fredag 13 maj 2011

Anders Johansson: I Vilhelm Mobergs sällskap

För mig är författaren Anders Johansson främst förknippad med fantastiska naturskildringar av Öland och Småland. Hans många böcker i ämnena är vackra av det enkla skälet att de rymmer ett stort antal fina foton av natur, djur och människor.

Men Anders Johansson är så mycket mer. Det försökte vi visa med den skrift om honom som bland annat jag medverkade i.

Han är en av våra allra främsta poeter och jag vet att det är den poetiska ådran som hans själv vill framhäva. Men man får inte glömma Anders sociala, politiska och kulturella debattlust. Nog kan man säga att det är den som kommer tydligt fram i hans nya bok, I Vilhelm Mobergs sällskap (För beställning av boken, ring författaren på telefon: 076 – 1079124 eller sänd honom ett mail: anders@andersikalmar.se )

Denna debattlust ska inte förväxlas med demagogi. Tvärtom är det så att varje synpunkt på samtiden här förankras i det lästa. Vilhelm Mobergs böcker stiger åter fram och lockar också mig att återvända till dem. Egentligen är det obegripligt faktum att våra riktigt stora intellektuella – Vilhelm Moberg var bara en av dem – tycks som bortblåsta från all offentlighet, bara några årtionden efter att det lämnat jordelivet. Var finns Ivar Lo-Johansson, var finns Moa Martinson, var finns Stig Sjödin? Moberg har ändå en djup förankring i och med att han lyckades visa sin stridslust också i television, inte minst i legendariska debatter med Olof Palme.

Så här skriver Anders Johansson:


”Mot Sveriges fogdevälde ställe Vilhelm Moberg friheten i Amerika. Han tyckte sig i slutet av 1940-talet i Amerika finna ett samhälle som var fritt från överförmynderi och myndighetsmissbruk. Det var ännu långt till Vietnamkriget. Det exotiska konfronterar han med det vardagligt anspråkslösa. Kaliforniens apelsinträd skadas av frost men den tåliga enen i hans barndoms hagar i Småland ger ett gott enbärsöl.”

Är det inte just Mobergs utvandrarepos som finns djupast i våra minnen av honom? För mig är det så, inte minst tack varje Jan Troells mästerliga filmatisering av eposet.

Anders Johansson igen:

”Men sannolikt är själva emigrationsmotivet i hans utvandrarepos övervärderat. Framför allt använder Moberg den stora folkomflyttningen för att skriva ett drama om människan. Han beskriver henne i storhet och lidande, han skapar hjältar, vardagshjältar – och låter dem lida nederlag.”
Jag kan mycket väl instämma i den analysen. Varje stort litterärt verk når sin läsare just för att det i sin konkretion förvandlas till något allmängiltigt för varje människa, något att känna igen sig i, att lära av.

Särskilt intressant tycker jag de avsnitt som behandlar Moberg som samhällsvarelse är. I kapitlet Att stå det onda emot resonerar han kring folk och överhet. Här tillämpar han Mobergs attityd också på vår samtid, och visar hur vår tids rättsröta och kulturella nivellering ser ut.

”Varför är svensken så märkligt undergiven och lojal med det som sägs i media? Kanske förhåller det ändå så som Vilhelm Moberg skriver om svenska i Det gamla riket, 1953, denna skildring av landet Idyllien som är utförd i samma andra som Strindbergs Det nya riket och Swifts Gullivers resor: ’ De kan tycka att en förordning är dum, löjlig, ja, vanvettig – men de följer den! Svensken i gemen vill inte bråka – framför allt inte med de styrande. Han knorrar mycket, mest i det tysta, men han lyder sina myndigheters bud.’ En debattartikel (DN 7.11.1947) avslutar Moberg med följande ord: ’Ju likgiltigare ett folk förhåller sig inför sina egna angelägenheter desto lättare blir det ett offer för diktaturen.’ ”

Nog finns det skäl att lägga Mobergs – och Johanssons – ord på minnet. Likgiltigheten och knorrandet tycks vara vårt lands olycka.

Anders Johanssons bok om Vilhelm Moberg är just ett sådant arbete vi befinner för att återfinna våra rötter.

Bilderna är tagna av Anders Johansson och hämtade ur den aktuella boken.

torsdag 12 maj 2011

Velimir Chlebnikov på både norska och svenska.

Klicka på omslaget och läs. På framsidan finns
ett så fint citat:"På forhånd tror jeg på
eventyrene: Først diktes de opp - siden skjer de."


Vad vet jag om Velimir Chlebnikov (1885-1922)? Inte ett dugg. Men tack vare min äldste son Mikael Nydahl ska jag nu läsa och lära.

Alldeles ny är Mikaels och kollegan Gunnar Wærness tolkningar till norska (utgiven i förlaget Aschehougs serie Gjendiktning).

Ett rikt urval översätter de också till svenska (som ska utges på Mikael Nydahls förlag Ariel), och i nya numret av Lyrikvännen berättar Mikael om detta arbete. Vad väntar vi på? Det är bara att börja nosa på "ett tide - ett säve/ på stranden vid sjön".

Klicka för att läsa.

onsdag 11 maj 2011

Thomas Bernhard: Heldenplatz

Vad är det som gör att man kan läsa en pjäs av Thomas Bernhard som vore den en roman? Det är svårt att sätta fingret på, men kanske handlar det om något så enkelt som att sättet de olika personerna talar påminner om den prosa som finns i hans barndomsböcker och romaner. De talar helt enkelt ”bernhardska”, intensivt, utan andning, och de blandar högt och lågt ungefär som vi alla gör i våra vardagsliv.

Pjäsen beställdes av Burgtheater i Wien inför 50-årsminnet av ”Anschluss”.

