onsdag 30 mars 2011

Frivilligt förgiftad eller dement?

Kan man vara frivilligt förgiftad? Jag syftar inte på två flaskor vin eller en hela whisky, jag talar om cellgifter. Hur gör man för att bli förgiftad på det sättet – av egen kraft och frivilligt? Jo, man tar nio veckors dos på nio dagar. Jag har förvånats över hur snabbt min psoriasis blivit bättre på huden. Men samtidigt har jag märkt hur alltfler infektioner drabbat mig, i halsen, munhålan och andra ställen. Min läkare ville se hur infektionerna såg ut och jag träffade henne idag.

Efter lite diskussioner fram och tillbaka insåg både hon och jag att jag helt hade missförstått doseringen. Trots att jag gjort exakt denna behandling för några år sedan mindes jag inte någonting som indikerade att jag nu gjorde fel. Visserligen är jag helt utslagen, sover tre-fyra gånger varje dag, äter nästan ingenting, lägger mig vid tiotiden, vilket är tre-fyra timmar tidigare än normalt, och är så infekterad att det gör ont.

Min familj har en sorglig historia av alzheimers. Nu är det dags att få remiss till minnesmottagningen och se om något sådant spökar i mig. Det har varit för många sådana incidenter, till synes oförklarliga för en människa som ägnat hela sitt liv åt språk, ord, litteratur.

Nu är det dags för motgift. Folsyra morgon och kväll. Sakta ska jag försöka återvända till det som ser ut som vår. Tills vidare får jag sova och dricka citronvatten.

Foto från Ivö av A. Nydahl.

Rea i Lissabon.

Det förflutnas bilder är alltid en källa till glädje. Här sitter jag på café i Lissabon 1985 och ser ner mot hörnet där kön blir allt längre. Snart ska butikerna öppna för rea.

När jag ser damerna i kön känns det plötsligt väldigt länge sedan. Titta på deras skor och kläder! Du ser allt så mycket bättre om du klickar på bilden. Det förflutna är närvarande och det närvarande är redan förflutenhet.

Smärtan, trösten, morgondagen

Vem har sagt att vår tids bild av människan som en frisk och framgångsrik konsument är den riktiga? För varje dag jag lever blir jag alltmer övertygad om att den i alla avseenden är falsk och förljugen. Jag ser ut genom fönstren och konstaterar att naturens ständiga pendel mellan liv och död, mellan knoppning och förmultning, pågår med samma styrka, oavsett hur vi enskilda människor har det. För mig finns det trösterika just där. När jag ser japanska skolbarn samlas och titta i elevkatalogerna och samtala om de 4/5 av klassen som dött blir jag en smula ödmjuk. När jag tänker på de egna hälsoproblemen förminskas de och försvinner ner i hålet av oväsentligheter.

När jag läser Peter Handbergs nya essäsamling slår det mig gång på gång, också när natten är som tystast och mörkast: att vara människa måste också, och framför allt, vara att säga emot det som präglar tiden och tanken. Att säga emot är själva fundamentet. Om jag sade ja till allt man pådyvlar mig vore jag ingen människa. Jag ska återkomma till boken. Den höjer sig mer än ett snäpp över samtidens pladder. Betydligt mer.

tisdag 29 mars 2011

Om sådant som orsakar oro.

Idag ligger min yngste son åter på operationsbordet. På neurologen i Lund genomför man ett sista försök att rädda honom från den fasansfulla tinninglobs-epilepsi han lider av. Två stora operationer i hjärnan har redan gjorts, fler går inte att göra, så idag ska de genomföra följande:

Det är en vagusnerv-stimuleringsoperation det handlar om. Ett slags hjärnans motsvarighet till hjärtats pacemaker. Med denna operation får man många patienter att leva ett drägligare liv. Medan operationen pågår fäster jag blicken mot den vårspirande natur som i vanliga fall omger honom i arbete och fritid.

(Klicka på naturbilden om du vill se den i fullskärmsformat).

Marta Morazzoni: Fallet Courrier (Carlssons, översättning av Ingrid Börge).

Nya författarskap är det något särskilt med. Att stiga in i ett språk, en stil och en berättelse man inte har den minsta förhandsfördom om. Man kan naturligtvis snabbt skaffa sig fördomar. Men i nyheten ligger också nyfikenheten.

