måndag 9 maj 2011

Motlyckan?

Jag hade kommit till sjukhuset i sällskap med A. med bara plånboken, dörrnycklarna och nya numret av TLS i axelväskan. Det var min bestämda uppfattning att jag skulle få åka hem igen när bara en läkare inspekterat mig och skrivit ut de nödvändiga recepten. Så blev det inte. Läkaren tog om min axel, såg mig i ögonen och sa: "Så som du ser ut tror du väl inte att jag släpper dig." Efter sex timmar på akuten kördes jag upp till Hematologen på våning 12. Jag gjorde i väntan på transport upp en önskelista och A. åkte hem för att hämta det jag behövde.

Att läsningen stod högst på listan var en självklarhet. Med posten hade det kommit ett bokpaket från USA, Against Happiness. In Praise of Melancholy (Farrar, Straus and Giroux, New York) av Eric G. Wilson, som jag fått rekommenderad av en medbloggare i Porto.

Det var verkligen rätt läsning! Denna fulgula lilla pocketbok parallelläste jag med Montaignes essäer. För det mesta fann jag att den senare utklassade den första i både resonemang och originalitet. Men Wilsons bok har den självklara kvaliteten att den är förankrad mitt i det postmoderna, karriärsugna, konsumtionsinriktade samhället.

Han går rakt ut i den amerikanska vardag som kunde ha varit europeisk och svensk, ser vad han ser och resonerar utifrån det. Hans huvudtes är att vi försöker leva upp till ett omöjligt lyckoideal, en föreställning om att vi varje morgon ska stiga upp med ambitionen att bli lyckliga. Det är ju en i det närmaste skrattretande vanföreställning. Man kunde ha nöjt sig med att konstatera det.

Men Wilson borrar djupare ner i en tradition och visar att alla människans melankoliska drag numera ses som hinder för produktion och nytta, och att utvecklingen därmed på ett mer grundläggande plan är självdestruktiv och mot det mänskliga livet fientligt sinnat. Wilson säger:

“We are possibly not far away from eradicating a major cultural force, a serious inspiration to invention, the muse behind much art and poetry and music. We are wantonly hantering to rid the world of numerous ideas and visions, multitudinous innovations and meditations. We are right at this moment annihilating melancholia.”

Än sen då? Vi har i vårt eget land en stark strömning som alltid talar om “nyttan” med konsten. Den ska "tjäna". Nyttotänkandet är just den kraft som dödar skapandet. Den som längtar efter skönhet går knappast direkt till Apoteket eller ICA Maxi. Skönheten och kunskapen är storheter som frodas i det icke-tjänande och "onyttiga", trots att vi behöver båda för att vara människor och inte reduceras till gastande, köttätande monster. Den som försöker slå undan människans komplexitet står kvar med sina aktieposter och ekonominyheter, oförmögen att såväl sörja som glädjas.

“Trying to forget sadness and its integral place in the great rhythm of the Cosmos, this sort of happiness insinuantes in the end that the blues are an aberrant state that should be cursed as weakness of will or removed with the help of a little pink pill.”

Nej, Wilson förnekar inte medicinernas nödvändighet. Men han hävdar att vi först måste vara medvetna om att själva livet, “in any form, is terribly and irredeemably hard”.

Har vi erkänt det kan vi kanske godta och rentav bejaka vår melankoli, men kanske också sorg och depression. Vi kan överleva med hjälp av den “onyttiga”, icke-tjänande konsten som inspirations- och kraftkälla. Ungefär så. Utan att ens för en sekund påstå att det är på det ena eller andra viset tycker jag att Wilson med sin bok pekar på något väsentligt i dessa resonemang.

Naturbilder från Västra Nyland, Finland av U.W.

söndag 8 maj 2011

Hopp inför nya veckan.

Från Anders Wikström i Finland fick jag nyss dessa nytagna bilder. Äggen som blir fåglar. Det är väl en hoppfull och vacker sak att bära med sig in i veckan: det nykläckta livet, sprött och ömtåligt, i behov av fullvuxen hjälp.

Edward Abbey - ensam i öken och civilisation.

Min gamle vän Per Helge är en kännare av nordamerikansk poesi och filosofi. Hans vandringar i litteraturen och rent fysiska färder i geografin, från kust till kust, har skänkt honom ett överdåd av litterära skatter att ta med hem till Sverige. Per letar upp det som finns ute i det stora landet, det som för det mesta inte funnit vägen till den postmoderna kultureliten i New York eller Stockholm, och framför allt inte till lastpallsstaplarna på varuhusen i Europa.

Jag har varit så privilegierad att jag fått smakprov från skatterna. Han har tipsat om enskilda böcker och hela författarskap, och en del har jag köpt hem. Edward Abbeys Desert Solitaire - a season in the Wilderness fick jag i julklapp 2008, ett vackert tummat och gulnat pocketband som säkert studerats flitigt av någon tidigare ägare.

Jag tyckte så mycket om den att jag köpte Confessions of a Barbarian som är ett urval av hans dagböcker - från 1951 till 1989 - gjort av David Petersen och med originalteckningar av Abbey. Jag snappar upp några pressröster: “The Thoreau of the American West” och “A precious figure in our lethal times”.

Jag hade förstås inte behövt några pressröster för att förstå att jag här hade några hundra sidor guldkorn. Det räckte att Per hade rekommenderat honom och jag funnit det jag snusat lite på tillräckligt tungt för att jag skulle ägna honom seriös läsning. Det är ju så många som idag blir jämförda med Thoreau - eller som i sina verk ständigt refererar till honom - att man inte kan stirra sig blind på det. Själva referensen är inget kvalitetskriterium. Men Edward Abbey står på egna ben. Vingligt ibland, men han står förankrad i något man inte kan läsa sig till på universitet.

