onsdag 6 april 2011

Paul Berman: De intellektuellas flykt (Atlantis/Axess, översättning av Jim Jakobsson).

Den allmänna debatten om islamismens hot och mångkulturen som statlig ideologi blir i allt högre grad en konkret debatt. Den har de senaste åren fått orts- och personnamn och kan diskuteras som samhällsproblem och ett konkret hot mot demokratiska levnadsformer vilka inkluderar yttrande- och tryckfrihet.

Paul Berman, amerikansk journalist som specialiserat sig på frågor som rör amerikansk utrikespolitik, har i allt högre grad ägnat sig åt det europeiska skeendet. Hans bok Terror och liberalism gav oss en begriplig analys av tiden efter 11 september-attentaten.

Den omskrivna boken om några tongivande europeiska intellektuella och undfallenheten inför islamismens talesmän finns nu i svensk översättning, De intellektuellas flykt. Vi känner igen många av aktörerna i den, bland annat Ayaan Hirsi Ali och Tariq Ramadan, på var sin sida om jihadismens dödliga strategi. I centrum för det hela står Muslimska Brödraskapet, organisationen som i och med den egyptiska revolten i vinter kom på allas läppar. Också i Sverige diskuterades organisationen och dess apologeter var många. Intrycken av diskussionen kunde nog sammanfattas med att brödraskapet trots allt inte var så farliga, att de med tiden blivit moderna och liberaliserade (ett begrepp som i sammanhanget visades upp i hela sin tomhet). Särskilt intressant finner jag här kopplingen mellan islamismen och nazismen. Berättelsen om Jerusalems mufti på besök hos Hitler är uppseendeväckande för den som inte är bekant med den. Och brödraskapets blodiga historia dokumenteras väl av Berman (vilket får mig att tänka på att en av dess medlemmar är flykting här i staden, och det han anför är att myndigheterna i Egypten censurerade hans texter - vilket lokalpressen naturligvis gärna skriver om, men med samma entusiasm förtiger de allt denna man står för och som i ännu högre grad hotar friheten till muntligt och tryckt ord).

Berman har en helt annan historia än den gulliga att berätta. Och det hade jag tänkt mig att jag skulle redovisa ganska detaljerat, men sjukdomen satte stopp för det. Vill bara understryka att det här är en mycket viktig bok och att den borde studeras av varje medborgare som menar att det finns ett akut behov av kunskap kring den totalitära ideologi som med religionen som ursäkt vill förändra allt det vi betraktar som det fria och demokratiska samhällsklimatet. Hoten är många och konkreta. Berman har synat de "liberala islamisterna" som talar sockersött till en europeisk publik men tar fram jihadismen hela arsenal av hat och hot inför sina anhängare.

"Det naturliga köttet"

“Kirurgens mål är inte att döda det sjuka köttet, det är bara vägen till boten. Han syftar längre, han vill få det naturliga köttet att återfödas…” (Montaigne, Essayer Bok 3, Om fåfängligheten, översättning av Jan Stolpe).

Om sina rumskamrater kan man inte berätta. Inte konkret med namn och annat. Men man kan berätta att de finns och att man trivs tillsammans med dem. Det märkvärdigaste är att vi här delar villkor i alla väsentliga avseenden. Våra klassmärken finns där, i språk och gester, men vi är nakna som nyfödda barn. Redan tidigt föder det förtroenden. Jag hade så gärna velat berätta för er. Det är rörande att umgås med män som är både tio och femton år äldre och se hur de har kvar sina drömmar. De använder ord som frihet utan att rodna, de ser tillbaka på långa yrkesliv och talar om åren efter pensioneringen som de bästa. Om det nu inte vore för sjukdomen. Jag kan inte låta bli att tänka på Marguerite Duras Sjukdomen Döden (Maladie de la Mort), den som förlaget fick översättaren att kalla Dödssjukdomen (trots att hon ihärdigt och med stöd från Duras motsatte sig det). Sjukdomen Döden visar sig när sådana diagnoser lämnas över. Man vet att både tumören och det andra är representanter från denne mörke herre man ännu inte är beredd att möta. Så man vädjar om att någon ska skära bort det sjuka. Mina rumskamrater har varit med om en del i den vägen. Nu kämpar de sig fram till den punkt då “det naturliga köttet ska återfödas”.