Thomas Bernhard (1931-1989) kom att bli Österrikes främste kritiker i litteraturen och dramatiken. Pjäsen jag håller i händerna är väl något av det mest skandalösa och hatade Bernard skapat. Jag längtade efter att förstå varför, till och från under många år. När den nu finns på svenska förstår jag. Det är nästan övertydligt.

Heldenplatz (Tranan, översättning av Jan Erik Bornlid) är en av få pjäser jag kunnat läsa med stor behållning utan att förvirras av vem som talar. Pjäsen är indelad i tre akter (scener kallar Bernhard dem). Första och tredje scenen utspelar sig i professor Schusters lägenhet, den andra i Volksgarten när sällskapet promenerar hem från begravningen. De närvarande personerna i varje akt är ganska få och de är lätta att skilja åt.

Pjäsen har förstås sitt namn av Heldenplatz i Wien. Där talade Hitler den 15 mars 1938 till massornas stora förtjusning, då ”Anschluss” förverkligades och Österrike inlemmades i det tyska nazistiska riket. Pjäsen huvudperson, nyss död genom självmord, har tillsammans med hustrun sin bostad med utsikt över Heldenplatz, något som ganska snabbt förvandlade henne till ett psykiskt vrak som oupphörligen återkallar massornas jubel från torget. Redan första kvällen i bostaden drabbar den hallucination henne. Professor Schuster hade bestämt att han skulle fly judehatet i Wien och återvända till det Oxford där han en gång verkat, och som han länge romantiserat. Han har till och med hunnit köpa sig och hustrun ett hus i Oxford när han radikalt ändrar sina planer, öppnar fönstret, hoppar och tar livet av sig.

Pjäsen kretsar sedan kring Schusters död, orsakerna till självmordet, och begravningen.

De närvarande är hans två döttrar Anna och Olga, sonen Lukas, Robert Schuster som är bror till den döde och kanske pjäsens centrala figur som i svavelosande repliker skildrar ett Österrike inpyrt av nationalsocialism och antisemitism, därtill makan till den döde, Hedwig som kallas professorskan, Fru Zittel och Herta som varit i tjänst hos professorn, samt kollegan Liebig och hans hustru och ”en beundrare” vid namn Herr Landauer.

Broder Robert föreställer jag mig som en gestalt som är Thomas Bernhards judiska alter ego. När han talar känns allt igen från hans prosa.

Hör:

”… världen av idag är bara obehaglig och alltigenom andefattig, allt förfaller vart man än ser, allt vanvårdat vart man än ser, helst skulle man inte alls vilja vakna mer, de senaste femtio åren har de styrande förstört allt, och det går inte längre att rätta till, arkitekterna har förstört allt med sitt fåneri, de intellektuella har förstört allt med sitt fåneri, folket har förstört allt med sitt fåneri, partierna och kyrkan har förstört allt med sitt fåneri, som alltid varit ett tarvligt fåneri och det österrikiska fåneriet är alltigenom motbjudande.”

På det allmänna planet ser broderns repliker ut så. Men mot slutet, då man i den halvt utrymda bostaden ska dricka begravningskaffe, skärper han tonen och blir konkret i sina angrepp på den österrikiska samtiden. Som här:

”Pratar man med en människa visar det sig vara en idiot, i varje wienare gömmer sig en massmördare, men man får inte låta sitt humör gå förlorat. Det är logiken, att helt enkelt tvingas kvävas i ödesgemenskapen. Wien är en kall grå stad, provinsiell, det amerikanska gör den så vedervärdig. Amerikanismen har förstört allt här. Jag lät aldrig mitt humör bli fördärvat. Det österrikiska, frågar jag mig alltid, vad är det, absurditet i potens, det drar oss till sig och stöter bort oss, totalt förfallen socialism, totalt förfallen kristendom. Till slut är vi alla ändå bara äcklade av det, det är det deprimerande.”

Detta hindrar inte omgivningen att tala om de mer konkreta bekymren. Hur ska man nu få flyttlårarna till rätt plats i Österrike när överskeppningen till Oxford ställs in, hur smakade soppan, vad är det för väder.

Brodern stöter också ut små aforismliknande repliker: ”Den tänkande mår illa redan på morgonen”. När herr Liebig börjar beklaga sig över dagspressens förfall protesterar brodern och säger: ”Men den här skiten läser vi ändå varje dag, eftersom den intresserar oss och eftersom vi är fascinerade av den.” Han säger att han saknar ”en blaska som Neue Zürcher Zeitung” men ser en fördel i att läsa ”skiten”. Om man släpper ut sin vrede över den redan på morgonen slipper man ta sin medicin.

När pjäsen går mot sitt slut förstår man vad som vid bordet sker med den nyblivna änkan. Massornas skrik från Heldenplatz blir allt högre och ockuperar hela scenrummet. Slutet är oundvikligt.

Här en recension i DN
Och här en i Svenskan

Händelser i Krakow. Czesław Miłosz i centrum.

Igår fick jag av översättaren Anders Bodegård veta att det i Krakow idag påbörjas ett internationellt seminarium om Czesław Miłosz. Det ingår i hyllningarna av den store poeten, prosaisten och essäisten som fick Nobelpriset. I år skulle han ha fyllt 100 år. Här kan man läsa om vårens händelser i Krakow, som presenteras på svenska. Med anledning av detta repriserar jag här en text om honom som jag tidigare publicerat i bloggens serie om författarskap bakom muren.

