måndag 23 maj 2011

Karl Aage Rasmussen: Svjatoslav Richter, pianist (Akvilon, översättning av Helena Hansson)

Att skriva en biografi över Svjatoslav Richter blir också att skriva sovjetisk historia och därmed en krönika över alla de musiker, författare, bildkonstnärer och andra som förföljdes, deporterades, avrättades eller bara försvann. Det är just det Karl Aage Rasmussen så skickligt gör. Han väver samman det personliga med det samhälleliga.

Han säger att Richter levde ett rikt men solitärt liv. Ändå säger Richter i Bruno Monsaingeons film om och med honom: “Jag tycker inte om mig själv.” Det uttalandet ska man ta med en nypa salt. Rasmussen menar rent av att filmaren glider på sanningen en aning, eftersom den följande meningen “Så är det” uppenbarligen filmats vid annat tillfälle, eftersom Richter bär andra kläder. Nå, det kunde ändå vara en självbild som är sann, eftersom Richter inte minst blev känd för sin överdrivna självkritik. Han tyckte inte att mycket av det han gjorde dög. De flesta skivinspelningarna betraktade han som undermåliga. Ändå finns det i boken ett antal berättelser om stunder, konserter och enskildheter som fyllt Richter med glädje. Med sin japanske stämmare Teruhisa Murakami (också anställd vid företaget som stod för flyglarna) från 1967 och framåt, tror jag att den glädjen blev som störst för honom. På hemmafronten hade han det som allra lättast att som homosexuell man få vara ifred sedan han flyttat samman med Nina Dorliak, som också hon var homosexuell. Utåt sett var de nu ett stadgat par som slapp trassel med myndigheterna i det land där man rutinmässigt förföljde homosexuella. De två skulle leva ett långt liv tillsammans, hon i en vacker och ombonad halva av lägenheten, han i ett ytterst spartanskt inredd halva.

Med sitt tyska efternamn hade han det inte lätt. Fadern avrättades av Stalinregimen, som så många andra tyskättade under 2:a världskriget. Själv fick han ständigt försvara sig och flytta från den ort där han bodde för att komma undan alltför närgångna frågor. Ibland genom att hävda att efternamnet var judiskt.

Mycket av Rasmussens framställning bygger på Bruno Monsaingeons gripande film Richter: The Enigma, som finns på dvd. Det är till den jag själv går när jag vill se Richter spela och berätta. (Bruno Monsaingeon har tidigare också gjort film om Glenn Gould: The Alchemist som också den finns på dvd - för övrigt har Rasmussen skrivit om Gould i Den kreative løgn. Tolv kapitler om Glenn Gould, 2001).

Rasmussen är noga med att understryka hur mycket mytologi som omger Richter, men samtidigt säger han att mycket har korn av sanning i sig. Och trots att fadern var både pianist och pianolärare så anses Richter vara självlärd. Han gick sin egen väg och spelade “bara som det stod i noterna”, då han menade att interpretens betydelse var överskattad och att pianistens uppgift var att återge kompositörens avsikt.

Richters internationella genombrott kom när han fick lämna Sovjetunionen för en USA-turné. Ryska exilmusiker ville att han skulle stanna där, men rakt tvärtom sa han att Ryssland/Sovjet var det hem han trivdes i. Han anslöt sig till uppfattningen att det i den ryska traditionen fanns en sund patriotism, det som Rasmussen karaktäriserar med orden “en kärlek som är knuten till det själsliga livet” och “en instinktiv känsla som knyter människor till en plats och ett folk”. Richter menade att USA var likriktat och ytligt. Utomlands trivdes han bäst i Italien.

DVD-versionen av Bruno Monsaingeons film

Richter drog in enorma summor västvaluta till Sovjet, alla hans turnéer organiserades av statliga Goskoncert, som besvarade alla önskemål om artister till väst, stoppade eller sände iväg dem och tog emot betalningen. Själv fick han bara behålla smulor. Ibland inte ens det.

Till detta kan läggas fakta som bidragit till den mytologiska bilden av Richter: han ville mot slutet av sitt liv spela i mörklagda lokaler där bara en liten lampa belyste partituret (sedan han slutat spela utantill), han kunde gratis spela i någon bondhåla mitt i vintern, och hade då vantar med avklippta fingertoppar på sig (“man blir varm när man börjar spela” sa han), och mycket mera, som konkret beskrivs i Rasmussens bok.

