söndag 27 mars 2011

Kim Thúy: ru (Sekwa förlag, översättning av Marianne Tufvesson)

Exilberättelser kan likna varandra, men de är alltid unika. De är unika på samma sätt som varje människa är unik. När vietnamfödda Kim Thúy döper sin exilroman till ru kanske hon gör det för att ordet har två betydelser, på franska betyder det ”bäck” och i överförd betydelse ”flöde (av tårar, blod eller pengar)” och på vietnamesiska ”vaggvisa” eller ”att vagga”. Kvinnan, född under Tet-offensiven, låter sig möjligen vaggas till något slags ro i exilen, sedan hennes liv på flykt varit ett flöde av tårar.

Tet-offensiven, en av Vietnamkrigets mest kända, ägde rum under stora delar av 1968. Tio år senare, vid tio års ålder lämnade Kim landet med sin familj. Hon var en av de båtflyktingar som inte alltid togs emot med öppna armar i väst. Numera är hon gift och lever med make och barn i Montreal. Ru är hennes debutroman.

Stilen i romanen tilltalar mig mycket. Den är fragmentarisk. Varje fragment är ungefär en sida långt. Återblickar. Dofter. Smaker. Röster. Som bilder vilka lägger det förflutna som en hinna ovanpå nuet. Hennes språk är på samma sätt en blandning av det vackra och det sakliga. Minnena är ibland påtagligt fyllda av äckel, maskar som kryper i leran, fukten, insekterna, den illasmakande maten, flyktingar som försvinner ut i havet igen.

Återblickarna på ”det befriade Vietnam” är också viktiga som påminnelser om hur friheten kan se ut i ett land som alldeles nyligen gått från mångårigt krig till fred. Kim Thúy säger att hennes krig började med freden. Hon skildrar partiapparatens och militärens ockupation av familjens hus. Här konfronteras den lantliga Vietnam med storstadens överklass. Smuts möter polerat porslin och silver. Analfabetpojkar som legat i djungeln som soldater trevar sig fram i en miljö de inte förstår. Allt bländar och förför. Det gör också de snabbt förbiilande bilderna av prostitutionen: att sälja sin kropp för en bättre framtid. De soldatgravida kvinnorna som föder barn som aldrig accepteras, vare sig i Vietnam eller USA.

Kim Thúys roman är en påminnelse om att det i varje krig finns minst två offer: de angripna och angriparna. Liksom Vietnams folk behöver generationer för återhämtning gör de unga amerikanska soldaterna och deras familjer det. De långa, blodiga krigen leder inte fram till något, utan snarare bakåt, till ruta ett. När jag läser hennes berättelse tänker jag på Afghanistan, Irak, Libyen. Vi vet redan nu hur de krigen kommer att sluta, men ingen tar de orden i sin mun. Läs ru. Den berättar med poetisk skärpa om detta.

*

Författarinnan framträder i Malmö på torsdag!

Tyranner har aldrig gått säkra i Benghazi

Under den rubriken kan man i dagens understreckare i Svenskan läsa om Libyens andra stad. Det tycker jag att man ska göra.

Tidigare texter om Libyen här i bloggen hittar du på följande platser: här, här, här, här, här och här.

Foto: Thomas Nydahl, Benghazi.

lördag 26 mars 2011

Beryl Bainbridge, PD James och andra om skrivandet.

Beryl Bainbridge: "I don't write for readers; I don't think many writers do – I don't think any. They say they do, don't they? But . . . well, I only write for myself, and when somebody says: "Oh, your book has given me so much pleasure," I just think, "How peculiar". I don't know what to say. Of course I don't say that; I smile and say "How nice" – but I think I'd have written books whether they were published or not. I just liked writing."

PD James: "There are times of boredom, there are times of regret, there are times of disappointment and there are times of it's just hard work and times when you wonder if you'll go on today – better not leave it and wait till inspiration comes? Always fatal, I think. But basically, yes, hugely pleasurable, and certainly a writer is happiest, I think, when either writing or plotting or planning a book, or most of us are. Although some people would say – when asked if they were happy as a writer – would probably say: "No, not particularly, but I would be very, very unhappy if I weren't a writer." I think there must be a kind of compulsion about it."