*

Czesław Miłosz: Själar i fångenskap (1953, Natur och Kultur, svensk översättning 1956 av Ingrid Ekman Nordgaard, återutgivning 1980)

Det märkliga med denna tidiga bok av 1980 års mottagare av Nobelpriset i litteratur, är att den säger det som andra försökte säga flera årtionden senare. Det kan sammanfattas med några få ord: i den totalitära staten överlever en skapande människa inte i offentligheten, om hon inte är redo att sälja sin själ. De själar i fångenskap som Milosz berättar om tycks signifikativa, de väljer förvisso olika strategier för sina yrkesliv, men de är alla redo att köpslå med Staten och Partiet. I det avseendet liknade de så kallade "folkdemokratierna" i Sovjetunionens europeiska intressesfär alla andra totalitära system, oavsett vilken ideologi som bestämde utanverket. Milosz kallar den för Den Nya Tron. Omvärlden trodde sig se "socialism" eller "kommunism" men Milosz gör klart för sina läsare - minns att det sker redan 1953! - att det handlar om en tro, en religion där guden ersatts av Partiet och dess dogmer. I det avseendet kunde "folkdemokratierna" lika gärna ha varit fascistiska eller nationalsocialistiska. Skjortorna var inte svarta eller bruna, det är alldeles sant, men det som tygerna i skjortor, banderoller och fanor dolde var Den Nya Tron och övertygelsen om att det man uppfattade som besvärande omständigheter bara var stationer på vägen till Lyckoriket.

Själar i fångenskap är i själva verket en serie fallstudier. De intellektuella han berättar om får dessvärre aldrig några namn. De kallas A,B,C och D och definieras av ett slags övergripande rubrik, från Moralisten, över Den besvikne älskaren, till Historiens slav och Trubaduren. Idag hade jag bra gärna velat veta vem som var verklighetens förebilder för Milosz-studierna. Fanns de alls, eller var hans fallstudier ett slags sammanfattning av en erfarenhet? Oavsett vilket ter det sig kusligt aktuella. Utöver de fyra fallstudierna finns inledningsvis också ett långt kapitel om "Ketman, det tysta förbehållets konst", som på ett kusligt sätt förbinder det muslimska begreppet ketman (som innebär att man är en ögontjänare eller att det man säger bara är läpparnas bekännelse) och hur människor i 1950-talets Polen kunde låtsas vara något de inte var och att de sparade sin innersta övertygelse och tanke till privatsfären.

I bokens åttonde kapitel, Fienden, finns det ett stycke som sammanfattar alltsammans:

"Läser man de offentliga förklaringar som A,B,C och D skrev kan man med en viss rätt säga att de alla fyra sålde sig. Men sanningen är inte så enkel, för dessa fyra var mer eller mindre medvetna offer för en historisk situation. Trots det kunde de inte befria sig från sina bojor, eftersom det var just denna insikt som smitt bojorna. Den kunde bara skänka dem en tröst: det tysta förbehållet. Aldrig har träldomen under kunskapen varit större än i vårt århundrade, och likväl lärde vi oss som satt på skolbänken i början av seklet att man ska förvärva frihet genom kunskap.

Den kamp som pågår i folkdemokratierna är en kamp om andligt herravälde över människorna. Människorna måste bringas därhän att de förstår, för har de väl förstått säger de ja.Vilka är det nya systemets fiender? De som inte förstår. Och att de inte gör det beror på att deras hjärnor arbetar för trögt eller fungerar dåligt."

Mindre än 30 år senare bröt en medveten revolt fram. Först i Polen och sedan i alla de länder som Sovjetunionen höll som fångar. Ett efter ett föll de för kraften i frihetslängtan, och alldeles inpå föll själva Imperiet samman. Kommunistpartiernas makt över själar och nationer var över. Endast i några få länder skulle den fortsätta att försumpa tillvaron. Czesław Miłosz verk kan ännu idag fungera som en läxa för alla som söker tröst i de totalitära idétraditionerna.

Olika (o-)verkliga världar.

Verklig värld där jag vandrar:
Forsakar i Skåne.
Foto: Astrid Nydahl.

Nu är tiden inne för cykellivet. Det blir minst två turer varje dag och det spelar inte någon roll om blåsten är hård ute i de fria ytorna där jag omges av fält på båda sidor. Det som slog mig på senaste turen är hur intensiv fågelsången är. Den blandades med barnens lekar när jag passerade daghemmet i Viby. I ett buskage utåt vägen satt två flickor och jag hann uppfatta att en sa: “Nu låtsas vi att…” och jag tänkte på hur lätt barnet stiger in i en annan värld.

En för mig overklig och endast läst värld:
bakgård i London i lördags. Foto: Astrid Nydahl.

Själv befinner jag mig i minst två världar varje dag. Den ena kräver av mig att jag lagar middag vid ungefär samma tidpunkt dagligen, att jag håller hemmet rent och anständigt, att jag tar på mig skjortan när jag ska ut och hämta posten på andra sidan vägen, sådant. Den andra kräver ingenting av mig. När jag läser är jag så fräck att jag bara tar emot. Jag låter mig bländas av den text som någon annan skapat. Men när jag stiger in i den reduceras den inte till text, den blir helt enkelt en annan värld där jag tillfälligt vistas. Just nu är det Thomas Bernhards Wien, Anders Johanssons Småland, Georg Kleins ungersk-judiska historia och nutid, och några till vid sidan av de brittiska tidningshögarna som skänker mig dessa världar. De världar jag läser behöver inte vara fiktiva. Också de högst konkreta blir en del av den läsbara världen.

tisdag 10 maj 2011

Tidningar av papper och trycksvärta på fingrarna...

Jag blev sittande vid matbordet med en rejäl bunt tidningar. De bars hem från London natten till måndagen (nej, inte av mig). Först hade jag rensat bort alla sport-, livsstils- och affärsbilagor. Kvar hade jag reportagen, nyheterna och de litterärt eller kulturellt intressanta bilagorna och enskildheterna. Min bunt förblev stor. Med posten fick jag senare på måndagen ett nytt nummer av TLS. Allt tedde sig oöverskådligt, jag tänkte först sucka men gick istället in till närmaste spegel (på toan) och log milt mot mig själv.

