söndag 10 april 2011

Ungersk fascism.

Den antisemitiska och fascistiska mobben nöjer sig inte med att marschera på Budapests gator. När Svenska PEN i veckan arrangerade ett möte om situationen i Ungern angreps talarna av just denna mobb, orkestrerad av jag vet inte vem, men ditskickad med ungersk stats-tv. Jag kände till mötet genom översättaren Ervin Rosenberg som var en av talarna. Men det är först med Ola Larsmos rapport i DN idag som jag förstår hur illa det var. Här saxar jag ur DN-artikeln, som jag rekommenderar i sin helhet, eftersom den ger en kuslig bild av hur det kan se ut i detta nya Europa:

”Landsförrädare!” ”Kommunist!” ”Jude!” Stämningen blev hätsk när PEN-­klubben i veckan ordnade en debatt om Ungern.

”Kommunister! Ni är alla kommunister!” ropar en äldre man till mig och de andra arrangörerna. Stämningen är hotfull. Flera ur publiken tar fram papper där de skrivit ”Vi är tystade av Svenska PEN” på ungerska, sätter dem över munnen och poserar för tv-kameran – för en sådan finns på plats. Och används nu flitigt. Och ordet ”landsförrädare” far alltså genom luften. Det är inte riktigt så PEN-kvällar brukar sluta.

UPPDATERING MÅNDAG EFTERMIDDAG:

Att dessa den ungerska regeringens varma anhängare uppför sig riktigt svinaktigt har jag idag fått många bevis för. Jag har utsatts för en formlig storm av "kommentarer". Det märkvärdiga är att människor av den sorten tycks tro att en blogg står för någonting annat än den enskilda människa som driver den. Jag representerar bara mig själv.

Skulle man döma av innehållet i angreppen kan man förledas tro att jag är representant för en stark kommunistisk-judisk konspirationsgrupp vars syfte är att störta Ungern i fördärvet. Om ni undrar så är det därför jag stängt av kommentarfunktionen. Det finns gränser för vad man orkar med.

Lissabon. Bara Lissabon.

Lissabon är det europeiska fastlandets västligaste huvudstad, där hon ligger vid floden Tejos utlopp i Atlanten. Stadens namn, Lisboa, sägs stamma från antingen det feniciska Allis Ubbo (som betydde säker hamn) eller från det romerska ordet för floden Tejo (Lisso eller Lucio). Grekerna kände staden som Olissipo eller Olissipona vilket anknöt till Ulysses.

Historiker menar att arkeologiska fynd visar att fenicierna sedan 1200 före Kristus använde de södra kullarna av staden som en bas för handel. Hamnen vid Tejo utgjorde en perfekt plats för bunkring av livsmedel för de feniciska skepp som skulle vidare norrut mot det som idag är Cornwall. Lissabon var också en bra plats för handel med metaller längre norrut inåt landet. Dessa teorier är dock omstridda och det finns idag historiker som menar att Lissabon i bästa fall var vad romarna kallade Oppidum (ett administrativt centrum för handel inom Romarriket).

För en modern besökare i Lissabon ter sig kanske den moriska perioden som en av de allra viktigaste. Runt år 711 ockuperades staden av morerna som kallade den al-Isbunah på arabiska. Staden befolkades av muslimer från Nordafrika och Mellanöstern, ett stort antal moskéer byggdes, liksom stadsmuren Cerca Moura. Nu blev islam statsreligion och arabiska det språk alla skulle tala. Stadens kristna och judar blev uttalade dhimmi-folk (den icke-muslimska befolkning som styrs av sharia-lagarna och som får leva i fred på villkor att de uttrycker lojalitet gentemot muslimerna) och underordnades därmed islam och tvingades betala jizyah (en skatt som också uttryckte denna lojalitet).

Än idag är den moriska epoken så tydlig i Lissabon. I stadsdelen Alfama kan en vandring kännas som ägde den rum i en arabisk stad. De trånga gränderna, de vindlade och till synes labyrintiska smala gatorna som förbinder kvarteren nedför höjderna till kvarteren runt hamnen är förvillande lika en nordafrikansk stadsdel. Att Alfama än idag ter sig så moriskt, beror på att stadsdelen klarade sig så gott som oskadd undan den stora jordbävningen och tsunamin 1755 (se särskilt kapitel, sidan xx), som förstörde stora delar av den övriga staden. Morerna styrde staden ända fram till 1147 då den återtogs av de kristna under ledning av kung Afonso I av Portugal.

I och med detta korståg förlorade arabiskan sin ställning, muslimerna drevs på flykten eller tvingades konvertera till kristendomen. Moskéerna gjordes om till kyrkor, och Lissabons stora katedral, Sé-katedralen, centralt belägen i Alfama, byggdes på ruinerna av en moské samma år som staden återgick i kristet styre.

1179 fick Lissabon sina stadsprivilegier av kungen och var från 1255 Portugals huvudstad. Lissabon expanderade snabbt, ett universitet byggdes redan 1290 (men flyttades så småningom till Coimbra där det finns än idag), och staden blev en viktig handelsstad för både norra Europa och Medelhavsländerna.

1497 tvingades 20 000 judar från olika delar av Portugal till Lissabon, där de fick veta att deras barn skulle tas ifrån dem för att placeras i kristna familjer. Man ”döpte” de vuxna och kallade dem sedan ny-kristna. I praktiken var enda sättet för en jude att överleva, att han eller hon godtog detta. Många fortsatte att praktisera sin judendom i hemlighet, de kallades marraner och betraktades fortfarande som judar av majoritetsbefolkningen. Bland judiska forskare har det sagts att denna nykristna jude var ”en katolik utan tro och en jude utan vetande”.

