tisdag 17 maj 2011

Zagajewski igen.

Det är näst intill omöjligt att antikvariskt hitta de två essäsamlingar av Adam Zagajewski som Anders Bodegård översatt till svenska (som förstås också finns på engelska). Jag misstänker att de människor som har böckerna, liksom jag själv aldrig skulle komma på tanken att göra sig av med dem. Om Solidaritet och ensamhet skrev jag här

Men det finns ytterligare två volymer översatta till engelska, A Defense of Ardor och Another Beauty. De är båda mycket läsvärda. Man kan till detta bara foga att han är läsbar vilket språk man än råkar behärska. Zagajewski är den främste jag har att förespråka som nästa Nobelpristagare. Han är lika stor som de landsmän till honom som redan fått det, och dessutom menar jag att han är den främste att utforska människans ensamhet och melankoli. Ämnena blir bara alltmer angelägna. Vi lever i en tid då atomiseringen fått sitt definitiva genomslag. Varje människa är en ö, skulle jag säga. Och i det ö-livet behövs de kloka ord som han formulerar.

måndag 16 maj 2011

Skogen. Vinet, avgrunden.

I en av mina böcker, Ökenvandring (2003), har jag en svit texter med skogsmotiv. Två av dem kan du läsa här. De inspirerades av ett kvartal i ett hyrt torp djupt inne i skogslandskapet. Jag blev både inspirerad och rädd av att vistas där. Ingenstans kunde jag se utan att skogens träd och mörker var i vägen. Det var en tät och tung granskog som dolde det mesta, men så småningom förstod jag att det bakom grenar och barr fanns fina sjöar och oändliga kalhyggen.

Om du klickar på bokuppslaget kan du läsa texterna.

De två magiska skogsbilderna är (ny-)tagna av Anders Wikström i Finland.

Angelina Darland och Natalie Migdal från en konsert nu i maj.

Angelina Darland, minns ni henne? Nu vill jag visa er en helt ny countrylåt, Digging my own grave, av och med henne:



Den fantastiska violinisten heter Natalie Migdal. Hon kommer från Stockholm, är klassiskt skolad. Absolut gehör. 21 år gammal. Hon har en egen sida på Myspace.

Trots att jag själv föredrar balladerna blir jag väldigt glad av att se det här. När Migdal improviserar sitt solo är det faktiskt så att håren reser sig på armarna.

Kort om nationalismen.

Idag skriver Pia Ingström intressant om nationalismen i Hufvudstadsbladet, Helsingfors, utifrån en essäsamling av Timo Hännikäinen. Boken finns bara på finska. Ingström:

"Han är inte dum och han skriver inte dåligt. Visst har essän ”Impivaaralaisuuden kunnianpalautus” (Impivaaramentaliteten till heders) en fläkt av Kaurismäki-skönhet:

”... när jag ser ut genom den helsingforsiska förortskrogens fönster på slaskregnet som faller över asfalten och grillkioskens tak medan jag gnolar på toner av Sibelius, eller när jag rödmyllar väggen på min strandstuga i Padasjoki, känner jag att jag är absolut och fundamentalt finsk.”

Det där om ”absolut och fundamentalt” är dessvärre ren Blut und Boden-mystik. Redan till exempel en tvåspråkig finlandssvensk som jag besitter förutom Impivaara-moduset minst ett annat, som öppnas genom svenska språket.

Mitt bokstavliga modersmål är finskan, och jag kan instämma i Hännikäinens jubel över att ha direkt tillträde till den finska litteraturen. Men mitt fadersmål är svenskan, mitt tillträde till de skandinaviska språken tillika fritt, min innersta identitet dubbel, och – anatema! – genom dubbelheten för alltid medvetengjord om mångfaldens möjlighet.

Stadd i trög förvandling, seg men föränderlig. Jag är ett levande bevis på hur lätt det ”absoluta och fundamentala” kompliceras, multipliceras och blir organisk förändring."

Gideon Levy: Gaza - mitt älskade

Hur skriver man om andra människors lidande och död? Farorna finns där hela tiden, man kan bli antingen banal eller patetisk. Vid den israeliska dagstidningen Ha´aretz verkar journalisten Gideon Levy som har Västbanken och Gaza som sitt bevakningsområde. Jag brukar läsa hans artiklar och har så gjort sedan några år. Han är alltid läsvärd, och det han skriver kan knappast kallas annat än oppositionellt och mot strömmen. Inte minst när det kommer till palestiniernas situation talar han ett befriande, men aldrig patetiskt, klarspråk om lidandet och döden. Så här skrev han om den palestinska märkesdagen Nakba (Katastrofen) som ägde rum igår söndag. Och på nyhetsplats skrev samma tidning.

