fredag 10 juni 2011

Livet, Lisboa, Pessoa

“Livet är vår uppfattning av det” säger Fernando Pessoa. Illusionen av ägande är kanske den största och mest bedrägliga, eftersom vi bara “äger våra egna intryck”.

Jag läser Orons bok igen, det är en bok som i små portioner kan ledsaga vilken annan läsning som helst och infoga den i ett sammanhang. Pessoas prosa är något jag föredrar framför poesin. Inte för att jag skulle underskatta poesin, utan för att prosan talar direktare till mig, om högt och lågt.

I Lissabon fann jag 1993 den märkvärdiga foto-biografin över Pessoa. Den var redan då trasig och jag fick den för en billig penning. Den hade tillhört Gulbenkianstiftelsen - deras exlibris sitter fortfarande kvar i den - men sedan bläddrats trasig på Portuguese Cultural Center i Waterbury, Connecticut. Det är en svindlande tanke: hur många människor har före mig, i Portugal och USA läst eller bläddrar i denna bok? Vem var de, varför befann de sig på den plats där boken låg?

“När jag först kom till Lisssabon…” skriver Pessoa, “hörde jag ofta hur någon i våningen ovanpå spelade skalor på piano” - och det får mig att minnas min första resa dit, det var i april 1983, världen var ännu ung, fascismen låg alldeles bakom oss och optimismen var alldeles obefogat stor, i Lissabon som i andra europeiska städer.

UPPDATERING 12:06

Jag får just veta att en av de främsta introduktörerna och översättarna av portugisisk litteratur, inklusive Pessoa, Arne Lundgren, som jag haft mycket kontakt med genom åren, har avlidit, och att han begravs idag. Här såg jag det. Lundgren har hjälpt mig med översättningar och han har medverkat i de sammanhang där jag publicerat litteratur både från Portugal och Brasilien. En stor lusofon människa är borta.

UPDATERING 2, 12:59

En av mina läsare, Anna i Porto, skriver detta i kommentarfältet: "På Camões dag, det är en begravning som anstår en lusofon. Det var intressant att få veta mer om honom; jag känner honom bara som namnet bakom översättningar och sammanställningar. Låt oss hedra honom med Fernando Lopes-Graça. Något som inte smeker alltför mycket medhårs."

torsdag 9 juni 2011

Jan Karski - uppfordrande påminnelse om de mänskliga villkoren i krig och fred.

Jan Karski är en människa man borde skänka en tacksamhetens tanke. Redan 1944 utkom i USA hans bok Story of a Secret State. Nu finns den i Penguin Classics, en nyutgåva som bland annat innehåller en mängd viktiga dokument som för första gången översatts till engelska.

Vem var denne Jan Karski? Han var polack. Född i Polen 1914, avliden i USA år 2000. Han var patriot, katolik och så småningom medlem av motståndsrörelsen (samt exilregeringens kurir). Han besökte judiska getton och dödsläger, förklädd till vakt. Han skrev ner vad han sett, gjorde det till rapporter och sände dem till den polska exilregeringen i London.

Så småningom mötte han en mängd inflytelserika personer i den engelsktalande världen - allt från politiker till fria intellektuella - för att få dem att förstå vad som under den nazistiska regimen hände med den europeiska judenheten. Han talade för döva öron. Ingen (eller de viktigaste personerna) tog honom på allvar. Och tog man honom på allvar var det inget man kunde göra.

När jag tänker på hur NATO just nu ingriper i Libyen för att (med tveksamt resultat hittills) hejda den libyska regimens krigsmaskin, slår det mig att de allierade under andra världskriget inte bombade järnvägslinjerna i Tyskland och Polen, vilket kunde ha hejdat de oändliga transporterna till dödslägren och därmed ha räddat miljoner människor undan en säker död. Varför?

Jag har nu fått boken med posten. Om inte förr så hoppas jag få svar på några av mina frågor med hjälp av Karskis rapporter. Det får bli sommarens läsning, och därmed ett verksamt motgift mot tidens allt mer vulgära och aggressiva rop, fyllda av hat, hot och avgrundsparoller. Karski får stå som den här sommarens symbol för något annat, bland annat det slags patriotism som har sin grund i värderingar jag kan skriva under på.

Jan Karski, som ung och som gammal.

Den första recensionen av hans bok i TLS, den 19 maj 1945, skriven av
R. D. Charques började så här:

The most exciting records of underground activity in Nazi-occupied Europe have not always given the impression of being the most strictly truthful. Mr Karski's account in this book of the underground movement in Poland has excitement enough and to spare and at the same time bears a stamp of complete and sober veracity. Obviously there were good reasons at the time he was writing the book why he could not reveal all that he knew. More important still there was a great deal that he did not know. The structure of the Polish underground being what it was, anything like an exhaustive picture is at present out of the question, Mr Karski observes. But his is probably the fullest and most persuasive personal account that we have yet had of the movement, of its organization and activities as a virtual "secret State".

