Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
söndag 5 juni 2011
Minimal bokkonst.
Inför nationaldagen.
lördag 4 juni 2011
Coetzee, Brodsky och optimismen.
Ur essän om Joseph Brodsky i J.M. Coetzees bok Främmande stränder. Texter om litteratur (Nya Doxa, översättning av Jim Jakobsson).
Det Coetzee med hjälp av Sedakova här pekar på kunde vara giltigt för hela den västerländska litteraturen av idag. I samma ögonblick som konsumismen segrar efter andra världskriget och därmed blir den ideologi som intimt förbinds med den framstegsoptimism som lovar mer, fler och större åt alla (eller “ökad jämlikhet” som man i statsbärande socialdemokrati formulerade det) omöjliggörs inte bara den tragiska livsuppfattning, varje försök att ifrågasätta den förhärskande ideologin stämplas som farlig svartsyn och pessimism. Hur lång tid tog det innan realiteterna hann ifatt utvecklingen? Om vi säger att konsumismen får sitt stora genombrott under tidigt 1950-tal så är det inte lång tid fram till dess att ifrågasättandet tar sig uttryck i miljörörelser, filosofer och författare som formulerar en alternativ livssyn. I en diktatur som den sovjetiska kunde Brodsky bidra till en filosofi som inte för en sekund satte någon lit till den kommunistiska propagandans solskensparoller. I en demokrati måste samma ifrågasättande formuleras, om och om igen, för att det ska bli möjligt att bryta konsumismens dominans.
Östen Warnerbring, Kvällsposten, Sundsturarna, Piraten och jag.
Två av dem djupt förankrade i jazzens storbandstradition. Uvemark en lysande trumpetare. Den andre Leif blev Smokerings med hela svenska folket. Hans veckovis återkommande radioprogram hade många lyssnare. Jag lärde mig älska den äldre jazzen och jag fick en fin Duke Ellington-LP av honom. De är alla borta, också Max Walter, en av de stora imaginisterna.
Thörn var säkert en fin skulptör (och stridbar företrädare för skånska konstnärer) men jag minns att jag som barn blev rädd för honom, han bullrade. Så fanns det en lite yngre man, född 1934 i Malmö, alldeles i samma kvarter som Uvemark och i samma generation som han, som sjöng schlagers. Du måste köpa dig en tyrolerhatt, ack ja. Men han hade en annan sida. Få minns att han turnerade med Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström. När han blev äldre fann han också en djupare ådra i visans tradition.
Först då kom jag i kontakt med honom. Jag hade sedan många år bevakat danskt kulturliv för Kvällspostens kultursida. Östen Warnerbring, så hette artisten, sände mig glada rop om att jag skulle fortsätta, eftersom KvP var den enda tidning som hade en kultursida “anpassad för turare i Helsingborg."
Nå, jag fick förhandslyssna på Östens skiva Piraten, Bombi Bitt och jag. Som framgår av den avskrift (med egna stav- och tolkningsfel som tack och lov inte fanns i tidningen) som Östen gjorde av min recension och skickade till de medverkande musikerna, var jag mycket entusiastisk. Är så än idag (även om jag skulle ha avstått en och annan frasfrenesi). Det är en mycket fin skiva. Den kom 2003.
Ja. De är alla borta. Också Cornelis och Fred. När jag rotar bland böcker och skivor så ser jag hur många skånska konstnärsvänner och bekanta jag haft genom åren. Några av dem finns fortfarande kvar, vi ringer varandra ibland (en av dem känner jag sedan hundra år, han är malmöit som jag och öppnar alltid med orden: "Hallå Thomas, käre påg"), vi skickar väl mail och finns i varandras tankar. Men hur länge till? Nog känner jag att allt närmar sig fullbordan.
Klicka på bilderna för läsbara versioner.
fredag 3 juni 2011
Danskt och lärorikt.
