Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
fredag 25 mars 2011
Bach och fugan, inför en kall helg när kroppen säger emot.
Det finns som bekant stunder då vila är enda alternativet. Medan jag går till sängs för läsning lyssnar jag till något av det vackraste Bach skrev. Just här framfört av en stråktrio, The Dresden String Trio (bäst tycker jag annars att Emerson String Quartet är i sin tolkning för stråkar, annars njuter man väl gärna Glenn Gould vid pianot).
Fredagen kan vara en lämplig dag för just det stycket. Smaka på de här tio minuterna och leta sedan upp mer.
Trots vilan kan jag inte avstå från att visa er på en viktig artikel, som handlar om hur nationalismen nu firar nya triumfer i Finland. Jag har en handfull finlandssvenska vänner, de har vittnat om situationens allvar. Läs den här texten, den ger en djupare förståelse av fenomenet. Den aggressiva nationalismen är samma gift överallt. Mot den biter varken förnuft eller sans.
Önskar alla mina läsare en fridfull helg bortom krigsmuller, sjukdom och annat elände. Bach:
torsdag 24 mars 2011
Libyen, klansamhälle eller modern nationalstat?
2006 utkom Dirk Vandewalles A History of Modern Libya. När vi nu ser ett krig utkämpas som möjligen kommer att leda till att landets östra klaner besegrar de klaner runt Kaddafi som håller huvudstaden Tripoli, är det intressant att ta del av några av den bokens tankar.I en recension i Times Literary Supplement, juli 2006, skriver Gerald Butt om boken:
” No modern history of the country can be told without the man who has dominated it for more than three decades being present on every page. But Vandewalle has successfully resisted the temptation, into which countless commentators have fallen, of dwelling on the extensively documented quirkiness and eccentricity of the Libyan leader himself. Rather, in chronicling the development of the country's power structure over the years, the author has shone a much-needed light on the shadowy group of figures that have slipped in and out of Qaddafi's hierarchy up to the present day.”
Det som tycks vara centralt i framställningen är det faktum att Libyen inte bara saknar möjligheten till parlamentariska val utan också själva de institutioner som utgör nationalstatens sammanhållande kitt. Kaddafis teori har hela tiden vilat på de lokala organ som han menar utgör ”folkmakten”. På den punkten både ansluter han sig till och frångår 1900-talets socialistiska maktexperiment. I de fall man talade om lokal makt var det utifrån diktaturens tentakler på arbetsplatsnivå. Att kommunistpartiets centralkommitté ändå fattade alla väsentliga beslut är ett välkänt faktum.
I Libyen tycks motsvarigheten finnas i den inre krets som omger Kaddafi och de olika säkerhetsorgan som kunnat tukta och undertrycka avvikande uppfattningar. Att Kaddafi själv hänvisar till att han inte är president eller statschef utan endast "det libyska folkets rådgivare" är poänglöst i sammanhanget, eftersom han själv, familjen och klanerna kring dem i varje väsentligt avseende styr över landet och dess öde. Varje tidigare försök till revolt har slagits ner snabbt och brutalt. Och förmodligen hade det blivit likadant nu om Kaddafis trupper kunnat inta Benghazi och andra, mindre städer.
Den grupp unga officerare som grep makten 1969 hade all nödvändig karisma, säger Vandewalle, men saknade för övrigt all idégrund för sitt framtida samhälle. Detta utgjorde ett oskrivet ark som Kaddafi kunde fylla med vad han önskade, såväl avståndstagande från västvärlden som en vilja att återuppliva panarabismen.
Men trots att han nu hade all makt att organisera en central statsapparat så gjorde han alltså motsatsen:
” Political repression at home (and the hunting down of opponents of the regime abroad) was accompanied by mismanagement of the economy. Frustrated at the unwillingness of fellow Arabs, or the international community at large, to take his vision of Libya and its role in the world seriously, Qaddafi embarked on a policy of confrontation with the West, culminating in the bombings of the PanAm and UTA airliners in 1988 and 1989. In the end, even the Libyans themselves began to tire of their leader's antics.”
Författaren menar att de problem som fanns för 1950-talets monarki alltjämt finns kvar olösta: "… the creation of an institutionalized state, and the incorporation of the country's citizens into a meaningful participatory system".
Ingen skulle väl idag våga hävda att en enad libysk nationalstat är det första man tanker på när man ser de olika klanernas väpnade konfrontation och de luftangrepp som genomförs av en koalition som inte ens är överens inbördes om taktik och målsättning.
Så sent som den 10 mars skrev Vanderwalle denna text om vad som bör undvikas i Libyen (goda råd till Obama!).
Per Helge: En skrovlig yta av liv.
