måndag 18 april 2011

Dorrit Willumsen: Pligten til lykke. Erindringer (Gyldendal).

Blir man två om man gifter sig? I de flesta fall är det nog så. Men om två (blivande) författare gifter sig, då är man tre. Det hävdar i alla fall Dorrit Willumsen i andra delen av sin självbiografi, som utkommer idag. Den tredje parten i äktenskapet är hennes Olympia, skrivmaskinen som är hennes käraste ägodel och verktyget för hennes författardrömmar. Den blivande maken är diktaren Jess Ørnsbo.

Detta är andra bandet av hennes självbiografiska serie, det börjar 1962 då den blivande författarinnan tar studentexamen och samlever med den gamle och sjuke morfadern och det skildrar hennes möte med den åtta år äldre, strängt disciplinerade diktaren Jess Ørnsbo som hon så gifter sig med.

Det är en gripande berättelse om hur livet som författare föds och växer, och om hur maken Jess Ørnsbo hela tiden läser, kritiserar, uppmuntrar och hjälper henne framåt. Mycket till självförtroende har hon inte men drömmarna bär.

Både Jess Ørnsbo och Dorrit Willumsen har varit författare jag följt under många år och alltid läst med stort intresse. Han för det egna författarskapet men också hans lysande introduktioner av polsk poesi och prosa. Hon för ett antal romaner av hög klass.

Samtidigt är ju detta berättelsen om ett helt vanlig liv där vardagssysslorna står i centrum mer än de konstnärliga. Men det är också en fin och uppriktig skildring av hur drömmar kan förverkligas, och vilka hinder man som diktare har. Jag läser som man läste i unga år, med stor glädje och lust. En sådan bok är det.

Resor i muslimska kulturer.

En ung Kaddafi i Benghazi, 1983. Foto: T.N.

Under 1970-, 1980- och 1990-talen reste jag i olika muslimska kulturer utan att ens särskilt mycket tänka på vare sig islam eller islamism. Kanske hade det mycket med tidsandan att göra, ty varken i Albanien, Libyen eller Palestina såg man särskilt mycket av yttre symboler.

Östra Jerusalem. Foto: T.N.

Slöjan var något som bara åldrande kvinnor använde (och yngre kvinnor med slöja var undantag, kanske just därför tog jag bilden ovan i östra Jerusalem, en januaridag 1990 på väg till palestinska dagstidningen Al Fajrs redaktion där jag skulle träffa Hanna Siniora). På universiteten och i stadsmiljöerna såg jag sekulariserade, frimodiga och enkelt klädda unga kvinnor. Inte ens i flyktingläger på Västbanken fanns slöjan eller andra för islam numera obligatoriska, tvingande symboler.

Här bodde man billigt, men kallt.
Hotell Imperial i Jerusalems gamla stad.

Albanien var förvisso ett land som under Enver Hoxhas diktatur förklarat sig vara världens första ateistiska stat (trots både katolska och muslimska traditioner). Albanskheten blev istället landets religion. “Hellre äter vi gräs än underkastar oss någon annan” var Hoxhas legendariska yttrande som blev ett slags första bud från den totalitära staten. Man byggde om moskéer och kyrkor till sporthallar och utställningslokaler. Albanskheten hade - sin extrema nationalism till trots - några profeter. De var samma profeter som i andra stater styrda av kommunistpartier: Marx, Engels, Lenin, Stalin.

Lenin-Stalin-muséet i Tirana, 1978. Foto: T.N.

I Libyen var det den gröna flaggan och bilden av Kaddafi som utgjorde statsreligion. Kaddafi hade medvetet arbetat för att minimera imamernas roll i samhället, och hans program för "kvinnlig frigörelse" (en eufemism för att kvinnor skulle förvärvsarbeta, göra värnplikt och annat som varit förbehållet männen) var mycket likt det albanska. Det ena samhället viftade med röda fanor, det andra med gröna, men de totalitära ideologierna liknande varandra mycket. Trots Kaddafis uttalade mål att tränga tillbaka islamismen finansierade han moskébyggen över hela världen, bland annat den stora moskén i Malmö. Jag har under åren alltmer lutat åt att dessa moskéer var allt annat än en religiös intressefråga för Kaddafi, snarare skulle de utgöra fysiskt påtagliga möjligheter att sprida “den tredje universella teorin”, vilket var detsamma som Kaddafis gröna bok. Att islamisterna är en av flera starka krafter i östra Libyen behöver vi inte tvivla på. Inte heller att deras revolt i många avseenden handlat om detta. Redan tidigt talade man om Kaddafi som en otrogen och han har länge haft en organiserad islamistisk gruppering emot sig. Flera av de ledande islamisterna hade han kastat i fängelse, men släppte ut dem just när revolten börjat. Det lyckades inte blidka upprorsmännen i de östra provinserna.

Tel Aviv, centrala busstationen. Foto: T.N.