Det finns två sidor hos Abbey. Den ena hade varit mig övermäktig. Nämligen att rent fysiskt försvinna ut i vildmarken. Att sova där under himlen och stjärnorna. Jag är gärna ensam, men så pass
civilisationsanpassad (och/eller -förstörd) att jag vill ha tak över huvudet. Den andra sidan är den jag vill försöka lära mig av: att stå fri från institutioner, media, makt, att inte låtsas att den egna rösten är något annat än just det. Att aldrig tala i någon annans namn. Jag är mer än trött på alla dessa som talar för “folket”, “motståndet”, “konservatismen”, “vänstern” eller något femte. Det räcker ju att skrapa med en fingernagel för att sådana kollektiv ska krackelera. De håller inte ens inåt. När två människor bildar en organisation tar det kort tid innan de delat sig i två fraktioner som bildar var sin ny organisation. Jag vägrar inlemma mig i sådant. Mina sex årtionden på jorden har fått mig att se det fåfänga i varje sådant försök, politiskt eller ej.

När jag i stark motvind cyklade till Kristianstad under lördagen kände jag hur pendelrörelsen grep mig. Ensam utmed fälten fick jag nästan för mig att sjunga, så skönt det var. När jag kedjade fast min cykel inne i centrum var det med en känsla av misstro. Korvgrillande idrottsföreningar har jag fått nog av, skrålande gatumusikanter med. Att min förra cykel stals för tre somrar sedan finns i mitt medvetande hela tiden. Inga långa rundor utan cykeln inom synhåll.

Jag uträttade mina ärenden, köpte två croissanter och två frallor, drack en halv flaska vatten och cyklade hemåt igen. I höjd med Centralsjukhuset tog jag av inåt baksidan och vidare genom koloniområdet där de små stugorna lyser i försommarsolen. Hela vägen längs med de nakna fälten kom sången tillbaka till mig. Den gör det när spektaklen inte hörs eller syns. Den inre sången kräver en mild vind och vajande buskage.

Hemkommen tog jag fram Abbey. Jag fäste mig redan vid förordets avslutande meningar (klicka på bilden och läs direkt ur boken), där han understryker att boken inte ska misstas för något slags reseguide, för att sedan citera Neruda:

Give me silence, water, hope
Give me struggle, iron, volcanoes

När jag läser Abbey, eller någon annan solitär, så är det inte för att ansluta mig till någon “skola” eller “rörelse”. Jag läser honom som jag alltid läser: i hopp om att lära något, i hopp om att finna en visdom jag kan försjunka i, eller rentav bara för att jag ser en stor glädje i att läsa en bok som hans.

Dagböcker är nästan alltid intressanta. Det är en litterär genre som lockar mig både att läsa och att själv skriva. Det urval av Abbeys dagböcker som finns i Confessions of a barbarian är sannerligen inget undantag. Här får man inte möta en man som vill putsa på bilden av sig själv. Snarare tvärtom. Han kan leda tankarna till snuskgubben Bukowski, men hos Abbey finns ett filosofiskt djup. Ändå får man se en man som dricker hårt, sviker kvinnor och beter sig rätt så illa. Men det som intresserar mig är hur han som författare förhåller sig till den industriellt fungerande kulturvärlden.

Den 22 mars 1988 skriver han:

“To Denver next week for a public reading, talk show, interviews, and receptions etc. - all the horrible tedious farce of the Publick Author. Why do I do this nonsens? Vanity. Money. But is it worth it? No. I swear, this is my last time. Weariness. Fatigue. I´m heartily sick of writing, typing, editing, reviewing - the hole corrupt and rotten literary world.”

Till sina amerikanska kollegor säger han några veckor senare:

“What a gutless pack of invertebrates you mostly are (…) Banana slugs of literature!”

När det gäller hans egen plats i den litterära offentligheten svävar han inte på målet:

“It´s better to write the truth for a small audience than tell lies for a big one.”

Med dessa ord kan man också avsluta söndagens bloggtext. Om det finns mer att säga vet jag inte just nu. Det enda jag vet är att tvivlet ansätter mig allt oftare, allt starkare.

lördag 7 maj 2011

Ny Astrakrönika.

Fiskars, Västra Nyland i Finland. Foto: U.W.

Tidskriften Astra Nova i Helsingfors har utkommit med nytt nummer, så här kommer min krönika.

Jean Giono: Kullen ( Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe).

Björn Kohlström: Virginia Woolf, en författarbiografi (h:ström).

Erri de Luca: Montedidio (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Viveca Melander).

Jaroslav Rudis: Himmel under Berlin (Aspekt, översättning av Lova Meister)

José Saramago: Små minnen (W&W, översättning av Hans Berggren).

Nathan Shachar: Gaza. Från faraoner till islamister (Atlantis, översättning från engelska av Martin Peterson).

Adam Zagajewski: Antenner i regn (Norstedts, urval och översättning av Anders Bodegård).

