fredag 8 april 2011

Nattläsning.

Natten till fredagen väljer jag tre små böcker. Jag läser Siegfried Lenz-romanen från 2009, Landesbühne, nu i svensk översättning på Thorén & Lindskog förlag, Vilken teater! Jag läser Kristina Sigunsdotters Sjöpojken som min förläggare Tusculum ger ut, och jag läser den ungerske författaren László F. Földényis korta essä med den underbara titeln Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt (som ingår i serien Ersatz Essay). Är det dumt att läsa olika böcker samma natt? Det kan det vara, men just dessa tre visar sig börja tala med varandra. Formatet kanske frestar dem till samtal? Eller är det något annat, som jag inte i mörkret kan se? Att vara hemma igen är att kasta sig in i bibliotekets frukter som vore det en pool att simma i. Att vara hemma igen är att veta var man finner den enda frid värd ordet. Jag läser, jag sover inte. Jag läser inte för att jag inte kan sova, men läsandet och vakan hänger samman. Det är bara det att alltsammans är frivilligt. Tids nog kan jag sova. Här hemma kommer ingen och väcker mig klockan sex på morgonen för en spruta.

Foto: Ulrika W, Finland.

torsdag 7 april 2011

Eftervård, eftertanke. Skillnaden mellan realism och gnäll.

Eftersom det finns svåra sjukdomar i vår familjs historia vet jag ett och annat om sjukvården. Jag vet ungefär vilka problem det finns, men jag vet också mycket om det goda den kan erbjuda.

När J. på salen där jag låg svor över hur vårdcentralen i hemkommunen avvisat honom, var han inte sen att tillägga: ”Men när jag väl kom in här på sjukhuset så har de undersökt mig från tåspetsarna upp till skallen. De har tagit mig på allvar.” De hade också upptäckt en del av det som var fel och i Lund utredde man resten. Det tycks också inför en trög eller motvillig basvård finnas mekanismer som kan öppna de rätta dörrarna, även om ständiga personalbyten och bristande resurser pressar den hårt.

Det har jag själv sett med den vårdcentral mina barn använder, då den sommartid faktiskt stänger och hänvisar patienterna till en annan av kommunens byar, dit en icke bilburen människa har ytterst svårt att ta sig eftersom det saknas kollektivtrafik som förbinder dem.

Någon vårdcentral har jag inte behövt vända mig till på många år. När privata Kristianstadskliniken öppnade för runt femton år sedan vände jag mig dit, och så småningom blev en av de anställda min husläkare. Också den specialistvård jag behövt har jag fått där. Hos deras ortoped får jag det mina fötter behöver, hos hudspecialisten det som krävs för min psoriasis och artrit (vilket också var den vård som utlöste min förgiftning, men hela felet var mitt och inte läkarens), jag får hjälp med diabetessprutor och annan utrustning för den delen av min bräckliga kropp.

Av husläkare Anders fick jag i höstas allt jag behövde för att så småningom diagnostisera ett magsår och ett bråck på magmunnen och därmed bota det. Det enda jag inte kan be kliniken om är det som handlar om psykiatrin.

Visserligen erbjuder de numera psykolog men sedan 25 år har jag min psykiatriker – samme man hela tiden – i det som numera kallas Gula byggnaden (en löjlig eufemism för Psykiatriska kliniken, vilket ju alla vet att det är). När jag ser tillbaka på mitt vuxna liv förbluffas jag över hur mycket elände som kan ansamlas i en och samma människokropp. Minns ni debatten om hur vi svenskar ”överkonsumerar vård”? Jag minns den, och jag minns att jag fick dåligt samvete. Bör jag ha det? Vilken kronisk sjukdom borde jag i så fall avstå från att hantera med vård?

