Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
onsdag 18 maj 2011
Rapport från boet.
tisdag 17 maj 2011
Konsumismen och dess motsats.
Konsumismens kanske viktigaste byggsten är den att skapa behov och att sälja det onödiga och icke behövda. När jag står på Åhléns pappersavdelning för att betala mitt lim frågar expediten: ”Får det också vara en magisk handduk idag?” Jag hörde henne ställa samma fråga till kunden framför mig, men tänkte naivt att jag inte skulle få den. Det fick jag och svarade därför trött: ”Nej, varken idag eller imorgon.”På ICA Maxi vid stadens utfart är principen densamma. Man måste nu gå genom den stora huvudingången för att kunna handla mat. Poängen är att man därför passerar leksaks-, parfym-, blomster, kläd-, bok- och skivavdelningarna först. Hur många prylar därifrån hamnar i kundvagnarna hos människor som gått in för att handla ost och äpplen? Det finns förstås ingen statistik. Inte heller på utfallet av godisförsäljningen just i höjd med kassorna.
Allt är väl och cyniskt planerat. Inget i den här vardagen är tillfälligheter. Minsta hylla är inbyggd i ett system av beräkningar. Allt handlar om profiten. Ändå går jag där för att göra min månadshandling, vilket skedde idag. Dagarna mellan den 19:e och 26:e varje månad kommer man inte fram bland människomassorna. Utbetalningar av barnbidrag, sjukbidrag, pensioner och löner bestämmer massans storlek. Utbetalningarna går direkt in på ICA:s konto.
När det är gjort andas jag ut. Det är gjort nu. Vi kan lyssna till Loudon Wainwright III i lugn och ro, som vi gjorde på Gamla Väster i Malmö 1970. Homeless och Over the Hill.
Foto: U.W. Finland.
Regn, vardag.
Hur når jag enkelheten? Varje dag strävar jag dit. Omständigheternas diktatur (von Wright) står som hinder för varje ansträngning. Breven jag får från Helsingfors berättar om andra sorters förtvivlan. De sista dagarnas (eller månadernas) andetag som förbinder två generationer, den allt kortare sträckan fram till att det brister och avbryts av döden.
Det är alldeles tyst nu. Regnet allt mildare, knappt hörbart längre. Utanför mitt fönster betraktar jag stararna som har ungar i de gamla björkarna. Trädens ljusa grönska är som en fasad av självklarheter.
Parallell läsning: Birgitta Trotzig och Karl Aage Rasmussen om Svjatoslav Richter. Världar med beröringspunkter. Språket och musiken sida vid sida.
Foto: U.W.
Zagajewski igen.
Men det finns ytterligare två volymer översatta till engelska, A Defense of Ardor och Another Beauty. De är båda mycket läsvärda. Man kan till detta bara foga att han är läsbar vilket språk man än råkar behärska. Zagajewski är den främste jag har att förespråka som nästa Nobelpristagare. Han är lika stor som de landsmän till honom som redan fått det, och dessutom menar jag att han är den främste att utforska människans ensamhet och melankoli. Ämnena blir bara alltmer angelägna. Vi lever i en tid då atomiseringen fått sitt definitiva genomslag. Varje människa är en ö, skulle jag säga. Och i det ö-livet behövs de kloka ord som han formulerar.
måndag 16 maj 2011
Skogen. Vinet, avgrunden.
Angelina Darland och Natalie Migdal från en konsert nu i maj.
Den fantastiska violinisten heter Natalie Migdal. Hon kommer från Stockholm, är klassiskt skolad. Absolut gehör. 21 år gammal. Hon har en egen sida på Myspace.
Trots att jag själv föredrar balladerna blir jag väldigt glad av att se det här. När Migdal improviserar sitt solo är det faktiskt så att håren reser sig på armarna.
Kort om nationalismen.
Idag skriver Pia Ingström intressant om nationalismen i Hufvudstadsbladet, Helsingfors, utifrån en essäsamling av Timo Hännikäinen. Boken finns bara på finska. Ingström:"Han är inte dum och han skriver inte dåligt. Visst har essän ”Impivaaralaisuuden kunnianpalautus” (Impivaaramentaliteten till heders) en fläkt av Kaurismäki-skönhet:
”... när jag ser ut genom den helsingforsiska förortskrogens fönster på slaskregnet som faller över asfalten och grillkioskens tak medan jag gnolar på toner av Sibelius, eller när jag rödmyllar väggen på min strandstuga i Padasjoki, känner jag att jag är absolut och fundamentalt finsk.”
