tisdag 7 juni 2011

Två solblekta miniatyrer.

Författaren Anne-Marie Berglund är inte bara en prosans och poesins mästare, hon ägnar sig också åt foto- och bildkonst. Om ni bortser ifrån att jag av misstag solblekt dessa två små böcker, så får ni se exempel på hur hon gör bokomslag. Det skenbart skissartade blir också den slutliga versionen som går i tryck, och på flera av sina egna böcker har hon använt denna teknik. Här är det två utgåvor från Minerva av Olof von Dalin och Lars Wivallius hon gjort omslag till. Jag tycker mycket om den här lekfullheten. Den ger böckerna en karaktär, den gör mig nyfiken. Särskilt idag, när allt fler böcker liknar heminredningskataloger.

måndag 6 juni 2011

Leonard Cohen prisad i Spanien för sitt författarskap

Leonard Cohen har fått det som anses vara Spaniens finaste pris för icke-spanskspråkiga författare.

Juryn för Principe de Asturias Foundation säger att han får priset "for a literary work which has influenced three generations around the world by creating a sentimental imagery in which poetry and music are melded into an unchanging worth."

Vidare från israeliska dagstidningen Haaretz:

"Cohen beat a field of 32 from countries including Argentina, France, Austria, Mexico and Britain. Past winners include German Nobel Laureate Guenther Grass and U.S. playwright Arthur Miller. The Asturias Foundation awards eight prizes every year for fields ranging from science to the arts. Winners are due to collect 50,000 euros ($71,870) each at the awards ceremony in October, and a statue by Catalan artist Joan Miro."

Det är väl bara att gratulera och hoppas att Cohen får läsare som annars bara betraktat honom som artist, även om nu prismotiveringen betonar att hans poesi och musik är en sammansmält enhet. Det är ändå ingen ursäkt för att man ska glömma hans romaner och diktsamlingar.

Vill du se dokumentären Bird on Wire - som är lika delar samtal och sånger från förr - så finns den här.

Foto: Astrid Nydahl.

Minimalt igen. Fast äldre.

Elisabeth Barret började på 1840-talet läsa Robert Browning. För att fatta mig kort säger jag bara att de så småningom möttes och Browning visade kärlek för henne, och det var då (1847) hon skrev sitt kanske mest kända verk, Sonnets from the Portuguese.

Hon var starkt påverkad av Portugals nationalskald Luís de Camões verk. Boken, inköpt av en Ida H. Cooke den 14 juni 1918, finns i en av mina poesihyllor. Det är, till skillnad från den förra miniatyren jag visade i bloggen, en bok som befinner sig i långt gånget förfall. Särskilt omslaget påminner om nattfjärilens vingar, de som pulveriseras om man tar på dem.

Boken köptes i London på 1990-talet för ett enda pund. Jag fick den som gåva av en människa som kände mitt intresse för Portugal. Det som kittlat min fantasi mest med denna bok, är att någon (kvinnan som köpte boken 1918?) skrivit i den.

På sidan 26 finns en blyertsanteckning som är svårtydd, men som i sammanhanget tycks vara en privat tolkning av en rad i sonetten: ”To love me also in silence, with thy soul”.

Ack, om bara antikvariaten finns på nätet i framtiden, hur ska man då kunna rota fram en sådan liten pärla i en hylla eller låda? Det kommer man endast att kunna göra om man från början vet exakt vad man söker. Jag kan inte erinra mig att jag besökt antikvariat särskilt många gånger med en sådan tanke. Besöken har varit lika slumpvisa som fynden (och bortsett från miniatyrer så är det nog Norstedts Panterserie som givit mig de viktigaste böckerna, då jag på olika Malmöantikvariat fann mer än en handfull av dessa, inte minst östtyska och polska titlar).

söndag 5 juni 2011

Vad är en grundlag värd?