Om jag väljer bort insulinsprutorna kommer min diabetes att skena och därmed kommer följdsjukdomarna i rask takt. De i sin tur kommer att kräva en annan typ av vård. Jag vet vilka följderna blir om man har ett blodsocker runt 25 millimol. Konsumtion? Nej, jag konsumerar inte vård. Jag tar emot den därför att jag alltjämt betraktar den som en del av välfärdsstaten. Hur länge den kommer att vara det vet jag inte. Mycket talar för att skrotningen av folkhemmet så småningom också kommer att äta upp sjukvården. Men det ser inte ut så idag. Om jag sa det skulle jag ljuga eller agera som alarmistisk propagandapolitiker.

I förrgår diskuterade jag sådant med en ovanligt klok sjuksköterska, som genom sitt äktenskap hade stor kännedom om Polen. Hon sa att hon aldrig skulle komma på tanken att bli en skattegnällare så länge sjukvården fungerar. På min konkreta fråga om vad olika behandlingsmetoder kostar fick jag höra summor som förvånade mig.

Ingen frågade mig om jag kunde betala kostnaden för motgiftssprutorna jag fick var sjätte timme. Bör man inte hålla just sådana saker högt och minnas dem för det de är? Jag gör det. Jag gör det utifrån en ödmjukhet. Tro inte att jag därmed blir en anpassling. Men man måste välja vad man bråkar om. Jag har varken tid, lust eller motiv att bråka om just detta. Ingenting har hittills övertygat mig om att jag borde vara missnöjd.

Måste jag tillägga att detta är en högst subjektiv erfarenhet? Måste jag säga att detta inte är ett manus för Uppdrag granskning? Ingenting kunde vara mig mer främmande än att blunda för det sociala, politiska och kulturella träsk vårt land befinner sig i. Men journalistiken har jag för alltid lämnat. Skriver jag i ett ämne så gör jag det enbart utifrån den enda individens horisont, den individ som är jag.

Foto: det blommar i Viby, april 2011, av A. Nydahl.

onsdag 6 april 2011

Möten i sjuksalen. Om sorgsenhet och svart humor.

Foto: A. Nydahl. Blomning i Viby 5 april.

”Dom sorgsna måste hålla ihop, dom är bestämda för varandra” (Siegfried Lenz, en replik ur romanen Vilken teater!)

Jag har reflekterat över några saker av fundamental karaktär under de gångna två veckorna av förgiftning, insjuknande och sex dygn på sjukhus. En sådan sak handlar om ödmjukhet, en handlar om respons, ytterligare en om vilka människor man attraheras av och vilka man stöts bort av.

Jag läser en amerikansk bok som vänder sig mot den ytliga glädjekulturen, den som vill få oss att tro att varje form av sorg, nedstämdhet eller melankoli på något sätt skulle vara skadlig för oss. Boken läser jag tack vare ett tips från medbloggaren Anna i Portugal. Samtidigt får jag i min hand en memoar av den danska författarinnan Dorrit Willumsen. Boken heter Pligten til lykke. Lyckokulturen finns överallt runtom oss. Minsta lilla ledsnad tycks motivera ingripanden.

Mitt i sjukdomarna vi delar där på avdelning 123 finns det en behaglig blandning av allvar och lättsinne. J. från Blekinge hade blivit hörselskadad som ung fabriksarbetare. ”Man fick en bomullstuss av arbetsledaren, det hjälpte inte men såg väl bra ut”. Nu hade han sin andra sjukhusvistelse på kort tid. Och det var verkligen inte snuva han led av.

Siegfried Lenz, en av de sorgsna?

En man mitt emot i korridoren, som jag inte kan berätta i detalj om, fick mig att tänka till idag. Hans sjukdom och tillstånd är så allvarligt att han hade eget rum. Idag kallade han på mig och ville prata. Från hans lilla kassettbandspelare hördes mjuk jazz. Vi talade om det vackra vi såg utanför sjukhuset. När jag en stund senare blev utskriven och tog farväl hojtade han grattis och önskade mig allt gott.