Som jag tidigare skrev, blir hans bok i mångt och mycket också en sovjetisk kulturhistoria, med fasansfulla exempel på uttryck för despotins sätt att styra, tysta eller uppmuntra. Vid sidan av detta blir boken en serie porträtt av de stora ryska kompositörerna och interpreterna, både de som fanns kvar i Sovjet och de som levde i exil. Särskild uppmärksamhet ägnar Rasmussen legendariska konstnärer som Prokofjev, Sjostakovitj, David Oistrach, Rachmaninov, Stravinskij, Rostropovich och en rad andra, liksom västerländska kompositörer som kom att samarbeta med Richter, som Benjamin Britten.

Vill man förstå hur det stora musikaliska arvet förvaltades i ryska/sovjetiska kretsar och hur villkoren såg ut under Stalintiden och framåt, är Rasmussens bok ett överskådligt, lättillgängligt och mycket lärorikt verk. Författarens essäistiska metod övertygar. Jag läser Richter-boken med samma glädje som jag läser Rasmussens övriga verk.

Till Rasmussen återkommer jag på fredag, då hans nya bok, om Mahler, utkommer i Danmark.

söndag 22 maj 2011

Söndagens friheter.

Att dra till skogs för gott är inget alternativ. Inte för mig. Men jag besöker den gärna. Då hamnar jag i Snapphaneland eller i det som möjligen kan kallas för nordskånsk skog.

Friheten formulerar vi alltid individuellt. När jag om natten umgås med Svjatoslav Richters liv är det ett slags frihet. När jag cyklar längs med åkrar och fält är det frihet. Liksom när jag försjunker i gloendet vid en hamn på gränsen mellan Skåne och Blekinge.

Idag ska jag arbeta med en recension av boken om Richter. Det är ingen som tvingar mig. Jag gör den för morgondagens blogg. Det är inget jag gör mot betalning. Tack och lov är jag fri att själv välja mina ämnen.

Färska bilder från Västra Nyland i Finland av Ulrika W.

lördag 21 maj 2011

Skånska storkar, polska minnen

Polsk landsbygdskyrka utan stork.

Det luktar igen. Lukten av utslagna blommor. Ljudet av fåglarnas sång. När jag cyklar allt längre för varje dag lättar en del av det tryck som annars plågar. Vinden kan vara svag eller stark, det spelar inte så stor roll. I cykelväskan finns vatten och sockertabletter om de skulle behövas.

Nere i kyrkbyn ser jag storkarna. De står där på taken i sina bon och ser alldeles vardagligt icke-märkvärdiga ut. Ändå är det just det de är. Storkarna har återerövrat sin del av Skåne och lever där ovetande om hur artens historia sett ut. För bara tjugofem år sedan var det bara i norra Polen jag kunde se stork.

Storkhägnet i Viby blev känt vida kring. Idag finns hägnet inte mer. Man registrerar istället friflygande storkar, som häckar. De storkar jag sett denna försommar har häckat på gårdsbutikens tak. Ett nytt hägn har däremot öppnats i Hemmestorp.

Polen, samma resa.

Resan med tryckplåtar, färg och annan utrustning till Solidaritet var gastkramande. Varje gång jag ser en stork minns jag min egen rädsla i kön fram till gränskontrollen när vi kommit av färjan. Tungt beväpnad militär sökte igenom bilarna, i den framför oss tog man ut ett paket blöjor och sprättade upp det.

Jag var alldeles säker på att vi skulle åka fast. Det gjorde vi inte. Han som körde bilen hade starkare nerver än jag och övertygade militärerna om att vi kommit till Polen för att leta vackra kvinnor. “Ni är välkomna” sa de. Vi skruvade upp Suzanne Vega i bandspelaren och körde mot skogarna där vi skulle lasta om, inför leveransen i Szczecin.

Bilder från resan i norra Polen. De är tagna av mig och min dåvarande svåger som körde bilen. Längst ner sker omlastning av den underjordiskt tryckta litteratur som syns på bilden ovanför.

Förtydligande: i den preparerade bilen hade vi i hålrummen (under sätena och i dörrarna) tryckeriutrustning med ner till Polen, och i samma utrymmen hade vi illegalt tryckt litteratur med oss hem, för en utställning som Solidaritet skulle arrangera i Paris.

Skönheten i terrorns tid.