Idag firar man i Danmark. Eller, tja, man borde göra det. Det är Grundlagsdagen nämligen. Man kan där läsa detta:

Den lovgivende magt er hos kongen og Folketinget i forening.
- Danmarks Riges Grundlov, kap 1, §3

Är det så? Är det Folketinget som är den yttersta, lagstiftande makten? Under rubriken "Nu kan det sägas" kunde man sortera in dagens text från Information:

"Grundlæggende har Folketinget tre opgaver: De beslutter, hvem der skal danne regering efter et valg, de agerer kontrolinstans over for regeringen kalder ministre i samråd og stiller spørgsmål og endelig skal de give landet love. Det er særligt det sidste, der har været grundtanken, men det er altså også den funktion, der er gledet folketingspolitikerne af hænde."

Alldeles nyligen frågade jag en ekonomiskt/politiskt kunnig medbloggare hur han såg på det som medierna kallat "statskonkurs" som en hotfullt scenario i Grekland och andra EU-medlemsstater som befinner sig i djup ekonomisk kris. Han svarade att en stat naturligtvis inte kan gå i konkurs, men också bl.a. att ökad överstatlighet skulle möjliggöra bättre lösningar inom unionen. Det har han säkert alldeles rätt i.

Ända sedan Portugal gick in i valutaunionen och införde euron har jag undrat hur det nya landet egentligen byggts. Hur kunde man i Portugal plötsligt hamna i prisnivåer jämförbara med nordeuropeiska? Följde lönerna med i den förändringen? Och till syvende och sist: Var inte alltsammans ett luftslott? Det varken ville eller vågade jag tro.

Jag hade illusionen att euron som gemensam valuta kunde ge oss bättre någorlunda likvärdiga, nationella villkor, och därför röstade jag också ja till euron. Det senaste valet i Finland fick mig att tänka tanken att majoriteten idag kanske hellre röstat nej. Eller är motsättningen mellan de mer eller mindre bankrutta länderna (Portugal, Grekland, Spanien, Irland) och resten av Europa idag sådana att de flesta menar att man måste lämna skeppet innan det sjunker?

Om man läser artikeln i Information oroas man kanske istället över det faktum att de nationella parlamenten redan nu har för lite att säga till om. Det är naturligtvis giltigt också i Sverige. Hur ser alternativen ut? Är det antingen-eller som gäller?

Läs hela artikeln här, den säger något viktigt om vår tid och våra europeiska nationers gemensamma problem.

Minimal bokkonst.

När jag får böcker för recension händer det allt oftare att de är så illa gjorda att de faller sönder vid första läsningen. Då går jag bakåt i tiden och funderar över vad bokkonst är. Den här lilla volymen, bara snäppet större än en tändsticksask måste ha lästs tusentals gånger. Den kommer inte att falla sönder i min generation, förmodligen inte ens i mina barnbarns.

Jag fick The Songs of Burns av min son för exakt tio år sedan. Trots att den stått exponerad för ljus och damm sedan dess håller den stånd mot tidens och livets nötningar. Att hålla den i handen är som att kittlas av en fjäder.

Kanske är jag ändå mest fascinerad av att Signe Petersson köpte den i London, i april 1926.

Inför nationaldagen.

Vi lever i landet där man firade Svenska flaggans dag. Nu lever vi i landet där man rödfärgat i almanackan och säger sig högtidlighålla nationaldagen. Det ger jag inte mycket för. En monark och en statsminister försöker framkalla ett allvar. Det är dömt att misslyckas. Därför tar jag tillfället i akt att visa en text ur en bok jag utgav 1987 tillsammans med poeten Bengt Berg och konstnären Leif Nelson. Den hette I hundens tecken och det var bokklubben Bra lyrik som stod för den stora upplagan medan förlaget Kalejdoskop stod för den mindre. Klicka på bilderna för att läsa texten.

lördag 4 juni 2011

Coetzee, Brodsky och optimismen.

“Diktargestaltens prestige i Ryssland efter Pusjkin, de stora poeternas roll som föredömen i att hålla den individuella integritetens låga vid liv under den mörka stalintiden, liksom djupt rotade traditioner att läsa och memorera dikter, billiga utgåvor av klassikerna och den nästintill heliga status som förbjudna texter hade under samizdatfasen - dessa och andra faktorer bidrog till att det i Ryssland, före den stora islossningen under 1990-talet, fanns en stor, hängiven och kunnig publik för poesi (…) Brodskys största prestation, säger poeten Olga Sedakova, var att han 'satte punkt vid slutet för den sovjetiska litterära epoken'. Detta gjorde han genom att i den ryska litteraturen återinföra en kvalitet som i optimismens namn krossats av den sovjetiska kulturindustrin: en tragisk livsuppfattning.”