Jag drog mig till minnes varför jag redan på söndagsmorgonen bestämt mig för att avsluta den helgprenumeration (fredag-söndag) jag har på Svenska Dagbladet. Även om nu fredagens kulturdel innehåller intressanta litteratursidor är det bestående intrycket av delen att den fylls med mode, turism, banaliteter och popkultur. Varför skulle jag betala för en sådan tidning. För sista gången: nej, jag vill inte. Nu har jag provat både den och DN sedan de skånska morgontidningarna sedan länge är borta och jag har funnit dem ointressanta. Min engelska bunt då, fanns det något skäl att le när jag såg den? Märkligt nog ja.

Sist jag satt med engelska morgontidningar i buntar var vårterminen 1998 då jag bodde med A. på Selly Oak Colleges i egen lägenhet inne på området (adressen Weoley Park Road minns jag fortfarande). Jag fick ofta syrliga kommentarer när jag kom tillbaka från morgonpromenaden med Guardian, Independent, Times eller någon annan tidning, kommentarerna gick ut på att om jag verkligen ville förstå britterna skulle jag läsa de där tabloiderna som snaskade runt i människors privatliv. Det gjorde jag inte. Jag insisterade och läste hyfsat bra journalistik till morgonkaffet, det onyttiga vita brödet och några skivor Yorkshire ham, allt inhandlat på Sainsburys nere i korsningen på Bristol Road.

Nu sitter jag där igen med en brittisk bunt. Jag bläddrar, jag småläser, jag viker reportage och artiklar för senare läsning. Trots att jag vistas på nätet varje dag och läser det mesta i nyhetsväg där, finns det ingenting som går upp emot en papperstidning och svarta fingrar som måste tvättas efter läsningen (och ändå måste jag ju påpeka att jag begriper att också de brittiska morgontidningarna skulle fylla mig med äckel om jag läste dagligen - den förlåtande attityden släpper man ju fram inför det som inte är den egna vardagsmaten).

Reportaget om Beryl Bainbridge på bilden är hämtat ur The Sunday Telegraphs märkliga bilaga Seven från 8 maj. Den innehåller tv-tablåerna men också intressanta reportage som detta.

måndag 9 maj 2011

Motlyckan?

Jag hade kommit till sjukhuset i sällskap med A. med bara plånboken, dörrnycklarna och nya numret av TLS i axelväskan. Det var min bestämda uppfattning att jag skulle få åka hem igen när bara en läkare inspekterat mig och skrivit ut de nödvändiga recepten. Så blev det inte. Läkaren tog om min axel, såg mig i ögonen och sa: "Så som du ser ut tror du väl inte att jag släpper dig." Efter sex timmar på akuten kördes jag upp till Hematologen på våning 12. Jag gjorde i väntan på transport upp en önskelista och A. åkte hem för att hämta det jag behövde.

Att läsningen stod högst på listan var en självklarhet. Med posten hade det kommit ett bokpaket från USA, Against Happiness. In Praise of Melancholy (Farrar, Straus and Giroux, New York) av Eric G. Wilson, som jag fått rekommenderad av en medbloggare i Porto.

Det var verkligen rätt läsning! Denna fulgula lilla pocketbok parallelläste jag med Montaignes essäer. För det mesta fann jag att den senare utklassade den första i både resonemang och originalitet. Men Wilsons bok har den självklara kvaliteten att den är förankrad mitt i det postmoderna, karriärsugna, konsumtionsinriktade samhället.

Han går rakt ut i den amerikanska vardag som kunde ha varit europeisk och svensk, ser vad han ser och resonerar utifrån det. Hans huvudtes är att vi försöker leva upp till ett omöjligt lyckoideal, en föreställning om att vi varje morgon ska stiga upp med ambitionen att bli lyckliga. Det är ju en i det närmaste skrattretande vanföreställning. Man kunde ha nöjt sig med att konstatera det.

Men Wilson borrar djupare ner i en tradition och visar att alla människans melankoliska drag numera ses som hinder för produktion och nytta, och att utvecklingen därmed på ett mer grundläggande plan är självdestruktiv och mot det mänskliga livet fientligt sinnat. Wilson säger:

“We are possibly not far away from eradicating a major cultural force, a serious inspiration to invention, the muse behind much art and poetry and music. We are wantonly hantering to rid the world of numerous ideas and visions, multitudinous innovations and meditations. We are right at this moment annihilating melancholia.”

Än sen då? Vi har i vårt eget land en stark strömning som alltid talar om “nyttan” med konsten. Den ska "tjäna". Nyttotänkandet är just den kraft som dödar skapandet. Den som längtar efter skönhet går knappast direkt till Apoteket eller ICA Maxi. Skönheten och kunskapen är storheter som frodas i det icke-tjänande och "onyttiga", trots att vi behöver båda för att vara människor och inte reduceras till gastande, köttätande monster. Den som försöker slå undan människans komplexitet står kvar med sina aktieposter och ekonominyheter, oförmögen att såväl sörja som glädjas.

“Trying to forget sadness and its integral place in the great rhythm of the Cosmos, this sort of happiness insinuantes in the end that the blues are an aberrant state that should be cursed as weakness of will or removed with the help of a little pink pill.”

Nej, Wilson förnekar inte medicinernas nödvändighet. Men han hävdar att vi först måste vara medvetna om att själva livet, “in any form, is terribly and irredeemably hard”.

Har vi erkänt det kan vi kanske godta och rentav bejaka vår melankoli, men kanske också sorg och depression. Vi kan överleva med hjälp av den “onyttiga”, icke-tjänande konsten som inspirations- och kraftkälla. Ungefär så. Utan att ens för en sekund påstå att det är på det ena eller andra viset tycker jag att Wilson med sin bok pekar på något väsentligt i dessa resonemang.

Naturbilder från Västra Nyland, Finland av U.W.

söndag 8 maj 2011

Hopp inför nya veckan.

Från Anders Wikström i Finland fick jag nyss dessa nytagna bilder. Äggen som blir fåglar. Det är väl en hoppfull och vacker sak att bära med sig in i veckan: det nykläckta livet, sprött och ömtåligt, i behov av fullvuxen hjälp.