Det där om ”absolut och fundamentalt” är dessvärre ren Blut und Boden-mystik. Redan till exempel en tvåspråkig finlandssvensk som jag besitter förutom Impivaara-moduset minst ett annat, som öppnas genom svenska språket.
Mitt bokstavliga modersmål är finskan, och jag kan instämma i Hännikäinens jubel över att ha direkt tillträde till den finska litteraturen. Men mitt fadersmål är svenskan, mitt tillträde till de skandinaviska språken tillika fritt, min innersta identitet dubbel, och – anatema! – genom dubbelheten för alltid medvetengjord om mångfaldens möjlighet.
Stadd i trög förvandling, seg men föränderlig. Jag är ett levande bevis på hur lätt det ”absoluta och fundamentala” kompliceras, multipliceras och blir organisk förändring."
Gideon Levy: Gaza - mitt älskade
Även om Levy förvisso höjer rösten - rätt ofta till och med - tycker jag att han undviker det patetiska. Han är upprörd. Engagerad skulle andra säga. Men han är hatad både i den judiska världen i allmänhet och i den israeliska offentligheten i synnerhet. Det är inte svårt att förstå. Han skriver om det som är förstahandsuppgifter och egen erfarenhet. Han vistas mycket i Gaza. Hans sambo i Tel Aviv är den svenska journalisten Catrin Ormestad som 2008 utkom med Gaza - en kärlekshistoria. Nu är det dags för den första svenskspråkiga översättningen av Gideon Levys texter. Hans bok har en titel som ligger nära Ormestads, den heter Gaza - mitt älskade (Karneval förlag, översättning av Björn Kumm och Gidon Avraham). Hans bok är dessutom tillägnad Ormestad, så man kan utgå ifrån att mycket av deras journalistiska bakgrundsmaterial och intressesfärer löper samman. I båda deras böcker möter vi Gazaborna som individer, inte som representanter för det ena eller det andra. Det är män och kvinnor, unga och gamla, som samtalar med dem, ger dem perspektivet på vardagslivet och våldshelvetet och får dem att se sig själv ur deras perspektiv.
När jag hade läst ut Levys bok kände jag ett tryck över bröstet. Det tryck som uppstår när man varken kan gråta eller skrika. Ett slags förtvivlan inför den verklighet som mal på, vecka efter vecka, år efter år. Den regering som styr Israel är varken intresserad av eller förmögen att leda utvecklingen åt ett annat håll. Den tjänar på ett tillstånd av varken krig eller fred. Frågan är om någon som helst annan israelisk regering är mer intresserad eller förmögen. Levy är tvärsäker, han menar att inte en enda individ som tillhör det politiska etablissemanget är trovärdig. Hans pessimism är nattsvart, men jag vill ändå karaktärisera den som en kämpande pessimism. Levy ser bara en framtid om judar och araber har samma rättigheter och samma förpliktelser, oavsett om de lever i en enda gemensam stat eller i två. Det som nu cementerats är ockupation, förnedring och en ständig tillvaro baserad på vapen. Blir ockupantens män och kvinnor lyckliga av det? Naturligtvis inte, krigen äter upp varje nation inifrån, vilket israeliska filosofer, teologer och politiker slog fast redan de första åren efter 1967*. Som alla ockupanter i historien har Israel plikten att avsluta ockupationen. För varje dag som går försvinner ytterligare en möjlighet. Den dagen Västbanken och Gaza kan utgöra en självständig palestinsk stat kanske det finns en liten smula hopp. Fast jag tror inte att Levy är helt övertygad om det kommer en sådan dag. Om de tre tunga politiska partierna skriver han:“Varje röstsedel för Kadima, Arbetarpartiet och Likud innebär ett godkännande av det förra kriget och en röst för nästa.”
Det viktiga med Karnevals utgåva av hans texter är att vi nu på svenska kan läsa en representant för “det andra Israel”, det som finns i fredsrörelserna och i civilmotståndets demokratiska organisationer. Att de hatas av etablissemanget är en självklarhet. Det som gör mig förtvivlad är att de också hatas av så många “vanliga” människor. Är det endast rädsla för fienden som göder detta hat? Det finns två viktiga faktorer som jag tycker att omvärlden nästan alltid bortser ifrån: den judiska erfarenheten/historien och maktens medvetna separatism. Det är bristen på kunskap om detta som får människor att skrika och gapa, istället för att argumentera. Israel är ett faktum. Israels folk är ett faktum. Den judiska historien kunde inte peka ut någonting mer självklart. På samma sätt förhåller det sig idag med det palestinska folket. Detta folk är ett faktum och dess framtid kan bara bli en. Den fråga jag själv ställer mig, är hur Israel ska överleva omgivningens mer eller mindre uttalade hat och ovilja, och därtill sitt eget politikerskrås kortsiktiga balansgång mellan det nödvändiga och det dåraktiga.
