söndag 29 maj 2011

Hårda vindar och politiska hot.

I Tosteberga piskade den hårda vinden mot bryggorna och båtmasterna som med linorna mot metall skapade sitt eget klockspel. Bara i lä bakom ett hus kunde man sitta med kaffet.

Jag såg att en bloggare anklagade mig för att “fly in i konsten”. Det är ett lustigt begrepp som ekar av populism. Att viga sitt liv åt litteraturen är sannerligen ingen flykt utan ett medvetet val. Den populism som idag präglar det mesta av Europa går att förklara. Den är följden av katastrofala politiska beslut. Gettobildning, islamisering och välfärdssystemens avveckling kan bara resultera i ökade sociala spänningar. Skillnaden mellan en populistisk agitation och en reflektion över orsak och verkan, är att populismen påstår sig ha både svaren och lösningen. Jag tror inte det finns några lösningar. När den europeiska utvecklingen gått så långt som nu kan man varken trolla bort de befolkningsskikt som trivs i sharialagarnas värme, eller motsättningarna mellan upplysning och sekulära värderingar å ena sidan, och religiöst mörker och islamistisk aktivism å den andra.

Skolflickor i Kosova. Foto från SIDA.

Vinden piskar, solen lyser, regnet faller. Allt är som det ska, och ändå inte. Det finns ingenting, absolut ingenting, som talar för att det stora skeppet Sverige skulle gå att vända. Varken det skeppet eller några andra. Så vitt jag vet finns det bara två nationer som förmått ta strid emot de frivilliga kvinnofängelserna slöja, niqab och burqa, och det är Frankrike och Kosova. I den lilla republiken Kosova är slöja förbjuden att bära i skolorna. Trots att befolkningsmajoriteten är muslimer har man där insett att slöjan är mer än ett stycke tyg. Den är en stark symbol som pekar bort mot den totalitära sharia-staten, och därför en söndrande faktor i en ung republik där muslimer, judar och ortodoxa eller katolska kristna ska leva tillsammans med ateister och sekulariserade människor, i ett litet men trotsigt hopp om att krigens tid är förbi för den här gången. Många européer tror att Kosova är en muslimsk republik. Så är inte fallet. Man skiljer där religionen från staten på allvar. Den sekulära tanken finns med i bygget av landet.

Vinden piskar. Vem låter den störa sikten? Vem avstår från ett se och analysera? Jag gör det inte. Varje dag är en ny ansträngning. Konsten och litteraturen som skapades före oss hjälper oss med det. Jag läser hellre Cioran och Montaigne än ägnar många minuter åt populismens ytliga och gapande texter. Lärdomarna finns ibland närmare oss än vi tror. Jag går varken till Sverigedemokrater, Sannfinländare, Nationella Fronten, Jobbik eller något femte sådant för att finna dem.

Bryta dödläget? Att odla maskrosor bortom den politiska klassens propaganda.

Det politiska, kulturella och nationella dödläget måste brytas, säger man. Är det ens möjligt? Den svenska konsensuskulturen befinner sig mitt inne i en djup kris, men ingen tycks märka den. I natt brann trettio bilar på samma parkering. Också här i min lilla stad eldar man bilar, senast i förrgår natt. Den portugisiska ekonomin går under tillsammans med den grekiska. Demonstranter på Rossiotorget i Lissabon vill ha en annan ordning, precis som de ville det i Madrid för en vecka sedan. Det är lika tomt och lika uppgivet som politiska paroller av typen "Yes, we can". Vad är det man kan? Vad är det man vill? Avsaknaden av politiska strategier och drömmar är så märkbar att allt liknar en ballong man just släppt luften ur.

Den tomheten kommer att ge fortsatt utrymme för de redan berikades fallskärmar, samtidigt som välfärdssystemen krackelerar och gettobildningen tilltar. Till valurnorna kommer man att söka sig också i framtiden, som om de kunde förändra någonting. Medborgaren förvandlar sig frivilligt till röstboskap och knäpper händerna fullt nöjd med sin insats.

