torsdag 28 april 2011

Ruben Gallego: Vitt på svart (översättning: Ola Wallin, Ersatz)

Det finns fotografier av barn som är något mer än bara en bild: sådan är bilden av Ruben Gallego som utgör omslaget till hans bok Vitt på svart.

Den lille mörkögde pojken tittar på mig. Varken under eller efter läsningen har jag kunnat frigöra mig från hans blick, den har gått rakt in i mig. Den blicken viker inte undan. Den ser mig rakt i ögonen så som den såg fotografen. Han är så vacker, hans ansikte är rent och oförfalskat barnsligt, den röda pionjärhalsduken förstärker intrycket av oskuld. Så ser en pojke ut när han tas i bruk av ett samhälle som önskar något särskilt av honom. Och just där ljuger bilden. Det samhälle som fostrade sina barn i pionjärrörelsen förväntade sig något särskilt, som det definitivt inte förväntade sig av Ruben Gallego. Av honom väntade sig ingen någonting.

Han dödförklarades direkt efter födseln. Han togs ifrån sin mor. Han skickades ut i tystnaden och tomheten. Och skälet var lika enkelt som banalt: han föddes med en cp-skada och sådana barn fanns det inte plats för i realsocialismens länder. För Ruben var en ickemänniska, en av alla dem som på grund av fysiska eller psykiska tillkortakommande skickades till platser där ingen, eller väldigt få, kunde se dem.

Gallego vid boklanseringen i Sverige. Foto från Ersatz förlag.

Hans bok Vitt på svart är en bok om allt detta: blicken, tomheten, utstötningen, icke-varandet. Det är en liten bok. Den består av korta texter. Men det är en bok som för alltid äter sig in i läsarens medvetande, och jag är övertygad om att den kommer att stanna där. Varje vuxen människa har varit ett barn. Varje läsare kan därför identifiera sig med Ruben Gallego.

Och om det är omöjligt ligger problemet inte hos författaren utan hos läsaren. Gallego kunde nämligen inte ha gjort det bättre, det är som om varje ord han skriver etsas fast med en understrykning: glöm nu inte detta!
För varje barn som vistats på institution bränns ett minnesmärke in i hennes kropp och själ. Barnet kan ha vuxit upp på ett sjukhus eller ett barnhem. Oavsett platsen, oavsett skälet, finns det något som bestämmer en del av barnets identitet: att i de tidiga, präglande åren ha befunnit sig bortom modern och/eller fadern, och som substitut för dem ha varit omgiven av mer eller mindre kärleksfulla eller likgiltiga anställda: sköterskor, läkare, städare, pedagoger av olika slag.

Innan muren föll visades i Sverige ett antal upprörande dokumentärer från rumänska barnhem. Det som bilderna visade föreföll mer eller mindre otroligt. Barn som var bundna vid armar och fötter till sina slitna och solkiga spjälsängar, barn som inne i ett slags vansinnets isolering dunkade sina huvuden mot väggar och golv, barn som satt i sin egen träck och stirrade mot kameran. I de socialistiska länderna tycktes det finnas en grupp särskilt utstötta och det var just dessa barn som saknade en familj, som saknade hälsa och ”normalitet” och som därför lämnats bort, glömts bort eller stötts ut, dömda till evigt liv i spjälsängen, omgivna av personalens likgiltighet, eftersom den i grund och botten bara var en spegelbild av hur de kollektiva moraliska och etiska mönstren såg ut.

Jag stötte ihop med denna verklighet, då en vän till mig adopterade två rumänska pojkar, just i syfte att lyfta dem ut ur denna misär. Då hade muren just fallit. Det var 1990. Dessa två pojkar var på intet sätt mentalt eller begåvningsmässigt begränsade, och så fort de lyftes ut ur den eländiga omgivningen blomstrade de, både fysiskt och intellektuellt och är idag unga svenska medborgare som inte i något avseende röjer något om den traumatiska barndomen. De lärde sig snabbt det svenska språket, och trots att deras fosterfar avled kort efter att de kommit till familjen fortsatte de att utvecklas hos sin fostermor.

