Nietzsche: ur Morgonrodnad. Tankar om de moraliska fördomarna (Symposion, översättning av Peter Handberg). Foto: Ulrika W.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
lördag 11 juni 2011
Om lycka, på Nietzsches sätt.
Nietzsche: ur Morgonrodnad. Tankar om de moraliska fördomarna (Symposion, översättning av Peter Handberg). Foto: Ulrika W.
När lördagen kom...
Uppdragen med rötterna?
Å nej, rötterna finns kvar, sega, sura och tröga. Men utan rötterna finns varken det förflutna eller det kommande. Jag äter tid som andra äter bakelser. De är inte ens söta, de är sega, sura och tröga. Det kommande är mycket likt det förflutna: krig, terror, hat och mellanmänskliga strider.
Foto från Hangö i Finland, Ulrika W.
fredag 10 juni 2011
Arne Lundgren (1925-2011)
Här finns en fin minnestext, samt en länk till den musik som framfördes vid dagens begravning.
Hur hedra minnet av Arne Lundgren? Jag gör det med att visa några av alla de böcker han utgivit (om du klickar på bokomslagen kan du läsa texterna). Han hade också ett eget författarskap, men jag koncentrerar mig här på det portugisiska (det han översatte av andra portugisiskspråkiga länders författare finns alltså inte med här, inte heller det han översatte från andra språk.)
Om böckerna går att få tag på vet jag inte. Men man kan alltid söka antikvariskt.
Livet, Lisboa, Pessoa
Jag läser Orons bok igen, det är en bok som i små portioner kan ledsaga vilken annan läsning som helst och infoga den i ett sammanhang. Pessoas prosa är något jag föredrar framför poesin. Inte för att jag skulle underskatta poesin, utan för att prosan talar direktare till mig, om högt och lågt.
I Lissabon fann jag 1993 den märkvärdiga foto-biografin över Pessoa. Den var redan då trasig och jag fick den för en billig penning. Den hade tillhört Gulbenkianstiftelsen - deras exlibris sitter fortfarande kvar i den - men sedan bläddrats trasig på Portuguese Cultural Center i Waterbury, Connecticut. Det är en svindlande tanke: hur många människor har före mig, i Portugal och USA läst eller bläddrar i denna bok? Vem var de, varför befann de sig på den plats där boken låg?
UPPDATERING 12:06
Jag får just veta att en av de främsta introduktörerna och översättarna av portugisisk litteratur, inklusive Pessoa, Arne Lundgren, som jag haft mycket kontakt med genom åren, har avlidit, och att han begravs idag. Här såg jag det. Lundgren har hjälpt mig med översättningar och han har medverkat i de sammanhang där jag publicerat litteratur både från Portugal och Brasilien. En stor lusofon människa är borta.
UPDATERING 2, 12:59
En av mina läsare, Anna i Porto, skriver detta i kommentarfältet: "På Camões dag, det är en begravning som anstår en lusofon. Det var intressant att få veta mer om honom; jag känner honom bara som namnet bakom översättningar och sammanställningar. Låt oss hedra honom med Fernando Lopes-Graça. Något som inte smeker alltför mycket medhårs."
torsdag 9 juni 2011
Jan Karski - uppfordrande påminnelse om de mänskliga villkoren i krig och fred.
Vem var denne Jan Karski? Han var polack. Född i Polen 1914, avliden i USA år 2000. Han var patriot, katolik och så småningom medlem av motståndsrörelsen (samt exilregeringens kurir). Han besökte judiska getton och dödsläger, förklädd till vakt. Han skrev ner vad han sett, gjorde det till rapporter och sände dem till den polska exilregeringen i London.
Så småningom mötte han en mängd inflytelserika personer i den engelsktalande världen - allt från politiker till fria intellektuella - för att få dem att förstå vad som under den nazistiska regimen hände med den europeiska judenheten. Han talade för döva öron. Ingen (eller de viktigaste personerna) tog honom på allvar. Och tog man honom på allvar var det inget man kunde göra.
När jag tänker på hur NATO just nu ingriper i Libyen för att (med tveksamt resultat hittills) hejda den libyska regimens krigsmaskin, slår det mig att de allierade under andra världskriget inte bombade järnvägslinjerna i Tyskland och Polen, vilket kunde ha hejdat de oändliga transporterna till dödslägren och därmed ha räddat miljoner människor undan en säker död. Varför?
Jag har nu fått boken med posten. Om inte förr så hoppas jag få svar på några av mina frågor med hjälp av Karskis rapporter. Det får bli sommarens läsning, och därmed ett verksamt motgift mot tidens allt mer vulgära och aggressiva rop, fyllda av hat, hot och avgrundsparoller. Karski får stå som den här sommarens symbol för något annat, bland annat det slags patriotism som har sin grund i värderingar jag kan skriva under på.
Den första recensionen av hans bok i TLS, den 19 maj 1945, skriven av
R. D. Charques började så här:
The most exciting records of underground activity in Nazi-occupied Europe have not always given the impression of being the most strictly truthful. Mr Karski's account in this book of the underground movement in Poland has excitement enough and to spare and at the same time bears a stamp of complete and sober veracity. Obviously there were good reasons at the time he was writing the book why he could not reveal all that he knew. More important still there was a great deal that he did not know. The structure of the Polish underground being what it was, anything like an exhaustive picture is at present out of the question, Mr Karski observes. But his is probably the fullest and most persuasive personal account that we have yet had of the movement, of its organization and activities as a virtual "secret State".