Ur essän om Joseph Brodsky i J.M. Coetzees bok Främmande stränder. Texter om litteratur (Nya Doxa, översättning av Jim Jakobsson).

Foto: Ulrika W.

Det Coetzee med hjälp av Sedakova här pekar på kunde vara giltigt för hela den västerländska litteraturen av idag. I samma ögonblick som konsumismen segrar efter andra världskriget och därmed blir den ideologi som intimt förbinds med den framstegsoptimism som lovar mer, fler och större åt alla (eller “ökad jämlikhet” som man i statsbärande socialdemokrati formulerade det) omöjliggörs inte bara den tragiska livsuppfattning, varje försök att ifrågasätta den förhärskande ideologin stämplas som farlig svartsyn och pessimism. Hur lång tid tog det innan realiteterna hann ifatt utvecklingen? Om vi säger att konsumismen får sitt stora genombrott under tidigt 1950-tal så är det inte lång tid fram till dess att ifrågasättandet tar sig uttryck i miljörörelser, filosofer och författare som formulerar en alternativ livssyn. I en diktatur som den sovjetiska kunde Brodsky bidra till en filosofi som inte för en sekund satte någon lit till den kommunistiska propagandans solskensparoller. I en demokrati måste samma ifrågasättande formuleras, om och om igen, för att det ska bli möjligt att bryta konsumismens dominans.

Östen Warnerbring, Kvällsposten, Sundsturarna, Piraten och jag.

Det fanns ett gäng Malmöpågar som alla hade något slags konstnärlig ådra. Pappa, Gösta Nydahl (1925-2008) introducerade mig för några av dem. Leif Uvemark (1939-1996), Leif Smokerings Andersson (1925-1999), konstnären Max Walter Svanberg (1912-1994), skulptören Thure Thörn (1918-2005).

Två av dem djupt förankrade i jazzens storbandstradition. Uvemark en lysande trumpetare. Den andre Leif blev Smokerings med hela svenska folket. Hans veckovis återkommande radioprogram hade många lyssnare. Jag lärde mig älska den äldre jazzen och jag fick en fin Duke Ellington-LP av honom. De är alla borta, också Max Walter, en av de stora imaginisterna.

Thörn var säkert en fin skulptör (och stridbar företrädare för skånska konstnärer) men jag minns att jag som barn blev rädd för honom, han bullrade. Så fanns det en lite yngre man, född 1934 i Malmö, alldeles i samma kvarter som Uvemark och i samma generation som han, som sjöng schlagers. Du måste köpa dig en tyrolerhatt, ack ja. Men han hade en annan sida. Få minns att han turnerade med Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström. När han blev äldre fann han också en djupare ådra i visans tradition.

Först då kom jag i kontakt med honom. Jag hade sedan många år bevakat danskt kulturliv för Kvällspostens kultursida. Östen Warnerbring, så hette artisten, sände mig glada rop om att jag skulle fortsätta, eftersom KvP var den enda tidning som hade en kultursida “anpassad för turare i Helsingborg."

Östens mail till kollegorna, en snabbt gjord avskrift av min recension i Kvällsposten. Klicka så kan du läsa texten.

Nå, jag fick förhandslyssna på Östens skiva Piraten, Bombi Bitt och jag. Som framgår av den avskrift (med egna stav- och tolkningsfel som tack och lov inte fanns i tidningen) som Östen gjorde av min recension och skickade till de medverkande musikerna, var jag mycket entusiastisk. Är så än idag (även om jag skulle ha avstått en och annan frasfrenesi). Det är en mycket fin skiva. Den kom 2003.

Och brevet här intill, med bild och allt, fick jag som tack av Östen. Nu är också han borta. Han avled direkt efter en konsert på en turistanläggning på Kanarieöarna i januari 2006. Det är fem år sedan redan. Ungefär samtidigt hoppade jag av Kvällsposten som förvandlats till en lokalvariant av Sveriges värsta kvällstidning, Expressen.