Hokus pokus är en sak. Hopp och kamp något helt annat. Har jag inte själv på denna tid förändrats en smula i den riktningen? Jag måste kämpa. Jag måste hoppas. Allt annat vore ett förräderi mot det man möjligen kunde kalla Tillståndet Livet.

tisdag 5 april 2011

Motgiftet slut, Cohen tröstar.

”Historien om ett liv, vilket det än må vara, är historien om ett misslyckande” (J.P.Sartre, citerad av Jean Améry i On suicide: a discourse on voluntary death).

Besked från sjuksköterskan: under minst tolv timmar blir jag utan motgift. Fick en spruta och beskedet. Varför? Det är så ovanligt att jag helt enkelt tömt apoteksförrådet. Jag är ödmjuk inför all den hjälp och vård jag får men undrar samtidigt över beredskapen. Eller tänker jag förmätet och högfärdigt? Detta kommer att fördröja min hemkomst med minst ett dygn. Hoppet minskade raskt, också av andra skäl, som att man ännu inte ser en förbättring av mina värden och att cellgifterna finns i varje del av kroppen där de inte skulle vara. I munnen rör sig dödens gråa cellskugga obehindrat. Ingen nybildad röd hud så vitt jag kan se. Smärtan skvallrar om att det förhåller sig så.

Goda nyheter framåt kvällen: en ny leverans motgifter anländer imorgon förmiddag och läkarna har meddelat att avbrottet inte ska vara ett problem. Jag litar på det.

Fick idag veta att det finns patienter - fullt rörliga - som begär att sköterskorna ska klä på dem, ge massage, serva, “därför att det har ni betalt för”. Hur har den västerländska civilisationen kunnat sjunka ner i detta självgoda, denna kravmaskin från bortskämda människor? När skedde brottet? Varför är ödmjukheten en dödssynd?

Jag bryr mig inte om vilka bilder som “passar” för denna sjukblogg. Kanske mest för att jag själv blir varm och glad av det lägger jag ut Leonard Cohen igen, fotograferad av Astrid under konserten i Malmö i fjol höst. Och från konserten kan ni här njuta Sisters of Mercy, en av dessa sånger som hör hemma i sjukbädden:

Tisdag, ut ur dimmorna.

“Let´s be serious; life, in any form, is terribly and irredeemably hard.” (ur Against Happiness av Eric G. Wilson).

Tisdagen träder fram ur de dimmor som nattens kyla skapar. Den är en lika oskriven dag som de tidigare varit.

Under måndagen fick jag flera negativa besked av läkaren. Jag inser att behandlingen kommer att bli långvarig, liksom den uppföljning som ska ske sedan jag väl skrivits ut. Kommer de vitala delar av kroppen som skadats att bli helt återställda? Jag vet inte. Ingen vet.

Hur åtgärdar man en urinblåsa med den vanliga metoden? Man sätter inte in en kateter i första taget, eftersom de förstörda slemhinnorna skulle bli ännu mer åtgångna.

Behöver jag grubbla på det? Ja, det behöver jag eftersom det är min kropp.

Och allt det andra, det som sker utanför sjukdomen? Jo, jag funderar på det också, eftersom det i högsta grad rör mig vad för slags samhälle jag måste leva i med mina närmaste (eftersom jag i princip vägrar ta ordet mänskligheten i munnen nöjer jag mig med att tala på det sättet).

Den politiska extremismen firar nya triumfer, å ena sidan i de regeringskorridorer där man dansar ett slags de naivas dans varje dag, å andra sidan i de kretsar som gräver fram mycket gamla och mycket unkna paroller.

Leonard Cohen sa i gårdagens tv-intervju att han avskydde tidens tänkande i paroller. Det är värre än politisk korrekthet sa han, och tillade: Det är en form av tyranni.

Vill vi leva i dessa parollernas tyranni? Vill vi bli beordrade godhet? Vill vi bli beordrade motstånd? Det som inte vuxit fritt i en människas hjärta blir draksådd. Varje form av tyranni är motbjudande, oavsett i vilket namn det praktiseras.

Sådant rör sig i mitt huvud här i rummet på avdelning 123, medan TV4 mullrar i bakgrunden och jag just får en kopp Liptons av en rar sköterska.

måndag 4 april 2011

Snaphanen.dk och den politiska nekrofilin.