Några intressanta publikationer som jag har här hemma är den tidiga Information (som blev motståndsrörelsens tidning på vägar som jag inte ska utreda här, och som än idag är en kvalitetsmedveten men ack så politiskt korrekt morgontidning) från åren alldeles efter ockupationen, samt Danske Tidende som grundades 1943 och alltså fungerade som ett informationsblad under de sista krigs- och ockupationsåren. I det nummer jag visar här ovan skrev man alltså redan i september 1944: “Afgørelsens Dag er nær. Frihedskampen vender sit Ansigt mod den endelige Opgør.”
Här hemma har vi dessutom vant oss vid att uttala kontroversiella hållningar i garderoben, helst när den är mörklagd. Kanske är det just därför jag har så svårt att acceptera mörkläggning i fredstid. Mörkläggning, åsiktsdiktatur och politisk konsensus är rena råttgiftet för en fri nation.
torsdag 2 juni 2011
Farfar och far - från ett ölsjapp i Malmö till Kroatiens kust.
*
Pappa blev fast i reklambranschen till långt fram i sitt liv, först på Solidar vid Folkets park i Malmö. Solidar var väl flaggskeppet i den kooperativa rörelsen på den tiden, men ersattes snart av varuhus som Domus och Konsum. Från Solidar kom pappa till Malmströms herrekipering som på den tiden hade en fin dekorationsateljé för de egna butikerna. Där blev pappa Gösta chef och fortsatte vara det tills han havererade på 1960-talet, ordinerades Jugoslavienresor och en uppgörelse med det abstrakta måleriet. Hans läkare gissade rätt, pappa blev en helt annan konstnär och människa. Nu var det Kroatiens landskap och människor han avbildade från sina vistelser i olika samhällen utmed kusten. Efter det försörjde han sig på sitt måleri och hade många separatutställningar både i Sverige och utomlands (mest minnesvärt för mig som barn var hans utställning på Galleri Gammelstrand i Köpenhamn).
Pappa avled den 12 juni 2008, på sitt 83:e levnadsår, samma dag som Alfons, mitt barnbarn, har sin födelsedag, och just den 12 juni 2008 skulle ha fyllt sex år.
UP, UP AND AWAY ON ASCENSION DAY.
Bläddrandet i gamla fotoalbum fortsätter. En syssla, som vid sidan av såpatvättandet av trasmattorna och översättningsarbetet fyller mina dagar med mening och glädje. Ascension Day må det vara, men jag håller mig till det som är jordnära, konkret och påtagligt.
Bilder: A. Nydahl.
onsdag 1 juni 2011
Flyktingsamtal, Småland 1999.
Den 17 juni 1999 åkte vi till två småländska orter, Markaryd och Timsfors,
tillsammans med några albanska ungdomar bosatta här i stan, för att ta emot flyktingarna, få dem att känna sig trygga och berätta för dem var vi fanns. Det var en av de mest gripande dagarna i mitt liv. Jag minns särskilt några gamla farbröder som flytt utan att ens ha hunnit ta på sig skorna. De berättade, medan tårarna rann, om hur tacksamma de var för kläder och annat de fått vi ankomsten till Sverige. “Vi har till och med fått grytor och stekpannor!” sa en av dem.
Jag kom särskilt nära de unga i gruppen. En av dem var en tämligen nykläckt författarinna, vars förnamn var Sherife. Till henne hade jag tagit med mig en novellsamling av Ismail Kadaré och andra albanska författare. Vi samtalade mycket, hon och jag. På den översta bilden är det hon som står andra från höger i vinröd tröja. På den understa bilden sitter jag bredvid henne och samtalar medan gruppfotona togs.
Det märkvärdiga med den här gruppen människor är att många (kanske majoriteten) återvände hem till Kosova när kriget slutat. Sherife var en av de första. De längtade efter fred och frihet och de ville inte stanna här. Men tacksamma var de, att de fått skydd när de verkligen behövde det.
