torsdag 26 maj 2011

Czesław Miłosz, "ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar"

Czesław Miłosz skriver i essäsamlingen Jag är här (Brombergs förlag, 1980, översättning av Aleksandra Josephson och Jan Nyberg):

”Filosofiska system ska man ägna sig åt för att glömma dem, och det är inte systemen som angår mig utan fantasin. Jag har inte samma slags fantasi som de människor som levde när Thomas av Aquinos världsåskådning avspeglades i Dantes symboler, även om dess grundläggande behov – att föra ner allt till rumsliga relationer – är detsamma.

Rummet har emellertid utsatts för störningar. För att börja med den plats där jag är: jorden. Istället för att vara en fast, stabil grund ger den vika under mina fötter och skulle jag genom ett under förbli svävande ovanför den, befriad från tyngdkraften, skulle andra trakter, andra landskap förflytta sig under mig; för övrigt förflyttar de sig redan nu i fantasin, för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”

Essän är från 1969, den fanns med i Widzenia nad zatoka San Francisco (Tankar vid San Franciscobukten). Jag återkommer ständigt till Czesław Miłosz. Han är en av de viktigaste i den krets som (i varje fall i mitt medvetande och mina bokhyllor) också rymmer Wisława Szymborska, Adam Zagajewski, Kazimierz Brandys, Ewa Lipska, Witold Gombrowicz, Adam Michnik, Zbigniew Herbert och Tomas Venclova. När jag läste den här essän igen så slog det mig att det finns några nästan utopiska ord i den. Här kommer de igen: ”… för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”

Vad är det för slags bildskärm han föreställer sig? Jag sitter här, framför den bildskärm som är datorns, och jag är mer än medveten om att nätet, www, är det system där vi ser jordklotet snurra, det system som gör det möjligt för oss att finnas i ständigt kontakt med varandra, oavsett var på jorden det är.

Han kallar det absurt. Jag skulle vilja påstå att det är groteskt i så hög grad att det blivit overkligt, bortom-verkligt.

Försommarbilderna från Ivö: Astrid Nydahl.

onsdag 25 maj 2011

Benjamin Netanyahu till er tjänst.

Här är den israeliska videon som leker (driver?) med landets nuvarande ledare, den alltid katastrofale Benjamin Netanyahu. Det tal han igår höll i den amerikanska kongressen upphör inte att förvåna mig. Tre kvart fyllda med propagandafraser och retoriska knep på sandlådenivå. Egentligen är hans tal lättare att skratta (gråta?) åt, men här får vi nöja oss med musikjournalisten Noy Alooshe version:

Lusofon - jag?

Vad som lättast väcker min portugiska lust är något handgripligt, något i ord, musik eller bild. Igår kom en sådan handgriplighet, i form av en inbjudan från Portugals ambassadör att fira nationaldagen den 10 juni på ambassaden i Stockholm.

Jag lämnade beskedet att jag inte kan närvara - det behövs inga askmoln för att jag ska säga nej till en resa - men är ändå tacksam för kortet. Där ser jag plötsligt, efter alla dessa år, att det finns kvar en förbindelse mellan mig och landet.

För mig är Portugal inte i första hand identiskt med den politiska klassens söndertröskande av ekonomi och samhörighetskänsla. Vi lever alla i det havererade europeiska projektets skugga och ingen vet vilka katastrofer det kommer att leda till. Nej, Portugal är och kommer alltid att vara en påminnelse om en rik kulturell historia, framvuxen ur mötet mellan Europa, Afrika och Brasilien, en kultur och en tradition som formades av både slaveri och frihet, av de trånga gränderna och de öppna haven.

Den lusofona tanken finns just där - som en osynlig men ändå stark bro byggd mellan kontinenterna. I och med avkoloniseringen är den också möjlig att odla. Historiska band är starka om det finns skäl att upprätthålla dem. Det finns det.

Anders Wikströms rökta abborre (bilden ovan) hör hemma här. Är det något jag förknippar Lissabons gränder med, så är det fisk i alla dess former.

Klicka på lilla bilden om du vill läsa. I brist på bättre länkar jag till denna sida om lusofonin

Och naturligtvis en i högsta grad lusofon sång:

... jag ändå fått ensamheten kär.

