fredag 15 april 2011

Trots vårbilderna.

Återigen läser jag Eugénio de Andrades ord: "Å, täck över mig fort./Jorden duger för mig./ Eller dyn", ur dikten Som epitafium.

I medvind på cykel värmer solen mig. Det är en vårdag som lyser av förändring. På byns idrottsplats förbereder man sig för Valborgsbålet, människor kryper i trädgårdsplanteringar och barnen gungar på lekplatsen. Vägen ligger nästan öde.

Ett minimalt torp utmed vägen är till salu för 800.000:- och jag förundras över hur många nollor det behövs. När jag köpte Sätaröds station, en betydligt större byggnad, en gång i tiden betalade jag 175.000:-. Inte ens det som var fattigfolkets stugor är överkomliga. Då får jag söka mig långt upp i göingeskogarna, där man i avfolkningsbyarna idag kan få en bra villa för några hundratusen.

Hem på cykeln är det motvind och stark kyla mot de bara händerna. Jag rör mig i skarven mellan årstiderna och i mitt inre pendlar det mellan vinter och vår.

I björken utanför mitt fönster sitter duvparet, de pickar försiktigt på varandra men ser mest ut att vila.

Pessimismen är den tunga kraft som gör att jag står stadigt på jorden. Jag vet villkoren, för varje vecka kommer en ny lärdom och ingenting säger mig att det skulle kunna vara annorlunda. Trots vårbilderna bär jag på ett tungt och kompakt mörker.

Theodore Dalrymple: Livet på samhällets botten - världsbilden som skapade underklassen.

Theodore Dalrymple: Livet på samhällets botten - världsbilden som skapade underklassen (Fri förlag 2008, översättning av Erik Elmevik.)

Birmingham är den brittiska stad jag känner bäst. 1998 bodde jag där med A. som studerade en termin vid Selly Oak colleges. Vi har tillsammans återvänt vid två tillfällen för kortare besök, 2006 och 2008, och bara kunnat konstatera att det som såg illa ut 1998 ser bra mycket värre ut nu. Birminghams historia skiljer sig inte från andra stora brittiska industristäders: från att ha varit en viktig kugge i det industriella maskineri som byggde den moderna välfärdsstaten har staden först kraftigt degenererat i samband med de omfattande fabriksnedläggningar och stängningen av kolgruvorna i West Midlands, sedan har en stor klassmässig förändring skett med etablerandet av helt nya näringar. Från industriarbetarstad har Birmingham förvandlats till ett område av parallell trasproletarisering, segregerad muslimsk enklav och medelklasscentrum för servicenäringen.

I denna stad verkade i många år som läkare Anthony Daniels. Han har arbetat i de starkt nedslitna förstäderna, i ren brittisk slum, så väl som på fängelserna i Birmingham. Som iakttagare och analytiker av detta samhälle har han utgivit en rad böcker under preudonymen Theodore Dalrymple, från debuten med Coups and Cocaine: Two Journeys in South America (1986) över titlar som If Symptoms Still Persist (1996), Life at the Bottom: The Worldview That Makes the Underclass (2001) till den senaste boken Not With a Bang But a Whimper: The Politics and Culture of Decline (2008), totalt sexton titlar och en omfattande essäistik i brittiska och amerikanska tidskrifter. Det är boken från 2001 som utkommit i svensk översättning med titeln Livet på samhällets botten - världsbilden som skapade underklassen.

Det som gör Theodore Dalrymple intressant är hans synnerligen kritiska blick på fenomen som de flesta människor rycker på axlarna åt eller kommenterar som om de förmodligen inte går att göra något åt: de nedslitna förorternas brist på kultur, smutsen och nedskräpningen, alkoholismens och narkotikans härjningar, det fysiska våldet, publivet, alla de ensamma tonårsmödrarna, obildningen och arbetslösheten. Men Theodore Dalrymple tycks mena något helt annat. Han säger att människor väljer att leva så. Han säger att det är varje individs förbannade skyldighet att göra något åt en till synes hopplös situationen. Hur kan det till exempel komma sig att unga flickor som blivit gravida, så snart första barnet blivit något år gammalt, hon återvänder till puben och blir gravid med någon annan, totalt ansvarslös ung grabb som varken bidrar till barnets försörjning eller till den unga kvinnans vardagsliv?

Jag har många gånger sett denna livsföring i ögat och förundrats varje gång en tonårsmamma stått böjd över en barnvagn och matat det lilla barnet med fettdrypande snabbmat. På olika pubar har jag sett hur det unga, manliga våldet hela tiden legat under ytan, hur tatuerade knogar skvallrat om vad de brukar användas till. Som ett tungt grått lock över hela denna tillvaro vilar obildningen, bristen på elementär kunskap.

Theodore Dalrymple skriver: "Det räcker med att se hur dessa ungdomar håller i en penna eller en bok för att förstå att de inte är förtrogna med dessa verktyg". I Birmingham växer människor upp utan minsta kunskap om vad som hänt i världen och när. Ett tillstånd av apati omöjliggör all kunskapsinhämtning och Theodore Dalrymple berättar om tjugoåringar som tror att andra världskriget utspelat sig antingen på 1700-talet eller på 1970-talet. De lever, säger han, "i ett evigt nu, ett nu som bara finns där och saknar samband med ett förflutet".

Han möter tonåringar med allvarliga alkoholförgiftningar, fängelsekunder med krossade skallben som hävdar att de aldrig råkat ut för allvarlig kroppsskada och människor som gör halvtaskiga självmordsförsök därför att det flyttar fram dem i kön till de gratis kommunala bostäderna. 16-åringar tar överdoser för att få något eget, och det får de.

Det är Storbritanniens andra stad som Theodore Dalrymple berättar om. Men hans interiörer och samtal med patienter kunde naturligtvis ha ägt rum också i Liverpool, London eller någon stad utanför landet, t.ex. i länder som Frankrike och Tyskland.