Eftersom inte hela omslaget fick plats i min scanner, vill jag citera bokens baksidestext:

“I know that many people will not believe me, will not be able to believe me, will think that I exaggerate or invent. But I saw it.

onsdag 8 juni 2011

Libyen - igen.

Kaddafis radiotal igår (i samband med att han mötte ett antal klanledare) och det faktum att Misrata åter angrips av hans styrkor kanske indikerar att kriget går in i ett nytt skede. Och det mullrar i NATO-leden, alla tycks inte lika ivriga att vara med i bombkriget.

Får jag påminna om mina Libyentexter? De som finns här i bloggen hittar du på följande platser: här, här, här, här, här här och här.

Foto: Thomas Nydahl, Benghazi 1980-talet.

Helveteshålet.

Det är alltid lätt att falla ner i helveteshålet, men för den som vill upp igen ges det ingen som helst hjälp. Nej, jag har själv inte fallit ner där (just nu), men jag kom att tänka på detta när jag begrundade några andra människors öden. Det tycks vara något av en naturlag att förloraren är dömd att förlora resten av sitt liv. Allt hon tar i blir aska och damm, allt hon vill och längtar är ouppnåeligt. Kan någon utanför bidra med en lösning? Kanske temporärt men inte för en avgörande förändring. Det är den enda slutsats jag kan dra efter femtionio år i livet, omskakad av både det ena och det andra, nära mitt eget liv eller alldeles runt hörnet.

Foto: Ulrika W.

tisdag 7 juni 2011

Möten i solen

Idag mötte jag min pappa på stan. Han dog för två år sedan. Men jag är säker på att jag mötte honom. Kände igen ryggens lätt krökta form, ansiktet, skägget, allt var så välbekant att det inte gick att ta fel. Sättet att vemodigt le mot omgivningen, glasögonen, klädseln.

Det är en sådan magisk dag idag. Överallt vänliga och milda människor. Caféer och restauranger fyllda utmed trottoarerna. I gränderna luktar det Lissabon. Solvärmen av balkansnitt.

Uppe och lämnade prover eftersom jag fått efterverkningar av förgiftningen i april. När jag satte mig på bussen fick jag se pappa igen. Han hade sin fina gråblå kortärmade skjorta på sig.

Det var mig själv jag såg i bussens speglar. Jag är han nu. Lika åldrande och lika trött som han var, klädd i hans skjorta, matad av infektioner och kroniska sjukdomar, lätt abstinent och med en obeskrivlig längtan dunkande i bröstet, en längtan jag måste lämna obesvarad eftersom den skulle skada både kropp och själ.

Men jag är den siste som klagar. Idag är det ren magi att vara människa.

Foto: Ulrika W.

Två solblekta miniatyrer.

Författaren Anne-Marie Berglund är inte bara en prosans och poesins mästare, hon ägnar sig också åt foto- och bildkonst. Om ni bortser ifrån att jag av misstag solblekt dessa två små böcker, så får ni se exempel på hur hon gör bokomslag. Det skenbart skissartade blir också den slutliga versionen som går i tryck, och på flera av sina egna böcker har hon använt denna teknik. Här är det två utgåvor från Minerva av Olof von Dalin och Lars Wivallius hon gjort omslag till. Jag tycker mycket om den här lekfullheten. Den ger böckerna en karaktär, den gör mig nyfiken. Särskilt idag, när allt fler böcker liknar heminredningskataloger.

måndag 6 juni 2011

Leonard Cohen prisad i Spanien för sitt författarskap

Leonard Cohen har fått det som anses vara Spaniens finaste pris för icke-spanskspråkiga författare.

Juryn för Principe de Asturias Foundation säger att han får priset "for a literary work which has influenced three generations around the world by creating a sentimental imagery in which poetry and music are melded into an unchanging worth."

Vidare från israeliska dagstidningen Haaretz:

"Cohen beat a field of 32 from countries including Argentina, France, Austria, Mexico and Britain. Past winners include German Nobel Laureate Guenther Grass and U.S. playwright Arthur Miller. The Asturias Foundation awards eight prizes every year for fields ranging from science to the arts. Winners are due to collect 50,000 euros ($71,870) each at the awards ceremony in October, and a statue by Catalan artist Joan Miro."