På juldagen 1943 skriver Dietrich Bonhoeffer i sin cell i Tegelfängelset:

“Jag hämtar nästan oavbrutet näring av ditt besök (…) det var verkligen en ‘necessitas’! Det finns en andlig hunger efter att få tala ut, som är långt plågsammare än den kroppsliga… Med få ord och antydningar har vi nu berört och klarat upp hela frågekomplexet. Den fina inställning på varandras våglängd som vi förvärvat genom årslång och inte alltid friktionsfri övning, får vi aldrig mer mista. Det är en otrolig vinning och en ovanlig hjälp. Vad har vi inte hunnit med att beröra och få veta av varandra på 1,5 timme! Tack för att du utverkade och genomdrev detta! De andra här har velat göra julen så trivsam som möjligt för mig, men jag är ändå glad, så snart jag får vara för mig själv; jag undrar över detta och frågar mig ofta, hur jag skulle kunna finna mig tillrätta bland människor igen (…) Trots allt jag måste avstå från har jag ändå fått ensamheten kär. Med glädje talar jag med en eller två personer, men varje större anhopning av människor och framförallt allt slags kallprat och struntprat inger mig avsky.”

Dietrich Bonhoeffer: Motstånd och underkastelse. Brev och anteckningar från fängelset (Verbum, översättning av Ingemar Lindstam).

Den 9 april 1945 avrättades Bonhoeffer. Han var en av dem som “under inga omständigheter fick överleva”. Breven i boken är ställda till föräldrarna, vännen Eberhard Bethge, och hans fästmö. Gestapo lyckades aldrig upptäcka hans brev när han satt fängslad i Tegel. De fanns kvar i dolda utrymmen när kriget tog slut och de publicerades 1951. Sedan dess har de översatts och lästs i många länder och betytt mycket både som rapporter om det nazistiska tyranniet och hur en människa överlever med rak rygg i dess våld. Breven till fästmön publicerades långt senare i en separat volym.

Brevet från juldagen 1943 som jag här citerat ur är viktigt, just för att det så konkret visar på pendelrörelsen mellan lyckan av ett besök och viljan att ändå hålla ensamheten kär. Allt det kan varje människa känna igen. Frågan är hur vi hanterar det. Brevet var ställt till vännen Eberhard Bethge som lyckats få tillstånd att besöka honom i fängelset.

Trädfoto: Anders Wikström.

tisdag 24 maj 2011

Gräs.

Varje cykeltur innebär ett förbipasserande galleri av växtlighet. Det som ofta slår mig är hur olika vi förhåller oss till gräs. I villaområdet ser jag den ena hårt tuktade gräsmattan efter den andra. Också heta sommarveckor med vattningsförbud står villaägarnas vattenspridare på (och hälften av vattnet hamnar på asfalten utanför tomten). En del av gräsmattorna ser ut som om Satan själv hade tuktat dem. De skvallrar inte med minsta strå om att de finns i den verkliga världen, de är som vykortsbilder i färg.

Men så kommer man en bit utanför civilisationen av villamodell. Plötsligt ser jag hur någon lånat ut sin gräsäng till grannen för att hans får ska kunna beta. Vissa ytor är redan hårt ansatta medan andra höjer sig över marken, som om de ville säga till djuren: Här finns mer mat!

Jag föredrar den otuktade naturen. Otuktat är inte synonymt med misskött. Men tuktat är alltid synonymt med människans ångestdriva vilja att lägga lock på allt som andas natur och vildmark (och då talar jag förstås inte om de kulturparker som är en del av den mänskliga odlingen).

Gräsbilden är tagen i Västra Nyland, Finland, av Anders Wikström.

Barbara Demick: Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea.

Fabrikerna rostar sönder.

Barbara Demick: Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea (Natur & Kultur, översättning av Emeli André och Camilla Jacobsson, originalutgåva 2009).

Först några ord om samtida svensk förlagspraxis. Allt oftare möter man litteratur som antingen är illa översatt, illa korrekturläst eller illa redigerad. När jag får en ny bok om Nordkorea i handen förväntar jag mig att den innehållsmässigt är identisk med originalutgåvan (om inte något annat påtalas).

På sidan 355 skriver Barbara Demick att Eckart Dege, en tysk geograf, “generöst bidrog med fotografier till den här boken”. På sidan 358 - 359 tackar hon fotografer som bidragit och namnger minst sex av dem. Men det finns inte en enda bild i boken!