Hilary Mantel:
"It's always worried me, is writing a way of life or is it a way of not living, is it essentially a second-hand pursuit? I think it probably worries all writers, but then they say the onlooker sees most of the game, so that's the virtue of it."

Peter Porter: "Literature is a sort of keeping going while the various destinies all around about you are being enacted. It's a way, I think, of coping with time. We don't seem to live very long, and yet on the other hand 24 hours can be a tremendously big burden."

Ur en artikel i dagens Guardian, där man samlat flera intressanta författarröster om skrivandet. Läs hela artikeln här.

Hugo Hamilton: De spräckliga. En irländsk barndom (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Berit Skogsberg)

Vem kan med säkerhet fastställa sin identitet, och vad är det som kan sägas vara dess främsta kännetecken? En nationellt sinnad person skulle utan att tveka säga att hans nationalitet är det avgörande. En starkt troende människa skulle hävda sin religion som identitet. En sekulär och politiskt medveten människa kanske helst ville framhäva medborgarskapet, och därmed likheten inför lagen. Språk, nation, historia finns i identitetens centrum. Men om man är resultatet av flera olika identiteter hos sina förfäder?

Det finns säkert regler för sådant också, och ändå är det irländske författarens Hugo Hamiltons definition som tilltalar mig mest: man är en spräcklig person. De olika mönstren bakåt får sitt spräckliga resultat i den nu levande personen. Och det är just sådana människor som står i centrum för hans fantastiska barndomsskildring De spräckliga: en irländsk pappa som vägrar svara på engelska och som vårdar det iriska i språk och nationalitet, en tysk mamma som har svårt att lära sig språket i sitt nya irländska hemland, barn som förbjuds tala engelska men ändå blir trespråkiga. Sådan ser grunden för hans berättelse ut. Den är som gjord för drastiska vardagsscener, förvecklingar, tillkortakommanden, sorg, bedrövelse och stor livsglädje.

Även om det kan låta som tom teori, så är det ovan sagda ett sätt att ringa in den problematik som upptar Hamilton i återskapandet av barndomen i Dublin. Den berättande pojken får veta det mesta ett barn behöver veta. Hans pappa predikar ständigt, men pojken älskar att svara fel på hans frågor. Kanske är det ett arv ifrån mamman som i nazitidens Tyskland hade lärt sig det tysta nekandets princip. Hon vet också vad som skiljer knytnävsfolket från ordfolket. Det var knytnävsfolket som krossade Tyskland och för alltid satte nazistämpel i pannan på folk. Pojken vet det. Han vill vara Eichmann och hämnas de mobbande skolkamraterna, han har lärt sig hur den verkliga ondskan kan stavas. Mamman tilltalar ibland sina barn på tyska, själva blandar de samman engelska, iriska och tyska i spräckliga meningar.

Från ett femtiotal i yttersta fattigdom rör sig berättelsen fram mot den tid då verkligheten också kommer att bestå av sovjetiska trupper i Tjeckoslovakien, amerikanska trupper i Vietnam och inte minst brittiska i Irland. Barnen får lära sig att alla språk kan döda. Chocken kommer när de får bevis för att fadern faktiskt skrivit antisemitiska texter i den nationalistiska tidningen , på förstasidan finns hans artikel med rubriken ”Irlands judeproblem”, skriven och publicerad 1946! Pojkens och författarens kommentar lyder: ”När man är liten vet man ingenting, när man växer upp finns det saker man inte vill veta. Jag vill inte att någon ska veta att min far ville att judarna i Irland skulle tala iriska och dansa irländska danser som alla andra. Jag vill inte att folk ska veta att han fick fradga runt munnen. Att det iriska språket också skulle kunna vara ett mördarspråk, som engelskan och tyskan. Att far tror att man bara kan döda eller bli dödad. Det är det svåraste som finns att säga att man har fel.”