Att despotin skulle smulas sönder i Libyen var lika självklart som att den gjorde det i Albanien. Vad som kommer att ske i Libyen är också lika svårt att sia om som det var i den albanska fallet. Sönderfallet efter Hoxha ledde först till ekonomisk kollaps genom pyramidspelen och sedan till ett inbördeskrigsliknande tillstånd efter att de militära förråden plundrats. I Libyen finns det mycket som påminner om detta, men i och med NATO:s inblandning fick landets östra revolt en helt annan betydelse. Att Kaddafi nu tycks sitta säkert i Tripoli betyder inte att han självklart avgår med segern. Men ett är säkert: både islam och islamismen stärker sitt grepp om befolkningen, nu i Libyen liksom skedde i Albanien på 1990-talet. I Palestina är det däremot mycket svårare att säga något om situationen, eftersom två parallella processer utvecklas, dels med Hamas-styret i Gaza, dels med den Palestinska myndigheten på Västbanken. Att islamismen är extrem i Gaza innebär framför allt en helt kringskuren möjlighet för kvinnor att leva som fria varelser, men gör också de rigida moralmyndigheterna till en daglig plåga.

Gränskibbutzen Israel-Libanon, Rosh Hanikra.
I samtal med Gil Livni. Foto: Dov Randel.

På de palestinska universiteten på Västbanken ser man också en islamiseringsprocess. Jag har själv vid ett flertal tillfällen besökt Bir Zeit-universitetet utanför Ramallah och alltid slagits av de frimodiga unga kvinnorna där. Idag bär man med självklarhet slöja eller niqab också i dessa unga kretsar. Vad det säger om framtiden vågar jag inte ha en uppfattning om, men nog är det ägnat att ingjuta pessimism. Det som varit en mångårig “konflikt” kan väl nu mer beskrivas som ett lågintensivt krig, där islam i kombination med de äldre palestinska frihetsrörelserna står inför avgörande steg gentemot Israel. Det är inte utan att jag minns alla de människor i den israeliska fredsrörelsen som på 1980-talet sa, att om man inte erkände och omgående inledde samtal med PLO så skulle tiden rinna ut och de radikala islamisterna ta över initiativet. Precis så gick det.

Malmömoskén under uppförandet. Foto: T.N.

söndag 17 april 2011

Karl Aage Rasmussen: Musik i det tyvende århundrede - en fortælling.

Min tidigare läsning av den danske essäisten och komponisten Karl Aage Rasmussen har handlat om Glenn Gould (Den kreative løgn, 2001), Robert Schumann (Forrykt, 2004) och Svjatoslav Richter, pianist (2007). Rasmussen har en lång verkförteckning sedan bokdebuten 1990 och dessutom ett stort antal musikaliska verk utgivna på CD, omfattande pianomusik, kammarmusik och violinkonserter. Rasmussen är född 1947 och var fram till för tre år sedan professor vid Det Jyske Musikkonservatorium. Hans senaste bok är essäsamlingen Musik i virkeligheden (2008).



Och nu har hans märkvärdiga exposé över den europeiska 1900-talsmusiken kommit: Musik i det tyvende århundrade - en fortælling (Gyldendals, april 2011). Rasmussen börjar sin vandring med de märkvärdiga kompositörerna Schönberg, Berg och Webern, han går vidare med Debussy och Satie, fördjupar sig i de atonala St Petersburg-kompositörerna och slutar, nästan 400 sidor senare med för mig okända kompositörer som är verksamma också in i 2000-talet, som Ruders, Abrahamsen, Saariaho, Lindberg och Sørensen.

Det bästa med Rasmussens böcker är att man förstår sig läsa kulturhistoria när den är som bäst, utan att man för den skull ens behöver ha hört några av kompositörerna. De är många, närmare bestämt runt ett hundra, och bland kända namn som Bartók, Eisler och Pärt poppar det ständigt upp helt nya bekantskaper.

Aprilryttarnas löften.

Rader av ogripbara ting. En helg som förirrar sig bortom det mätbara. Havsbrus. Försiktiga hovar i sanden, ljudet som närmar sig det ljudlösa.

Med bärnstensgul Retsina i glasen och en andäktig väntan. Små barn som ropar och längtar, barn som vill i en vuxenvärld som förlorat själva viljan. Jag häver mig på tå för att se ut över stranden och vet att varje morgon bjuder mig samma lättnad.

Här finns bara det bortom-liggande och det aldrig-blivande. Det är här man kan bedra sig själv utan minsta konsekvens. Varje lögn är tung som en kvarnsten.

lördag 16 april 2011

Medlidande och medglädje.

“Känsla av olidlig besudling inträder, om uppfattningar från en råare, lägre sfär av tänkande och förnimmande tillåts inkräkta på en högre eller allra högsta. Portarna till denna värld är sinnena; om de blivit störda, måste de helt bländas, mörkläggas för att uppstå som nya.”

“’Den blåa lågan är ett mellanting av mörker och ljus’ (Leonardo da Vinci). Den blåa lågan är förmedlande, den för mot mörkare mörker, mot intensivare, oförgängligare ljus i djupnande mörker.”

“Man bör sträva efter att göra uppmärksamheten fullständig och medveten, in i minsta detalj genomträngd, ty då tränger gnistorna av medglädje in i medlidandet.”

“Ett medlidande som inte samtidigt är medglädje, är mindre värdigt eller mindervärdigt. I allt lidande finns en segrande ton, den som inte uppfattar denna ton, kan ännu inte säga sig ha uppfattat kärlekens inlagda lag och alltså knappast någonting alls.”

Mirjam Tuominen, Helsingfors, Finland 1961.
Bilder: Ulrika W. i Karis, Finland 16 april 2011.

Helgtips om några nya böcker.