Edward Abbey - ensam i öken och civilisation.

Min gamle vän Per Helge är en kännare av nordamerikansk poesi och filosofi. Hans vandringar i litteraturen och rent fysiska färder i geografin, från kust till kust, har skänkt honom ett överdåd av litterära skatter att ta med hem till Sverige. Per letar upp det som finns ute i det stora landet, det som för det mesta inte funnit vägen till den postmoderna kultureliten i New York eller Stockholm, och framför allt inte till lastpallsstaplarna på varuhusen i Europa.

Jag har varit så privilegierad att jag fått smakprov från skatterna. Han har tipsat om enskilda böcker och hela författarskap, och en del har jag köpt hem. Edward Abbeys Desert Solitaire - a season in the Wilderness fick jag i julklapp 2008, ett vackert tummat och gulnat pocketband som säkert studerats flitigt av någon tidigare ägare.

Jag tyckte så mycket om den att jag köpte Confessions of a Barbarian som är ett urval av hans dagböcker - från 1951 till 1989 - gjort av David Petersen och med originalteckningar av Abbey. Jag snappar upp några pressröster: “The Thoreau of the American West” och “A precious figure in our lethal times”.

Jag hade förstås inte behövt några pressröster för att förstå att jag här hade några hundra sidor guldkorn. Det räckte att Per hade rekommenderat honom och jag funnit det jag snusat lite på tillräckligt tungt för att jag skulle ägna honom seriös läsning. Det är ju så många som idag blir jämförda med Thoreau - eller som i sina verk ständigt refererar till honom - att man inte kan stirra sig blind på det. Själva referensen är inget kvalitetskriterium. Men Edward Abbey står på egna ben. Vingligt ibland, men han står förankrad i något man inte kan läsa sig till på universitet.

Det finns två sidor hos Abbey. Den ena hade varit mig övermäktig. Nämligen att rent fysiskt försvinna ut i vildmarken. Att sova där under himlen och stjärnorna. Jag är gärna ensam, men så pass
civilisationsanpassad (och/eller -förstörd) att jag vill ha tak över huvudet. Den andra sidan är den jag vill försöka lära mig av: att stå fri från institutioner, media, makt, att inte låtsas att den egna rösten är något annat än just det. Att aldrig tala i någon annans namn. Jag är mer än trött på alla dessa som talar för “folket”, “motståndet”, “konservatismen”, “vänstern” eller något femte. Det räcker ju att skrapa med en fingernagel för att sådana kollektiv ska krackelera. De håller inte ens inåt. När två människor bildar en organisation tar det kort tid innan de delat sig i två fraktioner som bildar var sin ny organisation. Jag vägrar inlemma mig i sådant. Mina sex årtionden på jorden har fått mig att se det fåfänga i varje sådant försök, politiskt eller ej.

När jag i stark motvind cyklade till Kristianstad under lördagen kände jag hur pendelrörelsen grep mig. Ensam utmed fälten fick jag nästan för mig att sjunga, så skönt det var. När jag kedjade fast min cykel inne i centrum var det med en känsla av misstro. Korvgrillande idrottsföreningar har jag fått nog av, skrålande gatumusikanter med. Att min förra cykel stals för tre somrar sedan finns i mitt medvetande hela tiden. Inga långa rundor utan cykeln inom synhåll.

Jag uträttade mina ärenden, köpte två croissanter och två frallor, drack en halv flaska vatten och cyklade hemåt igen. I höjd med Centralsjukhuset tog jag av inåt baksidan och vidare genom koloniområdet där de små stugorna lyser i försommarsolen. Hela vägen längs med de nakna fälten kom sången tillbaka till mig. Den gör det när spektaklen inte hörs eller syns. Den inre sången kräver en mild vind och vajande buskage.

Hemkommen tog jag fram Abbey. Jag fäste mig redan vid förordets avslutande meningar (klicka på bilden och läs direkt ur boken), där han understryker att boken inte ska misstas för något slags reseguide, för att sedan citera Neruda:

Give me silence, water, hope
Give me struggle, iron, volcanoes

När jag läser Abbey, eller någon annan solitär, så är det inte för att ansluta mig till någon “skola” eller “rörelse”. Jag läser honom som jag alltid läser: i hopp om att lära något, i hopp om att finna en visdom jag kan försjunka i, eller rentav bara för att jag ser en stor glädje i att läsa en bok som hans.

Dagböcker är nästan alltid intressanta. Det är en litterär genre som lockar mig både att läsa och att själv skriva. Det urval av Abbeys dagböcker som finns i Confessions of a barbarian är sannerligen inget undantag. Här får man inte möta en man som vill putsa på bilden av sig själv. Snarare tvärtom. Han kan leda tankarna till snuskgubben Bukowski, men hos Abbey finns ett filosofiskt djup. Ändå får man se en man som dricker hårt, sviker kvinnor och beter sig rätt så illa. Men det som intresserar mig är hur han som författare förhåller sig till den industriellt fungerande kulturvärlden.

Den 22 mars 1988 skriver han:

“To Denver next week for a public reading, talk show, interviews, and receptions etc. - all the horrible tedious farce of the Publick Author. Why do I do this nonsens? Vanity. Money. But is it worth it? No. I swear, this is my last time. Weariness. Fatigue. I´m heartily sick of writing, typing, editing, reviewing - the hole corrupt and rotten literary world.”

Till sina amerikanska kollegor säger han några veckor senare:

“What a gutless pack of invertebrates you mostly are (…) Banana slugs of literature!”

När det gäller hans egen plats i den litterära offentligheten svävar han inte på målet:

“It´s better to write the truth for a small audience than tell lies for a big one.”