Även om Levy förvisso höjer rösten - rätt ofta till och med - tycker jag att han undviker det patetiska. Han är upprörd. Engagerad skulle andra säga. Men han är hatad både i den judiska världen i allmänhet och i den israeliska offentligheten i synnerhet. Det är inte svårt att förstå. Han skriver om det som är förstahandsuppgifter och egen erfarenhet. Han vistas mycket i Gaza. Hans sambo i Tel Aviv är den svenska journalisten Catrin Ormestad som 2008 utkom med Gaza - en kärlekshistoria. Nu är det dags för den första svenskspråkiga översättningen av Gideon Levys texter. Hans bok har en titel som ligger nära Ormestads, den heter Gaza - mitt älskade (Karneval förlag, översättning av Björn Kumm och Gidon Avraham). Hans bok är dessutom tillägnad Ormestad, så man kan utgå ifrån att mycket av deras journalistiska bakgrundsmaterial och intressesfärer löper samman. I båda deras böcker möter vi Gazaborna som individer, inte som representanter för det ena eller det andra. Det är män och kvinnor, unga och gamla, som samtalar med dem, ger dem perspektivet på vardagslivet och våldshelvetet och får dem att se sig själv ur deras perspektiv.

När jag hade läst ut Levys bok kände jag ett tryck över bröstet. Det tryck som uppstår när man varken kan gråta eller skrika. Ett slags förtvivlan inför den verklighet som mal på, vecka efter vecka, år efter år. Den regering som styr Israel är varken intresserad av eller förmögen att leda utvecklingen åt ett annat håll. Den tjänar på ett tillstånd av varken krig eller fred. Frågan är om någon som helst annan israelisk regering är mer intresserad eller förmögen. Levy är tvärsäker, han menar att inte en enda individ som tillhör det politiska etablissemanget är trovärdig. Hans pessimism är nattsvart, men jag vill ändå karaktärisera den som en kämpande pessimism. Levy ser bara en framtid om judar och araber har samma rättigheter och samma förpliktelser, oavsett om de lever i en enda gemensam stat eller i två. Det som nu cementerats är ockupation, förnedring och en ständig tillvaro baserad på vapen. Blir ockupantens män och kvinnor lyckliga av det? Naturligtvis inte, krigen äter upp varje nation inifrån, vilket israeliska filosofer, teologer och politiker slog fast redan de första åren efter 1967*. Som alla ockupanter i historien har Israel plikten att avsluta ockupationen. För varje dag som går försvinner ytterligare en möjlighet. Den dagen Västbanken och Gaza kan utgöra en självständig palestinsk stat kanske det finns en liten smula hopp. Fast jag tror inte att Levy är helt övertygad om det kommer en sådan dag. Om de tre tunga politiska partierna skriver han:

“Varje röstsedel för Kadima, Arbetarpartiet och Likud innebär ett godkännande av det förra kriget och en röst för nästa.”

Det viktiga med Karnevals utgåva av hans texter är att vi nu på svenska kan läsa en representant för “det andra Israel”, det som finns i fredsrörelserna och i civilmotståndets demokratiska organisationer. Att de hatas av etablissemanget är en självklarhet. Det som gör mig förtvivlad är att de också hatas av så många “vanliga” människor. Är det endast rädsla för fienden som göder detta hat? Det finns två viktiga faktorer som jag tycker att omvärlden nästan alltid bortser ifrån: den judiska erfarenheten/historien och maktens medvetna separatism. Det är bristen på kunskap om detta som får människor att skrika och gapa, istället för att argumentera. Israel är ett faktum. Israels folk är ett faktum. Den judiska historien kunde inte peka ut någonting mer självklart. På samma sätt förhåller det sig idag med det palestinska folket. Detta folk är ett faktum och dess framtid kan bara bli en. Den fråga jag själv ställer mig, är hur Israel ska överleva omgivningens mer eller mindre uttalade hat och ovilja, och därtill sitt eget politikerskrås kortsiktiga balansgång mellan det nödvändiga och det dåraktiga.