Barbro Eberan: Var Hitler en demon? (Carlssons)

Barbro Eberan, mångårig rapportör om tyskt samhälle och politik, utkom 2002 med Vi är inte färdiga med Hitler på länge än. Hennes nya bok ansluter tematiskt, i det att Hitler är navet kring vilket hennes berättelse kretsar. Boken är rapsodiskt upplagd som en omfattande krönika i ord och bild av det tyska nittonhundratalet, från tiden för första världskriget fram till återföreningen av de två tyska staterna. Eberans bok går inte in i djupare analyser av enskilda fenomen och händelser utan berättar på ett journalistiskt präglat sätt. Därmed föreställer jag mig att boken kan vara till stor nytta för yngre generationer som saknar kunskap om vad som ledde fram till Hitlers terrorstat och hur Tyskland sedan hanterat den nationella katastrofen. Det rika illustrationsmaterialet åskådliggör också skeendet.

*

Kamran Pasha: Aisha – de troendes moder (Norstedts, översättning av Niclas Nilsson)

Enligt legenden tog sig profeten Muhammed nioåriga flickan Aisha till sin hustru. Hon blev hans ”favorithustru”. Född i Pakistan, men boende i USA, där bland annat Hollywoodindustrin är hans arbetsplats, lyckas Pasha skriva ett slags modern Tusen och en natt-inspirerad saga, med några av islams centralgestalter som aktörer. I förordet bemöter författaren en kritik han tycks beredd på: ”Aisha var ung när hon gifte sig” men det kan man inte kritisera, eftersom man som läsare inte bör ”projicera moderna värderingar” på det förflutna. Romanen byggs upp med scener av kostymdramats typ och med ganska övertydliga personteckningar. Romankaraktären Aisha diskuterar i unga år politik och ägnar sina ensamma dagar åt Koranen. Nätterna tillbringar hon med Sändebudet enligt ”ett roterande schema” så att var och en får sitt av kärleken. Aisha skildras fram till 20-årsåldern. Pashas stil kan beskrivas som romantisk och en smula överlastad.

*

Per Holmer: Vår man på Aran (Carlssons)

Per Holmer, född 1951, debuterade 1973 och var under många år en av den svenska prosans intressantare namn. Han har därefter länge varit verksam som översättare, främst från nederländska, och har introducerat och gjort tillgängliga viktiga författarskap som Hugo Claus, Cees Nooteboom, J. Bernlef och Anna Enquist. Sin första egna bok på fjorton år utger han nu. Det är en samling texter av mycket olika karaktär. Här finns reseskildringar, litteraturhistoria och livsminnen. Samlingen må vara disparat men innehåller så många enskilda texter av hög klass att jag läser den med stort nöje. Holmers stil är befriande enkel och vacker, det han berättar ligger vid sidan av det medialt uppblåsta och är redan med det av intresse. Särskilt intressanta finner jag texterna om islamismens mord i Holland, och om Anne Frank (vars dagbok Holmer översatt i en komplett nyutgåva).

*

Siegfried Lenz: Vilken teater! (Thorén & Lindskog, översättning av Jörn Lindskog)

Siegfried Lenz är en av den tyska litteraturens stora namn, som nu verkat i mer än ett halvt sekel. Född 1926 var han bland annat en av männen bakom legendariska Gruppe 47 tillsammans med sådana som Günter Grass och Heinrich Böll. I år är det 60 år sedan Lenz inledde sitt författarskap. Denna roman utkom i Tyskland 2009 och den svenska översättningen är välkommen inte minst som en påminnelse om en livaktig tysk prosakonst. Fängelsemiljön och romanens tema leder tankarna till det skandalomsusade projekt som Lars Norén ledde härhemma, som slutade med de tragiska morden i Malexander. Men hos Lenz är fängelsekundernas möte med ett resande teatersällskap mer av svart fars , där rymlingarna i sällskap med skådespelarna blir ett slags symboler för livets strävan efter frihet och skönhet. Lenz språk är enkelt, vackert och översättningen av mycket god kvalitet.

fredag 15 april 2011

Trots vårbilderna.

Återigen läser jag Eugénio de Andrades ord: "Å, täck över mig fort./Jorden duger för mig./ Eller dyn", ur dikten Som epitafium.

I medvind på cykel värmer solen mig. Det är en vårdag som lyser av förändring. På byns idrottsplats förbereder man sig för Valborgsbålet, människor kryper i trädgårdsplanteringar och barnen gungar på lekplatsen. Vägen ligger nästan öde.

Ett minimalt torp utmed vägen är till salu för 800.000:- och jag förundras över hur många nollor det behövs. När jag köpte Sätaröds station, en betydligt större byggnad, en gång i tiden betalade jag 175.000:-. Inte ens det som var fattigfolkets stugor är överkomliga. Då får jag söka mig långt upp i göingeskogarna, där man i avfolkningsbyarna idag kan få en bra villa för några hundratusen.

Hem på cykeln är det motvind och stark kyla mot de bara händerna. Jag rör mig i skarven mellan årstiderna och i mitt inre pendlar det mellan vinter och vår.

I björken utanför mitt fönster sitter duvparet, de pickar försiktigt på varandra men ser mest ut att vila.

Pessimismen är den tunga kraft som gör att jag står stadigt på jorden. Jag vet villkoren, för varje vecka kommer en ny lärdom och ingenting säger mig att det skulle kunna vara annorlunda. Trots vårbilderna bär jag på ett tungt och kompakt mörker.

