Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
söndag 15 maj 2011
Andra söndagstanken.
Söndagstanken.
lördag 14 maj 2011
Barnbarnsdag bland de levande och de döda.
Mina barnbarn finns både bland de levande och de döda. När vi idag firade Ebba på tioårsdagen, var det en självklarhet att först besöka Alfons grav och sätta ljus hos honom. Alfons var Ebbas favoritkusin därför att de låg så nära varandra i ålder. Hos Alfons var det idag vårstädat och smultronen som hans dagis har planterat på baksidan av gravstenen smyger sig allt längre fram med en spröd och vacker grönska. Alfons bilar står vid sidan av graven och alla hans pirater finns där.
Ebba fyllde tio redan igår, men uppvaktades av oss alla idag. Av mina sex barn var fyra närvarande, av de tio barnbarnen var sju med. Också Ebbas yngsta bror Hugo, han som lider av Alströms syndrom, firades av mig och A. eftersom vi inte kan vara med på hans sexårskalas nästa helg. Han fick det han brukar få. Bilar, traktorer och tåg är hans favoritleksaker. Till hösten ska han börja på Silviaskolan i Hässleholm, en skola som bara tar emot barn med dövhet och andra hörselproblem. Hugo tycker det är häftigt att alla barnen där har hörapparater. Han är inte helt glad för sin egen än, men med tapperhet bär han sina mörka glasögon alltid (för att skydda de ögon som så småningom kommer att sluta fungera helt).
Birgitta Boucht för barnbarnen.
Så står det på baksidan av Birgitta Bouchts nya bok i serien Lättläst på Lärum-förlaget. Boucht är finlandssvensk poet och prosaist, bosatt i Helsingfors. Hon är en av mina vänner sedan länge. Den nya boken fick jag som läsning för barnbarnen. Jag är säker på att de kommer att tycka om bekantskapen med Edith Södergran och hennes katt. Nu är ju detta en LL-bok, och därmed är den tänkt att kunna läsas av fler än barn och barnbarn, till exempel åldringar, utvecklingsstörda, invandrare, poesiälskare i allmänhet, kattvänner..
Boken innehåller dessutom en avdelning av Södergrans dikter, man kan bland annat läsa denna:
Varma ord, vackra ord, djupa ord...
De är som doften av en blomma i natten
den man icke ser.
Bakom dem lurar den tomma rymden...
Kanske de är den ringlande röken
från kärlekens varma härd?
fredag 13 maj 2011
Fredagen den trettonde.
Bilden visar bara en fjärdedel av hela uppslaget i Ny Tid. Det är min essä om kulturen vid stupet de publicerat, den som börjar så här:
I Gerald Murnanes novellsamling Sammetsvatten finns det en gripande berättelse om en författare som besöker ett antikvariat. Författaren börjar samtala med innehavaren, en man som resignerat bara stirrar ut på regnet. Innehavaren säger att han är en av de sista av ett döende släkte: ”Det skulle inte finnas några butiker som den här om fyrtio år. Om människorna då ville bevara saker som en gång funnits i böcker skulle de bevara dem i datorer, i miljontals små kretsar på kiselchip i datorer”. Den melankoliska stämning som utmärker alla berättelserna i denna vackra bok övergår i berättelsen om mannen på antikvariatet i nattsvart pessimism. Tänk om han har rätt? Tänk om vi lever i bokhandelns och antikvariatens sista skälvande minut? Det finns mycket som talar för att det är så. Hur förhåller vi oss då? Det kommer inte att räcka med att ropa på bojkott mot nätbokhandlare som nästan stryper de små förlagen med sina krav på extremt vinstgivande rabatter. Framtiden finns under jorden, bortom marknaden, utanför det gängse. Framtiden har alltid funnits där. Redan på skrivmaskinens tid såg vi hur litteraturen spreds från stencilapparaterna direkt hem till läsarna. Denna samizdatkultur var nödvändig i de diktaturer som härskade i Europas ena halva, men fick också genomslag i den andra halvan i form av stenciltidskrifter och enkelt producerad litteratur. Den digitala tidsåldern har inte försämrat möjligheterna för en sådan underjordisk international. Rakt tvärtom ter sig möjligheterna idag så stora att vi kanske medvetet och med större ansträngning måste ta ett steg tillbaka för att sedan ta, ja minst två framåt. Ner under jorden, in i orden, genom texterna!
