Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
söndag 29 maj 2011
Eugénio de Andrade berättar om ljuset vid floden.
lördag 28 maj 2011
Pentti Saarikoski talar till oss.
“… han såg på mig, ställde sig på tå och frågade vem är ni egentligen, är ni inte en äkta bretagnare? Nej, jag är finländare. Finländare, men det är ju närapå samma sak, sa han. Jag började vandra hemåt. Såg på havet. Jag kunde se på havet, hela tiden, medan jag vandrade, ty mina fotsulor hade lärt sig stigen utantill.”
“Varje människa är inne i sin egen berättelse, därifrån betraktar de varandra och ropar till varandra, på detta sätt är världen uppbyggd, till åtskilda berättelser, den är uppdelad i individer, som äger ett begränsat rörelseutrymme, annars skulle världen spricka. Världen skulle inte andas om det bara fanns ett språk, språken är hudporer, man får inte sätta munkavle på något språk.”
Pentti Saarikoski: Vid Europas rand - en kinetisk bild (Rabén & Sjögren, 1982, översättning av Antti Jalava).
Paavo Haavikko talar till oss.
fick såpass många ord, byggde av dem,
och jorden trängtar ej efter glans.
Landskapet är en dröm.
Vetet som tusen höstar växer ur intet.
Ej stannar eld och luft, vatten och jord i oss,
länge står jag ej ut med att tala.
*
Böckerna blir när jag flyttar fågel från världen,
böcker, mödosamma att flytta,
är brev utan adress, vinden river
och när boken är läst, är dess blad blad.
*
Varifrån kommer ljudet i oss? Vad finns i ögonen?
Talet strömmar i den strömmande världen,
talet strömmar i den strömmande världen
och du måste själv veta nästan allt.
*
Är ännu våren, hösten, vintern och den fjärde vid makten?
fingrar på slanka stjälken innan blomningen,
men vilken doft kunde vara förmer än vår hud, ej blommor, nej
det är vi som uppstår om våren, men världen är borta.
*
Kvinnan lyfter sin klädnad, regnet, vinden, mörkret lyfter,
när hon är fylld kommer barnet,
barnen, och barnen för med sig fattigdom,
vi är främmande: mörker, vind, fattigdom.
*
Paavo Haavikko (1931-2008). Ur Bladen blad (1958), från samlingen Dikter (i urval och tolkning av Bo Carpelan), Schildts förlag, Helsingfors 1985. Foto från Ivö: A. Nydahl.
Några ord från Czesław Miłosz.
"Övertygelsen om Västerlandets dekadens och förruttnelse tycks vara en fast beståndsdel i den intellektuella utrustningen hos människor som är upplysta och känsliga för de fasor som är förknippade med det tekniska framåtskridandet (...) De missnöjdas första stora skyddshelgon var förmodligen Rousseau, när han opponerade sig mot Hobbes åsikter, vilka delades av Förnuftets nyktra förkunnare."
fredag 27 maj 2011
Karl Aage Rasmussen: Tilnærmelser til Gustav Mahler (Gyldendals, Köpenhamn).
Författaren Carl-Göran Ekerwald talade i Östersund i maj. Han påminde sig hur Mahler kommit till Niagara och utbrustit: ” Äntligen ett fortissimo!”Detta är en alldeles färsk anekdot som står i harmoni med alla anekdoter det finns om Gustav Mahler. De må ha verklighetsförankring eller inte, men de anknyter alla till kompositörens egenskaper och särdrag. Karl Aage Rasmussen är den senaste i raden som färgsätter sin bok om honom med sådana, de är både roliga och ger liv åt texten. Rasmussens bok utkommer i Danmark idag. Med tanke på att hans bok om Svjatoslav Richter redan finns på svenska kanske man vågar hoppas att också Mahler-boken blir översatt.
När Janet Baker sjunger Kindertotenlieder, de fem Rückertlieder och Lieder eines fahrendes Gesellen – då vet jag var jag hör hemma. Jag hör förresten just dessa också med Andreas Schmidt. Ibland tar jag också fram en inspelning från 1967 av fjärde symfonin med Concertgebouw Orchestra från Amsterdam under ledning av Bernhard Haitink, därför att sopranen Elly Ameling där sjunger sista satsen Sehr behaglich.