Liksom med J. delade jag sal med H. H. var gammal stamanställd officer, men betraktade de tio åren sedan pensioneringen som de lyckligaste i sitt liv. Han såg förstås med sorgsen blick på diskussionerna som rörde hans hälsa. Men han ville med iver berätta för mig om sin biodling och den nästan fridfulla art han varit med att avla fram, ett bi som saknade varje form av aggressivitet och som man därför kunde arbeta med utan att ens använda skyddande slöja.

De där människorna – och många fler av de tretton som avdelningen rymmer – kommer att stanna i mitt minne, det vet jag. Det gör de utifrån bara det enkla faktum att vi delat en räcka vardagar tillsammans, och att vi fått tillfälle att inte bara tala sjukdomar. Vi har skrattat några gånger, därför att det varit sällsynt befogat. Som när sköterskorna gick förbi tv-rummet där vi gubbar satt uppradade igår och såg på Aktuellts inslag om kondomer och sexualundervisning. J. var den förste som började skratta och som sa: ”Undrar vad de tänker om oss, nu när de bara gick förbi och inte kunde veta varför man just trädde på en kondom i tv-rutan och vi satt där i soffan.”

Det som förvånat mig en smula, har varit insikten om att man inlagd på sjukhus också kan känna sig lite fjärmad ifrån de människor man rätt så frekvent visar egen omsorg. Men det är väl så det är. Vardagarna rullar på och man glömmer lätt bort den som tagits in för vård på ett sjukhus där det råder besöksförbud. Att det finns andra sätt att visa sin medkänsla är inte alldeles självklart numera. Den moderna civilisationens framrusande människor har tappat bort något viktigt på livsvägen. Kan vi kalla det handgriplig empati? Brist på uppmärksamhet? Jag har inga bra svar på mina egna frågor, men nog såg jag några exempel som gjorde mig brydd.

Och trots att jag skriver det, måste jag uttrycka en djup tacksamhet inför alla de mer eller mindre okända människor som hört av sig, medbloggare, läsare av mina böcker, människor jag stött ihop med i livsvandringen, men också syskon, barn och barnbarn. Vännerna och kollegorna inte minst, allt ni skickat av ord och uppmuntran, på papper och i digital form, har lyft mig och övertygat mig om i vilket sammanhang jag ingår. Varje liten rad, varje litet ord i telefon har burit mig ännu en bit på vägen.

Idag blev jag utskriven från medicinen avdelning 123, specialavdelningen för blodsjukdomar (och för märkvärdiga människor som alldeles själv lyckats skada det som har med blodet att göra). Jag kommer att få resten av omsorg och mediciner i öppenvården. Lyckan att sitta ner i mitt eget hem går inte att beskriva. Att jag mår illa och har smärtor är ingenting mot de egna böckerna, doften i rummen, köket, duschen, blommorna, radion, bilderna - ja, allt det som är hemma.

För varje ny händelse som skiljer sig från raden av vardagar lär man sig förhoppningsvis något nytt. Jag tycker främst att jag lärt mig att acceptera att allvarliga sjukdomstillstånd inte är ovanliga när man åldras, och att man därmed också accepterar att de inte låter sig pratas bort eller botas mellan två måltider. När jag låg där, timme efter timme, i den sköna sjukhussängen fann jag en vilopunkt som hjälpte mig att sluta tänka på datum och tidpunkt för tillfrisknandet. Nog måste vi hålla ihop, vi ”sorgsna”.

Paul Berman: De intellektuellas flykt (Atlantis/Axess, översättning av Jim Jakobsson).

Den allmänna debatten om islamismens hot och mångkulturen som statlig ideologi blir i allt högre grad en konkret debatt. Den har de senaste åren fått orts- och personnamn och kan diskuteras som samhällsproblem och ett konkret hot mot demokratiska levnadsformer vilka inkluderar yttrande- och tryckfrihet.

Paul Berman, amerikansk journalist som specialiserat sig på frågor som rör amerikansk utrikespolitik, har i allt högre grad ägnat sig åt det europeiska skeendet. Hans bok Terror och liberalism gav oss en begriplig analys av tiden efter 11 september-attentaten.