I våra skandinaviska länder pågår våldtäkterna och rånen som om inget hade hänt. Varje stad - stor eller liten - blir en krigszon så snart dagen gått mot kväll. Åldringar blir rånade i sina hem av kunniga ligor inresta i skydd av olika avtal. De samlar pensioner, smycken och andra värdesaker i sina säckar. Kvar sitter svårt chockade och/eller skadade åldringar gråtande i lokalnyheterna.

Ja, det är verkligen ett dödläge. Ett läge där döden hägrar som den enda verkliga befrielsen. Det är Sverige 2011, året då de politiska bondfångarna ylar mot månen, året då inget förändrats till det bättre. Illusionisterna fortsätter att skicka ut sin propaganda. Är det någon som tar dem på allvar? När en kultur är på väg mot sin undergång finns det inget som talar för att pk-eliten under ledning av Sydsvenskan, Dagens Nyheter och andra dagliga godhets- och multikulti-bulletiner från maktens horisont, upphetsade bloggare, aggressiva nationalister eller flygbladsutdelare från vänster och höger skulle kunna hejda fallet. Tvärtom tror jag att de påskyndar det, och bäst är kanske det. Det lågintensiva inbördeskrig alla varnar för pågår redan. Jag fortsätter odla maskrosor och sprider deras fröer för vinden.

Bild: Astrid Nydahl.

Eugénio de Andrade berättar om ljuset vid floden.


Det är elva år sedan nu. Den portugisiske poeten Eugénio de Andrade gav mig tillstånd att använda en av hans dikter som inledning på min första bok om Lissabon. Boken heter Lissabon - en promenadbok (Accent förlag 2000) och är mycket vacker, tack vare en förläggare med formkänsla och en fotograf som kan porträttera stadens miljöer, Hideo Matsumoto.

Han inte bara gav mig tillåtelse, han uttryckte också tacksamhet med några böcker och ett vackert vykort.


Tre år senare gav förlaget Almaviva ut boken med hans dikter, Ett solens ackord, översatt av förläggaren själv, Marianne Sandels.

I boken finns också dikten jag använde, Lissabon. Här får du tre uppslag ur boken, klicka på dem så kan du läsa dikterna.



lördag 28 maj 2011

Pentti Saarikoski talar till oss.

“ När jag kommer hem, är Marivette på besök, hon är vårt tidningsbud, och hennes tänder får mig att tänka på en kvinna jag älskade för länge sedan, och snart har allt som har nyhetens behag, inträffat för länge sedan. Skoningslösa tid! Skoningslösa tid, mumlade jag när jag stod på knä i gårdsgräset och rensade fisk.”

“… han såg på mig, ställde sig på tå och frågade vem är ni egentligen, är ni inte en äkta bretagnare? Nej, jag är finländare. Finländare, men det är ju närapå samma sak, sa han. Jag började vandra hemåt. Såg på havet. Jag kunde se på havet, hela tiden, medan jag vandrade, ty mina fotsulor hade lärt sig stigen utantill.”

“Varje människa är inne i sin egen berättelse, därifrån betraktar de varandra och ropar till varandra, på detta sätt är världen uppbyggd, till åtskilda berättelser, den är uppdelad i individer, som äger ett begränsat rörelseutrymme, annars skulle världen spricka. Världen skulle inte andas om det bara fanns ett språk, språken är hudporer, man får inte sätta munkavle på något språk.”

Pentti Saarikoski: Vid Europas rand - en kinetisk bild (Rabén & Sjögren, 1982, översättning av Antti Jalava).

Paavo Haavikko talar till oss.

En gång var jag ett ting och öppnade mig,
fick såpass många ord, byggde av dem,
och jorden trängtar ej efter glans.

Landskapet är en dröm.
Vetet som tusen höstar växer ur intet.
Ej stannar eld och luft, vatten och jord i oss,
länge står jag ej ut med att tala.

*

Böckerna blir när jag flyttar fågel från världen,
böcker, mödosamma att flytta,
är brev utan adress, vinden river
och när boken är läst, är dess blad blad.

*

Varifrån kommer ljudet i oss? Vad finns i ögonen?
Talet strömmar i den strömmande världen,
talet strömmar i den strömmande världen
och du måste själv veta nästan allt.

