fredag 20 maj 2011

Senare samma dag: bifanas.

Igår kväll gjorde jag en marinad bestående av öl, grönsaksbuljong, salt, chilipeppar, lagerblad, vitlök och feferoni. I den lade jag mycket tunt skurna fläskköttskivor (man kan förstås också använda ox- eller lammkött).

Och efter cykelturen idag var det bara att äta tre färdiga bifanas, sedan köttet puttrat en dryg timme i marinaden och lagts med vätska i nybakade bullar. En läckrare vardagsmåltid i all enkelhet kan jag inte tänka mig.

Min vän Carlos lärde mig tillaga sådana redan innan jag tillsammans med honom kom till Lissabon första gången 1983. Att äta några bifanas och dricka några flaskor Sagres eller Superbock är det första jag gör när jag kommer dit. När barnen var små rådde det mycket delade meningar om dem. Carlos son kallade dem fyfanas.

PS: de flesta bifana-recept man hittar på nätet använder så klart vitt vin till marinaden. Men det är minst lika gott med ölmarinad.

Bild: Anders Wikström, Finland.

Fredag. Klorin, såpa och Auster.

Den nyss så späda grönskan är nu en tät vägg av bladverk som ger mig skugga vid arbetsbordet. Jag ser ut över hängbjörkarna och allt mindre av byvägen och grannhusen är synliga. Fortfarande lyser ändå syrenerna i lila där bakom.

Det är en stilla fredag när dofterna av klorin och såpa uppfordrande ber mig om veckostädning. Jag putsar, gnuggar, sliter och drar. Tvättmaskinen kör med lakan och handdukar. Det rent fysiska i städandet påverkar tungsinnet i rätt riktning. Den nedåtpekande kurvan av förstämning bryts i själva kroppsarbetet.

Igår kväll njöt jag av intervjun med Paul Auster i Babel. Det är ett program som alltmer blivit publikfriande och hurtfriskt. Jag brukar inte se det, men de två senaste har jag sett därför att gästerna varit intressanta. Auster fick sagt något väsentligt om skrivandets villkor, dess nödvändighet bortom fria val. Jag skulle ha lagt mig i och sagt att Austers senare romaner dessvärre inte gör honom rättvisa. Hans författarskap är ett där man måste söka sig bakåt för att finna de riktigt viktiga böckerna, som New York-trilogin, Att uppfinna ensamheten, Den röda anteckningsboken och Slumpens musik, för att bara nämna en handfull.

Efter städningen ger jag mig ut till de kuttrande duvorna och den fredagsstilla byn på cykel. Den milda vinden från Östersjön får väcka min hud och lindra smärtan.

Bild: Astrid Nydahl.

Rader av Nelly Sachs.

"Endast i längtan/ det växande elementet/ gjuter jag mina tårar - / Här utanför och inuti/ Denna ljuspyramid/ rest i andra rymder/ men gravsatta från alla kungariken/ intill sorgens ände - / Med själens altaren/ som redan sedan länge döljer/ sina sakramenten/ bakom ögonlocken - "

Foto: A. Nydahl.

torsdag 19 maj 2011

Gustav Mahler.

Igår var det 100 år sedan han dog. Och med posten kom den nya boken om honom. Ingen skriver sådana böcker bättre än Karl Aage Rasmussen. Den utkommer 27 maj och då återkommer jag med recension.

Förmultningen. Penningmakten.

Förmultningen är både ett tillstånd och en plats i världen. De döda finns där i harmoni med det försvinnande. Varje gång jag påminns om döden tänker jag på det. Att det finns en värld under oss där allt redan ändrat skepnad, där dödens rike också är ett tystnadens rike, en plats för oändlig vila.

Förmultningen väntar oss alla. Bara livslögnen håller oss på plats, den som intalar oss att varje dag ska avrundas med ett poängsystem som visar hur mycket vi kostat och hur mycket vi betalat.

Penningmakten är en starkare makt i den lögnen, än några andra makter. De som administrerar penningmakten sitter själva så högt upp att nästan ingen kan nå dem. De är både mutbara och vårdslösa med sanningen. Det är det som håller dem kvar. De människor som någon gång reflekterat över förmultningen har också slutat tro på penningmakten. Fria och helt utan illusioner rör de sig den korta stund de har på jorden.

Foto: U.W.

onsdag 18 maj 2011

Våldtäkterna.