Ja. De är alla borta. Också Cornelis och Fred. När jag rotar bland böcker och skivor så ser jag hur många skånska konstnärsvänner och bekanta jag haft genom åren. Några av dem finns fortfarande kvar, vi ringer varandra ibland (en av dem känner jag sedan hundra år, han är malmöit som jag och öppnar alltid med orden: "Hallå Thomas, käre påg"), vi skickar väl mail och finns i varandras tankar. Men hur länge till? Nog känner jag att allt närmar sig fullbordan.

Klicka på bilderna för läsbara versioner.

fredag 3 juni 2011

Danskt och lärorikt.

Bekantskaper och vänskaper i livet har gjort att jag samlat på mig en del intressanta tryck från andra halvan av nittonhundratalet. Dansk historia har av olika skäl alltid varit av stort intresse för mig, och skånska judar jag träffat har - av uppenbara skäl - haft en del sådant material i hyllor och skokartonger. När man idag diskuterar Danmark som om landet var ett slags smitthärd finns det skäl att se efter hur det förhåller sig.

Några intressanta publikationer som jag har här hemma är den tidiga Information (som blev motståndsrörelsens tidning på vägar som jag inte ska utreda här, och som än idag är en kvalitetsmedveten men ack så politiskt korrekt morgontidning) från åren alldeles efter ockupationen, samt Danske Tidende som grundades 1943 och alltså fungerade som ett informationsblad under de sista krigs- och ockupationsåren. I det nummer jag visar här ovan skrev man alltså redan i september 1944: “Afgørelsens Dag er nær. Frihedskampen vender sit Ansigt mod den endelige Opgør.”

Det danska folket vet vad främmande makters ockupation innebär, och även om nu motståndsrörelsen inte alls var så stor som många hävdat efter 1945, så finns det många skäl att studera dokumenten från den tiden. Kanske kan man lära något som äger giltighet idag, utan att för den skull förfalla till aggressiv nationalism. Ställde man sig frågan om vad som hotade friheten och oberoendet under andra världskriget (och gudarna ska veta att inte alla gav samma svar på den frågan, alltför många hoppades bli “befriade” av Röda Armén), så kan man ställa samma fråga idag. Jag ser det som ett friskhetstecken att svaren ser olika ut. Och det är just det jag uppskattar i den danska offentligheten: en frejdig, tidvis hård, men för det mesta öppen diskussion. Mer än en gång har jag haft anledning fråga mig om svenskarna i någon större utsträckning skulle delta i en motståndsrörelse. Jag tror inte det. Kanske skulle vi svära bakom fördragna gardiner, men inte mer. “Det kommer bättre tider”, skulle det heta.

Här hemma har vi dessutom vant oss vid att uttala kontroversiella hållningar i garderoben, helst när den är mörklagd. Kanske är det just därför jag har så svårt att acceptera mörkläggning i fredstid. Mörkläggning, åsiktsdiktatur och politisk konsensus är rena råttgiftet för en fri nation.

torsdag 2 juni 2011

Farfar och far - från ett ölsjapp i Malmö till Kroatiens kust.

Min farfar Hans Nydahl, son till en dansk piga med alldeles för många barn, adopterades av en fiskarefamilj i Landskrona. Hans, och därmed min, familjehistoria är, trots många försök till klarhet, egentligen försvunnen i dimmorna och i den brandrök som svepte in Köpenhamn. De arkiv som då brann upp satte stopp för vidare efterforskningar. Nå, en del vet jag ju. Han blev frälsningssoldat, träffade min farmor Sandra på stridsskolan i Örebro, de gifte sig, fick fyra barn. Min far och min faster överlevde och blev vuxna medan deras två bröder dog av difteri respektive självmord. Farfar var målarmästare till yrket. Men vid sidan av det var han också bildkonstnär. Dessvärre har jag bara en enda målning kvar efter honom. Däremot fick jag för några år sedan denna bild av min faster. Farfar Hans hade för mycket länge sedan gjort denna väggmålning (klicka på bilden) på ett ölcafé vid Värnhemstorget i Malmö. Sjappet är borta sedan länge och väggmålningen bortslipad. Vem kunde ana att jag skulle få se detta, som jag i hela mitt Malmöliv svävat i okunskap om.