Om man gör ett sådant ingrepp i en översatt utgåva bör man tala om för läsarna varför bilderna utgått. Och i bokens epilog borde man ha uppdaterat Demicks uppgifter. Boken skrevs innan den tredje generationen despot skulle visa sig, och hon uppger därför att sonen Kim Jong Un inte visat sig offentligt. Eftersom det är ett bra tag sedan han gjorde det blir det märkligt att läsa detta i en nyutgiven bok.

Barbara Demick är korrespondent för Los Angeles Times. I fem år bodde hon i Seoul och gjorde därifrån ett stort antal besök i Nordkorea. Hennes besök där, i kombination med samtal och återkommande möten med ett antal nordkoreanska flyktingar i Sydkorea, har lett fram till boken. Den är, så vitt jag kan se, en av de allra trovärdigaste och mest djupborrande böckerna utgiven på senare tid, som analyserar och berättar, både om regimens grundläggande absurditeter och om de praktiska resultaten av den: terrorn mot befolkningen, svälten, propagandalögnens totala dominans och den dystra framtid som väntar folket.

Tomhetens busstrafik.

Den omfattande svält som drabbade nordkoreanerna hörde vi väl mest om på 1990-talet. Men vi vet alla att svälten återkommer gång på gång, som 2003 och 2008. Demicks berättelse börjar 2001 och fortsätter årtiondet framåt. Landet kan inte längre försörja sitt eget folk - livsmedelsproduktion och landets hela industri står i praktiken stilla, och den nödhjälp som kommit lägger militären och landets elit genast beslag på, dels för egen konsumtion, dels för smuggling ut på svarta marknaden där man kan göra sig en förmögenhet på att sälja den vidare.

Just dessa fenomen skildrar Demick ingående. Vissa av berättelserna är så starka att det är svårt att stanna kvar i dem. De handlar om svältens konkreta följder, men också om vardagslivet i ett land med massvält. Här får vi veta hur nordkoreanerna blir kortare och kortare, därför att en svältande människas kropp prioriterar huvudet och släpper till mindre av näringen till armar och ben. Därför får dessa nya generationer också särskilt stora huvuden på sina korta och magra kroppar. Barn dör i famnen på sina föräldrar. Läkare på sjukhusen kan inte rädda de sjuka eller döende. Detta är Nordkorea i modern tid, post-Stalin, post-Mao, post Kim Il Sung men alltjämt nedsänkt i den totalitära drömmen, förr med Marx och Lenin i grundlagen men nu med bara den fascistoida föreställning om en “ras” överlägsen alla andra jordens människor, ett land som ständigt skryter om sin “lysande framtid” men alltid bjuder folket på utedass, matbrist, varubrist och totalt mörker sedan elförsörjningen havererade.

Demick berör också den ideologi - Juche - som Kim Il Sung uppfann. Den hävdar inte bara en nationell självständighet - teoretiskt sett - utan framhäver också att nordkoreanerna är en särskilt avancerad mänsklig ras. Murens fall skyller den nordkoreanska regimen på ryssarnas och östeuropéernas “svaga rasegenskaper.” Sällan har denna djupt rasistiska och fascistoida sida av diktaturen framkommit i rapporteringen. Men den är så avgörande för tragedin att den borde analyseras mer ingående.

Kvinnor köar för mat.

När nordkoreanerna via Mongoliet eller Kina lyckas fly till Sydkorea blir de chockade att se landsmännen i söder. De har matats med propaganda om hur underlägsna och fattiga de är. Verkligheten är långt över gränsen för det fattbara, och det tar lång tid, kanske år, att anpassa sig till den. Vissa lyckas aldrig. Dessutom mottas flyktingarna av bedragare som lurar av dem det startbidrag de är berättigade till.

De flyktingberättelser som Barbara Demick så omsorgsfullt återger är bokens unika styrka. Ingen kan förbli oberörd av läsningen. Man önskar bara att den svenska utgåvan innehållit de fotografier som finns i originalet. Kanske hade man då också med synens hjälp kunnat låta dessa människors grymma öden stanna kvar i minnet. Finns det en större olycka än den nordkoreanska “socialismen”? Det skulle i så fall ha varit de röda khmerernas Kampuchea under Pol Pot. Men klanen Kim sitter kvar på tronen i Pyongyang.