Det är väl bara att gratulera och hoppas att Cohen får läsare som annars bara betraktat honom som artist, även om nu prismotiveringen betonar att hans poesi och musik är en sammansmält enhet. Det är ändå ingen ursäkt för att man ska glömma hans romaner och diktsamlingar.

Vill du se dokumentären Bird on Wire - som är lika delar samtal och sånger från förr - så finns den här.

Foto: Astrid Nydahl.

Minimalt igen. Fast äldre.

Elisabeth Barret började på 1840-talet läsa Robert Browning. För att fatta mig kort säger jag bara att de så småningom möttes och Browning visade kärlek för henne, och det var då (1847) hon skrev sitt kanske mest kända verk, Sonnets from the Portuguese.

Hon var starkt påverkad av Portugals nationalskald Luís de Camões verk. Boken, inköpt av en Ida H. Cooke den 14 juni 1918, finns i en av mina poesihyllor. Det är, till skillnad från den förra miniatyren jag visade i bloggen, en bok som befinner sig i långt gånget förfall. Särskilt omslaget påminner om nattfjärilens vingar, de som pulveriseras om man tar på dem.

Boken köptes i London på 1990-talet för ett enda pund. Jag fick den som gåva av en människa som kände mitt intresse för Portugal. Det som kittlat min fantasi mest med denna bok, är att någon (kvinnan som köpte boken 1918?) skrivit i den.

På sidan 26 finns en blyertsanteckning som är svårtydd, men som i sammanhanget tycks vara en privat tolkning av en rad i sonetten: ”To love me also in silence, with thy soul”.

Ack, om bara antikvariaten finns på nätet i framtiden, hur ska man då kunna rota fram en sådan liten pärla i en hylla eller låda? Det kommer man endast att kunna göra om man från början vet exakt vad man söker. Jag kan inte erinra mig att jag besökt antikvariat särskilt många gånger med en sådan tanke. Besöken har varit lika slumpvisa som fynden (och bortsett från miniatyrer så är det nog Norstedts Panterserie som givit mig de viktigaste böckerna, då jag på olika Malmöantikvariat fann mer än en handfull av dessa, inte minst östtyska och polska titlar).

söndag 5 juni 2011

Vad är en grundlag värd?

Idag firar man i Danmark. Eller, tja, man borde göra det. Det är Grundlagsdagen nämligen. Man kan där läsa detta:

Den lovgivende magt er hos kongen og Folketinget i forening.
- Danmarks Riges Grundlov, kap 1, §3

Är det så? Är det Folketinget som är den yttersta, lagstiftande makten? Under rubriken "Nu kan det sägas" kunde man sortera in dagens text från Information:

"Grundlæggende har Folketinget tre opgaver: De beslutter, hvem der skal danne regering efter et valg, de agerer kontrolinstans over for regeringen kalder ministre i samråd og stiller spørgsmål og endelig skal de give landet love. Det er særligt det sidste, der har været grundtanken, men det er altså også den funktion, der er gledet folketingspolitikerne af hænde."

Alldeles nyligen frågade jag en ekonomiskt/politiskt kunnig medbloggare hur han såg på det som medierna kallat "statskonkurs" som en hotfullt scenario i Grekland och andra EU-medlemsstater som befinner sig i djup ekonomisk kris. Han svarade att en stat naturligtvis inte kan gå i konkurs, men också bl.a. att ökad överstatlighet skulle möjliggöra bättre lösningar inom unionen. Det har han säkert alldeles rätt i.

Ända sedan Portugal gick in i valutaunionen och införde euron har jag undrat hur det nya landet egentligen byggts. Hur kunde man i Portugal plötsligt hamna i prisnivåer jämförbara med nordeuropeiska? Följde lönerna med i den förändringen? Och till syvende och sist: Var inte alltsammans ett luftslott? Det varken ville eller vågade jag tro.

Jag hade illusionen att euron som gemensam valuta kunde ge oss bättre någorlunda likvärdiga, nationella villkor, och därför röstade jag också ja till euron. Det senaste valet i Finland fick mig att tänka tanken att majoriteten idag kanske hellre röstat nej. Eller är motsättningen mellan de mer eller mindre bankrutta länderna (Portugal, Grekland, Spanien, Irland) och resten av Europa idag sådana att de flesta menar att man måste lämna skeppet innan det sjunker?

Om man läser artikeln i Information oroas man kanske istället över det faktum att de nationella parlamenten redan nu har för lite att säga till om. Det är naturligtvis giltigt också i Sverige. Hur ser alternativen ut? Är det antingen-eller som gäller?

Läs hela artikeln här, den säger något viktigt om vår tid och våra europeiska nationers gemensamma problem.