Theodore Dalrymple: Livet på samhällets botten - världsbilden som skapade underklassen.

Theodore Dalrymple: Livet på samhällets botten - världsbilden som skapade underklassen (Fri förlag 2008, översättning av Erik Elmevik.)

Birmingham är den brittiska stad jag känner bäst. 1998 bodde jag där med A. som studerade en termin vid Selly Oak colleges. Vi har tillsammans återvänt vid två tillfällen för kortare besök, 2006 och 2008, och bara kunnat konstatera att det som såg illa ut 1998 ser bra mycket värre ut nu. Birminghams historia skiljer sig inte från andra stora brittiska industristäders: från att ha varit en viktig kugge i det industriella maskineri som byggde den moderna välfärdsstaten har staden först kraftigt degenererat i samband med de omfattande fabriksnedläggningar och stängningen av kolgruvorna i West Midlands, sedan har en stor klassmässig förändring skett med etablerandet av helt nya näringar. Från industriarbetarstad har Birmingham förvandlats till ett område av parallell trasproletarisering, segregerad muslimsk enklav och medelklasscentrum för servicenäringen.

I denna stad verkade i många år som läkare Anthony Daniels. Han har arbetat i de starkt nedslitna förstäderna, i ren brittisk slum, så väl som på fängelserna i Birmingham. Som iakttagare och analytiker av detta samhälle har han utgivit en rad böcker under preudonymen Theodore Dalrymple, från debuten med Coups and Cocaine: Two Journeys in South America (1986) över titlar som If Symptoms Still Persist (1996), Life at the Bottom: The Worldview That Makes the Underclass (2001) till den senaste boken Not With a Bang But a Whimper: The Politics and Culture of Decline (2008), totalt sexton titlar och en omfattande essäistik i brittiska och amerikanska tidskrifter. Det är boken från 2001 som utkommit i svensk översättning med titeln Livet på samhällets botten - världsbilden som skapade underklassen.

Det som gör Theodore Dalrymple intressant är hans synnerligen kritiska blick på fenomen som de flesta människor rycker på axlarna åt eller kommenterar som om de förmodligen inte går att göra något åt: de nedslitna förorternas brist på kultur, smutsen och nedskräpningen, alkoholismens och narkotikans härjningar, det fysiska våldet, publivet, alla de ensamma tonårsmödrarna, obildningen och arbetslösheten. Men Theodore Dalrymple tycks mena något helt annat. Han säger att människor väljer att leva så. Han säger att det är varje individs förbannade skyldighet att göra något åt en till synes hopplös situationen. Hur kan det till exempel komma sig att unga flickor som blivit gravida, så snart första barnet blivit något år gammalt, hon återvänder till puben och blir gravid med någon annan, totalt ansvarslös ung grabb som varken bidrar till barnets försörjning eller till den unga kvinnans vardagsliv?

Jag har många gånger sett denna livsföring i ögat och förundrats varje gång en tonårsmamma stått böjd över en barnvagn och matat det lilla barnet med fettdrypande snabbmat. På olika pubar har jag sett hur det unga, manliga våldet hela tiden legat under ytan, hur tatuerade knogar skvallrat om vad de brukar användas till. Som ett tungt grått lock över hela denna tillvaro vilar obildningen, bristen på elementär kunskap.

Theodore Dalrymple skriver: "Det räcker med att se hur dessa ungdomar håller i en penna eller en bok för att förstå att de inte är förtrogna med dessa verktyg". I Birmingham växer människor upp utan minsta kunskap om vad som hänt i världen och när. Ett tillstånd av apati omöjliggör all kunskapsinhämtning och Theodore Dalrymple berättar om tjugoåringar som tror att andra världskriget utspelat sig antingen på 1700-talet eller på 1970-talet. De lever, säger han, "i ett evigt nu, ett nu som bara finns där och saknar samband med ett förflutet".

Han möter tonåringar med allvarliga alkoholförgiftningar, fängelsekunder med krossade skallben som hävdar att de aldrig råkat ut för allvarlig kroppsskada och människor som gör halvtaskiga självmordsförsök därför att det flyttar fram dem i kön till de gratis kommunala bostäderna. 16-åringar tar överdoser för att få något eget, och det får de.

Det är Storbritanniens andra stad som Theodore Dalrymple berättar om. Men hans interiörer och samtal med patienter kunde naturligtvis ha ägt rum också i Liverpool, London eller någon stad utanför landet, t.ex. i länder som Frankrike och Tyskland.

Det som idag sker i Europa menar Theodore Dalrymple är mindre av verklig ekonomisk fattigdom och mer av social, kulturell misär som skapat en helt ny underklass, medellös inte bara materiellt utan framför allt intellektuellt och kulturellt. Den miljö de lever i är så utarmad att också ett banalt tv-program kan vara svårt att följa. Böcker och annan bildning är det naturligtvis inte tal om, eftersom dessa unga människor också är produkter av ett undermåligt brittiskt skolsystem.