Det fascinerande med Rasmussens bok är inte så mycket det musikanalytiska, utan hans förmåga att skriva kulturhistoria. Här ingår Mahler både i en krets och i en tid. Han har något att blicka tillbaka på (där blir såväl Bach som Beethoven inspirationskällor), han ser fram emot något. Runt Mahler pågår politiska och sociala strider, "allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna tvingas till sist att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon", skrev ju Karl Marx. De klassmässigt bestämda rum där hans musik ska tas emot antingen krackelerar eller upphör. Vad kan en liten tysktalande judepojke sätta emot tidens starka strömningar av hatisk nationalism?
Sig själv beskrev han så här: ”bøhmer blandt østrigere, østrigere blandt tyskere och over alt jøde, altid udbuden, aldrig velkommen.” Länge betraktades han i musikvärlden som ”en teaterdirigent der skrev, hvad tyskerne kalder Kapellmeistermusik; en komponist der forurenede den ædle symfonigenre med kaotiske formforløb, teatertorden, sødladne barndomsminder og privatføleri…”. Rasmussen säger att Mahler gärna blandade militärmarscher, kyrkokoraler, folkvisor, trumpetfanfarer, judisk klezmer och tidens dansmusik till tätt vävd polyfoni. På detta sätt använde han sig av musik med låg status för att uppnå en kontrastverkan på samma sätt som det ju sker kollisioner i människans känsloliv.
Femton år gammal började han på traditionsrika musikkonservatoriet i Wien. Och han var bara tjugo när han fick anställning som kapellmästare på en kurort nära Linz. Han blev förödmjukad av den banala repertoaren och tog sig vidare till Laibach (Ljubljana) där man tog sig an de stora kompositörerna. Sedan bar det i rasande fart vidare under sjutton år till olika operascener. Sedan han hamnat i den nybyggda operan i Budapest började det som kunde ha blivit ett gott liv. Rejäl lön, motsvarande runt hundratusen i dagens penningvärde om året, han tog systern Justine till hushållerska. Här fick han konstnärlig makt. Men det var också här som spänningarna var som störst. Mahler gjorde ändå fel. Hans stora kärlek till den tyska repertoaren mötte förstås motstånd (jämför med dagens situation i Ungern!) och två ungerska nationalister i operaledningen motarbetade honom med alla, ”også antisemitiske midler. Han blev fremstillet som den alltid bedrevidende, gestikulerende jøde der som en gøgeunge vile mase allt ægte ungarsk ihjel i musiklivets ædleste rede”. Ja, nog känner man igen det. Inget nytt under himlen. Det som drabbade Mahler då drabbar andra idag.Det finns oerhört mycket att säga om den här boken. Jag tog bara tag i några uppenbara trådar. Rasmussen berättar ju om familjen, vännerna, kollegorna och hinner med så mycket i den här djupt personliga boken som faktiskt bara är runt tvåhundra sidor tjock. Men vad säger man om böcker som oupphörligen inspirerar? Man går vidare. Lyssnar till musiken igen (just nu sjunger Janet Baker den fjärde Kindertotenlieder här i rummet), läser vidare, hittar nya små eller stora stigar för den musikaliska samvaron och erfarenheten.
Samtliga Karl Aage Rasmussens böcker har den egenskapen.
För den intresserade vill jag också berätta att Gyldendals förlag, i samarbete med Athelas New Music Festival bjuder på ett arrangemang med författaren. Här uruppförs Rasmussens arrangemang av Mahler fjärde symfoni med Athelas Sinfonietta Copenhagen samt två av hans egna verk. Rasmussen berättar om Mahler-boken och om sin musik. Det hela äger rum på teatern Republique, Østerfælled Torv 32 i Köpenhamn, den 4 juni klockan 18.00. Det är fri entré.
torsdag 26 maj 2011
Czesław Miłosz, "ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar"
”Filosofiska system ska man ägna sig åt för att glömma dem, och det är inte systemen som angår mig utan fantasin. Jag har inte samma slags fantasi som de människor som levde när Thomas av Aquinos världsåskådning avspeglades i Dantes symboler, även om dess grundläggande behov – att föra ner allt till rumsliga relationer – är detsamma.
