tisdag 15 mars 2011

Gambans frid.

Jordi Savall.

Efterhand som livet gått har jag alltmer lärt mig vilka instrument som är bra för själen, friden och tystnaden. Sedan 1983 har förstås den portugisiska gitarren (fadons spröda klang, som ger den en känslo- och stämningsmässig identitet) spelat en stor roll. Men också cellon och fagotten har följt mig. Sedan många år lyssnar jag gärna på gamba-musik.

Med posten fick jag en inspelning med Jordi Savall, som väl är en av viola da gambans mästare. Här spelar han solostycken av Abel, Bach, Marais och Sainte-Colombe. Savall försätter mig i en särskild stämning, och den kan fungera såväl en tisdagsförmiddag som en sen natt. Så nära tystnaden kommer man inte med någon annan musik.

Tack Anders!

Se och hör Savall spela:

måndag 14 mars 2011

Saarikoski och vinet.

I helgen såg jag en märkvärdig - till en början seg och ointressant men sedan allt mer fängslande - dokumentär om den finske poeten Pentti Saarikoski.

Filmen hette Porträtt av en död - poeten Pentti Saarikoski. (Den går att se i svt.play).

En enda gång mötte jag honom i livet. Då var jag ung och nyligen invald i Författarförbundet. På en stämma i Stockholm kom Pentti gående med en vinflaska i handen, halvt urdrucken. Mot eftermiddagen rullade hans tunga snarkningar genom lokalen, sedan han somnat i en av bänkraderna. Mia Berner var mötessekreterare.

Alltsedan dess - kan det ha varit 1975? - har jag läst honom. Hans böcker är som ädla stenar för mig.

Idag publicerar Gunnar Lundin en mycket tänkvärd essä om honom, och om drickandet skriver han bland annat detta:

""När jag är full bär dagen mig, när jag är nykter måste jag bära dagen." (Saarikoski) Nykter kan han inte umgås med människor. Ändå beklagar han inte sin alkoholism, den har väl samma orsaker som hans skrivande. "Det är de skygga, känsliga, som behöver alkolholen" (Till mig på Brändö, 70). Chuang-tse har sett hur ett fyllo, på kanelen, är bortom oro för sig själv, bortom bekymmer för morgondagen, bakfyllan. Om inte levern skrumpnade, sannerligen ett gott tillstånd.

Men i vissa fall flykt till en obekymrad närvaro med inget, eller misären, att återvända till. I Blackeberg på sextiotalet hade jag en granne, nybliven pappa, arbetslös, som gått i en sorts barndom och lekte tåg på golvet med sin parvel till son. Många år senare såg jag honom gripen av två vakter i Kista centrum, på fyllan, gestikulerande och skrikande som en politisk agitator. Min vän Harri, misslyckad självmördare i rullstol, förvandlades också av en flaska Vodka. Den var en ljuv flykt från liggsåren och ensamheten framför tv:n som matades med amerikanska videos. Då slapp han ur sitt högborgerliga helsingforsjag och levde ut sin homosexualitet; han fladdrade fram i rullstolen av lättmetall och uppvaktade pojkar i gallerian. Men vad hade han att nyktra tillbaka till? Schopenhauer kunde ha använt honom som exempel.

Med alkoholen kopplade Saarikoski bort sin blyghet och de låsta ambitionerna; han gick in i en sorts förnöjsamhet. Men han led också av det Pekka Tarkka sa: "Du är en som inte kan ha tråkigt." Alkoholen ser ut som en genväg till barnets och åldringens förnöjsamhet. Min granne Bengt, med dålig syn, halvläkt benbrott, lever i sina rutiner "still going wrong". Inför lidandet i världen, inför kreaturens klagan och jubel, är förmågan att vara glad, somliga får den till skänks, en dyrbar ägodel. "

Nog kan man instämma i allt som här sägs om alkoholen. Jag har många gånger i mitt liv fattat beslutet att avstå från vinet. Men jag återvänder gång på gång därför att det ger mig en smula livsmod och en förmåga - om än bristfällig - att kunna möta andra människor. Ungefär så skulle jag uttrycka det utan att fördjupa mig i ämnet. Läs Gunnar Lundins essä!