Till allt annat är fadern den för alltid fattige företagaren. Vad han än sätter igång misslyckas det. Med inköp av varor som ingen vill ha, inklämda i ett hörn, hamnar familjen alltid i det som blir misslyckandet av hans uppfinningsrikedom. Inte ens det avslutande försöket, att bli en framgångsrik biodlare, går som han hoppas. Tvärtom blir det berättelsens upplösning.

Vem kan berätta om barndomen så att läsaren tror på det? Det är få förunnat. Men eftersom Hamilton är så trogen den lille pojke han har inom sig och förmår återge hans ibland naiva och alltid barnsliga perspektiv på den svåra tillvaron lyckas han också få mig att se honom, klädd i tyska lederhosen och med en dröm om att vara Eichmann när klasskamraterna terroriserar honom. Redan tidigt inser han nog också att pappans språkliga fanatism är en omöjlighet. Pappan anser att det är omöjligt att svika sitt släktnamn Ó h Urmoltaigh även om ingen kan uttala eller ens minnas det. Han vägrar godta den engelska formen Hamilton, han vill inte ens erkänna att den finns.

Så det finns bara en slutsats pojken kan dra, och det är att han måste växa in i spräckligheten, sedan han förstått att hans historia inte är en utan flera. Vi befinner oss alldeles i slutet av boken när Hamilton formulerar den livshållningen:

”Vi är den tysk-iriska historien. Vi är den engelsk-iriska historien också. Far har en mjuk fot och en hård fot, ett öra som är bra och ett som är dåligt, och vi har en irisk fot och en tysk fot och en högerarm på engelska. Vi är som ’barm brack’, hembakt irländskt bröd med tyska russin. Vi har inte bara en portfölj. Vi har inte bara ett språk och en historia. Vi sover på tyska och vi drömmer på iriska. Vi skrattar på iriska och vi gråter på tyska. Vi är tysta på tyska och vi talar på engelska. Vi är spräckliga.”

Jag har inte på länge skrattat så mycket, tyst för mig själv, vid läsningen av en barndomsskildring. Men jag har inte heller satt så många skratt i halsen. Här har vi nämligen det katastrofala och mordiska europeiska 1900-talet skildrat utifrån en enda familj. Spräckligheten blir resultatet av denna historia. Vore inte det något att i grunden bejaka och införliva med den egna identiteten? Rena kan vi aldrig bli. Vi är för alltid spräckliga. Om vi godtar det kan vi kanske också tydligare se vilka onda läror som hotar oss idag, onda både i politisk och religiös bemärkelse och i grunden likadana hot som de som krossade ordfolket i Tyskland och Irland, som lät knytnävsfolket härska och skövla.

fredag 25 mars 2011

Bach och fugan, inför en kall helg när kroppen säger emot.

Bach vid pianot, omgiven av familjen.

Det finns som bekant stunder då vila är enda alternativet. Medan jag går till sängs för läsning lyssnar jag till något av det vackraste Bach skrev. Just här framfört av en stråktrio, The Dresden String Trio (bäst tycker jag annars att Emerson String Quartet är i sin tolkning för stråkar, annars njuter man väl gärna Glenn Gould vid pianot).

Fredagen kan vara en lämplig dag för just det stycket. Smaka på de här tio minuterna och leta sedan upp mer.

Trots vilan kan jag inte avstå från att visa er på en viktig artikel, som handlar om hur nationalismen nu firar nya triumfer i Finland. Jag har en handfull finlandssvenska vänner, de har vittnat om situationens allvar. Läs den här texten, den ger en djupare förståelse av fenomenet. Den aggressiva nationalismen är samma gift överallt. Mot den biter varken förnuft eller sans.

Önskar alla mina läsare en fridfull helg bortom krigsmuller, sjukdom och annat elände. Bach:

torsdag 24 mars 2011

Libyen, klansamhälle eller modern nationalstat?

2006 utkom Dirk Vandewalles A History of Modern Libya. När vi nu ser ett krig utkämpas som möjligen kommer att leda till att landets östra klaner besegrar de klaner runt Kaddafi som håller huvudstaden Tripoli, är det intressant att ta del av några av den bokens tankar.