Rummet har emellertid utsatts för störningar. För att börja med den plats där jag är: jorden. Istället för att vara en fast, stabil grund ger den vika under mina fötter och skulle jag genom ett under förbli svävande ovanför den, befriad från tyngdkraften, skulle andra trakter, andra landskap förflytta sig under mig; för övrigt förflyttar de sig redan nu i fantasin, för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”
Vad är det för slags bildskärm han föreställer sig? Jag sitter här, framför den bildskärm som är datorns, och jag är mer än medveten om att nätet, www, är det system där vi ser jordklotet snurra, det system som gör det möjligt för oss att finnas i ständigt kontakt med varandra, oavsett var på jorden det är.
Han kallar det absurt. Jag skulle vilja påstå att det är groteskt i så hög grad att det blivit overkligt, bortom-verkligt.
onsdag 25 maj 2011
Benjamin Netanyahu till er tjänst.
Här är den israeliska videon som leker (driver?) med landets nuvarande ledare, den alltid katastrofale Benjamin Netanyahu. Det tal han igår höll i den amerikanska kongressen upphör inte att förvåna mig. Tre kvart fyllda med propagandafraser och retoriska knep på sandlådenivå. Egentligen är hans tal lättare att skratta (gråta?) åt, men här får vi nöja oss med musikjournalisten Noy Alooshe version:
Lusofon - jag?
Jag lämnade beskedet att jag inte kan närvara - det behövs inga askmoln för att jag ska säga nej till en resa - men är ändå tacksam för kortet. Där ser jag plötsligt, efter alla dessa år, att det finns kvar en förbindelse mellan mig och landet.
För mig är Portugal inte i första hand identiskt med den politiska klassens söndertröskande av ekonomi och samhörighetskänsla. Vi lever alla i det havererade europeiska projektets skugga och ingen vet vilka katastrofer det kommer att leda till. Nej, Portugal är och kommer alltid att vara en påminnelse om en rik kulturell historia, framvuxen ur mö
Den lusofona tanken finns just där - som en osynlig men ändå stark bro byggd mellan kontinenterna. I och med avkoloniseringen är den också möjlig att odla. Historiska band är starka om det finns skäl att upprätthålla dem. Det finns det.
Anders Wikströms rökta abborre (bilden ovan) hör hemma här. Är det något jag förknippar Lissabons gränder med, så är det fisk i alla dess former.
Klicka på lilla bilden om du vill läsa. I brist på bättre länkar jag till denna sida om lusofonin
Och naturligtvis en i högsta grad lusofon sång:
... jag ändå fått ensamheten kär.
“Jag hämtar nästan oavbrutet näring av ditt besök (…) det var verkligen en ‘necessitas’! Det finns en andlig hunger efter att få tala ut, som är långt plågsammare än den kroppsliga… Med få ord och antydningar har vi nu berört och klarat upp hela frågekomplexet. Den fina inställning på varandras våglängd som vi förvärvat genom årslång och inte alltid friktionsfri övning, får vi aldrig mer mista. Det är en otrolig vinning och en ovanlig hjälp. Vad har vi inte hunnit med att beröra och få veta av varandra på 1,5 timme! Tack för att du utverkade och genomdrev detta! De andra här har velat göra julen så trivsam som möjligt för mig, men jag är ändå glad, så snart jag får vara för mig själv; jag undrar över detta och frågar mig ofta, hur jag skulle kunna finna mig tillrätta bland människor igen (…) Trots allt jag måste avstå från har jag ändå fått ensamheten kär. Med glädje talar jag med en eller två personer, men varje större anhopning av människor och framförallt allt slags kallprat och struntprat inger mig avsky.”
Dietrich Bonhoeffer: Motstånd och underkastelse. Brev och anteckningar från fängelset (Verbum, översättning av Ingemar Lindstam).
Den 9 april 1945 avrättades Bonhoeffer. Han var en av dem som “under inga omständigheter fick överleva”. Breven i boken är ställda till föräldrarna, vännen Eberhard Bethge, och hans fästmö. Gestapo lyckades aldrig upptäcka hans brev när han satt fängslad i Tegel. De fanns kvar i dolda utrymmen när kriget tog slut och de publicerades 1951. Sedan dess har de översatts och lästs i många länder och betytt mycket både som rapporter om det nazistiska tyranniet och hur en människa överlever med rak rygg i dess våld. Breven till fästmön publicerades långt senare i en separat volym.Brevet från juldagen 1943 som jag här citerat ur är viktigt, just för att det så konkret visar på pendelrörelsen mellan lyckan av ett besök och viljan att ändå hålla ensamheten kär. Allt det kan varje människa känna igen. Frågan är hur vi hanterar det. Brevet var ställt till vännen Eberhard Bethge som lyckats få tillstånd att besöka honom i fängelset.