När Theodore Dalrymple haft besökande läkare från länder som Indien har dessa stått med gapande munnar inför vad de sett. På utflykt till ett relativt nytt bostadsområde häpnar dessa indier över hur det ser ut bakom de charmiga småhusen, där soporna växer på hög. En av dem frågar "Varför städar de inte upp i sina trädgårdar?" och får hos en av hyresgästerna veta "Jag har sagt till hos kommunen, men de har inte kommit". Att det moderna välfärdssamhället format människor till att tro att någon annan - "kommunen" kunde lika gärna ha uttalats "en högre makt" - ska städa upp efter varje enskild människa som nöjer sig med att kasta ut soporna genom fönstret, är ett sjukdomstecken tydligare än de flesta. Theodore Dalrymple kallar det "en asocial brist på respekt för den allmänna trevnaden".

Att läsa Theodore Dalrymple är som att skåda in i en mycket nära framtid för vårt eget land. Av någon lustig orsak är britterna föregångare när det gäller social och kulturell utarmning. Det som sker i både stora och små samhällen i landet ter sig som en nästintill apokalyptisk varning om vart vi är på väg.

Foto från Birmingham city och Castle Vale: 2006 och 1998 av Thomas Nydahl.

torsdag 14 april 2011


Klicka på bilden för läsbart format. Arrangemanget är redan ikväll torsdag. Läs också här.

Uppdatering: PLO:s man lämnade återbud. Så bidde det bara en tumme av arrangemanget.

Ödemarksdröm.

"Drömmen om ett liv i ödemarken var ingen pubertetsdröm. Den höll i sig. Varför? Förmodligen därför att den tycks motsvara en universell mänsklig belägenhet." (Carl-Göran Ekerwald: Skogvaktarns pojke.)

Mina första 30 år levde jag i Malmö. De sex första, min barndom, levde vi på Sevedsplan, adressen var den numera fruktade Rasmusgatan. Ett år före skolstart kom vi till den nybyggda stadsdelen Lorensborg. Skolåren levde jag där i vår intakta familj, två vuxna och fyra barn. Året jag fyllde 17 flyttade jag in i en omodern, billig lägenhet på Jöns Filsgatan (Gamla Väster), tillsammans med min vän Claes. De tumultartade åren där ledde mig rakt in i mitt eget familjeliv. Året jag skulle fylla 21 blev jag pappa och vårt gemensamma första hem blev en tvårummare i Motetten, längst ut på Lindängen, på trettonde våningen, en fasansfull höjd för mig men med en fantastisk utsikt som klara dagar sträckte sig till Danmark.

Vår första familj växte snabbt, vi levde också på Nydala i vår första bostadsrätt, flyttade till en gammal statarlänga vid Marsvinsholm utanför Ystad, återvände till Malmö för sex år på Bellevuegården. B. var gravid med vårt fjärde barn när vi lämnade Malmö för gott. I ett minimalt gammalt hus utanför Tollarp blev vi ödemarksmänniskor i den meningen att vi för alltid brutit upp från den stora staden. Jag hade lovat mig själv att aldrig mer bo i en lägenhet. Det enda jag behövde och begärde var tystnad, frid och långt till grannar. Så kom livet att levas.

Vi fick sex barn tillsammans. 1991 lämnade jag familjen, men bosatte mig i samma lilla by. Allt gick i riktning mot ett allt mer ödemarksliknande liv. Ekerwald säger att den drömmen ”tycks vara en universell mänsklig belägenhet.” Ändå har jag inte lyckats förverkliga den så som jag innerst inne velat. Ölands södra Alvarsmarker har hela tiden varit mitt mål. Att få skära av de sista banden med det som också här utanför Kristianstad är lantligt men mycket nära staden.

I takt med att de kroniska sjukdomarna givit sig till känna har också det målet tett sig alltmer ouppnåeligt. Kan man utan bil eller andra transportmedel leva i ett landskap som 9 månader om året saknar varje form av kollektivtrafik och anslutning ens till butik och vårdcentral? Det är ju så det ser ut söder om Mörbylånga. Enda chansen att komma någonstans är att följa med skolbussen mycket tidigt på morgonen (och inte kunna komma hem förrän den kör barnen tillbaka på eftermiddagen).

Ett flyktförsök gjorde jag för åtta år sedan, då jag hyrde ett torp mitt inne i den göingska skogen, precis över länsgränsen in i Småland. Det började bra men rätt så snart drabbades jag av klaustrofobi. Inte någonstans kunde man se en horisont, det var skog, skog, skog vart man än vände sig.

Även om jag vid två tillfällen fick sitta på trappan i höstmörkret och se en älgko och hennes kalv stå och äta äpplen, vilket för mig var en sensation, valde jag att flytta tillbaka till den lilla byn. Här lever jag nu med samma dröm varje dag. Så länge dörren är låst och jag får vara ifred för samtidens buller går det bra. Men innerst inne bultar alltid ödemarksdrömmen och den tar fysisk gestalt i bilder från södra Öland.

Bilder från södra Öland av Astrid Nydahl.

Ernst Jünger: I stålstormen

I ett danskt antikvariat fann jag häromåret en tegelsten: Thorkild Hansens urval av Ernst Jüngers Krigsdagbok, en femhundra sidor tjock volym om andra världskriget, från april 1939 till december 1948. Oupphörligt fascinerande läsning. När därför förlaget Atlantis utgivit I stålstormen (översättning av Urban Lindström), om första världskriget, är det en mycket välkommen läsning. Skriven 1920 når den väldigt sent en svensk läsekrets. Förläggaren Peter Luthersson anger ramarna för Jüngers bok:

”Ska man mejsla ut den position som blev Jüngers under mellankrigstiden, bör utgångspunkten vara den fundamentala upplevelsen och det oreserverade bejakandet av det hävdvunna samhällets sammanbrott och av den förändring som skulle följa, som måste följa.”