En skrovlig yta av liv (Ariel skrifter 2011) innehåller ett fylligt urval som sträcker sig från 1974 fram till en avdelning helt nyskrivet. Ett efterord av poeten Lennart Sjögren gör sitt till för att ge en heltäckande bild av Per Helges författarskap.
En skrovlig yta av liv börjar med en nyskriven dikt (läs den här ovan på omslaget genom att klicka på bilden), vilken sedan följs av enskilda dikter ur samlingarna Träffpunkter (1974), Den långa resan till nu (1976, Dessa tider (1982), Kråkskuggor (1987), Gårdsträdet (1987), I rågången (1992), Grönskans rådslag (1994), Sång för arbetshästar (1999), Rasp (2002) och avslutningsvis avdelningen Nya dikter (2010).
Lennart Sjögren säger i sitt efterord, att ”Helges dikt är fast förankrad i det landskap och den sociala verklighet som omger poeten; han skulle kunna kallas en verkligt realistisk diktare både genom sin granskning av det närvarande och av det historiska. Men att inringa honom i en sådan formel vore en begränsning.”
Urvalet har gjorts av författaren själv i samarbete med Erik Bergqvist. Jo, jag vet, det är min sons förlag, Ariel skrifter, som ger ut boken. Det hindrar mig inte att berätta att den finns. Du kan under alla omständigheter köpa den här.
onsdag 23 mars 2011
Ny bomb i Jerusalem.
Kan inte låta bli att gräva fram dessa inlägg om Camus och terrorn - som jag skrev efter det att självmordsbombare slagit till mot en av Moskvas flygplatser. Vad är den "frihet" eller "rättvisa" värd som uppnås med bomber mot civila? I mina ögon ingenting. Terrorn träffar sällan eller aldrig en militär motståndare. Den träffar dig eller mig på café, på promenad eller i bussen på väg hem med barnen.
Medan FLN utförde bombattentat mot civila – som i Algers caféer – resonerade Albert Camus om hur valet mellan friheten (möjliggjord med terror) och mammans liv skulle se ut. Självklart skulle han välja en levande mamma. En frihet byggd på mördade landsmän är en ofrihet. Algeriets postkoloniala väg har inte heller lett till någon verklig frihet.Så kan vi återföra resonemanget till vår egen tid. Gårdagens terrorattentat mot flygplatsen i Moskva går självklart att nyktert analysera och förstå. Men till vilken nytta? Vet inte världen vad Kremlbesluten inneburit för Tjetjenien? Har vi inte fakta nog för att förstå att den putinska eran i Ryssland redan orsakat massor med lidande och död? Om en kvinna och en man i sällskap tar sig in i ankomsthallen på en flygplats och där utlöser en mycket kraftig sprängladdning, så innebär inte det att några tjetjenska män och kvinnor blir friare. Däremot leder det till skräck, fruktan, lidande och död för de människor som råkade befinna sig där.
Den islamistiska terrorn blir allt grövre i sin vardagshantering. Terrordåden allt vanligare. Kanske blir det inte fler spektakulära dåd som det i USA 11 september 2001. I så fall får vi se sanningen i vitögat: de grupperingar som tror att de kan mörda sig fram till frihet kommer att intensifiera sin verksamhet. Inte en flygplats, tunnelbana, buss eller tåg världen runt kommer att vara säkert territorium.
Mitt val blir detsamma som Camus: jag vägrar godta att min familj skulle behöva dö för någon annan människas frihet, oavsett var han eller hon lever och verkar eller i vilken kulturell, nationell och religiös tradition det är. Friheten är en och odelbar.
Några dagar senare publicerade jag detta förtydligande:
Vad representerar modern för Albert Camus? I sin bok Frihet, jämlikhet, brodermord (Symposion 2001) skriver Michael Azar:
"Vad representerar hon? Vad innebär denna pol för hans relation till rättvisan och den algeriska nationalismen? Finns det verkligen - på ett fundamentalt politiskt plan - en motsättning mellan modern och rättvisan eller förmår båda tjäna samma funktion: bevarandet av l´Algérie française? (...) Vad är rättvisa? Hur ser en legitim revolt ut? Kan man tala om ett rättfärdigt våld? Finns det en gräns som varje revolutionär politik måste böja sig inför?"
Albert Camus hade i Ni victimes ni bourreaux skrivit: "Vårt sekel är skräckens tid" - och han syftade på det faktum att det andra världskriget visat vad människan är kapabel att göra i ideologiernas namn. Camus menade att vi lever i en världsordning som "legitimerar mordet i historiens och förnuftets namn".