Trädfoto: Anders Wikström.
tisdag 24 maj 2011
Gräs.
Men så kommer man en bit utanför civilisationen av villamodell. Plötsligt ser jag hur någon lånat ut sin gräsäng till grannen för att hans får ska kunna beta. Vissa ytor är redan hårt ansatta medan andra höjer sig över marken, som om de ville säga till djuren: Här finns mer mat!
Jag föredrar den otuktade naturen. Otuktat är inte synonymt med misskött. Men tuktat är alltid synonymt med människans ångestdriva vilja att lägga lock på allt som andas natur och vildmark (och då talar jag förstås inte om de kulturparker som är en del av den mänskliga odlingen).
Gräsbilden är tagen i Västra Nyland, Finland, av Anders Wikström.
Barbara Demick: Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea.
Fabrikerna rostar sönder.Barbara Demick: Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea (Natur & Kultur, översättning av Emeli André och Camilla Jacobsson, originalutgåva 2009).
Först några ord om samtida svensk förlagspraxis. Allt oftare möter man litteratur som antingen är illa översatt, illa korrekturläst eller illa redigerad. När jag får en ny bok om Nordkorea i handen förväntar jag mig att den innehållsmässigt är identisk med originalutgåvan (om inte något annat påtalas).
Om man gör ett sådant ingrepp i en översatt utgåva bör man tala om för läsarna varför bilderna utgått. Och i bokens epilog borde man ha uppdaterat Demicks uppgifter. Boken skrevs innan den tredje generationen despot skulle visa sig, och hon uppger därför att sonen Kim Jong Un inte visat sig offentligt. Eftersom det är ett bra tag sedan han gjorde det blir det märkligt att läsa detta i en nyutgiven bok.
Barbara Demick är korrespondent för Los Angeles Times. I fem år bodde hon i Seoul och gjorde därifrån ett stort antal besök i Nordkorea. Hennes besök där, i kombination med samtal och återkommande möten med ett antal nordkoreanska flyktingar i Sydkorea, har lett fram till boken. Den är, så vitt jag kan se, en av de allra trovärdigaste och mest djupborrande böckerna utgiven på senare tid, som analyserar och berättar, både om regimens grundläggande absurditeter och om de praktiska resultaten av den: terrorn mot befolkningen, svälten, propagandalögnens totala dominans och den dystra framtid som väntar folket.
Först några ord om samtida svensk förlagspraxis. Allt oftare möter man litteratur som antingen är illa översatt, illa korrekturläst eller illa redigerad. När jag får en ny bok om Nordkorea i handen förväntar jag mig att den innehållsmässigt är identisk med originalutgåvan (om inte något annat påtalas).
På sidan 355 skriver Barbara Demick att Eckart Dege, en tysk geograf, “generöst bidrog med fotografier till den här boken”. På sidan 358 - 359 tackar hon fotografer som bidragit och namnger minst sex av dem. Men det finns inte en enda bild i boken!
Om man gör ett sådant ingrepp i en översatt utgåva bör man tala om för läsarna varför bilderna utgått. Och i bokens epilog borde man ha uppdaterat Demicks uppgifter. Boken skrevs innan den tredje generationen despot skulle visa sig, och hon uppger därför att sonen Kim Jong Un inte visat sig offentligt. Eftersom det är ett bra tag sedan han gjorde det blir det märkligt att läsa detta i en nyutgiven bok.
Barbara Demick är korrespondent för Los Angeles Times. I fem år bodde hon i Seoul och gjorde därifrån ett stort antal besök i Nordkorea. Hennes besök där, i kombination med samtal och återkommande möten med ett antal nordkoreanska flyktingar i Sydkorea, har lett fram till boken. Den är, så vitt jag kan se, en av de allra trovärdigaste och mest djupborrande böckerna utgiven på senare tid, som analyserar och berättar, både om regimens grundläggande absurditeter och om de praktiska resultaten av den: terrorn mot befolkningen, svälten, propagandalögnens totala dominans och den dystra framtid som väntar folket.