Den omskrivna boken om några tongivande europeiska intellektuella och undfallenheten inför islamismens talesmän finns nu i svensk översättning, De intellektuellas flykt. Vi känner igen många av aktörerna i den, bland annat Ayaan Hirsi Ali och Tariq Ramadan, på var sin sida om jihadismens dödliga strategi. I centrum för det hela står Muslimska Brödraskapet, organisationen som i och med den egyptiska revolten i vinter kom på allas läppar. Också i Sverige diskuterades organisationen och dess apologeter var många. Intrycken av diskussionen kunde nog sammanfattas med att brödraskapet trots allt inte var så farliga, att de med tiden blivit moderna och liberaliserade (ett begrepp som i sammanhanget visades upp i hela sin tomhet). Särskilt intressant finner jag här kopplingen mellan islamismen och nazismen. Berättelsen om Jerusalems mufti på besök hos Hitler är uppseendeväckande för den som inte är bekant med den. Och brödraskapets blodiga historia dokumenteras väl av Berman (vilket får mig att tänka på att en av dess medlemmar är flykting här i staden, och det han anför är att myndigheterna i Egypten censurerade hans texter - vilket lokalpressen naturligvis gärna skriver om, men med samma entusiasm förtiger de allt denna man står för och som i ännu högre grad hotar friheten till muntligt och tryckt ord).

Berman har en helt annan historia än den gulliga att berätta. Och det hade jag tänkt mig att jag skulle redovisa ganska detaljerat, men sjukdomen satte stopp för det. Vill bara understryka att det här är en mycket viktig bok och att den borde studeras av varje medborgare som menar att det finns ett akut behov av kunskap kring den totalitära ideologi som med religionen som ursäkt vill förändra allt det vi betraktar som det fria och demokratiska samhällsklimatet. Hoten är många och konkreta. Berman har synat de "liberala islamisterna" som talar sockersött till en europeisk publik men tar fram jihadismen hela arsenal av hat och hot inför sina anhängare.

"Det naturliga köttet"

“Kirurgens mål är inte att döda det sjuka köttet, det är bara vägen till boten. Han syftar längre, han vill få det naturliga köttet att återfödas…” (Montaigne, Essayer Bok 3, Om fåfängligheten, översättning av Jan Stolpe).

Om sina rumskamrater kan man inte berätta. Inte konkret med namn och annat. Men man kan berätta att de finns och att man trivs tillsammans med dem. Det märkvärdigaste är att vi här delar villkor i alla väsentliga avseenden. Våra klassmärken finns där, i språk och gester, men vi är nakna som nyfödda barn. Redan tidigt föder det förtroenden. Jag hade så gärna velat berätta för er. Det är rörande att umgås med män som är både tio och femton år äldre och se hur de har kvar sina drömmar. De använder ord som frihet utan att rodna, de ser tillbaka på långa yrkesliv och talar om åren efter pensioneringen som de bästa. Om det nu inte vore för sjukdomen. Jag kan inte låta bli att tänka på Marguerite Duras Sjukdomen Döden (Maladie de la Mort), den som förlaget fick översättaren att kalla Dödssjukdomen (trots att hon ihärdigt och med stöd från Duras motsatte sig det). Sjukdomen Döden visar sig när sådana diagnoser lämnas över. Man vet att både tumören och det andra är representanter från denne mörke herre man ännu inte är beredd att möta. Så man vädjar om att någon ska skära bort det sjuka. Mina rumskamrater har varit med om en del i den vägen. Nu kämpar de sig fram till den punkt då “det naturliga köttet ska återfödas”.

Hokus pokus är en sak. Hopp och kamp något helt annat. Har jag inte själv på denna tid förändrats en smula i den riktningen? Jag måste kämpa. Jag måste hoppas. Allt annat vore ett förräderi mot det man möjligen kunde kalla Tillståndet Livet.

tisdag 5 april 2011

Motgiftet slut, Cohen tröstar.