Nathan Shachar är rätt person att sätta in samtidens Gaza i en större historisk kontext. Han har mångårig erfarenhet av regionen, han har varit korrespondent för DN och kan både hebreiska och arabiska. Hans nya bok fyller igen de kunskapsluckor vi har. Hans historiska exposé är detaljrik och skriven i en folkbildaranda av bästa sort, saklig och informativ. Ändå är det bokens nutidsskildringar som jag håller högst, från staten Israels grundande 1948 över det krig som utlöstes av arabstaternas anfall på den nybildade staten och flyktingfrågan. Varför uppstod dagens situation och det vi kallar Gazaremsan? Det kan Shachar ge svar på. Han berättar om hela det förlopp som gjorde mängder av flyktingar och en väpnad egyptisk styrka instängda på remsan sedan den israeliska armén hejdat sin framryckning – på ”order” från USA och Storbritannien - och Egypten samtidigt hindrade dem att gå vidare. 1950 fördrivs ytterligare palestinier från de södra kustområdena in i Gazaremsan.

Nathan Shachar har skrivit just den bok som fattats, en bok som sätter in skeendena i sitt sammanhang och som sakligt och lugnt kan beskriva både sidors intentioner och missgrepp. Han är kritisk mot alla de inblandade i dramat, men visar att den fiendebild vi matats med i Sverige, där Israel ensamt bär skulden för tragedin, är felaktig.

Erri de Luca är ett nytt namn för mig. Italiensk författare, född 1950 i Neapel. När hans berättande pojke är tretton sätter fadern honom i arbete i snickarverkstaden. Mäster Errico påstår att ”dagen är en munsbit” och upprepar gärna sitt mantra. Fadern själv är stuveriarbetare och analfabet. Det är 1950-tal i det fattiga Montedidio-kvarteter i Neapel.

Här talar man en säregen dialekt men skriver och läser på italienska. Och det är precis vad pojken gör, han skriver ner sina tankar om det som hänt under dagen. Av fadern får pojken en bumerang i födelsedagspresent. Den ska komma att spela en viktig roll i berättelsen, både som konkret föremål och som symbol för en längtan ut och bort. I snickeriet har man don Rafaniello som inhysing, en skomakare med puckel på ryggen (och i den finns vingarna). Han lagar skor åt de fattiga men tar inte betalt.

Maria, också hon tretton ”men vuxnare än jag” säger pojken, finns på tvätterrassen. Hon är nyfiken på hans bumerang, han på hennes kropp. Maria lockar fram en styrka hos honom , en styrka som utvecklas till en fysisk relation dem emellan. Här blir romanen som mest sensuell, den skildrar deras kärleksmöten på takterrassen. Det finns ett problem i hennes liv: hyresvärden som vill bli smekt av Maria för att skriva av skulderna. Av det smutsiga och påtvingade med hyresvärden har allt istället blivit vackert och oskuldsfullt med pojken: ”Ikväll ville jag röra vid en ren kropp, titta på ett ansikte som tittar tillbaka på mig, som respekterar mig. Nu är du min fästman…”

Jean Giono (1895-1970) har lyckligtvis ånyo fått en svensk förläggare i Elisabeth Grate bokförlag. I Kullen inleds den svit böcker som mot bakgrund av grekisk mytologi skildrar livet i en liten by. Det som utvecklas i berättelsen är ett slags skräck för naturens egna krafter. Sinande brunnar, jakten på vatten och slutligen den våldsamma branden som skövlar skog och mark på bergen blir här den konkreta upplevelsen av Pan. Man kan höra honom spela i själva växtligheten, ty i Gionos by är det blad och vajande säd som sjunger eller låter, diffust men för människorna alltid klart och tydligt.

”Redan knastrar det i skogarna därnere. Ett knivblad av vind glider in mellan Lures väggar, skär sönder röken. Lågorna stänker upp som ett vredgat hav. Himlen fraktar ett tungt regn av brinnande pinjebarr. Pinjekottarnas smällande flykt drar blodstreck genom röken. Ett jättemoln av fåglar stiger rakt upp, mot den bitande höga luften, berusar sig på ren vind, sjunker tillbaka, stiger upp igen, virvlar, skriker. Eldhavets fruktansvärda andedräkt för med sig hela fågelvingar, losslitna, ännu blödande, som roterar likt döda löv.”

Så ser det ut, hans språk. Och jag sänder en tacksamhetens tanke till översättaren Jan Stolpe, för det här är ren poesi också på svenska, en poesi som saknar varje kliché, som är personlig, originell och bildmässigt fyndig. Vem hade kunnat tänka sig att pinjekottar drar blodstreck genom röken? Giono kunde och han vet hur man återger den flykten.

Att Anders Bodegård är Adam Zagajewskis svenske introduktör och översättare är en kvalitetsgaranti. Denna nya volym innehåller dikter ur hans tre senaste samlingar.

”Men vad betyder det – att vara död?
Det är decemberkväll, snart inträder sekelslutet,
mörkt och stilla,
makligt läser jag dikter, beskådar bokryggarna
på hyllan, fotografierna.”

Tonen är inte att ta fel på, här finns Zagajewskis vemod omgivet av ett slags urmänsklig drift att sammanfatta, att blicka bakåt och framåt i samma stund. Och boken hinner knappt börja förrän han bekräftar den läsningen: Länge läste jag Zagajewski som en av de friaste rösterna i det forna ”öst”, alltså det Europa som styrdes från Kreml. Idag läser jag honom alltjämt som en av de friaste rösterna, men han sträcker sig långt bortom varje form av politiskt eller religiöst system. I titeldikten heter det:

”Nyheten har nått oss: Bach har vaknat upp och sjunger.
Tiden har hållit sitt löfte (det gör den alltid).
Läser Milosz vid öppet fönster. Plötsligt visslar svalorna.”

