torsdag 5 maj 2011

Tre albanska poeter.

3 Albanska poeter/ 3 Poetë Shqiptarë. Ismail Kadare/ Frederik Reshpja/ Ali Podrimja. I svensk översättning av Shqiptar Oseku (Tidskriften Drita, med stöd av ABF för Sydvästra Skåne, Trelleborg 2011).

Det finns en entusiast vid namn Shefki Oseku i Trelleborg som skänker oss översättningar av samtida albansk poesi. Den nya antologin presenterar fylliga urval från en av den albanska litteraturens mest kända gestalter, nämligen Ismail Kadare från Gjirokastër i södra Albanien.

De två andra är Frederik Reshpja som levde i den nordalbanska staden Skhodër och Ali Podrimja från Kosova.

Själv hade jag inte hört talas om eller läst Frederik Reshpja. Hans förnamn förbryllade mig, men efter att ha konsulterat Sveriges enda albanolog, Ullmar Qvick, vet jag nu att det inte alls är ett ovanligt förnamn i det framför allt katolska Skhodër (staden som under diktaturen hyste världens enda ateist-museum). Reshpja levde åren 1940-2006 och han blev utsatt för mycket hårt förtryck under Hoxha-diktaturen. Han skrev poesi för både barn och vuxna.

Sedan säkerhetstjänsten Sigurimi slagit sina klor i honom fick han sitta sjutton år i fängelse. Svårt medtagen och psykiskt sjuk släpptes han till ett liv i rännstenen. Han vägrade tro på uppgifterna att regimen fallit. Han levde de sista åren av sitt liv som hemlös, och hans sista diktsamling, utgiven i Tirana 2004 hette symptomatiskt Vetmi (Ensamhet). Trots sin sociala isolering hålls han för att vara en centralgestalt i den albanska poesin.

Ismail Kadare är rikt representerad på svenska som romanförfattare. Hans dikter har tidigare förekommit i antologier, men här ges han stort utrymme. Kadare hade en särställning under diktaturen, och myten säger att det berodde på att diktatorn själv tyckte om honom. Vissa av hans böcker nådde inte till tryckeriet, men i stort var han en av den albanska prosans viktigaste representanter under diktaturen. Han lever sedan länge i Paris men gör täta återbesök i födelselandet. Kadare föddes 1936 i samma stad som Enver Hoxha, nämligen Gjirokastër.

Ali Podrimja, antologins tredje diktare, kommer från den före detta jugoslaviska provinsen Kosova. Han föddes 1942 och skrev redan vid 18 års ålder dikten Kosova, som blev ett slags frihetssång för unga människor i provinsen. Han har skrivit en gripande diktsvit om sin sons kamp mot och död i cancer, och i denna bok finns den med. Samtliga dikter i boken trycks både på albanska och svenska.

onsdag 4 maj 2011

Duras och drickandet.

Marguerite Duras visste vad hon talade om när ämnet var alkohol. I Vardagens ting (Interculture, översättning av Katarina Frostenson) samtalar hon sig fram till en text, tillsammans med Jérôme Beaujour.

“Jag har levt ensam med alkoholen hela somrar” inleder hon det avsnittet med. Och berättar att alkoholen “får ensamheten att ljuda och till slut gör den så att man föredrar den framför allt annat.” Hon drack så mycket att hon runt 51 års ålder fick skrumplever. Så levde hon vit i tio år. För att kunna sluta röka var hon tvingad att gå tillbaka till alkoholen. “Så fort jag började dricka blev jag alkoholist. Jag drack omedelbart som en alkoholist. Jag gick om alla andra. Jag började dricka på kvällen, sedan drack jag mitt på dagen, sedan på morgonen, och sedan började jag dricka på natten. En gång per natt och sedan varannan timma.”

Hon berättar varför hon aldrig provat på andra droger (bortsett från Aspirin) och menar att alkoholmissbrukaren, också “rännstensalkisen“, är intellektuella människor. “Alkoholen får en att tala” säger hon. “Det är andligheten driven till logikens vanvett, det är förnuftet drivet till vansinnets gräns som försöker förstå meningen med detta samhälle, meningen med detta Orättvisans Rike - och som alltid slutar med samma förtvivlan. Ett fyllo kan vara vulgärt, men är sällan oanständigt.”