*

Är ännu våren, hösten, vintern och den fjärde vid makten?
fingrar på slanka stjälken innan blomningen,
men vilken doft kunde vara förmer än vår hud, ej blommor, nej
det är vi som uppstår om våren, men världen är borta.

*

Kvinnan lyfter sin klädnad, regnet, vinden, mörkret lyfter,
när hon är fylld kommer barnet,
barnen, och barnen för med sig fattigdom,
vi är främmande: mörker, vind, fattigdom.

*

Paavo Haavikko (1931-2008). Ur Bladen blad (1958), från samlingen Dikter (i urval och tolkning av Bo Carpelan), Schildts förlag, Helsingfors 1985. Foto från Ivö: A. Nydahl.

Några ord från Czesław Miłosz.

Czesław Miłosz skriver i essäsamlingen Jag är här (Brombergs förlag, 1980, översättning av Aleksandra Josephson och Jan Nyberg):

"Övertygelsen om Västerlandets dekadens och förruttnelse tycks vara en fast beståndsdel i den intellektuella utrustningen hos människor som är upplysta och känsliga för de fasor som är förknippade med det tekniska framåtskridandet (...) De missnöjdas första stora skyddshelgon var förmodligen Rousseau, när han opponerade sig mot Hobbes åsikter, vilka delades av Förnuftets nyktra förkunnare."

Foto överst: Anders Wikström. Bokomslaget till originalutgåvan av Jag är här från 1980.

fredag 27 maj 2011

Karl Aage Rasmussen: Tilnærmelser til Gustav Mahler (Gyldendals, Köpenhamn).

Författaren Carl-Göran Ekerwald talade i Östersund i maj. Han påminde sig hur Mahler kommit till Niagara och utbrustit: ” Äntligen ett fortissimo!”

Detta är en alldeles färsk anekdot som står i harmoni med alla anekdoter det finns om Gustav Mahler. De må ha verklighetsförankring eller inte, men de anknyter alla till kompositörens egenskaper och särdrag. Karl Aage Rasmussen är den senaste i raden som färgsätter sin bok om honom med sådana, de är både roliga och ger liv åt texten. Rasmussens bok utkommer i Danmark idag. Med tanke på att hans bok om Svjatoslav Richter redan finns på svenska kanske man vågar hoppas att också Mahler-boken blir översatt.

När Janet Baker sjunger Kindertotenlieder, de fem Rückertlieder och Lieder eines fahrendes Gesellen – då vet jag var jag hör hemma. Jag hör förresten just dessa också med Andreas Schmidt. Ibland tar jag också fram en inspelning från 1967 av fjärde symfonin med Concertgebouw Orchestra från Amsterdam under ledning av Bernhard Haitink, därför att sopranen Elly Ameling där sjunger sista satsen Sehr behaglich.

Det fascinerande med Rasmussens bok är inte så mycket det musikanalytiska, utan hans förmåga att skriva kulturhistoria. Här ingår Mahler både i en krets och i en tid. Han har något att blicka tillbaka på (där blir såväl Bach som Beethoven inspirationskällor), han ser fram emot något. Runt Mahler pågår politiska och sociala strider, "allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna tvingas till sist att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon", skrev ju Karl Marx. De klassmässigt bestämda rum där hans musik ska tas emot antingen krackelerar eller upphör. Vad kan en liten tysktalande judepojke sätta emot tidens starka strömningar av hatisk nationalism?

Sig själv beskrev han så här: ”bøhmer blandt østrigere, østrigere blandt tyskere och over alt jøde, altid udbuden, aldrig velkommen.” Länge betraktades han i musikvärlden som ”en teaterdirigent der skrev, hvad tyskerne kalder Kapellmeistermusik; en komponist der forurenede den ædle symfonigenre med kaotiske formforløb, teatertorden, sødladne barndomsminder og privatføleri…”. Rasmussen säger att Mahler gärna blandade militärmarscher, kyrkokoraler, folkvisor, trumpetfanfarer, judisk klezmer och tidens dansmusik till tätt vävd polyfoni. På detta sätt använde han sig av musik med låg status för att uppnå en kontrastverkan på samma sätt som det ju sker kollisioner i människans känsloliv.

