliga strider.

Foto från Hangö i Finland, Ulrika W.

fredag 10 juni 2011

Arne Lundgren (1925-2011)

Arne Lundgren har idag vigts till den sista vilan. Han avled den 19 maj, men familjen kunde inte valt en bättre dag för begravningen än just idag, Camões dag. Som ni kanske såg i den förra bloggposten var Arne Lundgren en introduktör och översättare av portugisiskspråkig litteratur. Även om det idag är förlaget Pontes som ger ut Fernando Pessoa, så ska man inte glömma att Lundgren var pionjären.

Här finns en fin minnestext, samt en länk till den musik som framfördes vid dagens begravning.

Hur hedra minnet av Arne Lundgren? Jag gör det med att visa några av alla de böcker han utgivit (om du klickar på bokomslagen kan du läsa texterna). Han hade också ett eget författarskap, men jag koncentrerar mig här på det portugisiska (det han översatte av andra portugisiskspråkiga länders författare finns alltså inte med här, inte heller det han översatte från andra språk.)

Miguel Torga (1907-1995) är en av de främsta skildrarna av landsbygdens folk, själv född i en fattig bondfamilj. Hans dagböcker är stark och lärorik läsning, inte minst för att man ska kunna förstå hur en rebellisk människa som han kunde leva och verka i ett land präglat av diktatur och elände.

Fernando Pessoa (1888-1935) är förstås centralgestalten). Ingen är så viktig som han, när det gäller Portugals moderna litteratur. Detta var den första svenska urvalsvolymen, den kom 1973.

Här skildras Portugal i vardag, på landsbygden och bland fiskare, prostituerade, kroppsarbetare och politiska fångar. En introduktionsvolym som hade förtjänat en nyutgåva.

Och här alltså Pessoa igen. En volym där han framträder med fem heteronymer, och i eget namn med både portugisiska och engelska dikter (man glömmer ibland att engelskan var hans första språk, innan han kom till Lissabon med föräldrarna - han var då en tonåring som vuxit upp i Durban där fadern varit konsul).

Om böckerna går att få tag på vet jag inte. Men man kan alltid söka antikvariskt.

Livet, Lisboa, Pessoa

“Livet är vår uppfattning av det” säger Fernando Pessoa. Illusionen av ägande är kanske den största och mest bedrägliga, eftersom vi bara “äger våra egna intryck”.

Jag läser Orons bok igen, det är en bok som i små portioner kan ledsaga vilken annan läsning som helst och infoga den i ett sammanhang. Pessoas prosa är något jag föredrar framför poesin. Inte för att jag skulle underskatta poesin, utan för att prosan talar direktare till mig, om högt och lågt.

I Lissabon fann jag 1993 den märkvärdiga foto-biografin över Pessoa. Den var redan då trasig och jag fick den för en billig penning. Den hade tillhört Gulbenkianstiftelsen - deras exlibris sitter fortfarande kvar i den - men sedan bläddrats trasig på Portuguese Cultural Center i Waterbury, Connecticut. Det är en svindlande tanke: hur många människor har före mig, i Portugal och USA läst eller bläddrar i denna bok? Vem var de, varför befann de sig på den plats där boken låg?

“När jag först kom till Lisssabon…” skriver Pessoa, “hörde jag ofta hur någon i våningen ovanpå spelade skalor på piano” - och det får mig att minnas min första resa dit, det var i april 1983, världen var ännu ung, fascismen låg alldeles bakom oss och optimismen var alldeles obefogat stor, i Lissabon som i andra europeiska städer.

UPPDATERING 12:06

Jag får just veta att en av de främsta introduktörerna och översättarna av portugisisk litteratur, inklusive Pessoa, Arne Lundgren, som jag haft mycket kontakt med genom åren, har avlidit, och att han begravs idag. Här såg jag det. Lundgren har hjälpt mig med översättningar och han har medverkat i de sammanhang där jag publicerat litteratur både från Portugal och Brasilien. En stor lusofon människa är borta.