Anders Johansson: I Vilhelm Mobergs sällskap
Men Anders Johansson är så mycket mer. Det försökte vi visa med den skrift om honom som bland annat jag medverkade i.
Han är en av våra allra främsta poeter och jag vet att det är den poetiska ådran som hans själv vill framhäva. Men man får inte glömma Anders sociala, politiska och kulturella debattlust. Nog kan man säga att det är den som kommer tydligt fram i hans nya bok, I Vilhelm Mobergs sällskap (För beställning av boken, ring författaren på telefon: 076 – 1079124 eller sänd honom ett mail: anders@andersikalmar.se )
Denna debattlust ska inte förväxlas med demagogi. Tvärtom är det så att varje synpunkt på samtiden här förankras i det lästa. Vilhelm Mobergs böcker stiger åter fram och lockar också mig att återvända till dem. Egentligen är det obegripligt faktum att våra riktigt stora intellektuella – Vilhelm Moberg var bara en av dem – tycks som bortblåsta från all offentlighet, bara några årtionden efter att det lämnat jordelivet. Var finns Ivar Lo-Johansson, var finns Moa Martinson, var finns Stig Sjödin? Moberg har ändå en djup förankring i och med att han lyckades visa sin stridslust också i television, inte minst i legendariska debatter med Olof Palme.
”Mot Sveriges fogdevälde ställe Vilhelm Moberg friheten i Amerika. Han tyckte sig i slutet av 1940-talet i Amerika finna ett samhälle som var fritt från överförmynderi och myndighetsmissbruk. Det var ännu långt till Vietnamkriget. Det exotiska konfronterar han med det vardagligt anspråkslösa. Kaliforniens apelsinträd skadas av frost men den tåliga enen i hans barndoms hagar i Småland ger ett gott enbärsöl.”
Är det inte just Mobergs utvandrarepos som finns djupast i våra minnen av honom? För mig är det så, inte minst tack varje Jan Troells mästerliga filmatisering av eposet.
Anders Johansson igen:
”Men sannolikt är själva emigrationsmotivet i hans utvandrarepos övervärderat. Framför allt använder Moberg den stora folkomflyttningen för att skriva ett drama om människan. Han beskriver henne i storhet och lidande, han skapar hjältar, vardagshjältar – och låter dem lida nederlag.”
Jag kan mycket väl instämma i den analysen. Varje stort litterärt verk når sin läsare just för att det i sin konkretion förvandlas till något allmängiltigt för varje människa, något att känna igen sig i, att lära av.
Särskilt intressant tycker jag de avsnitt som behandlar Moberg som samhällsvarelse är. I kapitlet Att stå det onda emot resonerar han kring folk och överhet. Här tillämpar han Mobergs attityd också på vår samtid, och visar hur vår tids rättsröta och kulturella nivellering ser ut.”Varför är svensken så märkligt undergiven och lojal med det som sägs i media? Kanske förhåller det ändå så som Vilhelm Moberg skriver om svenska i Det gamla riket, 1953, denna skildring av landet Idyllien som är utförd i samma andra som Strindbergs Det nya riket och Swifts Gullivers resor: ’ De kan tycka att en förordning är dum, löjlig, ja, vanvettig – men de följer den! Svensken i gemen vill inte bråka – framför allt inte med de styrande. Han knorrar mycket, mest i det tysta, men han lyder sina myndigheters bud.’ En debattartikel (DN 7.11.1947) avslutar Moberg med följande ord: ’Ju likgiltigare ett folk förhåller sig inför sina egna angelägenheter desto lättare blir det ett offer för diktaturen.’ ”
Nog finns det skäl att lägga Mobergs – och Johanssons – ord på minnet. Likgiltigheten och knorrandet tycks vara vårt lands olycka.
Anders Johanssons bok om Vilhelm Moberg är just ett sådant arbete vi befinner för att återfinna våra rötter.
Bilderna är tagna av Anders Johansson och hämtade ur den aktuella boken.
torsdag 12 maj 2011
Velimir Chlebnikov på både norska och svenska.
ett så fint citat:"På forhånd tror jeg på
eventyrene: Først diktes de opp - siden skjer de."