Femton år gammal började han på traditionsrika musikkonservatoriet i Wien. Och han var bara tjugo när han fick anställning som kapellmästare på en kurort nära Linz. Han blev förödmjukad av den banala repertoaren och tog sig vidare till Laibach (Ljubljana) där man tog sig an de stora kompositörerna. Sedan bar det i rasande fart vidare under sjutton år till olika operascener. Sedan han hamnat i den nybyggda operan i Budapest började det som kunde ha blivit ett gott liv. Rejäl lön, motsvarande runt hundratusen i dagens penningvärde om året, han tog systern Justine till hushållerska. Här fick han konstnärlig makt. Men det var också här som spänningarna var som störst. Mahler gjorde ändå fel. Hans stora kärlek till den tyska repertoaren mötte förstås motstånd (jämför med dagens situation i Ungern!) och två ungerska nationalister i operaledningen motarbetade honom med alla, ”også antisemitiske midler. Han blev fremstillet som den alltid bedrevidende, gestikulerende jøde der som en gøgeunge vile mase allt ægte ungarsk ihjel i musiklivets ædleste rede”. Ja, nog känner man igen det. Inget nytt under himlen. Det som drabbade Mahler då drabbar andra idag.

Dubbelmonarkin nationalister hade vind i seglen. Mahler sista uppsättning i Budapest blev Mozarts Don Giovanni.

Det finns oerhört mycket att säga om den här boken. Jag tog bara tag i några uppenbara trådar. Rasmussen berättar ju om familjen, vännerna, kollegorna och hinner med så mycket i den här djupt personliga boken som faktiskt bara är runt tvåhundra sidor tjock. Men vad säger man om böcker som oupphörligen inspirerar? Man går vidare. Lyssnar till musiken igen (just nu sjunger Janet Baker den fjärde Kindertotenlieder här i rummet), läser vidare, hittar nya små eller stora stigar för den musikaliska samvaron och erfarenheten.

Samtliga Karl Aage Rasmussens böcker har den egenskapen.

För den intresserade vill jag också berätta att Gyldendals förlag, i samarbete med Athelas New Music Festival bjuder på ett arrangemang med författaren. Här uruppförs Rasmussens arrangemang av Mahler fjärde symfoni med Athelas Sinfonietta Copenhagen samt två av hans egna verk. Rasmussen berättar om Mahler-boken och om sin musik. Det hela äger rum på teatern Republique, Østerfælled Torv 32 i Köpenhamn, den 4 juni klockan 18.00. Det är fri entré.



torsdag 26 maj 2011

Czesław Miłosz, "ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar"

Czesław Miłosz skriver i essäsamlingen Jag är här (Brombergs förlag, 1980, översättning av Aleksandra Josephson och Jan Nyberg):

”Filosofiska system ska man ägna sig åt för att glömma dem, och det är inte systemen som angår mig utan fantasin. Jag har inte samma slags fantasi som de människor som levde när Thomas av Aquinos världsåskådning avspeglades i Dantes symboler, även om dess grundläggande behov – att föra ner allt till rumsliga relationer – är detsamma.

Rummet har emellertid utsatts för störningar. För att börja med den plats där jag är: jorden. Istället för att vara en fast, stabil grund ger den vika under mina fötter och skulle jag genom ett under förbli svävande ovanför den, befriad från tyngdkraften, skulle andra trakter, andra landskap förflytta sig under mig; för övrigt förflyttar de sig redan nu i fantasin, för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”

Essän är från 1969, den fanns med i Widzenia nad zatoka San Francisco (Tankar vid San Franciscobukten). Jag återkommer ständigt till Czesław Miłosz. Han är en av de viktigaste i den krets som (i varje fall i mitt medvetande och mina bokhyllor) också rymmer Wisława Szymborska, Adam Zagajewski, Kazimierz Brandys, Ewa Lipska, Witold Gombrowicz, Adam Michnik, Zbigniew Herbert och Tomas Venclova. När jag läste den här essän igen så slog det mig att det finns några nästan utopiska ord i den. Här kommer de igen: ”… för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”

Vad är det för slags bildskärm han föreställer sig? Jag sitter här, framför den bildskärm som är datorns, och jag är mer än medveten om att nätet, www, är det system där vi ser jordklotet snurra, det system som gör det möjligt för oss att finnas i ständigt kontakt med varandra, oavsett var på jorden det är.