Detta är viktigt. Ofta hörs beskyllningen mot Jünger: han är nazist. En lögn får alltid ett drag av sanning om den upprepas tillräckligt ofta.

Men sanningen är att Jünger var radikal på ett helt annat sätt än nationalsocialisterna. Han avböjde 1927 erbjudandet om en riksdagsplats för nazisterna och 1933 ett om att bli ledamot i den nyordnade Tyska diktarakademien.

För övrigt noterar Goebbels i sin dagbok apropå Jünger och dennes vänner redan i oktober 1933: ’De förmår inte inordna sig.’”(Ur Lutherssons förord).

Men det är däremot riktigt att säga att Jünger ville förvandla den borgerliga ordningen till ett ruinlandskap. Han såg sig som både borgarens och småborgarens fiende och han hävdade att de som kom hem från kriget, förvandlade, omskakade, ”ville inte nöja sig med att på nytt börja gå till jobbet, kvittera ut lön, dricka kaffe och bli konsumenter” (Luthersson).

Med ord från Jüngers bror Friedrich Georg sammanfattar man kanske allra bäst: ”En allvarligt syftande anarkist måste till att börja med vara: individualist av renaste vatten. Han får inte bilda någon gemenskap, emedan varje gemenskap diskrediterar honom.”

Vill man försöka förstå de väldiga krafter som utlöstes av första världskriget, och därtill för ett ögonblick strunta i krigets kronologi, ska man läsa I stålstormen. Det är en djupt personlig, fascinerande skildring av krigets egen logik, och hur den både äter och härdar, hur den formar och deformerar.

onsdag 13 april 2011

Wafa Sultan och den hatande guden.

Efter 17 år i amerikansk exil skriver Syrienfödda psykiatrikern Wafa Sultan sin bok A God Who Hates. Den blir både en naken självbiografi och ett slags pamflett mot den totalitära ideologi och religion som härskar i islams värld. Redan bokens inledning klargör ärendet, den är tillägnad hennes brorsdotter Mayyada som tog sitt liv för att slippa ifrån ett äktenskap som sharia-lagstiftningen tvingade henne att stanna i. Sultan menar att man med henne i minnet också kan inspireras att bekämpa ”den orätta och omoraliska behandlingen av kvinnorna i den muslimska världen.
Sultan föddes 1958 i den syriska byn Baniyas och utbildade sig till psykiatriker. Direkt efter ankomsten till USA 1989 börjar hon arbeta på en bensinstation. Hennes man hade åtta månader tidigare rest till dit, själv anlände hon med parets tre barn och några hundra dollar på fickan, fortfarande skräckslagen av bylivet i Syrien, som hon beskriver som en tillvaro ”trängre än hålet i en synål”. Parallellt med jobbet på macken började hon skriva texter som ifrågasätter mullornas makt. Hennes liv utvecklas på två plan, det ena för familjens välbefinnande och det andra för att själv befrias från ”odjuret” (hon använder konsekvent begreppet ”the ogre”, ett slags troll eller människoätande odjur som i hennes berättelse är synonym med islams gudsbild).

Hennes internationella genombrott som kritiker av och debattör kring islam och med religionen närliggande frågor kom, när hon den 21 februari 2006 medverkade i tv-kanalen al-Jazeeras program The Opposite Direction. Enligt New York Times sågs det av dryga miljonen tv-tittare och har de senaste åren kunnat ses på nätet. Det anmärkningsvärda var att Sultan här krävde att männen, inklusive programledaren, skulle vara tysta medan hon talade, att de skulle respektera hennes rätt att yttra sig och det hon hade att säga. Det ansågs oerhört att en muslimsk kvinna ställde sådana krav. Hennes budskap var inte heller lättsmält för al-Jazeeras publik, hon kritiserade den muslimska världens behandling av icke-muslimer och krävde ett erkännande av det judiska och andra icke-muslimska folk, ”eftersom vi drar nytta av deras välstånd och tekniska framsteg.”

Wafa Sultan anser att det nu pågår en kamp”mellan moderniteten och det muslimska barbariet”, och hennes understatement om att ”ingen jude har hittills sprängt sig själv i luften på någon tysk restaurang” har gjort henne ytterst kontroversiell i den muslimska världen, men också lett till att hon bjudits för föredrag och debatter, både i USA och Europa.

Om sig själv säger hon ”Jag är muslim, men tror inte på islam”, en klyvnad i identitet och självbild som är väl så talande för de avhoppare som från sin exil i västvärlden kritiserar det teologiska och ideologiska tankegods som styr deras forna hemländer. Hon anser att islam, förutom att vara en religion, också är en politisk ideologi som predikar och vill genomdriva sitt program med våld. Mordet på hennes professor Yusef al-Ysef, vid universitet i Aleppo, där Wafa Sultan studerade medicin, fick henne att brutalt vakna till insikt om islam. Mordet utfördes av Muslimska brödraskapet inför ögonen på henne. Medan kulkärven träffade professorn skrek mördarna det välbekanta ”Allahu akbar/ Gud är stor”. ”I det ögonblicket”, säger Sultan, ”förlorade jag allt hopp om deras gud, det blev vändpunkten i mitt liv”.