Vad vet jag om Velimir Chlebnikov (1885-1922)? Inte ett dugg. Men tack vare min äldste son Mikael Nydahl ska jag nu läsa och lära.
Alldeles ny är Mikaels och kollegan Gunnar Wærness tolkningar till norska (utgiven i förlaget Aschehougs serie Gjendiktning).
Ett rikt urval översätter de också till svenska (som ska utges på Mikael Nydahls förlag Ariel), och i nya numret av Lyrikvännen berättar Mikael om detta arbete. Vad väntar vi på? Det är bara att börja nosa på "ett tide - ett säve/ på stranden vid sjön".
onsdag 11 maj 2011
Thomas Bernhard: Heldenplatz
Vad är det som gör att man kan läsa en pjäs av Thomas Bernhard som vore den en roman? Det är svårt att sätta fingret på, men kanske handlar det om något så enkelt som att sättet de olika personerna talar påminner om den prosa som finns i hans barndomsböcker och romaner. De talar helt enkelt ”bernhardska”, intensivt, utan andning, och de blandar högt och lågt ungefär som vi alla gör i våra vardagsliv.Pjäsen beställdes av Burgtheater i Wien inför 50-årsminnet av ”Anschluss”.
Thomas Bernhard (1931-1989) kom att bli Österrikes främste kritiker i litteraturen och dramatiken. Pjäsen jag håller i händerna är väl något av det mest skandalösa och hatade Bernard skapat. Jag längtade efter att förstå varför, till och från under många år. När den nu finns på svenska förstår jag. Det är nästan övertydligt.
Heldenplatz (Tranan, översättning av Jan Erik Bornlid) är en av få pjäser jag kunnat läsa med stor behållning utan att förvirras av vem som talar. Pjäsen är indelad i tre akter (scener kallar Bernhard dem). Första och tredje scenen utspelar sig i professor Schusters lägenhet, den andra i Volksgarten när sällskapet promenerar hem från begravningen. De närvarande personerna i varje akt är ganska få och de är lätta att skilja åt.
Pjäsen kretsar sedan kring Schusters död, orsakerna till självmordet, och begravningen.
De närvarande är hans två döttrar Anna och Olga, sonen Lukas, Robert Schuster som är bror till den döde och kanske pjäsens centrala figur som i svavelosande repliker skildrar ett Österrike inpyrt av nationalsocialism och antisemitism, därtill makan till den döde, Hedwig som kallas professorskan, Fru Zittel och Herta som varit i tjänst hos professorn, samt kollegan Liebig och hans hustru och ”en beundrare” vid namn Herr Landauer.
Broder Robert föreställer jag mig som en gestalt som är Thomas Bernhards judiska alter ego. När han talar känns allt igen från hans prosa.
Hör:
”… världen av idag är bara obehaglig och alltigenom andefattig, allt förfaller vart man än ser, allt vanvårdat vart man än ser, helst skulle man inte alls vilja vakna mer, de senaste femtio åren har de styrande förstört allt, och det går inte längre att rätta till, arkitekterna har förstört allt med sitt fåneri, de intellektuella har förstört allt med sitt fåneri, folket har förstört allt med sitt fåneri, partierna och kyrkan har förstört allt med sitt fåneri, som alltid varit ett tarvligt fåneri och det österrikiska fåneriet är alltigenom motbjudande.”
På det allmänna planet ser broderns repliker ut så. Men mot slutet, då man i den halvt utrymda bostaden ska dricka begravningskaffe, skärper han tonen och blir konkret i sina angrepp på den österrikiska samtiden. Som här:
”Pratar man med en människa visar det sig vara en idiot, i varje wienare gömmer sig en massmördare, men man får inte låta sitt humör gå förlorat. Det är logiken, att helt enkelt tvingas kvävas i ödesgemenskapen. Wien är en kall grå stad, provinsiell, det amerikanska gör den så vedervärdig. Amerikanismen har förstört allt här. Jag lät aldrig mitt humör bli fördärvat. Det österrikiska, frågar jag mig alltid, vad är det, absurditet i potens, det drar oss till sig och stöter bort oss, totalt förfallen socialism, totalt förfallen kristendom. Till slut är vi alla ändå bara äcklade av det, det är det deprimerande.”