Minimal bokkonst.

När jag får böcker för recension händer det allt oftare att de är så illa gjorda att de faller sönder vid första läsningen. Då går jag bakåt i tiden och funderar över vad bokkonst är. Den här lilla volymen, bara snäppet större än en tändsticksask måste ha lästs tusentals gånger. Den kommer inte att falla sönder i min generation, förmodligen inte ens i mina barnbarns.

Jag fick The Songs of Burns av min son för exakt tio år sedan. Trots att den stått exponerad för ljus och damm sedan dess håller den stånd mot tidens och livets nötningar. Att hålla den i handen är som att kittlas av en fjäder.

Kanske är jag ändå mest fascinerad av att Signe Petersson köpte den i London, i april 1926.

Inför nationaldagen.

Vi lever i landet där man firade Svenska flaggans dag. Nu lever vi i landet där man rödfärgat i almanackan och säger sig högtidlighålla nationaldagen. Det ger jag inte mycket för. En monark och en statsminister försöker framkalla ett allvar. Det är dömt att misslyckas. Därför tar jag tillfället i akt att visa en text ur en bok jag utgav 1987 tillsammans med poeten Bengt Berg och konstnären Leif Nelson. Den hette I hundens tecken och det var bokklubben Bra lyrik som stod för den stora upplagan medan förlaget Kalejdoskop stod för den mindre. Klicka på bilderna för att läsa texten.

lördag 4 juni 2011

Coetzee, Brodsky och optimismen.

“Diktargestaltens prestige i Ryssland efter Pusjkin, de stora poeternas roll som föredömen i att hålla den individuella integritetens låga vid liv under den mörka stalintiden, liksom djupt rotade traditioner att läsa och memorera dikter, billiga utgåvor av klassikerna och den nästintill heliga status som förbjudna texter hade under samizdatfasen - dessa och andra faktorer bidrog till att det i Ryssland, före den stora islossningen under 1990-talet, fanns en stor, hängiven och kunnig publik för poesi (…) Brodskys största prestation, säger poeten Olga Sedakova, var att han 'satte punkt vid slutet för den sovjetiska litterära epoken'. Detta gjorde han genom att i den ryska litteraturen återinföra en kvalitet som i optimismens namn krossats av den sovjetiska kulturindustrin: en tragisk livsuppfattning.”

Ur essän om Joseph Brodsky i J.M. Coetzees bok Främmande stränder. Texter om litteratur (Nya Doxa, översättning av Jim Jakobsson).

Foto: Ulrika W.

Det Coetzee med hjälp av Sedakova här pekar på kunde vara giltigt för hela den västerländska litteraturen av idag. I samma ögonblick som konsumismen segrar efter andra världskriget och därmed blir den ideologi som intimt förbinds med den framstegsoptimism som lovar mer, fler och större åt alla (eller “ökad jämlikhet” som man i statsbärande socialdemokrati formulerade det) omöjliggörs inte bara den tragiska livsuppfattning, varje försök att ifrågasätta den förhärskande ideologin stämplas som farlig svartsyn och pessimism. Hur lång tid tog det innan realiteterna hann ifatt utvecklingen? Om vi säger att konsumismen får sitt stora genombrott under tidigt 1950-tal så är det inte lång tid fram till dess att ifrågasättandet tar sig uttryck i miljörörelser, filosofer och författare som formulerar en alternativ livssyn. I en diktatur som den sovjetiska kunde Brodsky bidra till en filosofi som inte för en sekund satte någon lit till den kommunistiska propagandans solskensparoller. I en demokrati måste samma ifrågasättande formuleras, om och om igen, för att det ska bli möjligt att bryta konsumismens dominans.

Östen Warnerbring, Kvällsposten, Sundsturarna, Piraten och jag.

Det fanns ett gäng Malmöpågar som alla hade något slags konstnärlig ådra. Pappa, Gösta Nydahl (1925-2008) introducerade mig för några av dem. Leif Uvemark (1939-1996), Leif Smokerings Andersson (1925-1999), konstnären Max Walter Svanberg (1912-1994), skulptören Thure Thörn (1918-2005).

Två av dem djupt förankrade i jazzens storbandstradition. Uvemark en lysande trumpetare. Den andre Leif blev Smokerings med hela svenska folket. Hans veckovis återkommande radioprogram hade många lyssnare. Jag lärde mig älska den äldre jazzen och jag fick en fin Duke Ellington-LP av honom. De är alla borta, också Max Walter, en av de stora imaginisterna.