Mer än tusen inkvisitionsprocesser i mitten och slutet av 1500-talet gjorde slut på det mesta av judiskt liv i Lissabon. Först med markis de Pombal tvåhundra år senare kunde marranerna skönja ett visst ljus. Pombal upphävde då kyrkans krav på intyg om ”blodets renhet” – detta extrema uttryck för förakt och förtryck. Runt år 1800 började man rentav bjuda in judar från andra länder att bosätta sig i Lissabon, de flesta som hörsammade det kom från Storbritannien. Med republiken 1912 fick judarna tillbaka alla sociala rättigheter, egna begravningsbyråer och gravplatser samt slakträttigheter.

För den som vill få en liten påminnelse om detta tragiska judiska liv finns det en synagoga i centrala Lissabon. Den ligger på Rua Alexandre Herculano nummer 59, en inte alldeles lätt adress att hitta eftersom bara numren 57 och 61 skyltas utåt gatan. Synagogan byggdes färdig och öppnade 1904 och heter Shaare Tikva (Hoppets portar) och är sefardisk. En askenasisk finns också, den heter Ohel Yahoov (Jakobs tält) och ligger på andra våningen i ett förfallet hus på Avenida Elias Garcia 110. Det lär endast finnas 300 utövande judar kvar i hela staden.

Lissabons historia är i hög grad förknippad med de europeiska upptäcktsresorna. Bartolomeu Dias nådde Afrikas sydspets 1488. Från den portugisiska huvudstaden seglade Vasco da Gama 1497 till Indien. En verklig guldålder inleds. Lissabon blir europeiskt centrum för handel med Afrika, Indien, Fjärran östern och senare också Brasilien med varor som kryddor, socker, textilier men också och inte minst slavar. För Lissabonresenären finns det två viktiga platser att besöka, som båda stammar från denna period: Belémtornet vid vattnet, och mitt emot det, en bit inåt land, det magnifika Jerónimoklostret. Båda dess byggnader är idag en del av UNESCOS världsarv. Hit kommer man enkelt med buss, spårvagn eller lokaltåg.

Lissabons två senaste århundraden kan beskrivas som en både politiskt turbulent och hoppfull tid. Stadens expansion har skildrats både av en portugisisk författare som Fernando Pessoa och av danske H.C. Andersen som var märkbart tagen av sitt besök i staden under sin portugisiska resa, åren 1862–63. 1879 invigdes stadens paradgata Avenida da Liberdade, som än idag är en pulsåder för all trafik; fotgängare, bussar, taxi och privattrafik. Längs med paradgatan löper två mindre parallella gator som skuggas av mäktiga palmer, planteringar och små vattenarrangemang som ger svalka och vila. Vid dessa parallellgator är också ett antal caféer är belägna.

1910 genomfördes en republikansk kupp riktad mot monarken Carlos I. Republiken blev inte särskilt långlivad, men den genomförde bland annat tidigt ett skiljande av kyrka och stat. Trots ett omfattande reformprogram kunde inte den unga republiken stå emot trycket från den tilltagande politiska oron.

Under andra världskriget var Portugal ett av få neutrala länder och fungerade inte minst som en utskeppningsplats för flyktingar som ville ta sig undan Hitlers krig och förintelse till USA. Lissabon var också ett getingbo av spioner från olika krigförande länder.

Mellan 1926 och 1974 präglades Lissabon, liksom resten av Portugal, av den militärregim som gripit makten i en kupp, störtat den unga republiken och som sedan under ledning av sin förste finansminister António Oliveira Salazar skapade Estado Novo, den nya staten, som byggde på ett strikt korporativistiskt, fascistiskt program. Fascismen innebar ett svårt åsiktsförtryck, många författare och intellektuella kastades i fängelse och den portugisiska litteraturen rymmer många vittnesmål om detta. Också den populära fado-musiken belades med censur och endast licensierade artister tilläts uppträda.

Regimen gjorde sig också skyldig till omfattande övergrepp mot folken i de kolonier man styrde över. Kanske var det just kolonialismen och dess krig som ledde fram till den rörelse i militärens led som 1974 störtade fascismen i en oblodig kupp, kallad Nejlikornas revolution. När regimen föll hade Salazar redan försvunnit från scenen, han dog 1970 sedan han 1968 drabbats av en massiv stroke, då Marcelo Caetano tog över som premiärminister. Det var alltså Caetano som störtades 1974.

Den där morgonen sändes en sång i portugisisk radio. Den utgjorde startsignalen för Nejlikornas revolution och var skriven av José Afonso:

Grândola, vila morena,
Terra da fraternidade.
O povo é quem mais ordena
Dentro de ti, ó cidade
Dentro de ti, ó cidade.
O povo é quem mais ordena
Terra da fraternidade,
Grândola, vila morena.
Em cada esquina um amigo,
Em cada rosto igualdade.

(Ungefärligt innehåll: Grândola, mörka stad,/ I broderskapets land./ Hos dig är det folket/ som bestämmer/I broderskapets land./ Grândola, mörka stad./En vän i varje hörn,/Jämlikhet i varje ansikte.)

1986 kom Portugal med i den europeiska unionen, och landet var bland den grupp på elva länder som införde euron 1 januari 2002. Ekonomin bygger fortfarande till stor del på jorbruk (spannmål, olivträd, vingårdar, tobak, frukt med mera) De viktigaste industrinäringarna är textil, skor, läder, möbler, keramik och kork. Också en omfattande petrokemisk industri och elektronik finns med i ekonomins bas. Privatiseringar av offentligt ägda företag har ägt rum i Portugal på ungefär samma sätt som i Sverige, bland annat inom finans- och telekommunikationssektorerna. Sol- och badturismen har länge varit en viktig ekonomisk sektor, men på grund av de problem den orsakar försöker man nu utveckla en kulturturism som kan leda till att utländska besökare bättre lär känna landet. Massturismen i Algarve har orsakat stora ekologiska skador, bland annat vattenbrist.