Detta hindrar inte omgivningen att tala om de mer konkreta bekymren. Hur ska man nu få flyttlårarna till rätt plats i Österrike när överskeppningen till Oxford ställs in, hur smakade soppan, vad är det för väder.
Brodern stöter också ut små aforismliknande repliker: ”Den tänkande mår illa redan på morgonen”. När herr Liebig börjar beklaga sig över dagspressens förfall protesterar brodern och säger: ”Men den här skiten läser vi ändå varje dag, eftersom den intresserar oss och eftersom vi är fascinerade av den.” Han säger att han saknar ”en blaska som Neue Zürcher Zeitung” men ser en fördel i att läsa ”skiten”. Om man släpper ut sin vrede över den redan på morgonen slipper man ta sin medicin.
När pjäsen går mot sitt slut förstår man vad som vid bordet sker med den nyblivna änkan. Massornas skrik från Heldenplatz blir allt högre och ockuperar hela scenrummet. Slutet är oundvikligt.
Här en recension i DN
Och här en i Svenskan
Händelser i Krakow. Czesław Miłosz i centrum.
Igår fick jag av översättaren Anders Bodegård veta att det i Krakow idag påbörjas ett internationellt seminarium om Czesław Miłosz. Det ingår i hyllningarna av den store poeten, prosaisten och essäisten som fick Nobelpriset. I år skulle han ha fyllt 100 år. Här kan man läsa om vårens händelser i Krakow, som presenteras på svenska. Med anledning av detta repriserar jag här en text om honom som jag tidigare publicerat i bloggens serie om författarskap bakom muren.*
Czesław Miłosz: Själar i fångenskap (1953, Natur och Kultur, svensk översättning 1956 av Ingrid Ekman Nordgaard, återutgivning 1980)
Det märkliga med denna tidiga bok av 1980 års mottagare av Nobelpriset i litteratur, är att den säger det som andra försökte säga flera årtionden senare. Det kan sammanfattas med några få ord: i den totalitära staten överlever en skapande människa inte i offentligheten, om hon inte är redo att sälja sin själ. De själar i fångenskap som Milosz berättar om tycks signifikativa, de väljer förvisso olika strategier för sina yrkesliv, men de är alla redo att köpslå med Staten och Partiet. I det avseendet liknade de så kallade "folkdemokratierna" i Sovjetunionens europeiska intressesfär alla andra totalitära system, oavsett vilken ideologi som bestämde utanverket. Milosz kallar den för Den Nya Tron. Omvärlden trodde sig se "socialism" eller "kommunism" men Milosz gör klart för sina läsare - minns att det sker redan 1953! - att det handlar om en tro, en religion där guden ersatts av Partiet och dess dogmer. I det avseendet kunde "folkdemokratierna" lika gärna ha varit fascistiska eller nationalsocialistiska. Skjortorna var inte svarta eller bruna, det är alldeles sant, men det som tygerna i skjortor, banderoller och fanor dolde var Den Nya Tron och övertygelsen om att det man uppfattade som besvärande omständigheter bara var stationer på vägen till Lyckoriket.
Själar i fångenskap är i själva verket en serie fallstudier. De intellektuella han berättar om får dessvärre aldrig några namn. De kallas A,B,C och D och definieras av ett slags övergripande rubrik, från Moralisten, över Den besvikne älskaren, till Historiens slav och Trubaduren. Idag hade jag bra gärna velat veta vem som var verklighetens förebilder för Milosz-studierna. Fanns de alls, eller var hans fallstudier ett slags sammanfattning av en erfarenhet? Oavsett vilket ter det sig kusligt aktuella. Utöver de fyra fallstudierna finns inledningsvis också ett långt kapitel om "Ketman, det tysta förbehållets konst", som på ett kusligt sätt förbinder det muslimska begreppet ketman (som innebär att man är en ögontjänare eller att det man säger bara är läpparnas bekännelse) och hur människor i 1950-talets Polen kunde låtsas vara något de inte var och att de sparade sin innersta övertygelse och tanke till privatsfären.