Bilderna till denna text har jag hämtat från författarens hemsida.

måndag 23 maj 2011

Karl Aage Rasmussen: Svjatoslav Richter, pianist (Akvilon, översättning av Helena Hansson)

Att skriva en biografi över Svjatoslav Richter blir också att skriva sovjetisk historia och därmed en krönika över alla de musiker, författare, bildkonstnärer och andra som förföljdes, deporterades, avrättades eller bara försvann. Det är just det Karl Aage Rasmussen så skickligt gör. Han väver samman det personliga med det samhälleliga.

Han säger att Richter levde ett rikt men solitärt liv. Ändå säger Richter i Bruno Monsaingeons film om och med honom: “Jag tycker inte om mig själv.” Det uttalandet ska man ta med en nypa salt. Rasmussen menar rent av att filmaren glider på sanningen en aning, eftersom den följande meningen “Så är det” uppenbarligen filmats vid annat tillfälle, eftersom Richter bär andra kläder. Nå, det kunde ändå vara en självbild som är sann, eftersom Richter inte minst blev känd för sin överdrivna självkritik. Han tyckte inte att mycket av det han gjorde dög. De flesta skivinspelningarna betraktade han som undermåliga. Ändå finns det i boken ett antal berättelser om stunder, konserter och enskildheter som fyllt Richter med glädje. Med sin japanske stämmare Teruhisa Murakami (också anställd vid företaget som stod för flyglarna) från 1967 och framåt, tror jag att den glädjen blev som störst för honom. På hemmafronten hade han det som allra lättast att som homosexuell man få vara ifred sedan han flyttat samman med Nina Dorliak, som också hon var homosexuell. Utåt sett var de nu ett stadgat par som slapp trassel med myndigheterna i det land där man rutinmässigt förföljde homosexuella. De två skulle leva ett långt liv tillsammans, hon i en vacker och ombonad halva av lägenheten, han i ett ytterst spartanskt inredd halva.

Med sitt tyska efternamn hade han det inte lätt. Fadern avrättades av Stalinregimen, som så många andra tyskättade under 2:a världskriget. Själv fick han ständigt försvara sig och flytta från den ort där han bodde för att komma undan alltför närgångna frågor. Ibland genom att hävda att efternamnet var judiskt.

Mycket av Rasmussens framställning bygger på Bruno Monsaingeons gripande film Richter: The Enigma, som finns på dvd. Det är till den jag själv går när jag vill se Richter spela och berätta. (Bruno Monsaingeon har tidigare också gjort film om Glenn Gould: The Alchemist som också den finns på dvd - för övrigt har Rasmussen skrivit om Gould i Den kreative løgn. Tolv kapitler om Glenn Gould, 2001).

Rasmussen är noga med att understryka hur mycket mytologi som omger Richter, men samtidigt säger han att mycket har korn av sanning i sig. Och trots att fadern var både pianist och pianolärare så anses Richter vara självlärd. Han gick sin egen väg och spelade “bara som det stod i noterna”, då han menade att interpretens betydelse var överskattad och att pianistens uppgift var att återge kompositörens avsikt.

Richters internationella genombrott kom när han fick lämna Sovjetunionen för en USA-turné. Ryska exilmusiker ville att han skulle stanna där, men rakt tvärtom sa han att Ryssland/Sovjet var det hem han trivdes i. Han anslöt sig till uppfattningen att det i den ryska traditionen fanns en sund patriotism, det som Rasmussen karaktäriserar med orden “en kärlek som är knuten till det själsliga livet” och “en instinktiv känsla som knyter människor till en plats och ett folk”. Richter menade att USA var likriktat och ytligt. Utomlands trivdes han bäst i Italien.

DVD-versionen av Bruno Monsaingeons film

Richter drog in enorma summor västvaluta till Sovjet, alla hans turnéer organiserades av statliga Goskoncert, som besvarade alla önskemål om artister till väst, stoppade eller sände iväg dem och tog emot betalningen. Själv fick han bara behålla smulor. Ibland inte ens det.

Till detta kan läggas fakta som bidragit till den mytologiska bilden av Richter: han ville mot slutet av sitt liv spela i mörklagda lokaler där bara en liten lampa belyste partituret (sedan han slutat spela utantill), han kunde gratis spela i någon bondhåla mitt i vintern, och hade då vantar med avklippta fingertoppar på sig (“man blir varm när man börjar spela” sa han), och mycket mera, som konkret beskrivs i Rasmussens bok.