* För tankar kring ockupationens gift, läs till exempel Yeshayahu Leibowitz bok Judaism, human values, and the Jewish state, som utkom 1992. Professor Leibowitz jämfördes med sådana som Buber och Isaiah Berlin skrev om honom att han var “Israels samvete.” Leibowitz föddes i Riga 1903, kom till Palestina 1934 och hade en livslång gärning vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Han avled 1994. Mer om honom här.Och om Gazas historia kan du läsa här, i en recension av Nathan Shachars bok i ämnet.
söndag 15 maj 2011
Andra söndagstanken.
Söndagstanken.
lördag 14 maj 2011
Barnbarnsdag bland de levande och de döda.
Mina barnbarn finns både bland de levande och de döda. När vi idag firade Ebba på tioårsdagen, var det en självklarhet att först besöka Alfons grav och sätta ljus hos honom. Alfons var Ebbas favoritkusin därför att de låg så nära varandra i ålder. Hos Alfons var det idag vårstädat och smultronen som hans dagis har planterat på baksidan av gravstenen smyger sig allt längre fram med en spröd och vacker grönska. Alfons bilar står vid sidan av graven och alla hans pirater finns där.
Ebba fyllde tio redan igår, men uppvaktades av oss alla idag. Av mina sex barn var fyra närvarande, av de tio barnbarnen var sju med. Också Ebbas yngsta bror Hugo, han som lider av Alströms syndrom, firades av mig och A. eftersom vi inte kan vara med på hans sexårskalas nästa helg. Han fick det han brukar få. Bilar, traktorer och tåg är hans favoritleksaker. Till hösten ska han börja på Silviaskolan i Hässleholm, en skola som bara tar emot barn med dövhet och andra hörselproblem. Hugo tycker det är häftigt att alla barnen där har hörapparater. Han är inte helt glad för sin egen än, men med tapperhet bär han sina mörka glasögon alltid (för att skydda de ögon som så småningom kommer att sluta fungera helt).
Birgitta Boucht för barnbarnen.
Så står det på baksidan av Birgitta Bouchts nya bok i serien Lättläst på Lärum-förlaget. Boucht är finlandssvensk poet och prosaist, bosatt i Helsingfors. Hon är en av mina vänner sedan länge. Den nya boken fick jag som läsning för barnbarnen. Jag är säker på att de kommer att tycka om bekantskapen med Edith Södergran och hennes katt. Nu är ju detta en LL-bok, och därmed är den tänkt att kunna läsas av fler än barn och barnbarn, till exempel åldringar, utvecklingsstörda, invandrare, poesiälskare i allmänhet, kattvänner..
Boken innehåller dessutom en avdelning av Södergrans dikter, man kan bland annat läsa denna:
Varma ord, vackra ord, djupa ord...
De är som doften av en blomma i natten
den man icke ser.
Bakom dem lurar den tomma rymden...
Kanske de är den ringlande röken
från kärlekens varma härd?
fredag 13 maj 2011
Fredagen den trettonde.
Bilden visar bara en fjärdedel av hela uppslaget i Ny Tid. Det är min essä om kulturen vid stupet de publicerat, den som börjar så här:
I Gerald Murnanes novellsamling Sammetsvatten finns det en gripande berättelse om en författare som besöker ett antikvariat. Författaren börjar samtala med innehavaren, en man som resignerat bara stirrar ut på regnet. Innehavaren säger att han är en av de sista av ett döende släkte: ”Det skulle inte finnas några butiker som den här om fyrtio år. Om människorna då ville bevara saker som en gång funnits i böcker skulle de bevara dem i datorer, i miljontals små kretsar på kiselchip i datorer”. Den melankoliska stämning som utmärker alla berättelserna i denna vackra bok övergår i berättelsen om mannen på antikvariatet i nattsvart pessimism. Tänk om han har rätt? Tänk om vi lever i bokhandelns och antikvariatens sista skälvande minut? Det finns mycket som talar för att det är så. Hur förhåller vi oss då? Det kommer inte att räcka med att ropa på bojkott mot nätbokhandlare som nästan stryper de små förlagen med sina krav på extremt vinstgivande rabatter. Framtiden finns under jorden, bortom marknaden, utanför det gängse. Framtiden har alltid funnits där. Redan på skrivmaskinens tid såg vi hur litteraturen spreds från stencilapparaterna direkt hem till läsarna. Denna samizdatkultur var nödvändig i de diktaturer som härskade i Europas ena halva, men fick också genomslag i den andra halvan i form av stenciltidskrifter och enkelt producerad litteratur. Den digitala tidsåldern har inte försämrat möjligheterna för en sådan underjordisk international. Rakt tvärtom ter sig möjligheterna idag så stora att vi kanske medvetet och med större ansträngning måste ta ett steg tillbaka för att sedan ta, ja minst två framåt. Ner under jorden, in i orden, genom texterna!
