söndag 5 juni 2011

Minimal bokkonst.

När jag får böcker för recension händer det allt oftare att de är så illa gjorda att de faller sönder vid första läsningen. Då går jag bakåt i tiden och funderar över vad bokkonst är. Den här lilla volymen, bara snäppet större än en tändsticksask måste ha lästs tusentals gånger. Den kommer inte att falla sönder i min generation, förmodligen inte ens i mina barnbarns.

Jag fick The Songs of Burns av min son för exakt tio år sedan. Trots att den stått exponerad för ljus och damm sedan dess håller den stånd mot tidens och livets nötningar. Att hålla den i handen är som att kittlas av en fjäder.

Kanske är jag ändå mest fascinerad av att Signe Petersson köpte den i London, i april 1926.

Inför nationaldagen.

Vi lever i landet där man firade Svenska flaggans dag. Nu lever vi i landet där man rödfärgat i almanackan och säger sig högtidlighålla nationaldagen. Det ger jag inte mycket för. En monark och en statsminister försöker framkalla ett allvar. Det är dömt att misslyckas. Därför tar jag tillfället i akt att visa en text ur en bok jag utgav 1987 tillsammans med poeten Bengt Berg och konstnären Leif Nelson. Den hette I hundens tecken och det var bokklubben Bra lyrik som stod för den stora upplagan medan förlaget Kalejdoskop stod för den mindre. Klicka på bilderna för att läsa texten.

lördag 4 juni 2011

Coetzee, Brodsky och optimismen.

“Diktargestaltens prestige i Ryssland efter Pusjkin, de stora poeternas roll som föredömen i att hålla den individuella integritetens låga vid liv under den mörka stalintiden, liksom djupt rotade traditioner att läsa och memorera dikter, billiga utgåvor av klassikerna och den nästintill heliga status som förbjudna texter hade under samizdatfasen - dessa och andra faktorer bidrog till att det i Ryssland, före den stora islossningen under 1990-talet, fanns en stor, hängiven och kunnig publik för poesi (…) Brodskys största prestation, säger poeten Olga Sedakova, var att han 'satte punkt vid slutet för den sovjetiska litterära epoken'. Detta gjorde han genom att i den ryska litteraturen återinföra en kvalitet som i optimismens namn krossats av den sovjetiska kulturindustrin: en tragisk livsuppfattning.”

Ur essän om Joseph Brodsky i J.M. Coetzees bok Främmande stränder. Texter om litteratur (Nya Doxa, översättning av Jim Jakobsson).

Foto: Ulrika W.

Det Coetzee med hjälp av Sedakova här pekar på kunde vara giltigt för hela den västerländska litteraturen av idag. I samma ögonblick som konsumismen segrar efter andra världskriget och därmed blir den ideologi som intimt förbinds med den framstegsoptimism som lovar mer, fler och större åt alla (eller “ökad jämlikhet” som man i statsbärande socialdemokrati formulerade det) omöjliggörs inte bara den tragiska livsuppfattning, varje försök att ifrågasätta den förhärskande ideologin stämplas som farlig svartsyn och pessimism. Hur lång tid tog det innan realiteterna hann ifatt utvecklingen? Om vi säger att konsumismen får sitt stora genombrott under tidigt 1950-tal så är det inte lång tid fram till dess att ifrågasättandet tar sig uttryck i miljörörelser, filosofer och författare som formulerar en alternativ livssyn. I en diktatur som den sovjetiska kunde Brodsky bidra till en filosofi som inte för en sekund satte någon lit till den kommunistiska propagandans solskensparoller. I en demokrati måste samma ifrågasättande formuleras, om och om igen, för att det ska bli möjligt att bryta konsumismens dominans.

Östen Warnerbring, Kvällsposten, Sundsturarna, Piraten och jag.

Det fanns ett gäng Malmöpågar som alla hade något slags konstnärlig ådra. Pappa, Gösta Nydahl (1925-2008) introducerade mig för några av dem. Leif Uvemark (1939-1996), Leif Smokerings Andersson (1925-1999), konstnären Max Walter Svanberg (1912-1994), skulptören Thure Thörn (1918-2005).

Två av dem djupt förankrade i jazzens storbandstradition. Uvemark en lysande trumpetare. Den andre Leif blev Smokerings med hela svenska folket. Hans veckovis återkommande radioprogram hade många lyssnare. Jag lärde mig älska den äldre jazzen och jag fick en fin Duke Ellington-LP av honom. De är alla borta, också Max Walter, en av de stora imaginisterna.

Thörn var säkert en fin skulptör (och stridbar företrädare för skånska konstnärer) men jag minns att jag som barn blev rädd för honom, han bullrade. Så fanns det en lite yngre man, född 1934 i Malmö, alldeles i samma kvarter som Uvemark och i samma generation som han, som sjöng schlagers. Du måste köpa dig en tyrolerhatt, ack ja. Men han hade en annan sida. Få minns att han turnerade med Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström. När han blev äldre fann han också en djupare ådra i visans tradition.