Men det är ingen tröst hon finner i alkoholen. Däremot menar hon att alkoholen “har uppfunnits för att uthärda universums tomhet”.

Alkoholens frestelse är det farligaste som finns för en alkoholist. Redan bilden av en flaska vin kan återuppväcka drickandet. Duras säger att hon börjar en ny drickande period av ett enda glas vin. Och hon vet vilken drivkraften är: “Dö på något sätt, varje dag…”

Jiri Grusa: Maktens härlighet

Jiri Grusa: Maktens härlighet (1974-1975, spridd i 19 exemplar i Tjeckoslovakien under diktaturen, Coeckelberghs förlag 1979 i översättning av Karin Mossdal).

Prag 1968. Ett lika självklart begrepp som ”studentrevolten 1968” – oavsett om man menar Paris eller Stockholm. Begreppet ”Prag 1968” står för något mer genomgripande. I Tjeckoslovaken utvecklades under 1960-talet en ny rörelse inom det kommunistiska systemet, som fick det märkliga namnet ”socialism med mänskligt ansikte”. Om man nu menade att socialismen var det system som bäst gagnade människan borde orden ”med mänskligt ansikte” närmast ha betraktats som ett understatement. Men så förhöll det sig inte.

Socialismen hade blivit synonym med ett centraliserat system av angiveri, ekonomisk och social stagnation, tortyr, deportationer och total brist på tanke- och yttrandefrihet. I Tjeckoslovakien ville man ändra på det utan att kommunistpartiet skulle förlora sitt maktmonopol. Men självhärskarna i Moskva kände sig hotade. En social frigörelse i ett av de länder som ingick i ”östblocket” skulle kanske leda till en dominoeffekt i resten av imperiet. Den 21 augusti 1968 rullade sovjetiska och östeuropeiska tanks in på Prags gator. Trots folkligt motstånd ockuperades hela landet och försattes i total apati. Men under ytan hände det saker. Så småningom trädde Charta 77 fram på arenan och därmed hade oppositionen presenterat sig. Vaclav Havel blev internationellt känd för sitt fredliga men omutliga motstånd. I chartans kölvatten kom en mängd litteratur ut underjordiskt. Mängder av stora författare publicerade sig i maskinskrivna manus som nådde omvärlden, översattes och utgavs, i såväl USA och Canada som i Europa.

Jiri Grusa var en av dessa författare. Född 1938, aktiv som prosaist, essäist, lyriker och översättare med filosofiska studier bakom sig blev han 1972 en av många förbjudna. Hans roman Mimner betraktades som pornografi och han ställdes vid skranket för den. Det ledde till yrkesförbud. Han blev en av Charta 77:s undertecknare och 1980, då han reste till USA, fråntogs han möjligheten att återvända hem. Efter sammetsrevolutionen har han tjänat sitt land bland annat som ambassadör och som utbildningsminister.

Maktens härlighet är en alldeles underbar bok om Kepka, mannen som inte förtiger något men som i individualistisk anda kommer på kant med tidsandan, politiken och omständigheterna. Den självbiografiska förankringen är uppenbar i skildringen av en man som formas av tyskarnas ockupation under åren 1939-1945 och av den kommunistiska statskuppen 1949.

Maktens härlighet har avsnitt som sätter ljuset på ett av den totalitära statens perversa drag: blankett- och stämpelraseriet. I sann rasbiologisk anda sysslar man i denna värld med ”sädesdeklarationer”, d.v.s. blanketter som kartlägger och identifierar ett genetiskt arv. Sädens ursprung skulle redovisas! Hade man kanske med en jude att göra? Den nya världens religion – socialismen som statskonst och moralkod – tillät minsann inga ”sionistiska” eller andra infiltrationer som kunde gagna andra än partiet. Så stod det i sädesdeklarationen:

”Jag försäkrar på heder och samvete att jag är/inte är bärare av judiskt eller annat anlag, vilket jag bevisar a/ genom mina detaljuppgifter, se sid. 2 i denna deklaration, b/ genom min personliga åsikt, se bilaga. Efter det kom spalter för ”insådd”, ”koppling”, ”djupgång”, ”förgrening”. Släktlinjerna skulle blottläggas.