När jag fick Marta Morazzonis roman Fallet Courrier i min hand visste jag alltså inte vad som väntade mig. Först reagerade jag på något jag uppfattade som förnumstighet hos den berättande rösten – författarinnan – och hennes sätt att klippa av händelseförlopp i avsikt att göra en utvikning eller lugna läsaren med att han inte behövde veta mer än det som redan sagts.

Tredje kvällen, då knappt halva romanen var läst, försvann den känslan. Det berodde förmodligen inte alls på författarinnan, utan på mig själv. Jag gick rakt in i berättelsens värld utan att haka upp mig på den första känslan. Och det lyckades över förväntan, jag såg nu en robust, övertygande berättelse från den värld som så sällan visar sig i vår tids litteratur. Här fanns varken börsmäklare, krogmiljöer i storstäder, modelejon eller blinkningar åt någon filosofisk eller politisk skola. Här fann jag istället det hårda och enkla liv som de flesta människor lever, övertygande gestaltat i ett litet samhälle i franska Auvergne.

Morazzoni, den italienska författarinnan, smyger runt i den franska miljön och tecknar ett fint porträtt av huvudpersonen, järnhandlaren Alphonse Courrier. Hans köttsliga längtan blir både en tillgång och ett problem. Han löser det med att till älskarinna, på bestämda tider i butikens bakre rum, ta en av de kvinnor som ansetts för ful för att kunna gifta sig, och så gifter han sig för konventionens skull med en av skönheterna som föder familjen två pojkar. På ytan ser allt ut som det brukar. Snyggt och prydligt. Var sak på sin plats. I familjen vistas ofta Alphonses vän veterinären.

Utan att säga för mycket kan jag avslöja att denna konstellation nu öppnar för minst två sidosprång. Den riktiga kyssen och den riktiga kärleken finns inte alltid där man tror. Romanen lägger sedan resten av handlingen i ett sluttande plan. Två tragedier för den mot sitt slut, och om dessa kan man inte säga någonting, ty då har man förstört en god historia.

*

Marta Morazzoni är född 1950 och debuterade med en novellsamling 1986. Den har översatts till många språk och finns också utgiven på svenska. Vid sidan av det egna författarskapet är hon också verksam som lärare och litteraturkritiker.

måndag 28 mars 2011

Våren. Vivaldis och vår. Och så några tankar om revolterna.

Finns det något som är erotiskt mer lockande än själva våren? Jag nöjer mig med att ställa frågan och visa några vårbilder från vår närmaste omgivning. Man kan vara sjuk, trött eller ledsen, men vårens kraft är lika stark varje år

Och så en helt annan sak. Jag har funderat under den gångna veckan varför så kallade "nationella" rörelser och kritiker av den rådande ordningen (ja, ni som läser den här bloggen vet vem jag syftar på) är motståndare till eller ifrågasätter upproren i arabvärlden. Först tänkte jag att det hade att göra med att revoltörerna - från Tunisien, över Egypten, till Qatar, Jemen, Syrien och Libyen - inte hade de åsikter och hållningar man önskade sig. De s.a.s. "brast i demokratiskt sinnelag" (vem gör inte det?).

Så förstod jag att det fanns antijudiska och homohatande strömningar i den libyska rebellstaden Benghazi (var finns det inte det?). Men kunde det räcka som förklaring? Skulle man helst behålla Ben Ali och Kaddafi för att slippa dessa opponenter? Det verkade föga troligt.

Nu tror jag att jag funnit svaret, utan att ha sett det klart och tydligt formulerat: varje uppror skapar nya flyktingströmmar norrut! Där klämmen skon. Man bör alltså inte stödja uppror som genererar flyktingar.

Om man resonerar så, kan man inte stödja några uppror alls. I så fall får man sista med armarna i kors och hoppas att despoterna får fortsätta sin terror mot de egna medborgarna. Den attityden skulle jag aldrig godta. Varje ny krissituation måste finna sin lösning.

Det enda jag är säker på, är att lösningen inte ligger i att man understödjer diktaturerna och ger dem fortsatt legitimitet.