Tomhetens busstrafik.Den omfattande svält som drabbade nordkoreanerna hörde vi väl mest om på 1990-talet. Men vi vet alla att svälten återkommer gång på gång, som 2003 och 2008. Demicks berättelse börjar 2001 och fortsätter årtiondet framåt. Landet kan inte längre försörja sitt eget folk - livsmedelsproduktion och landets hela industri står i praktiken stilla, och den nödhjälp som kommit lägger militären och landets elit genast beslag på, dels för egen konsumtion, dels för smuggling ut på svarta marknaden där man kan göra sig en förmögenhet på att sälja den vidare.
Just dessa fenomen skildrar Demick ingående. Vissa av berättelserna är så starka att det är svårt att stanna kvar i dem. De handlar om svältens konkreta följder, men också om vardagslivet i ett land med massvält. Här får vi veta hur nordkoreanerna blir kortare och kortare, därför att en svältande människas kropp prioriterar huvudet och släpper till mindre av näringen till armar och ben. Därför får dessa nya generationer också särskilt stora huvuden på sina korta och magra kroppar. Barn dör i famnen på sina föräldrar. Läkare på sjukhusen kan inte rädda de sjuka eller döende. Detta är Nordkorea i modern tid, post-Stalin, post-Mao, post Kim Il Sung men alltjämt nedsänkt i den totalitära drömmen, förr med Marx och Lenin i grundlagen men nu med bara den fascistoida föreställning om en “ras” överlägsen alla andra jordens människor, ett land som ständigt skryter om sin “lysande framtid” men alltid bjuder folket på utedass, matbrist, varubrist och totalt mörker sedan elförsörjningen havererade.
Demick berör också den ideologi - Juche - som Kim Il Sung uppfann. Den hävdar inte bara en nationell självständighet - teoretiskt sett - utan framhäver också att nordkoreanerna är en särskilt avancerad mänsklig ras. Murens fall skyller den nordkoreanska regimen på ryssarnas och östeuropéernas “svaga rasegenskaper.” Sällan har denna djupt rasistiska och fascistoida sida av diktaturen framkommit i rapporteringen. Men den är så avgörande för tragedin att den borde analyseras mer ingående.
Just dessa fenomen skildrar Demick ingående. Vissa av berättelserna är så starka att det är svårt att stanna kvar i dem. De handlar om svältens konkreta följder, men också om vardagslivet i ett land med massvält. Här får vi veta hur nordkoreanerna blir kortare och kortare, därför att en svältande människas kropp prioriterar huvudet och släpper till mindre av näringen till armar och ben. Därför får dessa nya generationer också särskilt stora huvuden på sina korta och magra kroppar. Barn dör i famnen på sina föräldrar. Läkare på sjukhusen kan inte rädda de sjuka eller döende. Detta är Nordkorea i modern tid, post-Stalin, post-Mao, post Kim Il Sung men alltjämt nedsänkt i den totalitära drömmen, förr med Marx och Lenin i grundlagen men nu med bara den fascistoida föreställning om en “ras” överlägsen alla andra jordens människor, ett land som ständigt skryter om sin “lysande framtid” men alltid bjuder folket på utedass, matbrist, varubrist och totalt mörker sedan elförsörjningen havererade.
Demick berör också den ideologi - Juche - som Kim Il Sung uppfann. Den hävdar inte bara en nationell självständighet - teoretiskt sett - utan framhäver också att nordkoreanerna är en särskilt avancerad mänsklig ras. Murens fall skyller den nordkoreanska regimen på ryssarnas och östeuropéernas “svaga rasegenskaper.” Sällan har denna djupt rasistiska och fascistoida sida av diktaturen framkommit i rapporteringen. Men den är så avgörande för tragedin att den borde analyseras mer ingående.
När nordkoreanerna via Mongoliet eller Kina lyckas fly till Sydkorea blir de chockade att se landsmännen i söder. De har matats med propaganda om hur underlägsna och fattiga de är. Verkligheten är långt över gränsen för det fattbara, och det tar lång tid, kanske år, att anpassa sig till den. Vissa lyckas aldrig. Dessutom mottas flyktingarna av bedragare som lurar av dem det startbidrag de är berättigade till.