UPDATERING 2, 12:59

En av mina läsare, Anna i Porto, skriver detta i kommentarfältet: "På Camões dag, det är en begravning som anstår en lusofon. Det var intressant att få veta mer om honom; jag känner honom bara som namnet bakom översättningar och sammanställningar. Låt oss hedra honom med Fernando Lopes-Graça. Något som inte smeker alltför mycket medhårs."

torsdag 9 juni 2011

Jan Karski - uppfordrande påminnelse om de mänskliga villkoren i krig och fred.

Jan Karski är en människa man borde skänka en tacksamhetens tanke. Redan 1944 utkom i USA hans bok Story of a Secret State. Nu finns den i Penguin Classics, en nyutgåva som bland annat innehåller en mängd viktiga dokument som för första gången översatts till engelska.

Vem var denne Jan Karski? Han var polack. Född i Polen 1914, avliden i USA år 2000. Han var patriot, katolik och så småningom medlem av motståndsrörelsen (samt exilregeringens kurir). Han besökte judiska getton och dödsläger, förklädd till vakt. Han skrev ner vad han sett, gjorde det till rapporter och sände dem till den polska exilregeringen i London.

Så småningom mötte han en mängd inflytelserika personer i den engelsktalande världen - allt från politiker till fria intellektuella - för att få dem att förstå vad som under den nazistiska regimen hände med den europeiska judenheten. Han talade för döva öron. Ingen (eller de viktigaste personerna) tog honom på allvar. Och tog man honom på allvar var det inget man kunde göra.

När jag tänker på hur NATO just nu ingriper i Libyen för att (med tveksamt resultat hittills) hejda den libyska regimens krigsmaskin, slår det mig att de allierade under andra världskriget inte bombade järnvägslinjerna i Tyskland och Polen, vilket kunde ha hejdat de oändliga transporterna till dödslägren och därmed ha räddat miljoner människor undan en säker död. Varför?

Jag har nu fått boken med posten. Om inte förr så hoppas jag få svar på några av mina frågor med hjälp av Karskis rapporter. Det får bli sommarens läsning, och därmed ett verksamt motgift mot tidens allt mer vulgära och aggressiva rop, fyllda av hat, hot och avgrundsparoller. Karski får stå som den här sommarens symbol för något annat, bland annat det slags patriotism som har sin grund i värderingar jag kan skriva under på.

Jan Karski, som ung och som gammal.

Den första recensionen av hans bok i TLS, den 19 maj 1945, skriven av
R. D. Charques började så här:

The most exciting records of underground activity in Nazi-occupied Europe have not always given the impression of being the most strictly truthful. Mr Karski's account in this book of the underground movement in Poland has excitement enough and to spare and at the same time bears a stamp of complete and sober veracity. Obviously there were good reasons at the time he was writing the book why he could not reveal all that he knew. More important still there was a great deal that he did not know. The structure of the Polish underground being what it was, anything like an exhaustive picture is at present out of the question, Mr Karski observes. But his is probably the fullest and most persuasive personal account that we have yet had of the movement, of its organization and activities as a virtual "secret State".

Eftersom inte hela omslaget fick plats i min scanner, vill jag citera bokens baksidestext:

“I know that many people will not believe me, will not be able to believe me, will think that I exaggerate or invent. But I saw it.

onsdag 8 juni 2011

Libyen - igen.

Kaddafis radiotal igår (i samband med att han mötte ett antal klanledare) och det faktum att Misrata åter angrips av hans styrkor kanske indikerar att kriget går in i ett nytt skede. Och det mullrar i NATO-leden, alla tycks inte lika ivriga att vara med i bombkriget.

Får jag påminna om mina Libyentexter? De som finns här i bloggen hittar du på följande platser: här, här, här, här, här här och här.

Foto: Thomas Nydahl, Benghazi 1980-talet.

Helveteshålet.