I Lissabonområdet har det skett påtagliga förändringar sedan landet kom med i EU. Stora summor har använts för att modernisera infrastrukturen, men också omfattande renoveringsarbeten har utförts i stadens centrum, vars byggnader skyddas av en särskild lag som förhindrar rivningar och skövlingar. Också runtom i landet har infrastrukturen moderniserats med hjälp av EU-pengar. Dessa förbättringar kan förklara varför portugiserna länge ansågs vara Europas mest EU-vänliga folk. Arbetslösheten sjönk under EU-genomsnittet på 1990-talet och beräknas officiellt ligga runt 7 procent.

I själva Lissabon bor idag knappt 600 000 människor, men med alla förstäder, vilka i praktiken är sammanbyggda med stadskärnan – och kallas Área Metropolitana de Lisboa – uppgår befolkningen till runt 2,8 miljoner.

Staden har Europas mildaste klimat. Vårtemperaturen ligger mellan 6 och 27 grader med mycket solsken.

Sommarmånaderna är för det mesta mycket soliga, med temperaturer som kan närma sig 40 grader. Hösten är mild och ostadig, temperaturen ligger ungefär som på våren, medan vintern för det mesta är regnig, blåsig och med en medeltemperatur runt tio grader.

Klimatet i Lissabon påverkas mycket av Golfströmmen.

Söndag i solen.

När jag steg av bussen inne i centrum var det nästan folktomt. Det brukar se ut så en söndagsförmiddag. På bänkarna satt bara ett mindre gäng av de vanliga heldagsdrinkarna, lite halvvakna, redan solbrända och rökande.

En första vårkänsla som var mer än en solstråle in genom ett fönster. En värme och en självklar närvaro i det länge efterlängtade. Mitt ärende var enkelt. Några brev skulle läggas på lådan som töms också söndagar. Jag skulle köpa några croissanter och ett bondbröd. Tio minuter var allt jag hade på mig, så var det dags att ta bussen tillbaka hem igen.

Jag har haft anledning att - ännu en gång - reflektera över huruvida jag alls ska ingå i några kollektiva sammanhang. Sedan jag lämnat samtliga de kollektiv där jag befunnit mig, i unga år som politisk aktivist och i vuxenlivet som skrivande människa, har jag upprätthållit ett slags kollektivt tankeutbyte på nätet. Men tidigare i vår lämnade jag både den norska och den danska hemsida jag skrivit för. Skälen var skiftande men min äckelkänsla inför den politiska extremismen avgjorde saken. Det sista lilla sammanhang som fanns faller nu sönder. Sörjer jag det? Nej, jag tror det är den enda väg jag kan gå. Jag fungerar helt enkelt ihop med andra människor. Istället måste jag vårda den ytterst begränsade krets som jag verkligen betraktar som vänner, det är män och kvinnor jag delar syn på liv och tillvaro med.

Lika lite som jag skulle kunna vara medlem i någon annan förening än den enda jag är med i - författarförbundet - lika lite vill jag tillhöra en aldrig så informell krets på nätet. Det är lätt att man förväxlar de digitala sammanhangen med verkligheten. Nog finns det skäl att vara på sin vakt. När jag senare idag gav mig ut på cykeln insåg jag att det mesta är sig likt.

Den nya veckan inleder jag med att läsa Carl-Göran Ekerwalds biografi över Voltaire. Varje annan stund av sol kommer jag att ägna mig åt cyklandet, vandrandet och sittandet. En påse brödsmulor till fåglarna lär också gå åt nere vid Ekenabben där allt öppnar sig så vackert mot Hammarsjön.

Maja Kućan: Jedinomoje i ostali! Pisma iz logora (Jasenovac Memorial Site)

Om man har judiska, romska eller serbiska rötter går det säkert en ilning av obehag redan inför namnet Jasenovac. Skälet är enkelt: där låg det koncentrationsläger som på 1940-talet skulle förinta dessa folkgrupper i det fascistiska Kroatien. På Jugoslaviens tid, redan 1968, beslutade man att skapa en minnesplats för offren i Jasenovac, och det är denna organisation som med stöd av det kroatiska kulturministeriet utgivit denna bok, som innehåller brevkort till och från familjerna till de fängslade (en rättighet som uppnåddes genom Röda Korsets förhandlingar med Ustasja-polisen i augusti 1941). I boken finns dessa brevkort översatta till engelska.

Det som kallades för den oberoende staten Kroatien var i själva verket en marionettregim under ledning av Ante Pavelić i allians med Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien. Ustasja-terrorn ledde efter andra världskriget till omfattande massakrer från den jugoslaviska regimens sida. Hämnden kostade många människor livet.

I juni 1941 fick Pavelić träffa Hitler. Efter diskussioner med den tyske ambassadören i Kroatien enades man om en förintelseplan. Många serber skulle deporteras till Serbien, men lika många skulle mördas. Det finns inga exakt fastställda siffror på antalet mördade i Jasenovac, men de uppskattas ha varit mellan 80.000 och 100.000.

Till skillnad mot mönstren i tyska koncentrationsläger mördades samtliga i Jasenovac antingen med olika verktyg (misshandlades till döds helt enkelt) eller blev skjutna. Massmördandet var ett hantverk på individnivå, det kan man säga utan att bli cynisk. Tyska officerare som rapporterade hem till Berlin uttryckte fasa över det de sett i lägret.

(Stort tack till Bodil)

Ante Pavelić hälsar på Hitler.

Jasenovac Memorial Site presenterar sig själv bland annat så här:

Jasenovac is a place in which visitors will discover the exceptional suffering and incredible courage of the Jasenovac victims, but also learn of the strength of hope in life and faith in humankind, as emphasised in particular by the survivors.