Att förlora en natt eller en dag, minnet av det svarta hålet är outhärdligt. I turbulensen som uppstår i den bortom-verkliga världen atomiseras jag fortare än någon annanstans.

När jag i natt läste om Svjatoslav Richters bortträngda punkter av smärta kände jag igen mig. Hans smärta kom sig både av familjens öde och nationens terror. Hela hans skapelse kom sig av ett trots allt som är större än jag kan begripa. Att förmedla skönheten i musiken samtidigt som folkmordet pågår övergår mitt förstånd.

Jag förlorade en natt men vann en - nej, inte insikt, men kanske bättre förståelse för villkoren. De plågar oss alla.

fredag 20 maj 2011

Mörkret. Massan.

Birgitta Trotzig skriver i sin 50-talsdagbok Ett landskap:

"Mörkret omger hjärtat och i hjärtat är en smärta utan botten, födande, sprängande, växande, det levande väldiga mörkret, världen förlorar sig, splittras och är inte mer i mörkret som reser sig och förvandlar..."

och på ett annat ställe säger hon att det konstnärliga arbetet är ett försök till förbindelse och närhet:

"Meddelande. Medel att träda i förhållande till något annat än en själv. Medel att mista sig själv."

Är det så ångesten fördrivs? Är det så man har kraft att befinna sig i massan, höra dess bökande och ändå stå kvar?

Jag vet inte om jag har den kraft som Birgitta Trotzig verkade ha, då på 1950-talet. Nu är hon borta, men de där böckerna blir viktiga just de här dagarna. Jag vänder om in i mörkret, den solitära tystnaden där jag slipper andra röster än litteraturens. Nej, det är inget jag behöver diskutera. Inte ens det.

Markis Pombal och tsunamin.

Allra längst upp, där Avenida da Liberdade börjar, med blicken riktad ända ner till floden Tejo, intill Eduardo VII-parken, där står Markis Pombal staty. Det är en förunderlig plats. Och det är en viktig man som hedras där. Utan honom hade förmodligen återuppbyggnaden av Lissabon efter den förödande tsunamin den förste november 1755 inte gått som den gjorde. Begrav de döda, ge mat åt de överlevande och bygg upp staden, löd hans enkla och kärva besked till stadens invånare. En särskild skatt infördes, för att finansiera återuppbyggnaden, vars syfte bland annat var att ge staden breda avenyer och stora öppna platser. Det är frukterna av detta arbete vi idag kan njuta av i Lissabons lågt belägna centrala stadsdel Baixa.

Den mest kända texten om jordbävningen och den efterföljande tsumanin finns i Voltaire Candide, där de berömda orden står: ”Om detta är den bästa av världar, hurdana är då de andra?”

I skillingtrycken också i Sverige berättades det om stora händelser ute i världen. 1755 var ett årtal som gav anledning till sådana texter: ”Den stora händelsen tilldrog sig utanför Sverige och gäller jordbävningen i Lissabon första november 1755. I trycket med titeln »Det olyckeliga Lissabon« vädjas till högsta makt att beskydda vårt land och huvudstad från sådan förödelse. I samtida källor uppskattas antalet omkomna till ungefär 70 000 människor.” skriver Östen Hedin i Vackra versar om den förskräckliga olyckan – om olyckshändelser i skillingtrycken (Kb.se/BIBLIS)

”Den första november 1755 drabbades Portugals huvudstad Lissabon av ett kraftigt jordskalv. I själva staden dukade 30 000 människor under och stora delar av bebyggelsen raserades. Lissabon hade tidigare räknats till Europas mest förnäma och välbeställda städer. Storhetstiden sammanföll ungefär med reformationen och välståndet började tyna redan under andra halvan av 1500-talet, men ryktbarheten som kulturell högborg och betydande handelscentrum levde kvar tillsammans med minnet av storartade upptäcktsresor, långväga handel och vetenskapliga framsteg. Känslomässigt kom därför jordbävningen att drabba den europeiska själen.