Det finns väl inte så många uppenbara fördelar med att ligga sjuk. Dock skulle jag vilja påstå att den tid för eftertanke som ges på sjukhuset är ovärderlig. Just i skarven då jag fick åka in akut, med ett hopp om att problemet lätt skulle lösas, fanns det en sak jag grubblade på. Grubblerierna var inte nya. Sedan länge har jag läst och själv med texter bidragit till den svensk-danska bloggen Snaphanen. Jag har gjort det för att jag menat att dess huvudsakliga tendens varit värd läsning. Inte minst belysningen av den våldsamma islamismen har varit viktig (och det ämnet tänker jag sannerligen inte bli tyst om). Hatet och föraktet mot alla icke-muslimer kommer att driva Europa mot nya katastrofer.

När signaturen Julia Ceasar började skriva sina avskyvärda krönikor där blev jag allt mindre entusiastisk. Texter som talar om "förrädare" och som med hela den billiga propaganda-jargongen i tiotusentals meningar älter som den värsta rättshaverist står jag inte ut att se. Än mindre godta dem som ett inslag i den samtida politiska diskussionen.

Det räcker inte att jag har en djup sympati för en av männen bakom bloggen Snaphanen för att jag ska tiga om det jag finner motbjudande, tvärtom är det uppfordrande för mig och jag måste nu se till det offentliga resultatet av verksamheten.

I rask takt har nu ren greuel-propaganda hittat dit och gör sig så bred att den får mig att må rent fysiskt illa. Är det samhällskritikerns uppgift att vädja till människors äckelkänsla eller till deras förnuft? Att vädja till äckelkänslan får fatala konsekvenser. Vi har alltför många historiska exempel på det för att ens behöva dra fram och namnge dem. Den samtida greuel-propagandan är en spegelbild av jihadismens hattexter och en skugga från det förflutna som bara är alltför uppenbar i sin endimensionella verklighetsuppfattning.

Snapphanen i Danmark har nu anslutit sig till magens, tarmarnas och äcklets politik. Det gör mig både arg och ledsen, men det får mig framför allt att lättare fatta beslutet. Jag ska inte länka eller visa er varför jag avstår från vidare samarbete med dem. Jag tror att den som är intresserad genast ser vad jag syftar på. Politisk nekrofili är inget som jag vill se ens i mörkrummet.

Uppdatering nummer ett den 29 maj 2011.
Uppdatering nummer två: Hårda vindar och politiska hot.

Det hospitaliserade nederlaget.

En liten promenad bland kolonistugorna intill sjukhuset. Några få steg, några få fågeldrillar och blomsterfärger, och jag var som slagen till marken. Inte ens det orkade jag. Satte mig på en bänk, lät solen spela lite mot ansiktet och återvände sedan upp till avdelning 123.

Beskeden har varit dystra och tunga. Jag är inte i närheten av ett tillstånd då läkarna skulle skicka hem mig. Av dagens storköksmiddag kunde jag bara äta pastan, allt det andra skar som knivar i munnen. Att gå hungrig från bordet förstärker känslan av nederlag.

"Det är ju en rätt så allvarlig förgiftning vi talar om” - förmiddagens ord från läkare och sköterskor ringer inne i mig. Jag ser ut mot solen som snart gjort Hammarsjön vattenrik igen. De sista isarna smälter och människor förbereder sig för värmen. Inne i mig växer en flyktreflex. Krister R. skickar sina fadosångerskor från Lissabons gränder och det finns någonting djupt inne i mig som vetter mot romantiken och undergången i samma andetag. Mitt öde mötte jag för länge sedan, men det rent fysiska nederlaget kom smygande under mer än tolv år. Det som hänt nu är samma sak fast skrivet i eldskrift.

Centralsjukhuset låter sig aldrig jämföras med Mesa de Frades. Men det kan vara ett steg på vägen dit. Vita läkarrockar, injektioner och saudade passar utmärkt ihop. Allt är ändå kärlek och längtan, när den civilisatoriska fernissan är borta.