Börja dagen på en soptipp.

Idag började jag dagen med ett besök på soptippen. När jag var barn i Malmö kallade vi den för "skitspissen". Med det orwellska nyspråket heter det idag Kretsloppsparken. Men skit finns det trots det. Massor. Och lika mycket användbara apparater som dumpats. När jag kastade några apparater fick jag dåligt samvete, trots att de var helt uttjänta. Det är konsumismens kyrkogård jag besöker: datorer, tv-apparater, stereoanläggningar ligger huller om buller i sin vagn. Till synes användbart porslin i en annan. Man har också en liten butik där man säljer allt från kasserade serietidningar till möbler. Kön ringlade lång vid entrén inför öppnandet. Från barndomens skitspiss till dagens kretsloppspark finns det en avgrund av värderingar och språk.

Foto: A. Nydahl.

söndag 13 mars 2011

Bob Dylan under sju årtionden.

Tro nu inte att Bob Dylan är en lyriker och musiker som bara lämpar sig för oss förlorare. Också akademierna vill låta hans glans lysa lite över avhandlingarna och karriärerna. Eller vad säger ni om University of Bristol, som den 24 maj ska hålla en akademisk konferens som heter "The Seven Ages of Dylan"? Jag är glad om jag slipper, men kan inte låta bli att sladdra. Och så tänker jag, igen, att han kanske ändå en dag står i talarstolen inför diamantskramlarna? Vi vet ingenting om livets absurda vändningar, men vi anar att överheten alltid vill kapa det som vuxit fram i rännstenen. Dylan är inget undantag.

Det finns så många sätt att hantera den motsättningen. Dylan själv har ett av de bättre tipsen, det heter Tangled up in Blue, som kanske ändå lyser starkast bland många ur det förflutnas mörker:

Olseröd mellan det välbekanta och det överraskande.


Vi kom till Olseröd idag. Dimman lättade inte, duggregnet fortsatte, men med kaffekorgen packad och rejäla kläder tog vi oss dit. Ungefär där kan man tala om att Österlen kan skönjas (även om nu mäklarna vill flytta gränsen allt längre norrut och västerut). Den röda stugan låg där den legat så länge jag kan minnas.

Stubben där vi ställer kaffekopparna fanns där den ska finnas.

Och det är precis framför landmärket som fått den fina inskriften Ålakusten. Det är här man fiskar ål. Här ligger rökerierna och här har man gammaldags ål-fester och vandringar flera gånger varje år. Hit har jag tagit mig sedan jag tidigt på 1980-talet lämnade Malmö. Olseröd kan vara en pest och en pina sommartid. Men de övriga tre årstiderna får man vara ganska ifred. De människor man möter är ungefär funtade som man själv: ensamvandrare och fridsökare. Här äter jag mitt ägg med kaviar och dricker mitt kaffe. Bara vågornas brus och fåglarnas sång hörs.

Men när jag tittar ut över havet blir jag överraskad. Snö och is täcker fortfarande vattenbrynet och strandlinjen. Trots att det idag var flera plusgrader låg temperaturen i Östersjöns vatten betydligt lägre. Dimman gjorde sitt till för att kinderna och öronen skulle bli rejält kalla.

Vägen söderut. Is och dimma. Inte ens Stenshuvud syntes till. Sommartid är detta en av Skånes vackraste platser. Nej, alltid, året runt, är den det. Även när sikten är begränsad är det en plats där jag gärna vistas.

Foto: A. Nydahl.

Utvandrarna. Minnet.

Utvandrarna är ett epos som vi behöver för att påminna oss själva om det förflutna. Igår kväll såg jag den tre timmar långa filmen på dvd (och ska följa upp med Nybyggarna inom kort). Här får vi klara besked om hur stor svensk litteratur såg ut. Jan Troell är också den filmare som kunde ge liv åt nödens kärva, prövade och slitna kvinnor och män. Vad drev dessa människor att bryta upp och i månader segla till Amerika? Drömmen om ett liv utan herrar som sparkade och förnedrade, men också konkret nöd och hunger.