Vad hade det blivit av dem i Rumänien? Hade den nya tiden haft något att erbjuda dem, eller skulle valet ha stått mellan att bo kvar på institutionen eller att ansluta sig till något av Bukarests många gäng av gatubarn?

Jag hade både inlevelseförmåga och en egen erfarenhet som gjorde att jag kunde resonera med min vän om villkoren för hans två adoptivbarn. Som nioåring blev jag utlyft från skolsalen och placerad i något som kallades ”vilohem”, en funkisvilla mitt inne i skogen i norra Skåne, dit barn som saknade förmåga att anpassa sig till rådande normer eller som hade ”svaga nerver” sändes. Där skulle vi ”vila”. I själva verket tror jag att våra tankar och beteenden skulle korrigeras. Vad som hände var att vi blev tonåringar i förtid och lärde oss alla de beteenden som våra klasskamrater hann ikapp flera år senare. Vi lärde oss röka. Vi fick plötsliga och omtumlande inblickar i könets mysterier. Vi blev gängvarelser. Vi slog oss fram.

Det jag känner igen mig hos Gallego är främst personalens beteende, hela uppsättningen av straff och korrigeringsmetoder. Att sitta inlåst i skafferiet var ett sådant. Det blev man också i norra Skåne! Där fick man sitta om man gjort något förbjudet. Att ligga i sin säng en halv dag, sysslolös, var ett annat straff, och det utdelades framför allt till sängvätare. Att för egen del behålla ett paket med godis som sänts från föräldrarna var ett beteende som skulle korrigeras. Straffet kunde bestå i att det mesta av paketet delades ut bland de andra barnen, medan mottagaren själv inte fick något. Många av barnen på detta hem kom från mycket trasiga familjer. Den flicka, några år äldre än jag, som så att säga adopterade mig på hemmet, var själv föräldralös efter ett drama där både modern och fadern dött. Hon trodde mig inte när jag försäkrade att min far skulle möta mig på järnvägsstationen vid hemresan. Den ensamhet vi delade bestod i att vi var utlyfta ur normaliteten. Det som var vardag för de flesta barn togs ifrån oss. Kamraterna fanns inte längre närvarande. Skolmiljön var borta.

Utanförskapet var en identitetsskapande faktor som jag inbillar mig bidragit till att förstärka en solitär sida i personligheten.

Dessa pendelrörelser mellan ”avvikelser” och korrigeringar är barnhemmets livsmönster. Från den sovjetiska horisonten förefaller bara dessa mönster så mycket starkare. De är grymmare. De är brutalare. De är utöver sina enskildheter också nedsänkta i en omgivning präglad av fattigdom och brist.

Ruben Gallego röjer allt detta. Han berättar allt, mycket sakligt, ibland med en underskruvad ironi eller ett sarkastiskt leende. Det är just det som gör hans bok så smärtsamt chockerande. Att läsa den är att bokstavligt talat stiga ner i det helvete som format honom – och som han medvetet bekämpat med sina kloka texter och sitt mod. Skriften är i sig en revolt mot barnhemmet. Skriften är själva motsatsen till inspärrningen. Skriften är frihet där barnhemmet är ofrihet. Hur såg hans solitära sida ut? På vilket sätt kom hans liv att präglas av barnhemmet? På ett nästan ofattbart sätt verkar han ha stått i envis opposition alltsedan de tidiga åren. Han hade hela tiden fått höra att han var en horas son, och att han tagits ifrån sin moder och dödförklarats. Bokstavligt talat ingenting fanns kvar att förbindas med, en familj, föräldrar, syskon eller historia. Han var barnbarn till det spanska kommunistpartiets generalsekreterare. Hans förutsättningar skulle ha kunnat vara de bästa, eftersom han föddes i det Sovjetunionen där en klass – nomenklaturan – stod över alla sociala och ekonomiska problem. Hans familj skulle ha kunnat vara en garanti för att han skulle få en bra barndom, isolerad från övriga sovjetmedborgares dagliga kamp. Men han föddes cp-skadad! Därmed var hans öde beseglat.