José Saramagos lilla anspråkslösa memoar, Små minnen, koncentreras kring barndom och tonår. Det blir därför både en skildring av de tidiga åren i lantarbetarfamiljen och av uppväxtåren i olika stadsdelar i Lissabon. Saramago säger att man i huvudstaden flyttade tio gånger på tio år. Han berättar på ett enkelt och vardagligt sätt. Livet i en fattig portugisisk familj var på 1920-talet och framåt inte lätt. Fadern blir så småningom poliskonstapel i Lissabon. Han är noga med att påpeka att han var patrullerande polis och inte inblandad i statens smutsiga hantverk gentemot oppositionella. Familjen bodde då i Mouraria, där Saramago minns hur artilleriskotten avlossades från Castelo de São Jorge mot de upprorsmän som 1927 från sin ställningar i Edvard VII:s park försökte erövra staden. Kvarteret minns han också för biografen Loppans skull. Också i närheten av Rua do Capelão levde familjen, gatan som fick ”en fatal och ofrånkomlig närvaro i fadotexter och hågkomster av Maria Severa och Marguês de Marialva.” Det är en stor fröjd att läsa dessa tidiga minnen av Saramago.

Björn Kohlström är som bloggare en språkligt medveten person. Hans lästakt är lika hög som han blick för texten är klar. Han går hela vägen från klassikerna till samtidens romaner och diktsamlingar. I boken går han in på Virginia Woolfs biografi, tecknad med den lätta hand som en kännare kan tillåta sig. Redan inledningsvis placerar han henne i en sfär där ytan och marknadsföringen avvisas: ”Att som författare utsätta sig för att signera böcker jämförde hon med att bli mjölkad av vilken idiot som helst.” Stilmässigt placerar han Woolf någonstans mellan traditionen och det moderna. Så hade Woolf själv formulerat ”en omöjlig ekvation”. Den tycks gå mot sin lösning först efter flera romaner. Kohlström: ”Som vi ska se i främst Mot fyren är hon lika beroende av det förflutna som hon är beroende av att frigöra sig från det.” När hon tar sitt liv kan kanske också de omöjliga ekvationerna framträda i klarare ljus.

I dialog med Wim Wenders klassiska film Himmel över Berlin skrev unge tjeckiske författaren Jaroslav Rudis sin roman Himmel under Berlin. Rudis, född 1972 debuterade 2002 med denna roman och han har dessutom skrivit en rad pjäser och en seriebokstrilogi om stinsen Alois Nebel. Att allt som färdas på räls fascinerar denna författare är uppenbart, han har en familjehistoria som möjligen kan förklara saken, då hans farfar och farbror båda var anställda vid järnvägen. Det är som ett slags tribut till dem han skapat sin seriefigur som bär samma namn som farfadern, vilken under kriget tjänstgjorde vid en tjeckisk-tysk gränsstation. Romanen rör sig i den tyska huvudstaden U- och S-bahnsystem och är samtidigt en pigg och rolig hyllning till en ungdomlig och revolterande musikform som med fördel framförs på perronger och nedlagda stationer.

Hat och hot i London.

Mannen bakom många av de mest spektakulära attentaten i islams namn är död. De sörjande familjerna känner en viss lättnad. Vad gör Londons islamister? De organiserar demonstration och sorgeböner utanför USA:s ambassad. Männen visar med önskvärd tydlighet sitt hat. Konstaplarna får symbolisera fienden. Männen skriker att det bara är en tidsfråga: de ska hämnas sin döde ledare.

Kvinnorna visar inte så mycket. De ber (om vad är oklart). De är svarta från topp till tå men använder gärna den senaste tekniken. Jag ryser när jag ser dessa bilder. Det finns skäl att läsa Daily Mails artiklar om saken. Och det finns skäl att fråga sig varför muslimer i allmänhet inte tar till orda mot dessa mordiska sekterister. Det måste finnas åsiktsströmningar som vänder sig emot hatet, hoten och våldet.

fredag 6 maj 2011

Thomas Bernhard har anlänt.

Kunde en bok vara mer välkommen? Idag kom Thomas Bernhards Heldenplatz med posten - när den utkommer i bokhandeln vet jag inte, men den verkar tillgänglig direkt från förlaget nu.

Pjäsen har fått fina vitsord från överheten. Så sa t.ex. Kurt Waldheim att han anser "den här pjäsen vara en grov förolämpning mot det österrikiska folket" och Jörg Haider ropade entydigt: "Ut med skurken!".

Heldenplatz beställdes av Burgtheater för 50-årsminnet av Anschluss. Reaktionerna har bevarat den för eftervärlden och det ska bli en glädje att läsa Jan Erik Bornlids svenska översättning. Bokförlaget Tranan står för utgivningen. I vanlig ordning kan du läsa bokomslagets text om du klickar på bilden.

Minnen av mamma.

Ylva Wahlund, född i Malmö den 1 januari 1930. Gifte sig med Gösta Nydahl och blev därmed Ylva Nydahl, den 12 maj 1951. Avled den 2 februari 1994.

För sexton år sedan tog vi farväl av mamma, på Lunds lasarett, medan snön föll utanför fönstret. Henns mångåriga lidande var över. Sjuk sedan många år, först i anorexi och sedan också i alzheimers, tillbringade hon mycket av sin tid på olika sjukhus och institutioner. Pappa vårdade henne hemma i Höör, senare bara i perioder, då hon var inlagd på Orup vid Ringsjön. Hennes alzheimer accelererade de sista åren ända ner i den bottenlösa minnesförlusten då hon inte visste mycket vad som hände runtom henne. Pappa överlevde henne med många år, först bosatt i Anderslöv och det sista året i Trelleborg. Han avled på Malmö Allmänna Sjukhus den 12 juni 2008, i en ålder av 82 år.