Han kallar det absurt. Jag skulle vilja påstå att det är groteskt i så hög grad att det blivit overkligt, bortom-verkligt.

Försommarbilderna från Ivö: Astrid Nydahl.

onsdag 25 maj 2011

Benjamin Netanyahu till er tjänst.

Här är den israeliska videon som leker (driver?) med landets nuvarande ledare, den alltid katastrofale Benjamin Netanyahu. Det tal han igår höll i den amerikanska kongressen upphör inte att förvåna mig. Tre kvart fyllda med propagandafraser och retoriska knep på sandlådenivå. Egentligen är hans tal lättare att skratta (gråta?) åt, men här får vi nöja oss med musikjournalisten Noy Alooshe version:

Lusofon - jag?

Vad som lättast väcker min portugiska lust är något handgripligt, något i ord, musik eller bild. Igår kom en sådan handgriplighet, i form av en inbjudan från Portugals ambassadör att fira nationaldagen den 10 juni på ambassaden i Stockholm.

Jag lämnade beskedet att jag inte kan närvara - det behövs inga askmoln för att jag ska säga nej till en resa - men är ändå tacksam för kortet. Där ser jag plötsligt, efter alla dessa år, att det finns kvar en förbindelse mellan mig och landet.

För mig är Portugal inte i första hand identiskt med den politiska klassens söndertröskande av ekonomi och samhörighetskänsla. Vi lever alla i det havererade europeiska projektets skugga och ingen vet vilka katastrofer det kommer att leda till. Nej, Portugal är och kommer alltid att vara en påminnelse om en rik kulturell historia, framvuxen ur mötet mellan Europa, Afrika och Brasilien, en kultur och en tradition som formades av både slaveri och frihet, av de trånga gränderna och de öppna haven.

Den lusofona tanken finns just där - som en osynlig men ändå stark bro byggd mellan kontinenterna. I och med avkoloniseringen är den också möjlig att odla. Historiska band är starka om det finns skäl att upprätthålla dem. Det finns det.

Anders Wikströms rökta abborre (bilden ovan) hör hemma här. Är det något jag förknippar Lissabons gränder med, så är det fisk i alla dess former.

Klicka på lilla bilden om du vill läsa. I brist på bättre länkar jag till denna sida om lusofonin

Och naturligtvis en i högsta grad lusofon sång:

... jag ändå fått ensamheten kär.

På juldagen 1943 skriver Dietrich Bonhoeffer i sin cell i Tegelfängelset:

“Jag hämtar nästan oavbrutet näring av ditt besök (…) det var verkligen en ‘necessitas’! Det finns en andlig hunger efter att få tala ut, som är långt plågsammare än den kroppsliga… Med få ord och antydningar har vi nu berört och klarat upp hela frågekomplexet. Den fina inställning på varandras våglängd som vi förvärvat genom årslång och inte alltid friktionsfri övning, får vi aldrig mer mista. Det är en otrolig vinning och en ovanlig hjälp. Vad har vi inte hunnit med att beröra och få veta av varandra på 1,5 timme! Tack för att du utverkade och genomdrev detta! De andra här har velat göra julen så trivsam som möjligt för mig, men jag är ändå glad, så snart jag får vara för mig själv; jag undrar över detta och frågar mig ofta, hur jag skulle kunna finna mig tillrätta bland människor igen (…) Trots allt jag måste avstå från har jag ändå fått ensamheten kär. Med glädje talar jag med en eller två personer, men varje större anhopning av människor och framförallt allt slags kallprat och struntprat inger mig avsky.”

Dietrich Bonhoeffer: Motstånd och underkastelse. Brev och anteckningar från fängelset (Verbum, översättning av Ingemar Lindstam).

Den 9 april 1945 avrättades Bonhoeffer. Han var en av dem som “under inga omständigheter fick överleva”. Breven i boken är ställda till föräldrarna, vännen Eberhard Bethge, och hans fästmö. Gestapo lyckades aldrig upptäcka hans brev när han satt fängslad i Tegel. De fanns kvar i dolda utrymmen när kriget tog slut och de publicerades 1951. Sedan dess har de översatts och lästs i många länder och betytt mycket både som rapporter om det nazistiska tyranniet och hur en människa överlever med rak rygg i dess våld. Breven till fästmön publicerades långt senare i en separat volym.