Han togs handgripligen ifrån sin mor, han placerades på ett eländigt hem och krönte den institutionella banan med att som 15-åring placeras på ett ålderdomshem, dömd att gå under.

Boken är ett sådant drama att det vore fel att i detalj redogöra för den. Men eftersom Gallego skrivit sin bok, och dessutom i sällskap med modern och sin halvsyster, med vilka han återförenats i vuxen ålder, reser världen runt för att berätta om den, så finns det naturligtvis ett slags ”gott slut” på olyckan. Men bara i den meningen att Gallego lever och fortsätter kämpa.

Trots den bottenlösa nöd han skildrar utstrålar berättelsen också något förtröstansfullt. Den vittnar om ett slags storhet och en outgrundlig förmåga att överleva också de mest förnedrande omständigheterna.

Bilden: skånsk bokskog i söndags, foto A. Nydahl.

Rabindranath Tagore: Farande fåglar

”Människorna är grymma, men människan är god.”

”Jag är ett barn i mörkret. Genom nattens täcke sträcker jag mina händer efter dig, min Moder.”

”Människan uppenbarar sig inte i sin historia; hon kämpar sig fram genom den.”

”Jag tackar dig, att jag inte är något av maktens hjul, utan är ett med de levande varelser, som krossas av det.”

Camus föreläste 1957.

“Konst kan vara en bedräglig lyx” säger Albert Camus i föreläsningen Konstnären och hans tid, från Uppsala universitetsaula 1957.

Han fortsatte:

“Man ska inte bli förvånad över att människor och konstnärer vill återvända till verkligheten. Redan i det ögonblicket förnekade de att en konstnär har rätt till ensamhet, så han fick ägna sig åt den verklighet som var av alla upplevd och genomliden i stället för åt sina drömmar. De var säkra på att konst för konstens egen skull både i ämnesval och stil är något för massorna obegripligt eller också menade de att sådan konst inte alls uttrycker sanningen om dem själva.”

Camus målar med breda penseldrag. Det går inte att missförstå hans ärende. Vi vet hur det ropas på verklighetens folk av de billigaste av billiga politiker och deras “intellektuella“.

I varje tid hörs samma rop. En folklighet som snubblar på sina egna dogmer, blir populism och börjar flirta med avgrundens aktivister. “Verklighetens folk” är alltid det folk som ställer sig på led och marscherar när visselpipan ljuder. Begreppet må eka sympatiskt i många öron men är alltid massakerns ursäkt. Se på Balkan, se på Ungern, se på Skandinavien, se på Italien eller allt det som finns vid våra fötter på andra sidan Medelhavet. Eller se dig själv i spegeln. Ett folk börjar där näsan slutar på dig själv.

Camus säger redan på nästa sida i sin föreläsning:

“När en ensam, okänd konstnär vänder sig till eftervärlden bekräftar han bara ännu en gång djupet i sin kallelse. Han anser att en dialog med hans döva tankspridda samtid inte är möjlig och vädjar om mer av dialog mellan generationerna.”

Är det inte en alldeles rimlig attityd i varje del av den moderna epoken?

onsdag 27 april 2011

Med Jane Birkin in i förflutenhetens glömska.