* För tankar kring ockupationens gift, läs till exempel Yeshayahu Leibowitz bok Judaism, human values, and the Jewish state, som utkom 1992. Professor Leibowitz jämfördes med sådana som Buber och Isaiah Berlin skrev om honom att han var “Israels samvete.” Leibowitz föddes i Riga 1903, kom till Palestina 1934 och hade en livslång gärning vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Han avled 1994. Mer om honom här.

Och om Gazas historia kan du läsa här, i en recension av Nathan Shachars bok i ämnet.

söndag 15 maj 2011

Andra söndagstanken.

I ett tafatt försök att hitta en bättre begagnad soffa hamnade vi i Tyringe. Det var där jag tillverkades hösten 1951 av det nygifta paret Ylva och Gösta Nydahl. Vi hittade ingen soffa. Däremot fin surkål till dagens korvmiddag, lite konstnärsmaterial till ett av barnbarnen som fyller år snart, och lite kontorsmaterial till mig. Vi stannade just vid Tyringes infart och njöt av den postmoderna, rostangripna utsikten. Nog är detta Sverige, så som vi känner det: nedlagda fabriker och stadsfestivaler?

Söndagstanken.

"Mitt i all ångest och galenskap: det lugn som plötsligt infinner sig vid tanken på att man har varit ett foster."

(E.M. Cioran, ur Om olägenheten i att vara född)


Foto: A. Nydahl

lördag 14 maj 2011

Barnbarnsdag bland de levande och de döda.

Alfons grav i Västra Vram.

Mina barnbarn finns både bland de levande och de döda. När vi idag firade Ebba på tioårsdagen, var det en självklarhet att först besöka Alfons grav och sätta ljus hos honom. Alfons var Ebbas favoritkusin därför att de låg så nära varandra i ålder. Hos Alfons var det idag vårstädat och smultronen som hans dagis har planterat på baksidan av gravstenen smyger sig allt längre fram med en spröd och vacker grönska. Alfons bilar står vid sidan av graven och alla hans pirater finns där.

Ebba till vänster med dockor och kompis.

Ebba fyllde tio redan igår, men uppvaktades av oss alla idag. Av mina sex barn var fyra närvarande, av de tio barnbarnen var sju med. Också Ebbas yngsta bror Hugo, han som lider av Alströms syndrom, firades av mig och A. eftersom vi inte kan vara med på hans sexårskalas nästa helg. Han fick det han brukar få. Bilar, traktorer och tåg är hans favoritleksaker. Till hösten ska han börja Silviaskolan i Hässleholm, en skola som bara tar emot barn med dövhet och andra hörselproblem. Hugo tycker det är häftigt att alla barnen där har hörapparater. Han är inte helt glad för sin egen än, men med tapperhet bär han sina mörka glasögon alltid (för att skydda de ögon som så småningom kommer att sluta fungera helt).

Hugo packar upp dagens billast.

Birgitta Boucht för barnbarnen.

"Det här är en bok om en berömd poet och hennes katt. Poeten hette Edith, katten hette Totti."

Så står det på baksidan av Birgitta Bouchts nya bok i serien Lättläst på Lärum-förlaget. Boucht är finlandssvensk poet och prosaist, bosatt i Helsingfors. Hon är en av mina vänner sedan länge. Den nya boken fick jag som läsning för barnbarnen. Jag är säker på att de kommer att tycka om bekantskapen med Edith Södergran och hennes katt. Nu är ju detta en LL-bok, och därmed är den tänkt att kunna läsas av fler än barn och barnbarn, till exempel åldringar, utvecklingsstörda, invandrare, poesiälskare i allmänhet, kattvänner..

Boken innehåller dessutom en avdelning av Södergrans dikter, man kan bland annat läsa denna:

Varma ord, vackra ord, djupa ord...
De är som doften av en blomma i natten
den man icke ser.
Bakom dem lurar den tomma rymden...
Kanske de är den ringlande röken
från kärlekens varma härd?

Den här katten, Skrållan, träffade jag själv idag.

fredag 13 maj 2011

Fredagen den trettonde.