Brevet från juldagen 1943 som jag här citerat ur är viktigt, just för att det så konkret visar på pendelrörelsen mellan lyckan av ett besök och viljan att ändå hålla ensamheten kär. Allt det kan varje människa känna igen. Frågan är hur vi hanterar det. Brevet var ställt till vännen Eberhard Bethge som lyckats få tillstånd att besöka honom i fängelset.

Trädfoto: Anders Wikström.

tisdag 24 maj 2011

Gräs.

Varje cykeltur innebär ett förbipasserande galleri av växtlighet. Det som ofta slår mig är hur olika vi förhåller oss till gräs. I villaområdet ser jag den ena hårt tuktade gräsmattan efter den andra. Också heta sommarveckor med vattningsförbud står villaägarnas vattenspridare på (och hälften av vattnet hamnar på asfalten utanför tomten). En del av gräsmattorna ser ut som om Satan själv hade tuktat dem. De skvallrar inte med minsta strå om att de finns i den verkliga världen, de är som vykortsbilder i färg.

Men så kommer man en bit utanför civilisationen av villamodell. Plötsligt ser jag hur någon lånat ut sin gräsäng till grannen för att hans får ska kunna beta. Vissa ytor är redan hårt ansatta medan andra höjer sig över marken, som om de ville säga till djuren: Här finns mer mat!

Jag föredrar den otuktade naturen. Otuktat är inte synonymt med misskött. Men tuktat är alltid synonymt med människans ångestdriva vilja att lägga lock på allt som andas natur och vildmark (och då talar jag förstås inte om de kulturparker som är en del av den mänskliga odlingen).

Gräsbilden är tagen i Västra Nyland, Finland, av Anders Wikström.

Barbara Demick: Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea.

Fabrikerna rostar sönder.

Barbara Demick: Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea (Natur & Kultur, översättning av Emeli André och Camilla Jacobsson, originalutgåva 2009).

Först några ord om samtida svensk förlagspraxis. Allt oftare möter man litteratur som antingen är illa översatt, illa korrekturläst eller illa redigerad. När jag får en ny bok om Nordkorea i handen förväntar jag mig att den innehållsmässigt är identisk med originalutgåvan (om inte något annat påtalas).

På sidan 355 skriver Barbara Demick att Eckart Dege, en tysk geograf, “generöst bidrog med fotografier till den här boken”. På sidan 358 - 359 tackar hon fotografer som bidragit och namnger minst sex av dem. Men det finns inte en enda bild i boken!

Om man gör ett sådant ingrepp i en översatt utgåva bör man tala om för läsarna varför bilderna utgått. Och i bokens epilog borde man ha uppdaterat Demicks uppgifter. Boken skrevs innan den tredje generationen despot skulle visa sig, och hon uppger därför att sonen Kim Jong Un inte visat sig offentligt. Eftersom det är ett bra tag sedan han gjorde det blir det märkligt att läsa detta i en nyutgiven bok.

Barbara Demick är korrespondent för Los Angeles Times. I fem år bodde hon i Seoul och gjorde därifrån ett stort antal besök i Nordkorea. Hennes besök där, i kombination med samtal och återkommande möten med ett antal nordkoreanska flyktingar i Sydkorea, har lett fram till boken. Den är, så vitt jag kan se, en av de allra trovärdigaste och mest djupborrande böckerna utgiven på senare tid, som analyserar och berättar, både om regimens grundläggande absurditeter och om de praktiska resultaten av den: terrorn mot befolkningen, svälten, propagandalögnens totala dominans och den dystra framtid som väntar folket.

Tomhetens busstrafik.

Den omfattande svält som drabbade nordkoreanerna hörde vi väl mest om på 1990-talet. Men vi vet alla att svälten återkommer gång på gång, som 2003 och 2008. Demicks berättelse börjar 2001 och fortsätter årtiondet framåt. Landet kan inte längre försörja sitt eget folk - livsmedelsproduktion och landets hela industri står i praktiken stilla, och den nödhjälp som kommit lägger militären och landets elit genast beslag på, dels för egen konsumtion, dels för smuggling ut på svarta marknaden där man kan göra sig en förmögenhet på att sälja den vidare.