När jag ser dem i filmen tänker jag att det är underligt att inte torpare, daglönare, backstugusittare och andra mördade sina herrar. Men förtrycket har ju en viktig ingrediens: självföraktet, tanken att man inget annat förtjänar. Vilhelm Moberg lyfter fram dem så att de blir individer och de talar till oss 150 år senare. Ur den småländska skogens mörker kommer de fram och berättar för oss.

Senare i månaden kommer Anders Johanssons nya bok om Vilhelm Moberg. Den ser jag fram emot att läsa. Självklart kommer jag att skriva om den här i bloggen.

lördag 12 mars 2011

Malmölitteraturen. Två skrifter.

Dessa två skrifter utkom 1980 (den gula) och 1981. Den första - Från Leon Larsson till Herta Wirén - var en enkel stencil och Bokhandeln Oktober i Malmö stod som utgivare. Den andra - Från Axel Danielsson till Sjöwall- Wahlö - var anständigt tryckt. Fredrik Ekelund och jag var redaktörer för båda två, och den andra utgavs av mig i det då nystartade Occident. Vi hade bra medverkande, sådana som Ove Allansson (om Nils Fredricsson), Lars Lundin (om Jacques Werup), Jan Östergren (om Göran Printz-Pålsson), Jan Hemmel (om Hertha Odeman), Sandro Key-Åberg (om Jan Mårtenson), Lars Gustafsson (om Hjalmar Gullberg), Lisbeth Thor (om Mary Andersson) för att nämna några exempel. När jag idag tog fram och bläddrade i dem slog det mig att vi de där åren, mellan 1975 och 1981, hade ett slags folkbildarnit i oss. Vi studerade den svenska litteraturens historia i Folket i Bilds studiecirklar, vi lånade eller köpte böcker och vi lät trycka en del skrifter som dessa. De finns naturligtvis inte att köpa så här 30 år senare, men de påminner mig om något väsentligt. Om du klickar på bilderna får du läsbara format.

Lördagstystnad.

Redan förmiddag och helt tyst i byn. Vägen ligger tom och grannen är utomlands. Dåliga nyheter samsas med goda. Ingenting är självklart en sådan dag. Jag lyssnar till BBC och försöker förstå vad som sker i Japan. Världen ligger alldeles utanför dörren och den angår mig så som klåda på min egen hud angår mig. Lustigt nog spelar BBC Rhapsody in Blue direkt efter nyheterna. En melodi som gjord för mig denna lördag.

Dagens understreckare i Svenska Dagbladet har skrivits av min gamle vän Per Helge, den handlar om poeten Robinson Jeffers.

Foto: A. Nydahl

fredag 11 mars 2011

Nuets brand. I skuggan av den japanska katastrofen. Med Camus, som alltid.

Jag vet att läsare har blivit illa berörda av det jag skrev i min förra bloggpost. Eller ledsna.

Skulle göra något åt det under dagen, men istället blev jag sittande vid BBC:s sändningar om katastrofen i Japan. Jag har dessutom en japansk vän som idag är utom sig av oro. Det senaste jag hörde nu ikväll är att amerikansk militär är på väg för att försöka kyla den kärnreaktor som annars riskerar att bli ännu en härdsmälta.

Nå, jag tog fram Camus igen. Och där hittade jag orden som kanske kan mildra det jag skrev föregående natt:

"Att brinna är för mig att vila. Det är inte bara glädjen som brinner i mig, utan också det oupphörliga arbetet, det oupphörliga äktenskapet eller det oupphörliga begäret."

Camus talar ju om våra vardagliga liv. De får symboliseras av arbetet, äktenskapet eller begäret. Man kunde lika gärna säga att det som brinner är läsande, skrivande, längtan (saudade), kärlek, åtrå och dröm.

Nå, bilden togs i Helsingfors i veckan av Ulrika W. Nu vill vi se isarna smälta och värmen också bli en del av naturen runt oss. Utan härdsmältor. I nuets brand vilar jag.

Fredagen är här. Och där.


Det man en gång tappat är för alltid förlorat. Så är det ju. Har man tappat sitt självförtroende är det ingen mening att man går ut bland människorna för att finna det.

Camus skrev: ”Frid vore att älska i tysthet. Men så finns samvetet och personen; vi måste tala. Att älska blir ett helvete.”

Om man tar Camus på orden som man gör med de döda, så måste man förstå innebörden. Den som tappat sitt självförtroende kan inte älska. Att älska är livsfarligt, det kräver inte bara ett språk, det kräver motsatsen till tystnad. Vem förmår det?

Istappsfoton av Anders Wikström, Finland i mars 2011.

torsdag 10 mars 2011

Två röster om min nya bok.

Nyskrivet om Långsamhetens nej:

Här en bloggare: "Vackert, välformulerat, och mycket personligt reflekterar han över tillvaron."

Och här en annan: "Jag har återupptäckt en litterär själsfrände, Thomas Nydahl. Jag har läst honom tidigare och hittade för några dagar sedan hans senaste bok Långsamhetens nej på biblioteket. Av en kritiker kallas han 'obstinat högkulturell, argt vänster, reaktionär i förhållande till det mesta som är typiskt för vår tid.' Reaktionärt? Då undrar jag vad som kan betecknas som progressivt i vår tid?"

Är du själv intresserad? Då ska du veta att jag säljer boken här genom bloggen till lågt pris, 95:- till och med den 15 mars. Sedan återgår den till normalpris igen. Sänd mig bara ett mail om du vill ha boken: thomas.nydahl@gmail.com

Ja, det blir vår i år också.

Leonard Cohens nya bok utkommer den 5 april. Den ingår i den mycket fina serien Everyman´s Library och är en samling av många års dikter och sångtexter. Bara så ni vet.

Albert Camus i dagstidningen Combat. Motstånd utan illusioner.

"Den som förlorar hoppet om skeendet är feg", säger Albert Camus. Men så tillägger han: "Den som hoppas på människan och hennes villkor är en dåre."

Kriget rasar för fullt när han gör denna anteckning i september 1943. Året därpå arbetar han hårt för motståndsrörelsens tidning Combat, som redaktör och skribent.

Kan man inte just här tala om en kämpande pessimism? Att aldrig göra sig några illusioner, men ändå aktivt ta del.

Samtliga hans texter från Combat finns i en engelsk översättning, Camus at Combat. Jag köpte den i Köpenhamn för drygt fyra år sedan. En guldgruva till kunskap om kriget och motståndet är den. Många av de signerade texterna avslutas med de täcknamn som användes vid publiceringen. Först mot slutet och efter kriget signerade han dem i eget namn.

Det sammanlagda materialet sträcker sig från 1944 till 1947 och utgörs av såväl ledarartiklar som redaktionella texter. Först som chefredaktör och senare som medarbetare under dessa år hade hans ord mycket stor betydelse.

Foreign Affairs skrev om boken: "Indeed, it is shocking to find how current Camus' fears, exhortations, and aspirations still are. His lucid pleas for at least saving "the bodies in order to keep open the possibility of a future," for "a modest political philosophy ... free of all messianic elements and devoid of any nostalgia for an earthly paradise," for an international democracy by mutual agreement -- all are as worth reading in 2006 as they were in 1946."

Hela bokomslaget fick inte plats i scannern, därför ser bilden ut som den gör. Men du kan klicka på den för större format.

onsdag 9 mars 2011

Camus - igen.

Kulturen; människornas skrik inför sitt öde. Civilisationen, dess fall; människans begär efter rikedomar. Blindhet.

Albert Camus: Anteckningar 1935 - 1942 (Interculture, översättning av Anna Säflund)

Foto: A. Nydahl (Tosteberga hamn, mars 2011)

Béla Hamvas: Trees (till engelskan av Peter Sherwood, Editio M, Budapest)

Trädet är omskrivet i svensk lyrik och prosa. Per Helge har skrivit en hel bok om ett träd. Lennart Sjögren har skrivit en dikt om ett träd på Per Helges tomt. Björn Berglunds nya bok heter Mamma i skogen, och Kerstin Ekmans väldiga inventering av svensk natur och kultur heter Herrarna i skogen. Anne-Marie Berglunds diktsamling Jag vill stå träd nu säger: ”Jag måste få vara träd nu. Jag går sönder om jag inte får stå träd”, och ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade.”

I det landskap där jag själv lever, Skåne, går en tydlig gräns mellan dess södra och norra delar. I norr börjar Göingebygdens mytomspunna skogar. Frihetsskogarna. Partisanskogarna där man försökte stå det svenska riket emot. Skogarna som leder in över gränsen till Småland och där breder ut sig. Trädet har en självklar roll i mitt liv. Mytologiskt som ovan, eller alldeles konkret som de två väldiga björkar som reser sig utanför mitt arbetsrum. Utan dessa träd skulle den blå himlen bara ha varit en tom kuliss utan fäste för min fantasi. Björkarnas ljusspel mot den blå bakgrunden blir däremot en befolkad värld, en värld av elementens relation till varandra. Trädet blir både en ingång och en utsikt.


När jag läser Béla Hamvas vackra lilla essäsamling översatt till engelska, Trees, drabbas jag av den mycket ovanliga känsla jag kunde erfara hos John Berger; en insikt om att relationen till de enskilda träden i naturen kunde vara personifierad, som om detta träd med sina egenskaper också var besjälat, stod i direkt och personlig relation till betraktaren.


John Berger kunde säga, att ett träd tittade tillbaka på honom, när han betraktade det. Han gjorde det i den korta texten En gång i livet som finns i samlingen Och likt fotografier, min älskade, våra ansikten snabbt förbleknar: ett päronträd på en bergsknalle betraktar Berger och han kände sig verkligen iakttagen, och han skrev: ”Jag var mindre närvarande i landskapet än den del av det som betraktade mig”. Ändå är det just Bergers närvaro som slår mig. Sådan stillhet, sådan närvaro, utanför det urbana rummet är i högsta grad ovanligt i vår tid. Därför tar jag detta steg bakåt, till detta förvisso odaterade, men äldre manus som författats av ungraren Béla Hamvas. Han levde 1897 – 1968 och skrev ett antal märkvärdiga texter under sitt liv, trots att han sedan 1948 belagts med publiceringsförbud av den kommunistiska regimen. Hans utomlands mest kända bok är essän om vindrickandet, till engelska översatt med titeln The Philosophy of Wine, en bok i dionysisk anda, full av inspiration och provokation. Trees är annorlunda. Den saknar helt vinbokens bönande ton, den förhåller sig saklig till sitt föremål.


”The great pathos of trees is their great ecstasy. This is the undulating swell of their brim-fullness, their subconscious pulsation, their suffering of the swell, their warm, black velvet snake embrace. They do what life, this fever, does with them; but more: this is no mere fever, it is not an increase in something that is already there; it is a decrease. Something cooler, more deliquescent, more quiet, more simple, less demanding, more satisfying and more enduring.”

Vad tar jag fasta på när jag läser dessa rader – som både rymmer hetta och kyla, patos och uthärdande? Det som omedelbart slår mig, är att Hamvas språk alltid rymmer en egen dialektik. Den poetiska skönheten ligger just i bejakandet av de ständiga motpolerna, motsägelserna, eftersom de kan sägas vara både objektivt påvisbara och subjektivt mänskliga. Hamvas säger å ena sidan att det finns extas hos träden, och å den andra att de är mindre krävande. Pendeln slår och språket omfattar både ett undermedvetet pulserande och accepterande av det livet själv gör med dem, träden. Glömmer jag bort att det är träden han talar om, går jag till den svarta ormens omfamnande. Är det Eden vi besöker? Finns det inget svar på den frågan nöjer jag mig med att alla träd, oavsett art eller plats, är en paradisisk avspegling av något bortglömt, något i ett fjärran förflutet vi måste återskapa – inte minst som minne och bild. Ty det är så Hamvas ser på trädet:

”It is in unceasing contact with its nutriment. Its growth is unceasing. It is nourished but the earth. The tree ingests the earth, reaching even more deeply into its soil. Yet the tree is no parasite.”

Trädet står där det står. Det kan inte så någon annanstans. Det växer där det planterades. I den meningen är trädet samtidigt människans motsats och hennes dåliga samvete. Den moderna människan gör allt för att bryta förbindelsen med jorden. Platsen är inte längre hennes fundament, det är uppbrottet, förflyttningen, resan. Hennes rastlösa vandring ställer henne i omedelbar motsättning till trädet, vars icke-parasiterande rotsystem är ett med jorden, erbjuder den:

”the chance to make a gift of itself. The binding tie is mutual: the roots drill deep into the soil for gain, while the earth draw the roots into itself, so that it may give.”

Hamvas förtydligar här bilden av trädet och människan samtidigt. Ty trots sin rotlöshet och sin rastlöshet är människan i högsta grad parasiterande. Hennes utnyttjande av jorden står i stark motsättning till trädets växelverkande på-platsen-tillvaro. I rotlösheten förbränner människan bokstavligt talat de fossila bränslena bakom sig, i tron att hon aldrig mer ska se det hon åstadkommit. Men som flodvågor och orkaner kastar sig det förflutna över henne. Trädet, det som på platsen levt i ett ömsesidigt band med jorden, sveps med i samma ögonblick människans rastlöshet uppenbaras. Eller som Anne-Marie Berglund skrev: ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade.”

Också detta träd har Ulrika W. fotograferat.

Béla Hamvas: The Philosophy of Wine

Béla Hamvas märkliga, filosofiskt anlagda bok om vinet och livet. Druvan, drycken, eros och livskraften. 1897 – 1968 levde den märkliga man som skrivit boken. På 1940-talet svartlistades han av den kommunistiska regimen och arbetade i jordbruk och på fabriker resten av sitt liv. Men parallellt med det skrev han. Boken om vin blev färdig redan 1945, skriven ”i ett andetag” som Antal Dúl säger i efterskriften till The Philosophy of Wine. Boken är en både ett slags stridsskrift och en sensibel hyllning till vinet som rusdryck. Den säger sig vara ”en bönbok för ateister” eftersom Hamvas känner sympati för ”de lidande” som tror att böner endast kan läsas i kyrkan och i prästers sällskap. Ateisterna, säger Hamvas, är fattiga i anden, ”de mest behövande barnen i vår tid”. Hur ska man kunna be med dem? Hamvas har en strategi klar, han säger att det måste ske så att ateisten inte ens märker det, med en kombination av cynism och oskuld. Vinet är alltså både en spirituell och en fysisk angelägenhet. Enligt grekisk tradition ser han vinets gud Dionysos som en befriare. Han säger att vinet inte har en musa, men att den som är bäst ägnad att dricka det är den som inspirerats av musan, ”den som alltid läser poeterna, och, om inte en aktiv musiker, en som lyssnar till musik och beundrar målerier”. Det är den här sortens människa, säger Hamvas, som vet ”vilken tidpunkt som är bäst för arbete, promenader, sömn, samtal och läsning; endast han vet att kärlek och vin… var som helst, när som helst, hur som helst.” Och så tillägger han: ”Den som tycker om vin och kvinnor är en bohem”, som om det vore en självklarhet att det är en manlig läsare han tilltalar. Men till kvinnan har han också råd att ge: gå ut i solen, naken, gärna inför ”en manlig spegel”, tio minuter varje dag och du erhåller skönheten. ”Du måste befria dig själv. Du kan inte tillåta dig ett liv utan ljus. Solen behövs! Solen!” Lyder hon det rådet kommer hennes hud att bli som havet, ja som vinet. Och väl där, i denna skönhet, har hon, liksom mannen, nått till det stadium då hon kan dricka vinet var som helst: ”Säg alltid: Nu dricker jag vin. Förneka det aldrig för dig själv, inget illa kommer att ske dig. ” Och avslutningsorden lyder: ”Om du lever på detta sätt, så kan du sitta vid vägrenen, ta fram din flaska och dricka, och du beter dig rätt. På vintern kan du dricka intill brasan, i köket, utomhus i snön, på krogen eller intill skrivbordet. Du kan också dricka i ett gathörn, ta en slurk från flaskan, av hjärtat som de säger. Du kan också dricka i ensamhetens rum, du kan dricka i sängen och i badkaret.”.

Béla Hamvas skrift är ingenting för en nykter alkoholist. Hans romantik drabbar hårt. Hans ord är förförelse av högsta klass och hans bok borde ha en varningstext på omslaget. Det kommer den säkert att få om den ges ut på svenska.

Den fina vinterbilden är tagen av Ulrika W i Helsingfors.

tisdag 8 mars 2011

Vid tanken på det förflutna.

Ylva Nydahl (f. Wahlund), 1930-1994

Letade på egen hand, i mörkret, när du dansade
lätt plumsande, i långsam gråt,
likt någon som söker efter en drunknande
i mörkt vatten,
och lyssnar efter dem - skräckslagen att förlora
dessa lysande sekunder av ditt sökande
och så din dans allt vildare i mörkret.

(ur Ted Hughes: Brev på födelsedagen,
översättning av Ole Hessler)


Av en händelse hittar jag idag bilden av min mamma. Det är så jag minns henne. Den ena bilden. Den andra bilden finns alltid för mitt inre öga, även om jag försöker sudda ut den. Mamma som anorektiker och drabbad av herr Alzheimers mörka skugga. Ordlösheten, sjunkandet, den alltför tidiga döden. Vad drev henne? Hur tog hon sig dit? Vardagen fanns kvar. Och medan hon dammsugade lägenheten - varje morgon - spelade hon alltid en och samme sångare. Jag tyckte redan som ung att det var på gränsen till outhärdligt, men det var en del av familjen (och den stavades antingen Missionsförbundet eller Frälsningsarmén, mamma och pappa hade sina rötter i var sin rörelse). Det fanns en handfull sånger som spelades, en var denna:

Vénus Khoury-Ghata. En novell för Internationella kvinnodagen.

Med anledning av dagens datum utger Elisabeth Grates bokförlag en läcker liten bok. Det är Vénus Khoury-Ghatas novell Hafia, i översättning av Maria Björkman.

Tanken präglar den lilla boken: en deflorerad flicka är som en sprucken kruka som inte längre håller tätt. Bara att kasta bort.

Det är också det mycket konkreta hot som hänger över Hafia, sedan hon våldtagits av tre män.

Miljön är en libanesisk fattigby, mycket nära gränsen till Israel.

Författarinnan får ta hand om den unga, utmärglade flickan som bara äter torrt bröd och oliver. Klädd i en dyster klänning och slöja blir hon som en lekkamrat till Khoury-Ghatas betydligt yngre barn. Författarinnan vill skänka henne en vacker röd klänning. Det blir Hafias undergång.

Boken är så liten att den säkert får plats i en rejäl plånbok, ungefär 30 sidor innehåller den, och ingår i den nya serien Rondo. Att man kan drabbas så hårt av en liten novell är i sig märkvärdigt. Jag ser den där flickan framför mig, vet att hon fött en liten pojke och att såväl mamman som bröderna strött sina domar över henne. Men det märkligaste av allt är att hon frivilligt följer med hem, när en av hennes unga bröder kommer för att hämta henne. I luften hänger fortfarande tanken att hon, liksom den spruckna krukan, ska komma att kastas bort.

Vénus Khoury-Ghata har skrivit förr om den ytterst groteska kultur där flickan och kvinnan alltid är en andra klassens medborgare. De misshandlas, våldtas, stenas och mördas. Allt i en högre menings namn. En kort novell får mig åter att tänka på hur orimliga dessa samhällsordningar är. Rangordningen tycks vara pojke-man-iman-Allah, och kvinnan syns inte ens till i den. Hon måste underordna sig sharia-lagen och är därmed rättslös. Till och med hennes yngre bröder härskar över henne, i sharias och Allahs namn.

Arabiska kvinnor står idag i främsta ledet mot de jordiska despoterna. Här libyska kvinnor som inte längre finner sig i förtrycket. Man drömmer om dagen då också de "himmelska" despoterna blir emotsagda.

*

Tidigare i bloggen har jag skrivit om hennes roman Sju stenar till den otrogna hustrun. Den får ni i repris här:

Vénus Khoury-Ghata är född i Libanon men lever sedan lång tid tillbaka i Paris. Elisabeth Grate Bokförlag har tidigare utgivit romanerna La Maestra (2003) och Ett hus på randen till tårar (2006) av henne. Av den nya romanen, Sju stenar till den otrogna hustrun, blir jag både gripen och imponerad. Måste man inte själv leva i en liten muslimsk by för att förstå vad en fatwa om stening till döds innebär? Måste man inte i sitt eget hjärta bära erfarenheten av sharia-lagstiftningens djupt inhumana beståndsdelar? Hur är det möjligt för en utomstående att i så hög grad identifiera sig med offren för en sådan kultur? Svaren på sådana frågor står naturligtvis att finna just i skönlitteraturen och dess möjlighet att med fiktionens hjälp stiga rakt ner i den fysiska verkligheten.

Frågan om vem som ska dö präglar och driver fram hela berättelsen i Sju stenar till den otrogna hustrun. Det är ju inte alldeles självklart att den dömda kvinnan måste dö. Ingenting är självklart i denna ökenvärld av slumpmässighet, förutfattade meningar och grymhet. Kvinnan heter Noor, hon är mamma till tre barn när hon åter blir gravid. Det sägs att hon våldtagits av en västerlänning. Det spelar ingen roll. Enligt imamen, som lutar sig mot sharia, den islamiska kulturens lagtext baserad på Koranen, har hon varit "otrogen". En våldtagen kvinna är själv skuld till sin situation. Hon betraktas inte som ett brottsoffer och hon behandlas inte annorlunda än någon annan "brottsling": hon stöts ut, fördrivs från den sociala gemenskapen i byn, föraktas och bespottas, och döms slutligen till döden. Man börjar samla stenar till verkställigheten. Högen vittnar om vad som beslutats, och Noor själv bejakar sitt dödsstraff enligt något slags nedärvd defaitism: det är som det är och så måste det vara. Det ges inga möjligheter att komma undan en sådan fatwa.

In i hennes liv kommer den kvinnliga biståndsarbetaren som lovar att försöka hindra avrättningen. Men hon har inte bara att argumentera och övertyga de män som har Noors öde i sina händer, utan också att slåss mot urgamla seder som kanske utgör ett ännu större hinder för mänskliga handlingar. Fransyskan lyckas utverka en frist för Noor, hon ska inte stenas förrän barnet är fött. Och barnet får födas.

I det drama som följer är det inte så mycket berättelsens kronologiska handling som fängslar, utan ännu mer det poetiska, sagobetonade skimmer som texten har. Den är full av dofter, värme, stekande solsken, torka, plågor, nattliga ljud, månsken, lidande. Och när den går mot sin upplösning tar den en sista vändning som både överraskar och chockerar. Vénus Khoury-Ghata skriver oerhört vackert, men språkets skönhet blir aldrig ett självändamål. Hon använder det som ett verktyg i gestaltandet av en värld som är alldeles påtagligt verklig och obehaglig att få blicka in i.