Thanks to all the Jasenovac victims, Jasenovac today is a place which encourages contemplation, learning, research, building personal convictions and actively resisting evil and crime, and is also a place where the value of human life and the moral principles which characterise humankind are embraced. Jasenovac is a place from which we should all depart having reached the decision that evil and the “Jasenovac” crimes should never be repeated, anywhere.

Hjältar och Ledare.

”Jag har inte mycket till övers för hjältar - de gör för mycket oväsen” skrev Voltaire till Fredrik II av Preussen i maj 1742.

Annars verkar det nog som om västerlandet idag ropar efter nya hjältar. Borta är den tid då vi log åt Bob Dylans rader “Don´t follow leaders, watch the parking meters”. I samma sång konstaterade han: “You don't need a weather man to know which way the wind blows”. Sången hette Subterranean Homesick Blues. Lika uråldrig som Voltaire ter den sig idag, eftersom den växande nationalismen, liksom islamismen, ropar på Ledare och Hjältar.

Inför det finländska valet ser vi hur en ny, minst sagt bisarr, hjälte ställt sig på barrikaderna. Hans budskap är minst lika bisarrt, då han helt förnekar det svenska språkets hemortsrätt i Finland. Timo Soinis anhängare tycks mena att svenska språket är en fiende och behandlar det därefter. Därför vill hans sannfinländare ta bort det från skolundervisningen och avskaffa ”myndighetssvenskan.” För en viss typ av finsk idéströmning kommer möjligen Soini att bli en hjälte, samtidigt som han för de flesta framstår som maktsugen populist redo att använda vilka retoriska grepp som helst.

Också andra europeiska länder ropar på Ledare. Kan det bero på att regeringar som den svenska i allt högre grad endast framstår som en administratör av elände och klassklyftor? Finns det någon som på allvar skulle påstå att den socialliberalism som sitter i högsätet annat än i kosmetisk form skiljer det ena partiet från det andra?

Ändå kan vi knappast tala om några hjältar i den europeiska samtiden. Några få kritiker finns det. Men de hörs inte i tvärdraget från populismen, som numera invaderar varje försök till kritisk betraktelse. Den som seriöst vill diskutera det rådande ideologiska tyranniet buntas genast ihop med antisemiterna i extremhögern eller med dess aggressivt nationalistiska röster. På vilket sätt kritik mot det moderna projektet och dess förakt för varje form av identitet och tillhörighet skulle höra samman med de krafterna har jag aldrig förstått. I alla fall inte på annat sätt än att det kan fungera som demonisering. Den som kritiseras slipper då ta kritiken på allvar.

Det som förenar det aggressiva, ungerska Jobbik med danska och svenska nationalister tycks vara behovet av oväsen, hat och fyrkantigt formulerad propaganda. Lägg därtill en tydlig fiendebild som sammanhållande kitt.

Det som är Sverigehat i Danmark är en spegelbild av Danmarkshatet hos oss. Varken den ena eller den andra nidbilden har särskilt mycket med sanningen att göra. Det man pekar finger åt i Sverige som en bild av ett havererat socialt experiment har ju sin direkta motsvarighet i Danmark: de sociala gettona, mångkulturens sammanbrott, islamiseringen av vardagslivet, maffiakriminaliteten, nedskärningarna i de offentliga systemen, åsiktsterrorn och konsensuskulturen.

lördag 9 april 2011

Nionde april

Det är en viktig märkesdag i Danmark idag. Man flaggar på halv stång. Varför? Frågar man unga danskar kan svaren variera. Vissa tror att det är ett sätt att fira Drottningens födelsedag, andra att det är för att markera Jesu uppståndelse. Endast en tredjedel av de tillfrågade har en susning. Och man undrar ju varför flagga på halv stång skulle vara ett sätt att fira något.

Nionde april 1940 ockuperades Danmark av det nazistiska Tyskland. Erfarenheterna från det övergreppet har förvisso präglat de danska efterkrigsåren. Men det finns skäl misstänka att erfarenheten kommer att vara helt bortglömd inom kort.

Poul Villaume, historieprofessor säger till Politiken idag:

"Det er en af de vigtigste datoer i danmarkshistorien, fordi den har været med til at forme vores nationale selvforståelse og identitet. Selve datoen har stor symbolværdi, også i dag, hvor udtrykket 'aldrig mere 9. april' ofte bruges som slagord i den politiske debat."

Kunskap är inte något man eftersträvar idag, så varför skulle man känna till vad 9 april står för? Vem föddes i stallet frågade man en liten flicka i London och hon svarade med stor säkerhet: "My little pony". Så är det.

fredag 8 april 2011

László F. Földényi: Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt (Ersatz, översättning av Ervin Rosenberg).

Rationaliteten versus Gud. Se där, fyrkantigt uttryckt, ämnet för ungerske författaren László F. Földényis lilla essä med det märkvärdiga namnet Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt som nu utges i serien Ersatz Essay.

Här får vi lära oss något om geografiska – och filosofiska – avgrunder. En av dem skiljer Hegels Europa från Dostojevskijs Sibirien, en annan skiljer rationalitetens och modernitetens sfär från en uråldrig, gränslös gudstro. Hur navigerar man i en sådan värld?

Földényi börjar i det konkreta och närmar sig sakta det filosofiska. Det konkreta är naturligtvis Dostojevskij själv, våren 1854, då han efter fyra års straffarbete förflyttades som soldat till södra Sibirien. I ett samhälle omgivet av sandöken söker han i sitt lilla påvra rum vänskapen hos den unge statsåklagaren Wrangel. Denne skulle under lång tid framöver bli en stödjepunkt för Dostojevskij och han hade god inblick i den store författarens pågående arbeten. En europeisk filosof blir gemensamt studieämne för dem, Hegel. Földényi säger att man inte vet vilket av Hegels verk det handlade om, men att det högst troligt var frågan om de föreläsningar som Hegel hållit i Berlin mellan 1822 och 1831.