Världen är en pågående katastrof. Det har jag sagt förut. Men varför inte lindra plågan med att lyssna till Vivaldis vårhyllning.


söndag 27 mars 2011

Alison Krauss och Angelina Darland.

Sedan många år håller jag Alison Krauss för att vara en av country-balladens främsta sångerskor (och violinister). Hon kan sätta fötterna var hon vill, hon trampar alltid rätt. Krauss förvaltar den tradition som annars alltmer drunknar i pop- och rockindustrins dunkanden. Hon avstår från den sortens publikfrieri. Hon finns kvar i den lantliga, akustiskt präglade bluegrass-musikens miljöer. Hennes Rising Sun tillsammans med Robert Plant ändrar inte på det, snarare tvärtom. Där finns också traditionen och roten blottad.

Provsmaka först på den här sången:



*

Angelina Darland: Down the Line.

För drygt ett halvt år sedan fick jag en video med Angelina Darland sänd till mig. Jag lade ut den här i bloggen redan då. Tyckte att den här unga kompositören och sångerskan anslöt så fint till traditionen. Men hon är inte ens amerikanska. Född och uppvuxen i Lund är hon idag bosatt i Göteborg. Down the Line är en så kallad ”Promo Edition”, vilket innebär att skivan inte går att köpa. Den är avsedd för att sprida kännedom om artisten med sina sju sånger (där ju Dogs och The Traveller är alldeles i särklass bra).

Jag tycker att skivan är så stark att den borde ges ut, kanske med en handfull sånger till, på en cd man kunde beställa/köpa. Idag kan man förstås höra sångerna på en hemsida under konstruktion. Man kan också bekanta sig mer med Angelina på Myspace och man kan se henne i den magiska balladen Dogs. Det är melankoli rakt igenom. Jag blir lika berörd varje gång jag hör den. På skivan är den välproducerad och tekniskt fulländad, här nedan mer utsatt för livets vindar och ögonblickets små skavanker, men kanske just därför så bra.

Kim Thúy: ru (Sekwa förlag, översättning av Marianne Tufvesson)

Exilberättelser kan likna varandra, men de är alltid unika. De är unika på samma sätt som varje människa är unik. När vietnamfödda Kim Thúy döper sin exilroman till ru kanske hon gör det för att ordet har två betydelser, på franska betyder det ”bäck” och i överförd betydelse ”flöde (av tårar, blod eller pengar)” och på vietnamesiska ”vaggvisa” eller ”att vagga”. Kvinnan, född under Tet-offensiven, låter sig möjligen vaggas till något slags ro i exilen, sedan hennes liv på flykt varit ett flöde av tårar.

Tet-offensiven, en av Vietnamkrigets mest kända, ägde rum under stora delar av 1968. Tio år senare, vid tio års ålder lämnade Kim landet med sin familj. Hon var en av de båtflyktingar som inte alltid togs emot med öppna armar i väst. Numera är hon gift och lever med make och barn i Montreal. Ru är hennes debutroman.

Stilen i romanen tilltalar mig mycket. Den är fragmentarisk. Varje fragment är ungefär en sida långt. Återblickar. Dofter. Smaker. Röster. Som bilder vilka lägger det förflutna som en hinna ovanpå nuet. Hennes språk är på samma sätt en blandning av det vackra och det sakliga. Minnena är ibland påtagligt fyllda av äckel, maskar som kryper i leran, fukten, insekterna, den illasmakande maten, flyktingar som försvinner ut i havet igen.

Återblickarna på ”det befriade Vietnam” är också viktiga som påminnelser om hur friheten kan se ut i ett land som alldeles nyligen gått från mångårigt krig till fred. Kim Thúy säger att hennes krig började med freden. Hon skildrar partiapparatens och militärens ockupation av familjens hus. Här konfronteras den lantliga Vietnam med storstadens överklass. Smuts möter polerat porslin och silver. Analfabetpojkar som legat i djungeln som soldater trevar sig fram i en miljö de inte förstår. Allt bländar och förför. Det gör också de snabbt förbiilande bilderna av prostitutionen: att sälja sin kropp för en bättre framtid. De soldatgravida kvinnorna som föder barn som aldrig accepteras, vare sig i Vietnam eller USA.