Uppdaterat 15.00

Se här vem som får årets Glenn Gould Prize i Kanada! När man läser lite kring priset kan man väl förstå vad Goulds mumlande Bachfugor har med Cohens judiskt mättade poesi att göra:

"The international award is handed out every other year to a living artist who 'has made a unique lifetime contribution that has enriched the human condition through the arts and manifests the values of innovation, inspiration and transformation,' reads a press release. 'A tribute to (the late pianist) Glenn Gould's artistry and his multi-faceted contributions to culture, the prize promotes the vital connection between artistic excellence and the transformation of lives.'' (Tack till Barbro för tipset).

Se den här intervjun med honom, inspelad i hans hem!

Foto: Astrid Nydahl, från Cohens konsert i Malmö, augusti 2010.

En blomma till tröst

Nya besked med ronden, jag måste fortsätta med motgifterna en tid, och blir alltså kvar på sjukhuset ännu en runda (injektion var sjätte timme i minst tre dygn). Eller som det hette i sången: "Nobody knows, nobody cares..." - det finns inte så mycket krafter att hämta just nu.

Måndag på sjukhuset

Vassen ser ut att växa där den står mitt i issjön. Man misstar sig lätt på livet. När allt väsnas och gör sig till kan man plötsligt befinna sig mitt i förmultningen. När en sjuksköterska lyser med ficklampa in i munnen på mig kan hon inte dölja sin förvåning, det ser värre ut än hon kunde föreställa sig. Jag säger inget eftersom varje ord bär en smärta över läpparna.

Pilar pekar uppåt, pilar pekar neråt. Jag får ett papper av sjuksköterskan där alla de senaste provtagningarna redovisas. Jag lyssnar och anstränger mig för att förstå. Smärtan är i sig själv en pil som ger mycket tydliga indikationer om tillståndet. Blodplättarna neråt. Levervärdena uppåt. Metamorfosen i munnen kräver större territorium och får högerkinden att vända rakt ut i det blå. Svullnaden är en pil, krampen en annan. Nu sköljer jag detta gråkletigt döda landskap med Xylocain och fortsätter låta motgiftet rinna in som en svalkande klar vätska i högerarmen. Den behandlingen ska pågå ett dygn till, vad som sker sedan är det ingen som vet, allra minst jag själv.

I mailen får jag fina bilder på barnbarn som leker vid havet i Kivik, en vacker helgutflykt några kusiner tillsammans. I ett annat ser jag tre av de andra barnbarnen klättra i något, lekplats eller skulptur, och deras leenden värmer mig.

Varje gång jag blickar ner på staden och ser hur det körs och konsumeras tänker jag på mig själv: så liten man blir häruppe, så fjärran all den där hektiska aktiviteten. Detta fyllande, tömmande och fyllande av stormarknadens parkeringsplats säger mig något viktigt om de liv vi lever.

Varför blir jag rädd när jag befinner mig här? Jag borde bara njuta av god vård och vänliga ord. Svaret är elementärt: Döden. Det är, om än i litet format, en påminnelse om den egna döden att bli sjuk på det här sättet. Jag må vara aldrig så svartsynt eller pessimistisk, men själva livet kan jag vara mycket glad för. ”Själva livet” är det som omfattar den närmaste kretsen av familj och vänner, men också allt det som sker i det solitära: läsandet och skrivandet, strövandet och eftertanken, stråkkvartetten eller fugan, fågelsången och havsbruset. Man kan stå vid stupet och ändå uppskatta utsikten.

Några av patienterna här uppe har jag inte ens sett än. De är fjättrande till sängarna med sina slangar och anslutningar, sina uppkastningar och kemiska processer. Om jag blir bättre i nästa vecka tycker jag själv att jag sluppit billigt undan.

söndag 3 april 2011

En söndagblues från 12: våningen på Centralsjukhuset.