Omslag till pappas sorge- och minnesbok om förlusten av Jugoslavien. Den mångnationella tragedi som drabbade landet blev också för många av dess vänner världen över en förlust och en tragedi.

*

Pappa blev fast i reklambranschen till långt fram i sitt liv, först på Solidar vid Folkets park i Malmö. Solidar var väl flaggskeppet i den kooperativa rörelsen på den tiden, men ersattes snart av varuhus som Domus och Konsum. Från Solidar kom pappa till Malmströms herrekipering som på den tiden hade en fin dekorationsateljé för de egna butikerna. Där blev pappa Gösta chef och fortsatte vara det tills han havererade på 1960-talet, ordinerades Jugoslavienresor och en uppgörelse med det abstrakta måleriet. Hans läkare gissade rätt, pappa blev en helt annan konstnär och människa. Nu var det Kroatiens landskap och människor han avbildade från sina vistelser i olika samhällen utmed kusten. Efter det försörjde han sig på sitt måleri och hade många separatutställningar både i Sverige och utomlands (mest minnesvärt för mig som barn var hans utställning på Galleri Gammelstrand i Köpenhamn).

Berättelsen om Fikreta (bilden) i Bosnien. Klicka på texten nedan och läs.

Något av det sista jag gjorde för att visa min pappa respekt var att ge ut en bok där han samlat minnen och bilder från sina Jugoslavien-år. Där fanns också taggen i hans liv. Under brinnande krig besökte han Kroatien och fick se barnhemmet där han brukade arbeta frivilligt med konstundervisning, sönderskjutet och jämnat med marken. Det var i Karlovac. När pappa frågade vad som hänt med barnhemmets föreståndare fick han svaret han aldrig hämtade sig ifrån. Föreståndaren var “snajper”, det vill säga krypskytt på något av taken.

Pappa undervisar på barnhemmet i Karlovac. 1970-tal med obligatorisk Tito.

Några av pappas stora oljemålningar av kroatisk natur, dessvärre endast tryckta i svartvitt.

Pappa avled den 12 juni 2008, på sitt 83:e levnadsår, samma dag som Alfons, mitt barnbarn, har sin födelsedag, och just den 12 juni 2008 skulle ha fyllt sex år.

UP, UP AND AWAY ON ASCENSION DAY.

Roligare än så här får man inte. Bilden där jag står bakom en ovanligt kort brasiliansk kvinna och håller min arm om en spjuveraktig filippinare, med leende människor runt om från Indien, England och Nigeria, togs för exakt 13 år sedan, på Kristi Himmelsfärds dag 1998. Vi bodde på Selly Oak Colleges (en del av Birmingham University) hela vårterminen det året och där sa man förstås Ascension Day om högtiden. Birmingham var en stad jag fruktat att befinna mig så länge i, men jag hade i alla avseenden fel. B-ham var charmig och trulig på samma sätt som Malmö, man skulle liksom inte spela allan i baren. B-ham var en gammal arbetarstad och liksom för Malmö kom de nya tiderna att dra fram som en tromb genom industrilandskapet. Varken bilar eller motorcyklar producerades som förr. Staden hade en ruffighet som handlade mycket om arbetslöshet, droger och våld. Man fick gå försiktigt fram, men på lokalpuben The Bear and Staff fick man både bekanta och drinkarbröder. Jag fick se rätt mycket av vardagslivet, både i den internationellt präglade studiemiljön och ute på stan. Det är ingen tillfällighet att jag återkom både 2006 och 2008. På området bodde de flesta i sovsalar, vi hade liksom andra som var par eller barnfamiljer, fått en egen lägenhet på två rum och kök (fått och fått, månadshyran var orimligt hög). Där arbetade jag om dagarna när A. hade sina lektioner. Jag lärde känna människor från jordens alla hörn.

I matsalen hade vi en fin utbytesfest inför terminsslutet. Varje nationalitet hade fått i uppgift att laga en rätt som var tämligen vanlig därhemma, så sommaren till ära gjorde vi Janssons frestelse, som de afrikanska vännerna särskilt uppskattade. På bilden är det våra närmaste grannar, Mary och Michael från Nigeria, med lilla dottern Joy. Jag bestämde mig för att göra henne till den enda lilla nigerianska på colleget som hade ett mindre förråd av svenska ord. Det tog bara två dagar så pekade hon mot taket och sa, högt och tydligt: “Lampa”. Till vänster om dem står Helen från Australien, en av terminens finaste, vänligaste och generösaste bekantskaper.