Jag ser filmatiseringen av Jane Birkins Arabesque-konsert på franska, inspelad i Paris 2001. Jag gör det för att jag inte kan språket och hennes ord därför inte lägger sig mellan mina, men jag gör det framför allt för att jag kan grundstämningen och tonen, jag kan hennes hjärtslag, hennes blick och hennes närvaro. När hon sjunger La Chanson de Prévert vet jag ju vad det handlar om. Jag häller upp ännu ett glas av det kalla, vita vinet och sjunker ner i den stämningen. Det är nämligen så att mycket av mina sena tonår formades av detta språk och denna stad. Jag kunde inte ett ord franska, men två gånger, 1969 och 1970, vandrade jag runt i staden, gick på jazzklubbar, in i kyrkor, slog lovar runt hororna i Pigalle, levde mig in i myterna, klichéerna och trodde mig förstå. Gjorde jag det? Nej, men jag präglades för resten av livet av det jag trodde mig förstå. Klichéerna blev en del av mitt mål. Jag ville ju kunna bo i Paris, lära språket, klippa banden.

Just som jag skriver detta kommer den arabiska tonen in i den franska, en oud glimmar till i scenmörkret, ingen vet var den spelas men den söker sig ut i rummet inför en alldeles stilla och tyst publik. Så fyller fiolen i, den klagar som av grändens eget lidande, den klagar och sjunger samtidigt och jag vet att jag mött just denna ton i Jerusalem, i Tripoli, i Benghazi och Ramallah. Birkin är här min förbindelse till tonåren.

Vi var så unga att vi ännu inte lärt oss stava till de viktigaste författarskapen, de viktigaste kompositörerna. Nu kan vi alla namnen! Vi kan namnen men är lika vilsna, lika förlorade som då. När Jane Birkins vaggande övergår i en mycket sensuell, orientalisk dans överlämnar sig hennes musiker till samma rörelse och jag vet att det är där, just i det ögonblicket, som jag förlorade mig i gränderna, där och då jag gav upp mycket av den cyniska, beräknande blicken, den som trodde sig vara politisk men kanske mest av allt var nihilism och självförakt. Det är sannerligen ingen tillfällighet att jag gav mitt hjärta till fadon! Paris blev Lissabon, chansonen blev en fado. Och i fadon fanns också detta arabiska arv. Det som sammansmält med afrikanska, brasilianska rytmer och fått sina ord från den medeltida europeiska diktningen, den tradition som i fadon bevarade det bästa av en europeisk kontakt med andra kontinenter. Jane Birkin sjunger på franska. Musiken är arabisk.

Men hon kunde lika gärna ha sjungit på portugiska och jag skulle med samma tafatta och bristfälliga sentimentalitet ha sjunkit in i henne, därför att jag där känner igen både barndomens och tonårens längtan, allt det som av barnet blev en vuxen människa, en man förmögen att förvandla längtan till konkret handling trots att jag själv egentligen aldrig trodde på något av det, trots att jag, bortom tårarna, sången och ruset föll handlöst tills jag lades på en ambulansbår och hamnade på Lissabons smutsigaste och mest motbjudande sjukhus.

Där var jag sannerligen en liten pojke igen, en hjälplös, mobbad, på skolgården och lekplatsen slagen och rädd liten pojke, just den jag letat överallt och alltid efter. Där låg han – jag! – på en säng och grät medan var och blod droppade från bomullstussarna som satt klistrade mot taket, som ett radband av förtvivlan, lidande och död. Där fnös de portugisiska läkarna åt ännu en turist och visste ingenting om det som utspelade sig i mig.

Ulf-Peter Hallberg och Carl-Henning Wijkmark: Städernas svall (Norstedts förlag).

Hur låter städernas svall? Hörs det bara i stadens centrum på ett bra café eller kan man förnimma det redan ute i de förorter som byggts i olika typer av miljonprogram de senaste femtio åren?

Ska man tro författarna är detta svall inget som hörs där ute. Det hörs när man sitter på café i centrum och det hörs när man slår upp de viktiga författarna som var verksamma för runt hundra år sedan. Ett sådant svall kan vara förföriskt och det kan vara grunden för en identitet.

Både Hallberg och Wijkmark har gedigen erfarenhet av det Europa som boken skildrar och låter sig influeras av. Med egna verk och med översättningar har de kretsat likt spanande fåglar över en kultur som bär upp och krossar med samma entusiasm. Kanske är en person särskilt viktig för deras samtal, Walter Benjamin, som de på olika sätt kommit nära i sina arbeten.