”Historien om ett liv, vilket det än må vara, är historien om ett misslyckande” (J.P.Sartre, citerad av Jean Améry i On suicide: a discourse on voluntary death).

Besked från sjuksköterskan: under minst tolv timmar blir jag utan motgift. Fick en spruta och beskedet. Varför? Det är så ovanligt att jag helt enkelt tömt apoteksförrådet. Jag är ödmjuk inför all den hjälp och vård jag får men undrar samtidigt över beredskapen. Eller tänker jag förmätet och högfärdigt? Detta kommer att fördröja min hemkomst med minst ett dygn. Hoppet minskade raskt, också av andra skäl, som att man ännu inte ser en förbättring av mina värden och att cellgifterna finns i varje del av kroppen där de inte skulle vara. I munnen rör sig dödens gråa cellskugga obehindrat. Ingen nybildad röd hud så vitt jag kan se. Smärtan skvallrar om att det förhåller sig så.

Goda nyheter framåt kvällen: en ny leverans motgifter anländer imorgon förmiddag och läkarna har meddelat att avbrottet inte ska vara ett problem. Jag litar på det.

Fick idag veta att det finns patienter - fullt rörliga - som begär att sköterskorna ska klä på dem, ge massage, serva, “därför att det har ni betalt för”. Hur har den västerländska civilisationen kunnat sjunka ner i detta självgoda, denna kravmaskin från bortskämda människor? När skedde brottet? Varför är ödmjukheten en dödssynd?

Jag bryr mig inte om vilka bilder som “passar” för denna sjukblogg. Kanske mest för att jag själv blir varm och glad av det lägger jag ut Leonard Cohen igen, fotograferad av Astrid under konserten i Malmö i fjol höst. Och från konserten kan ni här njuta Sisters of Mercy, en av dessa sånger som hör hemma i sjukbädden:

Tisdag, ut ur dimmorna.

“Let´s be serious; life, in any form, is terribly and irredeemably hard.” (ur Against Happiness av Eric G. Wilson).

Tisdagen träder fram ur de dimmor som nattens kyla skapar. Den är en lika oskriven dag som de tidigare varit.

Under måndagen fick jag flera negativa besked av läkaren. Jag inser att behandlingen kommer att bli långvarig, liksom den uppföljning som ska ske sedan jag väl skrivits ut. Kommer de vitala delar av kroppen som skadats att bli helt återställda? Jag vet inte. Ingen vet.

Hur åtgärdar man en urinblåsa med den vanliga metoden? Man sätter inte in en kateter i första taget, eftersom de förstörda slemhinnorna skulle bli ännu mer åtgångna.

Behöver jag grubbla på det? Ja, det behöver jag eftersom det är min kropp.

Och allt det andra, det som sker utanför sjukdomen? Jo, jag funderar på det också, eftersom det i högsta grad rör mig vad för slags samhälle jag måste leva i med mina närmaste (eftersom jag i princip vägrar ta ordet mänskligheten i munnen nöjer jag mig med att tala på det sättet).

Den politiska extremismen firar nya triumfer, å ena sidan i de regeringskorridorer där man dansar ett slags de naivas dans varje dag, å andra sidan i de kretsar som gräver fram mycket gamla och mycket unkna paroller.

Leonard Cohen sa i gårdagens tv-intervju att han avskydde tidens tänkande i paroller. Det är värre än politisk korrekthet sa han, och tillade: Det är en form av tyranni.

Vill vi leva i dessa parollernas tyranni? Vill vi bli beordrade godhet? Vill vi bli beordrade motstånd? Det som inte vuxit fritt i en människas hjärta blir draksådd. Varje form av tyranni är motbjudande, oavsett i vilket namn det praktiseras.