Nätterna här med uppkastningar som plaskar mot golvet, gråt och jämmer från ett rum och tv-lekar från ett annat. Frånvaron av kvinnor i korridorer och allrum, de som är inlagda stannar på de egna salarna och rummen, som om de vore beordrade att stanna. Göingefarbrorn som smickrar sköterskorna, ”aldrig blir jag så uppassad hemma i ensamheten som här”, milda leenden mellan kanyler och mätstickor, de stora, tunga sprutorna med motgifter som var sjätte timme sakta tömmer sig in i mitt blod, leendena och den mycket stora tröttheten, tjutandet i rummet, det eviga som första natten fick mig att tro att det var en fjärran radiokanal med elgitarrer som letade sig upp genom ventilerna till tolfte våningen, ljudet nu lokaliserat och en del av den hermetiskt tillslutna sjuttiotalsbyggnaden, allt det som byggdes in i metall och glas, det som skulle vara centralt fick också tåla sitt mått av omänsklighet, den som ersätts av sköterskornas omsorger, de noggranna, vänliga, de som också mitt i natten eller klockan sex på morgonen erbjuder ett ord av tröst och värme. Jag ser ut över slätten, jag ser ut över Hammarsjön, snett upp på taket ser jag en glada sitta spanande, i rondellen kör brandbilarna in mot centrum och ICA:s storparkering fylls med bilar. Här inne råder totalt besöksförbud sedan länge, bara så lyckades man stoppa de måttlösa vinterkräksjukorna som slog ut både personal och patienter, nu är här tomt på larm, inga högljudda röster i dagrummen, inga folksamlingar i sängarna. Vi äter våra puréer och vällingblandningar i tystnad, när ett glas lättöl serveras till kvällsmaten blir det med en smak av fest. Jag går mot ännu en natt här i mitt tillfälliga rede, i det lånade dagrum jag får använda fram till måndag morgon för att alls kunna sova, sedan blir det tillbaka till sal fyra där jag steg in, nyss inskriven som patient i en flod av uppkastningar rinnande över golvet.

Jag är en tacksam människa. Som många sagt före mig är det sjukvårdens alla arbetare som bär upp denna ännu så länge anständiga vård. De arbetar hårt, redan har jag hört veteranerna berätta vad som hänt de senaste tjugo åren, och de gör det alltjämt därför att inget alternativ gives. Jag är en tacksam människa. Här får jag den vård jag behöver.

Mitt emot mig i korridoren ligger de svårt sjuka. Mitt inne i mig ligger den stora rädslan inför framtiden. Bilderna flyter tidvis samman. Imorgon ska man undersöka om min urinblåsa fungerar igen. Slemhinnor lite varstans har genomgått en metamorfos, vad de ska kallas nu vet jag inte. Blod har runnit nedför mitt pekfinger.
*

Natten till söndagen försämrades jag. Vad som väntar vet jag inte. Men ett vet jag: utan alla er läsare skulle det vara mer ensamt här på avdelningen. Alla ni som skickat mail och skrivit kommentarer i bloggen: ett stort och varmt tack, ni hjälper mig att hålla modet uppe.

PS: Bilden har ingenting annat med texten att göra, än att jag kan lyssna på honom när jag vill. John Coltrane.

lördag 2 april 2011

Inlagd på sjukhus sedan igår.

Lördag på centralsjukhuset. Efter hel dag på akuten igår blev jag inlagd. Motgifter direkt i blodet nu, liksom näring. Har mycket gifter i kroppen. De ska ut och min förstörda munhåla ska läkas. Det kan ta lång tid. Jag går ej att nå på telefon, men om landstingets nät fungerar som idag läser jag mina mail.

Jag sover, tar prover, bidar min tid.

Lissabonvyn, tagen av Ulf Bergqvist, får vara min drömvärld idag.

fredag 1 april 2011

Idag behövs inga metaforer

Klarspråk har sina fördelar. Kort och gott är smärtan outhärdlig. Den groteska överdos cellgifter jag fick i mig utvecklar hela tiden nya fysiska abnormiteter i form av böldliknande, variga och mycket smärtsamma fenomen i munhålan och på läpparna. Tack och lov kan jag gömma mig i mitt eget hem. Sover det mesta av dagarna, starka smärtstillande tabletter gör att det går, läser i korta etapper, förbannar det som hände och försöker blicka framåt. Inte en matbit har jag fått i mig sedan i måndags. Lever på citronvatten, blåbärssoppa och i bästa fall ett mosat, löskokt ägg (vilket tar mig nästan en halvtimme att äta). Jag har Cioran på bordet, alltid tillgänglig.

torsdag 31 mars 2011

Péter Nádas: Fotograferingens vackra historia (Rámus, översättning av Ervin Rosenberg).