Först då kom jag i kontakt med honom. Jag hade sedan många år bevakat danskt kulturliv för Kvällspostens kultursida. Östen Warnerbring, så hette artisten, sände mig glada rop om att jag skulle fortsätta, eftersom KvP var den enda tidning som hade en kultursida “anpassad för turare i Helsingborg."

Östens mail till kollegorna, en snabbt gjord avskrift av min recension i Kvällsposten. Klicka så kan du läsa texten.

Nå, jag fick förhandslyssna på Östens skiva Piraten, Bombi Bitt och jag. Som framgår av den avskrift (med egna stav- och tolkningsfel som tack och lov inte fanns i tidningen) som Östen gjorde av min recension och skickade till de medverkande musikerna, var jag mycket entusiastisk. Är så än idag (även om jag skulle ha avstått en och annan frasfrenesi). Det är en mycket fin skiva. Den kom 2003.

Och brevet här intill, med bild och allt, fick jag som tack av Östen. Nu är också han borta. Han avled direkt efter en konsert på en turistanläggning på Kanarieöarna i januari 2006. Det är fem år sedan redan. Ungefär samtidigt hoppade jag av Kvällsposten som förvandlats till en lokalvariant av Sveriges värsta kvällstidning, Expressen.

Ja. De är alla borta. Också Cornelis och Fred. När jag rotar bland böcker och skivor så ser jag hur många skånska konstnärsvänner och bekanta jag haft genom åren. Några av dem finns fortfarande kvar, vi ringer varandra ibland (en av dem känner jag sedan hundra år, han är malmöit som jag och öppnar alltid med orden: "Hallå Thomas, käre påg"), vi skickar väl mail och finns i varandras tankar. Men hur länge till? Nog känner jag att allt närmar sig fullbordan.

Klicka på bilderna för läsbara versioner.

fredag 3 juni 2011

Danskt och lärorikt.

Bekantskaper och vänskaper i livet har gjort att jag samlat på mig en del intressanta tryck från andra halvan av nittonhundratalet. Dansk historia har av olika skäl alltid varit av stort intresse för mig, och skånska judar jag träffat har - av uppenbara skäl - haft en del sådant material i hyllor och skokartonger. När man idag diskuterar Danmark som om landet var ett slags smitthärd finns det skäl att se efter hur det förhåller sig.

Några intressanta publikationer som jag har här hemma är den tidiga Information (som blev motståndsrörelsens tidning på vägar som jag inte ska utreda här, och som än idag är en kvalitetsmedveten men ack så politiskt korrekt morgontidning) från åren alldeles efter ockupationen, samt Danske Tidende som grundades 1943 och alltså fungerade som ett informationsblad under de sista krigs- och ockupationsåren. I det nummer jag visar här ovan skrev man alltså redan i september 1944: “Afgørelsens Dag er nær. Frihedskampen vender sit Ansigt mod den endelige Opgør.”

Det danska folket vet vad främmande makters ockupation innebär, och även om nu motståndsrörelsen inte alls var så stor som många hävdat efter 1945, så finns det många skäl att studera dokumenten från den tiden. Kanske kan man lära något som äger giltighet idag, utan att för den skull förfalla till aggressiv nationalism. Ställde man sig frågan om vad som hotade friheten och oberoendet under andra världskriget (och gudarna ska veta att inte alla gav samma svar på den frågan, alltför många hoppades bli “befriade” av Röda Armén), så kan man ställa samma fråga idag. Jag ser det som ett friskhetstecken att svaren ser olika ut. Och det är just det jag uppskattar i den danska offentligheten: en frejdig, tidvis hård, men för det mesta öppen diskussion. Mer än en gång har jag haft anledning fråga mig om svenskarna i någon större utsträckning skulle delta i en motståndsrörelse. Jag tror inte det. Kanske skulle vi svära bakom fördragna gardiner, men inte mer. “Det kommer bättre tider”, skulle det heta.

Här hemma har vi dessutom vant oss vid att uttala kontroversiella hållningar i garderoben, helst när den är mörklagd. Kanske är det just därför jag har så svårt att acceptera mörkläggning i fredstid. Mörkläggning, åsiktsdiktatur och politisk konsensus är rena råttgiftet för en fri nation.

torsdag 2 juni 2011

Farfar och far - från ett ölsjapp i Malmö till Kroatiens kust.

Min farfar Hans Nydahl, son till en dansk piga med alldeles för många barn, adopterades av en fiskarefamilj i Landskrona. Hans, och därmed min, familjehistoria är, trots många försök till klarhet, egentligen försvunnen i dimmorna och i den brandrök som svepte in Köpenhamn. De arkiv som då brann upp satte stopp för vidare efterforskningar. Nå, en del vet jag ju. Han blev frälsningssoldat, träffade min farmor Sandra på stridsskolan i Örebro, de gifte sig, fick fyra barn. Min far och min faster överlevde och blev vuxna medan deras två bröder dog av difteri respektive självmord. Farfar var målarmästare till yrket. Men vid sidan av det var han också bildkonstnär. Dessvärre har jag bara en enda målning kvar efter honom. Däremot fick jag för några år sedan denna bild av min faster. Farfar Hans hade för mycket länge sedan gjort denna väggmålning (klicka på bilden) på ett ölcafé vid Värnhemstorget i Malmö. Sjappet är borta sedan länge och väggmålningen bortslipad. Vem kunde ana att jag skulle få se detta, som jag i hela mitt Malmöliv svävat i okunskap om.