Bläddrandet i gamla fotoalbum fortsätter. En syssla, som vid sidan av såpatvättandet av trasmattorna och översättningsarbetet fyller mina dagar med mening och glädje. Ascension Day må det vara, men jag håller mig till det som är jordnära, konkret och påtagligt.

Bilder: A. Nydahl.

onsdag 1 juni 2011

Flyktingsamtal, Småland 1999.

När Kosovokriget rasade fördrevs en stor mängd albaner till grannlandet Makedonien. Där befann sig representanter för många västländer för att välja ut de personer som skulle erbjudas tillfälligt skydd i Sverige. Det handlade dels om människor som redan hade släkt eller vänner i Sverige, men också andra i behov av skydd.

Den 17 juni 1999 åkte vi till två småländska orter, Markaryd och Timsfors,
tillsammans med några albanska ungdomar bosatta här i stan, för att ta emot flyktingarna, få dem att känna sig trygga och berätta för dem var vi fanns. Det var en av de mest gripande dagarna i mitt liv. Jag minns särskilt några gamla farbröder som flytt utan att ens ha hunnit ta på sig skorna. De berättade, medan tårarna rann, om hur tacksamma de var för kläder och annat de fått vi ankomsten till Sverige. “Vi har till och med fått grytor och stekpannor!” sa en av dem.

Jag kom särskilt nära de unga i gruppen. En av dem var en tämligen nykläckt författarinna, vars förnamn var Sherife. Till henne hade jag tagit med mig en novellsamling av Ismail Kadaré och andra albanska författare. Vi samtalade mycket, hon och jag. På den översta bilden är det hon som står andra från höger i vinröd tröja. På den understa bilden sitter jag bredvid henne och samtalar medan gruppfotona togs.

Det märkvärdiga med den här gruppen människor är att många (kanske majoriteten) återvände hem till Kosova när kriget slutat. Sherife var en av de första. De längtade efter fred och frihet och de ville inte stanna här. Men tacksamma var de, att de fått skydd när de verkligen behövde det.

Det jag här skriver är inte avsett som något slags allmän godhetspropaganda. Det är bara ett personligt minne som bidragit till att forma den jag är idag. Jag minns t.ex. att den krets där jag fanns, alltmer betraktade tillfälligt skydd som en framkomlig väg, och att det inte fanns någon anledning att utfärda några permanenta uppehållstillstånd. Det fick bli, och blev väl också, en senare fråga. Under de krig som nu håller flödet av asylsökande uppe kanske man också borde omvärdera mycket av PUT-politiken. Om avsikten är att få en majoritet av världens asylsökande irakier, afghaner och somalier att komma till Sverige ska man absolut fortsätta som nu. I annat fall är det hög tid för en omprövning.

Många i min förhållandevis lilla krets av bekanta och vänner är f.d. flyktingar eller migranter. En kom från Lissabon på 1970-talet, en från Indien vid samma tidpunkt, en handfull kom dels som arbetskraftsinvandrare på 1970-talet från den då jugoslaviska provinsen Kosovo, dels från de krigshärjade ex-jugoslaviska delrepublikerna (Bosnien, Kroatien, Kosovo), en kom från Gaza på 1980-talet, en från Israel sedan han gift sig med en svensk kvinna, en från Ungern redan 1956, min fosterdotter kom från Chile i början av 1980-talet, en är japan och en lysande fotograf, och han kom på 1970-talet… så där ser ju livet ut, man försvinner ur en och kommer in i en annan krets, man ser världen brinna runt knuten men man inbillar sig inte att det finns någon jordisk rättvisa. En sak som alltid gjort det lätt för mig att umgås med albaner, är att de är ungefär lika (lite) omslutna av islam, som jag är det av kristendomen. Jag vet att de flesta albaner betraktar religion som en icke-fråga. Om man hittar en ung albanska med slöja eller niqab så är hon ett undantag. De wahabiter som slagit sig ner i regionen efter kriget betraktas som dårar som hotar friheten. För övrigt har jag aldrig besökt en albansk familj utan att bjudas på gott vin och hyfsad konjak.