Som jag tidigare skrev, blir hans bok i mångt och mycket också en sovjetisk kulturhistoria, med fasansfulla exempel på uttryck för despotins sätt att styra, tysta eller uppmuntra. Vid sidan av detta blir boken en serie porträtt av de stora ryska kompositörerna och interpreterna, både de som fanns kvar i Sovjet och de som levde i exil. Särskild uppmärksamhet ägnar Rasmussen legendariska konstnärer som Prokofjev, Sjostakovitj, David Oistrach, Rachmaninov, Stravinskij, Rostropovich och en rad andra, liksom västerländska kompositörer som kom att samarbeta med Richter, som Benjamin Britten.

Vill man förstå hur det stora musikaliska arvet förvaltades i ryska/sovjetiska kretsar och hur villkoren såg ut under Stalintiden och framåt, är Rasmussens bok ett överskådligt, lättillgängligt och mycket lärorikt verk. Författarens essäistiska metod övertygar. Jag läser Richter-boken med samma glädje som jag läser Rasmussens övriga verk.

Till Rasmussen återkommer jag på fredag, då hans nya bok, om Mahler, utkommer i Danmark.

söndag 22 maj 2011

Söndagens friheter.

Att dra till skogs för gott är inget alternativ. Inte för mig. Men jag besöker den gärna. Då hamnar jag i Snapphaneland eller i det som möjligen kan kallas för nordskånsk skog.

Friheten formulerar vi alltid individuellt. När jag om natten umgås med Svjatoslav Richters liv är det ett slags frihet. När jag cyklar längs med åkrar och fält är det frihet. Liksom när jag försjunker i gloendet vid en hamn på gränsen mellan Skåne och Blekinge.

Idag ska jag arbeta med en recension av boken om Richter. Det är ingen som tvingar mig. Jag gör den för morgondagens blogg. Det är inget jag gör mot betalning. Tack och lov är jag fri att själv välja mina ämnen.

Färska bilder från Västra Nyland i Finland av Ulrika W.

lördag 21 maj 2011

Skånska storkar, polska minnen

Polsk landsbygdskyrka utan stork.

Det luktar igen. Lukten av utslagna blommor. Ljudet av fåglarnas sång. När jag cyklar allt längre för varje dag lättar en del av det tryck som annars plågar. Vinden kan vara svag eller stark, det spelar inte så stor roll. I cykelväskan finns vatten och sockertabletter om de skulle behövas.

Nere i kyrkbyn ser jag storkarna. De står där på taken i sina bon och ser alldeles vardagligt icke-märkvärdiga ut. Ändå är det just det de är. Storkarna har återerövrat sin del av Skåne och lever där ovetande om hur artens historia sett ut. För bara tjugofem år sedan var det bara i norra Polen jag kunde se stork.

Storkhägnet i Viby blev känt vida kring. Idag finns hägnet inte mer. Man registrerar istället friflygande storkar, som häckar. De storkar jag sett denna försommar har häckat på gårdsbutikens tak. Ett nytt hägn har däremot öppnats i Hemmestorp.

Polen, samma resa.

Resan med tryckplåtar, färg och annan utrustning till Solidaritet var gastkramande. Varje gång jag ser en stork minns jag min egen rädsla i kön fram till gränskontrollen när vi kommit av färjan. Tungt beväpnad militär sökte igenom bilarna, i den framför oss tog man ut ett paket blöjor och sprättade upp det.

Jag var alldeles säker på att vi skulle åka fast. Det gjorde vi inte. Han som körde bilen hade starkare nerver än jag och övertygade militärerna om att vi kommit till Polen för att leta vackra kvinnor. “Ni är välkomna” sa de. Vi skruvade upp Suzanne Vega i bandspelaren och körde mot skogarna där vi skulle lasta om, inför leveransen i Szczecin.

Bilder från resan i norra Polen. De är tagna av mig och min dåvarande svåger som körde bilen. Längst ner sker omlastning av den underjordiskt tryckta litteratur som syns på bilden ovanför.

Förtydligande: i den preparerade bilen hade vi i hålrummen (under sätena och i dörrarna) tryckeriutrustning med ner till Polen, och i samma utrymmen hade vi illegalt tryckt litteratur med oss hem, för en utställning som Solidaritet skulle arrangera i Paris.