Det som idag sker i Europa menar Theodore Dalrymple är mindre av verklig ekonomisk fattigdom och mer av social, kulturell misär som skapat en helt ny underklass, medellös inte bara materiellt utan framför allt intellektuellt och kulturellt. Den miljö de lever i är så utarmad att också ett banalt tv-program kan vara svårt att följa. Böcker och annan bildning är det naturligtvis inte tal om, eftersom dessa unga människor också är produkter av ett undermåligt brittiskt skolsystem.

När Theodore Dalrymple haft besökande läkare från länder som Indien har dessa stått med gapande munnar inför vad de sett. På utflykt till ett relativt nytt bostadsområde häpnar dessa indier över hur det ser ut bakom de charmiga småhusen, där soporna växer på hög. En av dem frågar "Varför städar de inte upp i sina trädgårdar?" och får hos en av hyresgästerna veta "Jag har sagt till hos kommunen, men de har inte kommit". Att det moderna välfärdssamhället format människor till att tro att någon annan - "kommunen" kunde lika gärna ha uttalats "en högre makt" - ska städa upp efter varje enskild människa som nöjer sig med att kasta ut soporna genom fönstret, är ett sjukdomstecken tydligare än de flesta. Theodore Dalrymple kallar det "en asocial brist på respekt för den allmänna trevnaden".

Att läsa Theodore Dalrymple är som att skåda in i en mycket nära framtid för vårt eget land. Av någon lustig orsak är britterna föregångare när det gäller social och kulturell utarmning. Det som sker i både stora och små samhällen i landet ter sig som en nästintill apokalyptisk varning om vart vi är på väg.

Foto från Birmingham city och Castle Vale: 2006 och 1998 av Thomas Nydahl.

torsdag 14 april 2011


Klicka på bilden för läsbart format. Arrangemanget är redan ikväll torsdag. Läs också här.

Uppdatering: PLO:s man lämnade återbud. Så bidde det bara en tumme av arrangemanget.

Ödemarksdröm.

"Drömmen om ett liv i ödemarken var ingen pubertetsdröm. Den höll i sig. Varför? Förmodligen därför att den tycks motsvara en universell mänsklig belägenhet." (Carl-Göran Ekerwald: Skogvaktarns pojke.)

Mina första 30 år levde jag i Malmö. De sex första, min barndom, levde vi på Sevedsplan, adressen var den numera fruktade Rasmusgatan. Ett år före skolstart kom vi till den nybyggda stadsdelen Lorensborg. Skolåren levde jag där i vår intakta familj, två vuxna och fyra barn. Året jag fyllde 17 flyttade jag in i en omodern, billig lägenhet på Jöns Filsgatan (Gamla Väster), tillsammans med min vän Claes. De tumultartade åren där ledde mig rakt in i mitt eget familjeliv. Året jag skulle fylla 21 blev jag pappa och vårt gemensamma första hem blev en tvårummare i Motetten, längst ut på Lindängen, på trettonde våningen, en fasansfull höjd för mig men med en fantastisk utsikt som klara dagar sträckte sig till Danmark.

Vår första familj växte snabbt, vi levde också på Nydala i vår första bostadsrätt, flyttade till en gammal statarlänga vid Marsvinsholm utanför Ystad, återvände till Malmö för sex år på Bellevuegården. B. var gravid med vårt fjärde barn när vi lämnade Malmö för gott. I ett minimalt gammalt hus utanför Tollarp blev vi ödemarksmänniskor i den meningen att vi för alltid brutit upp från den stora staden. Jag hade lovat mig själv att aldrig mer bo i en lägenhet. Det enda jag behövde och begärde var tystnad, frid och långt till grannar. Så kom livet att levas.

Vi fick sex barn tillsammans. 1991 lämnade jag familjen, men bosatte mig i samma lilla by. Allt gick i riktning mot ett allt mer ödemarksliknande liv. Ekerwald säger att den drömmen ”tycks vara en universell mänsklig belägenhet.” Ändå har jag inte lyckats förverkliga den så som jag innerst inne velat. Ölands södra Alvarsmarker har hela tiden varit mitt mål. Att få skära av de sista banden med det som också här utanför Kristianstad är lantligt men mycket nära staden.

I takt med att de kroniska sjukdomarna givit sig till känna har också det målet tett sig alltmer ouppnåeligt. Kan man utan bil eller andra transportmedel leva i ett landskap som 9 månader om året saknar varje form av kollektivtrafik och anslutning ens till butik och vårdcentral? Det är ju så det ser ut söder om Mörbylånga. Enda chansen att komma någonstans är att följa med skolbussen mycket tidigt på morgonen (och inte kunna komma hem förrän den kör barnen tillbaka på eftermiddagen).

Ett flyktförsök gjorde jag för åtta år sedan, då jag hyrde ett torp mitt inne i den göingska skogen, precis över länsgränsen in i Småland. Det började bra men rätt så snart drabbades jag av klaustrofobi. Inte någonstans kunde man se en horisont, det var skog, skog, skog vart man än vände sig.

Även om jag vid två tillfällen fick sitta på trappan i höstmörkret och se en älgko och hennes kalv stå och äta äpplen, vilket för mig var en sensation, valde jag att flytta tillbaka till den lilla byn. Här lever jag nu med samma dröm varje dag. Så länge dörren är låst och jag får vara ifred för samtidens buller går det bra. Men innerst inne bultar alltid ödemarksdrömmen och den tar fysisk gestalt i bilder från södra Öland.

Bilder från södra Öland av Astrid Nydahl.

Ernst Jünger: I stålstormen

I ett danskt antikvariat fann jag häromåret en tegelsten: Thorkild Hansens urval av Ernst Jüngers Krigsdagbok, en femhundra sidor tjock volym om andra världskriget, från april 1939 till december 1948. Oupphörligt fascinerande läsning. När därför förlaget Atlantis utgivit I stålstormen (översättning av Urban Lindström), om första världskriget, är det en mycket välkommen läsning. Skriven 1920 når den väldigt sent en svensk läsekrets. Förläggaren Peter Luthersson anger ramarna för Jüngers bok:

”Ska man mejsla ut den position som blev Jüngers under mellankrigstiden, bör utgångspunkten vara den fundamentala upplevelsen och det oreserverade bejakandet av det hävdvunna samhällets sammanbrott och av den förändring som skulle följa, som måste följa.”