Varför? För att Hegel här någon gång, om än högst kortfattat, berör Sibirien. Han ska ha sagt att Sibirien knappast spelat någon roll i världshistorien. Földényi betraktar det som en självklarhet att en sådan formulering skulle ha upprört Dostojevskij, ”när han tvingades konstatera att man där borta i Europa, för vars idéer han hade dömts till döden innan han benådades och förvisades, inte tillmätte hans lidande den ringaste betydelse. Dessa lidanden drabbade honom ju i Sibirien – i en värld som inte hörde hemma i historien.”

Vägen till räddning tycks stängd. Bara ett under skulle kunna hjälpa honom. Men det utesluts av både Hegel och den europeiska anden, den som satte naturlagarna framför allt annat. Dostojevskij övertygades om att ”livet kanske har dimensioner som inte låter sig inneslutas i historien”. Han stöts ut. Det enda som kunde accepteras var undret. Kan utstötningen ändå leda till inre jämvikt och hälsa? Det fortsätter Földényi att undersöka. Förutsättningen är att de olyckliga, de som stöts ut ur historien, också är utanför den ”lyckliga” masskrets som formar den. Kan man göra annat än att gråta? Ja, man kan revoltera. För Hegel är rationaliteten ett ledord. Dostojevskij tolkade det som att det var slaktbänken som måste döljas.

”Världshistoriens väsentligaste egenskap” måste förtigas. Rationalitet tycks utesluta lidandet, den smärtsamma erfarenheten. Håller man fast vid rationaliteten av ren rädsla? Klamrar man sig fast vid lyckan? Földényi ställer frågorna och menar att en sådan människa slutligen faller offer för irrationaliteten. Friheten däremot, ”det enda gudomliga hos människan”, ligger bortom dessa begrepp. Människan måste lära känna sina gränser, inse att något står över henne, och därmed bli fri: ”Det rationella är alltid begränsat, friheten är däremot obegränsad.” Hos Hegel finns det en vilja att föra över mänskliga erfarenheter till den politiska sfären och därför bara se de politiska lösningarna som framkomliga vägar. Földényi säger att politiken alltsedan dess betyder ”uteslutning, uppdelning, splittring.” Sekulariseringen blir denna epoks ”religion” och Hegel blir en missionär som vill förmå hela mänskligheten att se hans rationella system.

Ur detta växer nu Földényis resonemang kring Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet, där det heter: ”Om världshistorien kan man med andra ord säga precis allt och vad som helst, allt som flyger genom huvudet på en. Allt kan man säga utom en enda sak: att den präglas av förnuft och omdöme.” Historien är ju en konstruktion! Den är skygglappar. Och just i det geografiska ingen-mans-landet Sibirien övertygas Dostojevskij om Guds existens. Han lämnar Europa bakom sig och når till något som annars varit stängt för honom. Lidandet ger honom upplevelsen av det oändliga (det gudomliga) och han ska senare summera: ”Jag är nöjd med mitt liv.”

Földényi går sedan vägen om William Blakes syn på himmel och helvete för att visa att Dostojevskij betraktade sitt eget helvete som en förutsättning för det nya livet och de nya insikterna: ”O, Sibirien och tvångsarbetet, det var en stor lycka för mig! (…) Mina bästa tankar föddes där, nu kommer de tillbaka, men de är inte alls lika klara.”

Här finns den avgörande punkt som skiljer honom från Hegel, hans vilja att närma sig en annan och okänd värld. Hegel känner inte helvetet men är bortskämd av ödet.

Är det verkligen rimligt att dra en så skarp skiljelinje mellan förnuft och tro som Földényi gör? Vad säger att en icke-rationell och religiös institution skulle ha givit oss en annan, bättre, tillvaro? Finns det inte tillräckligt starka skäl att avvisa en sådan tanke redan utifrån de senaste hundra årens europeiska – och ryska! – utveckling? De stora monoteistiska religionerna har fått se sig sidsteppade av andra ideologier som ligger religionerna nära: nazismen, kommunismen, fascismen. Nationalismen har tidigare, och tycks ännu en gång, ha fungerat som substitut, ett slags ”tro” som både förenar och stöter bort. Och idag lever vi med en av dessa monoteismer som genomgår en väckelseperiod och som inte bara drar åt snaran kring de egna territorierna utan också öppet och ogenerat hotar Europa: islam. Moderniteten ställd i skarp kontrast till Dostojevskijs öppenhet för det andra och för lidandet tycks vara en alltför endimensionell filosofi.

2000-talet ställer oss inför utmaningar som kanske trots allt har andra inslag än de som Földényi fäster blicken på. Han säger förvisso att tekniken är 1900-talets store segrare, men nog är det tekniken – moderniteten – i kombination med de religiösa och totalitära lärorna som åstadkommit just det fasansfulla han sätter fingret på, nämligen att ”den har berövat människan hennes mänsklighet. Den har besegrat henne så listigt att den har ingivit henne illusionen om att vara en segrare trots att hon är en slav.”

Jag delar däremot hans uppfattning att det är glömskan som är det verkliga helvetet. Slaktbänken är numera en del av moderniteten och i varje ögonblick av glömska monteras den igen.

Boken utkommer den 20 april, men omskrivs här i bloggen idag med förlagets medgivande.


Nattläsning.