Anders Johansson: I Vilhelm Mobergs sällskap
Men Anders Johansson är så mycket mer. Det försökte vi visa med den skrift om honom som bland annat jag medverkade i.
Han är en av våra allra främsta poeter och jag vet att det är den poetiska ådran som hans själv vill framhäva. Men man får inte glömma Anders sociala, politiska och kulturella debattlust. Nog kan man säga att det är den som kommer tydligt fram i hans nya bok, I Vilhelm Mobergs sällskap (För beställning av boken, ring författaren på telefon: 076 – 1079124 eller sänd honom ett mail: anders@andersikalmar.se )
Denna debattlust ska inte förväxlas med demagogi. Tvärtom är det så att varje synpunkt på samtiden här förankras i det lästa. Vilhelm Mobergs böcker stiger åter fram och lockar också mig att återvända till dem. Egentligen är det obegripligt faktum att våra riktigt stora intellektuella – Vilhelm Moberg var bara en av dem – tycks som bortblåsta från all offentlighet, bara några årtionden efter att det lämnat jordelivet. Var finns Ivar Lo-Johansson, var finns Moa Martinson, var finns Stig Sjödin? Moberg har ändå en djup förankring i och med att han lyckades visa sin stridslust också i television, inte minst i legendariska debatter med Olof Palme.
”Mot Sveriges fogdevälde ställe Vilhelm Moberg friheten i Amerika. Han tyckte sig i slutet av 1940-talet i Amerika finna ett samhälle som var fritt från överförmynderi och myndighetsmissbruk. Det var ännu långt till Vietnamkriget. Det exotiska konfronterar han med det vardagligt anspråkslösa. Kaliforniens apelsinträd skadas av frost men den tåliga enen i hans barndoms hagar i Småland ger ett gott enbärsöl.”
Är det inte just Mobergs utvandrarepos som finns djupast i våra minnen av honom? För mig är det så, inte minst tack varje Jan Troells mästerliga filmatisering av eposet.
Anders Johansson igen:
”Men sannolikt är själva emigrationsmotivet i hans utvandrarepos övervärderat. Framför allt använder Moberg den stora folkomflyttningen för att skriva ett drama om människan. Han beskriver henne i storhet och lidande, han skapar hjältar, vardagshjältar – och låter dem lida nederlag.”
Jag kan mycket väl instämma i den analysen. Varje stort litterärt verk når sin läsare just för att det i sin konkretion förvandlas till något allmängiltigt för varje människa, något att känna igen sig i, att lära av.
Särskilt intressant tycker jag de avsnitt som behandlar Moberg som samhällsvarelse är. I kapitlet Att stå det onda emot resonerar han kring folk och överhet. Här tillämpar han Mobergs attityd också på vår samtid, och visar hur vår tids rättsröta och kulturella nivellering ser ut.”Varför är svensken så märkligt undergiven och lojal med det som sägs i media? Kanske förhåller det ändå så som Vilhelm Moberg skriver om svenska i Det gamla riket, 1953, denna skildring av landet Idyllien som är utförd i samma andra som Strindbergs Det nya riket och Swifts Gullivers resor: ’ De kan tycka att en förordning är dum, löjlig, ja, vanvettig – men de följer den! Svensken i gemen vill inte bråka – framför allt inte med de styrande. Han knorrar mycket, mest i det tysta, men han lyder sina myndigheters bud.’ En debattartikel (DN 7.11.1947) avslutar Moberg med följande ord: ’Ju likgiltigare ett folk förhåller sig inför sina egna angelägenheter desto lättare blir det ett offer för diktaturen.’ ”
Nog finns det skäl att lägga Mobergs – och Johanssons – ord på minnet. Likgiltigheten och knorrandet tycks vara vårt lands olycka.
Anders Johanssons bok om Vilhelm Moberg är just ett sådant arbete vi befinner för att återfinna våra rötter.
Bilderna är tagna av Anders Johansson och hämtade ur den aktuella boken.