I en recension i Times Literary Supplement, juli 2006, skriver Gerald Butt om boken:

” No modern history of the country can be told without the man who has dominated it for more than three decades being present on every page. But Vandewalle has successfully resisted the temptation, into which countless commentators have fallen, of dwelling on the extensively documented quirkiness and eccentricity of the Libyan leader himself. Rather, in chronicling the development of the country's power structure over the years, the author has shone a much-needed light on the shadowy group of figures that have slipped in and out of Qaddafi's hierarchy up to the present day.”

Det som tycks vara centralt i framställningen är det faktum att Libyen inte bara saknar möjligheten till parlamentariska val utan också själva de institutioner som utgör nationalstatens sammanhållande kitt. Kaddafis teori har hela tiden vilat på de lokala organ som han menar utgör ”folkmakten”. På den punkten både ansluter han sig till och frångår 1900-talets socialistiska maktexperiment. I de fall man talade om lokal makt var det utifrån diktaturens tentakler på arbetsplatsnivå. Att kommunistpartiets centralkommitté ändå fattade alla väsentliga beslut är ett välkänt faktum.

I Libyen tycks motsvarigheten finnas i den inre krets som omger Kaddafi och de olika säkerhetsorgan som kunnat tukta och undertrycka avvikande uppfattningar. Att Kaddafi själv hänvisar till att han inte är president eller statschef utan endast "det libyska folkets rådgivare" är poänglöst i sammanhanget, eftersom han själv, familjen och klanerna kring dem i varje väsentligt avseende styr över landet och dess öde. Varje tidigare försök till revolt har slagits ner snabbt och brutalt. Och förmodligen hade det blivit likadant nu om Kaddafis trupper kunnat inta Benghazi och andra, mindre städer.

Den grupp unga officerare som grep makten 1969 hade all nödvändig karisma, säger Vandewalle, men saknade för övrigt all idégrund för sitt framtida samhälle. Detta utgjorde ett oskrivet ark som Kaddafi kunde fylla med vad han önskade, såväl avståndstagande från västvärlden som en vilja att återuppliva panarabismen.

Men trots att han nu hade all makt att organisera en central statsapparat så gjorde han alltså motsatsen:

” Political repression at home (and the hunting down of opponents of the regime abroad) was accompanied by mismanagement of the economy. Frustrated at the unwillingness of fellow Arabs, or the international community at large, to take his vision of Libya and its role in the world seriously, Qaddafi embarked on a policy of confrontation with the West, culminating in the bombings of the PanAm and UTA airliners in 1988 and 1989. In the end, even the Libyans themselves began to tire of their leader's antics.”

Författaren menar att de problem som fanns för 1950-talets monarki alltjämt finns kvar olösta: "… the creation of an institutionalized state, and the incorporation of the country's citizens into a meaningful participatory system".

Ingen skulle väl idag våga hävda att en enad libysk nationalstat är det första man tanker på när man ser de olika klanernas väpnade konfrontation och de luftangrepp som genomförs av en koalition som inte ens är överens inbördes om taktik och målsättning.

Så sent som den 10 mars skrev Vanderwalle denna text om vad som bör undvikas i Libyen (goda råd till Obama!).

Per Helge: En skrovlig yta av liv.

Man recenserar inte böcker som vänner skrivit. Det är en självklarhet för de flesta. När därför min synnerligen gode och gamle vän Per Helge utkommer med ett urval av sin diktning tänker jag bara berätta att den finns.

En skrovlig yta av liv (Ariel skrifter 2011) innehåller ett fylligt urval som sträcker sig från 1974 fram till en avdelning helt nyskrivet. Ett efterord av poeten Lennart Sjögren gör sitt till för att ge en heltäckande bild av Per Helges författarskap.

En skrovlig yta av liv börjar med en nyskriven dikt (läs den här ovan på omslaget genom att klicka på bilden), vilken sedan följs av enskilda dikter ur samlingarna Träffpunkter (1974), Den långa resan till nu (1976, Dessa tider (1982), Kråkskuggor (1987), Gårdsträdet (1987), I rågången (1992), Grönskans rådslag (1994), Sång för arbetshästar (1999), Rasp (2002) och avslutningsvis avdelningen Nya dikter (2010).