Sådant rör sig i mitt huvud här i rummet på avdelning 123, medan TV4 mullrar i bakgrunden och jag just får en kopp Liptons av en rar sköterska.

måndag 4 april 2011

Snaphanen.dk och den politiska nekrofilin.

Det finns väl inte så många uppenbara fördelar med att ligga sjuk. Dock skulle jag vilja påstå att den tid för eftertanke som ges på sjukhuset är ovärderlig. Just i skarven då jag fick åka in akut, med ett hopp om att problemet lätt skulle lösas, fanns det en sak jag grubblade på. Grubblerierna var inte nya. Sedan länge har jag läst och själv med texter bidragit till den svensk-danska bloggen Snaphanen. Jag har gjort det för att jag menat att dess huvudsakliga tendens varit värd läsning. Inte minst belysningen av den våldsamma islamismen har varit viktig (och det ämnet tänker jag sannerligen inte bli tyst om). Hatet och föraktet mot alla icke-muslimer kommer att driva Europa mot nya katastrofer.

När signaturen Julia Ceasar började skriva sina avskyvärda krönikor där blev jag allt mindre entusiastisk. Texter som talar om "förrädare" och som med hela den billiga propaganda-jargongen i tiotusentals meningar älter som den värsta rättshaverist står jag inte ut att se. Än mindre godta dem som ett inslag i den samtida politiska diskussionen.

Det räcker inte att jag har en djup sympati för en av männen bakom bloggen Snaphanen för att jag ska tiga om det jag finner motbjudande, tvärtom är det uppfordrande för mig och jag måste nu se till det offentliga resultatet av verksamheten.

I rask takt har nu ren greuel-propaganda hittat dit och gör sig så bred att den får mig att må rent fysiskt illa. Är det samhällskritikerns uppgift att vädja till människors äckelkänsla eller till deras förnuft? Att vädja till äckelkänslan får fatala konsekvenser. Vi har alltför många historiska exempel på det för att ens behöva dra fram och namnge dem. Den samtida greuel-propagandan är en spegelbild av jihadismens hattexter och en skugga från det förflutna som bara är alltför uppenbar i sin endimensionella verklighetsuppfattning.

Snapphanen i Danmark har nu anslutit sig till magens, tarmarnas och äcklets politik. Det gör mig både arg och ledsen, men det får mig framför allt att lättare fatta beslutet. Jag ska inte länka eller visa er varför jag avstår från vidare samarbete med dem. Jag tror att den som är intresserad genast ser vad jag syftar på. Politisk nekrofili är inget som jag vill se ens i mörkrummet.

Uppdatering nummer ett den 29 maj 2011.
Uppdatering nummer två: Hårda vindar och politiska hot.

Det hospitaliserade nederlaget.

En liten promenad bland kolonistugorna intill sjukhuset. Några få steg, några få fågeldrillar och blomsterfärger, och jag var som slagen till marken. Inte ens det orkade jag. Satte mig på en bänk, lät solen spela lite mot ansiktet och återvände sedan upp till avdelning 123.

Beskeden har varit dystra och tunga. Jag är inte i närheten av ett tillstånd då läkarna skulle skicka hem mig. Av dagens storköksmiddag kunde jag bara äta pastan, allt det andra skar som knivar i munnen. Att gå hungrig från bordet förstärker känslan av nederlag.

"Det är ju en rätt så allvarlig förgiftning vi talar om” - förmiddagens ord från läkare och sköterskor ringer inne i mig. Jag ser ut mot solen som snart gjort Hammarsjön vattenrik igen. De sista isarna smälter och människor förbereder sig för värmen. Inne i mig växer en flyktreflex. Krister R. skickar sina fadosångerskor från Lissabons gränder och det finns någonting djupt inne i mig som vetter mot romantiken och undergången i samma andetag. Mitt öde mötte jag för länge sedan, men det rent fysiska nederlaget kom smygande under mer än tolv år. Det som hänt nu är samma sak fast skrivet i eldskrift.