Natten till fredagen väljer jag tre små böcker. Jag läser Siegfried Lenz-romanen från 2009, Landesbühne, nu i svensk översättning på Thorén & Lindskog förlag, Vilken teater! Jag läser Kristina Sigunsdotters Sjöpojken som min förläggare Tusculum ger ut, och jag läser den ungerske författaren László F. Földényis korta essä med den underbara titeln Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt (som ingår i serien Ersatz Essay). Är det dumt att läsa olika böcker samma natt? Det kan det vara, men just dessa tre visar sig börja tala med varandra. Formatet kanske frestar dem till samtal? Eller är det något annat, som jag inte i mörkret kan se? Att vara hemma igen är att kasta sig in i bibliotekets frukter som vore det en pool att simma i. Att vara hemma igen är att veta var man finner den enda frid värd ordet. Jag läser, jag sover inte. Jag läser inte för att jag inte kan sova, men läsandet och vakan hänger samman. Det är bara det att alltsammans är frivilligt. Tids nog kan jag sova. Här hemma kommer ingen och väcker mig klockan sex på morgonen för en spruta.

Foto: Ulrika W, Finland.

torsdag 7 april 2011

Eftervård, eftertanke. Skillnaden mellan realism och gnäll.

Eftersom det finns svåra sjukdomar i vår familjs historia vet jag ett och annat om sjukvården. Jag vet ungefär vilka problem det finns, men jag vet också mycket om det goda den kan erbjuda.

När J. på salen där jag låg svor över hur vårdcentralen i hemkommunen avvisat honom, var han inte sen att tillägga: ”Men när jag väl kom in här på sjukhuset så har de undersökt mig från tåspetsarna upp till skallen. De har tagit mig på allvar.” De hade också upptäckt en del av det som var fel och i Lund utredde man resten. Det tycks också inför en trög eller motvillig basvård finnas mekanismer som kan öppna de rätta dörrarna, även om ständiga personalbyten och bristande resurser pressar den hårt.

Det har jag själv sett med den vårdcentral mina barn använder, då den sommartid faktiskt stänger och hänvisar patienterna till en annan av kommunens byar, dit en icke bilburen människa har ytterst svårt att ta sig eftersom det saknas kollektivtrafik som förbinder dem.

Någon vårdcentral har jag inte behövt vända mig till på många år. När privata Kristianstadskliniken öppnade för runt femton år sedan vände jag mig dit, och så småningom blev en av de anställda min husläkare. Också den specialistvård jag behövt har jag fått där. Hos deras ortoped får jag det mina fötter behöver, hos hudspecialisten det som krävs för min psoriasis och artrit (vilket också var den vård som utlöste min förgiftning, men hela felet var mitt och inte läkarens), jag får hjälp med diabetessprutor och annan utrustning för den delen av min bräckliga kropp.

Av husläkare Anders fick jag i höstas allt jag behövde för att så småningom diagnostisera ett magsår och ett bråck på magmunnen och därmed bota det. Det enda jag inte kan be kliniken om är det som handlar om psykiatrin.

Visserligen erbjuder de numera psykolog men sedan 25 år har jag min psykiatriker – samme man hela tiden – i det som numera kallas Gula byggnaden (en löjlig eufemism för Psykiatriska kliniken, vilket ju alla vet att det är). När jag ser tillbaka på mitt vuxna liv förbluffas jag över hur mycket elände som kan ansamlas i en och samma människokropp. Minns ni debatten om hur vi svenskar ”överkonsumerar vård”? Jag minns den, och jag minns att jag fick dåligt samvete. Bör jag ha det? Vilken kronisk sjukdom borde jag i så fall avstå från att hantera med vård?

Om jag väljer bort insulinsprutorna kommer min diabetes att skena och därmed kommer följdsjukdomarna i rask takt. De i sin tur kommer att kräva en annan typ av vård. Jag vet vilka följderna blir om man har ett blodsocker runt 25 millimol. Konsumtion? Nej, jag konsumerar inte vård. Jag tar emot den därför att jag alltjämt betraktar den som en del av välfärdsstaten. Hur länge den kommer att vara det vet jag inte. Mycket talar för att skrotningen av folkhemmet så småningom också kommer att äta upp sjukvården. Men det ser inte ut så idag. Om jag sa det skulle jag ljuga eller agera som alarmistisk propagandapolitiker.

I förrgår diskuterade jag sådant med en ovanligt klok sjuksköterska, som genom sitt äktenskap hade stor kännedom om Polen. Hon sa att hon aldrig skulle komma på tanken att bli en skattegnällare så länge sjukvården fungerar. På min konkreta fråga om vad olika behandlingsmetoder kostar fick jag höra summor som förvånade mig.

Ingen frågade mig om jag kunde betala kostnaden för motgiftssprutorna jag fick var sjätte timme. Bör man inte hålla just sådana saker högt och minnas dem för det de är? Jag gör det. Jag gör det utifrån en ödmjukhet. Tro inte att jag därmed blir en anpassling. Men man måste välja vad man bråkar om. Jag har varken tid, lust eller motiv att bråka om just detta. Ingenting har hittills övertygat mig om att jag borde vara missnöjd.

Måste jag tillägga att detta är en högst subjektiv erfarenhet? Måste jag säga att detta inte är ett manus för Uppdrag granskning? Ingenting kunde vara mig mer främmande än att blunda för det sociala, politiska och kulturella träsk vårt land befinner sig i. Men journalistiken har jag för alltid lämnat. Skriver jag i ett ämne så gör jag det enbart utifrån den enda individens horisont, den individ som är jag.

Foto: det blommar i Viby, april 2011, av A. Nydahl.

onsdag 6 april 2011

Möten i sjuksalen. Om sorgsenhet och svart humor.

Foto: A. Nydahl. Blomning i Viby 5 april.

”Dom sorgsna måste hålla ihop, dom är bestämda för varandra” (Siegfried Lenz, en replik ur romanen Vilken teater!)