"Den mest framstående civilisationen rubbades i sin förvissning om fortsatta framsteg och evig välgång. Europa hade redan på den tiden sett många katastrofer som till antalet döda hade varit betydligt värre – det räcker att tänka på digerdöden. Men med händelsen i Lissabon öppnades en helt ny dimension. Inte nog med att man hade passerat det våldsamma 1600-talet, föreställningen om att Gud straffar synd och omoral började mista sin trovärdighet. Även om sådana idéer levde kvar i breda lager, kunde man inte längre – nu vid mitten av det upplysta 1700-talet – helt värja sig för det naturliga och amoraliska i händelsen. Vetenskapens, filosofins och samhällsteorins utveckling hade oroväckande nog medfört att det som vid första anblicken såg ut som ondska orsakad av synd och obotfärdighet istället borde uppfattas som slump och otur inom ramen för ett strängt lagbundet universum, med en objektiv, befintlig – men också principiellt hanterbar – ondska och smärta som följd.” skriver Mattias Martinson i nättidskriften Eurozine, (en artikel hämtad från tidskriften Glänta), och träffar huvudet på spiken. Begrav de döda och ge de överlevande mat! Handlingskraft istället för böner och förbannelser!

Litteraturen om händelsen är omfattande. En av de intressantare svenska böckerna är Gunnar Brobergs Tsunamin i Lissabon (Atlantis 2005). Brobergs bok är intressant för att den jämför denna händelse med andra stora naturkatastrofer, och hur de påverkat människans tänkande. Lissabon-tsunamin kom i djupast tänkbara mening att vrida människans tro på en god gud en bra bit bort från tidigare föreställningar och förväntningar. Voltaire spelade en viktig roll i den processen. Att gå för att se Markis Pombals staty är därför mer än en turistisk passage, det är att hylla den processen och bejaka det förnuft som styrde under ett svindlande kort och farligt ögonblick i Lissabons historia.

Ur min och Ulf Bergqvists bok Lissabon - Miljöer, människor, musik. Bild: Ulf Bergqvist.

Senare samma dag: bifanas.

Igår kväll gjorde jag en marinad bestående av öl, grönsaksbuljong, salt, chilipeppar, lagerblad, vitlök och feferoni. I den lade jag mycket tunt skurna fläskköttskivor (man kan förstås också använda ox- eller lammkött).

Och efter cykelturen idag var det bara att äta tre färdiga bifanas, sedan köttet puttrat en dryg timme i marinaden och lagts med vätska i nybakade bullar. En läckrare vardagsmåltid i all enkelhet kan jag inte tänka mig.

Min vän Carlos lärde mig tillaga sådana redan innan jag tillsammans med honom kom till Lissabon första gången 1983. Att äta några bifanas och dricka några flaskor Sagres eller Superbock är det första jag gör när jag kommer dit. När barnen var små rådde det mycket delade meningar om dem. Carlos son kallade dem fyfanas.

PS: de flesta bifana-recept man hittar på nätet använder så klart vitt vin till marinaden. Men det är minst lika gott med ölmarinad.

Bild: Anders Wikström, Finland.

Fredag. Klorin, såpa och Auster.

Den nyss så späda grönskan är nu en tät vägg av bladverk som ger mig skugga vid arbetsbordet. Jag ser ut över hängbjörkarna och allt mindre av byvägen och grannhusen är synliga. Fortfarande lyser ändå syrenerna i lila där bakom.

Det är en stilla fredag när dofterna av klorin och såpa uppfordrande ber mig om veckostädning. Jag putsar, gnuggar, sliter och drar. Tvättmaskinen kör med lakan och handdukar. Det rent fysiska i städandet påverkar tungsinnet i rätt riktning. Den nedåtpekande kurvan av förstämning bryts i själva kroppsarbetet.

Igår kväll njöt jag av intervjun med Paul Auster i Babel. Det är ett program som alltmer blivit publikfriande och hurtfriskt. Jag brukar inte se det, men de två senaste har jag sett därför att gästerna varit intressanta. Auster fick sagt något väsentligt om skrivandets villkor, dess nödvändighet bortom fria val. Jag skulle ha lagt mig i och sagt att Austers senare romaner dessvärre inte gör honom rättvisa. Hans författarskap är ett där man måste söka sig bakåt för att finna de riktigt viktiga böckerna, som New York-trilogin, Att uppfinna ensamheten, Den röda anteckningsboken och Slumpens musik, för att bara nämna en handfull.

Efter städningen ger jag mig ut till de kuttrande duvorna och den fredagsstilla byn på cykel. Den milda vinden från Östersjön får väcka min hud och lindra smärtan.

Bild: Astrid Nydahl.

Rader av Nelly Sachs.