Detta är viktigt. Ofta hörs beskyllningen mot Jünger: han är nazist. En lögn får alltid ett drag av sanning om den upprepas tillräckligt ofta.

Men sanningen är att Jünger var radikal på ett helt annat sätt än nationalsocialisterna. Han avböjde 1927 erbjudandet om en riksdagsplats för nazisterna och 1933 ett om att bli ledamot i den nyordnade Tyska diktarakademien.

För övrigt noterar Goebbels i sin dagbok apropå Jünger och dennes vänner redan i oktober 1933: ’De förmår inte inordna sig.’”(Ur Lutherssons förord).

Men det är däremot riktigt att säga att Jünger ville förvandla den borgerliga ordningen till ett ruinlandskap. Han såg sig som både borgarens och småborgarens fiende och han hävdade att de som kom hem från kriget, förvandlade, omskakade, ”ville inte nöja sig med att på nytt börja gå till jobbet, kvittera ut lön, dricka kaffe och bli konsumenter” (Luthersson).

Med ord från Jüngers bror Friedrich Georg sammanfattar man kanske allra bäst: ”En allvarligt syftande anarkist måste till att börja med vara: individualist av renaste vatten. Han får inte bilda någon gemenskap, emedan varje gemenskap diskrediterar honom.”

Vill man försöka förstå de väldiga krafter som utlöstes av första världskriget, och därtill för ett ögonblick strunta i krigets kronologi, ska man läsa I stålstormen. Det är en djupt personlig, fascinerande skildring av krigets egen logik, och hur den både äter och härdar, hur den formar och deformerar.

onsdag 13 april 2011

Wafa Sultan och den hatande guden.

Efter 17 år i amerikansk exil skriver Syrienfödda psykiatrikern Wafa Sultan sin bok A God Who Hates. Den blir både en naken självbiografi och ett slags pamflett mot den totalitära ideologi och religion som härskar i islams värld. Redan bokens inledning klargör ärendet, den är tillägnad hennes brorsdotter Mayyada som tog sitt liv för att slippa ifrån ett äktenskap som sharia-lagstiftningen tvingade henne att stanna i. Sultan menar att man med henne i minnet också kan inspireras att bekämpa ”den orätta och omoraliska behandlingen av kvinnorna i den muslimska världen.
Sultan föddes 1958 i den syriska byn Baniyas och utbildade sig till psykiatriker. Direkt efter ankomsten till USA 1989 börjar hon arbeta på en bensinstation. Hennes man hade åtta månader tidigare rest till dit, själv anlände hon med parets tre barn och några hundra dollar på fickan, fortfarande skräckslagen av bylivet i Syrien, som hon beskriver som en tillvaro ”trängre än hålet i en synål”. Parallellt med jobbet på macken började hon skriva texter som ifrågasätter mullornas makt. Hennes liv utvecklas på två plan, det ena för familjens välbefinnande och det andra för att själv befrias från ”odjuret” (hon använder konsekvent begreppet ”the ogre”, ett slags troll eller människoätande odjur som i hennes berättelse är synonym med islams gudsbild).

Hennes internationella genombrott som kritiker av och debattör kring islam och med religionen närliggande frågor kom, när hon den 21 februari 2006 medverkade i tv-kanalen al-Jazeeras program The Opposite Direction. Enligt New York Times sågs det av dryga miljonen tv-tittare och har de senaste åren kunnat ses på nätet. Det anmärkningsvärda var att Sultan här krävde att männen, inklusive programledaren, skulle vara tysta medan hon talade, att de skulle respektera hennes rätt att yttra sig och det hon hade att säga. Det ansågs oerhört att en muslimsk kvinna ställde sådana krav. Hennes budskap var inte heller lättsmält för al-Jazeeras publik, hon kritiserade den muslimska världens behandling av icke-muslimer och krävde ett erkännande av det judiska och andra icke-muslimska folk, ”eftersom vi drar nytta av deras välstånd och tekniska framsteg.”

Wafa Sultan anser att det nu pågår en kamp”mellan moderniteten och det muslimska barbariet”, och hennes understatement om att ”ingen jude har hittills sprängt sig själv i luften på någon tysk restaurang” har gjort henne ytterst kontroversiell i den muslimska världen, men också lett till att hon bjudits för föredrag och debatter, både i USA och Europa.

Om sig själv säger hon ”Jag är muslim, men tror inte på islam”, en klyvnad i identitet och självbild som är väl så talande för de avhoppare som från sin exil i västvärlden kritiserar det teologiska och ideologiska tankegods som styr deras forna hemländer. Hon anser att islam, förutom att vara en religion, också är en politisk ideologi som predikar och vill genomdriva sitt program med våld. Mordet på hennes professor Yusef al-Ysef, vid universitet i Aleppo, där Wafa Sultan studerade medicin, fick henne att brutalt vakna till insikt om islam. Mordet utfördes av Muslimska brödraskapet inför ögonen på henne. Medan kulkärven träffade professorn skrek mördarna det välbekanta ”Allahu akbar/ Gud är stor”. ”I det ögonblicket”, säger Sultan, ”förlorade jag allt hopp om deras gud, det blev vändpunkten i mitt liv”.

Viktigast är kanske ändå den bärande livsberättelsen i hennes bok, den som handlar om uppväxt och fostran i Syrien, om familjens historia och de minnen hon bär med sig från studieåren. Gripande är berättelsen om hennes bildningsväg. Som ung brukade hon lägga beslag på urrivna tidningssidor som man haft mat i. När hon torkat bort matresterna kunde hon insupa kunskap om världen, från liberala libanesiska dagstidningar som på den tiden var ett slags kopior av västeuropeisk press. Hon växte upp i en anda av pan-arabism, som hade starkt stöd i familjen. Den allt starkare arabiska nationalkänslan var det viktiga och man förenadas i optimism kring den.

I skolan blev det hennes litteraturlärare som framför allt stödde och uppmuntrade henne och hon började själv skriva.

Sedan hon lämnat Syrien för väst tog det politiska engagemanget hela hennes tid, och boken kommer därför att handla huvudsakligen om de frågor och problem hon ställdes inför.