Blogger har legat nere hela dagen. Dessutom har företaget snott en massa blogginlägg världen över. Jag fick rekonstruera mitt inlägg om Anders Johanssons nya bok om Vilhelm Moberg. När nu tekniken fungerar igen är det fredag kväll, vinet är redan i glasen och det är dags att koppla av. Jag ville egentligen bara säga att jag debuterat i en mycket fin gammal finlandssvensk tidning idag. Ny Tid som utkommer en gång i veckan. Imorgon lär jag väl ha samlat tankarna igen. Denna fredag den trettonde har också sin egen poäng, då både en son och ett barnbarn fyller år.

Bilden visar bara en fjärdedel av hela uppslaget i Ny Tid. Det är min essä om kulturen vid stupet de publicerat, den som börjar så här:

I Gerald Murnanes novellsamling Sammetsvatten finns det en gripande berättelse om en författare som besöker ett antikvariat. Författaren börjar samtala med innehavaren, en man som resignerat bara stirrar ut på regnet. Innehavaren säger att han är en av de sista av ett döende släkte: ”Det skulle inte finnas några butiker som den här om fyrtio år. Om människorna då ville bevara saker som en gång funnits i böcker skulle de bevara dem i datorer, i miljontals små kretsar på kiselchip i datorer”. Den melankoliska stämning som utmärker alla berättelserna i denna vackra bok övergår i berättelsen om mannen på antikvariatet i nattsvart pessimism. Tänk om han har rätt? Tänk om vi lever i bokhandelns och antikvariatens sista skälvande minut? Det finns mycket som talar för att det är så. Hur förhåller vi oss då? Det kommer inte att räcka med att ropa på bojkott mot nätbokhandlare som nästan stryper de små förlagen med sina krav på extremt vinstgivande rabatter. Framtiden finns under jorden, bortom marknaden, utanför det gängse. Framtiden har alltid funnits där. Redan på skrivmaskinens tid såg vi hur litteraturen spreds från stencilapparaterna direkt hem till läsarna. Denna samizdatkultur var nödvändig i de diktaturer som härskade i Europas ena halva, men fick också genomslag i den andra halvan i form av stenciltidskrifter och enkelt producerad litteratur. Den digitala tidsåldern har inte försämrat möjligheterna för en sådan underjordisk international. Rakt tvärtom ter sig möjligheterna idag så stora att vi kanske medvetet och med större ansträngning måste ta ett steg tillbaka för att sedan ta, ja minst två framåt. Ner under jorden, in i orden, genom texterna!

Anders Johansson: I Vilhelm Mobergs sällskap

För mig är författaren Anders Johansson främst förknippad med fantastiska naturskildringar av Öland och Småland. Hans många böcker i ämnena är vackra av det enkla skälet att de rymmer ett stort antal fina foton av natur, djur och människor.

Men Anders Johansson är så mycket mer. Det försökte vi visa med den skrift om honom som bland annat jag medverkade i.

Han är en av våra allra främsta poeter och jag vet att det är den poetiska ådran som hans själv vill framhäva. Men man får inte glömma Anders sociala, politiska och kulturella debattlust. Nog kan man säga att det är den som kommer tydligt fram i hans nya bok, I Vilhelm Mobergs sällskap (För beställning av boken, ring författaren på telefon: 076 – 1079124 eller sänd honom ett mail: anders@andersikalmar.se )

Denna debattlust ska inte förväxlas med demagogi. Tvärtom är det så att varje synpunkt på samtiden här förankras i det lästa. Vilhelm Mobergs böcker stiger åter fram och lockar också mig att återvända till dem. Egentligen är det obegripligt faktum att våra riktigt stora intellektuella – Vilhelm Moberg var bara en av dem – tycks som bortblåsta från all offentlighet, bara några årtionden efter att det lämnat jordelivet. Var finns Ivar Lo-Johansson, var finns Moa Martinson, var finns Stig Sjödin? Moberg har ändå en djup förankring i och med att han lyckades visa sin stridslust också i television, inte minst i legendariska debatter med Olof Palme.

Så här skriver Anders Johansson:


”Mot Sveriges fogdevälde ställe Vilhelm Moberg friheten i Amerika. Han tyckte sig i slutet av 1940-talet i Amerika finna ett samhälle som var fritt från överförmynderi och myndighetsmissbruk. Det var ännu långt till Vietnamkriget. Det exotiska konfronterar han med det vardagligt anspråkslösa. Kaliforniens apelsinträd skadas av frost men den tåliga enen i hans barndoms hagar i Småland ger ett gott enbärsöl.”