När mamma dog var min reaktion närmast lättnad. Hennes lidande var äntligen över. Hon hade mentalt försvunnit långt dessförinnan. Mitt sista verkliga möte med henne ägde rum minst ett år tidigare, då pappa körde henne i rullstol från färdtjänstbilen in till mig. Då satt hon med vid bordet och fick hjälp att äta sin favoritkaka till kaffet. Mitt i glömskans dimma kom hon ibland in i samtalet, med en kommentar lika dräpande som då hon varit frisk. Vi pratade bland annat om pappas senaste resa, som han tvingats avbryta för att snabbt resa hem till mamma, som då brutit benet och lagts in akut för operation. Hon skrattade åt berättelsen. Senare talade jag en gång med henne i telefon, men det var inget samtal i vanlig bemärkelse. Sista dygnet sjönk hon ner i koma och vi satt växelvis hos henne på rummet i Lund.

Begravningen var en vacker akt i Höör, bland annat därför att min dotter Catarina spelade tvärflöjt för sin farmor.

Sedan åkte vi hem och mamma var för alltid borta. Nu, de senaste åren, har jag saknat henne, och framför allt saknat möjligheten att försöka förstå varför hennes liv blev som det blev. Från att ha varit en aktiv kvinna med fyra barn, periodvis yrkesarbetande vid en mindre plastindustri, och periodvis som dagbarnvårdare, sjönk hon ner i självsvältens elände. Hon hade varit på ett bibelläger i Svenska Missionsförbundet. När hon åkte dit var hon en frodig, nästan lite mullig, och vacker kvinna. Vid hemkomsten förvandlades hon till en inåtvänd och grubblande människa som läste sin bibel. Så småningom försvann också detta och apatin grep henne.

torsdag 5 maj 2011

En dag om året – Stig Dagermanpriset 2011

Pressmeddelandet om årets Stig Dagermanpris kom nu ikväll. Jag klipper några av de viktigaste avsnitten:

Judit Benedek/SOS-Romer – ett projekt om attitydförändring. Priset delas ut lördagen den 4 juni i Stora Hallen, Laxön, Älvkarleby

Prismotivering:

I Stig Dagermans drama “Ingen går fri”, återfinns denna replikväxling mellan studenten Bengt och hans fästmö Berit: “Bengt: Vet du vad bedra är? Berit: Ljuga för nån som inte tror man kan det.“

Dagerman skrev pjäsen 1947, två år efter atombomskrevaderna i Hiroshima och Nagasaki. Sedan dess bär vi alla insikten att vår gemensamma framtid kan utplånas av krafter som har skapats av människor. Pjäsen skildrar fegheten, skräcken och vanmakten som föds ur maktspelet i en familjekrets, men den speglar också följderna av en verklighetsflykt som kan exploateras politiskt.

Medlemsländerna i den europeiska unionen har alla anspråket att vara demokratier.

Men i Ungern, det land som för närvarande bär ordföranderollen i det europeiska Ministerrådet, tvingas kvinnor och barn att fly från sina hem sedan uniformerade högerextremister tågat genom romska bostadsområden. Det rasistiska partiet Jobbik fick 17 procent av rösterna i parlamentsvalet 2010. I EU ställs nu krav på gränskontroller mellan medlemsländerna som kommer att drabba även romer. Sverige, som har givit sin romska befolkning tydligare rättigheter än många andra EU-länder, har valt att ligga lågt på den europeiska nivån.

Romer känner det politiska bedrägeriets innebörd genom sin historia. Årets Stig Dagermanpris går till ett initiativ som har valt att konstnärligt och socialt konfrontera den medvetna flykten från politiskt ansvar inför den mest skyddslösa gruppen i dagens Europa: barn med romskt ursprung.
Priset tilldelas ett projekt som är förankrat både i Sverige och i Ungern: SOS-Romer, genom dess initiativtagare Judit Benedek.

*

Stig Dagermanpriset - En dag om året delas ut till den, de eller den organisation som i Stig Dagermans anda verkar för att värna om det fria ordets betydelse och tillgänglighet.

Priset delas ut i början av juni vid en prisceremoni på Laxön i Älvkarleby, några stenkast från Stig Dagermans barndomshem på Norrgärdet.

Prissumman är på 50 000 kronor och En dag om året är ett arrangemang av Stig Dagermansällskapet och Älvkarleby kommun med stöd från Gävletidningarna Arbetarbladet och Gefle Dagblad. Svenska Rushdie-kommittén var med som arrangör 1996-98.

Tidigare pristagare har bland andra varit John Hron 1996, Yasar Kemal 1997, Gitta Sereny 2002, Elfriede Jelinek 2004, Göran Palm 2005, Sigrid Kahle 2006, Jean-Marie Gustave Le Clézio 2008 och Eduardo Galeano 2010.

Prisjuryn: Arne Ruth, ordförande, Maria-Pia Boëthius , Hilda Hellwig, René Dagerman, Kerstin Jacobsson, Jan Bendrik, Therese Eriksson och Bengt Söderhäll.

Fler texter här i bloggen om romerna och nationalismen finns här, här, här här , här och här.

Tre albanska poeter.

3 Albanska poeter/ 3 Poetë Shqiptarë. Ismail Kadare/ Frederik Reshpja/ Ali Podrimja. I svensk översättning av Shqiptar Oseku (Tidskriften Drita, med stöd av ABF för Sydvästra Skåne, Trelleborg 2011).