Ska man skratta åt detta? Jag vet inte. Jag medger att jag har svårt att låta bli. Samtidigt fastnar skrattet i halsen. Grusas fiktion ligger nära verklighetens praktik. Så här såg den ”socialistiska”, statliga antisemitismen ut. Judehatet som samhälleligt kitt.

Inte tusan kunde man tillåta sådana böcker. Men när tanksen kom rullande över gränsen hälsades de välkomna av centralkommittén, de lokala partikommittéerna och varje trogen partimedlem. Det som stod i sädesdeklarationen tycktes inte ha spelat någon roll. Socialismen var säkrad. Förtrycket kunde fortgå tills vidare.

tisdag 3 maj 2011

Christa Wolf: Vad blir kvar? (1990, Norstedts förlag 1991, översättning av Margaretha Holmqvist)

Christa Wolf, man måste få ställa frågan så här lång tid efteråt: Vad blir kvar? I din lilla roman finns det en sak jag undrar över: varför är texten dubbeldaterad (juni-juli 1979 och november 1989)? Är det verkligen så att du skrev texten redan 1979 och dolde den i mer än tio år? Du säger att det inte var dags att tala fritt, att du saknade språket? Av all litteratur jag läst från Sovjetunionens underkuvade länder är det en sak jag lärt mig: det var inte en fråga om tidpunkt eller fria ord, det var en fråga om huruvida man skulle tjäna och leva gott.

Christa Wolf hade rykte om sig att vara Partiets kvinna. Hon sades tjäna och leva gott. Var det så. I romanen ger hon en helt annan bild. Hon är övervakad. Säkerhetstjänsten Stasi har koll på varje steg hon tar. Utanför hennes hem parkerar bilar med två män i. Deras ögon ser allt. Hennes hem är också rent fysiskt, in över trösklarna övervakat.

"Idag, det visste jag, vore det ännu för tidigt. Men skulle jag veta när det är så dags? Skulle jag någonsin finna mitt språk?" frågar hon på första sidan. Jag har en stark känsla av att tiden rusade ifrån henne. Det blev aldrig dags. I DDR kunde/vågade/förmådde/orkade hon inte tala. Hennes fria språk fanns inte. Det är med all säkerhet en efterkonstruktion. Skulle jag klandra henne för det? Absolut inte. Rakt tvärtom.

Men hon bar på en uppenbar rädsla för det fria språket. "Eftersom det var så banalt: Oron. Sömnlösheten. Viktförlusten. Tabletterna. Drömmarna." Banaliteten bestod kanske i att det var så många som fruktade det fria språket, som led av samma saker som hon. "Det skulle väl gå att skildra, men vad skulle det tjäna till?"

Ja, Christa Wolf, det finns anledning att fråga: Vad blir kvar? Om det återstår en enda liten gnutta kunskap räcker det. Om DDR ger oss en insikt i det totalitära tänkandet är jag nöjd. Jag inbillar mig att Wolf menar just det.

*

I september utkommer Christa Wolfs Änglarnas stad (Stadt der Engel oder The Overcoat of Mr. Freud) i översättning av Aimée Delblanc på Norstedts förlag. Det finns alltså skäl att återkomma i ämnet.

Patti Smith får årets Polarpris.

Eftersom Patti Smith får årets Polarpris tillsammans med Kronos-kvartetten repriserar jag här min recension av hennes självbiografiska bok. Hade det funnits möjlighet hade jag skrivit en rejäl text om årets val, eftersom båda pristagarna befinner sig på en nivå man bara kan bejaka. Inte minst Kronoskvartetten vore värda en egen text. Och formuleringarna i motiveringen att tilldela Patti Smith priset är så pubertala och fåniga att också de hade förtjänat en egen kritisk text. Men som sagt, jag nöjer mig med nedanstående idag.

*

Det är få förunnat att vara poeter/textförfattare/musiker och samtidigt träda fram som mogna prosaister. Men Patti Smith visar sig nu vara en berättare av rang. Hennes prosa är amerikansk i bästa mening, och gång på gång under läsningen stiger tidigare berättare fram i minnet. Att kritiker jämför Just Kids (Brombergs förlag, översättning av Ulla Danielsson) med Bob Dylans självbiografiska Chronicles är varken märkligt eller anmärkningsvärt. Jämförelsen är relevant i flera avseenden, inte minst förbindelsen med poesin och sångtexten, där Bob Dylan länge har framstått som sin generations främste.