Är det inte just Mobergs utvandrarepos som finns djupast i våra minnen av honom? För mig är det så, inte minst tack varje Jan Troells mästerliga filmatisering av eposet.

Anders Johansson igen:

”Men sannolikt är själva emigrationsmotivet i hans utvandrarepos övervärderat. Framför allt använder Moberg den stora folkomflyttningen för att skriva ett drama om människan. Han beskriver henne i storhet och lidande, han skapar hjältar, vardagshjältar – och låter dem lida nederlag.”
Jag kan mycket väl instämma i den analysen. Varje stort litterärt verk når sin läsare just för att det i sin konkretion förvandlas till något allmängiltigt för varje människa, något att känna igen sig i, att lära av.

Särskilt intressant tycker jag de avsnitt som behandlar Moberg som samhällsvarelse är. I kapitlet Att stå det onda emot resonerar han kring folk och överhet. Här tillämpar han Mobergs attityd också på vår samtid, och visar hur vår tids rättsröta och kulturella nivellering ser ut.

”Varför är svensken så märkligt undergiven och lojal med det som sägs i media? Kanske förhåller det ändå så som Vilhelm Moberg skriver om svenska i Det gamla riket, 1953, denna skildring av landet Idyllien som är utförd i samma andra som Strindbergs Det nya riket och Swifts Gullivers resor: ’ De kan tycka att en förordning är dum, löjlig, ja, vanvettig – men de följer den! Svensken i gemen vill inte bråka – framför allt inte med de styrande. Han knorrar mycket, mest i det tysta, men han lyder sina myndigheters bud.’ En debattartikel (DN 7.11.1947) avslutar Moberg med följande ord: ’Ju likgiltigare ett folk förhåller sig inför sina egna angelägenheter desto lättare blir det ett offer för diktaturen.’ ”

Nog finns det skäl att lägga Mobergs – och Johanssons – ord på minnet. Likgiltigheten och knorrandet tycks vara vårt lands olycka.

Anders Johanssons bok om Vilhelm Moberg är just ett sådant arbete vi befinner för att återfinna våra rötter.

Bilderna är tagna av Anders Johansson och hämtade ur den aktuella boken.

torsdag 12 maj 2011

Velimir Chlebnikov på både norska och svenska.

Klicka på omslaget och läs. På framsidan finns
ett så fint citat:"På forhånd tror jeg på
eventyrene: Først diktes de opp - siden skjer de."


Vad vet jag om Velimir Chlebnikov (1885-1922)? Inte ett dugg. Men tack vare min äldste son Mikael Nydahl ska jag nu läsa och lära.

Alldeles ny är Mikaels och kollegan Gunnar Wærness tolkningar till norska (utgiven i förlaget Aschehougs serie Gjendiktning).

Ett rikt urval översätter de också till svenska (som ska utges på Mikael Nydahls förlag Ariel), och i nya numret av Lyrikvännen berättar Mikael om detta arbete. Vad väntar vi på? Det är bara att börja nosa på "ett tide - ett säve/ på stranden vid sjön".

Klicka för att läsa.

onsdag 11 maj 2011

Thomas Bernhard: Heldenplatz

Vad är det som gör att man kan läsa en pjäs av Thomas Bernhard som vore den en roman? Det är svårt att sätta fingret på, men kanske handlar det om något så enkelt som att sättet de olika personerna talar påminner om den prosa som finns i hans barndomsböcker och romaner. De talar helt enkelt ”bernhardska”, intensivt, utan andning, och de blandar högt och lågt ungefär som vi alla gör i våra vardagsliv.

Pjäsen beställdes av Burgtheater i Wien inför 50-årsminnet av ”Anschluss”.

Thomas Bernhard (1931-1989) kom att bli Österrikes främste kritiker i litteraturen och dramatiken. Pjäsen jag håller i händerna är väl något av det mest skandalösa och hatade Bernard skapat. Jag längtade efter att förstå varför, till och från under många år. När den nu finns på svenska förstår jag. Det är nästan övertydligt.

Heldenplatz (Tranan, översättning av Jan Erik Bornlid) är en av få pjäser jag kunnat läsa med stor behållning utan att förvirras av vem som talar. Pjäsen är indelad i tre akter (scener kallar Bernhard dem). Första och tredje scenen utspelar sig i professor Schusters lägenhet, den andra i Volksgarten när sällskapet promenerar hem från begravningen. De närvarande personerna i varje akt är ganska få och de är lätta att skilja åt.