Det är detta med synen (eller den uteblivna synen) på förorten som plågar mig. Det finns nämligen en mycket starkt romantiserad bild av metropoler som Paris.

Hallberg säger att “man kan hitta kärleken till livet på gatorna, i blicken från en förbipasserande” och att det hör samman med “en autentisk livsupplevelse”.

Wijkmark kontrar med att hävda att man i dessa städer “är noga med hövlighetsformler”.

På vilket sätt visar våldtäktsmannen eller rånaren från förorten detta? Hur förhåller sig de omfattande vålds- och brandorgierna till livet på gatorna? Är de omfattande islamistiska manifestationerna i Paris eller London något som skvallrar om en kultur där man “utsätts för glädjechocker”?

Man behöver bara bo i en stad så liten som Malmö (eller varför inte Kristianstad) för att ställa sådana frågor. Om man romantiserar blir man som en Sydsvenskan-journalist som uttrycker förakt för landsbygdens människor och om de centrala delarna eller förorterna i sin egen stad säger: “Det blir bara bättre”.

Naivitet är en sak. Politiskt bedrägeri en annan och betydligt allvarligare. Det finns sådana inslag i Städernas svall som irriterar och ibland förvånar mig mycket.

Dessutom har jag svårt att se vad som skiljer Paris eller Berlin så radikalt från svenska städer när det gäller den moderna konsumismen och dess skränande uttryck.

Hallberg talar, mycket träffande om “spektakelsamhället”. Hur kan det fungera parallellt med alla dessa högkulturella människor med så utvecklad finess?

Nej, jag tror att något haltar här. Och det hänger förmodligen samman med romantiseringen. Man ser spektaklen och konsumismen tydligast här hemma. På resa till stora städer man tycker om, är det som om just den kritiska blicken gick förlorad. Jag tror det fungerar så, för jag har gjort likadant med Lissabon.

Romantiseringen är kanske en del av människans innersta och spröda hopp, men den bidrar inte till en bild som blir bättre grundad än den rena klichén.

Annars då, vad är detta för en bok? Man skulle kunna fatta sig kort och säga att det är en i sista stunden nedtecknad serie samtal om den europeiska kultur som smulas sönder av nationalism, islamism, pöbelvälde och politisk utförsäljning av nationernas samlade, kollektiva egendomar, ett försök att hålla fast vid något som handlar om moraliska och kulturella värden. Ja, jag fattar mig så kort. Var och en får döma.

Jag saknar nämligen helt den optimism som ibland sipprar fram i texterna, samtidigt som jag är fullt kapabel att läsa den som en kulturhistorisk påminnelse, att avnjuta till kaffet.

tisdag 26 april 2011

Rätt skönt trots allt.

Det är inte mycket att orda om, men just i eftermiddag blev jag friskförklarad. Min lever har klarat chocken. Mina blodvärden är normala igen. Det tog exakt en månad från dagen jag började överdosera tills jag blev återställd. Som sagt, det är rätt skönt, trots sex lärorika och omtumlande dagar på Hematologen, avdelning 123. Jag kommer att närma mig cytostatika med största försiktighet framöver.

Bild: Vånga, Ivösjön igår, tagen av A. Nydahl

Florence Aubenas: Kajen i Ouistreham

När jag hösten 2010 skrev in mig på Arbetsförmedlingen trodde jag att man där kanske kunde hjälpa mig att hitta någon födkrok på halvtid. Det första jag fick veta var att jag skulle tilltalas kund. Det tyckte jag var lite märkligt, men eftersom också bibliotekarierna numera kallar låntagarna för kunder, så får det väl vara som det är med det.