Just dessa fenomen skildrar Demick ingående. Vissa av berättelserna är så starka att det är svårt att stanna kvar i dem. De handlar om svältens konkreta följder, men också om vardagslivet i ett land med massvält. Här får vi veta hur nordkoreanerna blir kortare och kortare, därför att en svältande människas kropp prioriterar huvudet och släpper till mindre av näringen till armar och ben. Därför får dessa nya generationer också särskilt stora huvuden på sina korta och magra kroppar. Barn dör i famnen på sina föräldrar. Läkare på sjukhusen kan inte rädda de sjuka eller döende. Detta är Nordkorea i modern tid, post-Stalin, post-Mao, post Kim Il Sung men alltjämt nedsänkt i den totalitära drömmen, förr med Marx och Lenin i grundlagen men nu med bara den fascistoida föreställning om en “ras” överlägsen alla andra jordens människor, ett land som ständigt skryter om sin “lysande framtid” men alltid bjuder folket på utedass, matbrist, varubrist och totalt mörker sedan elförsörjningen havererade.

Demick berör också den ideologi - Juche - som Kim Il Sung uppfann. Den hävdar inte bara en nationell självständighet - teoretiskt sett - utan framhäver också att nordkoreanerna är en särskilt avancerad mänsklig ras. Murens fall skyller den nordkoreanska regimen på ryssarnas och östeuropéernas “svaga rasegenskaper.” Sällan har denna djupt rasistiska och fascistoida sida av diktaturen framkommit i rapporteringen. Men den är så avgörande för tragedin att den borde analyseras mer ingående.

Kvinnor köar för mat.

När nordkoreanerna via Mongoliet eller Kina lyckas fly till Sydkorea blir de chockade att se landsmännen i söder. De har matats med propaganda om hur underlägsna och fattiga de är. Verkligheten är långt över gränsen för det fattbara, och det tar lång tid, kanske år, att anpassa sig till den. Vissa lyckas aldrig. Dessutom mottas flyktingarna av bedragare som lurar av dem det startbidrag de är berättigade till.

De flyktingberättelser som Barbara Demick så omsorgsfullt återger är bokens unika styrka. Ingen kan förbli oberörd av läsningen. Man önskar bara att den svenska utgåvan innehållit de fotografier som finns i originalet. Kanske hade man då också med synens hjälp kunnat låta dessa människors grymma öden stanna kvar i minnet. Finns det en större olycka än den nordkoreanska “socialismen”? Det skulle i så fall ha varit de röda khmerernas Kampuchea under Pol Pot. Men klanen Kim sitter kvar på tronen i Pyongyang.

Bilderna till denna text har jag hämtat från författarens hemsida.

måndag 23 maj 2011

Karl Aage Rasmussen: Svjatoslav Richter, pianist (Akvilon, översättning av Helena Hansson)

Att skriva en biografi över Svjatoslav Richter blir också att skriva sovjetisk historia och därmed en krönika över alla de musiker, författare, bildkonstnärer och andra som förföljdes, deporterades, avrättades eller bara försvann. Det är just det Karl Aage Rasmussen så skickligt gör. Han väver samman det personliga med det samhälleliga.

Han säger att Richter levde ett rikt men solitärt liv. Ändå säger Richter i Bruno Monsaingeons film om och med honom: “Jag tycker inte om mig själv.” Det uttalandet ska man ta med en nypa salt. Rasmussen menar rent av att filmaren glider på sanningen en aning, eftersom den följande meningen “Så är det” uppenbarligen filmats vid annat tillfälle, eftersom Richter bär andra kläder. Nå, det kunde ändå vara en självbild som är sann, eftersom Richter inte minst blev känd för sin överdrivna självkritik. Han tyckte inte att mycket av det han gjorde dög. De flesta skivinspelningarna betraktade han som undermåliga. Ändå finns det i boken ett antal berättelser om stunder, konserter och enskildheter som fyllt Richter med glädje. Med sin japanske stämmare Teruhisa Murakami (också anställd vid företaget som stod för flyglarna) från 1967 och framåt, tror jag att den glädjen blev som störst för honom. På hemmafronten hade han det som allra lättast att som homosexuell man få vara ifred sedan han flyttat samman med Nina Dorliak, som också hon var homosexuell. Utåt sett var de nu ett stadgat par som slapp trassel med myndigheterna i det land där man rutinmässigt förföljde homosexuella. De två skulle leva ett långt liv tillsammans, hon i en vacker och ombonad halva av lägenheten, han i ett ytterst spartanskt inredd halva.