Omslag till pappas sorge- och minnesbok om förlusten av Jugoslavien. Den mångnationella tragedi som drabbade landet blev också för många av dess vänner världen över en förlust och en tragedi.

*

Pappa blev fast i reklambranschen till långt fram i sitt liv, först på Solidar vid Folkets park i Malmö. Solidar var väl flaggskeppet i den kooperativa rörelsen på den tiden, men ersattes snart av varuhus som Domus och Konsum. Från Solidar kom pappa till Malmströms herrekipering som på den tiden hade en fin dekorationsateljé för de egna butikerna. Där blev pappa Gösta chef och fortsatte vara det tills han havererade på 1960-talet, ordinerades Jugoslavienresor och en uppgörelse med det abstrakta måleriet. Hans läkare gissade rätt, pappa blev en helt annan konstnär och människa. Nu var det Kroatiens landskap och människor han avbildade från sina vistelser i olika samhällen utmed kusten. Efter det försörjde han sig på sitt måleri och hade många separatutställningar både i Sverige och utomlands (mest minnesvärt för mig som barn var hans utställning på Galleri Gammelstrand i Köpenhamn).

Berättelsen om Fikreta (bilden) i Bosnien. Klicka på texten nedan och läs.

Något av det sista jag gjorde för att visa min pappa respekt var att ge ut en bok där han samlat minnen och bilder från sina Jugoslavien-år. Där fanns också taggen i hans liv. Under brinnande krig besökte han Kroatien och fick se barnhemmet där han brukade arbeta frivilligt med konstundervisning, sönderskjutet och jämnat med marken. Det var i Karlovac. När pappa frågade vad som hänt med barnhemmets föreståndare fick han svaret han aldrig hämtade sig ifrån. Föreståndaren var “snajper”, det vill säga krypskytt på något av taken.

Pappa undervisar på barnhemmet i Karlovac. 1970-tal med obligatorisk Tito.

Några av pappas stora oljemålningar av kroatisk natur, dessvärre endast tryckta i svartvitt.

Pappa avled den 12 juni 2008, på sitt 83:e levnadsår, samma dag som Alfons, mitt barnbarn, har sin födelsedag, och just den 12 juni 2008 skulle ha fyllt sex år.

UP, UP AND AWAY ON ASCENSION DAY.

Roligare än så här får man inte. Bilden där jag står bakom en ovanligt kort brasiliansk kvinna och håller min arm om en spjuveraktig filippinare, med leende människor runt om från Indien, England och Nigeria, togs för exakt 13 år sedan, på Kristi Himmelsfärds dag 1998. Vi bodde på Selly Oak Colleges (en del av Birmingham University) hela vårterminen det året och där sa man förstås Ascension Day om högtiden. Birmingham var en stad jag fruktat att befinna mig så länge i, men jag hade i alla avseenden fel. B-ham var charmig och trulig på samma sätt som Malmö, man skulle liksom inte spela allan i baren. B-ham var en gammal arbetarstad och liksom för Malmö kom de nya tiderna att dra fram som en tromb genom industrilandskapet. Varken bilar eller motorcyklar producerades som förr. Staden hade en ruffighet som handlade mycket om arbetslöshet, droger och våld. Man fick gå försiktigt fram, men på lokalpuben The Bear and Staff fick man både bekanta och drinkarbröder. Jag fick se rätt mycket av vardagslivet, både i den internationellt präglade studiemiljön och ute på stan. Det är ingen tillfällighet att jag återkom både 2006 och 2008. På området bodde de flesta i sovsalar, vi hade liksom andra som var par eller barnfamiljer, fått en egen lägenhet på två rum och kök (fått och fått, månadshyran var orimligt hög). Där arbetade jag om dagarna när A. hade sina lektioner. Jag lärde känna människor från jordens alla hörn.

I matsalen hade vi en fin utbytesfest inför terminsslutet. Varje nationalitet hade fått i uppgift att laga en rätt som var tämligen vanlig därhemma, så sommaren till ära gjorde vi Janssons frestelse, som de afrikanska vännerna särskilt uppskattade. På bilden är det våra närmaste grannar, Mary och Michael från Nigeria, med lilla dottern Joy. Jag bestämde mig för att göra henne till den enda lilla nigerianska på colleget som hade ett mindre förråd av svenska ord. Det tog bara två dagar så pekade hon mot taket och sa, högt och tydligt: “Lampa”. Till vänster om dem står Helen från Australien, en av terminens finaste, vänligaste och generösaste bekantskaper.