Eftersom inte hela omslaget fick plats i min scanner, vill jag citera bokens baksidestext:
“I know that many people will not believe me, will not be able to believe me, will think that I exaggerate or invent. But I saw it.
onsdag 8 juni 2011
Libyen - igen.
Får jag påminna om mina Libyentexter? De som finns här i bloggen hittar du på följande platser: här, här, här, här, här här och här.
Foto: Thomas Nydahl, Benghazi 1980-talet.
Helveteshålet.
Foto: Ulrika W.
tisdag 7 juni 2011
Möten i solen
Det är en sådan magisk dag idag. Överallt vänliga och milda människor. Caféer och restauranger fyllda utmed trottoarerna. I gränderna luktar det Lissabon. Solvärmen av balkansnitt.
Uppe och lämnade prover eftersom jag fått efterverkningar av förgiftningen i april. När jag satte mig på bussen fick jag se pappa igen. Han hade sin fina gråblå kortärmade skjorta på sig.
Det var mig själv jag såg i bussens speglar. Jag är han nu. Lika åldrande och lika trött som han var, klädd i hans skjorta, matad av infektioner och kroniska sjukdomar, lätt abstinent och med en obeskrivlig längtan dunkande i bröstet, en längtan jag måste lämna obesvarad eftersom den skulle skada både kropp och själ.
Men jag är den siste som klagar. Idag är det ren magi att vara människa.
Foto: Ulrika W.
Två solblekta miniatyrer.
måndag 6 juni 2011
Leonard Cohen prisad i Spanien för sitt författarskap
Leonard Cohen har fått det som anses vara Spaniens finaste pris för icke-spanskspråkiga författare.Juryn för Principe de Asturias Foundation säger att han får priset "for a literary work which has influenced three generations around the world by creating a sentimental imagery in which poetry and music are melded into an unchanging worth."
Vidare från israeliska dagstidningen Haaretz:
"Cohen beat a field of 32 from countries including Argentina, France, Austria, Mexico and Britain. Past winners include German Nobel Laureate Guenther Grass and U.S. playwright Arthur Miller. The Asturias Foundation awards eight prizes every year for fields ranging from science to the arts. Winners are due to collect 50,000 euros ($71,870) each at the awards ceremony in October, and a statue by Catalan artist Joan Miro."
Det är väl bara att gratulera och hoppas att Cohen får läsare som annars bara betraktat honom som artist, även om nu prismotiveringen betonar att hans poesi och musik är en sammansmält enhet. Det är ändå ingen ursäkt för att man ska glömma hans romaner och diktsamlingar.
Vill du se dokumentären Bird on Wire - som är lika delar samtal och sånger från förr - så finns den här.
Foto: Astrid Nydahl.
Minimalt igen. Fast äldre.
Hon var starkt påverkad av Portugals nationalskald Luís de Camões verk. Boken, inköpt av en Ida H. Cooke den 14 juni 1918, finns i en av mina poesihyllor. Det är, till skillnad från den förra miniatyren jag visade i bloggen, en bok som befinner sig i långt gånget förfall. Särskilt omslaget påminner om nattfjärilens vingar, de som pulveriseras om man tar på dem.
söndag 5 juni 2011
Vad är en grundlag värd?
Idag firar man i Danmark. Eller, tja, man borde göra det. Det är Grundlagsdagen nämligen. Man kan där läsa detta:Den lovgivende magt er hos kongen og Folketinget i forening.
- Danmarks Riges Grundlov, kap 1, §3
Är det så? Är det Folketinget som är den yttersta, lagstiftande makten? Under rubriken "Nu kan det sägas" kunde man sortera in dagens text från Information:
"Grundlæggende har Folketinget tre opgaver: De beslutter, hvem der skal danne regering efter et valg, de agerer kontrolinstans over for regeringen kalder ministre i samråd og stiller spørgsmål og endelig skal de give landet love. Det er særligt det sidste, der har været grundtanken, men det er altså også den funktion, der er gledet folketingspolitikerne af hænde."
Alldeles nyligen frågade jag en ekonomiskt/politiskt kunnig medbloggare hur han såg på det som medierna kallat "statskonkurs" som en hotfullt scenario i Grekland och andra EU-medlemsstater som befinner sig i djup ekonomisk kris. Han svarade att en stat naturligtvis inte kan gå i konkurs, men också bl.a. att ökad överstatlighet skulle möjliggöra bättre lösningar inom unionen. Det har han säkert alldeles rätt i.
Ända sedan Portugal gick in i valutaunionen och införde euron har jag undrat hur det nya landet egentligen byggts. Hur kunde man i Portugal plötsligt hamna i prisnivåer jämförbara med nordeuropeiska? Följde lönerna med i den förändringen? Och till syvende och sist: Var inte alltsammans ett luftslott? Det varken ville eller vågade jag tro.
Jag hade illusionen att euron som gemensam valuta kunde ge oss bättre någorlunda likvärdiga, nationella villkor, och därför röstade jag också ja till euron. Det senaste valet i Finland fick mig att tänka tanken att majoriteten idag kanske hellre röstat nej. Eller är motsättningen mellan de mer eller mindre bankrutta länderna (Portugal, Grekland, Spanien, Irland) och resten av Europa idag sådana att de flesta menar att man måste lämna skeppet innan det sjunker?
Om man läser artikeln i Information oroas man kanske istället över det faktum att de nationella parlamenten redan nu har för lite att säga till om. Det är naturligtvis giltigt också i Sverige. Hur ser alternativen ut? Är det antingen-eller som gäller?
Läs hela artikeln här, den säger något viktigt om vår tid och våra europeiska nationers gemensamma problem.
Minimal bokkonst.
Inför nationaldagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