Centralsjukhuset låter sig aldrig jämföras med Mesa de Frades. Men det kan vara ett steg på vägen dit. Vita läkarrockar, injektioner och saudade passar utmärkt ihop. Allt är ändå kärlek och längtan, när den civilisatoriska fernissan är borta.

Uppdaterat 15.00

Se här vem som får årets Glenn Gould Prize i Kanada! När man läser lite kring priset kan man väl förstå vad Goulds mumlande Bachfugor har med Cohens judiskt mättade poesi att göra:

"The international award is handed out every other year to a living artist who 'has made a unique lifetime contribution that has enriched the human condition through the arts and manifests the values of innovation, inspiration and transformation,' reads a press release. 'A tribute to (the late pianist) Glenn Gould's artistry and his multi-faceted contributions to culture, the prize promotes the vital connection between artistic excellence and the transformation of lives.'' (Tack till Barbro för tipset).

Se den här intervjun med honom, inspelad i hans hem!

Foto: Astrid Nydahl, från Cohens konsert i Malmö, augusti 2010.

En blomma till tröst

Nya besked med ronden, jag måste fortsätta med motgifterna en tid, och blir alltså kvar på sjukhuset ännu en runda (injektion var sjätte timme i minst tre dygn). Eller som det hette i sången: "Nobody knows, nobody cares..." - det finns inte så mycket krafter att hämta just nu.

Måndag på sjukhuset

Vassen ser ut att växa där den står mitt i issjön. Man misstar sig lätt på livet. När allt väsnas och gör sig till kan man plötsligt befinna sig mitt i förmultningen. När en sjuksköterska lyser med ficklampa in i munnen på mig kan hon inte dölja sin förvåning, det ser värre ut än hon kunde föreställa sig. Jag säger inget eftersom varje ord bär en smärta över läpparna.

Pilar pekar uppåt, pilar pekar neråt. Jag får ett papper av sjuksköterskan där alla de senaste provtagningarna redovisas. Jag lyssnar och anstränger mig för att förstå. Smärtan är i sig själv en pil som ger mycket tydliga indikationer om tillståndet. Blodplättarna neråt. Levervärdena uppåt. Metamorfosen i munnen kräver större territorium och får högerkinden att vända rakt ut i det blå. Svullnaden är en pil, krampen en annan. Nu sköljer jag detta gråkletigt döda landskap med Xylocain och fortsätter låta motgiftet rinna in som en svalkande klar vätska i högerarmen. Den behandlingen ska pågå ett dygn till, vad som sker sedan är det ingen som vet, allra minst jag själv.

I mailen får jag fina bilder på barnbarn som leker vid havet i Kivik, en vacker helgutflykt några kusiner tillsammans. I ett annat ser jag tre av de andra barnbarnen klättra i något, lekplats eller skulptur, och deras leenden värmer mig.

Varje gång jag blickar ner på staden och ser hur det körs och konsumeras tänker jag på mig själv: så liten man blir häruppe, så fjärran all den där hektiska aktiviteten. Detta fyllande, tömmande och fyllande av stormarknadens parkeringsplats säger mig något viktigt om de liv vi lever.

Varför blir jag rädd när jag befinner mig här? Jag borde bara njuta av god vård och vänliga ord. Svaret är elementärt: Döden. Det är, om än i litet format, en påminnelse om den egna döden att bli sjuk på det här sättet. Jag må vara aldrig så svartsynt eller pessimistisk, men själva livet kan jag vara mycket glad för. ”Själva livet” är det som omfattar den närmaste kretsen av familj och vänner, men också allt det som sker i det solitära: läsandet och skrivandet, strövandet och eftertanken, stråkkvartetten eller fugan, fågelsången och havsbruset. Man kan stå vid stupet och ändå uppskatta utsikten.

Några av patienterna här uppe har jag inte ens sett än. De är fjättrande till sängarna med sina slangar och anslutningar, sina uppkastningar och kemiska processer. Om jag blir bättre i nästa vecka tycker jag själv att jag sluppit billigt undan.

söndag 3 april 2011

En söndagblues från 12: våningen på Centralsjukhuset.