Viktigast är kanske ändå den bärande livsberättelsen i hennes bok, den som handlar om uppväxt och fostran i Syrien, om familjens historia och de minnen hon bär med sig från studieåren. Gripande är berättelsen om hennes bildningsväg. Som ung brukade hon lägga beslag på urrivna tidningssidor som man haft mat i. När hon torkat bort matresterna kunde hon insupa kunskap om världen, från liberala libanesiska dagstidningar som på den tiden var ett slags kopior av västeuropeisk press. Hon växte upp i en anda av pan-arabism, som hade starkt stöd i familjen. Den allt starkare arabiska nationalkänslan var det viktiga och man förenadas i optimism kring den.

I skolan blev det hennes litteraturlärare som framför allt stödde och uppmuntrade henne och hon började själv skriva.

Sedan hon lämnat Syrien för väst tog det politiska engagemanget hela hennes tid, och boken kommer därför att handla huvudsakligen om de frågor och problem hon ställdes inför.

Sultan vittnar om sin praktiktid hos en gynekolog i Syrien. Eftersom hon studerade medicin på fjärde året välkomnades hon som assistent hos honom. Ofta uppsöktes han av mödrar eller mormödrar till unga flickor som skulle giftas bort. Deras ärende var i första hand att försäkra sig om den unga flickans oskuld, men gynekologen kunde ofta konstatera att de inte bara förlorat oskulden, utan att de också var gravida. Både mödrar och mormödrar visste att deras flickor inte haft några pojkvänner, och att de bara kunde ha gjorts gravida av sina fäder, bröder eller manliga släktingar. ”I många fall hade flickorna just haft sin första menstruation, när de blev gravida” skriver Sultan.

I februari 2008 yttrade hon vid en konferens om kvinnans roll i islam orden som fastställde hennes egen position: ”Jag har bestämt mig för att bekämpa islam. Hör nu vad jag säger: att bekämpa islam, inte politisk islam, inte militant islam, inte radikal islam, inte wahabitisk islam, utan själva islam. Islam har aldrig missförståtts, islam är själva problemet.” I sin bok berättar hon att hon ofta får frågan varför det finns så mycket hat mot kvinnor bland muslimer, och att hon på den alltid svarar: ”Därför att islams gud, Allah, hatar”. Mohammed, hans apostel, tillägger hon, var inte en tänkare utan en krigare. I juni 2009 framförde hon i en artikel kritik mot president Obamas tal till den muslimska världen, och sa att hans världsbild är ”obegripligt präglad av naiva önskningar”. Obamas tal innebar att han ”försummade att ställa upp för de frihetsälskande individerna, befriade araber som jag själv. ”

Sultan är en av grundarna av Former Muslims United, som kritiserar det faktum att islam förvandlats till en totalitär statsideologi vars rättsapparat kontrollerar individens hela liv. Vid sidan av Sultan finns bland frontfigurerna också muslimer från Egypten, Pakistan och Iran samt den forne PLO-aktivisten Walid Shoebat från Betlehem, som nu är amerikansk medborgare.

En passage i boken är särskilt minnesvärd, Sultan säger nämligen att hennes egna döttrar mer kommer att likna Margaret Thatcher än den egna mormodern. Med det menar hon inte att döttrarna ska bli brittiska premiärministrar, utan fria, självständiga kvinnor. I Sverige är jag rädd att ett sådant uttalande bara skulle tolkas som beviset på ett reaktionärt, i bästa fall mycket konservativt, förhållningssätt. Jag blir inspirerad av att se vilka referenser hon använder, eftersom de helt saknar den europeiska räddhågsenheten.

Är då Sultans bok och budskap ett angrepp på den enskilda muslimen? Nej, jag skulle hellre säga att hon uttrycker ett medlidande med alla de vanliga muslimer som hon delade öde med, men att hennes skarpa kritik mot islam riktas mot dess predikanter, ideologer och apologeter. Kvinnor som Wafa Sultan, och före henne somaliskfödda Ayyan Hirsi Ali, betecknas ibland som extrema och har kallats ”yttrandefrihets-fundamentalister”. Vem skulle ha sagt något så oförskämt om de människor som slogs emot Hitlers eller Stalins mordiska regimer? Problemet torde istället vara den ideologiska och religiösa grunden för övergrepp, mord och terror inom islam, som Sultan, Hirsi Ali och många med dem bekämpar med sina ord. Att läsa Sultans bok är i den meningen ett övertygande argument för att de behöver allt stöd de kan få.

Wafa Sultan: A God Who Hates (St. Martins Press, New York, 2009, 244 sidor).

Nordiska rådets plattheter.

Ord som inget betyder far runt oss varje dag. Reklamens ord. Pressens ord. Ord fyllda av tomhet och ord fyllda av plattheter.

Som bekant meddelades igår att Gyrðir Elíasson får Nordiska rådets litteraturpris för novellsamlingen Milli trjánna (Bland träden).

"För en stilistiskt högstående ordkonst som skildrar inre och yttre hot i dialog med världslitteraturen"

Läs motiveringen igen och fundera på vad den säger. Vad betyder "i dialog med världslitteraturen"? Vad är det för en kategori? Finns det något större eller bättre som ska anses vara "världslitteratur" och som Elíasson med stolthet nu kan känna att han tillhör? I en tid när språken urholkas likt stenen av vattendroppen är det särskilt viktigt att vara på sin vakt mot klichéer och plattheter. Borde inte litterära priskommittéer vara särskilt måna om det?