Albanien och Kosova har i högre grad än andra länder, möjligen med undantag av Portugal, format min bild av sydeuropeisk kultur, på gott och ont. Varje gång jag säger det får jag hatmail från människor som betraktar mig som en allierad med albansk maffia. Det sorgliga med dem, är att de inte kan skilja på majoriteten av vanligt, hederligt folk och de grupper av kriminella eller politiskt/religiöst motiverade våldsromantikerna. Från Balkan finns det för mig ingen skillnad på en serb eller en kroat, en bosnier eller en makedonier, en alban eller en sloven - de är alla individer och jag försöker betrakta dem så, tills en eventuell motsats är bevisad. Bland mina albanska vänner finns busschauffören som varje gång någon alban visat sig aktiv i kriminella kretsar säger: “Hur ska vi få folk att förstå att vi skäms och att det är outhärdligt att bli hopbuntad med de där idioterna.” Som de flesta andra är han en hårt arbetande familjeförsörjare, och det har han varit från första stund.
Nå, minnen är minnen. I fotoalbumen, inte minst i de fysiskt närvarande från tiden före digitalkameran, gräver jag fram dem, ett efter ett.
Migrationsverket skriver: ”När millenniet gick mot sitt slut var Sverige ett av många länder, som deltog i en gemensam aktion under UNHCR:s ledning, och evakuerade 3 600 kosovoalbaner från Makedonien till Sverige. Avsikten var att bereda dem tillfälligt skydd i väntan på att deras hemland skulle bli en trygg hemvist där återuppbyggnaden kunde påbörjas.”
Hur många av dessa 3.600 personer som återvände och hur många som stannade och sökte PUT vet jag inte. Oavsett vilket anser jag att principen om tillfälligt skydd är bra och att den kunde tillämpas i många andra fall.
PS: Om någon blir förbryllad över att jag stavar den unga albanska republiken på två olika sätt, Kosovo och Kosova, så vill förklara: den första stavningen var den som serberna använde då Kosovo var en provins i den jugoslaviska delrepubliken Serbien, Kosova, med ett a på slutet är albanernas stavning och den de valde när de blev självständiga.
Bilder: A. Nydahl
Födas för att dö.
Varje människa föds för att dö. Kopplad till modern lever hon utan kunskap om det som ska ske sedan hon kommit ut i den oskyddade världen. Fostervattnet skiljer henne från döden. I mitt eget liv har jag sett processen ta ett litet barn, nyss så stor att han erövrat språket angrep döden honom med sådan kraft att räddningen blev omöjlig. Generationen före mig är borta sedan flera år. Föräldrar, mostrar, morbröder är sänkta i jordens mörker. Man minns dem som röster och blickar, när man sluter ögonen kan man fortfarande framkalla dem. Generationen efter mig befinner sig mitt emellan ungdom och medelålder. Deras barn får mig att skratta. Men också att gråta när jag tänker på hur kort pojkens liv blev. Om bara två veckor skulle han ha fyllt nio år. Ute i den oskyddade världen förlorade han.Bild: Ulrika W.
Gammalt rivs, nytt byggs.
Varje dag ser jag något nytt på cykelturerna. Äldre damer som är ute och går och som hälsar så vänligt. Barn på dagiset som ropar efter mig och skrattar. Ett gäng äldre män och kvinnor som spelar boule.
Är vintern en blind tid? Varför ser jag nu i sommarljuset sådant jag inte sett i vintras? När jag cyklar i snöoväder ser jag bara vägen framför mig. Händerna stelnar i sina grepp om styret, kinderna bränner av kyla. Och det finns inga människor ute, inga att se.
Sommaren är kollektivromanens årstid. Sommaren är därför också många plågors årstid. Snart är det stadsfestival med dunkande och mullrande musik långt in i nätterna, fylle och slagsmål.
Bild från Hangö, redigerad: U.W.
tisdag 31 maj 2011
Glömskan och Närvaron.
Det finns två platser i mitt liv. Den ena heter glömskan. Den andra heter närvaron. Glömskan är den plats där vinet härskar. Glömskan ger mig lugna kvällar med bra film. Efter det inträder sömnen, den långa och drömfyllda. Närvaron har långa kvällar av läsande och skrivande. Sömnen kommer långt efter midnatt, som en upphunnen plats efter lång vandring. Att leva i en pendelrörelse mellan glömskan och närvaron är förvisso svårt, balansgången lyckas inte alltid i den utsträckning man velat eller önskat. Man faller och man faller tungt.
Trots att Glömskan härskar är det just där som Eros finns. I Närvaron har man ingen plats för annat än mardrömmen och ångesten.Målningar av Jacob Collins.
Viktlöst, kedjerostat, smeksamt, stensäkert, blommande behagligt och sommarvarmt.
Bilder: A. Nydahl
måndag 30 maj 2011
Nicole Krauss: Det stora huset (Brombergs, översättning av Ulla Danielsson)
Nicole Krauss har haft en hektisk vår med sin lanseringsturné av den nya romanen. Hon har rent av sagt att det inte blir fler sådana turnéer. När jag läst eller sett intervjuer med henne har jag tänkt, att det måste vara en pina att besvara samma frågor om och om igen.Men det är romanen som intresserar mig. I dess centrum finns ett skrivbord som lånas ut, ges bort och förflyttar sig i takt med att berättelsens olika centralfigurer gör entré eller lämnar scenen. Krauss skriver en enkel men vacker prosa som väcker till livs ett slags förmodern berättelse. Hon finns inte med i den postmoderna språkleken, det är själva berättelsen hon koncentrerar sig på. Hon är skicklig i sitt byggande av miljöer och i sina porträtt av enskilda individer. Ganska tidigt in i läsningen tycker man sig veta ungefär vem man är. Det är ingen tillfällighet att judisk kultur och historia står i centrum för hennes intresse. Så här har hon t.ex. berättat om titeln och begreppet Det stora huset:
”Det stora huset härstammar från rabbi Johanan ben Zakkay. Det är en oerhört vacker text. Helt radikal, en uppfinning. Efter förskingringen så menade han att något måste förändras samtidigt som judarna inte får glömma bort vilka de är. Och hans lösning är så briljant. Han vet att det är för riskabelt att vara beroende av en plats, eftersom platser kan försvinna, tas ifrån en. Så det han gör är att han tar föreställningen om identitet och knyter den till något som är bärbart och personligt. Så i stället för offer och ritualer som är centrerade vid templet, blir judarnas ritual en bön. För bönen är bärbar. Den finns i dig och du kan ta med dig den vart du än går. ben Zakkay menade alltså att vi skulle börja transkribera den muntliga lagen och göra en bok utav den, eller en uppsättning böcker, och efter många århundraden blev dessa böcker Talmud. Vi kan ta den under armen och gå, varthän vinden driver oss.”
Det är detta bygge – av ett hus och en roman – som Krauss till fulländning behärskar. Hon går från New York till Jerusalem, därifrån till Budapest, London och till de förbindelser som gör att också Chile finns i centrum för berättelsen. Det är ju den judisk-chilenske poeten Daniel som lämnar över sitt otympliga skrivbord till berättarna, och det är hans dotter som många år senare kommer för att hämta pappans tillhörigheter. Också i tid rör sig hennes pendel mellan åren för förintelsens katastrof till nutid. Det ger djup åt karaktärerna och deras historia.
Krauss sätt att berätta får mig att tänka på sådana som IB Singer, nobelpristagaren och jiddisch-författaren, men också andra av de stora amerikanska klassikerna. Med det vill jag bara säga att Nicole Krauss skriver i en tradition, och att hennes val av estetiska och litterära strategier är mycket medvetna. Om jag bara fick ta med mig en enda bok för sommarens lustläsning skulle det vara denna.
*
Nicole Krauss föddes 1974, är bosatt i New York och har två tidigare böcker bakom sig översatta till svenska, Kärlekens historia och Man utan minne.
Dröm och verklighet.
Foto: A. Nydahl.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)