Nätterna här med uppkastningar som plaskar mot golvet, gråt och jämmer från ett rum och tv-lekar från ett annat. Frånvaron av kvinnor i korridorer och allrum, de som är inlagda stannar på de egna salarna och rummen, som om de vore beordrade att stanna. Göingefarbrorn som smickrar sköterskorna, ”aldrig blir jag så uppassad hemma i ensamheten som här”, milda leenden mellan kanyler och mätstickor, de stora, tunga sprutorna med motgifter som var sjätte timme sakta tömmer sig in i mitt blod, leendena och den mycket stora tröttheten, tjutandet i rummet, det eviga som första natten fick mig att tro att det var en fjärran radiokanal med elgitarrer som letade sig upp genom ventilerna till tolfte våningen, ljudet nu lokaliserat och en del av den hermetiskt tillslutna sjuttiotalsbyggnaden, allt det som byggdes in i metall och glas, det som skulle vara centralt fick också tåla sitt mått av omänsklighet, den som ersätts av sköterskornas omsorger, de noggranna, vänliga, de som också mitt i natten eller klockan sex på morgonen erbjuder ett ord av tröst och värme. Jag ser ut över slätten, jag ser ut över Hammarsjön, snett upp på taket ser jag en glada sitta spanande, i rondellen kör brandbilarna in mot centrum och ICA:s storparkering fylls med bilar. Här inne råder totalt besöksförbud sedan länge, bara så lyckades man stoppa de måttlösa vinterkräksjukorna som slog ut både personal och patienter, nu är här tomt på larm, inga högljudda röster i dagrummen, inga folksamlingar i sängarna. Vi äter våra puréer och vällingblandningar i tystnad, när ett glas lättöl serveras till kvällsmaten blir det med en smak av fest. Jag går mot ännu en natt här i mitt tillfälliga rede, i det lånade dagrum jag får använda fram till måndag morgon för att alls kunna sova, sedan blir det tillbaka till sal fyra där jag steg in, nyss inskriven som patient i en flod av uppkastningar rinnande över golvet.

Jag är en tacksam människa. Som många sagt före mig är det sjukvårdens alla arbetare som bär upp denna ännu så länge anständiga vård. De arbetar hårt, redan har jag hört veteranerna berätta vad som hänt de senaste tjugo åren, och de gör det alltjämt därför att inget alternativ gives. Jag är en tacksam människa. Här får jag den vård jag behöver.

Mitt emot mig i korridoren ligger de svårt sjuka. Mitt inne i mig ligger den stora rädslan inför framtiden. Bilderna flyter tidvis samman. Imorgon ska man undersöka om min urinblåsa fungerar igen. Slemhinnor lite varstans har genomgått en metamorfos, vad de ska kallas nu vet jag inte. Blod har runnit nedför mitt pekfinger.
*

Natten till söndagen försämrades jag. Vad som väntar vet jag inte. Men ett vet jag: utan alla er läsare skulle det vara mer ensamt här på avdelningen. Alla ni som skickat mail och skrivit kommentarer i bloggen: ett stort och varmt tack, ni hjälper mig att hålla modet uppe.

PS: Bilden har ingenting annat med texten att göra, än att jag kan lyssna på honom när jag vill. John Coltrane.

lördag 2 april 2011

Inlagd på sjukhus sedan igår.

Lördag på centralsjukhuset. Efter hel dag på akuten igår blev jag inlagd. Motgifter direkt i blodet nu, liksom näring. Har mycket gifter i kroppen. De ska ut och min förstörda munhåla ska läkas. Det kan ta lång tid. Jag går ej att nå på telefon, men om landstingets nät fungerar som idag läser jag mina mail.

Jag sover, tar prover, bidar min tid.

Lissabonvyn, tagen av Ulf Bergqvist, får vara min drömvärld idag.