onsdag 1 juni 2011

Gammalt rivs, nytt byggs.

Det nya huset som byggs i byn luktar av nysågat trä. En behaglig doft sprider sig medan snickarna spikar i träet. Ett hem föds där tidigare ett fuktskadat och nedgånget hus stod.

Varje dag ser jag något nytt på cykelturerna. Äldre damer som är ute och går och som hälsar så vänligt. Barn på dagiset som ropar efter mig och skrattar. Ett gäng äldre män och kvinnor som spelar boule.

Är vintern en blind tid? Varför ser jag nu i sommarljuset sådant jag inte sett i vintras? När jag cyklar i snöoväder ser jag bara vägen framför mig. Händerna stelnar i sina grepp om styret, kinderna bränner av kyla. Och det finns inga människor ute, inga att se.

Sommaren är kollektivromanens årstid. Sommaren är därför också många plågors årstid. Snart är det stadsfestival med dunkande och mullrande musik långt in i nätterna, fylle och slagsmål.

Bild från Hangö, redigerad: U.W.

tisdag 31 maj 2011

Glömskan och Närvaron.

Det finns två platser i mitt liv. Den ena heter glömskan. Den andra heter närvaron. Glömskan är den plats där vinet härskar. Glömskan ger mig lugna kvällar med bra film. Efter det inträder sömnen, den långa och drömfyllda. Närvaron har långa kvällar av läsande och skrivande. Sömnen kommer långt efter midnatt, som en upphunnen plats efter lång vandring. Att leva i en pendelrörelse mellan glömskan och närvaron är förvisso svårt, balansgången lyckas inte alltid i den utsträckning man velat eller önskat. Man faller och man faller tungt.

Trots att Glömskan härskar är det just där som Eros finns. I Närvaron har man ingen plats för annat än mardrömmen och ångesten.

Målningar av Jacob Collins.

Viktlöst, kedjerostat, smeksamt, stensäkert, blommande behagligt och sommarvarmt.

Varje gång jag cyklar här i trakterna slår det mig hur nära det är till både avkoppling och njutning. Solen värmer på armarna, artriten drar sig tillbaka och vare sig smärta eller värk är påtaglig mer. Tids nog kommer allt det tillbaka, när höstmolnen drar in och meddelar att den mörka årstiden har anlänt. Men nu? Nu är det tid för koltrastsång och duvkutter, för spirande grönska och lätta regn som förhöjer både markernas grönska och blomningens färger. Denna tid är, trots det skoningslösa ljuset, en tid för återhämtning och vila. Jag vilar bäst när jag cyklar. Då är det bara tillvarons egna ljud, bilder och känslor som är närvarande. Tiden upphävs och jag befinner mig i ett nästan viktlöst tillstånd.

Också sittandet i hamnarna ger mig känslan av tyngdlöshet, från Tosteberga och Landön här i östra Skåne, till Hällevik och Nogersund på Listerlandet i Blekinge, eller vid Pukavik, där bukten skapar ett stilla område av sand, barnröster, kaffedoft och tystnad. Fördelen med Hällevik och Nogersund är att de är gamla fiskehamnar.

Allt finns kvar, men har förstås förändrats från de små fiskeskutornas tid. Mycket har blivit sommarnöje, men inte mer än att också en udda figur utan vare sig båt eller andra symboler för god inkomst får plats. Hälsar man artigt och sitter i frid blir man också välkomnad till dessa hamnar. Och skulle rastlöshet gripa tag i mig kan jag från Nogersund ta mig med färjan över till mirakulösa Hanö, ön där inte en bil finns och hjortarna plötsligt kan korsa min väg.

Sommaren är tiden för utsuddandet av allt det personliga, då jag uppgår i anonymitet och tystnad. Inget kan skänka så mycket frid och tillfredställelse som det. Och platsens sjunger inne i mig. Den varken kräver något eller förväntar sig något. Den är lika trygg som varje sekund i tidens eviga gång.

Bilder: A. Nydahl

måndag 30 maj 2011

Nicole Krauss: Det stora huset (Brombergs, översättning av Ulla Danielsson)

Nicole Krauss har haft en hektisk vår med sin lanseringsturné av den nya romanen. Hon har rent av sagt att det inte blir fler sådana turnéer. När jag läst eller sett intervjuer med henne har jag tänkt, att det måste vara en pina att besvara samma frågor om och om igen.