Skönheten i terrorns tid.

Att förlora en natt eller en dag, minnet av det svarta hålet är outhärdligt. I turbulensen som uppstår i den bortom-verkliga världen atomiseras jag fortare än någon annanstans.

När jag i natt läste om Svjatoslav Richters bortträngda punkter av smärta kände jag igen mig. Hans smärta kom sig både av familjens öde och nationens terror. Hela hans skapelse kom sig av ett trots allt som är större än jag kan begripa. Att förmedla skönheten i musiken samtidigt som folkmordet pågår övergår mitt förstånd.

Jag förlorade en natt men vann en - nej, inte insikt, men kanske bättre förståelse för villkoren. De plågar oss alla.

fredag 20 maj 2011

Mörkret. Massan.

Birgitta Trotzig skriver i sin 50-talsdagbok Ett landskap:

"Mörkret omger hjärtat och i hjärtat är en smärta utan botten, födande, sprängande, växande, det levande väldiga mörkret, världen förlorar sig, splittras och är inte mer i mörkret som reser sig och förvandlar..."

och på ett annat ställe säger hon att det konstnärliga arbetet är ett försök till förbindelse och närhet:

"Meddelande. Medel att träda i förhållande till något annat än en själv. Medel att mista sig själv."

Är det så ångesten fördrivs? Är det så man har kraft att befinna sig i massan, höra dess bökande och ändå stå kvar?

Jag vet inte om jag har den kraft som Birgitta Trotzig verkade ha, då på 1950-talet. Nu är hon borta, men de där böckerna blir viktiga just de här dagarna. Jag vänder om in i mörkret, den solitära tystnaden där jag slipper andra röster än litteraturens. Nej, det är inget jag behöver diskutera. Inte ens det.

Markis Pombal och tsunamin.

Allra längst upp, där Avenida da Liberdade börjar, med blicken riktad ända ner till floden Tejo, intill Eduardo VII-parken, där står Markis Pombal staty. Det är en förunderlig plats. Och det är en viktig man som hedras där. Utan honom hade förmodligen återuppbyggnaden av Lissabon efter den förödande tsunamin den förste november 1755 inte gått som den gjorde. Begrav de döda, ge mat åt de överlevande och bygg upp staden, löd hans enkla och kärva besked till stadens invånare. En särskild skatt infördes, för att finansiera återuppbyggnaden, vars syfte bland annat var att ge staden breda avenyer och stora öppna platser. Det är frukterna av detta arbete vi idag kan njuta av i Lissabons lågt belägna centrala stadsdel Baixa.

Den mest kända texten om jordbävningen och den efterföljande tsumanin finns i Voltaire Candide, där de berömda orden står: ”Om detta är den bästa av världar, hurdana är då de andra?”

I skillingtrycken också i Sverige berättades det om stora händelser ute i världen. 1755 var ett årtal som gav anledning till sådana texter: ”Den stora händelsen tilldrog sig utanför Sverige och gäller jordbävningen i Lissabon första november 1755. I trycket med titeln »Det olyckeliga Lissabon« vädjas till högsta makt att beskydda vårt land och huvudstad från sådan förödelse. I samtida källor uppskattas antalet omkomna till ungefär 70 000 människor.” skriver Östen Hedin i Vackra versar om den förskräckliga olyckan – om olyckshändelser i skillingtrycken (Kb.se/BIBLIS)

”Den första november 1755 drabbades Portugals huvudstad Lissabon av ett kraftigt jordskalv. I själva staden dukade 30 000 människor under och stora delar av bebyggelsen raserades. Lissabon hade tidigare räknats till Europas mest förnäma och välbeställda städer. Storhetstiden sammanföll ungefär med reformationen och välståndet började tyna redan under andra halvan av 1500-talet, men ryktbarheten som kulturell högborg och betydande handelscentrum levde kvar tillsammans med minnet av storartade upptäcktsresor, långväga handel och vetenskapliga framsteg. Känslomässigt kom därför jordbävningen att drabba den europeiska själen.