Jag kom en bit in i processen. Stegrade mig först när jag skulle överföras till något som heter OSA (vilket betyder offentligt skyddat arbete). Det begreppet födde lika många frågetecken som ordet kund. Vem skulle jag skyddas ifrån? Eller var det jag som skulle skydda något? Jag fann inget svar utan skrev ut mig från Arbetsförmedlingen igen.

När jag nu läser Florence Aubenas: Kajen i Ouistreham (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund-Orstadius) så slår det mig, för det första, att begreppen i Frankrike tycks lika skruvade. När hon skriver in sig på sin lokala motsvarighet kallas hon mycket riktigt för kund. Aubenas är journalist och det är henne man ser på bokens framsida. Det ringer genast en klocka som säger "wallraffa" - men jag tystar klockan när jag inser att det Aubenas gör är något en smula annorlunda. Hon stiger rakt ner i den forna välfärdens baksideshelvete i sitt eget namn, med sin egen identitet och sina egna papper. Hon uppger att hon just gått igenom en skilsmässa och förklarar därmed att hon som hemmafru saknar yrkesidentitet - det enda hon har med sig ut på "arbetsmarknaden" är en studentexamen.

Boken skildrar de nästan sex månader som hon hankar sig fram på olika platser, hela vägen fram till erbjudandet om en fast anställning. Då sätter hon stopp. Processen sträcker sig från februari till juli 2009.

Det skulle kunna bli en lång text om jag gav mig in på varje enskilt uppdrag hon berättar om. Låt mig istället säga att hennes bok blir ett slags värdig kollektivroman, där både de som "anställer" och de som säljer sin arbetskraft, skildras med respekt, allvar och stor medkänsla. Hon blir verkligen en av de illa betalda och illa behandlade. Hon tycks inte falla för sarkasmer eller vredesmod. Hon är journalist med distans men hon är också rejält upprörd över det nya tillstånd Europa befinner sig i.

I helgen som gick arrangerades något som kallas "Påskuppropet" på ett antal platser i Sverige (observera upprop, ej uppror). Det fick mig att tänka på Aubenas skildringar av ett uppror som ordlöst växer fram i Frankrike. Det är vackert, det är gripande, men frågan är om maktens män och kvinnor ens lägger märke till det. Mellan den tysta demonstrationen och den vardagliga håglösheten och ledan är steget så litet. Efter det att man försöker visa sin förtvivlan på ett torg blir det bara de kuttrande duvorna och vårsolen kvar. Just därför ska man läsa böcker som den här. I Aubenas texter finns det en återhållen men passionerad vrede som ger den dess värdighet, och den ger oss ett tvärsnitt över det som kallas "arbetsmarknad".

Ouistreham finns här.

Klar med Skyggebiblioteket.

På skärtorsdagen fick jag en dansk bok med Budpilen. Det var Karsten Sand Iversens Skyggebiblioteket. Om ni följt min blogg under påskhelgen så har ni sett mina nedslag i bokens olika författarskap. Jag har valt att skriva om de författare som finns också i mitt bibliotek. För er som blivit nyfikna vill jag nu bara upplysa om de andra som tas upp i boken:

* Abraham Ben Yitzhak
* Eugenia Szajn- Lewin
* Milena Jesenská
* Florjan Lipus
* Ivan Cankar
* Jose Javorsek
* Béla Zsolt
* Alfred Gong
* Aledandru Vona
* Isak Samokovlija

Som ni ser finns det mycket kvar att upptäcka. Dessutom är det så att det i varje kapitel finns trådar till så många andra. Upptäcktsresan börjar på första sidan. Skuggornas bibliotek är ändå så oerhört mycket större än så här. Själv har jag en lång rad författarskap jag hade velat lägga till. Så är det med de riktiga författarna, de står i kö för att bli lästa när stapelförfattarna och topplisteflirtarna är borta.

måndag 25 april 2011

Ivösjön. Stillheten.

Dagen som gick. Stillheten i Vånga vid Ivösjöns norra strand. En spirande grönska som ramar in den öppna platsen där jag sitter med kaffe och läsning. Ett tyskt par stannar till. Ett danskt par stannar till. Ingen sätter sig, det förblir folktomt.