Péter Nádas, ungersk författare född 1942, internationellt prisad och hyllad, men omvittnat svårläst. Undantaget är den lilla, vackra meditationen Egen död som kom i svensk översättning 2009. Tidigare på svenska har också mastodontromanen Minnesanteckningarnas bok samt Minotauros och Slutet på en familjeroman utkommit. Nádas har en bakgrund som fotograf och det är en sådan som står i centrum för den nya boken. Till formatet är den liten som Egen död, stil och estetik tycks ha mer gemensamt med de stora romanerna. Kornélia är kvinnan och fotografen i bokens centrum. Berättelsen leder oss in i en värld med en kvinna som är på väg i en luftballong tillsammans med en baron. Trots den konkreta miljön har allt något drömskt och overkligt över sig. Kornélia är samtidigt fjättrad vid en säng där läkarna talar till henne. En erotisk laddning bryter igenom i vissa avsnitt. Röster talar, ibland på oöversatt tyska eller franska. Det drömska förstärks av språkets egenheter.

*

Så ser mina egna tankar ut och de har inte förändrats sedan boken lästes och texten ovan skrev. När jag idag läser kritikernas texter noterar jag hur de kråmar och krumbuktar sig. Ingen vågar ju äventyra sin sociala status och säga att de inget begriper. Så här låter de istället:

”Här finns på kemispråk en hög specifik täthet i de hallucinatoriska scenerna, skrivna med prosalyrisk intensitet.” – det påstår i alla fall Sören Sommelius i Helsingborgs Dagblad. Han kan ju inte säga att han inget förstått.

”Nádas vackra roman är som ett stycke musik. När den klingar ut vet man inte riktigt vad man har varit med om” försäkrar oss Ellen Mattson i Svenskan, som lyckats få tag i en metafor hon själv kunde använda. Men hon vet inte vad hon varit med om.

Kanske är dessa personer i själva verket bara hennes hjärnspöken, framkallade i förnuftets mörkrum. Redan titeln på romanen är ett mysterium - ska "historia" tolkas som "berättelse" eller "utveckling"? Det vet förmodligen översättaren Ervin Rosengren, men han lämnar ingen ledtråd” säger Nils Schwartz i Expressen och skyller läsproblemen på översättaren. Som för övrigt heter Ervin Rosenberg och inte Rosengren.

Det finns några få nätrecensioner, men i dagspressen hittar jag bara dessa. Kan man också tolka det som ett tecken på problem med själva läsningen? Kanske kan man bara uttrycka sin förvirring med olika grad av egen metaforik och mystik? Nádas är verkligen inte en författare som slår in några kilar i samtiden. Det finns det andra ungerska författare som gör – och några av dem ser vi väl till i översättning då och då.

onsdag 30 mars 2011

Frivilligt förgiftad eller dement?

Kan man vara frivilligt förgiftad? Jag syftar inte på två flaskor vin eller en hela whisky, jag talar om cellgifter. Hur gör man för att bli förgiftad på det sättet – av egen kraft och frivilligt? Jo, man tar nio veckors dos på nio dagar. Jag har förvånats över hur snabbt min psoriasis blivit bättre på huden. Men samtidigt har jag märkt hur alltfler infektioner drabbat mig, i halsen, munhålan och andra ställen. Min läkare ville se hur infektionerna såg ut och jag träffade henne idag.

Efter lite diskussioner fram och tillbaka insåg både hon och jag att jag helt hade missförstått doseringen. Trots att jag gjort exakt denna behandling för några år sedan mindes jag inte någonting som indikerade att jag nu gjorde fel. Visserligen är jag helt utslagen, sover tre-fyra gånger varje dag, äter nästan ingenting, lägger mig vid tiotiden, vilket är tre-fyra timmar tidigare än normalt, och är så infekterad att det gör ont.

Min familj har en sorglig historia av alzheimers. Nu är det dags att få remiss till minnesmottagningen och se om något sådant spökar i mig. Det har varit för många sådana incidenter, till synes oförklarliga för en människa som ägnat hela sitt liv åt språk, ord, litteratur.

Nu är det dags för motgift. Folsyra morgon och kväll. Sakta ska jag försöka återvända till det som ser ut som vår. Tills vidare får jag sova och dricka citronvatten.

Foto från Ivö av A. Nydahl.