Sultan vittnar om sin praktiktid hos en gynekolog i Syrien. Eftersom hon studerade medicin på fjärde året välkomnades hon som assistent hos honom. Ofta uppsöktes han av mödrar eller mormödrar till unga flickor som skulle giftas bort. Deras ärende var i första hand att försäkra sig om den unga flickans oskuld, men gynekologen kunde ofta konstatera att de inte bara förlorat oskulden, utan att de också var gravida. Både mödrar och mormödrar visste att deras flickor inte haft några pojkvänner, och att de bara kunde ha gjorts gravida av sina fäder, bröder eller manliga släktingar. ”I många fall hade flickorna just haft sin första menstruation, när de blev gravida” skriver Sultan.

I februari 2008 yttrade hon vid en konferens om kvinnans roll i islam orden som fastställde hennes egen position: ”Jag har bestämt mig för att bekämpa islam. Hör nu vad jag säger: att bekämpa islam, inte politisk islam, inte militant islam, inte radikal islam, inte wahabitisk islam, utan själva islam. Islam har aldrig missförståtts, islam är själva problemet.” I sin bok berättar hon att hon ofta får frågan varför det finns så mycket hat mot kvinnor bland muslimer, och att hon på den alltid svarar: ”Därför att islams gud, Allah, hatar”. Mohammed, hans apostel, tillägger hon, var inte en tänkare utan en krigare. I juni 2009 framförde hon i en artikel kritik mot president Obamas tal till den muslimska världen, och sa att hans världsbild är ”obegripligt präglad av naiva önskningar”. Obamas tal innebar att han ”försummade att ställa upp för de frihetsälskande individerna, befriade araber som jag själv. ”

Sultan är en av grundarna av Former Muslims United, som kritiserar det faktum att islam förvandlats till en totalitär statsideologi vars rättsapparat kontrollerar individens hela liv. Vid sidan av Sultan finns bland frontfigurerna också muslimer från Egypten, Pakistan och Iran samt den forne PLO-aktivisten Walid Shoebat från Betlehem, som nu är amerikansk medborgare.

En passage i boken är särskilt minnesvärd, Sultan säger nämligen att hennes egna döttrar mer kommer att likna Margaret Thatcher än den egna mormodern. Med det menar hon inte att döttrarna ska bli brittiska premiärministrar, utan fria, självständiga kvinnor. I Sverige är jag rädd att ett sådant uttalande bara skulle tolkas som beviset på ett reaktionärt, i bästa fall mycket konservativt, förhållningssätt. Jag blir inspirerad av att se vilka referenser hon använder, eftersom de helt saknar den europeiska räddhågsenheten.

Är då Sultans bok och budskap ett angrepp på den enskilda muslimen? Nej, jag skulle hellre säga att hon uttrycker ett medlidande med alla de vanliga muslimer som hon delade öde med, men att hennes skarpa kritik mot islam riktas mot dess predikanter, ideologer och apologeter. Kvinnor som Wafa Sultan, och före henne somaliskfödda Ayyan Hirsi Ali, betecknas ibland som extrema och har kallats ”yttrandefrihets-fundamentalister”. Vem skulle ha sagt något så oförskämt om de människor som slogs emot Hitlers eller Stalins mordiska regimer? Problemet torde istället vara den ideologiska och religiösa grunden för övergrepp, mord och terror inom islam, som Sultan, Hirsi Ali och många med dem bekämpar med sina ord. Att läsa Sultans bok är i den meningen ett övertygande argument för att de behöver allt stöd de kan få.

Wafa Sultan: A God Who Hates (St. Martins Press, New York, 2009, 244 sidor).

Nordiska rådets plattheter.

Ord som inget betyder far runt oss varje dag. Reklamens ord. Pressens ord. Ord fyllda av tomhet och ord fyllda av plattheter.

Som bekant meddelades igår att Gyrðir Elíasson får Nordiska rådets litteraturpris för novellsamlingen Milli trjánna (Bland träden).

"För en stilistiskt högstående ordkonst som skildrar inre och yttre hot i dialog med världslitteraturen"

Läs motiveringen igen och fundera på vad den säger. Vad betyder "i dialog med världslitteraturen"? Vad är det för en kategori? Finns det något större eller bättre som ska anses vara "världslitteratur" och som Elíasson med stolthet nu kan känna att han tillhör? I en tid när språken urholkas likt stenen av vattendroppen är det särskilt viktigt att vara på sin vakt mot klichéer och plattheter. Borde inte litterära priskommittéer vara särskilt måna om det?

Det språk han skriver på är kvalitetsmässigt varken större eller mindre än världens alla andra språk. Däremot är isländskan ett litet och mycket gammalt språk som vi alltför sällan får bekanta oss med. Just därför vill jag läsa Elíasson.

Textens förvrängning.

"Vilohemmet" i Tormestorp 1961. Ämnet för många av mina texter. Det är jag som står två från vänster med pinnen, bredvid den långa flickan som hette Eva. Här hamnade man om man inte kunde leva upp till lyckoidealen i Malmö.

*

I samma stund som jag trycker ner den första tangenten för att skriva en autentisk text om mitt liv, påbörjas förvrängningen och allt det som gör den färdiga texten mer till en skapelse än en sanning. Det självbiografiska stoffet finns där och någon avsikt att ljuga kring det finns inte, ändå förvandlas det till fiktion på vägen.

Inte någon gång har jag strävat mot överdriften eller förtigandet. Texter måste också när de drar bort från det autentiska behålla en inre glöd som gör dem sanna. Att vara sann är aldrig detsamma som att exakt återge ett förlopp i det förflutna. Att vara sann är att försöka göra texten så trogen minnet som möjligt.