I bokens åttonde kapitel, Fienden, finns det ett stycke som sammanfattar alltsammans:
"Läser man de offentliga förklaringar som A,B,C och D skrev kan man med en viss rätt säga att de alla fyra sålde sig. Men sanningen är inte så enkel, för dessa fyra var mer eller mindre medvetna offer för en historisk situation. Trots det kunde de inte befria sig från sina bojor, eftersom det var just denna insikt som smitt bojorna. Den kunde bara skänka dem en tröst: det tysta förbehållet. Aldrig har träldomen under kunskapen varit större än i vårt århundrade, och likväl lärde vi oss som satt på skolbänken i början av seklet att man ska förvärva frihet genom kunskap.
Den kamp som pågår i folkdemokratierna är en kamp om andligt herravälde över människorna. Människorna måste bringas därhän att de förstår, för har de väl förstått säger de ja.Vilka är det nya systemets fiender? De som inte förstår. Och att de inte gör det beror på att deras hjärnor arbetar för trögt eller fungerar dåligt."
Mindre än 30 år senare bröt en medveten revolt fram. Först i Polen och sedan i alla de länder som Sovjetunionen höll som fångar. Ett efter ett föll de för kraften i frihetslängtan, och alldeles inpå föll själva Imperiet samman. Kommunistpartiernas makt över själar och nationer var över. Endast i några få länder skulle den fortsätta att försumpa tillvaron. Czesław Miłosz verk kan ännu idag fungera som en läxa för alla som söker tröst i de totalitära idétraditionerna.
Olika (o-)verkliga världar.
Forsakar i Skåne. Foto: Astrid Nydahl.
Nu är tiden inne för cykellivet. Det blir minst två turer varje dag och det spelar inte någon roll om blåsten är hård ute i de fria ytorna där jag omges av fält på båda sidor. Det som slog mig på senaste turen är hur intensiv fågelsången är. Den blandades med barnens lekar när jag passerade daghemmet i Viby. I ett buskage utåt vägen satt två flickor och jag hann uppfatta att en sa: “Nu låtsas vi att…” och jag tänkte på hur lätt barnet stiger in i en annan värld.
Själv befinner jag mig i minst två världar varje dag. Den ena kräver av mig att jag lagar middag vid ungefär samma tidpunkt dagligen, att jag håller hemmet rent och anständigt, att jag tar på mig skjortan när jag ska ut och hämta posten på andra sidan vägen, sådant. Den andra kräver ingenting av mig. När jag läser är jag så fräck att jag bara tar emot. Jag låter mig bländas av den text som någon annan skapat. Men när jag stiger in i den reduceras den inte till text, den blir helt enkelt en annan värld där jag tillfälligt vistas. Just nu är det Thomas Bernhards Wien, Anders Johanssons Småland, Georg Kleins ungersk-judiska historia och nutid, och några till vid sidan av de brittiska tidningshögarna som skänker mig dessa världar. De världar jag läser behöver inte vara fiktiva. Också de högst konkreta blir en del av den läsbara världen.
tisdag 10 maj 2011
Tidningar av papper och trycksvärta på fingrarna...
Jag blev sittande vid matbordet med en rejäl bunt tidningar. De bars hem från London natten till måndagen (nej, inte av mig). Först hade jag rensat bort alla sport-, livsstils- och affärsbilagor. Kvar hade jag reportagen, nyheterna och de litterärt eller kulturellt intressanta bilagorna och enskildheterna. Min bunt förblev stor. Med posten fick jag senare på måndagen ett nytt nummer av TLS. Allt tedde sig oöverskådligt, jag tänkte först sucka men gick istället in till närmaste spegel (på toan) och log milt mot mig själv.Jag drog mig till minnes varför jag redan på söndagsmorgonen bestämt mig för att avsluta den helgprenumeration (fredag-söndag) jag har på Svenska Dagbladet. Även om nu fredagens kulturdel innehåller intressanta litteratursidor är det bestående intrycket av delen att den fylls med mode, turism, banaliteter och popkultur. Varför skulle jag betala för en sådan tidning. För sista gången: nej, jag vill inte. Nu har jag provat både den och DN sedan de skånska morgontidningarna sedan länge är borta och jag har funnit dem ointressanta. Min engelska bunt då, fanns det något skäl att le när jag såg den? Märkligt nog ja.