Bläddrandet i gamla fotoalbum fortsätter. En syssla, som vid sidan av såpatvättandet av trasmattorna och översättningsarbetet fyller mina dagar med mening och glädje. Ascension Day må det vara, men jag håller mig till det som är jordnära, konkret och påtagligt.

Bilder: A. Nydahl.

onsdag 1 juni 2011

Flyktingsamtal, Småland 1999.

När Kosovokriget rasade fördrevs en stor mängd albaner till grannlandet Makedonien. Där befann sig representanter för många västländer för att välja ut de personer som skulle erbjudas tillfälligt skydd i Sverige. Det handlade dels om människor som redan hade släkt eller vänner i Sverige, men också andra i behov av skydd.

Den 17 juni 1999 åkte vi till två småländska orter, Markaryd och Timsfors,
tillsammans med några albanska ungdomar bosatta här i stan, för att ta emot flyktingarna, få dem att känna sig trygga och berätta för dem var vi fanns. Det var en av de mest gripande dagarna i mitt liv. Jag minns särskilt några gamla farbröder som flytt utan att ens ha hunnit ta på sig skorna. De berättade, medan tårarna rann, om hur tacksamma de var för kläder och annat de fått vi ankomsten till Sverige. “Vi har till och med fått grytor och stekpannor!” sa en av dem.

Jag kom särskilt nära de unga i gruppen. En av dem var en tämligen nykläckt författarinna, vars förnamn var Sherife. Till henne hade jag tagit med mig en novellsamling av Ismail Kadaré och andra albanska författare. Vi samtalade mycket, hon och jag. På den översta bilden är det hon som står andra från höger i vinröd tröja. På den understa bilden sitter jag bredvid henne och samtalar medan gruppfotona togs.

Det märkvärdiga med den här gruppen människor är att många (kanske majoriteten) återvände hem till Kosova när kriget slutat. Sherife var en av de första. De längtade efter fred och frihet och de ville inte stanna här. Men tacksamma var de, att de fått skydd när de verkligen behövde det.

Det jag här skriver är inte avsett som något slags allmän godhetspropaganda. Det är bara ett personligt minne som bidragit till att forma den jag är idag. Jag minns t.ex. att den krets där jag fanns, alltmer betraktade tillfälligt skydd som en framkomlig väg, och att det inte fanns någon anledning att utfärda några permanenta uppehållstillstånd. Det fick bli, och blev väl också, en senare fråga. Under de krig som nu håller flödet av asylsökande uppe kanske man också borde omvärdera mycket av PUT-politiken. Om avsikten är att få en majoritet av världens asylsökande irakier, afghaner och somalier att komma till Sverige ska man absolut fortsätta som nu. I annat fall är det hög tid för en omprövning.

Många i min förhållandevis lilla krets av bekanta och vänner är f.d. flyktingar eller migranter. En kom från Lissabon på 1970-talet, en från Indien vid samma tidpunkt, en handfull kom dels som arbetskraftsinvandrare på 1970-talet från den då jugoslaviska provinsen Kosovo, dels från de krigshärjade ex-jugoslaviska delrepublikerna (Bosnien, Kroatien, Kosovo), en kom från Gaza på 1980-talet, en från Israel sedan han gift sig med en svensk kvinna, en från Ungern redan 1956, min fosterdotter kom från Chile i början av 1980-talet, en är japan och en lysande fotograf, och han kom på 1970-talet… så där ser ju livet ut, man försvinner ur en och kommer in i en annan krets, man ser världen brinna runt knuten men man inbillar sig inte att det finns någon jordisk rättvisa. En sak som alltid gjort det lätt för mig att umgås med albaner, är att de är ungefär lika (lite) omslutna av islam, som jag är det av kristendomen. Jag vet att de flesta albaner betraktar religion som en icke-fråga. Om man hittar en ung albanska med slöja eller niqab så är hon ett undantag. De wahabiter som slagit sig ner i regionen efter kriget betraktas som dårar som hotar friheten. För övrigt har jag aldrig besökt en albansk familj utan att bjudas på gott vin och hyfsad konjak.

Albanien och Kosova har i högre grad än andra länder, möjligen med undantag av Portugal, format min bild av sydeuropeisk kultur, på gott och ont. Varje gång jag säger det får jag hatmail från människor som betraktar mig som en allierad med albansk maffia. Det sorgliga med dem, är att de inte kan skilja på majoriteten av vanligt, hederligt folk och de grupper av kriminella eller politiskt/religiöst motiverade våldsromantikerna. Från Balkan finns det för mig ingen skillnad på en serb eller en kroat, en bosnier eller en makedonier, en alban eller en sloven - de är alla individer och jag försöker betrakta dem så, tills en eventuell motsats är bevisad. Bland mina albanska vänner finns busschauffören som varje gång någon alban visat sig aktiv i kriminella kretsar säger: “Hur ska vi få folk att förstå att vi skäms och att det är outhärdligt att bli hopbuntad med de där idioterna.” Som de flesta andra är han en hårt arbetande familjeförsörjare, och det har han varit från första stund.