De flyktingberättelser som Barbara Demick så omsorgsfullt återger är bokens unika styrka. Ingen kan förbli oberörd av läsningen. Man önskar bara att den svenska utgåvan innehållit de fotografier som finns i originalet. Kanske hade man då också med synens hjälp kunnat låta dessa människors grymma öden stanna kvar i minnet. Finns det en större olycka än den nordkoreanska “socialismen”? Det skulle i så fall ha varit de röda khmerernas Kampuchea under Pol Pot. Men klanen Kim sitter kvar på tronen i Pyongyang.
Bilderna till denna text har jag hämtat från författarens hemsida.
måndag 23 maj 2011
Karl Aage Rasmussen: Svjatoslav Richter, pianist (Akvilon, översättning av Helena Hansson)
Han säger att Richter levde ett rikt men solitärt liv. Ändå säger Richter i Bruno Monsaingeons film om och med honom: “Jag tycker inte om mig själv.” Det uttalandet ska man ta med en nypa salt. Rasmussen menar rent av att filmaren glider på sanningen en aning, eftersom den följande meningen “Så är det” uppenbarligen filmats vid annat tillfälle, eftersom Richter bär andra kläder. Nå, det kunde ändå vara en självbild som är sann, eftersom Richter inte minst blev känd för sin överdrivna självkritik. Han tyckte inte att mycket av det han gjorde dög. De flesta skivinspelningarna betraktade han som undermåliga. Ändå finns det i boken ett antal berättelser om stunder, konserter och enskildheter som fyllt Richter med glädje. Med sin japanske stämmare Teruhisa Murakami (också anställd vid företaget som stod för flyglarna) från 1967 och framåt, tror jag att den glädjen blev som störst för honom. På hemmafronten hade han det som allra lättast att som homosexuell man få vara ifred sedan han flyttat samman med Nina Dorliak, som också hon var homosexuell. Utåt sett var de nu ett stadgat par som slapp trassel med myndigheterna i det land där man rutinmässigt förföljde homosexuella. De två skulle leva ett långt liv tillsammans, hon i en vacker och ombonad halva av lägenheten, han i ett ytterst spartanskt inredd halva.
Med sitt tyska efternamn hade han det inte lätt. Fadern avrättades av Stalinregimen, som så många andra tyskättade under 2:a världskriget. Själv fick han ständigt försvara sig och flytta från den ort där han bodde för att komma undan alltför närgångna frågor. Ibland genom att hävda att efternamnet var judiskt.
Mycket av Rasmussens framställning bygger på Bruno Monsaingeons gripande film Richter: The Enigma, som finns på dvd. Det är till den jag själv går när jag vill se Richter spela och berätta. (Bruno Monsaingeon har tidigare också gjort film om Glenn Gould: The Alchemist som också den finns på dvd - för övrigt har Rasmussen skrivit om Gould i Den kreative løgn. Tolv kapitler om Glenn Gould, 2001).
Rasmussen är noga med att understryka hur mycket mytologi som omger Richter, men samtidigt säger han att mycket har korn av sanning i sig. Och trots att fadern var både pianist och pianolärare så anses Richter vara självlärd. Han gick sin egen väg och spelade “bara som det stod i noterna”, då han menade att interpretens betydelse var överskattad och att pianistens uppgift var att återge kompositörens avsikt.
Richters internationella genombrott kom när han fick lämna Sovjetunionen för en USA-turné. Ryska exilmusiker ville att han skulle stanna där, men rakt tvärtom sa han att Ryssland/Sovjet var det hem han trivdes i. Han anslöt sig till uppfattningen att det i den ryska traditionen fanns en sund patriotism, det som Rasmussen karaktäriserar med orden “en kärlek som är knuten till det själsliga livet” och “en instinktiv känsla som knyter människor till en plats och ett folk”. Richter menade att USA var likriktat och ytligt. Utomlands trivdes han bäst i Italien.
Richter drog in enorma summor västvaluta till Sovjet, alla hans turnéer organiserades av statliga Goskoncert, som besvarade alla önskemål om artister till väst, stoppade eller sände iväg dem och tog emot betalningen. Själv fick han bara behålla smulor. Ibland inte ens det.