Sist jag satt med engelska morgontidningar i buntar var vårterminen 1998 då jag bodde med A. på Selly Oak Colleges i egen lägenhet inne på området (adressen Weoley Park Road minns jag fortfarande). Jag fick ofta syrliga kommentarer när jag kom tillbaka från morgonpromenaden med Guardian, Independent, Times eller någon annan tidning, kommentarerna gick ut på att om jag verkligen ville förstå britterna skulle jag läsa de där tabloiderna som snaskade runt i människors privatliv. Det gjorde jag inte. Jag insisterade och läste hyfsat bra journalistik till morgonkaffet, det onyttiga vita brödet och några skivor Yorkshire ham, allt inhandlat på Sainsburys nere i korsningen på Bristol Road.
Reportaget om Beryl Bainbridge på bilden är hämtat ur The Sunday Telegraphs märkliga bilaga Seven från 8 maj. Den innehåller tv-tablåerna men också intressanta reportage som detta.
måndag 9 maj 2011
Motlyckan?
Att läsningen stod högst på listan var en självklarhet. Med posten hade det kommit ett bokpaket från USA, Against Happiness. In Praise of Melancholy (Farrar, Straus and Giroux, New York) av Eric G. Wilson, som jag fått rekommenderad av en medbloggare i Porto.
Han går rakt ut i den amerikanska vardag som kunde ha varit europeisk och svensk, ser vad han ser och resonerar utifrån det. Hans huvudtes är att vi försöker leva upp till ett omöjligt lyckoideal, en föreställning om att vi varje morgon ska stiga upp med ambitionen att bli lyckliga. Det är ju en i det närmaste skrattretande vanföreställning. Man kunde ha nöjt sig med att konstatera det.
Men Wilson borrar djupare ner i en tradition och visar att alla människans melankoliska drag numera ses som hinder för produktion och nytta, och att utvecklingen därmed på ett mer grundläggande plan är självdestruktiv och mot det mänskliga livet fientligt sinnat. Wilson säger:
“We are possibly not far away from eradicating a major cultural force, a serious inspiration to invention, the muse behind much art and poetry and music. We are wantonly hantering to rid the world of numerous ideas and visions, multitudinous innovations and meditations. We are right at this moment annihilating melancholia.”
Än sen då? Vi har i vårt eget land en stark strömning som alltid talar om “nyttan” med konsten. Den ska "tjäna". Nyttotänkandet är just den kraft som dödar skapandet. Den som längtar efter skönhet går knappast direkt till Apoteket eller ICA Maxi. Skönheten och kunskapen är storheter som frodas i det icke-tjänande och "onyttiga", trots att vi behöver båda för att vara människor och inte reduceras till gastande, köttätande monster. Den som försöker slå undan människans komplexitet står kvar med sina aktieposter och ekonominyheter, oförmögen att såväl sörja som glädjas.Nej, Wilson förnekar inte medicinernas nödvändighet. Men han hävdar att vi först måste vara medvetna om att själva livet, “in any form, is terribly and irredeemably hard”.
Har vi erkänt det kan vi kanske godta och rentav bejaka vår melankoli, men kanske också sorg och depression. Vi kan överleva med hjälp av den “onyttiga”, icke-tjänande konsten som inspirations- och kraftkälla. Ungefär så. Utan att ens för en sekund påstå att det är på det ena eller andra viset tycker jag att Wilson med sin bok pekar på något väsentligt i dessa resonemang.
Naturbilder från Västra Nyland, Finland av U.W.
söndag 8 maj 2011
Hopp inför nya veckan.
Edward Abbey - ensam i öken och civilisation.
Jag har varit så privilegierad att jag fått smakprov från skatterna. Han har tipsat om enskilda böcker och hela författarskap, och en del har jag köpt hem. Edward Abbeys Desert Solitaire - a season in the Wilderness fick jag i julklapp 2008, ett vackert tummat och gulnat pocketband som säkert studerats flitigt av någon tidigare ägare.
Jag tyckte så mycket om den att jag köpte Confessions of a Barbarian som är ett urval av hans dagböcker - från 1951 till 1989 - gjort av David Petersen och med originalteckningar av Abbey. Jag snappar upp några pressröster: “The Thoreau of the American West” och “A precious figure in our lethal times”.