Nå, minnen är minnen. I fotoalbumen, inte minst i de fysiskt närvarande från tiden före digitalkameran, gräver jag fram dem, ett efter ett.

Migrationsverket skriver: ”När millenniet gick mot sitt slut var Sverige ett av många länder, som deltog i en gemensam aktion under UNHCR:s ledning, och evakuerade 3 600 kosovoalbaner från Makedonien till Sverige. Avsikten var att bereda dem tillfälligt skydd i väntan på att deras hemland skulle bli en trygg hemvist där återuppbyggnaden kunde påbörjas.”

Hur många av dessa 3.600 personer som återvände och hur många som stannade och sökte PUT vet jag inte. Oavsett vilket anser jag att principen om tillfälligt skydd är bra och att den kunde tillämpas i många andra fall.

PS: Om någon blir förbryllad över att jag stavar den unga albanska republiken på två olika sätt, Kosovo och Kosova, så vill förklara: den första stavningen var den som serberna använde då Kosovo var en provins i den jugoslaviska delrepubliken Serbien, Kosova, med ett a på slutet är albanernas stavning och den de valde när de blev självständiga.

Bilder: A. Nydahl

Födas för att dö.

Varje människa föds för att dö. Kopplad till modern lever hon utan kunskap om det som ska ske sedan hon kommit ut i den oskyddade världen. Fostervattnet skiljer henne från döden. I mitt eget liv har jag sett processen ta ett litet barn, nyss så stor att han erövrat språket angrep döden honom med sådan kraft att räddningen blev omöjlig. Generationen före mig är borta sedan flera år. Föräldrar, mostrar, morbröder är sänkta i jordens mörker. Man minns dem som röster och blickar, när man sluter ögonen kan man fortfarande framkalla dem. Generationen efter mig befinner sig mitt emellan ungdom och medelålder. Deras barn får mig att skratta. Men också att gråta när jag tänker på hur kort pojkens liv blev. Om bara två veckor skulle han ha fyllt nio år. Ute i den oskyddade världen förlorade han.

Bild: Ulrika W.

Gammalt rivs, nytt byggs.

Det nya huset som byggs i byn luktar av nysågat trä. En behaglig doft sprider sig medan snickarna spikar i träet. Ett hem föds där tidigare ett fuktskadat och nedgånget hus stod.

Varje dag ser jag något nytt på cykelturerna. Äldre damer som är ute och går och som hälsar så vänligt. Barn på dagiset som ropar efter mig och skrattar. Ett gäng äldre män och kvinnor som spelar boule.

Är vintern en blind tid? Varför ser jag nu i sommarljuset sådant jag inte sett i vintras? När jag cyklar i snöoväder ser jag bara vägen framför mig. Händerna stelnar i sina grepp om styret, kinderna bränner av kyla. Och det finns inga människor ute, inga att se.

Sommaren är kollektivromanens årstid. Sommaren är därför också många plågors årstid. Snart är det stadsfestival med dunkande och mullrande musik långt in i nätterna, fylle och slagsmål.

Bild från Hangö, redigerad: U.W.

tisdag 31 maj 2011

Glömskan och Närvaron.

Det finns två platser i mitt liv. Den ena heter glömskan. Den andra heter närvaron. Glömskan är den plats där vinet härskar. Glömskan ger mig lugna kvällar med bra film. Efter det inträder sömnen, den långa och drömfyllda. Närvaron har långa kvällar av läsande och skrivande. Sömnen kommer långt efter midnatt, som en upphunnen plats efter lång vandring. Att leva i en pendelrörelse mellan glömskan och närvaron är förvisso svårt, balansgången lyckas inte alltid i den utsträckning man velat eller önskat. Man faller och man faller tungt.

Trots att Glömskan härskar är det just där som Eros finns. I Närvaron har man ingen plats för annat än mardrömmen och ångesten.

Målningar av Jacob Collins.

Viktlöst, kedjerostat, smeksamt, stensäkert, blommande behagligt och sommarvarmt.

Varje gång jag cyklar här i trakterna slår det mig hur nära det är till både avkoppling och njutning. Solen värmer på armarna, artriten drar sig tillbaka och vare sig smärta eller värk är påtaglig mer. Tids nog kommer allt det tillbaka, när höstmolnen drar in och meddelar att den mörka årstiden har anlänt. Men nu? Nu är det tid för koltrastsång och duvkutter, för spirande grönska och lätta regn som förhöjer både markernas grönska och blomningens färger. Denna tid är, trots det skoningslösa ljuset, en tid för återhämtning och vila. Jag vilar bäst när jag cyklar. Då är det bara tillvarons egna ljud, bilder och känslor som är närvarande. Tiden upphävs och jag befinner mig i ett nästan viktlöst tillstånd.

Också sittandet i hamnarna ger mig känslan av tyngdlöshet, från Tosteberga och Landön här i östra Skåne, till Hällevik och Nogersund på Listerlandet i Blekinge, eller vid Pukavik, där bukten skapar ett stilla område av sand, barnröster, kaffedoft och tystnad. Fördelen med Hällevik och Nogersund är att de är gamla fiskehamnar.