Det finns en entusiast vid namn Shefki Oseku i Trelleborg som skänker oss översättningar av samtida albansk poesi. Den nya antologin presenterar fylliga urval från en av den albanska litteraturens mest kända gestalter, nämligen Ismail Kadare från Gjirokastër i södra Albanien.

De två andra är Frederik Reshpja som levde i den nordalbanska staden Skhodër och Ali Podrimja från Kosova.

Själv hade jag inte hört talas om eller läst Frederik Reshpja. Hans förnamn förbryllade mig, men efter att ha konsulterat Sveriges enda albanolog, Ullmar Qvick, vet jag nu att det inte alls är ett ovanligt förnamn i det framför allt katolska Skhodër (staden som under diktaturen hyste världens enda ateist-museum). Reshpja levde åren 1940-2006 och han blev utsatt för mycket hårt förtryck under Hoxha-diktaturen. Han skrev poesi för både barn och vuxna.

Sedan säkerhetstjänsten Sigurimi slagit sina klor i honom fick han sitta sjutton år i fängelse. Svårt medtagen och psykiskt sjuk släpptes han till ett liv i rännstenen. Han vägrade tro på uppgifterna att regimen fallit. Han levde de sista åren av sitt liv som hemlös, och hans sista diktsamling, utgiven i Tirana 2004 hette symptomatiskt Vetmi (Ensamhet). Trots sin sociala isolering hålls han för att vara en centralgestalt i den albanska poesin.

Ismail Kadare är rikt representerad på svenska som romanförfattare. Hans dikter har tidigare förekommit i antologier, men här ges han stort utrymme. Kadare hade en särställning under diktaturen, och myten säger att det berodde på att diktatorn själv tyckte om honom. Vissa av hans böcker nådde inte till tryckeriet, men i stort var han en av den albanska prosans viktigaste representanter under diktaturen. Han lever sedan länge i Paris men gör täta återbesök i födelselandet. Kadare föddes 1936 i samma stad som Enver Hoxha, nämligen Gjirokastër.

Ali Podrimja, antologins tredje diktare, kommer från den före detta jugoslaviska provinsen Kosova. Han föddes 1942 och skrev redan vid 18 års ålder dikten Kosova, som blev ett slags frihetssång för unga människor i provinsen. Han har skrivit en gripande diktsvit om sin sons kamp mot och död i cancer, och i denna bok finns den med. Samtliga dikter i boken trycks både på albanska och svenska.

onsdag 4 maj 2011

Duras och drickandet.

Marguerite Duras visste vad hon talade om när ämnet var alkohol. I Vardagens ting (Interculture, översättning av Katarina Frostenson) samtalar hon sig fram till en text, tillsammans med Jérôme Beaujour.

“Jag har levt ensam med alkoholen hela somrar” inleder hon det avsnittet med. Och berättar att alkoholen “får ensamheten att ljuda och till slut gör den så att man föredrar den framför allt annat.” Hon drack så mycket att hon runt 51 års ålder fick skrumplever. Så levde hon vit i tio år. För att kunna sluta röka var hon tvingad att gå tillbaka till alkoholen. “Så fort jag började dricka blev jag alkoholist. Jag drack omedelbart som en alkoholist. Jag gick om alla andra. Jag började dricka på kvällen, sedan drack jag mitt på dagen, sedan på morgonen, och sedan började jag dricka på natten. En gång per natt och sedan varannan timma.”

Hon berättar varför hon aldrig provat på andra droger (bortsett från Aspirin) och menar att alkoholmissbrukaren, också “rännstensalkisen“, är intellektuella människor. “Alkoholen får en att tala” säger hon. “Det är andligheten driven till logikens vanvett, det är förnuftet drivet till vansinnets gräns som försöker förstå meningen med detta samhälle, meningen med detta Orättvisans Rike - och som alltid slutar med samma förtvivlan. Ett fyllo kan vara vulgärt, men är sällan oanständigt.”

Men det är ingen tröst hon finner i alkoholen. Däremot menar hon att alkoholen “har uppfunnits för att uthärda universums tomhet”.

Alkoholens frestelse är det farligaste som finns för en alkoholist. Redan bilden av en flaska vin kan återuppväcka drickandet. Duras säger att hon börjar en ny drickande period av ett enda glas vin. Och hon vet vilken drivkraften är: “Dö på något sätt, varje dag…”

Jiri Grusa: Maktens härlighet

Jiri Grusa: Maktens härlighet (1974-1975, spridd i 19 exemplar i Tjeckoslovakien under diktaturen, Coeckelberghs förlag 1979 i översättning av Karin Mossdal).

Prag 1968. Ett lika självklart begrepp som ”studentrevolten 1968” – oavsett om man menar Paris eller Stockholm. Begreppet ”Prag 1968” står för något mer genomgripande. I Tjeckoslovaken utvecklades under 1960-talet en ny rörelse inom det kommunistiska systemet, som fick det märkliga namnet ”socialism med mänskligt ansikte”. Om man nu menade att socialismen var det system som bäst gagnade människan borde orden ”med mänskligt ansikte” närmast ha betraktats som ett understatement. Men så förhöll det sig inte.