Med dessa ord kan man också avsluta söndagens bloggtext. Om det finns mer att säga vet jag inte just nu. Det enda jag vet är att tvivlet ansätter mig allt oftare, allt starkare.

lördag 7 maj 2011

Ny Astrakrönika.

Fiskars, Västra Nyland i Finland. Foto: U.W.

Tidskriften Astra Nova i Helsingfors har utkommit med nytt nummer, så här kommer min krönika.

Jean Giono: Kullen ( Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe).

Björn Kohlström: Virginia Woolf, en författarbiografi (h:ström).

Erri de Luca: Montedidio (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Viveca Melander).

Jaroslav Rudis: Himmel under Berlin (Aspekt, översättning av Lova Meister)

José Saramago: Små minnen (W&W, översättning av Hans Berggren).

Nathan Shachar: Gaza. Från faraoner till islamister (Atlantis, översättning från engelska av Martin Peterson).

Adam Zagajewski: Antenner i regn (Norstedts, urval och översättning av Anders Bodegård).

Nathan Shachar är rätt person att sätta in samtidens Gaza i en större historisk kontext. Han har mångårig erfarenhet av regionen, han har varit korrespondent för DN och kan både hebreiska och arabiska. Hans nya bok fyller igen de kunskapsluckor vi har. Hans historiska exposé är detaljrik och skriven i en folkbildaranda av bästa sort, saklig och informativ. Ändå är det bokens nutidsskildringar som jag håller högst, från staten Israels grundande 1948 över det krig som utlöstes av arabstaternas anfall på den nybildade staten och flyktingfrågan. Varför uppstod dagens situation och det vi kallar Gazaremsan? Det kan Shachar ge svar på. Han berättar om hela det förlopp som gjorde mängder av flyktingar och en väpnad egyptisk styrka instängda på remsan sedan den israeliska armén hejdat sin framryckning – på ”order” från USA och Storbritannien - och Egypten samtidigt hindrade dem att gå vidare. 1950 fördrivs ytterligare palestinier från de södra kustområdena in i Gazaremsan.

Nathan Shachar har skrivit just den bok som fattats, en bok som sätter in skeendena i sitt sammanhang och som sakligt och lugnt kan beskriva både sidors intentioner och missgrepp. Han är kritisk mot alla de inblandade i dramat, men visar att den fiendebild vi matats med i Sverige, där Israel ensamt bär skulden för tragedin, är felaktig.

Erri de Luca är ett nytt namn för mig. Italiensk författare, född 1950 i Neapel. När hans berättande pojke är tretton sätter fadern honom i arbete i snickarverkstaden. Mäster Errico påstår att ”dagen är en munsbit” och upprepar gärna sitt mantra. Fadern själv är stuveriarbetare och analfabet. Det är 1950-tal i det fattiga Montedidio-kvarteter i Neapel.

Här talar man en säregen dialekt men skriver och läser på italienska. Och det är precis vad pojken gör, han skriver ner sina tankar om det som hänt under dagen. Av fadern får pojken en bumerang i födelsedagspresent. Den ska komma att spela en viktig roll i berättelsen, både som konkret föremål och som symbol för en längtan ut och bort. I snickeriet har man don Rafaniello som inhysing, en skomakare med puckel på ryggen (och i den finns vingarna). Han lagar skor åt de fattiga men tar inte betalt.

Maria, också hon tretton ”men vuxnare än jag” säger pojken, finns på tvätterrassen. Hon är nyfiken på hans bumerang, han på hennes kropp. Maria lockar fram en styrka hos honom , en styrka som utvecklas till en fysisk relation dem emellan. Här blir romanen som mest sensuell, den skildrar deras kärleksmöten på takterrassen. Det finns ett problem i hennes liv: hyresvärden som vill bli smekt av Maria för att skriva av skulderna. Av det smutsiga och påtvingade med hyresvärden har allt istället blivit vackert och oskuldsfullt med pojken: ”Ikväll ville jag röra vid en ren kropp, titta på ett ansikte som tittar tillbaka på mig, som respekterar mig. Nu är du min fästman…”

Jean Giono (1895-1970) har lyckligtvis ånyo fått en svensk förläggare i Elisabeth Grate bokförlag. I Kullen inleds den svit böcker som mot bakgrund av grekisk mytologi skildrar livet i en liten by. Det som utvecklas i berättelsen är ett slags skräck för naturens egna krafter. Sinande brunnar, jakten på vatten och slutligen den våldsamma branden som skövlar skog och mark på bergen blir här den konkreta upplevelsen av Pan. Man kan höra honom spela i själva växtligheten, ty i Gionos by är det blad och vajande säd som sjunger eller låter, diffust men för människorna alltid klart och tydligt.

”Redan knastrar det i skogarna därnere. Ett knivblad av vind glider in mellan Lures väggar, skär sönder röken. Lågorna stänker upp som ett vredgat hav. Himlen fraktar ett tungt regn av brinnande pinjebarr. Pinjekottarnas smällande flykt drar blodstreck genom röken. Ett jättemoln av fåglar stiger rakt upp, mot den bitande höga luften, berusar sig på ren vind, sjunker tillbaka, stiger upp igen, virvlar, skriker. Eldhavets fruktansvärda andedräkt för med sig hela fågelvingar, losslitna, ännu blödande, som roterar likt döda löv.”

Så ser det ut, hans språk. Och jag sänder en tacksamhetens tanke till översättaren Jan Stolpe, för det här är ren poesi också på svenska, en poesi som saknar varje kliché, som är personlig, originell och bildmässigt fyndig. Vem hade kunnat tänka sig att pinjekottar drar blodstreck genom röken? Giono kunde och han vet hur man återger den flykten.

Att Anders Bodegård är Adam Zagajewskis svenske introduktör och översättare är en kvalitetsgaranti. Denna nya volym innehåller dikter ur hans tre senaste samlingar.

”Men vad betyder det – att vara död?
Det är decemberkväll, snart inträder sekelslutet,
mörkt och stilla,
makligt läser jag dikter, beskådar bokryggarna
på hyllan, fotografierna.”