Så länge jag glor ut mot vattnet slipper jag den verkliga, (o-)mänskliga världen. Utförsäkringar på hemmaplan och militära massakrer i arabvärlden. En tyngd och en tröstlöshet inför ett skeende som ingen utanför maktens korridorer har minsta inflytande över. Vad är det egentligen som sker i Libyen och Syrien?

Vad är det egentligen som ligger bakom de europeiska regeringarnas beslut? Allt jag läser skvallrar om att sjuka skickas till Arbetsförmedlingen och där tilltalas med ordet kund. Hur absurd blir tillvaron innan den växer oss över huvudet? Ungefär så här.

Miguel Torgas dagböcker.

Idag är det 37-årsdagen för det som Miguel Torga kallade "utställningsrevolutionen" i Portugal. Av frihetsdrömmarna har det blivit uppläxning i EU-högkvarteret och nyfattigdom i storkapitalets Europa. Jag saxar några små rader ur Torgas förnämliga dagböcker. Hos mig väcker de ständigt eftertanke kring individen och massan.

"Coimbra 4 november 1965. Ännu ett manifest. Nu har vi hållit på i fyrtio år att skänka polisen våra autografer."

"Coimbra 25 april 1974. Militärkupp. Det var väl inte mycket mer att vänta av militärer? Under de senaste femtio årens förnedring här i landet har de arresterat och anklagat oss, fängslat oss och med bajonetternas hjälp säkrat makten åt tyranner. Vem kan glömma sådant? Men för all del, hur som helst är det ett steg. Bara vi nu inte får se parader i all framtid..."

"Coimbra 6 maj 1974. Revolutionen fortsätter och alla har bråttom att stämpla in."

"Coimbra 29 april 1986. Explosion i ett ryskt kärnkraftverk (...) Det första stora tecknet på den apokalyps som väntar oss."

"Coimbra 30 april 1986. Katastrofen i Tjernobyl igår skakar om hela min tankevärld. Samtidigt har min blick fått vila på en samling kakel i Hertigen av Óbidos gamla palats, och skogen av stillastående lyftkranar i Lissabons övergivna hamn kom mitt gamla portugisiska hjärta att blöda."

Citaten hämtade ur Miguel Torga: Inre frihet. Dagböcker 1933 - 1987 (Fabians förlag, översättning av Arne Lundgren).

söndag 24 april 2011

Påsksöndag i Blekinge.

Första anhalt, Hällevik för kaffe och äggmacka. Blekingekusten tog emot med solsken och stiltje.

Gamla fyren i Hällevik, fiskeläget som blivit småbåtshamn och en idyll med förstklassig fiskrestaurang, butik, café och strandpromenad med vid utsikt över Östersjön.

Hamnen i Hällevik, ännu stillsam, men redo för sommaren. Medan vi satt där kom väl ett tjugotal människor till.

Flickorna vid vattnet har ännu inte sett katten alldeles bakom sig. Om en minut är den framme och så är de tre som leker med varandra.

Från hamnen i Nogersund ser man Hanö ligga skimrande i bukten, idag i ett blått dis från hav och himmel.

Skuggbiblioteket. Bruno Schulz

Ur Karsten Sand Iversens Skyggebiblioteket plockar jag idag fram Bruno Schulz (1892-1942). Schulz var både författare och bildkonstnär (bilden nedan har jag i ett klipp från Dagens Nyheter 1992). Hans berättelser, också i svenska utgåvor, är illustrerade av honom själv. Två verk finns det bevarade, Sanatoriet Timglaset och Kanelbutikerna. Hans två andra verk är antingen ofullbordade eller aldrig hittade. Fragment ur Messias är sedan länge omtalade.