*

En sådan text om barndomen arbetar jag med sedan länge. Här försöker jag bland mycket annat framkalla hemmet på bilden:

Vilohemmet finns som ett sår i minne och undermedvetet, ett sår av hemlöshet, kärlekslöshet och missriktad omsorg. Hur missriktat beslutet att sända mig dit var, förstår jag redan av det faktum att jag hela tiden återkommer till det. Det tycks som om minnena från den vistelsen är indelade i tydligt avgränsade tablåer. Ibland startar berättelsen på barnpsyk med mamma, ibland med avskedet från klasskamraterna i skolsalen, ibland med ankomsten med tåg, då vi till synes steg av i vildmarken för att fösas upp på ett vagnsflak och köras upp för backen av bonden Jonsson till själva den byggnad där institutionen var inrymd. Vi som satt på flaket hade aldrig tidigare sett varandra (och tågresan från Malmö är helt utplånad från minnet). Naturligtvis var vi nervösa redan på grund av det. Jag föreställde mig att hela gruppen, åldersmässigt ganska stramt fördelad på barn i åldrarna 7 -12, säkert lika många flickor som pojkar, hade en likartad bakgrund. Kanske var vi nervöst lagda. Vi fick ju aldrig några svar. Men jag lärde mig ganska snabbt att det inte förhöll sig så. Flickorna var villiga att berätta och någon av dem hade missbrukande föräldrar, en annan hade sett pappan mörda mamman.

Varför hamnade jag här? Det fanns för mig inga synliga tecken på att något allvarligt hänt i vår familj. Det gjorde min skamkänsla ännu större. De fel och brister jag hade och som låg till grund för beslutet att skicka mig hit kunde jag ju bara själv vara ansvarig för. Flera av de andra kunde hänvisa till olyckor som de inte betraktade sig som delaktiga i. Hade jag själv, på barnpsyk fått frågan om jag ville resa? Kanske hade jag det. Det har i så fall försvunnit under flera lager av mer påtagliga minnestablåer. En sådan framstår som särskilt stark: när läkaren ville att jag skulle teckna mina föräldrar och sedan berätta vad jag tyckte om dem. Det var något som jag instinktivt värjde mig emot, jag tyckte inte att läkaren hade med det att göra. Dessutom kunde jag inte som barn säga att den ena föräldern var bättre eller sämre än den andra. Vilket barn kan det? Jag tecknade porträtten med gott självförtroende. Det enda ämne i skolan där jag kunde säga att det fanns ett sådant var just teckning.

Läkaren berömde resultaten, men hans beröm fick mig inte att svara på frågan om det var mamma eller pappa som betydde mest för mig. Hos mamma hade jag hela min trygghet, hon var hemmet, maten, värmen och själva livskällan. Pappa hade i sitt konstnärskap en annan viktig del av min tidiga identitet, jag visste redan som barn att jag inte ville eller kunde ingå i det som vuxenvärlden kallade ”jobb”. Jag ville vara en fri och skapande människa, och det var stunderna då jag fick följa med pappa till ateljén eller på något galleri som stärkte denna inre längtan som jag bar på. Jag förstod nog rätt tidigt vilken klyvnad pappa levde i. Han var dekoratör det mesta av sitt vuxenliv, först på Solidar och sedan på Malmströms herrekipering där han småningom blev chef för dekorationsateljén. Det var förmodligen också den press och klyvnad han levde under som gjorde att han tidigt på 1960-talet kollapsade. Han ville ju egentligen inget hellre än måla, skulptera och teckna. Den kollapsen ledde till att hans och mammas husläkare rekommenderade honom att resa till Dubrovnik, befria sig från det abstrakta måleriet och där försöka gå tillbaka till grunderna. Pappa var ju en klassiskt skolad målare och visste hur man i bild gestaltade människor, djur och natur. I Dubrovnik återföddes han som konstnär. Det var sådan jag ville bli, som pappa då blev, en till synes fri, skapande människa.

tisdag 12 april 2011

Skönheten och vinet.

Hur gör man livet vackert? Ibland undrar jag om man egentligen behöver göra så mycket. Bäst blir det om man bara låter det vackra komma, och om man förmår ta emot det så kan vad som helst hända. När man tar emot skönheten lyser den som en försommardag i Skåneland.

Under måndagseftermiddagen strosade jag kring i centrum, det var nästan tjugo grader varmt. Mötte min läkare och kunde i lugn och ro samtala med henne om det som hänt. Det var mycket givande och jag tycker att jag har lärt mig mycket, både om innebörden av en cytostatika-förgiftning och om sjukvårdens kvaliteter.

Väl hemkommen öppnade jag en flaska vitt vin, kallt och fylligt, till räkorna som jag längtat så efter under sjukhusvistelsen. Nu kan jag äta och dricka ett gott vin igen. Är inte det vackert nog? För mig är det så, och jag lutar mig tillbaka i det, låter tiden rinna i vilken riktning den vill, och konstaterar att skönheten ibland står gömd alldeles bakom ryggen på mig, som en vind från syd, som ett vitt vin, som en kvinna - verklig eller imaginär - eller som en ordlös sång.

Idag: inte ett ord om nationalismen, inte ett ord om Ungern, inte ett ord om Iran, inte ett ord om Hamas, inte ett ord om EU-parlamentarikernas månatliga löneförhöjningar på femtontusen, inte ett ord om… förlåt, det blev mer än ett ord, det blev 40! Några ord till: imorgon, eller kanske ännu tidigare än så blir jag den jag brukar vara.

Bild av Schiele, så klart.

måndag 11 april 2011

Det låter och skramlar.

“De stiger upp högljudda och vandrar hela dagen omkring och går också till sängs högljudda. Och de talar oavbrutet alldeles för högt” skriver Thomas Bernhard i Betong (Norstedts Panterserie 1985 i översättning av Margaretha Holmqvist) om sina medmänniskor, och alldeles före det har han skrivit: “I årtionden hade jag ju levat i den tron att jag absolut inte kan vara ensam, att jag behöver alla dessa människor…”

På sjukhuset hade jag egentligen bara ett enda problem. Det var inte det jag lagts in för. Min förgiftning visste jag att de skulle lyckas häva. Men de ständigt låtande aktiviteterna i salen var svåra att uthärda. Radioapparater, bandspelare och i allrummet en urgammal tv-apparat som dock höjde sig ljudmässigt över allt annat. Hur uthärdar man sådant? Jag gör det inte. Det väcker en sorg i mig att tystnaden är en så sällsynt gäst i mänskliga sammanhang, som om den i sig bar på något hotfullt. I själva verket är den effektiv medicin. Flera gånger kom jag på mig själv med att längta till en annan tid, till ett sanatorium på höjden över Ringsjön, med de susande bokskogarna och de alldeles tysta korridorerna. På sjukhus har man ingen privatsfär. Men jag lyckades skaffa en nattetid då sköterskorna gav med sig och rullade in mig, med säng och allt, i ett tomt dagrum. Från 12:e våningen kunde jag följa den tidiga morgonaktiviteten i staden utan att egentligen höra ett ljud från den. På avstånd såg jag den väldiga Hammarsjön häva sig över stadsnivån, denna sjö som hålls tillbaka av vallarna och ett gammalt minne av krig och inringning.