FN har gjort en beräkning som visar att cirka tusen kvinnor våldtas varje dag i Kongo. Endast undantagsvis beskrivs dessa kvinnor som individer med namn och sammanhang. De blir bokstavligt talat en svart massa som vi varken kan se eller höra. I Libyen sägs soldaterna få fri tillgång till Viagra för att massvåldtäkterna ska bli en effektiv del av krigföringen.

Nå, det är en helt annan våldtäkt vi möter på tidningssidorna, i radio och tv. Den har både namn och sammanhang. Det som skiljer den från andra våldtäkter är väl att förövaren greps och ställs inför rätta. Hans fall är redan stort. Från en sådan höjd kan man aldrig falla mjukt. Nu har hans namn fått ett symbolvärde i en på konspirationsteorier byggd strid mellan Frankrike och USA.

Män som han är säkert vana att få vad de pekar på. Och om så inte är fallet tar de för sig.

Läs mer i Daily Mail. Och i den här artikeln får man lite bakgrundsfakta. Och här en dansk röst kring det inträffade.

Foto: U.W.

Rapport från boet.

Minns ni bilderna av de nykläckta fågelungarna? Anders Wikström i Finland har gjort ett återbesök och så här stora är de redan.

tisdag 17 maj 2011

Konsumismen och dess motsats.

Konsumismens kanske viktigaste byggsten är den att skapa behov och att sälja det onödiga och icke behövda. När jag står på Åhléns pappersavdelning för att betala mitt lim frågar expediten: ”Får det också vara en magisk handduk idag?” Jag hörde henne ställa samma fråga till kunden framför mig, men tänkte naivt att jag inte skulle få den. Det fick jag och svarade därför trött: ”Nej, varken idag eller imorgon.”

På ICA Maxi vid stadens utfart är principen densamma. Man måste nu gå genom den stora huvudingången för att kunna handla mat. Poängen är att man därför passerar leksaks-, parfym-, blomster, kläd-, bok- och skivavdelningarna först. Hur många prylar därifrån hamnar i kundvagnarna hos människor som gått in för att handla ost och äpplen? Det finns förstås ingen statistik. Inte heller på utfallet av godisförsäljningen just i höjd med kassorna.

Allt är väl och cyniskt planerat. Inget i den här vardagen är tillfälligheter. Minsta hylla är inbyggd i ett system av beräkningar. Allt handlar om profiten. Ändå går jag där för att göra min månadshandling, vilket skedde idag. Dagarna mellan den 19:e och 26:e varje månad kommer man inte fram bland människomassorna. Utbetalningar av barnbidrag, sjukbidrag, pensioner och löner bestämmer massans storlek. Utbetalningarna går direkt in på ICA:s konto.

När det är gjort andas jag ut. Det är gjort nu. Vi kan lyssna till Loudon Wainwright III i lugn och ro, som vi gjorde på Gamla Väster i Malmö 1970. Homeless och Over the Hill.




Foto: U.W. Finland.

Regn, vardag.

Mitt i en gråtung vardag börjar tanken arbeta i mig. Den cirklar kring det lästa och det levda. Har just läst en privat resedagbok från Thailand och förundrats över hur olika vi människor är, även om vi har tillgång till samma tekniska landvinningar. Allt blir förklarat. Sjukvården skulle jag helst slippa där. Liksom biltrafiken, där risken att hamna i en svår olycka är betydligt större än här.

Hur når jag enkelheten? Varje dag strävar jag dit. Omständigheternas diktatur (von Wright) står som hinder för varje ansträngning. Breven jag får från Helsingfors berättar om andra sorters förtvivlan. De sista dagarnas (eller månadernas) andetag som förbinder två generationer, den allt kortare sträckan fram till att det brister och avbryts av döden.

Det är alldeles tyst nu. Regnet allt mildare, knappt hörbart längre. Utanför mitt fönster betraktar jag stararna som har ungar i de gamla björkarna. Trädens ljusa grönska är som en fasad av självklarheter.

Parallell läsning: Birgitta Trotzig och Karl Aage Rasmussen om Svjatoslav Richter. Världar med beröringspunkter. Språket och musiken sida vid sida.



Foto: U.W.

Zagajewski igen.