Allt finns kvar, men har förstås förändrats från de små fiskeskutornas tid. Mycket har blivit sommarnöje, men inte mer än att också en udda figur utan vare sig båt eller andra symboler för god inkomst får plats. Hälsar man artigt och sitter i frid blir man också välkomnad till dessa hamnar. Och skulle rastlöshet gripa tag i mig kan jag från Nogersund ta mig med färjan över till mirakulösa Hanö, ön där inte en bil finns och hjortarna plötsligt kan korsa min väg.

Sommaren är tiden för utsuddandet av allt det personliga, då jag uppgår i anonymitet och tystnad. Inget kan skänka så mycket frid och tillfredställelse som det. Och platsens sjunger inne i mig. Den varken kräver något eller förväntar sig något. Den är lika trygg som varje sekund i tidens eviga gång.

Bilder: A. Nydahl

måndag 30 maj 2011

Nicole Krauss: Det stora huset (Brombergs, översättning av Ulla Danielsson)

Nicole Krauss har haft en hektisk vår med sin lanseringsturné av den nya romanen. Hon har rent av sagt att det inte blir fler sådana turnéer. När jag läst eller sett intervjuer med henne har jag tänkt, att det måste vara en pina att besvara samma frågor om och om igen.

Men det är romanen som intresserar mig. I dess centrum finns ett skrivbord som lånas ut, ges bort och förflyttar sig i takt med att berättelsens olika centralfigurer gör entré eller lämnar scenen. Krauss skriver en enkel men vacker prosa som väcker till livs ett slags förmodern berättelse. Hon finns inte med i den postmoderna språkleken, det är själva berättelsen hon koncentrerar sig på. Hon är skicklig i sitt byggande av miljöer och i sina porträtt av enskilda individer. Ganska tidigt in i läsningen tycker man sig veta ungefär vem man är. Det är ingen tillfällighet att judisk kultur och historia står i centrum för hennes intresse. Så här har hon t.ex. berättat om titeln och begreppet Det stora huset:

”Det stora huset härstammar från rabbi Johanan ben Zakkay. Det är en oerhört vacker text. Helt radikal, en uppfinning. Efter förskingringen så menade han att något måste förändras samtidigt som judarna inte får glömma bort vilka de är. Och hans lösning är så briljant. Han vet att det är för riskabelt att vara beroende av en plats, eftersom platser kan försvinna, tas ifrån en. Så det han gör är att han tar föreställningen om identitet och knyter den till något som är bärbart och personligt. Så i stället för offer och ritualer som är centrerade vid templet, blir judarnas ritual en bön. För bönen är bärbar. Den finns i dig och du kan ta med dig den vart du än går. ben Zakkay menade alltså att vi skulle börja transkribera den muntliga lagen och göra en bok utav den, eller en uppsättning böcker, och efter många århundraden blev dessa böcker Talmud. Vi kan ta den under armen och gå, varthän vinden driver oss.”

Det är detta bygge – av ett hus och en roman – som Krauss till fulländning behärskar. Hon går från New York till Jerusalem, därifrån till Budapest, London och till de förbindelser som gör att också Chile finns i centrum för berättelsen. Det är ju den judisk-chilenske poeten Daniel som lämnar över sitt otympliga skrivbord till berättarna, och det är hans dotter som många år senare kommer för att hämta pappans tillhörigheter. Också i tid rör sig hennes pendel mellan åren för förintelsens katastrof till nutid. Det ger djup åt karaktärerna och deras historia.

Krauss sätt att berätta får mig att tänka på sådana som IB Singer, nobelpristagaren och jiddisch-författaren, men också andra av de stora amerikanska klassikerna. Med det vill jag bara säga att Nicole Krauss skriver i en tradition, och att hennes val av estetiska och litterära strategier är mycket medvetna. Om jag bara fick ta med mig en enda bok för sommarens lustläsning skulle det vara denna.

*

Nicole Krauss föddes 1974, är bosatt i New York och har två tidigare böcker bakom sig översatta till svenska, Kärlekens historia och Man utan minne.

Dröm och verklighet.

Det som inte ryms i världen får istället finnas i drömmen. Den del av mig som var ständig resenär finns kvar som ett minne och som en dröm. Senast i helgen talade jag med människor som skulle resa till Grekland. Jag drömde om kall Retsina och varm sol, men jag nöjer mig med det. Inte ens Retsinan köper jag hem. Också när andra planerar sin Budapestresa i juni väljer jag att stanna i drömmen. Jag vet att de kommer att bli väl mottagna där och jag vet att jag delvis finns med. Men jag ser allt på distans, så slipper jag både flygplatskonsumismen, flygandets vedermödor och den stress som varje sådan förflyttning innebär. Sedan rätt många år tillbaka kan man inte ens veta om Öresundståget här ifrån till Kastrup kommer fram. Alltför ofta är det spårproblem, nedfallna ledningar, havererade lok eller brist på lokförare som sätter stopp. Skulle jag sätta mig i dessa hermetiskt tillslutna tågvagnar och låta den världen hota mig ? Jag nöjer mig med drömmen om Budapest, trots att jag vet, att om jag väl hade förmått mig att resa så hade jag fått finnas bland vänner där. Nu får jag så att säga finnas som en hälsning till dessa vänner genom andra. Det kommer också att fungera. Ungerskt vin får jag dricka vid ett annat tillfälle.