Foto: Astrid Nydahl

söndag 10 april 2011

Ungersk fascism.

Den antisemitiska och fascistiska mobben nöjer sig inte med att marschera på Budapests gator. När Svenska PEN i veckan arrangerade ett möte om situationen i Ungern angreps talarna av just denna mobb, orkestrerad av jag vet inte vem, men ditskickad med ungersk stats-tv. Jag kände till mötet genom översättaren Ervin Rosenberg som var en av talarna. Men det är först med Ola Larsmos rapport i DN idag som jag förstår hur illa det var. Här saxar jag ur DN-artikeln, som jag rekommenderar i sin helhet, eftersom den ger en kuslig bild av hur det kan se ut i detta nya Europa:

”Landsförrädare!” ”Kommunist!” ”Jude!” Stämningen blev hätsk när PEN-­klubben i veckan ordnade en debatt om Ungern.

”Kommunister! Ni är alla kommunister!” ropar en äldre man till mig och de andra arrangörerna. Stämningen är hotfull. Flera ur publiken tar fram papper där de skrivit ”Vi är tystade av Svenska PEN” på ungerska, sätter dem över munnen och poserar för tv-kameran – för en sådan finns på plats. Och används nu flitigt. Och ordet ”landsförrädare” far alltså genom luften. Det är inte riktigt så PEN-kvällar brukar sluta.

UPPDATERING MÅNDAG EFTERMIDDAG:

Att dessa den ungerska regeringens varma anhängare uppför sig riktigt svinaktigt har jag idag fått många bevis för. Jag har utsatts för en formlig storm av "kommentarer". Det märkvärdiga är att människor av den sorten tycks tro att en blogg står för någonting annat än den enskilda människa som driver den. Jag representerar bara mig själv.

Skulle man döma av innehållet i angreppen kan man förledas tro att jag är representant för en stark kommunistisk-judisk konspirationsgrupp vars syfte är att störta Ungern i fördärvet. Om ni undrar så är det därför jag stängt av kommentarfunktionen. Det finns gränser för vad man orkar med.

Lissabon. Bara Lissabon.

Lissabon är det europeiska fastlandets västligaste huvudstad, där hon ligger vid floden Tejos utlopp i Atlanten. Stadens namn, Lisboa, sägs stamma från antingen det feniciska Allis Ubbo (som betydde säker hamn) eller från det romerska ordet för floden Tejo (Lisso eller Lucio). Grekerna kände staden som Olissipo eller Olissipona vilket anknöt till Ulysses.

Historiker menar att arkeologiska fynd visar att fenicierna sedan 1200 före Kristus använde de södra kullarna av staden som en bas för handel. Hamnen vid Tejo utgjorde en perfekt plats för bunkring av livsmedel för de feniciska skepp som skulle vidare norrut mot det som idag är Cornwall. Lissabon var också en bra plats för handel med metaller längre norrut inåt landet. Dessa teorier är dock omstridda och det finns idag historiker som menar att Lissabon i bästa fall var vad romarna kallade Oppidum (ett administrativt centrum för handel inom Romarriket).

För en modern besökare i Lissabon ter sig kanske den moriska perioden som en av de allra viktigaste. Runt år 711 ockuperades staden av morerna som kallade den al-Isbunah på arabiska. Staden befolkades av muslimer från Nordafrika och Mellanöstern, ett stort antal moskéer byggdes, liksom stadsmuren Cerca Moura. Nu blev islam statsreligion och arabiska det språk alla skulle tala. Stadens kristna och judar blev uttalade dhimmi-folk (den icke-muslimska befolkning som styrs av sharia-lagarna och som får leva i fred på villkor att de uttrycker lojalitet gentemot muslimerna) och underordnades därmed islam och tvingades betala jizyah (en skatt som också uttryckte denna lojalitet).

Än idag är den moriska epoken så tydlig i Lissabon. I stadsdelen Alfama kan en vandring kännas som ägde den rum i en arabisk stad. De trånga gränderna, de vindlade och till synes labyrintiska smala gatorna som förbinder kvarteren nedför höjderna till kvarteren runt hamnen är förvillande lika en nordafrikansk stadsdel. Att Alfama än idag ter sig så moriskt, beror på att stadsdelen klarade sig så gott som oskadd undan den stora jordbävningen och tsunamin 1755 (se särskilt kapitel, sidan xx), som förstörde stora delar av den övriga staden. Morerna styrde staden ända fram till 1147 då den återtogs av de kristna under ledning av kung Afonso I av Portugal.

I och med detta korståg förlorade arabiskan sin ställning, muslimerna drevs på flykten eller tvingades konvertera till kristendomen. Moskéerna gjordes om till kyrkor, och Lissabons stora katedral, Sé-katedralen, centralt belägen i Alfama, byggdes på ruinerna av en moské samma år som staden återgick i kristet styre.

1179 fick Lissabon sina stadsprivilegier av kungen och var från 1255 Portugals huvudstad. Lissabon expanderade snabbt, ett universitet byggdes redan 1290 (men flyttades så småningom till Coimbra där det finns än idag), och staden blev en viktig handelsstad för både norra Europa och Medelhavsländerna.

1497 tvingades 20 000 judar från olika delar av Portugal till Lissabon, där de fick veta att deras barn skulle tas ifrån dem för att placeras i kristna familjer. Man ”döpte” de vuxna och kallade dem sedan ny-kristna. I praktiken var enda sättet för en jude att överleva, att han eller hon godtog detta. Många fortsatte att praktisera sin judendom i hemlighet, de kallades marraner och betraktades fortfarande som judar av majoritetsbefolkningen. Bland judiska forskare har det sagts att denna nykristna jude var ”en katolik utan tro och en jude utan vetande”.