Med sitt tyska efternamn hade han det inte lätt. Fadern avrättades av Stalinregimen, som så många andra tyskättade under 2:a världskriget. Själv fick han ständigt försvara sig och flytta från den ort där han bodde för att komma undan alltför närgångna frågor. Ibland genom att hävda att efternamnet var judiskt.

Mycket av Rasmussens framställning bygger på Bruno Monsaingeons gripande film Richter: The Enigma, som finns på dvd. Det är till den jag själv går när jag vill se Richter spela och berätta. (Bruno Monsaingeon har tidigare också gjort film om Glenn Gould: The Alchemist som också den finns på dvd - för övrigt har Rasmussen skrivit om Gould i Den kreative løgn. Tolv kapitler om Glenn Gould, 2001).

Rasmussen är noga med att understryka hur mycket mytologi som omger Richter, men samtidigt säger han att mycket har korn av sanning i sig. Och trots att fadern var både pianist och pianolärare så anses Richter vara självlärd. Han gick sin egen väg och spelade “bara som det stod i noterna”, då han menade att interpretens betydelse var överskattad och att pianistens uppgift var att återge kompositörens avsikt.

Richters internationella genombrott kom när han fick lämna Sovjetunionen för en USA-turné. Ryska exilmusiker ville att han skulle stanna där, men rakt tvärtom sa han att Ryssland/Sovjet var det hem han trivdes i. Han anslöt sig till uppfattningen att det i den ryska traditionen fanns en sund patriotism, det som Rasmussen karaktäriserar med orden “en kärlek som är knuten till det själsliga livet” och “en instinktiv känsla som knyter människor till en plats och ett folk”. Richter menade att USA var likriktat och ytligt. Utomlands trivdes han bäst i Italien.

DVD-versionen av Bruno Monsaingeons film

Richter drog in enorma summor västvaluta till Sovjet, alla hans turnéer organiserades av statliga Goskoncert, som besvarade alla önskemål om artister till väst, stoppade eller sände iväg dem och tog emot betalningen. Själv fick han bara behålla smulor. Ibland inte ens det.

Till detta kan läggas fakta som bidragit till den mytologiska bilden av Richter: han ville mot slutet av sitt liv spela i mörklagda lokaler där bara en liten lampa belyste partituret (sedan han slutat spela utantill), han kunde gratis spela i någon bondhåla mitt i vintern, och hade då vantar med avklippta fingertoppar på sig (“man blir varm när man börjar spela” sa han), och mycket mera, som konkret beskrivs i Rasmussens bok.

Som jag tidigare skrev, blir hans bok i mångt och mycket också en sovjetisk kulturhistoria, med fasansfulla exempel på uttryck för despotins sätt att styra, tysta eller uppmuntra. Vid sidan av detta blir boken en serie porträtt av de stora ryska kompositörerna och interpreterna, både de som fanns kvar i Sovjet och de som levde i exil. Särskild uppmärksamhet ägnar Rasmussen legendariska konstnärer som Prokofjev, Sjostakovitj, David Oistrach, Rachmaninov, Stravinskij, Rostropovich och en rad andra, liksom västerländska kompositörer som kom att samarbeta med Richter, som Benjamin Britten.

Vill man förstå hur det stora musikaliska arvet förvaltades i ryska/sovjetiska kretsar och hur villkoren såg ut under Stalintiden och framåt, är Rasmussens bok ett överskådligt, lättillgängligt och mycket lärorikt verk. Författarens essäistiska metod övertygar. Jag läser Richter-boken med samma glädje som jag läser Rasmussens övriga verk.

Till Rasmussen återkommer jag på fredag, då hans nya bok, om Mahler, utkommer i Danmark.