Pjäsen har förstås sitt namn av Heldenplatz i Wien. Där talade Hitler den 15 mars 1938 till massornas stora förtjusning, då ”Anschluss” förverkligades och Österrike inlemmades i det tyska nazistiska riket. Pjäsen huvudperson, nyss död genom självmord, har tillsammans med hustrun sin bostad med utsikt över Heldenplatz, något som ganska snabbt förvandlade henne till ett psykiskt vrak som oupphörligen återkallar massornas jubel från torget. Redan första kvällen i bostaden drabbar den hallucination henne. Professor Schuster hade bestämt att han skulle fly judehatet i Wien och återvända till det Oxford där han en gång verkat, och som han länge romantiserat. Han har till och med hunnit köpa sig och hustrun ett hus i Oxford när han radikalt ändrar sina planer, öppnar fönstret, hoppar och tar livet av sig.

Pjäsen kretsar sedan kring Schusters död, orsakerna till självmordet, och begravningen.

De närvarande är hans två döttrar Anna och Olga, sonen Lukas, Robert Schuster som är bror till den döde och kanske pjäsens centrala figur som i svavelosande repliker skildrar ett Österrike inpyrt av nationalsocialism och antisemitism, därtill makan till den döde, Hedwig som kallas professorskan, Fru Zittel och Herta som varit i tjänst hos professorn, samt kollegan Liebig och hans hustru och ”en beundrare” vid namn Herr Landauer.

Broder Robert föreställer jag mig som en gestalt som är Thomas Bernhards judiska alter ego. När han talar känns allt igen från hans prosa.

Hör:

”… världen av idag är bara obehaglig och alltigenom andefattig, allt förfaller vart man än ser, allt vanvårdat vart man än ser, helst skulle man inte alls vilja vakna mer, de senaste femtio åren har de styrande förstört allt, och det går inte längre att rätta till, arkitekterna har förstört allt med sitt fåneri, de intellektuella har förstört allt med sitt fåneri, folket har förstört allt med sitt fåneri, partierna och kyrkan har förstört allt med sitt fåneri, som alltid varit ett tarvligt fåneri och det österrikiska fåneriet är alltigenom motbjudande.”

På det allmänna planet ser broderns repliker ut så. Men mot slutet, då man i den halvt utrymda bostaden ska dricka begravningskaffe, skärper han tonen och blir konkret i sina angrepp på den österrikiska samtiden. Som här:

”Pratar man med en människa visar det sig vara en idiot, i varje wienare gömmer sig en massmördare, men man får inte låta sitt humör gå förlorat. Det är logiken, att helt enkelt tvingas kvävas i ödesgemenskapen. Wien är en kall grå stad, provinsiell, det amerikanska gör den så vedervärdig. Amerikanismen har förstört allt här. Jag lät aldrig mitt humör bli fördärvat. Det österrikiska, frågar jag mig alltid, vad är det, absurditet i potens, det drar oss till sig och stöter bort oss, totalt förfallen socialism, totalt förfallen kristendom. Till slut är vi alla ändå bara äcklade av det, det är det deprimerande.”

Detta hindrar inte omgivningen att tala om de mer konkreta bekymren. Hur ska man nu få flyttlårarna till rätt plats i Österrike när överskeppningen till Oxford ställs in, hur smakade soppan, vad är det för väder.

Brodern stöter också ut små aforismliknande repliker: ”Den tänkande mår illa redan på morgonen”. När herr Liebig börjar beklaga sig över dagspressens förfall protesterar brodern och säger: ”Men den här skiten läser vi ändå varje dag, eftersom den intresserar oss och eftersom vi är fascinerade av den.” Han säger att han saknar ”en blaska som Neue Zürcher Zeitung” men ser en fördel i att läsa ”skiten”. Om man släpper ut sin vrede över den redan på morgonen slipper man ta sin medicin.

När pjäsen går mot sitt slut förstår man vad som vid bordet sker med den nyblivna änkan. Massornas skrik från Heldenplatz blir allt högre och ockuperar hela scenrummet. Slutet är oundvikligt.

Här en recension i DN
Och här en i Svenskan

Händelser i Krakow. Czesław Miłosz i centrum.