Jag har reflekterat över några saker av fundamental karaktär under de gångna två veckorna av förgiftning, insjuknande och sex dygn på sjukhus. En sådan sak handlar om ödmjukhet, en handlar om respons, ytterligare en om vilka människor man attraheras av och vilka man stöts bort av.

Jag läser en amerikansk bok som vänder sig mot den ytliga glädjekulturen, den som vill få oss att tro att varje form av sorg, nedstämdhet eller melankoli på något sätt skulle vara skadlig för oss. Boken läser jag tack vare ett tips från medbloggaren Anna i Portugal. Samtidigt får jag i min hand en memoar av den danska författarinnan Dorrit Willumsen. Boken heter Pligten til lykke. Lyckokulturen finns överallt runtom oss. Minsta lilla ledsnad tycks motivera ingripanden.

Mitt i sjukdomarna vi delar där på avdelning 123 finns det en behaglig blandning av allvar och lättsinne. J. från Blekinge hade blivit hörselskadad som ung fabriksarbetare. ”Man fick en bomullstuss av arbetsledaren, det hjälpte inte men såg väl bra ut”. Nu hade han sin andra sjukhusvistelse på kort tid. Och det var verkligen inte snuva han led av.

Siegfried Lenz, en av de sorgsna?

En man mitt emot i korridoren, som jag inte kan berätta i detalj om, fick mig att tänka till idag. Hans sjukdom och tillstånd är så allvarligt att han hade eget rum. Idag kallade han på mig och ville prata. Från hans lilla kassettbandspelare hördes mjuk jazz. Vi talade om det vackra vi såg utanför sjukhuset. När jag en stund senare blev utskriven och tog farväl hojtade han grattis och önskade mig allt gott.

Liksom med J. delade jag sal med H. H. var gammal stamanställd officer, men betraktade de tio åren sedan pensioneringen som de lyckligaste i sitt liv. Han såg förstås med sorgsen blick på diskussionerna som rörde hans hälsa. Men han ville med iver berätta för mig om sin biodling och den nästan fridfulla art han varit med att avla fram, ett bi som saknade varje form av aggressivitet och som man därför kunde arbeta med utan att ens använda skyddande slöja.

De där människorna – och många fler av de tretton som avdelningen rymmer – kommer att stanna i mitt minne, det vet jag. Det gör de utifrån bara det enkla faktum att vi delat en räcka vardagar tillsammans, och att vi fått tillfälle att inte bara tala sjukdomar. Vi har skrattat några gånger, därför att det varit sällsynt befogat. Som när sköterskorna gick förbi tv-rummet där vi gubbar satt uppradade igår och såg på Aktuellts inslag om kondomer och sexualundervisning. J. var den förste som började skratta och som sa: ”Undrar vad de tänker om oss, nu när de bara gick förbi och inte kunde veta varför man just trädde på en kondom i tv-rutan och vi satt där i soffan.”

Det som förvånat mig en smula, har varit insikten om att man inlagd på sjukhus också kan känna sig lite fjärmad ifrån de människor man rätt så frekvent visar egen omsorg. Men det är väl så det är. Vardagarna rullar på och man glömmer lätt bort den som tagits in för vård på ett sjukhus där det råder besöksförbud. Att det finns andra sätt att visa sin medkänsla är inte alldeles självklart numera. Den moderna civilisationens framrusande människor har tappat bort något viktigt på livsvägen. Kan vi kalla det handgriplig empati? Brist på uppmärksamhet? Jag har inga bra svar på mina egna frågor, men nog såg jag några exempel som gjorde mig brydd.

Och trots att jag skriver det, måste jag uttrycka en djup tacksamhet inför alla de mer eller mindre okända människor som hört av sig, medbloggare, läsare av mina böcker, människor jag stött ihop med i livsvandringen, men också syskon, barn och barnbarn. Vännerna och kollegorna inte minst, allt ni skickat av ord och uppmuntran, på papper och i digital form, har lyft mig och övertygat mig om i vilket sammanhang jag ingår. Varje liten rad, varje litet ord i telefon har burit mig ännu en bit på vägen.

Idag blev jag utskriven från medicinen avdelning 123, specialavdelningen för blodsjukdomar (och för märkvärdiga människor som alldeles själv lyckats skada det som har med blodet att göra). Jag kommer att få resten av omsorg och mediciner i öppenvården. Lyckan att sitta ner i mitt eget hem går inte att beskriva. Att jag mår illa och har smärtor är ingenting mot de egna böckerna, doften i rummen, köket, duschen, blommorna, radion, bilderna - ja, allt det som är hemma.

För varje ny händelse som skiljer sig från raden av vardagar lär man sig förhoppningsvis något nytt. Jag tycker främst att jag lärt mig att acceptera att allvarliga sjukdomstillstånd inte är ovanliga när man åldras, och att man därmed också accepterar att de inte låter sig pratas bort eller botas mellan två måltider. När jag låg där, timme efter timme, i den sköna sjukhussängen fann jag en vilopunkt som hjälpte mig att sluta tänka på datum och tidpunkt för tillfrisknandet. Nog måste vi hålla ihop, vi ”sorgsna”.

Paul Berman: De intellektuellas flykt (Atlantis/Axess, översättning av Jim Jakobsson).

Den allmänna debatten om islamismens hot och mångkulturen som statlig ideologi blir i allt högre grad en konkret debatt. Den har de senaste åren fått orts- och personnamn och kan diskuteras som samhällsproblem och ett konkret hot mot demokratiska levnadsformer vilka inkluderar yttrande- och tryckfrihet.

Paul Berman, amerikansk journalist som specialiserat sig på frågor som rör amerikansk utrikespolitik, har i allt högre grad ägnat sig åt det europeiska skeendet. Hans bok Terror och liberalism gav oss en begriplig analys av tiden efter 11 september-attentaten.