Tonen är inte att ta fel på, här finns Zagajewskis vemod omgivet av ett slags urmänsklig drift att sammanfatta, att blicka bakåt och framåt i samma stund. Och boken hinner knappt börja förrän han bekräftar den läsningen: Länge läste jag Zagajewski som en av de friaste rösterna i det forna ”öst”, alltså det Europa som styrdes från Kreml. Idag läser jag honom alltjämt som en av de friaste rösterna, men han sträcker sig långt bortom varje form av politiskt eller religiöst system. I titeldikten heter det:

”Nyheten har nått oss: Bach har vaknat upp och sjunger.
Tiden har hållit sitt löfte (det gör den alltid).
Läser Milosz vid öppet fönster. Plötsligt visslar svalorna.”

José Saramagos lilla anspråkslösa memoar, Små minnen, koncentreras kring barndom och tonår. Det blir därför både en skildring av de tidiga åren i lantarbetarfamiljen och av uppväxtåren i olika stadsdelar i Lissabon. Saramago säger att man i huvudstaden flyttade tio gånger på tio år. Han berättar på ett enkelt och vardagligt sätt. Livet i en fattig portugisisk familj var på 1920-talet och framåt inte lätt. Fadern blir så småningom poliskonstapel i Lissabon. Han är noga med att påpeka att han var patrullerande polis och inte inblandad i statens smutsiga hantverk gentemot oppositionella. Familjen bodde då i Mouraria, där Saramago minns hur artilleriskotten avlossades från Castelo de São Jorge mot de upprorsmän som 1927 från sin ställningar i Edvard VII:s park försökte erövra staden. Kvarteret minns han också för biografen Loppans skull. Också i närheten av Rua do Capelão levde familjen, gatan som fick ”en fatal och ofrånkomlig närvaro i fadotexter och hågkomster av Maria Severa och Marguês de Marialva.” Det är en stor fröjd att läsa dessa tidiga minnen av Saramago.

Björn Kohlström är som bloggare en språkligt medveten person. Hans lästakt är lika hög som han blick för texten är klar. Han går hela vägen från klassikerna till samtidens romaner och diktsamlingar. I boken går han in på Virginia Woolfs biografi, tecknad med den lätta hand som en kännare kan tillåta sig. Redan inledningsvis placerar han henne i en sfär där ytan och marknadsföringen avvisas: ”Att som författare utsätta sig för att signera böcker jämförde hon med att bli mjölkad av vilken idiot som helst.” Stilmässigt placerar han Woolf någonstans mellan traditionen och det moderna. Så hade Woolf själv formulerat ”en omöjlig ekvation”. Den tycks gå mot sin lösning först efter flera romaner. Kohlström: ”Som vi ska se i främst Mot fyren är hon lika beroende av det förflutna som hon är beroende av att frigöra sig från det.” När hon tar sitt liv kan kanske också de omöjliga ekvationerna framträda i klarare ljus.

I dialog med Wim Wenders klassiska film Himmel över Berlin skrev unge tjeckiske författaren Jaroslav Rudis sin roman Himmel under Berlin. Rudis, född 1972 debuterade 2002 med denna roman och han har dessutom skrivit en rad pjäser och en seriebokstrilogi om stinsen Alois Nebel. Att allt som färdas på räls fascinerar denna författare är uppenbart, han har en familjehistoria som möjligen kan förklara saken, då hans farfar och farbror båda var anställda vid järnvägen. Det är som ett slags tribut till dem han skapat sin seriefigur som bär samma namn som farfadern, vilken under kriget tjänstgjorde vid en tjeckisk-tysk gränsstation. Romanen rör sig i den tyska huvudstaden U- och S-bahnsystem och är samtidigt en pigg och rolig hyllning till en ungdomlig och revolterande musikform som med fördel framförs på perronger och nedlagda stationer.

Hat och hot i London.

Mannen bakom många av de mest spektakulära attentaten i islams namn är död. De sörjande familjerna känner en viss lättnad. Vad gör Londons islamister? De organiserar demonstration och sorgeböner utanför USA:s ambassad. Männen visar med önskvärd tydlighet sitt hat. Konstaplarna får symbolisera fienden. Männen skriker att det bara är en tidsfråga: de ska hämnas sin döde ledare.

Kvinnorna visar inte så mycket. De ber (om vad är oklart). De är svarta från topp till tå men använder gärna den senaste tekniken. Jag ryser när jag ser dessa bilder. Det finns skäl att läsa Daily Mails artiklar om saken. Och det finns skäl att fråga sig varför muslimer i allmänhet inte tar till orda mot dessa mordiska sekterister. Det måste finnas åsiktsströmningar som vänder sig emot hatet, hoten och våldet.

fredag 6 maj 2011

Thomas Bernhard har anlänt.

Kunde en bok vara mer välkommen? Idag kom Thomas Bernhards Heldenplatz med posten - när den utkommer i bokhandeln vet jag inte, men den verkar tillgänglig direkt från förlaget nu.

Pjäsen har fått fina vitsord från överheten. Så sa t.ex. Kurt Waldheim att han anser "den här pjäsen vara en grov förolämpning mot det österrikiska folket" och Jörg Haider ropade entydigt: "Ut med skurken!".

Heldenplatz beställdes av Burgtheater för 50-årsminnet av Anschluss. Reaktionerna har bevarat den för eftervärlden och det ska bli en glädje att läsa Jan Erik Bornlids svenska översättning. Bokförlaget Tranan står för utgivningen. I vanlig ordning kan du läsa bokomslagets text om du klickar på bilden.

Minnen av mamma.

Ylva Wahlund, född i Malmö den 1 januari 1930. Gifte sig med Gösta Nydahl och blev därmed Ylva Nydahl, den 12 maj 1951. Avled den 2 februari 1994.