Igår fick jag av översättaren Anders Bodegård veta att det i Krakow idag påbörjas ett internationellt seminarium om Czesław Miłosz. Det ingår i hyllningarna av den store poeten, prosaisten och essäisten som fick Nobelpriset. I år skulle han ha fyllt 100 år. Här kan man läsa om vårens händelser i Krakow, som presenteras på svenska. Med anledning av detta repriserar jag här en text om honom som jag tidigare publicerat i bloggens serie om författarskap bakom muren.

*

Czesław Miłosz: Själar i fångenskap (1953, Natur och Kultur, svensk översättning 1956 av Ingrid Ekman Nordgaard, återutgivning 1980)

Det märkliga med denna tidiga bok av 1980 års mottagare av Nobelpriset i litteratur, är att den säger det som andra försökte säga flera årtionden senare. Det kan sammanfattas med några få ord: i den totalitära staten överlever en skapande människa inte i offentligheten, om hon inte är redo att sälja sin själ. De själar i fångenskap som Milosz berättar om tycks signifikativa, de väljer förvisso olika strategier för sina yrkesliv, men de är alla redo att köpslå med Staten och Partiet. I det avseendet liknade de så kallade "folkdemokratierna" i Sovjetunionens europeiska intressesfär alla andra totalitära system, oavsett vilken ideologi som bestämde utanverket. Milosz kallar den för Den Nya Tron. Omvärlden trodde sig se "socialism" eller "kommunism" men Milosz gör klart för sina läsare - minns att det sker redan 1953! - att det handlar om en tro, en religion där guden ersatts av Partiet och dess dogmer. I det avseendet kunde "folkdemokratierna" lika gärna ha varit fascistiska eller nationalsocialistiska. Skjortorna var inte svarta eller bruna, det är alldeles sant, men det som tygerna i skjortor, banderoller och fanor dolde var Den Nya Tron och övertygelsen om att det man uppfattade som besvärande omständigheter bara var stationer på vägen till Lyckoriket.

Själar i fångenskap är i själva verket en serie fallstudier. De intellektuella han berättar om får dessvärre aldrig några namn. De kallas A,B,C och D och definieras av ett slags övergripande rubrik, från Moralisten, över Den besvikne älskaren, till Historiens slav och Trubaduren. Idag hade jag bra gärna velat veta vem som var verklighetens förebilder för Milosz-studierna. Fanns de alls, eller var hans fallstudier ett slags sammanfattning av en erfarenhet? Oavsett vilket ter det sig kusligt aktuella. Utöver de fyra fallstudierna finns inledningsvis också ett långt kapitel om "Ketman, det tysta förbehållets konst", som på ett kusligt sätt förbinder det muslimska begreppet ketman (som innebär att man är en ögontjänare eller att det man säger bara är läpparnas bekännelse) och hur människor i 1950-talets Polen kunde låtsas vara något de inte var och att de sparade sin innersta övertygelse och tanke till privatsfären.

I bokens åttonde kapitel, Fienden, finns det ett stycke som sammanfattar alltsammans:

"Läser man de offentliga förklaringar som A,B,C och D skrev kan man med en viss rätt säga att de alla fyra sålde sig. Men sanningen är inte så enkel, för dessa fyra var mer eller mindre medvetna offer för en historisk situation. Trots det kunde de inte befria sig från sina bojor, eftersom det var just denna insikt som smitt bojorna. Den kunde bara skänka dem en tröst: det tysta förbehållet. Aldrig har träldomen under kunskapen varit större än i vårt århundrade, och likväl lärde vi oss som satt på skolbänken i början av seklet att man ska förvärva frihet genom kunskap.

Den kamp som pågår i folkdemokratierna är en kamp om andligt herravälde över människorna. Människorna måste bringas därhän att de förstår, för har de väl förstått säger de ja.Vilka är det nya systemets fiender? De som inte förstår. Och att de inte gör det beror på att deras hjärnor arbetar för trögt eller fungerar dåligt."

Mindre än 30 år senare bröt en medveten revolt fram. Först i Polen och sedan i alla de länder som Sovjetunionen höll som fångar. Ett efter ett föll de för kraften i frihetslängtan, och alldeles inpå föll själva Imperiet samman. Kommunistpartiernas makt över själar och nationer var över. Endast i några få länder skulle den fortsätta att försumpa tillvaron. Czesław Miłosz verk kan ännu idag fungera som en läxa för alla som söker tröst i de totalitära idétraditionerna.