Mer än tusen inkvisitionsprocesser i mitten och slutet av 1500-talet gjorde slut på det mesta av judiskt liv i Lissabon. Först med markis de Pombal tvåhundra år senare kunde marranerna skönja ett visst ljus. Pombal upphävde då kyrkans krav på intyg om ”blodets renhet” – detta extrema uttryck för förakt och förtryck. Runt år 1800 började man rentav bjuda in judar från andra länder att bosätta sig i Lissabon, de flesta som hörsammade det kom från Storbritannien. Med republiken 1912 fick judarna tillbaka alla sociala rättigheter, egna begravningsbyråer och gravplatser samt slakträttigheter.

För den som vill få en liten påminnelse om detta tragiska judiska liv finns det en synagoga i centrala Lissabon. Den ligger på Rua Alexandre Herculano nummer 59, en inte alldeles lätt adress att hitta eftersom bara numren 57 och 61 skyltas utåt gatan. Synagogan byggdes färdig och öppnade 1904 och heter Shaare Tikva (Hoppets portar) och är sefardisk. En askenasisk finns också, den heter Ohel Yahoov (Jakobs tält) och ligger på andra våningen i ett förfallet hus på Avenida Elias Garcia 110. Det lär endast finnas 300 utövande judar kvar i hela staden.

Lissabons historia är i hög grad förknippad med de europeiska upptäcktsresorna. Bartolomeu Dias nådde Afrikas sydspets 1488. Från den portugisiska huvudstaden seglade Vasco da Gama 1497 till Indien. En verklig guldålder inleds. Lissabon blir europeiskt centrum för handel med Afrika, Indien, Fjärran östern och senare också Brasilien med varor som kryddor, socker, textilier men också och inte minst slavar. För Lissabonresenären finns det två viktiga platser att besöka, som båda stammar från denna period: Belémtornet vid vattnet, och mitt emot det, en bit inåt land, det magnifika Jerónimoklostret. Båda dess byggnader är idag en del av UNESCOS världsarv. Hit kommer man enkelt med buss, spårvagn eller lokaltåg.

Lissabons två senaste århundraden kan beskrivas som en både politiskt turbulent och hoppfull tid. Stadens expansion har skildrats både av en portugisisk författare som Fernando Pessoa och av danske H.C. Andersen som var märkbart tagen av sitt besök i staden under sin portugisiska resa, åren 1862–63. 1879 invigdes stadens paradgata Avenida da Liberdade, som än idag är en pulsåder för all trafik; fotgängare, bussar, taxi och privattrafik. Längs med paradgatan löper två mindre parallella gator som skuggas av mäktiga palmer, planteringar och små vattenarrangemang som ger svalka och vila. Vid dessa parallellgator är också ett antal caféer är belägna.

1910 genomfördes en republikansk kupp riktad mot monarken Carlos I. Republiken blev inte särskilt långlivad, men den genomförde bland annat tidigt ett skiljande av kyrka och stat. Trots ett omfattande reformprogram kunde inte den unga republiken stå emot trycket från den tilltagande politiska oron.

Under andra världskriget var Portugal ett av få neutrala länder och fungerade inte minst som en utskeppningsplats för flyktingar som ville ta sig undan Hitlers krig och förintelse till USA. Lissabon var också ett getingbo av spioner från olika krigförande länder.

Mellan 1926 och 1974 präglades Lissabon, liksom resten av Portugal, av den militärregim som gripit makten i en kupp, störtat den unga republiken och som sedan under ledning av sin förste finansminister António Oliveira Salazar skapade Estado Novo, den nya staten, som byggde på ett strikt korporativistiskt, fascistiskt program. Fascismen innebar ett svårt åsiktsförtryck, många författare och intellektuella kastades i fängelse och den portugisiska litteraturen rymmer många vittnesmål om detta. Också den populära fado-musiken belades med censur och endast licensierade artister tilläts uppträda.

Regimen gjorde sig också skyldig till omfattande övergrepp mot folken i de kolonier man styrde över. Kanske var det just kolonialismen och dess krig som ledde fram till den rörelse i militärens led som 1974 störtade fascismen i en oblodig kupp, kallad Nejlikornas revolution. När regimen föll hade Salazar redan försvunnit från scenen, han dog 1970 sedan han 1968 drabbats av en massiv stroke, då Marcelo Caetano tog över som premiärminister. Det var alltså Caetano som störtades 1974.

Den där morgonen sändes en sång i portugisisk radio. Den utgjorde startsignalen för Nejlikornas revolution och var skriven av José Afonso:

Grândola, vila morena,
Terra da fraternidade.
O povo é quem mais ordena
Dentro de ti, ó cidade
Dentro de ti, ó cidade.
O povo é quem mais ordena
Terra da fraternidade,
Grândola, vila morena.
Em cada esquina um amigo,
Em cada rosto igualdade.

(Ungefärligt innehåll: Grândola, mörka stad,/ I broderskapets land./ Hos dig är det folket/ som bestämmer/I broderskapets land./ Grândola, mörka stad./En vän i varje hörn,/Jämlikhet i varje ansikte.)

1986 kom Portugal med i den europeiska unionen, och landet var bland den grupp på elva länder som införde euron 1 januari 2002. Ekonomin bygger fortfarande till stor del på jorbruk (spannmål, olivträd, vingårdar, tobak, frukt med mera) De viktigaste industrinäringarna är textil, skor, läder, möbler, keramik och kork. Också en omfattande petrokemisk industri och elektronik finns med i ekonomins bas. Privatiseringar av offentligt ägda företag har ägt rum i Portugal på ungefär samma sätt som i Sverige, bland annat inom finans- och telekommunikationssektorerna. Sol- och badturismen har länge varit en viktig ekonomisk sektor, men på grund av de problem den orsakar försöker man nu utveckla en kulturturism som kan leda till att utländska besökare bättre lär känna landet. Massturismen i Algarve har orsakat stora ekologiska skador, bland annat vattenbrist.