Thörn var säkert en fin skulptör (och stridbar företrädare för skånska konstnärer) men jag minns att jag som barn blev rädd för honom, han bullrade. Så fanns det en lite yngre man, född 1934 i Malmö, alldeles i samma kvarter som Uvemark och i samma generation som han, som sjöng schlagers. Du måste köpa dig en tyrolerhatt, ack ja. Men han hade en annan sida. Få minns att han turnerade med Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström. När han blev äldre fann han också en djupare ådra i visans tradition.

Först då kom jag i kontakt med honom. Jag hade sedan många år bevakat danskt kulturliv för Kvällspostens kultursida. Östen Warnerbring, så hette artisten, sände mig glada rop om att jag skulle fortsätta, eftersom KvP var den enda tidning som hade en kultursida “anpassad för turare i Helsingborg."

Östens mail till kollegorna, en snabbt gjord avskrift av min recension i Kvällsposten. Klicka så kan du läsa texten.

Nå, jag fick förhandslyssna på Östens skiva Piraten, Bombi Bitt och jag. Som framgår av den avskrift (med egna stav- och tolkningsfel som tack och lov inte fanns i tidningen) som Östen gjorde av min recension och skickade till de medverkande musikerna, var jag mycket entusiastisk. Är så än idag (även om jag skulle ha avstått en och annan frasfrenesi). Det är en mycket fin skiva. Den kom 2003.

Och brevet här intill, med bild och allt, fick jag som tack av Östen. Nu är också han borta. Han avled direkt efter en konsert på en turistanläggning på Kanarieöarna i januari 2006. Det är fem år sedan redan. Ungefär samtidigt hoppade jag av Kvällsposten som förvandlats till en lokalvariant av Sveriges värsta kvällstidning, Expressen.

Ja. De är alla borta. Också Cornelis och Fred. När jag rotar bland böcker och skivor så ser jag hur många skånska konstnärsvänner och bekanta jag haft genom åren. Några av dem finns fortfarande kvar, vi ringer varandra ibland (en av dem känner jag sedan hundra år, han är malmöit som jag och öppnar alltid med orden: "Hallå Thomas, käre påg"), vi skickar väl mail och finns i varandras tankar. Men hur länge till? Nog känner jag att allt närmar sig fullbordan.

Klicka på bilderna för läsbara versioner.

fredag 3 juni 2011

Danskt och lärorikt.

Bekantskaper och vänskaper i livet har gjort att jag samlat på mig en del intressanta tryck från andra halvan av nittonhundratalet. Dansk historia har av olika skäl alltid varit av stort intresse för mig, och skånska judar jag träffat har - av uppenbara skäl - haft en del sådant material i hyllor och skokartonger. När man idag diskuterar Danmark som om landet var ett slags smitthärd finns det skäl att se efter hur det förhåller sig.

Några intressanta publikationer som jag har här hemma är den tidiga Information (som blev motståndsrörelsens tidning på vägar som jag inte ska utreda här, och som än idag är en kvalitetsmedveten men ack så politiskt korrekt morgontidning) från åren alldeles efter ockupationen, samt Danske Tidende som grundades 1943 och alltså fungerade som ett informationsblad under de sista krigs- och ockupationsåren. I det nummer jag visar här ovan skrev man alltså redan i september 1944: “Afgørelsens Dag er nær. Frihedskampen vender sit Ansigt mod den endelige Opgør.”

Det danska folket vet vad främmande makters ockupation innebär, och även om nu motståndsrörelsen inte alls var så stor som många hävdat efter 1945, så finns det många skäl att studera dokumenten från den tiden. Kanske kan man lära något som äger giltighet idag, utan att för den skull förfalla till aggressiv nationalism. Ställde man sig frågan om vad som hotade friheten och oberoendet under andra världskriget (och gudarna ska veta att inte alla gav samma svar på den frågan, alltför många hoppades bli “befriade” av Röda Armén), så kan man ställa samma fråga idag. Jag ser det som ett friskhetstecken att svaren ser olika ut. Och det är just det jag uppskattar i den danska offentligheten: en frejdig, tidvis hård, men för det mesta öppen diskussion. Mer än en gång har jag haft anledning fråga mig om svenskarna i någon större utsträckning skulle delta i en motståndsrörelse. Jag tror inte det. Kanske skulle vi svära bakom fördragna gardiner, men inte mer. “Det kommer bättre tider”, skulle det heta.

Här hemma har vi dessutom vant oss vid att uttala kontroversiella hållningar i garderoben, helst när den är mörklagd. Kanske är det just därför jag har så svårt att acceptera mörkläggning i fredstid. Mörkläggning, åsiktsdiktatur och politisk konsensus är rena råttgiftet för en fri nation.