Men det är romanen som intresserar mig. I dess centrum finns ett skrivbord som lånas ut, ges bort och förflyttar sig i takt med att berättelsens olika centralfigurer gör entré eller lämnar scenen. Krauss skriver en enkel men vacker prosa som väcker till livs ett slags förmodern berättelse. Hon finns inte med i den postmoderna språkleken, det är själva berättelsen hon koncentrerar sig på. Hon är skicklig i sitt byggande av miljöer och i sina porträtt av enskilda individer. Ganska tidigt in i läsningen tycker man sig veta ungefär vem man är. Det är ingen tillfällighet att judisk kultur och historia står i centrum för hennes intresse. Så här har hon t.ex. berättat om titeln och begreppet Det stora huset:

”Det stora huset härstammar från rabbi Johanan ben Zakkay. Det är en oerhört vacker text. Helt radikal, en uppfinning. Efter förskingringen så menade han att något måste förändras samtidigt som judarna inte får glömma bort vilka de är. Och hans lösning är så briljant. Han vet att det är för riskabelt att vara beroende av en plats, eftersom platser kan försvinna, tas ifrån en. Så det han gör är att han tar föreställningen om identitet och knyter den till något som är bärbart och personligt. Så i stället för offer och ritualer som är centrerade vid templet, blir judarnas ritual en bön. För bönen är bärbar. Den finns i dig och du kan ta med dig den vart du än går. ben Zakkay menade alltså att vi skulle börja transkribera den muntliga lagen och göra en bok utav den, eller en uppsättning böcker, och efter många århundraden blev dessa böcker Talmud. Vi kan ta den under armen och gå, varthän vinden driver oss.”

Det är detta bygge – av ett hus och en roman – som Krauss till fulländning behärskar. Hon går från New York till Jerusalem, därifrån till Budapest, London och till de förbindelser som gör att också Chile finns i centrum för berättelsen. Det är ju den judisk-chilenske poeten Daniel som lämnar över sitt otympliga skrivbord till berättarna, och det är hans dotter som många år senare kommer för att hämta pappans tillhörigheter. Också i tid rör sig hennes pendel mellan åren för förintelsens katastrof till nutid. Det ger djup åt karaktärerna och deras historia.

Krauss sätt att berätta får mig att tänka på sådana som IB Singer, nobelpristagaren och jiddisch-författaren, men också andra av de stora amerikanska klassikerna. Med det vill jag bara säga att Nicole Krauss skriver i en tradition, och att hennes val av estetiska och litterära strategier är mycket medvetna. Om jag bara fick ta med mig en enda bok för sommarens lustläsning skulle det vara denna.

*

Nicole Krauss föddes 1974, är bosatt i New York och har två tidigare böcker bakom sig översatta till svenska, Kärlekens historia och Man utan minne.

Dröm och verklighet.

Det som inte ryms i världen får istället finnas i drömmen. Den del av mig som var ständig resenär finns kvar som ett minne och som en dröm. Senast i helgen talade jag med människor som skulle resa till Grekland. Jag drömde om kall Retsina och varm sol, men jag nöjer mig med det. Inte ens Retsinan köper jag hem. Också när andra planerar sin Budapestresa i juni väljer jag att stanna i drömmen. Jag vet att de kommer att bli väl mottagna där och jag vet att jag delvis finns med. Men jag ser allt på distans, så slipper jag både flygplatskonsumismen, flygandets vedermödor och den stress som varje sådan förflyttning innebär. Sedan rätt många år tillbaka kan man inte ens veta om Öresundståget här ifrån till Kastrup kommer fram. Alltför ofta är det spårproblem, nedfallna ledningar, havererade lok eller brist på lokförare som sätter stopp. Skulle jag sätta mig i dessa hermetiskt tillslutna tågvagnar och låta den världen hota mig ? Jag nöjer mig med drömmen om Budapest, trots att jag vet, att om jag väl hade förmått mig att resa så hade jag fått finnas bland vänner där. Nu får jag så att säga finnas som en hälsning till dessa vänner genom andra. Det kommer också att fungera. Ungerskt vin får jag dricka vid ett annat tillfälle.

Foto: A. Nydahl.

söndag 29 maj 2011

Hårda vindar och politiska hot.

I Tosteberga piskade den hårda vinden mot bryggorna och båtmasterna som med linorna mot metall skapade sitt eget klockspel. Bara i lä bakom ett hus kunde man sitta med kaffet.

Jag såg att en bloggare anklagade mig för att “fly in i konsten”. Det är ett lustigt begrepp som ekar av populism. Att viga sitt liv åt litteraturen är sannerligen ingen flykt utan ett medvetet val. Den populism som idag präglar det mesta av Europa går att förklara. Den är följden av katastrofala politiska beslut. Gettobildning, islamisering och välfärdssystemens avveckling kan bara resultera i ökade sociala spänningar. Skillnaden mellan en populistisk agitation och en reflektion över orsak och verkan, är att populismen påstår sig ha både svaren och lösningen. Jag tror inte det finns några lösningar. När den europeiska utvecklingen gått så långt som nu kan man varken trolla bort de befolkningsskikt som trivs i sharialagarnas värme, eller motsättningarna mellan upplysning och sekulära värderingar å ena sidan, och religiöst mörker och islamistisk aktivism å den andra.

Skolflickor i Kosova. Foto från SIDA.

Vinden piskar, solen lyser, regnet faller. Allt är som det ska, och ändå inte. Det finns ingenting, absolut ingenting, som talar för att det stora skeppet Sverige skulle gå att vända. Varken det skeppet eller några andra. Så vitt jag vet finns det bara två nationer som förmått ta strid emot de frivilliga kvinnofängelserna slöja, niqab och burqa, och det är Frankrike och Kosova. I den lilla republiken Kosova är slöja förbjuden att bära i skolorna. Trots att befolkningsmajoriteten är muslimer har man där insett att slöjan är mer än ett stycke tyg. Den är en stark symbol som pekar bort mot den totalitära sharia-staten, och därför en söndrande faktor i en ung republik där muslimer, judar och ortodoxa eller katolska kristna ska leva tillsammans med ateister och sekulariserade människor, i ett litet men trotsigt hopp om att krigens tid är förbi för den här gången. Många européer tror att Kosova är en muslimsk republik. Så är inte fallet. Man skiljer där religionen från staten på allvar. Den sekulära tanken finns med i bygget av landet.

Vinden piskar. Vem låter den störa sikten? Vem avstår från ett se och analysera? Jag gör det inte. Varje dag är en ny ansträngning. Konsten och litteraturen som skapades före oss hjälper oss med det. Jag läser hellre Cioran och Montaigne än ägnar många minuter åt populismens ytliga och gapande texter. Lärdomarna finns ibland närmare oss än vi tror. Jag går varken till Sverigedemokrater, Sannfinländare, Nationella Fronten, Jobbik eller något femte sådant för att finna dem.

Bryta dödläget? Att odla maskrosor bortom den politiska klassens propaganda.

Det politiska, kulturella och nationella dödläget måste brytas, säger man. Är det ens möjligt? Den svenska konsensuskulturen befinner sig mitt inne i en djup kris, men ingen tycks märka den. I natt brann trettio bilar på samma parkering. Också här i min lilla stad eldar man bilar, senast i förrgår natt. Den portugisiska ekonomin går under tillsammans med den grekiska. Demonstranter på Rossiotorget i Lissabon vill ha en annan ordning, precis som de ville det i Madrid för en vecka sedan. Det är lika tomt och lika uppgivet som politiska paroller av typen "Yes, we can". Vad är det man kan? Vad är det man vill? Avsaknaden av politiska strategier och drömmar är så märkbar att allt liknar en ballong man just släppt luften ur.

Den tomheten kommer att ge fortsatt utrymme för de redan berikades fallskärmar, samtidigt som välfärdssystemen krackelerar och gettobildningen tilltar. Till valurnorna kommer man att söka sig också i framtiden, som om de kunde förändra någonting. Medborgaren förvandlar sig frivilligt till röstboskap och knäpper händerna fullt nöjd med sin insats.

I våra skandinaviska länder pågår våldtäkterna och rånen som om inget hade hänt. Varje stad - stor eller liten - blir en krigszon så snart dagen gått mot kväll. Åldringar blir rånade i sina hem av kunniga ligor inresta i skydd av olika avtal. De samlar pensioner, smycken och andra värdesaker i sina säckar. Kvar sitter svårt chockade och/eller skadade åldringar gråtande i lokalnyheterna.

Ja, det är verkligen ett dödläge. Ett läge där döden hägrar som den enda verkliga befrielsen. Det är Sverige 2011, året då de politiska bondfångarna ylar mot månen, året då inget förändrats till det bättre. Illusionisterna fortsätter att skicka ut sin propaganda. Är det någon som tar dem på allvar? När en kultur är på väg mot sin undergång finns det inget som talar för att pk-eliten under ledning av Sydsvenskan, Dagens Nyheter och andra dagliga godhets- och multikulti-bulletiner från maktens horisont, upphetsade bloggare, aggressiva nationalister eller flygbladsutdelare från vänster och höger skulle kunna hejda fallet. Tvärtom tror jag att de påskyndar det, och bäst är kanske det. Det lågintensiva inbördeskrig alla varnar för pågår redan. Jag fortsätter odla maskrosor och sprider deras fröer för vinden.

Bild: Astrid Nydahl.

Eugénio de Andrade berättar om ljuset vid floden.


Det är elva år sedan nu. Den portugisiske poeten Eugénio de Andrade gav mig tillstånd att använda en av hans dikter som inledning på min första bok om Lissabon. Boken heter Lissabon - en promenadbok (Accent förlag 2000) och är mycket vacker, tack vare en förläggare med formkänsla och en fotograf som kan porträttera stadens miljöer, Hideo Matsumoto.

Han inte bara gav mig tillåtelse, han uttryckte också tacksamhet med några böcker och ett vackert vykort.


Tre år senare gav förlaget Almaviva ut boken med hans dikter, Ett solens ackord, översatt av förläggaren själv, Marianne Sandels.

I boken finns också dikten jag använde, Lissabon. Här får du tre uppslag ur boken, klicka på dem så kan du läsa dikterna.



lördag 28 maj 2011

Pentti Saarikoski talar till oss.

“ När jag kommer hem, är Marivette på besök, hon är vårt tidningsbud, och hennes tänder får mig att tänka på en kvinna jag älskade för länge sedan, och snart har allt som har nyhetens behag, inträffat för länge sedan. Skoningslösa tid! Skoningslösa tid, mumlade jag när jag stod på knä i gårdsgräset och rensade fisk.”

“… han såg på mig, ställde sig på tå och frågade vem är ni egentligen, är ni inte en äkta bretagnare? Nej, jag är finländare. Finländare, men det är ju närapå samma sak, sa han. Jag började vandra hemåt. Såg på havet. Jag kunde se på havet, hela tiden, medan jag vandrade, ty mina fotsulor hade lärt sig stigen utantill.”

“Varje människa är inne i sin egen berättelse, därifrån betraktar de varandra och ropar till varandra, på detta sätt är världen uppbyggd, till åtskilda berättelser, den är uppdelad i individer, som äger ett begränsat rörelseutrymme, annars skulle världen spricka. Världen skulle inte andas om det bara fanns ett språk, språken är hudporer, man får inte sätta munkavle på något språk.”

Pentti Saarikoski: Vid Europas rand - en kinetisk bild (Rabén & Sjögren, 1982, översättning av Antti Jalava).

Paavo Haavikko talar till oss.

En gång var jag ett ting och öppnade mig,
fick såpass många ord, byggde av dem,
och jorden trängtar ej efter glans.

Landskapet är en dröm.
Vetet som tusen höstar växer ur intet.
Ej stannar eld och luft, vatten och jord i oss,
länge står jag ej ut med att tala.

*

Böckerna blir när jag flyttar fågel från världen,
böcker, mödosamma att flytta,
är brev utan adress, vinden river
och när boken är läst, är dess blad blad.

*

Varifrån kommer ljudet i oss? Vad finns i ögonen?
Talet strömmar i den strömmande världen,
talet strömmar i den strömmande världen
och du måste själv veta nästan allt.

*

Är ännu våren, hösten, vintern och den fjärde vid makten?
fingrar på slanka stjälken innan blomningen,
men vilken doft kunde vara förmer än vår hud, ej blommor, nej
det är vi som uppstår om våren, men världen är borta.

*

Kvinnan lyfter sin klädnad, regnet, vinden, mörkret lyfter,
när hon är fylld kommer barnet,
barnen, och barnen för med sig fattigdom,
vi är främmande: mörker, vind, fattigdom.