Till detta kan läggas fakta som bidragit till den mytologiska bilden av Richter: han ville mot slutet av sitt liv spela i mörklagda lokaler där bara en liten lampa belyste partituret (sedan han slutat spela utantill), han kunde gratis spela i någon bondhåla mitt i vintern, och hade då vantar med avklippta fingertoppar på sig (“man blir varm när man börjar spela” sa han), och mycket mera, som konkret beskrivs i Rasmussens bok.
Som jag tidigare skrev, blir hans bok i mångt och mycket också en sovjetisk kulturhistoria, med fasansfulla exempel på uttryck för despotins sätt att styra, tysta eller uppmuntra. Vid sidan av detta blir boken en serie porträtt av de stora ryska kompositörerna och interpreterna, både de som fanns kvar i Sovjet och de som levde i exil. Särskild uppmärksamhet ägnar Rasmussen legendariska konstnärer som Prokofjev, Sjostakovitj, David Oistrach, Rachmaninov, Stravinskij, Rostropovich och en rad andra, liksom västerländska kompositörer som kom att samarbeta med Richter, som Benjamin Britten.
Vill man förstå hur det stora musikaliska arvet förvaltades i ryska/sovjetiska kretsar och hur villkoren såg ut under Stalintiden och framåt, är Rasmussens bok ett överskådligt, lättillgängligt och mycket lärorikt verk. Författarens essäistiska metod övertygar. Jag läser Richter-boken med samma glädje som jag läser Rasmussens övriga verk.
Till Rasmussen återkommer jag på fredag, då hans nya bok, om Mahler, utkommer i Danmark.
söndag 22 maj 2011
Söndagens friheter.
Att dra till skogs för gott är inget alternativ. Inte för mig. Men jag besöker den gärna. Då hamnar jag i Snapphaneland eller i det som möjligen kan kallas för nordskånsk skog.Friheten formulerar vi alltid individuellt. När jag om natten umgås med Svjatoslav Richters liv är det ett slags frihet. När jag cyklar längs med åkrar och fält är det frihet. Liksom när jag försjunker i gloendet vid en hamn på gränsen mellan Skåne och Blekinge.
Idag ska jag arbeta med en recension av boken om Richter. Det är ingen som tvingar mig. Jag gör den för morgondagens blogg. Det är inget jag gör mot betalning. Tack och lov är jag fri att själv välja mina ämnen.Färska bilder från Västra Nyland i Finland av Ulrika W.
lördag 21 maj 2011
Skånska storkar, polska minnen
Det luktar igen. Lukten av utslagna blommor. Ljudet av fåglarnas sång. När jag cyklar allt längre för varje dag lättar en del av det tryck som annars plågar. Vinden kan vara svag eller stark, det spelar inte så stor roll. I cykelväskan finns vatten och sockertabletter om de skulle behövas.
Nere i kyrkbyn ser jag storkarna. De står där på taken i sina bon och ser alldeles vardagligt icke-märkvärdiga ut. Ändå är det just det de är. Storkarna har återerövrat sin del av Skåne och lever där ovetande om hur artens historia sett ut. För bara tjugofem år sedan var det bara i norra Polen jag kunde se stork.
Storkhägnet i Viby blev känt vida kring. Idag finns hägnet inte mer. Man registrerar istället friflygande storkar, som häckar. De storkar jag sett denna försommar har häckat på gårdsbutikens tak. Ett nytt hägn har däremot öppnats i Hemmestorp.
Resan med tryckplåtar, färg och annan utrustning till Solidaritet var gastkramande. Varje gång jag ser en stork minns jag min egen rädsla i kön fram till gränskontrollen när vi kommit av färjan. Tungt beväpnad militär sökte igenom bilarna, i den framför oss tog man ut ett paket blöjor och sprättade upp det.
Jag var alldeles säker på att vi skulle åka fast. Det gjorde vi inte. Han som körde bilen hade starkare nerver än jag och övertygade militärerna om att vi kommit till Polen för att leta vackra kvinnor. “Ni är välkomna” sa de. Vi skruvade upp Suzanne Vega i bandspelaren och körde mot skogarna där vi skulle lasta om, inför leveransen i Szczecin.
Förtydligande: i den preparerade bilen hade vi i hålrummen (under sätena och i dörrarna) tryckeriutrustning med ner till Polen, och i samma utrymmen hade vi illegalt tryckt litteratur med oss hem, för en utställning som Solidaritet skulle arrangera i Paris.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