I Just Kids ser vi en ur den urbana rockkulturen stigen prosaist av samma lödighet som den berättare vi möter i Chronicles. På vilket sätt är denna prosa amerikansk? Prosan är här både exakt, kärv och poetisk, målande. Patti Smith finner ett slags balans i den prosa som både kan berätta och i en kort fras slå fast någonting. Ibland blir hon så träffsäker att man bär med sig ett sådant prosafragment efter läsningen: "Vi hade vårt arbete och vi hade varandra", "Far läste Platon för oss. Mor gjorde köttbullssmörgåsar", "'Patti, ingen ser världen så som vi ser den' sa han till mig" (om Robert Mapplethorps sätt att förhålla sig). Det kan vara sådana små minnesbilder eller repliker. Minnena blir litteratur, de blir berättelsen om en kvinnas väg.

Vad är det då Patti Smith berättar om? Hon söker sig först tillbaka till barndomen. Den unga flickans ovilja att vara just flicka. Hennes känsla av att stå bredvid och betrakta sin omgivning, sin familj. Där tycker jag mig känna igen de flesta konstnärsbiografier: den känslan tycks vara ett slags förutsättning för det som ska växa fram av konst, litteratur, musik. Att tänka annorlunda, att ifrågasätta det som ter sig självklart, att med skeptisk blick betrakta redan barndomen. Skepticism, tvivel och misstro som grund för en konstnärspersonlighet. Patti Smith var utan tvekan en sådan ung kvinna.

Ändå är det först med hennes flykt till New York i tjugoårsåldern som berättelsen formas som en medveten självbiografi. Här brinner texten av angelägenhet och av minnen så starka och påtagliga att hon nästan tar på dem. De får doft och smak, de får röst och ansikte. Människorna vi möter i det långa kapitlet från Chelsea Hotel är alla pusselbitar för Patti Smiths egen identitet som sakta formas i ett växelspel med livskamraten Robert Mapplethorp, skildrad med så stark sympati att alla hans tillkortakommanden kan tvinga fram tårar av blod. Denne fotograf, nu nästan en ikon, som lever i förnedring och som horar för att han och Patti ska få pengar till hyra och mat. Bilden av honom är lika tragisk som den är kärleksfull.

Boken är indelad i avsnitten Måndagsbarn, Just Kids, Hotel Chelsea, Skilda vägar tillsammans och Hålla Gud i handen. De är självständiga berättelser som kronologiskt hakar i varandra. Redan inledningsvis i Måndagsbarn ger hon oss en förståelse för att hon ser mötet med Mapplethorp som ödesbestämt, de föddes båda på måndagar och sedan tvinnades deras livsvägar samman till en enda. Patti saknar honom som partner, men de lever tillsammans i ett slags icke-sexuell kärlek. Boken slutar efter förlusten av Robert, som dör i aids. Att han kommit att prägla Patti Smiths hela liv framgår klart, även om hon också visar att hon förmår ett helt annat, i ett äktenskap och som mor till två barn.

Hennes memoar är en sorge- och kärlekssång för Robert, men också en av de vackraste New Yorkskildringar jag läst, där hela 1970-talets musikaliskt och konstnärligt revolterande krets finns med, passerar revy eller ses i ögonvrån i någon trappa eller i något rum på Chelsea Hotel. Det som Leonard Cohen sjöng så vackert om (i ett minne av Janis Joplin) blir här en utförligare berättelse om det alldeles vardagliga och ändå så märkvärdigt unika livet där.

När jag läser Just Kids önskar jag att den svenska litteraturen befriats från alla sina stereotypa skrivskoleprojekt. Det finns ju samtida litteratur som verkligen griper en därför att den skrivits mot bakgrund av ett levt liv, en bakgrund av erfarenhet, slit, tårar, förluster, kärlek och insikter. Patti Smiths bok är en sådan. Den får mycket att framstå som oväsentligt och när man läser den kan man bara känna tacksamhet. Att förlaget dessutom har den goda smaken att bifoga en cd-skiva med boken gör det bara ännu bättre, trots att jag aldrig själv läser till musik så vet jag att stunderna för Patti Smiths sånger också kommer.

Porträttbilden tagen av Ulla Montan för omslagsfliken. Övriga bilder ur boken.

Vardag i New York

Det finns ett New York som gör sig påmint samtidigt som Ground Zero blir platsen för triumf och lättnad. Jag fick en inbjudan från konstnären Jacob Collins. Hade man kunnat gå på vatten så... Naturligtvis har jag ingen möjlighet att delta. Men bara det faktum att det kommer en inbjudan gör att ett ljus sipprar in i majdagen. Det var en av Jacob Collins målningar som blev omslag för Alla de andra som också skrev.

måndag 2 maj 2011

Islamismens svenska reaktion.

En svensk islamist reagerar på nyheterna om dödandet av bin Ladin:

"Usama bin Laden har varit död i åratal, men hans spöke, spöket Laden (ej att förväxla med Laban), har fortsatt att hemsöka världens medier. Fram till idag, ty nu meddelar Förenta staternas president, Barack Obama, att hans soldater har skjutit ihjäl spöket. Förhoppningsvis slipper vi nu dessa kusliga meddelanden från ”den andra sidan”.

Mina medbloggare - eller de medbloggare jag haft under rätt lång tid - har tigit idag. Inte ett ord om den amerikanska specialstyrkans insats och dödandet av bin Ladin. Däremot har Mohamed Omar, nu i sin nättidning Fria ordet - som jag gärna hänvisar till eftersom den är det hittills mest professionella inslaget i den svensk-islamiska miljön - sagt rent ut vad många eller några redan tänkt.

Här några ord till:

"Obama framhöll i sitt tal i morse, rätteligen, att islam inte är skyldig till attacken. Är det någon bok man bör läsa för att få en bättre förståelse av samtidens internationella terrorism är det Sions vises protokoll hellre än Koranen, vilket jag påpekade i artikeln Fel bok dummer."

Läs gärna hela inlägget och de mer än huvudlösa kommentarerna. Det som gör det intressant är att Omars argumentation delas av hela den haveri-vänster som tror att al-Qaida inte finns, som tror att attentaten den 11 september i själva verket var Israels och CIA:s verk, och att det mesta vi erfar i våra liv egentligen bara är en fiktion och/eller konspiration.

En av kultur-"vänsterns" verkliga nissar är Sören Sommelius på Helsingborgs dagblad som skriver:

"USA har en lång och ohygglig tradition att mörda obehagliga ledare."

Ovanligt pinsam, korkad kommentar tycker jag, som ändå försökt vänja mig vid sådana dumheter ända sedan Balkankrigen, när det gäller Sommelius, Helsingborgs siste pacifist som skulle visa vit flagg även om han fick personligt väpnat besök från al-Qaida eller en simpel mördare. Var alltså bin-Ladin en "obehaglig ledare"??? Sådana frågor är nästan pinsamma att ställa.

Och så här skriver ett osedvanligt genialt exemplar hämtat ur mänskligheten på Aftonbladets kulturblogg:

"Den "amerikanska familjen" som pappa Obama talade om och till i morse (i ett tal där han tycktes vara ovanligt mycket commander-in-chief - "jag informerades", "jag beslutade", "mitt godkännande") är hög på blodshämndens sötma. Euforisk-patriotiskt urskruvad."

Var segern över Hitler också en "blodshämnd"???? Oavsett det faktum att herr H. tog sitt eget liv så ställdes många av hans närmaste män inför rätta och dömdes till döden. Blodshämnd?

Den svensknationella rörelsen är inte så bra på att uppdatera sina hemsidor, så från det hållet är det tyst. Jag återkommer när de skriver sina Omar-inlägg, på Ture Sventon-vis eller ej.

Gamla och nya nyheter.

"Många av dem som bin Ladin rekryterade visade sig vara lika hängivna muslimer som han själv och tappra krigare." John K. Cooly: Oheliga krig.

Det första som möter mig denna måndag är nyheten att bin Ladin har dödats. Bryr jag mig? Ja, det är klart att jag gör. Men det är naturligtvis så att den extrema islamismen inte är beroende av en enda persons handlingar och planer. Det ekonomiska stödet till nätverket är säkrat och dess verksamhet kommer att fortsätta med samma metoder och samma mål. Islamismen är inte begränsad till en enda person och en enda organisation.