Albanien och Kosova har i högre grad än andra länder, möjligen med undantag av Portugal, format min bild av sydeuropeisk kultur, på gott och ont. Varje gång jag säger det får jag hatmail från människor som betraktar mig som en allierad med albansk maffia. Det sorgliga med dem, är att de inte kan skilja på majoriteten av vanligt, hederligt folk och de grupper av kriminella eller politiskt/religiöst motiverade våldsromantikerna. Från Balkan finns det för mig ingen skillnad på en serb eller en kroat, en bosnier eller en makedonier, en alban eller en sloven - de är alla individer och jag försöker betrakta dem så, tills en eventuell motsats är bevisad. Bland mina albanska vänner finns busschauffören som varje gång någon alban visat sig aktiv i kriminella kretsar säger: “Hur ska vi få folk att förstå att vi skäms och att det är outhärdligt att bli hopbuntad med de där idioterna.” Som de flesta andra är han en hårt arbetande familjeförsörjare, och det har han varit från första stund.

Nå, minnen är minnen. I fotoalbumen, inte minst i de fysiskt närvarande från tiden före digitalkameran, gräver jag fram dem, ett efter ett.

Migrationsverket skriver: ”När millenniet gick mot sitt slut var Sverige ett av många länder, som deltog i en gemensam aktion under UNHCR:s ledning, och evakuerade 3 600 kosovoalbaner från Makedonien till Sverige. Avsikten var att bereda dem tillfälligt skydd i väntan på att deras hemland skulle bli en trygg hemvist där återuppbyggnaden kunde påbörjas.”

Hur många av dessa 3.600 personer som återvände och hur många som stannade och sökte PUT vet jag inte. Oavsett vilket anser jag att principen om tillfälligt skydd är bra och att den kunde tillämpas i många andra fall.

PS: Om någon blir förbryllad över att jag stavar den unga albanska republiken på två olika sätt, Kosovo och Kosova, så vill förklara: den första stavningen var den som serberna använde då Kosovo var en provins i den jugoslaviska delrepubliken Serbien, Kosova, med ett a på slutet är albanernas stavning och den de valde när de blev självständiga.

Bilder: A. Nydahl

Födas för att dö.

Varje människa föds för att dö. Kopplad till modern lever hon utan kunskap om det som ska ske sedan hon kommit ut i den oskyddade världen. Fostervattnet skiljer henne från döden. I mitt eget liv har jag sett processen ta ett litet barn, nyss så stor att han erövrat språket angrep döden honom med sådan kraft att räddningen blev omöjlig. Generationen före mig är borta sedan flera år. Föräldrar, mostrar, morbröder är sänkta i jordens mörker. Man minns dem som röster och blickar, när man sluter ögonen kan man fortfarande framkalla dem. Generationen efter mig befinner sig mitt emellan ungdom och medelålder. Deras barn får mig att skratta. Men också att gråta när jag tänker på hur kort pojkens liv blev. Om bara två veckor skulle han ha fyllt nio år. Ute i den oskyddade världen förlorade han.

Bild: Ulrika W.

Gammalt rivs, nytt byggs.

Det nya huset som byggs i byn luktar av nysågat trä. En behaglig doft sprider sig medan snickarna spikar i träet. Ett hem föds där tidigare ett fuktskadat och nedgånget hus stod.

Varje dag ser jag något nytt på cykelturerna. Äldre damer som är ute och går och som hälsar så vänligt. Barn på dagiset som ropar efter mig och skrattar. Ett gäng äldre män och kvinnor som spelar boule.

Är vintern en blind tid? Varför ser jag nu i sommarljuset sådant jag inte sett i vintras? När jag cyklar i snöoväder ser jag bara vägen framför mig. Händerna stelnar i sina grepp om styret, kinderna bränner av kyla. Och det finns inga människor ute, inga att se.

Sommaren är kollektivromanens årstid. Sommaren är därför också många plågors årstid. Snart är det stadsfestival med dunkande och mullrande musik långt in i nätterna, fylle och slagsmål.

Bild från Hangö, redigerad: U.W.