För sexton år sedan tog vi farväl av mamma, på Lunds lasarett, medan snön föll utanför fönstret. Henns mångåriga lidande var över. Sjuk sedan många år, först i anorexi och sedan också i alzheimers, tillbringade hon mycket av sin tid på olika sjukhus och institutioner. Pappa vårdade henne hemma i Höör, senare bara i perioder, då hon var inlagd på Orup vid Ringsjön. Hennes alzheimer accelererade de sista åren ända ner i den bottenlösa minnesförlusten då hon inte visste mycket vad som hände runtom henne. Pappa överlevde henne med många år, först bosatt i Anderslöv och det sista året i Trelleborg. Han avled på Malmö Allmänna Sjukhus den 12 juni 2008, i en ålder av 82 år.

När mamma dog var min reaktion närmast lättnad. Hennes lidande var äntligen över. Hon hade mentalt försvunnit långt dessförinnan. Mitt sista verkliga möte med henne ägde rum minst ett år tidigare, då pappa körde henne i rullstol från färdtjänstbilen in till mig. Då satt hon med vid bordet och fick hjälp att äta sin favoritkaka till kaffet. Mitt i glömskans dimma kom hon ibland in i samtalet, med en kommentar lika dräpande som då hon varit frisk. Vi pratade bland annat om pappas senaste resa, som han tvingats avbryta för att snabbt resa hem till mamma, som då brutit benet och lagts in akut för operation. Hon skrattade åt berättelsen. Senare talade jag en gång med henne i telefon, men det var inget samtal i vanlig bemärkelse. Sista dygnet sjönk hon ner i koma och vi satt växelvis hos henne på rummet i Lund.

Begravningen var en vacker akt i Höör, bland annat därför att min dotter Catarina spelade tvärflöjt för sin farmor.

Sedan åkte vi hem och mamma var för alltid borta. Nu, de senaste åren, har jag saknat henne, och framför allt saknat möjligheten att försöka förstå varför hennes liv blev som det blev. Från att ha varit en aktiv kvinna med fyra barn, periodvis yrkesarbetande vid en mindre plastindustri, och periodvis som dagbarnvårdare, sjönk hon ner i självsvältens elände. Hon hade varit på ett bibelläger i Svenska Missionsförbundet. När hon åkte dit var hon en frodig, nästan lite mullig, och vacker kvinna. Vid hemkomsten förvandlades hon till en inåtvänd och grubblande människa som läste sin bibel. Så småningom försvann också detta och apatin grep henne.

torsdag 5 maj 2011

En dag om året – Stig Dagermanpriset 2011

Pressmeddelandet om årets Stig Dagermanpris kom nu ikväll. Jag klipper några av de viktigaste avsnitten:

Judit Benedek/SOS-Romer – ett projekt om attitydförändring. Priset delas ut lördagen den 4 juni i Stora Hallen, Laxön, Älvkarleby

Prismotivering:

I Stig Dagermans drama “Ingen går fri”, återfinns denna replikväxling mellan studenten Bengt och hans fästmö Berit: “Bengt: Vet du vad bedra är? Berit: Ljuga för nån som inte tror man kan det.“

Dagerman skrev pjäsen 1947, två år efter atombomskrevaderna i Hiroshima och Nagasaki. Sedan dess bär vi alla insikten att vår gemensamma framtid kan utplånas av krafter som har skapats av människor. Pjäsen skildrar fegheten, skräcken och vanmakten som föds ur maktspelet i en familjekrets, men den speglar också följderna av en verklighetsflykt som kan exploateras politiskt.

Medlemsländerna i den europeiska unionen har alla anspråket att vara demokratier.

Men i Ungern, det land som för närvarande bär ordföranderollen i det europeiska Ministerrådet, tvingas kvinnor och barn att fly från sina hem sedan uniformerade högerextremister tågat genom romska bostadsområden. Det rasistiska partiet Jobbik fick 17 procent av rösterna i parlamentsvalet 2010. I EU ställs nu krav på gränskontroller mellan medlemsländerna som kommer att drabba även romer. Sverige, som har givit sin romska befolkning tydligare rättigheter än många andra EU-länder, har valt att ligga lågt på den europeiska nivån.

Romer känner det politiska bedrägeriets innebörd genom sin historia. Årets Stig Dagermanpris går till ett initiativ som har valt att konstnärligt och socialt konfrontera den medvetna flykten från politiskt ansvar inför den mest skyddslösa gruppen i dagens Europa: barn med romskt ursprung.
Priset tilldelas ett projekt som är förankrat både i Sverige och i Ungern: SOS-Romer, genom dess initiativtagare Judit Benedek.

*

Stig Dagermanpriset - En dag om året delas ut till den, de eller den organisation som i Stig Dagermans anda verkar för att värna om det fria ordets betydelse och tillgänglighet.

Priset delas ut i början av juni vid en prisceremoni på Laxön i Älvkarleby, några stenkast från Stig Dagermans barndomshem på Norrgärdet.

Prissumman är på 50 000 kronor och En dag om året är ett arrangemang av Stig Dagermansällskapet och Älvkarleby kommun med stöd från Gävletidningarna Arbetarbladet och Gefle Dagblad. Svenska Rushdie-kommittén var med som arrangör 1996-98.

Tidigare pristagare har bland andra varit John Hron 1996, Yasar Kemal 1997, Gitta Sereny 2002, Elfriede Jelinek 2004, Göran Palm 2005, Sigrid Kahle 2006, Jean-Marie Gustave Le Clézio 2008 och Eduardo Galeano 2010.

Prisjuryn: Arne Ruth, ordförande, Maria-Pia Boëthius , Hilda Hellwig, René Dagerman, Kerstin Jacobsson, Jan Bendrik, Therese Eriksson och Bengt Söderhäll.

Fler texter här i bloggen om romerna och nationalismen finns här, här, här här , här och här.