Kim Thúys roman är en påminnelse om att det i varje krig finns minst två offer: de angripna och angriparna. Liksom Vietnams folk behöver generationer för återhämtning gör de unga amerikanska soldaterna och deras familjer det. De långa, blodiga krigen leder inte fram till något, utan snarare bakåt, till ruta ett. När jag läser hennes berättelse tänker jag på Afghanistan, Irak, Libyen. Vi vet redan nu hur de krigen kommer att sluta, men ingen tar de orden i sin mun. Läs ru. Den berättar med poetisk skärpa om detta.

*

Författarinnan framträder i Malmö på torsdag!

Tyranner har aldrig gått säkra i Benghazi

Under den rubriken kan man i dagens understreckare i Svenskan läsa om Libyens andra stad. Det tycker jag att man ska göra.

Tidigare texter om Libyen här i bloggen hittar du på följande platser: här, här, här, här, här och här.

Foto: Thomas Nydahl, Benghazi.

lördag 26 mars 2011

Beryl Bainbridge, PD James och andra om skrivandet.

Beryl Bainbridge: "I don't write for readers; I don't think many writers do – I don't think any. They say they do, don't they? But . . . well, I only write for myself, and when somebody says: "Oh, your book has given me so much pleasure," I just think, "How peculiar". I don't know what to say. Of course I don't say that; I smile and say "How nice" – but I think I'd have written books whether they were published or not. I just liked writing."

PD James: "There are times of boredom, there are times of regret, there are times of disappointment and there are times of it's just hard work and times when you wonder if you'll go on today – better not leave it and wait till inspiration comes? Always fatal, I think. But basically, yes, hugely pleasurable, and certainly a writer is happiest, I think, when either writing or plotting or planning a book, or most of us are. Although some people would say – when asked if they were happy as a writer – would probably say: "No, not particularly, but I would be very, very unhappy if I weren't a writer." I think there must be a kind of compulsion about it."

Hilary Mantel:
"It's always worried me, is writing a way of life or is it a way of not living, is it essentially a second-hand pursuit? I think it probably worries all writers, but then they say the onlooker sees most of the game, so that's the virtue of it."

Peter Porter: "Literature is a sort of keeping going while the various destinies all around about you are being enacted. It's a way, I think, of coping with time. We don't seem to live very long, and yet on the other hand 24 hours can be a tremendously big burden."

Ur en artikel i dagens Guardian, där man samlat flera intressanta författarröster om skrivandet. Läs hela artikeln här.

Hugo Hamilton: De spräckliga. En irländsk barndom (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Berit Skogsberg)

Vem kan med säkerhet fastställa sin identitet, och vad är det som kan sägas vara dess främsta kännetecken? En nationellt sinnad person skulle utan att tveka säga att hans nationalitet är det avgörande. En starkt troende människa skulle hävda sin religion som identitet. En sekulär och politiskt medveten människa kanske helst ville framhäva medborgarskapet, och därmed likheten inför lagen. Språk, nation, historia finns i identitetens centrum. Men om man är resultatet av flera olika identiteter hos sina förfäder?

Det finns säkert regler för sådant också, och ändå är det irländske författarens Hugo Hamiltons definition som tilltalar mig mest: man är en spräcklig person. De olika mönstren bakåt får sitt spräckliga resultat i den nu levande personen. Och det är just sådana människor som står i centrum för hans fantastiska barndomsskildring De spräckliga: en irländsk pappa som vägrar svara på engelska och som vårdar det iriska i språk och nationalitet, en tysk mamma som har svårt att lära sig språket i sitt nya irländska hemland, barn som förbjuds tala engelska men ändå blir trespråkiga. Sådan ser grunden för hans berättelse ut. Den är som gjord för drastiska vardagsscener, förvecklingar, tillkortakommanden, sorg, bedrövelse och stor livsglädje.