Socialismen hade blivit synonym med ett centraliserat system av angiveri, ekonomisk och social stagnation, tortyr, deportationer och total brist på tanke- och yttrandefrihet. I Tjeckoslovakien ville man ändra på det utan att kommunistpartiet skulle förlora sitt maktmonopol. Men självhärskarna i Moskva kände sig hotade. En social frigörelse i ett av de länder som ingick i ”östblocket” skulle kanske leda till en dominoeffekt i resten av imperiet. Den 21 augusti 1968 rullade sovjetiska och östeuropeiska tanks in på Prags gator. Trots folkligt motstånd ockuperades hela landet och försattes i total apati. Men under ytan hände det saker. Så småningom trädde Charta 77 fram på arenan och därmed hade oppositionen presenterat sig. Vaclav Havel blev internationellt känd för sitt fredliga men omutliga motstånd. I chartans kölvatten kom en mängd litteratur ut underjordiskt. Mängder av stora författare publicerade sig i maskinskrivna manus som nådde omvärlden, översattes och utgavs, i såväl USA och Canada som i Europa.

Jiri Grusa var en av dessa författare. Född 1938, aktiv som prosaist, essäist, lyriker och översättare med filosofiska studier bakom sig blev han 1972 en av många förbjudna. Hans roman Mimner betraktades som pornografi och han ställdes vid skranket för den. Det ledde till yrkesförbud. Han blev en av Charta 77:s undertecknare och 1980, då han reste till USA, fråntogs han möjligheten att återvända hem. Efter sammetsrevolutionen har han tjänat sitt land bland annat som ambassadör och som utbildningsminister.

Maktens härlighet är en alldeles underbar bok om Kepka, mannen som inte förtiger något men som i individualistisk anda kommer på kant med tidsandan, politiken och omständigheterna. Den självbiografiska förankringen är uppenbar i skildringen av en man som formas av tyskarnas ockupation under åren 1939-1945 och av den kommunistiska statskuppen 1949.

Maktens härlighet har avsnitt som sätter ljuset på ett av den totalitära statens perversa drag: blankett- och stämpelraseriet. I sann rasbiologisk anda sysslar man i denna värld med ”sädesdeklarationer”, d.v.s. blanketter som kartlägger och identifierar ett genetiskt arv. Sädens ursprung skulle redovisas! Hade man kanske med en jude att göra? Den nya världens religion – socialismen som statskonst och moralkod – tillät minsann inga ”sionistiska” eller andra infiltrationer som kunde gagna andra än partiet. Så stod det i sädesdeklarationen:

”Jag försäkrar på heder och samvete att jag är/inte är bärare av judiskt eller annat anlag, vilket jag bevisar a/ genom mina detaljuppgifter, se sid. 2 i denna deklaration, b/ genom min personliga åsikt, se bilaga. Efter det kom spalter för ”insådd”, ”koppling”, ”djupgång”, ”förgrening”. Släktlinjerna skulle blottläggas.

Ska man skratta åt detta? Jag vet inte. Jag medger att jag har svårt att låta bli. Samtidigt fastnar skrattet i halsen. Grusas fiktion ligger nära verklighetens praktik. Så här såg den ”socialistiska”, statliga antisemitismen ut. Judehatet som samhälleligt kitt.

Inte tusan kunde man tillåta sådana böcker. Men när tanksen kom rullande över gränsen hälsades de välkomna av centralkommittén, de lokala partikommittéerna och varje trogen partimedlem. Det som stod i sädesdeklarationen tycktes inte ha spelat någon roll. Socialismen var säkrad. Förtrycket kunde fortgå tills vidare.

tisdag 3 maj 2011

Christa Wolf: Vad blir kvar? (1990, Norstedts förlag 1991, översättning av Margaretha Holmqvist)

Christa Wolf, man måste få ställa frågan så här lång tid efteråt: Vad blir kvar? I din lilla roman finns det en sak jag undrar över: varför är texten dubbeldaterad (juni-juli 1979 och november 1989)? Är det verkligen så att du skrev texten redan 1979 och dolde den i mer än tio år? Du säger att det inte var dags att tala fritt, att du saknade språket? Av all litteratur jag läst från Sovjetunionens underkuvade länder är det en sak jag lärt mig: det var inte en fråga om tidpunkt eller fria ord, det var en fråga om huruvida man skulle tjäna och leva gott.

Christa Wolf hade rykte om sig att vara Partiets kvinna. Hon sades tjäna och leva gott. Var det så. I romanen ger hon en helt annan bild. Hon är övervakad. Säkerhetstjänsten Stasi har koll på varje steg hon tar. Utanför hennes hem parkerar bilar med två män i. Deras ögon ser allt. Hennes hem är också rent fysiskt, in över trösklarna övervakat.

"Idag, det visste jag, vore det ännu för tidigt. Men skulle jag veta när det är så dags? Skulle jag någonsin finna mitt språk?" frågar hon på första sidan. Jag har en stark känsla av att tiden rusade ifrån henne. Det blev aldrig dags. I DDR kunde/vågade/förmådde/orkade hon inte tala. Hennes fria språk fanns inte. Det är med all säkerhet en efterkonstruktion. Skulle jag klandra henne för det? Absolut inte. Rakt tvärtom.

Men hon bar på en uppenbar rädsla för det fria språket. "Eftersom det var så banalt: Oron. Sömnlösheten. Viktförlusten. Tabletterna. Drömmarna." Banaliteten bestod kanske i att det var så många som fruktade det fria språket, som led av samma saker som hon. "Det skulle väl gå att skildra, men vad skulle det tjäna till?"

Ja, Christa Wolf, det finns anledning att fråga: Vad blir kvar? Om det återstår en enda liten gnutta kunskap räcker det. Om DDR ger oss en insikt i det totalitära tänkandet är jag nöjd. Jag inbillar mig att Wolf menar just det.

*

I september utkommer Christa Wolfs Änglarnas stad (Stadt der Engel oder The Overcoat of Mr. Freud) i översättning av Aimée Delblanc på Norstedts förlag. Det finns alltså skäl att återkomma i ämnet.