*

Paavo Haavikko (1931-2008). Ur Bladen blad (1958), från samlingen Dikter (i urval och tolkning av Bo Carpelan), Schildts förlag, Helsingfors 1985. Foto från Ivö: A. Nydahl.

Några ord från Czesław Miłosz.

Czesław Miłosz skriver i essäsamlingen Jag är här (Brombergs förlag, 1980, översättning av Aleksandra Josephson och Jan Nyberg):

"Övertygelsen om Västerlandets dekadens och förruttnelse tycks vara en fast beståndsdel i den intellektuella utrustningen hos människor som är upplysta och känsliga för de fasor som är förknippade med det tekniska framåtskridandet (...) De missnöjdas första stora skyddshelgon var förmodligen Rousseau, när han opponerade sig mot Hobbes åsikter, vilka delades av Förnuftets nyktra förkunnare."

Foto överst: Anders Wikström. Bokomslaget till originalutgåvan av Jag är här från 1980.

fredag 27 maj 2011

Karl Aage Rasmussen: Tilnærmelser til Gustav Mahler (Gyldendals, Köpenhamn).

Författaren Carl-Göran Ekerwald talade i Östersund i maj. Han påminde sig hur Mahler kommit till Niagara och utbrustit: ” Äntligen ett fortissimo!”

Detta är en alldeles färsk anekdot som står i harmoni med alla anekdoter det finns om Gustav Mahler. De må ha verklighetsförankring eller inte, men de anknyter alla till kompositörens egenskaper och särdrag. Karl Aage Rasmussen är den senaste i raden som färgsätter sin bok om honom med sådana, de är både roliga och ger liv åt texten. Rasmussens bok utkommer i Danmark idag. Med tanke på att hans bok om Svjatoslav Richter redan finns på svenska kanske man vågar hoppas att också Mahler-boken blir översatt.

När Janet Baker sjunger Kindertotenlieder, de fem Rückertlieder och Lieder eines fahrendes Gesellen – då vet jag var jag hör hemma. Jag hör förresten just dessa också med Andreas Schmidt. Ibland tar jag också fram en inspelning från 1967 av fjärde symfonin med Concertgebouw Orchestra från Amsterdam under ledning av Bernhard Haitink, därför att sopranen Elly Ameling där sjunger sista satsen Sehr behaglich.

Det fascinerande med Rasmussens bok är inte så mycket det musikanalytiska, utan hans förmåga att skriva kulturhistoria. Här ingår Mahler både i en krets och i en tid. Han har något att blicka tillbaka på (där blir såväl Bach som Beethoven inspirationskällor), han ser fram emot något. Runt Mahler pågår politiska och sociala strider, "allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna tvingas till sist att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon", skrev ju Karl Marx. De klassmässigt bestämda rum där hans musik ska tas emot antingen krackelerar eller upphör. Vad kan en liten tysktalande judepojke sätta emot tidens starka strömningar av hatisk nationalism?

Sig själv beskrev han så här: ”bøhmer blandt østrigere, østrigere blandt tyskere och over alt jøde, altid udbuden, aldrig velkommen.” Länge betraktades han i musikvärlden som ”en teaterdirigent der skrev, hvad tyskerne kalder Kapellmeistermusik; en komponist der forurenede den ædle symfonigenre med kaotiske formforløb, teatertorden, sødladne barndomsminder og privatføleri…”. Rasmussen säger att Mahler gärna blandade militärmarscher, kyrkokoraler, folkvisor, trumpetfanfarer, judisk klezmer och tidens dansmusik till tätt vävd polyfoni. På detta sätt använde han sig av musik med låg status för att uppnå en kontrastverkan på samma sätt som det ju sker kollisioner i människans känsloliv.

Femton år gammal började han på traditionsrika musikkonservatoriet i Wien. Och han var bara tjugo när han fick anställning som kapellmästare på en kurort nära Linz. Han blev förödmjukad av den banala repertoaren och tog sig vidare till Laibach (Ljubljana) där man tog sig an de stora kompositörerna. Sedan bar det i rasande fart vidare under sjutton år till olika operascener. Sedan han hamnat i den nybyggda operan i Budapest började det som kunde ha blivit ett gott liv. Rejäl lön, motsvarande runt hundratusen i dagens penningvärde om året, han tog systern Justine till hushållerska. Här fick han konstnärlig makt. Men det var också här som spänningarna var som störst. Mahler gjorde ändå fel. Hans stora kärlek till den tyska repertoaren mötte förstås motstånd (jämför med dagens situation i Ungern!) och två ungerska nationalister i operaledningen motarbetade honom med alla, ”også antisemitiske midler. Han blev fremstillet som den alltid bedrevidende, gestikulerende jøde der som en gøgeunge vile mase allt ægte ungarsk ihjel i musiklivets ædleste rede”. Ja, nog känner man igen det. Inget nytt under himlen. Det som drabbade Mahler då drabbar andra idag.