Lennart Sjögren säger i sitt efterord, att ”Helges dikt är fast förankrad i det landskap och den sociala verklighet som omger poeten; han skulle kunna kallas en verkligt realistisk diktare både genom sin granskning av det närvarande och av det historiska. Men att inringa honom i en sådan formel vore en begränsning.”

Urvalet har gjorts av författaren själv i samarbete med Erik Bergqvist. Jo, jag vet, det är min sons förlag, Ariel skrifter, som ger ut boken. Det hindrar mig inte att berätta att den finns. Du kan under alla omständigheter köpa den här.

onsdag 23 mars 2011

Ny bomb i Jerusalem.

Bild från bombplatsen idag.

Ännu en "frihetsmanifestation" i Jerusalem. Ingen vet förstås vem som ligger bakom. Hamas? Islamiska Jihad? Nationalister utanför den muslimska sfären? Det är ett tag sedan, men nu i eftermiddags var det dags igen. Bomben som exploderade mellan två stadsbussar fanns i en väska vid en telefonkiosk. Många människor är skadade, flera av dem allvarligt.

Kan inte låta bli att gräva fram dessa inlägg om Camus och terrorn - som jag skrev efter det att självmordsbombare slagit till mot en av Moskvas flygplatser. Vad är den "frihet" eller "rättvisa" värd som uppnås med bomber mot civila? I mina ögon ingenting. Terrorn träffar sällan eller aldrig en militär motståndare. Den träffar dig eller mig på café, på promenad eller i bussen på väg hem med barnen.

Medan FLN utförde bombattentat mot civila – som i Algers caféer – resonerade Albert Camus om hur valet mellan friheten (möjliggjord med terror) och mammans liv skulle se ut. Självklart skulle han välja en levande mamma. En frihet byggd på mördade landsmän är en ofrihet. Algeriets postkoloniala väg har inte heller lett till någon verklig frihet.

Så kan vi återföra resonemanget till vår egen tid. Gårdagens terrorattentat mot flygplatsen i Moskva går självklart att nyktert analysera och förstå. Men till vilken nytta? Vet inte världen vad Kremlbesluten inneburit för Tjetjenien? Har vi inte fakta nog för att förstå att den putinska eran i Ryssland redan orsakat massor med lidande och död? Om en kvinna och en man i sällskap tar sig in i ankomsthallen på en flygplats och där utlöser en mycket kraftig sprängladdning, så innebär inte det att några tjetjenska män och kvinnor blir friare. Däremot leder det till skräck, fruktan, lidande och död för de människor som råkade befinna sig där.

Den islamistiska terrorn blir allt grövre i sin vardagshantering. Terrordåden allt vanligare. Kanske blir det inte fler spektakulära dåd som det i USA 11 september 2001. I så fall får vi se sanningen i vitögat: de grupperingar som tror att de kan mörda sig fram till frihet kommer att intensifiera sin verksamhet. Inte en flygplats, tunnelbana, buss eller tåg världen runt kommer att vara säkert territorium.

Mitt val blir detsamma som Camus: jag vägrar godta att min familj skulle behöva dö för någon annan människas frihet, oavsett var han eller hon lever och verkar eller i vilken kulturell, nationell och religiös tradition det är. Friheten är en och odelbar.

*

Några dagar senare publicerade jag detta förtydligande:

Vad representerar modern för Albert Camus? I sin bok Frihet, jämlikhet, brodermord (Symposion 2001) skriver Michael Azar:

"Vad representerar hon? Vad innebär denna pol för hans relation till rättvisan och den algeriska nationalismen? Finns det verkligen - på ett fundamentalt politiskt plan - en motsättning mellan modern och rättvisan eller förmår båda tjäna samma funktion: bevarandet av l´Algérie française? (...) Vad är rättvisa? Hur ser en legitim revolt ut? Kan man tala om ett rättfärdigt våld? Finns det en gräns som varje revolutionär politik måste böja sig inför?"