Den omskrivna boken om några tongivande europeiska intellektuella och undfallenheten inför islamismens talesmän finns nu i svensk översättning, De intellektuellas flykt. Vi känner igen många av aktörerna i den, bland annat Ayaan Hirsi Ali och Tariq Ramadan, på var sin sida om jihadismens dödliga strategi. I centrum för det hela står Muslimska Brödraskapet, organisationen som i och med den egyptiska revolten i vinter kom på allas läppar. Också i Sverige diskuterades organisationen och dess apologeter var många. Intrycken av diskussionen kunde nog sammanfattas med att brödraskapet trots allt inte var så farliga, att de med tiden blivit moderna och liberaliserade (ett begrepp som i sammanhanget visades upp i hela sin tomhet). Särskilt intressant finner jag här kopplingen mellan islamismen och nazismen. Berättelsen om Jerusalems mufti på besök hos Hitler är uppseendeväckande för den som inte är bekant med den. Och brödraskapets blodiga historia dokumenteras väl av Berman (vilket får mig att tänka på att en av dess medlemmar är flykting här i staden, och det han anför är att myndigheterna i Egypten censurerade hans texter - vilket lokalpressen naturligvis gärna skriver om, men med samma entusiasm förtiger de allt denna man står för och som i ännu högre grad hotar friheten till muntligt och tryckt ord).

Berman har en helt annan historia än den gulliga att berätta. Och det hade jag tänkt mig att jag skulle redovisa ganska detaljerat, men sjukdomen satte stopp för det. Vill bara understryka att det här är en mycket viktig bok och att den borde studeras av varje medborgare som menar att det finns ett akut behov av kunskap kring den totalitära ideologi som med religionen som ursäkt vill förändra allt det vi betraktar som det fria och demokratiska samhällsklimatet. Hoten är många och konkreta. Berman har synat de "liberala islamisterna" som talar sockersött till en europeisk publik men tar fram jihadismen hela arsenal av hat och hot inför sina anhängare.

"Det naturliga köttet"

“Kirurgens mål är inte att döda det sjuka köttet, det är bara vägen till boten. Han syftar längre, han vill få det naturliga köttet att återfödas…” (Montaigne, Essayer Bok 3, Om fåfängligheten, översättning av Jan Stolpe).

Om sina rumskamrater kan man inte berätta. Inte konkret med namn och annat. Men man kan berätta att de finns och att man trivs tillsammans med dem. Det märkvärdigaste är att vi här delar villkor i alla väsentliga avseenden. Våra klassmärken finns där, i språk och gester, men vi är nakna som nyfödda barn. Redan tidigt föder det förtroenden. Jag hade så gärna velat berätta för er. Det är rörande att umgås med män som är både tio och femton år äldre och se hur de har kvar sina drömmar. De använder ord som frihet utan att rodna, de ser tillbaka på långa yrkesliv och talar om åren efter pensioneringen som de bästa. Om det nu inte vore för sjukdomen. Jag kan inte låta bli att tänka på Marguerite Duras Sjukdomen Döden (Maladie de la Mort), den som förlaget fick översättaren att kalla Dödssjukdomen (trots att hon ihärdigt och med stöd från Duras motsatte sig det). Sjukdomen Döden visar sig när sådana diagnoser lämnas över. Man vet att både tumören och det andra är representanter från denne mörke herre man ännu inte är beredd att möta. Så man vädjar om att någon ska skära bort det sjuka. Mina rumskamrater har varit med om en del i den vägen. Nu kämpar de sig fram till den punkt då “det naturliga köttet ska återfödas”.

Hokus pokus är en sak. Hopp och kamp något helt annat. Har jag inte själv på denna tid förändrats en smula i den riktningen? Jag måste kämpa. Jag måste hoppas. Allt annat vore ett förräderi mot det man möjligen kunde kalla Tillståndet Livet.

tisdag 5 april 2011

Motgiftet slut, Cohen tröstar.

”Historien om ett liv, vilket det än må vara, är historien om ett misslyckande” (J.P.Sartre, citerad av Jean Améry i On suicide: a discourse on voluntary death).

Besked från sjuksköterskan: under minst tolv timmar blir jag utan motgift. Fick en spruta och beskedet. Varför? Det är så ovanligt att jag helt enkelt tömt apoteksförrådet. Jag är ödmjuk inför all den hjälp och vård jag får men undrar samtidigt över beredskapen. Eller tänker jag förmätet och högfärdigt? Detta kommer att fördröja min hemkomst med minst ett dygn. Hoppet minskade raskt, också av andra skäl, som att man ännu inte ser en förbättring av mina värden och att cellgifterna finns i varje del av kroppen där de inte skulle vara. I munnen rör sig dödens gråa cellskugga obehindrat. Ingen nybildad röd hud så vitt jag kan se. Smärtan skvallrar om att det förhåller sig så.

Goda nyheter framåt kvällen: en ny leverans motgifter anländer imorgon förmiddag och läkarna har meddelat att avbrottet inte ska vara ett problem. Jag litar på det.

Fick idag veta att det finns patienter - fullt rörliga - som begär att sköterskorna ska klä på dem, ge massage, serva, “därför att det har ni betalt för”. Hur har den västerländska civilisationen kunnat sjunka ner i detta självgoda, denna kravmaskin från bortskämda människor? När skedde brottet? Varför är ödmjukheten en dödssynd?

Jag bryr mig inte om vilka bilder som “passar” för denna sjukblogg. Kanske mest för att jag själv blir varm och glad av det lägger jag ut Leonard Cohen igen, fotograferad av Astrid under konserten i Malmö i fjol höst. Och från konserten kan ni här njuta Sisters of Mercy, en av dessa sånger som hör hemma i sjukbädden: