måndag 21 mars 2011

Den utlovade frälsningen.

Jag ser bilderna från Libyen och känner igen alltsammans. Förvriden metall, brinnande stridsvagnar, betongblock smulade i bitar, nationella symboler söndertrasade.

I bunkern sitter Frälsaren, mannen som skulle bli den panarabiska tankens återfödare, han som med Den tredje universella teorin skulle leda oss in i en ny era av kollektivt ägande, direktdemokrati och lycka. Som alla andra frälsare piskade han sina undersåtar mot målet. När de jordiska varelserna blev oense med honom hade han bara en metod kvar: den militära. Han började bomba sitt eget folk, ödelägga byar och städer och avancera österut för att utplåna de upproriska klanernas storstad. "Benghazi var en gång i tiden en mycket vacker stad" sade frälsaren innan hans flyg började bomba.

Nu ser vi facit av den utlovade frälsningen. Branden började inte idag och där, den har pågått länge och den kommer att fortsätta minst lika länge till. Vad kan en människa göra när detta sker? Gråta en skvätt. Drömma mardrömmar. Bläddra i minnets album. Dela med sig av det man sett och lärt. För övrigt bara fortsätta på den inslagna vägen, bortom och utanför. Och solen går upp och solen går ner, som alltid.

Foto: Hammarsjön, Kristianstad av A. Nydahl.

Vårsol och Eros.

Det är en självklarhet att man kan njuta den första varma vårsolen. Lika självklart är det att man äter lammkött och dricker ett vitt vin till. Lika självklart är det att man sätter på nyheterna och hör vad som händer i Japan eller Libyen. Mindre självklart är det att man låter en välkänd men inte alltid välkommen gäst komma in. När Eros knackar på porten byts det självklara mot det misstänkta, det pockande och plågsamt påminnande. Nu är Eros här och jag bugar som en japansk kärnkraftstekniker inför ödet.

Vore jag nordafrikan skulle jag kanske höja min högra hand, knuten och segerviss, och tro att jag stod över allt som hade med makt och död att göra. Tack och lov är jag inte det. Jag är en vanlig skruttig nordeuropé och jag gläds åt de små signalerna från en annan tid och rymd. Ödmjukt låter jag mig ledas in i de mjuka rummen och jag möter en ny vecka med öppna sinnen.

Vore jag nordafrikan skulle jag se mot himlen och önska mig en helt annan morgondag. Det räcker inte med fraser, gröna böcker och sanddyner… människan behöver dryck och frihet, mat och samvaro.

Sista vardagen före cellgifterna. Tar ut svängarna med mat och dryck. Njuter ny film. Går sedan ner i illamåendets eget land, det som gungar, slänger sig, mullrar, upp, ner, upp, ner, alltid utan stabil mark under knäna… Och sedan får allt börja om från början

Foto: Hangö 20 mars, av Ulrika W. Målning: Schiele. PS: Cellgiftsbehandlingen i lågdos avser att mildra den artrit som plågar ben, fötter, händer och fingrar.

söndag 20 mars 2011

Friden och kriget.

Under lördagens vandringar föll friden över mig. Det vinterbruna gräset, den vida utsikten, barnens lekar, allt sammanföll i den stämning som upphäver både tiden och tyngden.

Brösarps backar är en av de platser där jag kan finnas utan anspråk på att vara något annat än mig själv.

Omgiven av de mjukt välvda backarna står jag mitt i ett ingenting som plötsligt blir allt. Fritt från tjatter blir omgivningen själv ett skydd.

Hemkommen förvandlades allt. Att stoppa en tyrann är ingen självklarhet. Och så hörs de vanliga rösterna. De lät precis likadant under balkankrigen. De har inte mycket att bidra med, men de överröstar mycket av det som borde sägas och höras. Då förskönade de Milosevic, nu förskönar de Kaddafi.

PS: Kommentarfunktionen avstängd för detta inlägg.

lördag 19 mars 2011

Krigsförklaringar, enfald.

Aulan, Benghazis universitet.
Mannen i kostym hetsade ungdomarna.
Foto: Thomas Nydahl.


Jag kommer hem efter en dag i vindpinade landskap. Jag hör på nyheterna att "ännu ett krig har börjat". Enfalden talar. Kriget började väl inte med att Frankrikes stridsflygplan blev de första i Libyens luftrum? De mer eller mindre folkliga revolterna i arabvärlden fick helt olika förlopp. I Egypten ledde de till att man där idag haft folkomröstning om en ny grundlag. I Libyen ledde de till diktatorns vredgade motdrag. Vilka krafter som spelar bakom revoltens synliga sida vet vi inte. Det är mycket möjligt att starka islamistiska krafter finns i Benghazi och landets östra del. Men kriget började i samma ögonblick som Kaddafitrogna styrkor öppnade eld, från marken och luften. Att säga att kriget började idag är att medvetet blunda för allt det som skett hittills och i god europeisk tradition fortsätta att tala om "koloniala arv", som om arabvärlden inte haft lång tid på sig att bygga nya samhällen på de gigantiska oljerikedomarna. När jag ser de upphetsade skarorna skrika sig hesa framför Kaddafi minns jag hur det var att stå mitt inne i en sådan massa. Det gjorde jag i aulan på Benghazis universitet i april 1983. Vi är några stycken som kan vittna om det. Fråga Per Gahrton, han var med. Stämningen var kuslig, fanatisk och våldsam. Det är den sortens massa som Kaddafi eldat upp den gångna veckan. Idag kan förhoppningsvis detta krig gå i en annan riktning.

PS: När jag läser Anders Björnssons artikel är det så att jag rodnar. Den sortens resonemang tjänar ofta som en ursäkt för en förväxling av förtryckare och förtryckta. Vi har sett det alltsedan Balkankrigen på 1990-talet.

Ensamheten, viljan och (ut-)flykten.

"Ni skulle inte skriva så mycket om ensamheten om ni förmådde utvinna mesta möjliga av den" skriver Albert Camus i anteckningsboken i april 1942. Redan i augusti rör han vid ämnet igen och säger: "Också viljan är en ensamhet."

I djupet av våra jag är vi alltid ensamma - med vår vilja, riktning och vårt sätt att betrakta världen. Det vi kallar världen kan vara det allra mest intima, samtidigt som det kan vara den pågående katastrofen i Japan eller Libyen. Världen är allt det vi omges av.

Idag ska jag betrakta den från högsta punkten på Brösarps backar. Där sitter jag ner om somrarna med utflyktskorgen. Även om solen lyser idag är det en isvind som drar in från Östersjön, så det blir till att stå upp och betrakta det sköna landskapet, medan barnbarnen rusar runt i för tidig våryra. Allt annat av betydelse uttolkas av Aldina Duarte:

fredag 18 mars 2011

One more cup of coffee for the road

Att känna igen sig själv, sitt liv eller sin situation är en självklarhet i mötet med dikten. Också i den lyrik som tonsätts – kanske inte minst i den – fungerar denna spegelbild. När Bob Dylans lyrik drabbar mig gör den ofta det just för att jag befinner mig inne i texten, ser den inifrån, erfar den på min hud, i min mage och i mitt hjärta. Jag satt torsdag kväll med de alltmer fasansfulla helvetesbilderna från Japan och funderade. Varvade dem med skräcken för vad det innebär om Benghazi nu faller i slaktarens händer.

Apokalyptiskt präglad var jag redan innan. Här blev nu bilderna konkreta och en fras kom upp, jag ältade den om och om igen. Innan jag flyr vill jag ha ännu en kopp kaffe. Och där var han, Bob Dylan, igen, i en sång som är mycket gammal, och när Roger McGuinn sjunger den finns jag där, inte minst i versen nedan, där jag är fadern, han som lever utanför lagen och därför lärt sig hur viktig ärligheten är:

”One more cup of coffee for the road/ One more cup of coffee 'fore I go./ To the valley below./ Your daddy he's an outlaw/ And a wanderer by trade/ He'll teach you how to pick and choose/ And how to throw the blade/ He oversees his kingdom/ So no stranger does intrude/ His voice it trembles as he calls out/ For another plate of food.”


Detta har ingenting att göra med hybris. Snarare skulle jag beskriva det som ett slags identifikation som är viktig varje dag. Att stå rakt upp och ner mitt i en litterär skapelse. Andas djupt, se sig omkring, vara där. Att vara laglös är att vara fri. Laglösheten förstås i samtiden som brottslighet. Men nej, det är snarare en uppfordrande inställning: att varje dag leva så som jag önskar att livet borde levas. I anspråkslösheten, mildheten, tystnaden vända sig emot varje form av postmodern konsumism och varuproduktionshets. Jag vägrar lyda den lag som vill göra mig till löneslav, köpenskapsslav, undersåte och inställsam lika-tyckare. Hellre reser jag utan kaffe och mat, än bugar underdånigt för att få något. Vägen är lång. Livet är kort.

torsdag 17 mars 2011

ATT VARA BRÖD OCH PLÅSTER FÖR ANDRA MÄNNISKOR.


"Varje epok har sin kärlekens filosofi”

(Zenta Maurina)

Varje konstnär bär, medvetet eller i det undermedvetna, på ett slags kunskap om att det skapade – i text, ton eller bild – har en betydelse för läsaren, åhöraren eller betraktaren. Hur pass mycket ett konstverk betyder kan bero både på konstnärens intentioner och mottagarens förmåga och intresse. Vad som bestämmer vår förmåga att ta till oss ett verk kan inte entydigt beskrivas, faktorer som kön, ålder, nationalitet, bakgrund och politisk uppfattning kan, tillsammans med andra, alla spela in. Hur vi närmar oss ett konstverk kan också avgöra om det blir en flyktig bekantskap eller något av bestående värde.

Utifrån två litterära livsverk, sådant det tagit sig i uttryck i dagböcker, vill jag visa hur avsikten är så tydligt uttalad att den också kan uppfångas långt efter det att upphovskvinnorna gått ur tiden. Mina två läsningar utgår ifrån den holländska judinnan Etty Hillesum (1914-1943) och den lettiska författarinnan Zenta Maurina (1897-1978).

Båda skrev dagböcker, Hillesum av privata, närmast av nöden påtvingade skäl, Maurina för publicering vid sidan av de övriga verken om bland andra Dostojevskij. Båda dessa kvinnor slutade sina liv långt ifrån födelseorten, Hillesum i det av nazisterna upprättade dödslägret Auschwitz, Maurina i först svensk och sedan tysk exil. Hillesum dödades för att hon var judinna och hade inget val. Maurina valde däremot att frivilligt lämna det land som Sovjetunionen under Stalin ockuperade och höll i ett järngrepp ända fram till 1990-talet, då imperiet föll. Hennes val skulle bestämma resten av livsverket.


Etty Hillesum skrev: ” Somliga kroppar bär jag med mig som blomknoppar och låter dem slå ut i full blom i mitt hjärta. Andra bär jag med mig som bölder tills de öppnar sig och varet rinner ut (...) Om jag lider för de värnlösa är det väl samtidigt också för det värnlösa som finns hos mig själv? Jag har brutit min kropp som bröd och delat ut den bland männen. Varför inte, de var ju så hungriga och hade så länge försakat?”, och ”Man ville gärna vara ett plåster på många sår.”

Som judinna fick hon på sin egen hud och med sina egna ögon, i födelsestaden Amsterdam erfara och se sitt folk plågas. Hon plågades själv. Varje dag, varje liten handling och varje försök att komma någonstans i staden påminde henne om vem de nya och verkliga herrarna var. Makten hade tagits ifrån holländarna. För landets judar hade den blivit ett direkt dödshot. Men i sin övertygelse om det vi banalt kallar för ”livets mening” tyckte hon att hon konkret kunde bistå sitt folk, inte i någon allmän och högre mening utan alldeles konkret som individ. Hon bar kanske på ett överflöd av kärlek som hon kunde dela med sig av, som vore den bröd och plåster.

I essän Att gå inför sin inre blick (Coniunctio 2/2002) skriver Märit Andersson Naef:

”I vår tid, när egot tycks fäkta i hysterisk dans och människor allt mera sällan lägger örat till marken för att lyssna till evigheten, saknar jag vildsint den självständiga hållningen”.

Hon menar att Hillesum dragit en slutsats av sin personlighet, som innebär ett slags självständighet. Hillesums vilja att dela sin kropp med männen – som bröd – har ingenting med sexualmissbruk att göra. Rakt tvärtom har hon, som självständig människa med ett slags grundövertygelse om meningen, bestämt sig för att det är en fungerande strategi i en tid då en övermakt vill utplåna hela hennes folk. Brödet blir motsatsen till förintelsen, kroppen och sexualiteten en motbild till vapenmaktens och hatets dominans. Man får inte glömma att hon karaktäriserar sig själv på samma sätt, hon är som de andra en värnlös människa och det är i den egenskapen hon ger åt andra vad hon själv har.

Etty Hillesum tycks under åren då hon mognade som kvinna ha haft två viktiga inspirationskällor. Dels var det farfadern som varit holländsk rabbin, dels var det psykoanalytikern, flyktingen från Berlin, Julius Spier, som trots att han var avsevärt mycket äldre än hon blev föremålet för hennes förälskelse och erotiska fantasier.

Hillesum berättar om hur snaran dras åt för judarna i Amsterdam. Hon lyckas förmedla känslan av hur ett diffust opersonligt hot kryper allt närmare, för att först bli synnerligen personligt och sedan ett direkt dödshot. Deportationen följer vi också i de brev från henne, som bevarats och finns med i den engelska utgåvan. Hon skriver bokstavligt talat ända fram till döden. Den delade hon med miljoner andra judar. Det som skiljer henne från majoriteten är att hon förstod ögonblickets vikt och redan från allra första början skrev ner vad hon såg och hörde. Samtidigt är hennes dagböcker en laddad redogörelse för intimiteter och förälskelser. Hon är en passionerad ung kvinna som tar sig an livet med både glädje och allvar. Hennes dagböcker ger en mycket god bild av det dagliga livet i en europeisk storstad, sedan Hitler fattat sina beslut och den nazistiska krigs- och mordapparaten satts igång. I det svenska urvalet kan man bland annat läsa:

"Att lida är inte under den mänskliga värdigheten. Jag menar att man kan lida människovärdigt och icke-människovärdigt (...) Man måste ha kraft att kunna lida ensam och inte plåga andra med sin egen ångest och sina egna bördor”, och: "Det är utan tvivel den totala förintelsen. Men låt oss bära den med värdighet."

Här blir Hillesums förhållningssätt tydligt. Trots den hotande undergången vill hon för egen del, och därmed också för sina medmänniskor, hålla huvudet högt. Bara i värdighet kan man vandra den sista biten liv tillsammans.

Zenta Maurina levde i Sverige tills någon gång i början av 1970-talet, hon flydde Lettland direkt efter kriget, och dog i Tyskland 1978. Folkbildaren Alf Ahlberg och poeten/akademiledamoten Johannes Edfelt var två av de människor som hjälpte henne på vägen. Ahlberg har också översatt hennes essäer.

Hennes två sista band självbiografi handlar om både den sovjetiska och den nazistiska ockupationen av Baltikum och hur frihetssträvandena kunde se ut. Men hon är också djupt förtrogen med de stora filosoferna och var i många år lärare. Hon var förlamad från midjan och neråt, rullstolsbunden sedan barndomen, och hon var Litauens första kvinnliga doktorand och känd inte minst för det, men njöt litteraturen och musiken.

Hon blev många gånger missförstådd i Sverige. När hon skrev om Nietzsche, frågade folk om hon var nazist, och när hon lämnade manus på sin Dostojevskij-biografi frågade förläggaren "Är det här någon sorts kristendomspropaganda?"

Svårigheten att nå fram på kort sikt kunde istället förbytas i ett långt liv för texterna, som också idag talar till oss med ett aktuellt och evigt tema. I hennes essäer finner jag nämligen en tanke om kropp, själ och kärlek som inte är olik Hillesums. Skillnaden dem emellan är möjligen språklig, i det att Maurina uttrycker det filosofiskt som Hillesum har sagt på ett mer omedelbart och prosaisktsätt. I Maurinas text lyder tanken:

”Den som är fylld av sann kärlek lever i en annan människa och dör med henne eller ingår i ett nytt liv. Den som är fylld av sann kärlek, älskar den förkroppsligade själen, den odelbara immateriella substansen. I kärleken förenas väsen och existens till ett, och därför är den som älskar odödlig” (ur essän De döda stanna hos oss).

Jag ser framför mig Hillesums bröd och plåster när Maurina talar om den förkroppsligade själen. Ordet blev kött. Kärleken blev kropp. Det är hos Maurina en kristen och hos Hillesum en judisk tanke som här förenas i tider av ockupation, krig och folkmord, en tanke som likt ljuset trots allt gör seendet och mötet möjligt i det mörker som annars är kompakt. Maurina återkommer gång på gång till denna kärlekstanke. Hennes svåra fysiska handikapp bidrog till att hon fick finna en filosofisk nivå för sin överlevnadskamp. Rullstolen var både ett hjälpmedel och ett hinder, med sin blotta närvaro påminde den henne om tillkortakommanden och ökade svårigheter. Hon skrev att människorna ”är som spridda öar i ensamhetens ishav” och såg bara ett hopp i att ”kärleken bygger broar mellan jaget och duet” och att då, när så sker, också en väsentlig förvandling av våra identiteter äger rum: ”jag är nu ingenting mer för mig själv, ty så mycket har jag blivit du.”

De sista kända orden av Etty Hillesum finns på ett vykort som hon sände från uppsamlingslägret Westerbork, före tågtransporten till Auschwitz. Stilenligt skriver hon: ”Vi lämnade lägret sjungande…” In i det sista tycks hon ha föresatt sig att vara både bröd och plåster för sina marterade medfångar. Det som väntade dem alla var ankomsten till den tyska fabrik som enbart producerade lik och aska.

Etty Hillesum.

Etty Hillesum: Det förstörda livet (Norstedts,1983, i översättning av Brita Dahlman.)

Etty Hillesum: Etty. The Letters and Diaries of Etty Hillesum 1941-1943. Complete and Unabridged (Novalis/Eerdmans/ Grand Rapids Cambridge ,2002, i översättning av Arnold J. Pomerans).

Zenta Maurina.

Dostojevskij (Bonniers 1951, i översättning av Knut Stubbendorff).

Det sköna vågspelet (Norstedts, 1957, i översättning av Aida Törnell).

Krossade riglar (Norstedts, 1959, i översättning av Aida Törnell).

Om kärleken och döden (Norstedts, 1961, i översättning av Alf Ahlberg).

Exilens tragik. Svenska dagböcker (Norstedts, 1966, i översättning av Helga Backhoff Malmqvist).

Befrielsens år (Norstedts, 1968, i översättning av Brita Edfelt)



Valeria Parrella: Väntrum (Astor förlag, översättning av Ida Andersen).

Nytt förlag. Ny författare. Ny roman. Ja, det är så jag närmar mig Valeria Parrellas första roman från 2008, som nu utkommer i svensk översättning på Astor förlag. Att få boken, hålla den i händerna, inger förtroende. Det här är nämligen en mycket vackert formgiven bok, linnetrådsbunden med hårda pärmar och ett fint skyddsomslag.

Valeria Parrella är född 1974 och har bakom sig också en novellsamling. Förlaget berättar att hon föddes ”i Torre del Greco och bor idag i Neapel. Hon har bland annat studerat litteraturvetenskap, latin och grekiska. Det litterära genombrottet kom med novellsamlingen Mosca più balena (2003). Parrella skriver även radioteater och arbetar just nu med ett operalibretto. Hon är en av de författare som bidragit till att vitalisera och förnya dagens italienska litteratur. Hennes böcker finns översatta till ett flertal språk. År 2009 filmatiserades Lo spazio bianco av Francesca Comencini.”

”Att erkänna lidandet har varit mycket svårt för mig. Jag har föredragit att tro på ett slags normal kontinuitet eller på de fina ögonblicken, framstegen i arbetet, förälskelsernas extas, graviditetens under. Bara dessa saker räknade jag som sanna. När smärtan hade överraskat mig hade jag inte trott på den, den var ett hinder, någon man ställdes inför enbart för att komma igenom, för att sedan återgå till det där andra livet”.

Orden är romankaraktären Marias ord. Hon är 42 år och undervisar i litteratur och engelska på en vuxenskola. Där har hon elever som är äldre än hon själv, ”enorma lastbilsförare” och andra som behöver gå tillbaka till ruta ett för att inhämta högstadiets kunskaper. Det är i denna miljö det brutala klassamhället framträder, det är en italiensk nutidsbild och Parrella ger oss den utan att en enda gång höja rösten.

Maria blir gravid i en ålder då ingen förväntas bli det. Hennes barn, redan inledningsvis med namnet Irene, föds alldeles för tidigt, närmare bestämt i sjätte månaden. Man varnar och förmanar henne: barnet kan vara dödfött, det kan dö, det kan överleva i kuvös, ingen vet.

Detta är romanens ramberättelse. Pendeln som slår mellan vuxenskolans speciella krav, Marias relationer med elever och vänner och så den där prenatalvården där barn ligger kopplade till olika maskiner och deras andning och hjärtslag registreras, där mammorna väntar, väntar, väntar. Maria säger det själv: ”Faktum var att min dotter Irene höll på att dö, eller höll på att födas, jag förstod inte riktigt vilket”. I dessa rum gäller inte vetenskapen som svar, men det är metoden man räddar liv med. I dessa rum väntar man även om man är dålig på det. Prenatalavdelningens väntrum blir scen för denna tröga och plågsamma process.

Jag tycker om Parrellas språk. Det rör sig hela tiden runt föremål och individer i processen, kretsar närmare och närmare för att ge oss bilden av dem. Ångesten inför det lilla barnet är inte klibbig. Den är saklig men ändå berörande. Hon är en kvinna som fött ett barn. Ingen försöker bortse ifrån det. Men hon vill ha sitt alldeles vanliga liv samtidigt, hemma, i umgänget och arbetet.

Det som tilltalar mig allra mest är att hon inte skriver mig ett lyckligt slut på näsan. Vi vet ingenting om det. Men en barnsäng bestämmer man sig för att köpa. När berättelsen slutar tänker jag mig att lilla Irene kommer hem och andas av alldeles egen kraft.

onsdag 16 mars 2011

Dödens illusioner.

"På samma sätt som vi övervärderar en författares verk efter hans död, så överskattar vi en avliden persons betydelse för oss. Det förflutna formas alltså helt av döden, som fyller det med illusioner."

Albert Camus: Anteckningar 1935 - 1942 (översättning av Anna Säflund). Foto: A. Nydahl.

Kan man säga stopp?

Det har varit en märklig start på veckan. Allt har gått i katastrofens tecken. Nu är det onsdag och jag ska gå till min hudspecialist - jag vet redan att det innebär en ny cellgiftbehandling (psoriasisartrit behandlas så) och jag inte det minsta orolig. Jag vill säga stopp - är trött på den tomt ekande smärtan i lederna. Har varit i den behandlingen tidigare och fått erfara hur effektiv den är.

I Japan, alldeles nära oss, är nattvakan bestämd av jordbävningarna och allt som hänger samman med dem. När jag inväntar min egen natt och läser vet jag att mycket större skeenden finns parallellt med mig, med oss.

Vi köper, vi är, vi går under tillsammans eller var och en för sig. Onsdag är det. Allt väntar, inget är menat att skada.

Bilden: ett gammalt vägmärke, fotograferat av Ulrika W. i Finland.

tisdag 15 mars 2011

Musik i katastrofernas tid.

Jag följer alldeles för många nyhetssändningar. Det kan inte vara annorlunda. Länge levde jag med myten att vi svenskar bara kan hantera en fråga i taget. Men så är det ju med alla människor. I samma ögonblick jordbävningen och tsunamin slog sönder Japan glömde vi (?) att massmördaren Kaddafi just inlett sin militära offensiv. Idag oroar sig människorna i Benghazi för att offensiven ska drabba också dem. Det kommer den säkert att göra. Ingenting talar för att ökenkrigaren skulle avstå landets andra största stad. Men det finns å andra sidan inte heller något som talar för att invånarna i staden ska avstå den frihet de just fått smak för (och ska jag vara riktigt ärlig tror jag att herrarna i avgörande europeiska länder trots allt bestämt sig för att låta Kaddafi krossa allt motstånd, men hoppas in i det sista att jag har fel). Ingenting talar heller för att det finns något överskådligt "slut" på det som sker i Japan. Härdsmältorna har kanske bara börjat? Det "stora skalvet" som man talat om i Japan sedan årtionden kanske kommer nu. Det bästa jag läst i ämnet finns som understreckare i Svenska Dagbladet idag: "Japans historia präglas av katastrofer". Och så blir vi påminda om att ordet tsunami är japanskt: tsu betyder lång våg och nami betyder hamn.

Nå, i alla dessa skeenden försöker jag finna något lugnande. Något som på utsidan kan lugna. Igår fann jag Jordi Savalls gamba. Idag har det blivit Luigi Boccherinis cello-sonator. En hel del av hans musik hade jag redan, men då i konsertform med bland andra Jacqueline du Pré. Här är det finländska Jukka Rautasolo och Jussi Seppänen som spelar sonatorna för solo-cello. De lägger sig över mig som ett skyddande filter. Jag kan inhämta informationen om världens bränder utan att själv bli till aska.

Zinaida Lindén: Vi som kommit undan.

Med anledning av den stora katastrofen i Japan publicerar jag idag en text av författarinnan Zinaida Lindén. Hon är ryskfödd men bosatt med make och barn i Finland. Hon skriver på svenska. Under ett års tid levde hon i Japan och hade just återvänt till Finland efter ett besök i landet när jordbävningen och tsunamin skakade det.

*

Några dagar efter att jag och min familj återvänt från Japan inträffade den värsta jordbävningen i landets historia i modern tid.

Under de senaste dygnen har vi knappt kunnat prata om något annat, vi som en gång bott i Japan. Ingen av dem vi känner där är skadad. Också den vars föräldrar och syskon bor i Sendai meddelade att de klarat sig. I Tokyo fortsätter det att skaka, men folk försöker leva så normalt som möjligt. Denna tanke får mina ögon fyllas med tårar.

Det sägs att japanerna är vana vid jordbävningar. Det sägs också att Japan är förberett på dem. Medan vi var i Tokyo i februari - mars följde vi med TV-nyheterna från Nya Zeeland. ”Där var de inte förberedda”, hörde vi från alla håll. Det kändes tryggt att veta att byggnadsstandarderna är höga i Japan – särskilt efter den hemska jordbävningen i Kobe år 1995. Fortfarande anser jag att Japan är ovanligt väl förberett för jordbävningar. Tsunami är en annan sak.

”Du är väl lycklig över att ni inte var i Tokyo när det inträffade?” hör jag av mina finländska bekanta. I själva verket känner jag något som påminner om skuld. Visserligen är jag lättad över att min familj är i säkerhet, men samtidigt tänker jag jämt på mina japanska vänner som bara under det senaste dygnet utsatts för fyrahundra efterskalv.

I ett år bodde jag och min familj på trettonde våningen i Yokohama. Vi hade fin utsikt. Samtidigt kände vi även de svagaste jordskalven. Varje gång det började skaka grep jag tag om mina barn och sökte skydd under matbordet. Skalven blev en del av vardagen. Efter ett vulkanutbrott på ön Miyakejima sydöster om Honshu kände vi i Tokyo mindre och större jordskalv dagligen. Det var okej. Skalven ”lättade på trycket”. De ”garanterade” att det inte skulle inträffa ett värre skalv.

En dag deltog jag i en övning på min sons japanska dagis: mödrarna skulle komma och hämta sina barn så fort som möjligt. Min väninna som varit med om Kobe-jordbävningen var skeptisk: ”Du kommer inte ens att kunna stå upp under en kraftig jordbävning .”

Den jordbävning som nyss inträffade i Toohoku-regionen var mer än 1000 gånger starkare än den i Kobe.

Likväl kommer körsbärsträden att börja blomma snart. Japan är en nation av överlevare. Mina vänner i Tokyo skulle bli förvånade om de fick veta om mina skuldkänslor: min hittills mest kända bok ”exploaterar” jordbävningar som motiv. Mitt i alltsammans har mina vänner behållit sin humor. ”Jag kunde inte låta bli att överleva - därför att jag måste besöka dig i Finland!” skriver en av dem.Jag som trodde att de inte skulle ha tid eller ork att svara på mina ängsliga frågor. De svarade alla – med långa, utförliga, tacksamma mail.

Zinaida Lindén, författare