Det är näst intill omöjligt att antikvariskt hitta de två essäsamlingar av Adam Zagajewski som Anders Bodegård översatt till svenska (som förstås också finns på engelska). Jag misstänker att de människor som har böckerna, liksom jag själv aldrig skulle komma på tanken att göra sig av med dem. Om Solidaritet och ensamhet skrev jag här

Men det finns ytterligare två volymer översatta till engelska, A Defense of Ardor och Another Beauty. De är båda mycket läsvärda. Man kan till detta bara foga att han är läsbar vilket språk man än råkar behärska. Zagajewski är den främste jag har att förespråka som nästa Nobelpristagare. Han är lika stor som de landsmän till honom som redan fått det, och dessutom menar jag att han är den främste att utforska människans ensamhet och melankoli. Ämnena blir bara alltmer angelägna. Vi lever i en tid då atomiseringen fått sitt definitiva genomslag. Varje människa är en ö, skulle jag säga. Och i det ö-livet behövs de kloka ord som han formulerar.

måndag 16 maj 2011

Skogen. Vinet, avgrunden.

I en av mina böcker, Ökenvandring (2003), har jag en svit texter med skogsmotiv. Två av dem kan du läsa här. De inspirerades av ett kvartal i ett hyrt torp djupt inne i skogslandskapet. Jag blev både inspirerad och rädd av att vistas där. Ingenstans kunde jag se utan att skogens träd och mörker var i vägen. Det var en tät och tung granskog som dolde det mesta, men så småningom förstod jag att det bakom grenar och barr fanns fina sjöar och oändliga kalhyggen.

Om du klickar på bokuppslaget kan du läsa texterna.

De två magiska skogsbilderna är (ny-)tagna av Anders Wikström i Finland.

Angelina Darland och Natalie Migdal från en konsert nu i maj.

Angelina Darland, minns ni henne? Nu vill jag visa er en helt ny countrylåt, Digging my own grave, av och med henne:



Den fantastiska violinisten heter Natalie Migdal. Hon kommer från Stockholm, är klassiskt skolad. Absolut gehör. 21 år gammal. Hon har en egen sida på Myspace.

Trots att jag själv föredrar balladerna blir jag väldigt glad av att se det här. När Migdal improviserar sitt solo är det faktiskt så att håren reser sig på armarna.

Kort om nationalismen.

Idag skriver Pia Ingström intressant om nationalismen i Hufvudstadsbladet, Helsingfors, utifrån en essäsamling av Timo Hännikäinen. Boken finns bara på finska. Ingström:

"Han är inte dum och han skriver inte dåligt. Visst har essän ”Impivaaralaisuuden kunnianpalautus” (Impivaaramentaliteten till heders) en fläkt av Kaurismäki-skönhet:

”... när jag ser ut genom den helsingforsiska förortskrogens fönster på slaskregnet som faller över asfalten och grillkioskens tak medan jag gnolar på toner av Sibelius, eller när jag rödmyllar väggen på min strandstuga i Padasjoki, känner jag att jag är absolut och fundamentalt finsk.”

Det där om ”absolut och fundamentalt” är dessvärre ren Blut und Boden-mystik. Redan till exempel en tvåspråkig finlandssvensk som jag besitter förutom Impivaara-moduset minst ett annat, som öppnas genom svenska språket.

Mitt bokstavliga modersmål är finskan, och jag kan instämma i Hännikäinens jubel över att ha direkt tillträde till den finska litteraturen. Men mitt fadersmål är svenskan, mitt tillträde till de skandinaviska språken tillika fritt, min innersta identitet dubbel, och – anatema! – genom dubbelheten för alltid medvetengjord om mångfaldens möjlighet.

Stadd i trög förvandling, seg men föränderlig. Jag är ett levande bevis på hur lätt det ”absoluta och fundamentala” kompliceras, multipliceras och blir organisk förändring."

Gideon Levy: Gaza - mitt älskade

Hur skriver man om andra människors lidande och död? Farorna finns där hela tiden, man kan bli antingen banal eller patetisk. Vid den israeliska dagstidningen Ha´aretz verkar journalisten Gideon Levy som har Västbanken och Gaza som sitt bevakningsområde. Jag brukar läsa hans artiklar och har så gjort sedan några år. Han är alltid läsvärd, och det han skriver kan knappast kallas annat än oppositionellt och mot strömmen. Inte minst när det kommer till palestiniernas situation talar han ett befriande, men aldrig patetiskt, klarspråk om lidandet och döden. Så här skrev han om den palestinska märkesdagen Nakba (Katastrofen) som ägde rum igår söndag. Och på nyhetsplats skrev samma tidning.