Foto: A. Nydahl.

söndag 29 maj 2011

Hårda vindar och politiska hot.

I Tosteberga piskade den hårda vinden mot bryggorna och båtmasterna som med linorna mot metall skapade sitt eget klockspel. Bara i lä bakom ett hus kunde man sitta med kaffet.

Jag såg att en bloggare anklagade mig för att “fly in i konsten”. Det är ett lustigt begrepp som ekar av populism. Att viga sitt liv åt litteraturen är sannerligen ingen flykt utan ett medvetet val. Den populism som idag präglar det mesta av Europa går att förklara. Den är följden av katastrofala politiska beslut. Gettobildning, islamisering och välfärdssystemens avveckling kan bara resultera i ökade sociala spänningar. Skillnaden mellan en populistisk agitation och en reflektion över orsak och verkan, är att populismen påstår sig ha både svaren och lösningen. Jag tror inte det finns några lösningar. När den europeiska utvecklingen gått så långt som nu kan man varken trolla bort de befolkningsskikt som trivs i sharialagarnas värme, eller motsättningarna mellan upplysning och sekulära värderingar å ena sidan, och religiöst mörker och islamistisk aktivism å den andra.

Skolflickor i Kosova. Foto från SIDA.

Vinden piskar, solen lyser, regnet faller. Allt är som det ska, och ändå inte. Det finns ingenting, absolut ingenting, som talar för att det stora skeppet Sverige skulle gå att vända. Varken det skeppet eller några andra. Så vitt jag vet finns det bara två nationer som förmått ta strid emot de frivilliga kvinnofängelserna slöja, niqab och burqa, och det är Frankrike och Kosova. I den lilla republiken Kosova är slöja förbjuden att bära i skolorna. Trots att befolkningsmajoriteten är muslimer har man där insett att slöjan är mer än ett stycke tyg. Den är en stark symbol som pekar bort mot den totalitära sharia-staten, och därför en söndrande faktor i en ung republik där muslimer, judar och ortodoxa eller katolska kristna ska leva tillsammans med ateister och sekulariserade människor, i ett litet men trotsigt hopp om att krigens tid är förbi för den här gången. Många européer tror att Kosova är en muslimsk republik. Så är inte fallet. Man skiljer där religionen från staten på allvar. Den sekulära tanken finns med i bygget av landet.

Vinden piskar. Vem låter den störa sikten? Vem avstår från ett se och analysera? Jag gör det inte. Varje dag är en ny ansträngning. Konsten och litteraturen som skapades före oss hjälper oss med det. Jag läser hellre Cioran och Montaigne än ägnar många minuter åt populismens ytliga och gapande texter. Lärdomarna finns ibland närmare oss än vi tror. Jag går varken till Sverigedemokrater, Sannfinländare, Nationella Fronten, Jobbik eller något femte sådant för att finna dem.

Bryta dödläget? Att odla maskrosor bortom den politiska klassens propaganda.

Det politiska, kulturella och nationella dödläget måste brytas, säger man. Är det ens möjligt? Den svenska konsensuskulturen befinner sig mitt inne i en djup kris, men ingen tycks märka den. I natt brann trettio bilar på samma parkering. Också här i min lilla stad eldar man bilar, senast i förrgår natt. Den portugisiska ekonomin går under tillsammans med den grekiska. Demonstranter på Rossiotorget i Lissabon vill ha en annan ordning, precis som de ville det i Madrid för en vecka sedan. Det är lika tomt och lika uppgivet som politiska paroller av typen "Yes, we can". Vad är det man kan? Vad är det man vill? Avsaknaden av politiska strategier och drömmar är så märkbar att allt liknar en ballong man just släppt luften ur.

Den tomheten kommer att ge fortsatt utrymme för de redan berikades fallskärmar, samtidigt som välfärdssystemen krackelerar och gettobildningen tilltar. Till valurnorna kommer man att söka sig också i framtiden, som om de kunde förändra någonting. Medborgaren förvandlar sig frivilligt till röstboskap och knäpper händerna fullt nöjd med sin insats.

I våra skandinaviska länder pågår våldtäkterna och rånen som om inget hade hänt. Varje stad - stor eller liten - blir en krigszon så snart dagen gått mot kväll. Åldringar blir rånade i sina hem av kunniga ligor inresta i skydd av olika avtal. De samlar pensioner, smycken och andra värdesaker i sina säckar. Kvar sitter svårt chockade och/eller skadade åldringar gråtande i lokalnyheterna.