Schulz föddes i den lilla galiciska staden Drohobycz och skrev på polska. Ett försök att skriva på tyska skickade han som gåva till Thomas Mann men har ej hittats i Manns efterlämnade papper. Schulz sköts av en tysk officer i en så kallad "upprensningsaktion" från Gestapos sida. Schulz var då på väg för att hämta ut sin brödranson. SS-officeraren Karl Günther ändade hans liv och han blev liggande på gatan till in på kvällen, då en vän hämtade och begravde honom.

Agneta Pleijel har skrivit en understreckare i Svenska Dagbladet om sättet som Schulz slår en brygga till Kafka, litterärt och personligt. Bland annat skriver hon:

"Frågan är emellertid: skall man se dem som judiska författare? De framträdde inte som sådana. Deras generation höll på att förlora kontakten med judendomen. Ingen av dem växte upp med jiddisch. Kafka skrev på tyska och Schulz på polska. Spelar då deras judiska tillhörighet över huvud taget någon roll för deras författarskap? Kafka befann sig i revolt mot den judendom som praktiserades av hans far, den 'upplysta' och uttunnade."

I Salongen skriver Bodil Zalesky om honom.

Ur Kanelbutikerna läser jag: "Bevingad av min längtan att besöka kanelbutikerna, vek jag av på en gata jag kände till och snarare flög än gick vidare och var hela tiden noga med att inte gå vilse (...) Av butikerna syntes inte ett spår. Jag gick nu på en gata där husen ingenstans hade ytterdörrar, bara tätt tillslutna fönster, blinda i återskenet från månen."

lördag 23 april 2011

En Pragjudes författarskap i Skuggbiblioteket.

Jag gör nu också en fjärde text om Skuggbiblioteket. Kanske blir det fler imorgon. Jag upptäcker nu att en författare jag haft stor glädje av finns med i Karsten Sand Iversens Skyggebiblioteket, nämligen Jirí Weil. Hans biografi kan du ta del av i länken nedan till förlaget perenn som finns i min grannkommun. Per Nilsson som ensam driver förlaget är en eldsjäl som introducerar viktiga författarskap till svenska. En av hans första utgåvor var Liv med en stjärna, som kom 1998. Arthur Miller skrev om den:

"Få böcker har hållit mig vaken om natten, men det har den här."

Jag skulle kunna citera några för sammanhanget lämpade rader ur boken:

"Namnen föll in i mörkret och skuggorna. Väggen täcktes av människornas ryggar så ingen kunde se om det kom blod ur väggen. Jag stod nära väggen, för jag hade inte fått plats i en bänk. Det var bra att kunna luta sig mot något, det var bra att jag hade väggen med sina blodfläckar bakom mig, så att jag inte kunde se dem. Jag tittade bara på mannen som läste namnen." (översättning av Per Nilsson).

Förlagets sida om boken.

Jirí Weil med katt. Okänd fotograf.

Årets första husbilsinvasion i Tosteberga hamn.

Eftersom jag själv älskar tystnaden och friden i Tosteberga är det självklart att andra människor gör det. För det mesta kan man stå där nere vid havet alldeles ensam, ibland ser man inte ens horisontlinjen för alla husbilar. Idag var det en sådan dag. Varje liten yta på gräsmattan och på den asfalterade platsen var full av stora och små husbilar. Hundar gläfste och skällde.

Efter att ha läst de senaste informationerna på byalagets anslagstavla vände jag själva hamnplatsen ryggen och gick längst ut på piren. Där pågick ett intensivt tjatter från måsarna. Det är inte utan att man blir nyfiken på vad de egentligen säger till varandra.

Oavsett om det är glest eller tjockt med folk därute så trivs jag. Tosteberga hamn är en av få platser där man kan lyfta tyngden från sina egna axlar och bara glo ut över Östersjön. Påskafton fick inledas så.

"Varhelst en usling finns är han min vän, min bror." (Bengt Lidner)

Resterna av fjolårets badbrygga.

Klickar du på bilderna kan du läsa vad som står på anslagstavlan.