Albert Camus hade i Ni victimes ni bourreaux skrivit: "Vårt sekel är skräckens tid" - och han syftade på det faktum att det andra världskriget visat vad människan är kapabel att göra i ideologiernas namn. Camus menade att vi lever i en världsordning som "legitimerar mordet i historiens och förnuftets namn".

Azar menar att Camus tydligt uttryckte sin motvilja "mot all politik som anpassar sig och ger efter för mordet. Han kritiserar varje ideologi som låter målet rättfärdiga alla medel och som dessutom gör det i namn av storslagna principer." Hos Lenin, sa Camus, finner man "en rättvisans imperialism."

Jag skulle vilja hävda att just Lenin och hans ideologiska efterföljare använde drömmen om rättvisa och frihet för att befästa sin makt och därmed härska över allt större delar av jorden. Rättvisans imperialism föll i grus 1989, men själva tanken lever i allra högsta grad. Och därför ska vi minnas hans ord ur Essais: "Jag tror på rättvisan, men jag kommer att försvara min mor framför rättvisan".

I min förra post påstod jag att han satt modern framför friheten. Det korrekta är, vilket detta citat ur Azars bok visar, att han satte henne före rättvisan. Det kan vara en och samma sak, ty utan ett slags rimlig social rättvisa kan heller ingen frihet finnas. Det leder mig till det möjliga svaret på Azars fråga: modern representerar i den bild av världen som Camus framställer ingenting annat än just rättvisan och friheten. Som fransk-algerier visste Camus att postkolonialismen inte skulle bli en smärtfri epok. De människor som fötts i Algeriet kunde inte reduceras till att vara representanter för kolonialismen. De var individer, födda och uppvuxna i landet och bar på en livslång algerisk identitet. Den som kastade bomber in i ett café där "fransmän" drack sitt kaffe kunde aldrig representera friheten, utan endast ett sätt att med skräcken och mordet som vapen driva dessa algerier ut ur landet. Det lyckades de förbluffande bra med. Jag frågar mig om dagens islamister har samma agenda som 1960-talets nationalister. I så fall finns det ett antal platser på jorden som måste "befrias" på samma sätt. Om inte annat så kastar denna outtalade agenda sin skugga över varje islamistisk organisations program, från Hamas och Hizbollah i Mellanöstern, till talibanerna och al-Qaida i Asien.

Det blev onsdag ändå.

Andra dagen med mediciner mot artriten. Steg upp vimsig och yr. Efter morgondosen blev det värre. Skulle jag gå till sovrummet igen? Nej, jag tog fram cykeln ur grannens stall, där den övervintrat. Trots alldeles för lite luft i däcken gav jag mig iväg längs med fälten. Medvind ut ur byn, för en försiktig början. Rätt så kraftig motvind hem. Ännu ligger isen på Hammarsjön men jag hade kunnat svära på att det doftar vår idag. Vändpunkt? Det kan inte vara något annat.

Foto: Vid Hammarsjön i lördags, av A. Nydahl.

tisdag 22 mars 2011

Framför mig ligger bara ett vitt papper.

Kanske blir det nu en period som bara innehåller läsande. Om skrivandet tar någon plats vet jag ännu inte. Jag vill vara levande aktiv i bloggen och ger er för onsdagen några kloka ord från en av de få skrivande människor som inte gått på led bakom andra eller tidigare verksamma. Hans stil och hållning understryker vikten av egen röst och ett stort allvar.

"Det man kan vänta sig av det egna skrivandet är bara att i ringa grad lyckas närma sig en bild eller en vision som man har funnit värd att föra vidare. Därför betecknar jag det jag skriver som texter, eftersom den termen på det mest allmänna sättet motsvarar skrivandets situation. Jag är varken fiktionsförfattare eller tidningsjournalist. Jag skriver mina texter, jag skriver min genre, min litteratur."

"...framför mig ligger bara ett vitt papper (...) om jag visste på förhand vad jag skulle skriva, skulle skrivandet aldrig intressera mig. Det skulle tråka ut mig."

Ryszard Kapuscinski (1932-2007): Reporterns självporträtt (Bonniers, översättning av Anders Bodegård). Foto: A. Nydahl.