Ja, det är verkligen ett dödläge. Ett läge där döden hägrar som den enda verkliga befrielsen. Det är Sverige 2011, året då de politiska bondfångarna ylar mot månen, året då inget förändrats till det bättre. Illusionisterna fortsätter att skicka ut sin propaganda. Är det någon som tar dem på allvar? När en kultur är på väg mot sin undergång finns det inget som talar för att pk-eliten under ledning av Sydsvenskan, Dagens Nyheter och andra dagliga godhets- och multikulti-bulletiner från maktens horisont, upphetsade bloggare, aggressiva nationalister eller flygbladsutdelare från vänster och höger skulle kunna hejda fallet. Tvärtom tror jag att de påskyndar det, och bäst är kanske det. Det lågintensiva inbördeskrig alla varnar för pågår redan. Jag fortsätter odla maskrosor och sprider deras fröer för vinden.

Bild: Astrid Nydahl.

Eugénio de Andrade berättar om ljuset vid floden.


Det är elva år sedan nu. Den portugisiske poeten Eugénio de Andrade gav mig tillstånd att använda en av hans dikter som inledning på min första bok om Lissabon. Boken heter Lissabon - en promenadbok (Accent förlag 2000) och är mycket vacker, tack vare en förläggare med formkänsla och en fotograf som kan porträttera stadens miljöer, Hideo Matsumoto.

Han inte bara gav mig tillåtelse, han uttryckte också tacksamhet med några böcker och ett vackert vykort.


Tre år senare gav förlaget Almaviva ut boken med hans dikter, Ett solens ackord, översatt av förläggaren själv, Marianne Sandels.

I boken finns också dikten jag använde, Lissabon. Här får du tre uppslag ur boken, klicka på dem så kan du läsa dikterna.



lördag 28 maj 2011

Pentti Saarikoski talar till oss.

“ När jag kommer hem, är Marivette på besök, hon är vårt tidningsbud, och hennes tänder får mig att tänka på en kvinna jag älskade för länge sedan, och snart har allt som har nyhetens behag, inträffat för länge sedan. Skoningslösa tid! Skoningslösa tid, mumlade jag när jag stod på knä i gårdsgräset och rensade fisk.”

“… han såg på mig, ställde sig på tå och frågade vem är ni egentligen, är ni inte en äkta bretagnare? Nej, jag är finländare. Finländare, men det är ju närapå samma sak, sa han. Jag började vandra hemåt. Såg på havet. Jag kunde se på havet, hela tiden, medan jag vandrade, ty mina fotsulor hade lärt sig stigen utantill.”

“Varje människa är inne i sin egen berättelse, därifrån betraktar de varandra och ropar till varandra, på detta sätt är världen uppbyggd, till åtskilda berättelser, den är uppdelad i individer, som äger ett begränsat rörelseutrymme, annars skulle världen spricka. Världen skulle inte andas om det bara fanns ett språk, språken är hudporer, man får inte sätta munkavle på något språk.”

Pentti Saarikoski: Vid Europas rand - en kinetisk bild (Rabén & Sjögren, 1982, översättning av Antti Jalava).

Paavo Haavikko talar till oss.

En gång var jag ett ting och öppnade mig,
fick såpass många ord, byggde av dem,
och jorden trängtar ej efter glans.

Landskapet är en dröm.
Vetet som tusen höstar växer ur intet.
Ej stannar eld och luft, vatten och jord i oss,
länge står jag ej ut med att tala.

*

Böckerna blir när jag flyttar fågel från världen,
böcker, mödosamma att flytta,
är brev utan adress, vinden river
och när boken är läst, är dess blad blad.

*

Varifrån kommer ljudet i oss? Vad finns i ögonen?
Talet strömmar i den strömmande världen,
talet strömmar i den strömmande världen
och du måste själv veta nästan allt.

*

Är ännu våren, hösten, vintern och den fjärde vid makten?
fingrar på slanka stjälken innan blomningen,
men vilken doft kunde vara förmer än vår hud, ej blommor, nej
det är vi som uppstår om våren, men världen är borta.

*

Kvinnan lyfter sin klädnad, regnet, vinden, mörkret lyfter,
när hon är fylld kommer barnet,
barnen, och barnen för med sig fattigdom,
vi är främmande: mörker, vind, fattigdom.

*

Paavo Haavikko (1931-2008). Ur Bladen blad (1958), från samlingen Dikter (i urval och tolkning av Bo Carpelan), Schildts förlag, Helsingfors 1985. Foto från Ivö: A. Nydahl.

Några ord från Czesław Miłosz.

Czesław Miłosz skriver i essäsamlingen Jag är här (Brombergs förlag, 1980, översättning av Aleksandra Josephson och Jan Nyberg):

"Övertygelsen om Västerlandets dekadens och förruttnelse tycks vara en fast beståndsdel i den intellektuella utrustningen hos människor som är upplysta och känsliga för de fasor som är förknippade med det tekniska framåtskridandet (...) De missnöjdas första stora skyddshelgon var förmodligen Rousseau, när han opponerade sig mot Hobbes åsikter, vilka delades av Förnuftets nyktra förkunnare."

Foto överst: Anders Wikström. Bokomslaget till originalutgåvan av Jag är här från 1980.