Dubbelmonarkin nationalister hade vind i seglen. Mahler sista uppsättning i Budapest blev Mozarts Don Giovanni.

Det finns oerhört mycket att säga om den här boken. Jag tog bara tag i några uppenbara trådar. Rasmussen berättar ju om familjen, vännerna, kollegorna och hinner med så mycket i den här djupt personliga boken som faktiskt bara är runt tvåhundra sidor tjock. Men vad säger man om böcker som oupphörligen inspirerar? Man går vidare. Lyssnar till musiken igen (just nu sjunger Janet Baker den fjärde Kindertotenlieder här i rummet), läser vidare, hittar nya små eller stora stigar för den musikaliska samvaron och erfarenheten.

Samtliga Karl Aage Rasmussens böcker har den egenskapen.

För den intresserade vill jag också berätta att Gyldendals förlag, i samarbete med Athelas New Music Festival bjuder på ett arrangemang med författaren. Här uruppförs Rasmussens arrangemang av Mahler fjärde symfoni med Athelas Sinfonietta Copenhagen samt två av hans egna verk. Rasmussen berättar om Mahler-boken och om sin musik. Det hela äger rum på teatern Republique, Østerfælled Torv 32 i Köpenhamn, den 4 juni klockan 18.00. Det är fri entré.



torsdag 26 maj 2011

Czesław Miłosz, "ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar"

Czesław Miłosz skriver i essäsamlingen Jag är här (Brombergs förlag, 1980, översättning av Aleksandra Josephson och Jan Nyberg):

”Filosofiska system ska man ägna sig åt för att glömma dem, och det är inte systemen som angår mig utan fantasin. Jag har inte samma slags fantasi som de människor som levde när Thomas av Aquinos världsåskådning avspeglades i Dantes symboler, även om dess grundläggande behov – att föra ner allt till rumsliga relationer – är detsamma.

Rummet har emellertid utsatts för störningar. För att börja med den plats där jag är: jorden. Istället för att vara en fast, stabil grund ger den vika under mina fötter och skulle jag genom ett under förbli svävande ovanför den, befriad från tyngdkraften, skulle andra trakter, andra landskap förflytta sig under mig; för övrigt förflyttar de sig redan nu i fantasin, för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”

Essän är från 1969, den fanns med i Widzenia nad zatoka San Francisco (Tankar vid San Franciscobukten). Jag återkommer ständigt till Czesław Miłosz. Han är en av de viktigaste i den krets som (i varje fall i mitt medvetande och mina bokhyllor) också rymmer Wisława Szymborska, Adam Zagajewski, Kazimierz Brandys, Ewa Lipska, Witold Gombrowicz, Adam Michnik, Zbigniew Herbert och Tomas Venclova. När jag läste den här essän igen så slog det mig att det finns några nästan utopiska ord i den. Här kommer de igen: ”… för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”

Vad är det för slags bildskärm han föreställer sig? Jag sitter här, framför den bildskärm som är datorns, och jag är mer än medveten om att nätet, www, är det system där vi ser jordklotet snurra, det system som gör det möjligt för oss att finnas i ständigt kontakt med varandra, oavsett var på jorden det är.

Han kallar det absurt. Jag skulle vilja påstå att det är groteskt i så hög grad att det blivit overkligt, bortom-verkligt.

Försommarbilderna från Ivö: Astrid Nydahl.

onsdag 25 maj 2011

Benjamin Netanyahu till er tjänst.

Här är den israeliska videon som leker (driver?) med landets nuvarande ledare, den alltid katastrofale Benjamin Netanyahu. Det tal han igår höll i den amerikanska kongressen upphör inte att förvåna mig. Tre kvart fyllda med propagandafraser och retoriska knep på sandlådenivå. Egentligen är hans tal lättare att skratta (gråta?) åt, men här får vi nöja oss med musikjournalisten Noy Alooshe version: