tisdag 3 maj 2011

Vardag i New York

Det finns ett New York som gör sig påmint samtidigt som Ground Zero blir platsen för triumf och lättnad. Jag fick en inbjudan från konstnären Jacob Collins. Hade man kunnat gå på vatten så... Naturligtvis har jag ingen möjlighet att delta. Men bara det faktum att det kommer en inbjudan gör att ett ljus sipprar in i majdagen. Det var en av Jacob Collins målningar som blev omslag för Alla de andra som också skrev.

måndag 2 maj 2011

Islamismens svenska reaktion.

En svensk islamist reagerar på nyheterna om dödandet av bin Ladin:

"Usama bin Laden har varit död i åratal, men hans spöke, spöket Laden (ej att förväxla med Laban), har fortsatt att hemsöka världens medier. Fram till idag, ty nu meddelar Förenta staternas president, Barack Obama, att hans soldater har skjutit ihjäl spöket. Förhoppningsvis slipper vi nu dessa kusliga meddelanden från ”den andra sidan”.

Mina medbloggare - eller de medbloggare jag haft under rätt lång tid - har tigit idag. Inte ett ord om den amerikanska specialstyrkans insats och dödandet av bin Ladin. Däremot har Mohamed Omar, nu i sin nättidning Fria ordet - som jag gärna hänvisar till eftersom den är det hittills mest professionella inslaget i den svensk-islamiska miljön - sagt rent ut vad många eller några redan tänkt.

Här några ord till:

"Obama framhöll i sitt tal i morse, rätteligen, att islam inte är skyldig till attacken. Är det någon bok man bör läsa för att få en bättre förståelse av samtidens internationella terrorism är det Sions vises protokoll hellre än Koranen, vilket jag påpekade i artikeln Fel bok dummer."

Läs gärna hela inlägget och de mer än huvudlösa kommentarerna. Det som gör det intressant är att Omars argumentation delas av hela den haveri-vänster som tror att al-Qaida inte finns, som tror att attentaten den 11 september i själva verket var Israels och CIA:s verk, och att det mesta vi erfar i våra liv egentligen bara är en fiktion och/eller konspiration.

En av kultur-"vänsterns" verkliga nissar är Sören Sommelius på Helsingborgs dagblad som skriver:

"USA har en lång och ohygglig tradition att mörda obehagliga ledare."

Ovanligt pinsam, korkad kommentar tycker jag, som ändå försökt vänja mig vid sådana dumheter ända sedan Balkankrigen, när det gäller Sommelius, Helsingborgs siste pacifist som skulle visa vit flagg även om han fick personligt väpnat besök från al-Qaida eller en simpel mördare. Var alltså bin-Ladin en "obehaglig ledare"??? Sådana frågor är nästan pinsamma att ställa.

Och så här skriver ett osedvanligt genialt exemplar hämtat ur mänskligheten på Aftonbladets kulturblogg:

"Den "amerikanska familjen" som pappa Obama talade om och till i morse (i ett tal där han tycktes vara ovanligt mycket commander-in-chief - "jag informerades", "jag beslutade", "mitt godkännande") är hög på blodshämndens sötma. Euforisk-patriotiskt urskruvad."

Var segern över Hitler också en "blodshämnd"???? Oavsett det faktum att herr H. tog sitt eget liv så ställdes många av hans närmaste män inför rätta och dömdes till döden. Blodshämnd?

Den svensknationella rörelsen är inte så bra på att uppdatera sina hemsidor, så från det hållet är det tyst. Jag återkommer när de skriver sina Omar-inlägg, på Ture Sventon-vis eller ej.

Gamla och nya nyheter.

"Många av dem som bin Ladin rekryterade visade sig vara lika hängivna muslimer som han själv och tappra krigare." John K. Cooly: Oheliga krig.

Det första som möter mig denna måndag är nyheten att bin Ladin har dödats. Bryr jag mig? Ja, det är klart att jag gör. Men det är naturligtvis så att den extrema islamismen inte är beroende av en enda persons handlingar och planer. Det ekonomiska stödet till nätverket är säkrat och dess verksamhet kommer att fortsätta med samma metoder och samma mål. Islamismen är inte begränsad till en enda person och en enda organisation.

De arabiska upproren visar också att hänvisningarna till Allah - Allahu Akbar - fått sitt totala genomslag. "Friheten" är en abstrakt storhet som saknar betydelse, vilket det libyska kriget illustrerar bara alltför väl. Om det blir Allah eller "friheten" som segrar där och i Syrien lär vi inte få se på länge. Att bin Ladin är död har liten eller ingen betydelse i det sammanhanget. Möjligen kan hans död trigga en och annan anhängare att utlösa sina bombbälten i förtid.

Talibanrörelsen och andra organisationer har livskraft nog att fortsätta sin marsch bakåt mot medeltiden. Många människor kommer att dö i Asien, USA och i Europa. Den senaste självmordsbombaren som talibanerna utrustat blev nyhetsstoff den gångna helgen. Han var tolv år ung.

Nog blir man fundersam när man läser att USA redan gjort sig av med bin Ladins kropp, genom att behandla kroppen "enligt muslimsk sed" och sedan dumpa honom i havet. I havet! Vad är det som måste döljas?

Uppdatering: under eftermiddagen strömmar det in nya uppgifter som måste tas på stort allvar. I en tv-sändning (BBC World) från Washington spekulerades det i att bilder från räden, innefattande bilder på den dödade bin Laden, kommer att publiceras. Låt oss vänta och se vad det materialet visar. Noterar för övrigt också att Hamas-ledningen från Gaza skarpt fördömer mordet. Det är ett uttalande som skänker särskild "glans" åt detta islamismens terrorstyre.

*

Helgen har varit en tid av vila och eftertanke. Havsluft hela tiden. Stillasittande vid ett kallt och blåsigt hål i Blekinge. Dagen är ny men jag känner igen den.

Foto: A Nydahl, de medeltida stenkajerna i Hällevik, Blekinge 1 maj.

söndag 1 maj 2011

Det döende samförståndet.



"Det är frestande att anpassa sig. Samlevnaden är mycket enklare då alla tycks vara överens och den sedvanliga kompromissen tar udden av oliktänkande (...) Men man får betala ett pris för konformism. En sluten krets av åsikter eller idéer, dit missnöje och opposition aldrig släpps in eller endast tillåts inom utstakade och strama gränser, förlorar förmågan att reagera med energi eller fantasi på nya utmaningar."

Tony Judt: Illa far landet (Karneval förlag, översättning av Lars Ohlsson). Bilden tog jag idag i Karlshamn, Blekinge. En "rörelse" som stelnat till en maskerad bestående av reklambyråtillverkade plakat och marschmusik.

Valborg i Viby

Valborgsmässobålet i Viby blev en het och vacker historia igår. Det är en vacker tradition som vi gärna deltar i. Glada barn, varm korv och ännu varmare från elden.

Hos kväkarna i Birmingham.

Det står bänkar där inne i parkmörkret. Själva klimatet äter av dem; den brittiska fukten fräter sönder trä och sten med samma envishet. De där bänkarna sätter vi oss på. A. satt där en hel sommar och läste med tystnaden som enda sällskap. Jag vandrade runt mellan vattendragen och den lilla dammen med änder och svanar.

Visste att Gandhi gått här, liksom vår egen Emilia Fogelklou. När vi kom tillbaka den här sommaren fick vi Gandhis sovrum. Hur hanterar man det? Väl medvetna om att rummet prytts med minnestavlor och kloka ord försökte vi sova som om vi vore hemma. TV-apparaten sattes aldrig på. Surret från sänglamporna var det enda som hördes, och så lätta steg i korridorerna, lätta fram till tio och sedan tystnade också de.

Friends kallar de sig, kväkarna. Vi kom som ödmjuka besökare för tio år sedan och återvände nu, liksom vid ett alldeles kort besök för två år sedan. Inte som främlingar eller nyfikna betraktare utan mer som uppriktigt drivna dit av en kraft vi inte kunde styra. Kanske en längtan? Bestod denna längtan av mer än tystnad och en fridfull gemenskap?

Jag nöjde mig med att det fanns sådana bänkar, lätt förmultnade, försedda med namn och som minnen om det förflutna, samtidigt som handgripliga nyttigheter i nuet. Vi kunde sitta där och höra storstaden och moderniteten brusa förbi på Bristol Road, sitta där och bara vara tysta tillsammans.

lördag 30 april 2011

Joyce Carol Oates: A Widow´s Story. A Memoir (Fourth Estate).

Joyce Carol Oates har nu utgivit sin sorgebok. När hennes man Ray Smith dog 2008 förlorade hon den viktigaste identiteten av alla, den som Joyce Smith. Hon säger att hon inte vet vem Joyce Carol Oates är, att hon är en rent litterärt skapad figur som bara lever i böckerna:

"At the University it is my task to impersonate 'Joyce Carol Oates.' Strictly speaking, I am not impersonating this individual since 'Joyce Carol Oates' doesn't exist, except as an author-identification... This is not a person. This is not a life. A writing life is not a life".

Utan sin manliga halva Smith förlorar hon fotfästet. Varför denna klyvnad? De var gifta i mer än fyrtio år. Ray Smith var tidvis hennes förläggare, tillsammans utgav de också litteraturtidskriften Ontario Review och han var hennes första läsare av alla icke-litterära texter. Hennes romaner och noveller läste han däremot aldrig. De var ett hårt sammanknutet par vars identitet i den meningen befann sig i en annan och vardagligare sfär än den litterära. Hans död är nära att knäcka henne. Hon drar sig undan omvärlden, tidvis befinner hon sig hela dygn i "sitt näste", det vill säga sängen.

För att bäst minnas Ray planterar hon om hans trädgård:

"Anything that requires a minimum of work and is guaranteed to survive".

Jörn Donner: Diktonius. Ett liv. (Alfabeta)

Den första fråga som Jörn Donners biografi över Elmer Diktonius väcker hos mig blir också den fråga som kvarstår när jag läst ut boken. Den är lite lustig, inte minst för att den är så sällsynt. I brist på bättre ord formulerar jag den så här: kan man skriva en biografi utan att en enda gång ramla ner i den akademiska apparatens krav på noter, sidhänvisningar och fikonspråk? Och mitt svar växte fram under läsningen. Man inte bara kan, man kanske borde – oftare och mera medvetet. Ty utan denna säck av viktigheter och akademiska påfågelsfjädrar som börda, blir läsningen både lättare, mera mänsklig och inte minst roande. Det var länge sedan jag läste en biografi över en författare som så till den grad lockade mig till skratt och ett slags insikt i både föremålet för biografin och dess författare. Jörn Donner är ju en frände till Diktonius. Han är en fri ande också i den betydelsen att han vägrar inlemma det tidigare skrivna. Han berättar utifrån sitt eget minne av mannen och utifrån sin läsning av honom. Donner själv säger att han skrivit så, därför att han inte kan skriva på något annat sätt, och för att det gällde att leva med Diktonius, som om han levde. Och om fotnoterna och litteraturförteckningarna säger han avslutningsvis i sin egen bok: ”Sådana böcker får andra skriva.”

Donner skriver annars en klassisk Life and Letters-biografi. Det levda är lika viktigt som det skrivna. Utifrån Diktonius flödande korrespondens hämtar boken också ordagranna citat, ger berättelsen autenticitet. Donner vill, som det så vackert heter, ”motverka en glömska som fäller sin skugga över orden”.

Nå, Diktonius alltså: född 1896 i Helsingfors, död 1961 i Sibbo. Gift två gånger, far till dottern Silja. Tvåspråkig. Skrev huvudsakligen på svenska men i vissa skeden också på finska: ”Jag valde inte svenskan, ty den motsvarade mina naturligaste uttryck, var min egen tunga. Det finska inom mig är en betydande parentes, men riktigt lös och ledig är jag blott på svenskt håll inom mig.” Han var en av den finlandssvenska, modernistiska litteraturens förgrundsgestalter, vid sidan av sådana som Edith Södergran, Hagar Olsson och Gunnar Björling. Hans verkförteckning omfattar dryga tjugotalet böcker, med debuten Min dikt 1921. Bland hans mer kända verk finns den enda romanen Janne Kubik från 1932. Han försökte tidigt i livet sig på en musikkarriär. Kompositionerna väckte aldrig någon entusiasm och han lämnade därför musiken för dikten.

Under Diktonius liv kommer de två stora totalitära systemen kommunism och nationalsocialism att prägla Europa. Som tidig vän med Otto Wille Kuusinen, Finlands kommunistiske publicist, och småningom en femtekolonnare i Stalins tjänst, påverkades han säkert både i riktning mot det socialistiska lägret, men också mot en allmän radikalitet i socialt såväl som kulturellt avseende. Donner understryker att Diktonius dock pendlade mellan olika politiska tendenser men att hans grundläggande kritik av Hitler-Tyskland var tidig och genomtänkt: ”Den svarta mässan kan börja!” skrev han 1933 efter utrensningarna i akademier och konstinstitutioner där man med dragna revolvrar tvingade professorer att lämna sina föreläsningssalar. Hans syn på Sovjetunionen och den kommunistiska diktaturen var, skriver Donner, ”mångtydig”. Diktonius ska ha varit väl medveten om förtrycket, men ändå valt att ha en försonlig inställning och t.o.m. vid ett tillfälle talat om att flytta till Sovjetunionen. Hade han gjort det, hade han förmodligen gått samma öde till mötes som många aningslösa kommunister, både från Sverige och Finland, vilka valde Stalins stabila diktatur framför de bräckliga demokratier de fötts i. Paradiset blev ju, som Donner påpekar, en mardröm. Efter kriget närmade sig Diktonius den politiska vänstern, då en allmän uppgörelse med tyskorienteringen ägde rum. Diktonius närmade sig de femtio och ville firas ”på ett värdigt sätt” trots sjukdomar och elände.

Donner säger att Diktonius var mindre läst än omtalad. Alldeles bortsett från de politiska aspekterna av hans modernism, måste man ställa frågan vilken betydelse han haft för svenskspråkig dikt under denna epok, och på vilket sätt den kan sägas ha påverkat också en senare utveckling. Det är det ena. Det andra är individen Elmer Diktonius, hans liv som diktare, pendeln mellan försöken att vara redig familjefar å ena sidan och fågelfri författare å den andra. Den ekvationen är det få som lyckats lösa. Ivar Lo-Johansson skrev att det enda äktenskap en författare kan tillåta sig är det med skrivandet.

Betydelsen av hans modernistiska poesi är väl föga omtvistad. Men stod den i en klass för sig? Hagar Olssons bedömning av hans debutbok Min dikt kunde ses som ett varmt välkomnande av något som lät annorlunda än Edith Södergran. Den senare hade han sett en gång men sedan aldrig mer, och hennes dikter skänkte honom både tröst och inspiration. Donner påpekar att många kritiker om de första fyra böckerna uttryckte sig hånfullt, de kallades pekoral och sades innehålla ”pornografiska sexualfantasier” I det avseendet kan man kanske stanna till och undra över om det trots allt inte fanns något radikalt annorlunda hos Diktonius, en mentalitet och en ton som kunde anses modern också för en läsvan publik. Kritiken tycks ovillig att följa Diktonius när han bullrar och larmar. Den tycktes, för att tala med Jarl Hemmers ord, hellre se ”manlig ödmjukhet än bärsärkalynne”. Men Eyvind Johnson skrev i Arbetet att vi har att göra med ”ett av de få namn som kommer att leva kvar i svensk lyrik”. Oavsett den samtida diskussionen om författarskapet är det en självklarhet att Diktonius skrivit in sig i litteraturhistorien som en modernistisk pionjär.

”Han ville vara ensam i ett rum när han skrev. Han ville inte höra barnskrik. ”. Många diktare kan säkert känna igen sig i Donners beskrivning. Det är en sak att hylla barnet i en dikt, en helt annan att skriva till dess skrik. Det bränsle han var i stort behov av började tryta. Kretsen var liten, hans rent fysiska försvagning spelade roll och livet i Grankulla präglades av ekonomisk misär. Resandet var över. Bara blicken inåt återstod. Diktonius bränsle fanns inte ens sparad i ladorna. För Donner själv kunde ett samlande av bränsle bestå i ett ”fucking party” tillsammans med Artur Lundkvist i Bangkok, en pornografisk tillställning som enligt uppgift Svenska ambassaden medverkat till att arrangera. Donner samlade bränsle av det han såg och drack. Diktonius blev kvar i Grankulla och sjönk. När hans sista bok Novembervår utkom 1951 skrev Artur Lundkvist att ”man förnimmer människolivets och diktandets tysta tragedi”. 1955 skriver han sina sista brev och hustrun Leena uttrycker en förtvivlan över hans ”trasiga nerver” och förlorade talförmåga.

Ett diktarliv var till ända och Jörn Donner berättar om det på ett både gripande och djupt personligt sätt.

fredag 29 april 2011

John Cowper Powys om konsten att åldras.

Det är ytterst sällsynt att mina jämnåriga beklagar sig över åldrandet. Inte ens de få vänner jag har som är avsevärt äldre beklagar sig. Möjligen yppar de något om krämpor och ensamhet, men aldrig över åldrandet i sig.

Som Shakespeare sagt bör man bära sina smärtor med ödmjukhet. Ju äldre jag blir, desto fler blir smärtorna. De fysiska fenomen som uppträder i åldrandet är vi kanske illa förberedda på, tids nog inser vi att de kommer alldeles oavsett.

Skulle någon vilja byta och bli en ung man eller kvinna igen? Å nej, försök inte.

Den walesiske författaren John Cowper Powys (1872-1963) skrev The Art of Growing Old 1944, och i det senaste nyhetsbrevet från Powyssällskapet (nr. 13) finns en översättning av bokens inledning.

Det är Sven Erik Täckmark (1916-2007) och Gunnar Lundin som gjort översättningen. Den avbröts när Täckmark avled. Kanske finns det skäl anta att den kan utkomma i sin helhet så småningom.

Powys skriver:

“Jag har en känsla av att äldre människor får en benägenhet att glömma de fantastiska vrångbilder de som unga gjorde sig av ålderdomen.”

Och i rörelsen mellan ungt och gammalt finner han något lustigt:

“Det finns faktiskt många äldre som när de var unga framstod som ‘gammalmodiga’ och som också ‘kände sig gamla’, och därför faktiskt ensamma och isolerade, men som, när ålderdomen verkligen kommer, genom någon lycklig ny integrering i personligheten, återfår ett avsevärt mått av ungdomens speciella sensibilitet, den sensibilitet som deras ‘psyke’ av något outgrundligt felgrepp högst påtagligt saknat när de verkligen var unga.”

Här finner jag en klokhet som gör det intressant att läsa Powys. När han resonerar om ungdom, vuxenblivande och ålderdom gör han det också i perspektivet av våra olika sätt att mogna, att skaffa sig bildning. Powys framhäver den långsamma vägen som klokast.

Och det är inte utan att man håller med när man ser alla dessa lillgamla tonåringar avvisa allt som föräldragenerationen erövrat ("vi vet allt vi behöver veta"), eller tvärtom med alla de vuxna som klädda i kepsar, shorts och musikpluggar i öronen försöker bevara tonårsattityden så länge som möjligt. Varken den pubertala och omogna vuxenheten eller den lillgamla ungdomen är något att åtrå.

Tack till Gunnar Lundin.

Orhan Pamuk: Andra färger. Essäer och en berättelse (Norstedts, översättning av Mats Müllern).

Orhan Pamuk diskuterar bokomslag. Han säger: ”Det är en oförlåtlig förolämpning mot läsarens och författarens fantasi att visa bilder av romanens personer på omslaget. Den formgivare som gör omslaget till Rött och svart rött och svart och visar ett slott på omslaget till Slottet visar snarare att han inte läst boken än respekt för texten.”

Dessa utsagor finns i hans korta text Nio iakttagelser om bokomslag, som ingår i den härligt omfångsrika samling essäer och texter som finns på svenska med titeln Andra färger. Volymen innehåller det mesta man kan tänka sig i textväg, alltifrån de små iakttagelserna till de omfattande litteraturessäerna, samt också en fin intervju från Paris Review (tidskriften jag länge försökte prenumerera på, men som aldrig nådde fram från New York - där den utges - till Skåne).

Pamuks penna rinner på. Ibland undrar man om den inte går att stoppa. Hans flöde är så stort att böckerna inte sällan blir lidande av det. Jag såg en kritiker nämna att det är just det han har gemensamt med Dostojevskij. Eftersom jag själv föredrar det fragmentariska kan jag ha svårt att alltid hänga med en sådan som Pamuk. Ändå vill jag hävda att denna essäsamling har något av stort värde, nämligen förmågan att förundras också över tillvarons till synes obetydliga inslag. Hans två texter om Thomas Bernhard får mig också att stanna upp för att ta mig en funderare.

Nobelpriset har en stor fördel. Det innebär att pristagarna blir rikligt översatta till svenska. Det privilegiet ska vi inte ta för givet, utan tvärtom känna en tacksamhet över. Just därför har jag själv blivit lätt irriterad när Akademien utsett personer som knappast gjort sig kända för litterära verk, som Dario Fo. Vad skulle jag läsa av honom? Å andra sidan har sådana som Singer och Pamuk gett oss övermåttan mycket! Det bugar jag mig för.

Bild: Utsikten från Pamuks arbetsrum.

torsdag 28 april 2011

Ruben Gallego: Vitt på svart (översättning: Ola Wallin, Ersatz)

Det finns fotografier av barn som är något mer än bara en bild: sådan är bilden av Ruben Gallego som utgör omslaget till hans bok Vitt på svart.

Den lille mörkögde pojken tittar på mig. Varken under eller efter läsningen har jag kunnat frigöra mig från hans blick, den har gått rakt in i mig. Den blicken viker inte undan. Den ser mig rakt i ögonen så som den såg fotografen. Han är så vacker, hans ansikte är rent och oförfalskat barnsligt, den röda pionjärhalsduken förstärker intrycket av oskuld. Så ser en pojke ut när han tas i bruk av ett samhälle som önskar något särskilt av honom. Och just där ljuger bilden. Det samhälle som fostrade sina barn i pionjärrörelsen förväntade sig något särskilt, som det definitivt inte förväntade sig av Ruben Gallego. Av honom väntade sig ingen någonting.

Han dödförklarades direkt efter födseln. Han togs ifrån sin mor. Han skickades ut i tystnaden och tomheten. Och skälet var lika enkelt som banalt: han föddes med en cp-skada och sådana barn fanns det inte plats för i realsocialismens länder. För Ruben var en ickemänniska, en av alla dem som på grund av fysiska eller psykiska tillkortakommande skickades till platser där ingen, eller väldigt få, kunde se dem.

Gallego vid boklanseringen i Sverige. Foto från Ersatz förlag.

Hans bok Vitt på svart är en bok om allt detta: blicken, tomheten, utstötningen, icke-varandet. Det är en liten bok. Den består av korta texter. Men det är en bok som för alltid äter sig in i läsarens medvetande, och jag är övertygad om att den kommer att stanna där. Varje vuxen människa har varit ett barn. Varje läsare kan därför identifiera sig med Ruben Gallego.

Och om det är omöjligt ligger problemet inte hos författaren utan hos läsaren. Gallego kunde nämligen inte ha gjort det bättre, det är som om varje ord han skriver etsas fast med en understrykning: glöm nu inte detta!
För varje barn som vistats på institution bränns ett minnesmärke in i hennes kropp och själ. Barnet kan ha vuxit upp på ett sjukhus eller ett barnhem. Oavsett platsen, oavsett skälet, finns det något som bestämmer en del av barnets identitet: att i de tidiga, präglande åren ha befunnit sig bortom modern och/eller fadern, och som substitut för dem ha varit omgiven av mer eller mindre kärleksfulla eller likgiltiga anställda: sköterskor, läkare, städare, pedagoger av olika slag.

Innan muren föll visades i Sverige ett antal upprörande dokumentärer från rumänska barnhem. Det som bilderna visade föreföll mer eller mindre otroligt. Barn som var bundna vid armar och fötter till sina slitna och solkiga spjälsängar, barn som inne i ett slags vansinnets isolering dunkade sina huvuden mot väggar och golv, barn som satt i sin egen träck och stirrade mot kameran. I de socialistiska länderna tycktes det finnas en grupp särskilt utstötta och det var just dessa barn som saknade en familj, som saknade hälsa och ”normalitet” och som därför lämnats bort, glömts bort eller stötts ut, dömda till evigt liv i spjälsängen, omgivna av personalens likgiltighet, eftersom den i grund och botten bara var en spegelbild av hur de kollektiva moraliska och etiska mönstren såg ut.

Jag stötte ihop med denna verklighet, då en vän till mig adopterade två rumänska pojkar, just i syfte att lyfta dem ut ur denna misär. Då hade muren just fallit. Det var 1990. Dessa två pojkar var på intet sätt mentalt eller begåvningsmässigt begränsade, och så fort de lyftes ut ur den eländiga omgivningen blomstrade de, både fysiskt och intellektuellt och är idag unga svenska medborgare som inte i något avseende röjer något om den traumatiska barndomen. De lärde sig snabbt det svenska språket, och trots att deras fosterfar avled kort efter att de kommit till familjen fortsatte de att utvecklas hos sin fostermor.

Vad hade det blivit av dem i Rumänien? Hade den nya tiden haft något att erbjuda dem, eller skulle valet ha stått mellan att bo kvar på institutionen eller att ansluta sig till något av Bukarests många gäng av gatubarn?

Jag hade både inlevelseförmåga och en egen erfarenhet som gjorde att jag kunde resonera med min vän om villkoren för hans två adoptivbarn. Som nioåring blev jag utlyft från skolsalen och placerad i något som kallades ”vilohem”, en funkisvilla mitt inne i skogen i norra Skåne, dit barn som saknade förmåga att anpassa sig till rådande normer eller som hade ”svaga nerver” sändes. Där skulle vi ”vila”. I själva verket tror jag att våra tankar och beteenden skulle korrigeras. Vad som hände var att vi blev tonåringar i förtid och lärde oss alla de beteenden som våra klasskamrater hann ikapp flera år senare. Vi lärde oss röka. Vi fick plötsliga och omtumlande inblickar i könets mysterier. Vi blev gängvarelser. Vi slog oss fram.

Det jag känner igen mig hos Gallego är främst personalens beteende, hela uppsättningen av straff och korrigeringsmetoder. Att sitta inlåst i skafferiet var ett sådant. Det blev man också i norra Skåne! Där fick man sitta om man gjort något förbjudet. Att ligga i sin säng en halv dag, sysslolös, var ett annat straff, och det utdelades framför allt till sängvätare. Att för egen del behålla ett paket med godis som sänts från föräldrarna var ett beteende som skulle korrigeras. Straffet kunde bestå i att det mesta av paketet delades ut bland de andra barnen, medan mottagaren själv inte fick något. Många av barnen på detta hem kom från mycket trasiga familjer. Den flicka, några år äldre än jag, som så att säga adopterade mig på hemmet, var själv föräldralös efter ett drama där både modern och fadern dött. Hon trodde mig inte när jag försäkrade att min far skulle möta mig på järnvägsstationen vid hemresan. Den ensamhet vi delade bestod i att vi var utlyfta ur normaliteten. Det som var vardag för de flesta barn togs ifrån oss. Kamraterna fanns inte längre närvarande. Skolmiljön var borta.

Utanförskapet var en identitetsskapande faktor som jag inbillar mig bidragit till att förstärka en solitär sida i personligheten.

Dessa pendelrörelser mellan ”avvikelser” och korrigeringar är barnhemmets livsmönster. Från den sovjetiska horisonten förefaller bara dessa mönster så mycket starkare. De är grymmare. De är brutalare. De är utöver sina enskildheter också nedsänkta i en omgivning präglad av fattigdom och brist.

Ruben Gallego röjer allt detta. Han berättar allt, mycket sakligt, ibland med en underskruvad ironi eller ett sarkastiskt leende. Det är just det som gör hans bok så smärtsamt chockerande. Att läsa den är att bokstavligt talat stiga ner i det helvete som format honom – och som han medvetet bekämpat med sina kloka texter och sitt mod. Skriften är i sig en revolt mot barnhemmet. Skriften är själva motsatsen till inspärrningen. Skriften är frihet där barnhemmet är ofrihet. Hur såg hans solitära sida ut? På vilket sätt kom hans liv att präglas av barnhemmet? På ett nästan ofattbart sätt verkar han ha stått i envis opposition alltsedan de tidiga åren. Han hade hela tiden fått höra att han var en horas son, och att han tagits ifrån sin moder och dödförklarats. Bokstavligt talat ingenting fanns kvar att förbindas med, en familj, föräldrar, syskon eller historia. Han var barnbarn till det spanska kommunistpartiets generalsekreterare. Hans förutsättningar skulle ha kunnat vara de bästa, eftersom han föddes i det Sovjetunionen där en klass – nomenklaturan – stod över alla sociala och ekonomiska problem. Hans familj skulle ha kunnat vara en garanti för att han skulle få en bra barndom, isolerad från övriga sovjetmedborgares dagliga kamp. Men han föddes cp-skadad! Därmed var hans öde beseglat.

Han togs handgripligen ifrån sin mor, han placerades på ett eländigt hem och krönte den institutionella banan med att som 15-åring placeras på ett ålderdomshem, dömd att gå under.

Boken är ett sådant drama att det vore fel att i detalj redogöra för den. Men eftersom Gallego skrivit sin bok, och dessutom i sällskap med modern och sin halvsyster, med vilka han återförenats i vuxen ålder, reser världen runt för att berätta om den, så finns det naturligtvis ett slags ”gott slut” på olyckan. Men bara i den meningen att Gallego lever och fortsätter kämpa.

Trots den bottenlösa nöd han skildrar utstrålar berättelsen också något förtröstansfullt. Den vittnar om ett slags storhet och en outgrundlig förmåga att överleva också de mest förnedrande omständigheterna.

Bilden: skånsk bokskog i söndags, foto A. Nydahl.

Rabindranath Tagore: Farande fåglar

”Människorna är grymma, men människan är god.”

”Jag är ett barn i mörkret. Genom nattens täcke sträcker jag mina händer efter dig, min Moder.”

”Människan uppenbarar sig inte i sin historia; hon kämpar sig fram genom den.”

”Jag tackar dig, att jag inte är något av maktens hjul, utan är ett med de levande varelser, som krossas av det.”

Camus föreläste 1957.

“Konst kan vara en bedräglig lyx” säger Albert Camus i föreläsningen Konstnären och hans tid, från Uppsala universitetsaula 1957.

Han fortsatte:

“Man ska inte bli förvånad över att människor och konstnärer vill återvända till verkligheten. Redan i det ögonblicket förnekade de att en konstnär har rätt till ensamhet, så han fick ägna sig åt den verklighet som var av alla upplevd och genomliden i stället för åt sina drömmar. De var säkra på att konst för konstens egen skull både i ämnesval och stil är något för massorna obegripligt eller också menade de att sådan konst inte alls uttrycker sanningen om dem själva.”

Camus målar med breda penseldrag. Det går inte att missförstå hans ärende. Vi vet hur det ropas på verklighetens folk av de billigaste av billiga politiker och deras “intellektuella“.

I varje tid hörs samma rop. En folklighet som snubblar på sina egna dogmer, blir populism och börjar flirta med avgrundens aktivister. “Verklighetens folk” är alltid det folk som ställer sig på led och marscherar när visselpipan ljuder. Begreppet må eka sympatiskt i många öron men är alltid massakerns ursäkt. Se på Balkan, se på Ungern, se på Skandinavien, se på Italien eller allt det som finns vid våra fötter på andra sidan Medelhavet. Eller se dig själv i spegeln. Ett folk börjar där näsan slutar på dig själv.

Camus säger redan på nästa sida i sin föreläsning:

“När en ensam, okänd konstnär vänder sig till eftervärlden bekräftar han bara ännu en gång djupet i sin kallelse. Han anser att en dialog med hans döva tankspridda samtid inte är möjlig och vädjar om mer av dialog mellan generationerna.”

Är det inte en alldeles rimlig attityd i varje del av den moderna epoken?

onsdag 27 april 2011

Med Jane Birkin in i förflutenhetens glömska.

Jag ser filmatiseringen av Jane Birkins Arabesque-konsert på franska, inspelad i Paris 2001. Jag gör det för att jag inte kan språket och hennes ord därför inte lägger sig mellan mina, men jag gör det framför allt för att jag kan grundstämningen och tonen, jag kan hennes hjärtslag, hennes blick och hennes närvaro. När hon sjunger La Chanson de Prévert vet jag ju vad det handlar om. Jag häller upp ännu ett glas av det kalla, vita vinet och sjunker ner i den stämningen. Det är nämligen så att mycket av mina sena tonår formades av detta språk och denna stad. Jag kunde inte ett ord franska, men två gånger, 1969 och 1970, vandrade jag runt i staden, gick på jazzklubbar, in i kyrkor, slog lovar runt hororna i Pigalle, levde mig in i myterna, klichéerna och trodde mig förstå. Gjorde jag det? Nej, men jag präglades för resten av livet av det jag trodde mig förstå. Klichéerna blev en del av mitt mål. Jag ville ju kunna bo i Paris, lära språket, klippa banden.

Just som jag skriver detta kommer den arabiska tonen in i den franska, en oud glimmar till i scenmörkret, ingen vet var den spelas men den söker sig ut i rummet inför en alldeles stilla och tyst publik. Så fyller fiolen i, den klagar som av grändens eget lidande, den klagar och sjunger samtidigt och jag vet att jag mött just denna ton i Jerusalem, i Tripoli, i Benghazi och Ramallah. Birkin är här min förbindelse till tonåren.

Vi var så unga att vi ännu inte lärt oss stava till de viktigaste författarskapen, de viktigaste kompositörerna. Nu kan vi alla namnen! Vi kan namnen men är lika vilsna, lika förlorade som då. När Jane Birkins vaggande övergår i en mycket sensuell, orientalisk dans överlämnar sig hennes musiker till samma rörelse och jag vet att det är där, just i det ögonblicket, som jag förlorade mig i gränderna, där och då jag gav upp mycket av den cyniska, beräknande blicken, den som trodde sig vara politisk men kanske mest av allt var nihilism och självförakt. Det är sannerligen ingen tillfällighet att jag gav mitt hjärta till fadon! Paris blev Lissabon, chansonen blev en fado. Och i fadon fanns också detta arabiska arv. Det som sammansmält med afrikanska, brasilianska rytmer och fått sina ord från den medeltida europeiska diktningen, den tradition som i fadon bevarade det bästa av en europeisk kontakt med andra kontinenter. Jane Birkin sjunger på franska. Musiken är arabisk.

Men hon kunde lika gärna ha sjungit på portugiska och jag skulle med samma tafatta och bristfälliga sentimentalitet ha sjunkit in i henne, därför att jag där känner igen både barndomens och tonårens längtan, allt det som av barnet blev en vuxen människa, en man förmögen att förvandla längtan till konkret handling trots att jag själv egentligen aldrig trodde på något av det, trots att jag, bortom tårarna, sången och ruset föll handlöst tills jag lades på en ambulansbår och hamnade på Lissabons smutsigaste och mest motbjudande sjukhus.

Där var jag sannerligen en liten pojke igen, en hjälplös, mobbad, på skolgården och lekplatsen slagen och rädd liten pojke, just den jag letat överallt och alltid efter. Där låg han – jag! – på en säng och grät medan var och blod droppade från bomullstussarna som satt klistrade mot taket, som ett radband av förtvivlan, lidande och död. Där fnös de portugisiska läkarna åt ännu en turist och visste ingenting om det som utspelade sig i mig.