Azar menar att Camus tydligt uttryckte sin motvilja "mot all politik som anpassar sig och ger efter för mordet. Han kritiserar varje ideologi som låter målet rättfärdiga alla medel och som dessutom gör det i namn av storslagna principer." Hos Lenin, sa Camus, finner man "en rättvisans imperialism."
Jag skulle vilja hävda att just Lenin och hans ideologiska efterföljare använde drömmen om rättvisa och frihet för att befästa sin makt och därmed härska över allt större delar av jorden. Rättvisans imperialism föll i grus 1989, men själva tanken lever i allra högsta grad. Och därför ska vi minnas hans ord ur Essais: "Jag tror på rättvisan, men jag kommer att försvara min mor framför rättvisan".
I min förra post påstod jag att han satt modern framför friheten. Det korrekta är, vilket detta citat ur Azars bok visar, att han satte henne före rättvisan. Det kan vara en och samma sak, ty utan ett slags rimlig social rättvisa kan heller ingen frihet finnas. Det leder mig till det möjliga svaret på Azars fråga: modern representerar i den bild av världen som Camus framställer ingenting annat än just rättvisan och friheten. Som fransk-algerier visste Camus att postkolonialismen inte skulle bli en smärtfri epok. De människor som fötts i Algeriet kunde inte reduceras till att vara representanter för kolonialismen. De var individer, födda och uppvuxna i landet och bar på en livslång algerisk identitet. Den som kastade bomber in i ett café där "fransmän" drack sitt kaffe kunde aldrig representera friheten, utan endast ett sätt att med skräcken och mordet som vapen driva dessa algerier ut ur landet. Det lyckades de förbluffande bra med. Jag frågar mig om dagens islamister har samma agenda som 1960-talets nationalister. I så fall finns det ett antal platser på jorden som måste "befrias" på samma sätt. Om inte annat så kastar denna outtalade agenda sin skugga över varje islamistisk organisations program, från Hamas och Hizbollah i Mellanöstern, till talibanerna och al-Qaida i Asien.Det blev onsdag ändå.
Foto: Vid Hammarsjön i lördags, av A. Nydahl.
tisdag 22 mars 2011
Framför mig ligger bara ett vitt papper.
"Det man kan vänta sig av det egna skrivandet är bara att i ringa grad lyckas närma sig en bild eller en vision som man har funnit värd att föra vidare. Därför betecknar jag det jag skriver som texter, eftersom den termen på det mest allmänna sättet motsvarar skrivandets situation. Jag är varken fiktionsförfattare eller tidningsjournalist. Jag skriver mina texter, jag skriver min genre, min litteratur."
"...framför mig ligger bara ett vitt papper (...) om jag visste på förhand vad jag skulle skriva, skulle skrivandet aldrig intressera mig. Det skulle tråka ut mig."
Ryszard Kapuscinski (1932-2007): Reporterns självporträtt (Bonniers, översättning av Anders Bodegård). Foto: A. Nydahl.
Livet, döden.
Varje människoliv beskriver samma kurva. Ur ett mörker lever vi oss fram till nästa mörker. Våra liv är själva mellanrummet, det intensivt skinande ljus vi ger flick- eller pojknamn för att försäkra oss om att vi finns. Vi vet inte var vi kommer ifrån eller vart vi är på väg. Den vetenskapliga förklaringen är lätt att uttala: spermier, ägg, foster, individ, avliden. Men varje människa trevar i sitt inre mörker efter något annat, en rit, ett ideal eller en vägvisare.
Själv avstår jag sedan länge från varje form av förklaring. Den som säger att sjukdomen A kommer sig av beteende A eller att krämpan B beror på dumheten B har inte mitt stöd. Vi är kollektivt medvetna om hur fel vi lever men förmår sällan tillämpa den medvetenheten individuellt.
De brittiska barnen tycks växa fast i barnvagnarna. Tonårsmödrarna skäms inte när det vita, glansiga fettet från deras egna magar hänger ut under för korta tröjor. Innerst inne vet de att deras små barn en dag ska se likadana ut. De mödrar – eller fäder - som alltjämt har platt mage och lätta steg befinner sig mitt inne i konsumismens strömvirvel. De fortsätter i den tills fetman får dem att stillna.
Det är en skamlig värld vi vistas och växer i. Men vi beskriver alla samma kurva, från födelse till död. Tids nog slipper vi grubbla över felen vi gör och hur orsakssambanden ser ut.
När jag gick för att åka med 62:ans buss i södra Birmingham och såg de extremt överviktiga, unga mödrarna komma dragandes med sina överviktiga, ständigt snaskätande små barn, äcklades jag av det jag såg. Men det behövdes bara ett skyltfönster i närmaste butik för att inse att jag själv bär på tjugo helt onödiga kilon.
Bilder: Thomas Nydahl, West Midlands, England.