Det är alltid lätt att falla ner i helveteshålet, men för den som vill upp igen ges det ingen som helst hjälp. Nej, jag har själv inte fallit ner där (just nu), men jag kom att tänka på detta när jag begrundade några andra människors öden. Det tycks vara något av en naturlag att förloraren är dömd att förlora resten av sitt liv. Allt hon tar i blir aska och damm, allt hon vill och längtar är ouppnåeligt. Kan någon utanför bidra med en lösning? Kanske temporärt men inte för en avgörande förändring. Det är den enda slutsats jag kan dra efter femtionio år i livet, omskakad av både det ena och det andra, nära mitt eget liv eller alldeles runt hörnet.

Foto: Ulrika W.

tisdag 7 juni 2011

Möten i solen

Idag mötte jag min pappa på stan. Han dog för två år sedan. Men jag är säker på att jag mötte honom. Kände igen ryggens lätt krökta form, ansiktet, skägget, allt var så välbekant att det inte gick att ta fel. Sättet att vemodigt le mot omgivningen, glasögonen, klädseln.

Det är en sådan magisk dag idag. Överallt vänliga och milda människor. Caféer och restauranger fyllda utmed trottoarerna. I gränderna luktar det Lissabon. Solvärmen av balkansnitt.

Uppe och lämnade prover eftersom jag fått efterverkningar av förgiftningen i april. När jag satte mig på bussen fick jag se pappa igen. Han hade sin fina gråblå kortärmade skjorta på sig.

Det var mig själv jag såg i bussens speglar. Jag är han nu. Lika åldrande och lika trött som han var, klädd i hans skjorta, matad av infektioner och kroniska sjukdomar, lätt abstinent och med en obeskrivlig längtan dunkande i bröstet, en längtan jag måste lämna obesvarad eftersom den skulle skada både kropp och själ.

Men jag är den siste som klagar. Idag är det ren magi att vara människa.

Foto: Ulrika W.

Två solblekta miniatyrer.

Författaren Anne-Marie Berglund är inte bara en prosans och poesins mästare, hon ägnar sig också åt foto- och bildkonst. Om ni bortser ifrån att jag av misstag solblekt dessa två små böcker, så får ni se exempel på hur hon gör bokomslag. Det skenbart skissartade blir också den slutliga versionen som går i tryck, och på flera av sina egna böcker har hon använt denna teknik. Här är det två utgåvor från Minerva av Olof von Dalin och Lars Wivallius hon gjort omslag till. Jag tycker mycket om den här lekfullheten. Den ger böckerna en karaktär, den gör mig nyfiken. Särskilt idag, när allt fler böcker liknar heminredningskataloger.

måndag 6 juni 2011

Leonard Cohen prisad i Spanien för sitt författarskap

Leonard Cohen har fått det som anses vara Spaniens finaste pris för icke-spanskspråkiga författare.

Juryn för Principe de Asturias Foundation säger att han får priset "for a literary work which has influenced three generations around the world by creating a sentimental imagery in which poetry and music are melded into an unchanging worth."

Vidare från israeliska dagstidningen Haaretz:

"Cohen beat a field of 32 from countries including Argentina, France, Austria, Mexico and Britain. Past winners include German Nobel Laureate Guenther Grass and U.S. playwright Arthur Miller. The Asturias Foundation awards eight prizes every year for fields ranging from science to the arts. Winners are due to collect 50,000 euros ($71,870) each at the awards ceremony in October, and a statue by Catalan artist Joan Miro."

Det är väl bara att gratulera och hoppas att Cohen får läsare som annars bara betraktat honom som artist, även om nu prismotiveringen betonar att hans poesi och musik är en sammansmält enhet. Det är ändå ingen ursäkt för att man ska glömma hans romaner och diktsamlingar.

Vill du se dokumentären Bird on Wire - som är lika delar samtal och sånger från förr - så finns den här.

Foto: Astrid Nydahl.

Minimalt igen. Fast äldre.

Elisabeth Barret började på 1840-talet läsa Robert Browning. För att fatta mig kort säger jag bara att de så småningom möttes och Browning visade kärlek för henne, och det var då (1847) hon skrev sitt kanske mest kända verk, Sonnets from the Portuguese.