Patti Smith får årets Polarpris.

Eftersom Patti Smith får årets Polarpris tillsammans med Kronos-kvartetten repriserar jag här min recension av hennes självbiografiska bok. Hade det funnits möjlighet hade jag skrivit en rejäl text om årets val, eftersom båda pristagarna befinner sig på en nivå man bara kan bejaka. Inte minst Kronoskvartetten vore värda en egen text. Och formuleringarna i motiveringen att tilldela Patti Smith priset är så pubertala och fåniga att också de hade förtjänat en egen kritisk text. Men som sagt, jag nöjer mig med nedanstående idag.

*

Det är få förunnat att vara poeter/textförfattare/musiker och samtidigt träda fram som mogna prosaister. Men Patti Smith visar sig nu vara en berättare av rang. Hennes prosa är amerikansk i bästa mening, och gång på gång under läsningen stiger tidigare berättare fram i minnet. Att kritiker jämför Just Kids (Brombergs förlag, översättning av Ulla Danielsson) med Bob Dylans självbiografiska Chronicles är varken märkligt eller anmärkningsvärt. Jämförelsen är relevant i flera avseenden, inte minst förbindelsen med poesin och sångtexten, där Bob Dylan länge har framstått som sin generations främste.

I Just Kids ser vi en ur den urbana rockkulturen stigen prosaist av samma lödighet som den berättare vi möter i Chronicles. På vilket sätt är denna prosa amerikansk? Prosan är här både exakt, kärv och poetisk, målande. Patti Smith finner ett slags balans i den prosa som både kan berätta och i en kort fras slå fast någonting. Ibland blir hon så träffsäker att man bär med sig ett sådant prosafragment efter läsningen: "Vi hade vårt arbete och vi hade varandra", "Far läste Platon för oss. Mor gjorde köttbullssmörgåsar", "'Patti, ingen ser världen så som vi ser den' sa han till mig" (om Robert Mapplethorps sätt att förhålla sig). Det kan vara sådana små minnesbilder eller repliker. Minnena blir litteratur, de blir berättelsen om en kvinnas väg.

Vad är det då Patti Smith berättar om? Hon söker sig först tillbaka till barndomen. Den unga flickans ovilja att vara just flicka. Hennes känsla av att stå bredvid och betrakta sin omgivning, sin familj. Där tycker jag mig känna igen de flesta konstnärsbiografier: den känslan tycks vara ett slags förutsättning för det som ska växa fram av konst, litteratur, musik. Att tänka annorlunda, att ifrågasätta det som ter sig självklart, att med skeptisk blick betrakta redan barndomen. Skepticism, tvivel och misstro som grund för en konstnärspersonlighet. Patti Smith var utan tvekan en sådan ung kvinna.

Ändå är det först med hennes flykt till New York i tjugoårsåldern som berättelsen formas som en medveten självbiografi. Här brinner texten av angelägenhet och av minnen så starka och påtagliga att hon nästan tar på dem. De får doft och smak, de får röst och ansikte. Människorna vi möter i det långa kapitlet från Chelsea Hotel är alla pusselbitar för Patti Smiths egen identitet som sakta formas i ett växelspel med livskamraten Robert Mapplethorp, skildrad med så stark sympati att alla hans tillkortakommanden kan tvinga fram tårar av blod. Denne fotograf, nu nästan en ikon, som lever i förnedring och som horar för att han och Patti ska få pengar till hyra och mat. Bilden av honom är lika tragisk som den är kärleksfull.

Boken är indelad i avsnitten Måndagsbarn, Just Kids, Hotel Chelsea, Skilda vägar tillsammans och Hålla Gud i handen. De är självständiga berättelser som kronologiskt hakar i varandra. Redan inledningsvis i Måndagsbarn ger hon oss en förståelse för att hon ser mötet med Mapplethorp som ödesbestämt, de föddes båda på måndagar och sedan tvinnades deras livsvägar samman till en enda. Patti saknar honom som partner, men de lever tillsammans i ett slags icke-sexuell kärlek. Boken slutar efter förlusten av Robert, som dör i aids. Att han kommit att prägla Patti Smiths hela liv framgår klart, även om hon också visar att hon förmår ett helt annat, i ett äktenskap och som mor till två barn.

Hennes memoar är en sorge- och kärlekssång för Robert, men också en av de vackraste New Yorkskildringar jag läst, där hela 1970-talets musikaliskt och konstnärligt revolterande krets finns med, passerar revy eller ses i ögonvrån i någon trappa eller i något rum på Chelsea Hotel. Det som Leonard Cohen sjöng så vackert om (i ett minne av Janis Joplin) blir här en utförligare berättelse om det alldeles vardagliga och ändå så märkvärdigt unika livet där.

När jag läser Just Kids önskar jag att den svenska litteraturen befriats från alla sina stereotypa skrivskoleprojekt. Det finns ju samtida litteratur som verkligen griper en därför att den skrivits mot bakgrund av ett levt liv, en bakgrund av erfarenhet, slit, tårar, förluster, kärlek och insikter. Patti Smiths bok är en sådan. Den får mycket att framstå som oväsentligt och när man läser den kan man bara känna tacksamhet. Att förlaget dessutom har den goda smaken att bifoga en cd-skiva med boken gör det bara ännu bättre, trots att jag aldrig själv läser till musik så vet jag att stunderna för Patti Smiths sånger också kommer.

Porträttbilden tagen av Ulla Montan för omslagsfliken. Övriga bilder ur boken.