Jag hade förstås inte behövt några pressröster för att förstå att jag här hade några hundra sidor guldkorn. Det räckte att Per hade rekommenderat honom och jag funnit det jag snusat lite på tillräckligt tungt för att jag skulle ägna honom seriös läsning. Det är ju så många som idag blir jämförda med Thoreau - eller som i sina verk ständigt refererar till honom - att man inte kan stirra sig blind på det. Själva referensen är inget kvalitetskriterium. Men Edward Abbey står på egna ben. Vingligt ibland, men han står förankrad i något man inte kan läsa sig till på universitet.
Det finns två sidor hos Abbey. Den ena hade varit mig övermäktig. Nämligen att rent fysiskt försvinna ut i vildmarken. Att sova där under himlen och stjärnorna. Jag är gärna ensam, men så pass
civilisationsanpassad (och/eller -förstörd) att jag vill ha tak över huvudet. Den andra sidan är den jag vill försöka lära mig av: att stå fri från institutioner, media, makt, att inte låtsas att den egna rösten är något annat än just det. Att aldrig tala i någon annans namn. Jag är mer än trött på alla dessa som talar för “folket”, “motståndet”, “konservatismen”, “vänstern” eller något femte. Det räcker ju att skrapa med en fingernagel för att sådana kollektiv ska krackelera. De håller inte ens inåt. När två människor bildar en organisation tar det kort tid innan de delat sig i två fraktioner som bildar var sin ny organisation. Jag vägrar inlemma mig i sådant. Mina sex årtionden på jorden har fått mig att se det fåfänga i varje sådant försök, politiskt eller ej.
När jag i stark motvind cyklade till Kristianstad under lördagen kände jag hur pendelrörelsen grep mig. Ensam utmed fälten fick jag nästan för mig att sjunga, så skönt det var. När jag kedjade fast min cykel inne i centrum var det med en känsla av misstro. Korvgrillande idrottsföreningar har jag fått nog av, skrålande gatumusikanter med. Att min förra cykel stals för tre somrar sedan finns i mitt medvetande hela tiden. Inga långa rundor utan cykeln inom synhåll.
Jag uträttade mina ärenden, köpte två croissanter och två frallor, drack en halv flaska vatten och cyklade hemåt igen. I höjd med Centralsjukhuset tog jag av inåt baksidan och vidare genom koloniområdet där de små stugorna lyser i försommarsolen. Hela vägen längs med de nakna fälten kom sången tillbaka till mig. Den gör det när spektaklen inte hörs eller syns. Den inre sången kräver en mild vind och vajande buskage.
Give me silence, water, hope
Give me struggle, iron, volcanoes
När jag läser Abbey, eller någon annan solitär, så är det inte för att ansluta mig till någon “skola” eller “rörelse”. Jag läser honom som jag alltid läser: i hopp om att lära något, i hopp om att finna en visdom jag kan försjunka i, eller rentav bara för att jag ser en stor glädje i att läsa en bok som hans.
Dagböcker är nästan alltid intressanta. Det är en litterär genre som lockar mig både att läsa och att själv skriva. Det urval av Abbeys dagböcker som finns i Confessions of a barbarian är sannerligen inget undantag. Här får man inte möta en man som vill putsa på bilden av sig själv. Snarare tvärtom. Han kan leda tankarna till snuskgubben Bukowski, men hos Abbey finns ett filosofiskt djup. Ändå får man se en man som dricker hårt, sviker kvinnor och beter sig rätt så illa. Men det som intresserar mig är hur han som författare förhåller sig till den industriellt fungerande kulturvärlden.
“To Denver next week for a public reading, talk show, interviews, and receptions etc. - all the horrible tedious farce of the Publick Author. Why do I do this nonsens? Vanity. Money. But is it worth it? No. I swear, this is my last time. Weariness. Fatigue. I´m heartily sick of writing, typing, editing, reviewing - the hole corrupt and rotten literary world.”
Till sina amerikanska kollegor säger han några veckor senare:
“What a gutless pack of invertebrates you mostly are (…) Banana slugs of literature!”
När det gäller hans egen plats i den litterära offentligheten svävar han inte på målet:
“It´s better to write the truth for a small audience than tell lies for a big one.”
Med dessa ord kan man också avsluta söndagens bloggtext. Om det finns mer att säga vet jag inte just nu. Det enda jag vet är att tvivlet ansätter mig allt oftare, allt starkare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