Även om det kan låta som tom teori, så är det ovan sagda ett sätt att ringa in den problematik som upptar Hamilton i återskapandet av barndomen i Dublin. Den berättande pojken får veta det mesta ett barn behöver veta. Hans pappa predikar ständigt, men pojken älskar att svara fel på hans frågor. Kanske är det ett arv ifrån mamman som i nazitidens Tyskland hade lärt sig det tysta nekandets princip. Hon vet också vad som skiljer knytnävsfolket från ordfolket. Det var knytnävsfolket som krossade Tyskland och för alltid satte nazistämpel i pannan på folk. Pojken vet det. Han vill vara Eichmann och hämnas de mobbande skolkamraterna, han har lärt sig hur den verkliga ondskan kan stavas. Mamman tilltalar ibland sina barn på tyska, själva blandar de samman engelska, iriska och tyska i spräckliga meningar.

Från ett femtiotal i yttersta fattigdom rör sig berättelsen fram mot den tid då verkligheten också kommer att bestå av sovjetiska trupper i Tjeckoslovakien, amerikanska trupper i Vietnam och inte minst brittiska i Irland. Barnen får lära sig att alla språk kan döda. Chocken kommer när de får bevis för att fadern faktiskt skrivit antisemitiska texter i den nationalistiska tidningen , på förstasidan finns hans artikel med rubriken ”Irlands judeproblem”, skriven och publicerad 1946! Pojkens och författarens kommentar lyder: ”När man är liten vet man ingenting, när man växer upp finns det saker man inte vill veta. Jag vill inte att någon ska veta att min far ville att judarna i Irland skulle tala iriska och dansa irländska danser som alla andra. Jag vill inte att folk ska veta att han fick fradga runt munnen. Att det iriska språket också skulle kunna vara ett mördarspråk, som engelskan och tyskan. Att far tror att man bara kan döda eller bli dödad. Det är det svåraste som finns att säga att man har fel.”

Till allt annat är fadern den för alltid fattige företagaren. Vad han än sätter igång misslyckas det. Med inköp av varor som ingen vill ha, inklämda i ett hörn, hamnar familjen alltid i det som blir misslyckandet av hans uppfinningsrikedom. Inte ens det avslutande försöket, att bli en framgångsrik biodlare, går som han hoppas. Tvärtom blir det berättelsens upplösning.

Vem kan berätta om barndomen så att läsaren tror på det? Det är få förunnat. Men eftersom Hamilton är så trogen den lille pojke han har inom sig och förmår återge hans ibland naiva och alltid barnsliga perspektiv på den svåra tillvaron lyckas han också få mig att se honom, klädd i tyska lederhosen och med en dröm om att vara Eichmann när klasskamraterna terroriserar honom. Redan tidigt inser han nog också att pappans språkliga fanatism är en omöjlighet. Pappan anser att det är omöjligt att svika sitt släktnamn Ó h Urmoltaigh även om ingen kan uttala eller ens minnas det. Han vägrar godta den engelska formen Hamilton, han vill inte ens erkänna att den finns.

Så det finns bara en slutsats pojken kan dra, och det är att han måste växa in i spräckligheten, sedan han förstått att hans historia inte är en utan flera. Vi befinner oss alldeles i slutet av boken när Hamilton formulerar den livshållningen:

”Vi är den tysk-iriska historien. Vi är den engelsk-iriska historien också. Far har en mjuk fot och en hård fot, ett öra som är bra och ett som är dåligt, och vi har en irisk fot och en tysk fot och en högerarm på engelska. Vi är som ’barm brack’, hembakt irländskt bröd med tyska russin. Vi har inte bara en portfölj. Vi har inte bara ett språk och en historia. Vi sover på tyska och vi drömmer på iriska. Vi skrattar på iriska och vi gråter på tyska. Vi är tysta på tyska och vi talar på engelska. Vi är spräckliga.”

Jag har inte på länge skrattat så mycket, tyst för mig själv, vid läsningen av en barndomsskildring. Men jag har inte heller satt så många skratt i halsen. Här har vi nämligen det katastrofala och mordiska europeiska 1900-talet skildrat utifrån en enda familj. Spräckligheten blir resultatet av denna historia. Vore inte det något att i grunden bejaka och införliva med den egna identiteten? Rena kan vi aldrig bli. Vi är för alltid spräckliga. Om vi godtar det kan vi kanske också tydligare se vilka onda läror som hotar oss idag, onda både i politisk och religiös bemärkelse och i grunden likadana hot som de som krossade ordfolket i Tyskland och Irland, som lät knytnävsfolket härska och skövla.