Hon var starkt påverkad av Portugals nationalskald Luís de Camões verk. Boken, inköpt av en Ida H. Cooke den 14 juni 1918, finns i en av mina poesihyllor. Det är, till skillnad från den förra miniatyren jag visade i bloggen, en bok som befinner sig i långt gånget förfall. Särskilt omslaget påminner om nattfjärilens vingar, de som pulveriseras om man tar på dem.

Boken köptes i London på 1990-talet för ett enda pund. Jag fick den som gåva av en människa som kände mitt intresse för Portugal. Det som kittlat min fantasi mest med denna bok, är att någon (kvinnan som köpte boken 1918?) skrivit i den.

På sidan 26 finns en blyertsanteckning som är svårtydd, men som i sammanhanget tycks vara en privat tolkning av en rad i sonetten: ”To love me also in silence, with thy soul”.

Ack, om bara antikvariaten finns på nätet i framtiden, hur ska man då kunna rota fram en sådan liten pärla i en hylla eller låda? Det kommer man endast att kunna göra om man från början vet exakt vad man söker. Jag kan inte erinra mig att jag besökt antikvariat särskilt många gånger med en sådan tanke. Besöken har varit lika slumpvisa som fynden (och bortsett från miniatyrer så är det nog Norstedts Panterserie som givit mig de viktigaste böckerna, då jag på olika Malmöantikvariat fann mer än en handfull av dessa, inte minst östtyska och polska titlar).

söndag 5 juni 2011

Vad är en grundlag värd?

Idag firar man i Danmark. Eller, tja, man borde göra det. Det är Grundlagsdagen nämligen. Man kan där läsa detta:

Den lovgivende magt er hos kongen og Folketinget i forening.
- Danmarks Riges Grundlov, kap 1, §3

Är det så? Är det Folketinget som är den yttersta, lagstiftande makten? Under rubriken "Nu kan det sägas" kunde man sortera in dagens text från Information:

"Grundlæggende har Folketinget tre opgaver: De beslutter, hvem der skal danne regering efter et valg, de agerer kontrolinstans over for regeringen kalder ministre i samråd og stiller spørgsmål og endelig skal de give landet love. Det er særligt det sidste, der har været grundtanken, men det er altså også den funktion, der er gledet folketingspolitikerne af hænde."

Alldeles nyligen frågade jag en ekonomiskt/politiskt kunnig medbloggare hur han såg på det som medierna kallat "statskonkurs" som en hotfullt scenario i Grekland och andra EU-medlemsstater som befinner sig i djup ekonomisk kris. Han svarade att en stat naturligtvis inte kan gå i konkurs, men också bl.a. att ökad överstatlighet skulle möjliggöra bättre lösningar inom unionen. Det har han säkert alldeles rätt i.

Ända sedan Portugal gick in i valutaunionen och införde euron har jag undrat hur det nya landet egentligen byggts. Hur kunde man i Portugal plötsligt hamna i prisnivåer jämförbara med nordeuropeiska? Följde lönerna med i den förändringen? Och till syvende och sist: Var inte alltsammans ett luftslott? Det varken ville eller vågade jag tro.

Jag hade illusionen att euron som gemensam valuta kunde ge oss bättre någorlunda likvärdiga, nationella villkor, och därför röstade jag också ja till euron. Det senaste valet i Finland fick mig att tänka tanken att majoriteten idag kanske hellre röstat nej. Eller är motsättningen mellan de mer eller mindre bankrutta länderna (Portugal, Grekland, Spanien, Irland) och resten av Europa idag sådana att de flesta menar att man måste lämna skeppet innan det sjunker?

Om man läser artikeln i Information oroas man kanske istället över det faktum att de nationella parlamenten redan nu har för lite att säga till om. Det är naturligtvis giltigt också i Sverige. Hur ser alternativen ut? Är det antingen-eller som gäller?

Läs hela artikeln här, den säger något viktigt om vår tid och våra europeiska nationers gemensamma problem.