Det språk han skriver på är kvalitetsmässigt varken större eller mindre än världens alla andra språk. Däremot är isländskan ett litet och mycket gammalt språk som vi alltför sällan får bekanta oss med. Just därför vill jag läsa Elíasson.

Textens förvrängning.

"Vilohemmet" i Tormestorp 1961. Ämnet för många av mina texter. Det är jag som står två från vänster med pinnen, bredvid den långa flickan som hette Eva. Här hamnade man om man inte kunde leva upp till lyckoidealen i Malmö.

*

I samma stund som jag trycker ner den första tangenten för att skriva en autentisk text om mitt liv, påbörjas förvrängningen och allt det som gör den färdiga texten mer till en skapelse än en sanning. Det självbiografiska stoffet finns där och någon avsikt att ljuga kring det finns inte, ändå förvandlas det till fiktion på vägen.

Inte någon gång har jag strävat mot överdriften eller förtigandet. Texter måste också när de drar bort från det autentiska behålla en inre glöd som gör dem sanna. Att vara sann är aldrig detsamma som att exakt återge ett förlopp i det förflutna. Att vara sann är att försöka göra texten så trogen minnet som möjligt.

*

En sådan text om barndomen arbetar jag med sedan länge. Här försöker jag bland mycket annat framkalla hemmet på bilden:

Vilohemmet finns som ett sår i minne och undermedvetet, ett sår av hemlöshet, kärlekslöshet och missriktad omsorg. Hur missriktat beslutet att sända mig dit var, förstår jag redan av det faktum att jag hela tiden återkommer till det. Det tycks som om minnena från den vistelsen är indelade i tydligt avgränsade tablåer. Ibland startar berättelsen på barnpsyk med mamma, ibland med avskedet från klasskamraterna i skolsalen, ibland med ankomsten med tåg, då vi till synes steg av i vildmarken för att fösas upp på ett vagnsflak och köras upp för backen av bonden Jonsson till själva den byggnad där institutionen var inrymd. Vi som satt på flaket hade aldrig tidigare sett varandra (och tågresan från Malmö är helt utplånad från minnet). Naturligtvis var vi nervösa redan på grund av det. Jag föreställde mig att hela gruppen, åldersmässigt ganska stramt fördelad på barn i åldrarna 7 -12, säkert lika många flickor som pojkar, hade en likartad bakgrund. Kanske var vi nervöst lagda. Vi fick ju aldrig några svar. Men jag lärde mig ganska snabbt att det inte förhöll sig så. Flickorna var villiga att berätta och någon av dem hade missbrukande föräldrar, en annan hade sett pappan mörda mamman.

Varför hamnade jag här? Det fanns för mig inga synliga tecken på att något allvarligt hänt i vår familj. Det gjorde min skamkänsla ännu större. De fel och brister jag hade och som låg till grund för beslutet att skicka mig hit kunde jag ju bara själv vara ansvarig för. Flera av de andra kunde hänvisa till olyckor som de inte betraktade sig som delaktiga i. Hade jag själv, på barnpsyk fått frågan om jag ville resa? Kanske hade jag det. Det har i så fall försvunnit under flera lager av mer påtagliga minnestablåer. En sådan framstår som särskilt stark: när läkaren ville att jag skulle teckna mina föräldrar och sedan berätta vad jag tyckte om dem. Det var något som jag instinktivt värjde mig emot, jag tyckte inte att läkaren hade med det att göra. Dessutom kunde jag inte som barn säga att den ena föräldern var bättre eller sämre än den andra. Vilket barn kan det? Jag tecknade porträtten med gott självförtroende. Det enda ämne i skolan där jag kunde säga att det fanns ett sådant var just teckning.

Läkaren berömde resultaten, men hans beröm fick mig inte att svara på frågan om det var mamma eller pappa som betydde mest för mig. Hos mamma hade jag hela min trygghet, hon var hemmet, maten, värmen och själva livskällan. Pappa hade i sitt konstnärskap en annan viktig del av min tidiga identitet, jag visste redan som barn att jag inte ville eller kunde ingå i det som vuxenvärlden kallade ”jobb”. Jag ville vara en fri och skapande människa, och det var stunderna då jag fick följa med pappa till ateljén eller på något galleri som stärkte denna inre längtan som jag bar på. Jag förstod nog rätt tidigt vilken klyvnad pappa levde i. Han var dekoratör det mesta av sitt vuxenliv, först på Solidar och sedan på Malmströms herrekipering där han småningom blev chef för dekorationsateljén. Det var förmodligen också den press och klyvnad han levde under som gjorde att han tidigt på 1960-talet kollapsade. Han ville ju egentligen inget hellre än måla, skulptera och teckna. Den kollapsen ledde till att hans och mammas husläkare rekommenderade honom att resa till Dubrovnik, befria sig från det abstrakta måleriet och där försöka gå tillbaka till grunderna. Pappa var ju en klassiskt skolad målare och visste hur man i bild gestaltade människor, djur och natur. I Dubrovnik återföddes han som konstnär. Det var sådan jag ville bli, som pappa då blev, en till synes fri, skapande människa.