I Lissabonområdet har det skett påtagliga förändringar sedan landet kom med i EU. Stora summor har använts för att modernisera infrastrukturen, men också omfattande renoveringsarbeten har utförts i stadens centrum, vars byggnader skyddas av en särskild lag som förhindrar rivningar och skövlingar. Också runtom i landet har infrastrukturen moderniserats med hjälp av EU-pengar. Dessa förbättringar kan förklara varför portugiserna länge ansågs vara Europas mest EU-vänliga folk. Arbetslösheten sjönk under EU-genomsnittet på 1990-talet och beräknas officiellt ligga runt 7 procent.

I själva Lissabon bor idag knappt 600 000 människor, men med alla förstäder, vilka i praktiken är sammanbyggda med stadskärnan – och kallas Área Metropolitana de Lisboa – uppgår befolkningen till runt 2,8 miljoner.

Staden har Europas mildaste klimat. Vårtemperaturen ligger mellan 6 och 27 grader med mycket solsken.

Sommarmånaderna är för det mesta mycket soliga, med temperaturer som kan närma sig 40 grader. Hösten är mild och ostadig, temperaturen ligger ungefär som på våren, medan vintern för det mesta är regnig, blåsig och med en medeltemperatur runt tio grader.

Klimatet i Lissabon påverkas mycket av Golfströmmen.

Söndag i solen.

När jag steg av bussen inne i centrum var det nästan folktomt. Det brukar se ut så en söndagsförmiddag. På bänkarna satt bara ett mindre gäng av de vanliga heldagsdrinkarna, lite halvvakna, redan solbrända och rökande.

En första vårkänsla som var mer än en solstråle in genom ett fönster. En värme och en självklar närvaro i det länge efterlängtade. Mitt ärende var enkelt. Några brev skulle läggas på lådan som töms också söndagar. Jag skulle köpa några croissanter och ett bondbröd. Tio minuter var allt jag hade på mig, så var det dags att ta bussen tillbaka hem igen.

Jag har haft anledning att - ännu en gång - reflektera över huruvida jag alls ska ingå i några kollektiva sammanhang. Sedan jag lämnat samtliga de kollektiv där jag befunnit mig, i unga år som politisk aktivist och i vuxenlivet som skrivande människa, har jag upprätthållit ett slags kollektivt tankeutbyte på nätet. Men tidigare i vår lämnade jag både den norska och den danska hemsida jag skrivit för. Skälen var skiftande men min äckelkänsla inför den politiska extremismen avgjorde saken. Det sista lilla sammanhang som fanns faller nu sönder. Sörjer jag det? Nej, jag tror det är den enda väg jag kan gå. Jag fungerar helt enkelt ihop med andra människor. Istället måste jag vårda den ytterst begränsade krets som jag verkligen betraktar som vänner, det är män och kvinnor jag delar syn på liv och tillvaro med.

Lika lite som jag skulle kunna vara medlem i någon annan förening än den enda jag är med i - författarförbundet - lika lite vill jag tillhöra en aldrig så informell krets på nätet. Det är lätt att man förväxlar de digitala sammanhangen med verkligheten. Nog finns det skäl att vara på sin vakt. När jag senare idag gav mig ut på cykeln insåg jag att det mesta är sig likt.

Den nya veckan inleder jag med att läsa Carl-Göran Ekerwalds biografi över Voltaire. Varje annan stund av sol kommer jag att ägna mig åt cyklandet, vandrandet och sittandet. En påse brödsmulor till fåglarna lär också gå åt nere vid Ekenabben där allt öppnar sig så vackert mot Hammarsjön.

Maja Kućan: Jedinomoje i ostali! Pisma iz logora (Jasenovac Memorial Site)

Om man har judiska, romska eller serbiska rötter går det säkert en ilning av obehag redan inför namnet Jasenovac. Skälet är enkelt: där låg det koncentrationsläger som på 1940-talet skulle förinta dessa folkgrupper i det fascistiska Kroatien. På Jugoslaviens tid, redan 1968, beslutade man att skapa en minnesplats för offren i Jasenovac, och det är denna organisation som med stöd av det kroatiska kulturministeriet utgivit denna bok, som innehåller brevkort till och från familjerna till de fängslade (en rättighet som uppnåddes genom Röda Korsets förhandlingar med Ustasja-polisen i augusti 1941). I boken finns dessa brevkort översatta till engelska.

Det som kallades för den oberoende staten Kroatien var i själva verket en marionettregim under ledning av Ante Pavelić i allians med Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien. Ustasja-terrorn ledde efter andra världskriget till omfattande massakrer från den jugoslaviska regimens sida. Hämnden kostade många människor livet.

I juni 1941 fick Pavelić träffa Hitler. Efter diskussioner med den tyske ambassadören i Kroatien enades man om en förintelseplan. Många serber skulle deporteras till Serbien, men lika många skulle mördas. Det finns inga exakt fastställda siffror på antalet mördade i Jasenovac, men de uppskattas ha varit mellan 80.000 och 100.000.

Till skillnad mot mönstren i tyska koncentrationsläger mördades samtliga i Jasenovac antingen med olika verktyg (misshandlades till döds helt enkelt) eller blev skjutna. Massmördandet var ett hantverk på individnivå, det kan man säga utan att bli cynisk. Tyska officerare som rapporterade hem till Berlin uttryckte fasa över det de sett i lägret.

(Stort tack till Bodil)

Ante Pavelić hälsar på Hitler.

Jasenovac Memorial Site presenterar sig själv bland annat så här:

Jasenovac is a place in which visitors will discover the exceptional suffering and incredible courage of the Jasenovac victims, but also learn of the strength of hope in life and faith in humankind, as emphasised in particular by the survivors.

Thanks to all the Jasenovac victims, Jasenovac today is a place which encourages contemplation, learning, research, building personal convictions and actively resisting evil and crime, and is also a place where the value of human life and the moral principles which characterise humankind are embraced. Jasenovac is a place from which we should all depart having reached the decision that evil and the “Jasenovac” crimes should never be repeated, anywhere.