De arabiska upproren visar också att hänvisningarna till Allah - Allahu Akbar - fått sitt totala genomslag. "Friheten" är en abstrakt storhet som saknar betydelse, vilket det libyska kriget illustrerar bara alltför väl. Om det blir Allah eller "friheten" som segrar där och i Syrien lär vi inte få se på länge. Att bin Ladin är död har liten eller ingen betydelse i det sammanhanget. Möjligen kan hans död trigga en och annan anhängare att utlösa sina bombbälten i förtid.

Talibanrörelsen och andra organisationer har livskraft nog att fortsätta sin marsch bakåt mot medeltiden. Många människor kommer att dö i Asien, USA och i Europa. Den senaste självmordsbombaren som talibanerna utrustat blev nyhetsstoff den gångna helgen. Han var tolv år ung.

Nog blir man fundersam när man läser att USA redan gjort sig av med bin Ladins kropp, genom att behandla kroppen "enligt muslimsk sed" och sedan dumpa honom i havet. I havet! Vad är det som måste döljas?

Uppdatering: under eftermiddagen strömmar det in nya uppgifter som måste tas på stort allvar. I en tv-sändning (BBC World) från Washington spekulerades det i att bilder från räden, innefattande bilder på den dödade bin Laden, kommer att publiceras. Låt oss vänta och se vad det materialet visar. Noterar för övrigt också att Hamas-ledningen från Gaza skarpt fördömer mordet. Det är ett uttalande som skänker särskild "glans" åt detta islamismens terrorstyre.

*

Helgen har varit en tid av vila och eftertanke. Havsluft hela tiden. Stillasittande vid ett kallt och blåsigt hål i Blekinge. Dagen är ny men jag känner igen den.

Foto: A Nydahl, de medeltida stenkajerna i Hällevik, Blekinge 1 maj.

söndag 1 maj 2011

Det döende samförståndet.



"Det är frestande att anpassa sig. Samlevnaden är mycket enklare då alla tycks vara överens och den sedvanliga kompromissen tar udden av oliktänkande (...) Men man får betala ett pris för konformism. En sluten krets av åsikter eller idéer, dit missnöje och opposition aldrig släpps in eller endast tillåts inom utstakade och strama gränser, förlorar förmågan att reagera med energi eller fantasi på nya utmaningar."

Tony Judt: Illa far landet (Karneval förlag, översättning av Lars Ohlsson). Bilden tog jag idag i Karlshamn, Blekinge. En "rörelse" som stelnat till en maskerad bestående av reklambyråtillverkade plakat och marschmusik.

Valborg i Viby

Valborgsmässobålet i Viby blev en het och vacker historia igår. Det är en vacker tradition som vi gärna deltar i. Glada barn, varm korv och ännu varmare från elden.

Hos kväkarna i Birmingham.

Det står bänkar där inne i parkmörkret. Själva klimatet äter av dem; den brittiska fukten fräter sönder trä och sten med samma envishet. De där bänkarna sätter vi oss på. A. satt där en hel sommar och läste med tystnaden som enda sällskap. Jag vandrade runt mellan vattendragen och den lilla dammen med änder och svanar.

Visste att Gandhi gått här, liksom vår egen Emilia Fogelklou. När vi kom tillbaka den här sommaren fick vi Gandhis sovrum. Hur hanterar man det? Väl medvetna om att rummet prytts med minnestavlor och kloka ord försökte vi sova som om vi vore hemma. TV-apparaten sattes aldrig på. Surret från sänglamporna var det enda som hördes, och så lätta steg i korridorerna, lätta fram till tio och sedan tystnade också de.

Friends kallar de sig, kväkarna. Vi kom som ödmjuka besökare för tio år sedan och återvände nu, liksom vid ett alldeles kort besök för två år sedan. Inte som främlingar eller nyfikna betraktare utan mer som uppriktigt drivna dit av en kraft vi inte kunde styra. Kanske en längtan? Bestod denna längtan av mer än tystnad och en fridfull gemenskap?

Jag nöjde mig med att det fanns sådana bänkar, lätt förmultnade, försedda med namn och som minnen om det förflutna, samtidigt som handgripliga nyttigheter i nuet. Vi kunde sitta där och höra storstaden och moderniteten brusa förbi på Bristol Road, sitta där och bara vara tysta tillsammans.

lördag 30 april 2011

Joyce Carol Oates: A Widow´s Story. A Memoir (Fourth Estate).

Joyce Carol Oates har nu utgivit sin sorgebok. När hennes man Ray Smith dog 2008 förlorade hon den viktigaste identiteten av alla, den som Joyce Smith. Hon säger att hon inte vet vem Joyce Carol Oates är, att hon är en rent litterärt skapad figur som bara lever i böckerna:

"At the University it is my task to impersonate 'Joyce Carol Oates.' Strictly speaking, I am not impersonating this individual since 'Joyce Carol Oates' doesn't exist, except as an author-identification... This is not a person. This is not a life. A writing life is not a life".

Utan sin manliga halva Smith förlorar hon fotfästet. Varför denna klyvnad? De var gifta i mer än fyrtio år. Ray Smith var tidvis hennes förläggare, tillsammans utgav de också litteraturtidskriften Ontario Review och han var hennes första läsare av alla icke-litterära texter. Hennes romaner och noveller läste han däremot aldrig. De var ett hårt sammanknutet par vars identitet i den meningen befann sig i en annan och vardagligare sfär än den litterära. Hans död är nära att knäcka henne. Hon drar sig undan omvärlden, tidvis befinner hon sig hela dygn i "sitt näste", det vill säga sängen.

För att bäst minnas Ray planterar hon om hans trädgård:

"Anything that requires a minimum of work and is guaranteed to survive".

Jörn Donner: Diktonius. Ett liv. (Alfabeta)

Den första fråga som Jörn Donners biografi över Elmer Diktonius väcker hos mig blir också den fråga som kvarstår när jag läst ut boken. Den är lite lustig, inte minst för att den är så sällsynt. I brist på bättre ord formulerar jag den så här: kan man skriva en biografi utan att en enda gång ramla ner i den akademiska apparatens krav på noter, sidhänvisningar och fikonspråk? Och mitt svar växte fram under läsningen. Man inte bara kan, man kanske borde – oftare och mera medvetet. Ty utan denna säck av viktigheter och akademiska påfågelsfjädrar som börda, blir läsningen både lättare, mera mänsklig och inte minst roande. Det var länge sedan jag läste en biografi över en författare som så till den grad lockade mig till skratt och ett slags insikt i både föremålet för biografin och dess författare. Jörn Donner är ju en frände till Diktonius. Han är en fri ande också i den betydelsen att han vägrar inlemma det tidigare skrivna. Han berättar utifrån sitt eget minne av mannen och utifrån sin läsning av honom. Donner själv säger att han skrivit så, därför att han inte kan skriva på något annat sätt, och för att det gällde att leva med Diktonius, som om han levde. Och om fotnoterna och litteraturförteckningarna säger han avslutningsvis i sin egen bok: ”Sådana böcker får andra skriva.”

Donner skriver annars en klassisk Life and Letters-biografi. Det levda är lika viktigt som det skrivna. Utifrån Diktonius flödande korrespondens hämtar boken också ordagranna citat, ger berättelsen autenticitet. Donner vill, som det så vackert heter, ”motverka en glömska som fäller sin skugga över orden”.

Nå, Diktonius alltså: född 1896 i Helsingfors, död 1961 i Sibbo. Gift två gånger, far till dottern Silja. Tvåspråkig. Skrev huvudsakligen på svenska men i vissa skeden också på finska: ”Jag valde inte svenskan, ty den motsvarade mina naturligaste uttryck, var min egen tunga. Det finska inom mig är en betydande parentes, men riktigt lös och ledig är jag blott på svenskt håll inom mig.” Han var en av den finlandssvenska, modernistiska litteraturens förgrundsgestalter, vid sidan av sådana som Edith Södergran, Hagar Olsson och Gunnar Björling. Hans verkförteckning omfattar dryga tjugotalet böcker, med debuten Min dikt 1921. Bland hans mer kända verk finns den enda romanen Janne Kubik från 1932. Han försökte tidigt i livet sig på en musikkarriär. Kompositionerna väckte aldrig någon entusiasm och han lämnade därför musiken för dikten.

Under Diktonius liv kommer de två stora totalitära systemen kommunism och nationalsocialism att prägla Europa. Som tidig vän med Otto Wille Kuusinen, Finlands kommunistiske publicist, och småningom en femtekolonnare i Stalins tjänst, påverkades han säkert både i riktning mot det socialistiska lägret, men också mot en allmän radikalitet i socialt såväl som kulturellt avseende. Donner understryker att Diktonius dock pendlade mellan olika politiska tendenser men att hans grundläggande kritik av Hitler-Tyskland var tidig och genomtänkt: ”Den svarta mässan kan börja!” skrev han 1933 efter utrensningarna i akademier och konstinstitutioner där man med dragna revolvrar tvingade professorer att lämna sina föreläsningssalar. Hans syn på Sovjetunionen och den kommunistiska diktaturen var, skriver Donner, ”mångtydig”. Diktonius ska ha varit väl medveten om förtrycket, men ändå valt att ha en försonlig inställning och t.o.m. vid ett tillfälle talat om att flytta till Sovjetunionen. Hade han gjort det, hade han förmodligen gått samma öde till mötes som många aningslösa kommunister, både från Sverige och Finland, vilka valde Stalins stabila diktatur framför de bräckliga demokratier de fötts i. Paradiset blev ju, som Donner påpekar, en mardröm. Efter kriget närmade sig Diktonius den politiska vänstern, då en allmän uppgörelse med tyskorienteringen ägde rum. Diktonius närmade sig de femtio och ville firas ”på ett värdigt sätt” trots sjukdomar och elände.

Donner säger att Diktonius var mindre läst än omtalad. Alldeles bortsett från de politiska aspekterna av hans modernism, måste man ställa frågan vilken betydelse han haft för svenskspråkig dikt under denna epok, och på vilket sätt den kan sägas ha påverkat också en senare utveckling. Det är det ena. Det andra är individen Elmer Diktonius, hans liv som diktare, pendeln mellan försöken att vara redig familjefar å ena sidan och fågelfri författare å den andra. Den ekvationen är det få som lyckats lösa. Ivar Lo-Johansson skrev att det enda äktenskap en författare kan tillåta sig är det med skrivandet.

Betydelsen av hans modernistiska poesi är väl föga omtvistad. Men stod den i en klass för sig? Hagar Olssons bedömning av hans debutbok Min dikt kunde ses som ett varmt välkomnande av något som lät annorlunda än Edith Södergran. Den senare hade han sett en gång men sedan aldrig mer, och hennes dikter skänkte honom både tröst och inspiration. Donner påpekar att många kritiker om de första fyra böckerna uttryckte sig hånfullt, de kallades pekoral och sades innehålla ”pornografiska sexualfantasier” I det avseendet kan man kanske stanna till och undra över om det trots allt inte fanns något radikalt annorlunda hos Diktonius, en mentalitet och en ton som kunde anses modern också för en läsvan publik. Kritiken tycks ovillig att följa Diktonius när han bullrar och larmar. Den tycktes, för att tala med Jarl Hemmers ord, hellre se ”manlig ödmjukhet än bärsärkalynne”. Men Eyvind Johnson skrev i Arbetet att vi har att göra med ”ett av de få namn som kommer att leva kvar i svensk lyrik”. Oavsett den samtida diskussionen om författarskapet är det en självklarhet att Diktonius skrivit in sig i litteraturhistorien som en modernistisk pionjär.

”Han ville vara ensam i ett rum när han skrev. Han ville inte höra barnskrik. ”. Många diktare kan säkert känna igen sig i Donners beskrivning. Det är en sak att hylla barnet i en dikt, en helt annan att skriva till dess skrik. Det bränsle han var i stort behov av började tryta. Kretsen var liten, hans rent fysiska försvagning spelade roll och livet i Grankulla präglades av ekonomisk misär. Resandet var över. Bara blicken inåt återstod. Diktonius bränsle fanns inte ens sparad i ladorna. För Donner själv kunde ett samlande av bränsle bestå i ett ”fucking party” tillsammans med Artur Lundkvist i Bangkok, en pornografisk tillställning som enligt uppgift Svenska ambassaden medverkat till att arrangera. Donner samlade bränsle av det han såg och drack. Diktonius blev kvar i Grankulla och sjönk. När hans sista bok Novembervår utkom 1951 skrev Artur Lundkvist att ”man förnimmer människolivets och diktandets tysta tragedi”. 1955 skriver han sina sista brev och hustrun Leena uttrycker en förtvivlan över hans ”trasiga nerver” och förlorade talförmåga.

Ett diktarliv var till ända och Jörn Donner berättar om det på ett både gripande och djupt personligt sätt.