"Den mest framstående civilisationen rubbades i sin förvissning om fortsatta framsteg och evig välgång. Europa hade redan på den tiden sett många katastrofer som till antalet döda hade varit betydligt värre – det räcker att tänka på digerdöden. Men med händelsen i Lissabon öppnades en helt ny dimension. Inte nog med att man hade passerat det våldsamma 1600-talet, föreställningen om att Gud straffar synd och omoral började mista sin trovärdighet. Även om sådana idéer levde kvar i breda lager, kunde man inte längre – nu vid mitten av det upplysta 1700-talet – helt värja sig för det naturliga och amoraliska i händelsen. Vetenskapens, filosofins och samhällsteorins utveckling hade oroväckande nog medfört att det som vid första anblicken såg ut som ondska orsakad av synd och obotfärdighet istället borde uppfattas som slump och otur inom ramen för ett strängt lagbundet universum, med en objektiv, befintlig – men också principiellt hanterbar – ondska och smärta som följd.” skriver Mattias Martinson i nättidskriften Eurozine, (en artikel hämtad från tidskriften Glänta), och träffar huvudet på spiken. Begrav de döda och ge de överlevande mat! Handlingskraft istället för böner och förbannelser!

Litteraturen om händelsen är omfattande. En av de intressantare svenska böckerna är Gunnar Brobergs Tsunamin i Lissabon (Atlantis 2005). Brobergs bok är intressant för att den jämför denna händelse med andra stora naturkatastrofer, och hur de påverkat människans tänkande. Lissabon-tsunamin kom i djupast tänkbara mening att vrida människans tro på en god gud en bra bit bort från tidigare föreställningar och förväntningar. Voltaire spelade en viktig roll i den processen. Att gå för att se Markis Pombals staty är därför mer än en turistisk passage, det är att hylla den processen och bejaka det förnuft som styrde under ett svindlande kort och farligt ögonblick i Lissabons historia.

Ur min och Ulf Bergqvists bok Lissabon - Miljöer, människor, musik. Bild: Ulf Bergqvist.

Senare samma dag: bifanas.

Igår kväll gjorde jag en marinad bestående av öl, grönsaksbuljong, salt, chilipeppar, lagerblad, vitlök och feferoni. I den lade jag mycket tunt skurna fläskköttskivor (man kan förstås också använda ox- eller lammkött).

Och efter cykelturen idag var det bara att äta tre färdiga bifanas, sedan köttet puttrat en dryg timme i marinaden och lagts med vätska i nybakade bullar. En läckrare vardagsmåltid i all enkelhet kan jag inte tänka mig.

Min vän Carlos lärde mig tillaga sådana redan innan jag tillsammans med honom kom till Lissabon första gången 1983. Att äta några bifanas och dricka några flaskor Sagres eller Superbock är det första jag gör när jag kommer dit. När barnen var små rådde det mycket delade meningar om dem. Carlos son kallade dem fyfanas.

PS: de flesta bifana-recept man hittar på nätet använder så klart vitt vin till marinaden. Men det är minst lika gott med ölmarinad.

Bild: Anders Wikström, Finland.

Fredag. Klorin, såpa och Auster.

Den nyss så späda grönskan är nu en tät vägg av bladverk som ger mig skugga vid arbetsbordet. Jag ser ut över hängbjörkarna och allt mindre av byvägen och grannhusen är synliga. Fortfarande lyser ändå syrenerna i lila där bakom.

Det är en stilla fredag när dofterna av klorin och såpa uppfordrande ber mig om veckostädning. Jag putsar, gnuggar, sliter och drar. Tvättmaskinen kör med lakan och handdukar. Det rent fysiska i städandet påverkar tungsinnet i rätt riktning. Den nedåtpekande kurvan av förstämning bryts i själva kroppsarbetet.

Igår kväll njöt jag av intervjun med Paul Auster i Babel. Det är ett program som alltmer blivit publikfriande och hurtfriskt. Jag brukar inte se det, men de två senaste har jag sett därför att gästerna varit intressanta. Auster fick sagt något väsentligt om skrivandets villkor, dess nödvändighet bortom fria val. Jag skulle ha lagt mig i och sagt att Austers senare romaner dessvärre inte gör honom rättvisa. Hans författarskap är ett där man måste söka sig bakåt för att finna de riktigt viktiga böckerna, som New York-trilogin, Att uppfinna ensamheten, Den röda anteckningsboken och Slumpens musik, för att bara nämna en handfull.

Efter städningen ger jag mig ut till de kuttrande duvorna och den fredagsstilla byn på cykel. Den milda vinden från Östersjön får väcka min hud och lindra smärtan.

Bild: Astrid Nydahl.