"Endast i längtan/ det växande elementet/ gjuter jag mina tårar - / Här utanför och inuti/ Denna ljuspyramid/ rest i andra rymder/ men gravsatta från alla kungariken/ intill sorgens ände - / Med själens altaren/ som redan sedan länge döljer/ sina sakramenten/ bakom ögonlocken - "

Foto: A. Nydahl.

torsdag 19 maj 2011

Gustav Mahler.

Igår var det 100 år sedan han dog. Och med posten kom den nya boken om honom. Ingen skriver sådana böcker bättre än Karl Aage Rasmussen. Den utkommer 27 maj och då återkommer jag med recension.

Förmultningen. Penningmakten.

Förmultningen är både ett tillstånd och en plats i världen. De döda finns där i harmoni med det försvinnande. Varje gång jag påminns om döden tänker jag på det. Att det finns en värld under oss där allt redan ändrat skepnad, där dödens rike också är ett tystnadens rike, en plats för oändlig vila.

Förmultningen väntar oss alla. Bara livslögnen håller oss på plats, den som intalar oss att varje dag ska avrundas med ett poängsystem som visar hur mycket vi kostat och hur mycket vi betalat.

Penningmakten är en starkare makt i den lögnen, än några andra makter. De som administrerar penningmakten sitter själva så högt upp att nästan ingen kan nå dem. De är både mutbara och vårdslösa med sanningen. Det är det som håller dem kvar. De människor som någon gång reflekterat över förmultningen har också slutat tro på penningmakten. Fria och helt utan illusioner rör de sig den korta stund de har på jorden.

Foto: U.W.

onsdag 18 maj 2011

Våldtäkterna.

FN har gjort en beräkning som visar att cirka tusen kvinnor våldtas varje dag i Kongo. Endast undantagsvis beskrivs dessa kvinnor som individer med namn och sammanhang. De blir bokstavligt talat en svart massa som vi varken kan se eller höra. I Libyen sägs soldaterna få fri tillgång till Viagra för att massvåldtäkterna ska bli en effektiv del av krigföringen.

Nå, det är en helt annan våldtäkt vi möter på tidningssidorna, i radio och tv. Den har både namn och sammanhang. Det som skiljer den från andra våldtäkter är väl att förövaren greps och ställs inför rätta. Hans fall är redan stort. Från en sådan höjd kan man aldrig falla mjukt. Nu har hans namn fått ett symbolvärde i en på konspirationsteorier byggd strid mellan Frankrike och USA.

Män som han är säkert vana att få vad de pekar på. Och om så inte är fallet tar de för sig.

Läs mer i Daily Mail. Och i den här artikeln får man lite bakgrundsfakta. Och här en dansk röst kring det inträffade.

Foto: U.W.

Rapport från boet.

Minns ni bilderna av de nykläckta fågelungarna? Anders Wikström i Finland har gjort ett återbesök och så här stora är de redan.

tisdag 17 maj 2011

Konsumismen och dess motsats.

Konsumismens kanske viktigaste byggsten är den att skapa behov och att sälja det onödiga och icke behövda. När jag står på Åhléns pappersavdelning för att betala mitt lim frågar expediten: ”Får det också vara en magisk handduk idag?” Jag hörde henne ställa samma fråga till kunden framför mig, men tänkte naivt att jag inte skulle få den. Det fick jag och svarade därför trött: ”Nej, varken idag eller imorgon.”

På ICA Maxi vid stadens utfart är principen densamma. Man måste nu gå genom den stora huvudingången för att kunna handla mat. Poängen är att man därför passerar leksaks-, parfym-, blomster, kläd-, bok- och skivavdelningarna först. Hur många prylar därifrån hamnar i kundvagnarna hos människor som gått in för att handla ost och äpplen? Det finns förstås ingen statistik. Inte heller på utfallet av godisförsäljningen just i höjd med kassorna.

Allt är väl och cyniskt planerat. Inget i den här vardagen är tillfälligheter. Minsta hylla är inbyggd i ett system av beräkningar. Allt handlar om profiten. Ändå går jag där för att göra min månadshandling, vilket skedde idag. Dagarna mellan den 19:e och 26:e varje månad kommer man inte fram bland människomassorna. Utbetalningar av barnbidrag, sjukbidrag, pensioner och löner bestämmer massans storlek. Utbetalningarna går direkt in på ICA:s konto.

När det är gjort andas jag ut. Det är gjort nu. Vi kan lyssna till Loudon Wainwright III i lugn och ro, som vi gjorde på Gamla Väster i Malmö 1970. Homeless och Over the Hill.




Foto: U.W. Finland.