Även om Levy förvisso höjer rösten - rätt ofta till och med - tycker jag att han undviker det patetiska. Han är upprörd. Engagerad skulle andra säga. Men han är hatad både i den judiska världen i allmänhet och i den israeliska offentligheten i synnerhet. Det är inte svårt att förstå. Han skriver om det som är förstahandsuppgifter och egen erfarenhet. Han vistas mycket i Gaza. Hans sambo i Tel Aviv är den svenska journalisten Catrin Ormestad som 2008 utkom med Gaza - en kärlekshistoria. Nu är det dags för den första svenskspråkiga översättningen av Gideon Levys texter. Hans bok har en titel som ligger nära Ormestads, den heter Gaza - mitt älskade (Karneval förlag, översättning av Björn Kumm och Gidon Avraham). Hans bok är dessutom tillägnad Ormestad, så man kan utgå ifrån att mycket av deras journalistiska bakgrundsmaterial och intressesfärer löper samman. I båda deras böcker möter vi Gazaborna som individer, inte som representanter för det ena eller det andra. Det är män och kvinnor, unga och gamla, som samtalar med dem, ger dem perspektivet på vardagslivet och våldshelvetet och får dem att se sig själv ur deras perspektiv.

När jag hade läst ut Levys bok kände jag ett tryck över bröstet. Det tryck som uppstår när man varken kan gråta eller skrika. Ett slags förtvivlan inför den verklighet som mal på, vecka efter vecka, år efter år. Den regering som styr Israel är varken intresserad av eller förmögen att leda utvecklingen åt ett annat håll. Den tjänar på ett tillstånd av varken krig eller fred. Frågan är om någon som helst annan israelisk regering är mer intresserad eller förmögen. Levy är tvärsäker, han menar att inte en enda individ som tillhör det politiska etablissemanget är trovärdig. Hans pessimism är nattsvart, men jag vill ändå karaktärisera den som en kämpande pessimism. Levy ser bara en framtid om judar och araber har samma rättigheter och samma förpliktelser, oavsett om de lever i en enda gemensam stat eller i två. Det som nu cementerats är ockupation, förnedring och en ständig tillvaro baserad på vapen. Blir ockupantens män och kvinnor lyckliga av det? Naturligtvis inte, krigen äter upp varje nation inifrån, vilket israeliska filosofer, teologer och politiker slog fast redan de första åren efter 1967*. Som alla ockupanter i historien har Israel plikten att avsluta ockupationen. För varje dag som går försvinner ytterligare en möjlighet. Den dagen Västbanken och Gaza kan utgöra en självständig palestinsk stat kanske det finns en liten smula hopp. Fast jag tror inte att Levy är helt övertygad om det kommer en sådan dag. Om de tre tunga politiska partierna skriver han:

“Varje röstsedel för Kadima, Arbetarpartiet och Likud innebär ett godkännande av det förra kriget och en röst för nästa.”

Det viktiga med Karnevals utgåva av hans texter är att vi nu på svenska kan läsa en representant för “det andra Israel”, det som finns i fredsrörelserna och i civilmotståndets demokratiska organisationer. Att de hatas av etablissemanget är en självklarhet. Det som gör mig förtvivlad är att de också hatas av så många “vanliga” människor. Är det endast rädsla för fienden som göder detta hat? Det finns två viktiga faktorer som jag tycker att omvärlden nästan alltid bortser ifrån: den judiska erfarenheten/historien och maktens medvetna separatism. Det är bristen på kunskap om detta som får människor att skrika och gapa, istället för att argumentera. Israel är ett faktum. Israels folk är ett faktum. Den judiska historien kunde inte peka ut någonting mer självklart. På samma sätt förhåller det sig idag med det palestinska folket. Detta folk är ett faktum och dess framtid kan bara bli en. Den fråga jag själv ställer mig, är hur Israel ska överleva omgivningens mer eller mindre uttalade hat och ovilja, och därtill sitt eget politikerskrås kortsiktiga balansgång mellan det nödvändiga och det dåraktiga.

* För tankar kring ockupationens gift, läs till exempel Yeshayahu Leibowitz bok Judaism, human values, and the Jewish state, som utkom 1992. Professor Leibowitz jämfördes med sådana som Buber och Isaiah Berlin skrev om honom att han var “Israels samvete.” Leibowitz föddes i Riga 1903, kom till Palestina 1934 och hade en livslång gärning vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Han avled 1994. Mer om honom här.

Och om Gazas historia kan du läsa här, i en recension av Nathan Shachars bok i ämnet.