tisdag 15 mars 2011

Gambans frid.

Jordi Savall.

Efterhand som livet gått har jag alltmer lärt mig vilka instrument som är bra för själen, friden och tystnaden. Sedan 1983 har förstås den portugisiska gitarren (fadons spröda klang, som ger den en känslo- och stämningsmässig identitet) spelat en stor roll. Men också cellon och fagotten har följt mig. Sedan många år lyssnar jag gärna på gamba-musik.

Med posten fick jag en inspelning med Jordi Savall, som väl är en av viola da gambans mästare. Här spelar han solostycken av Abel, Bach, Marais och Sainte-Colombe. Savall försätter mig i en särskild stämning, och den kan fungera såväl en tisdagsförmiddag som en sen natt. Så nära tystnaden kommer man inte med någon annan musik.

Tack Anders!

Se och hör Savall spela:

måndag 14 mars 2011

Saarikoski och vinet.

I helgen såg jag en märkvärdig - till en början seg och ointressant men sedan allt mer fängslande - dokumentär om den finske poeten Pentti Saarikoski.

Filmen hette Porträtt av en död - poeten Pentti Saarikoski. (Den går att se i svt.play).

En enda gång mötte jag honom i livet. Då var jag ung och nyligen invald i Författarförbundet. På en stämma i Stockholm kom Pentti gående med en vinflaska i handen, halvt urdrucken. Mot eftermiddagen rullade hans tunga snarkningar genom lokalen, sedan han somnat i en av bänkraderna. Mia Berner var mötessekreterare.

Alltsedan dess - kan det ha varit 1975? - har jag läst honom. Hans böcker är som ädla stenar för mig.

Idag publicerar Gunnar Lundin en mycket tänkvärd essä om honom, och om drickandet skriver han bland annat detta:

""När jag är full bär dagen mig, när jag är nykter måste jag bära dagen." (Saarikoski) Nykter kan han inte umgås med människor. Ändå beklagar han inte sin alkoholism, den har väl samma orsaker som hans skrivande. "Det är de skygga, känsliga, som behöver alkolholen" (Till mig på Brändö, 70). Chuang-tse har sett hur ett fyllo, på kanelen, är bortom oro för sig själv, bortom bekymmer för morgondagen, bakfyllan. Om inte levern skrumpnade, sannerligen ett gott tillstånd.

Men i vissa fall flykt till en obekymrad närvaro med inget, eller misären, att återvända till. I Blackeberg på sextiotalet hade jag en granne, nybliven pappa, arbetslös, som gått i en sorts barndom och lekte tåg på golvet med sin parvel till son. Många år senare såg jag honom gripen av två vakter i Kista centrum, på fyllan, gestikulerande och skrikande som en politisk agitator. Min vän Harri, misslyckad självmördare i rullstol, förvandlades också av en flaska Vodka. Den var en ljuv flykt från liggsåren och ensamheten framför tv:n som matades med amerikanska videos. Då slapp han ur sitt högborgerliga helsingforsjag och levde ut sin homosexualitet; han fladdrade fram i rullstolen av lättmetall och uppvaktade pojkar i gallerian. Men vad hade han att nyktra tillbaka till? Schopenhauer kunde ha använt honom som exempel.

Med alkoholen kopplade Saarikoski bort sin blyghet och de låsta ambitionerna; han gick in i en sorts förnöjsamhet. Men han led också av det Pekka Tarkka sa: "Du är en som inte kan ha tråkigt." Alkoholen ser ut som en genväg till barnets och åldringens förnöjsamhet. Min granne Bengt, med dålig syn, halvläkt benbrott, lever i sina rutiner "still going wrong". Inför lidandet i världen, inför kreaturens klagan och jubel, är förmågan att vara glad, somliga får den till skänks, en dyrbar ägodel. "

Nog kan man instämma i allt som här sägs om alkoholen. Jag har många gånger i mitt liv fattat beslutet att avstå från vinet. Men jag återvänder gång på gång därför att det ger mig en smula livsmod och en förmåga - om än bristfällig - att kunna möta andra människor. Ungefär så skulle jag uttrycka det utan att fördjupa mig i ämnet. Läs Gunnar Lundins essä!

Börja dagen på en soptipp.

Idag började jag dagen med ett besök på soptippen. När jag var barn i Malmö kallade vi den för "skitspissen". Med det orwellska nyspråket heter det idag Kretsloppsparken. Men skit finns det trots det. Massor. Och lika mycket användbara apparater som dumpats. När jag kastade några apparater fick jag dåligt samvete, trots att de var helt uttjänta. Det är konsumismens kyrkogård jag besöker: datorer, tv-apparater, stereoanläggningar ligger huller om buller i sin vagn. Till synes användbart porslin i en annan. Man har också en liten butik där man säljer allt från kasserade serietidningar till möbler. Kön ringlade lång vid entrén inför öppnandet. Från barndomens skitspiss till dagens kretsloppspark finns det en avgrund av värderingar och språk.

Foto: A. Nydahl.

söndag 13 mars 2011

Bob Dylan under sju årtionden.

Tro nu inte att Bob Dylan är en lyriker och musiker som bara lämpar sig för oss förlorare. Också akademierna vill låta hans glans lysa lite över avhandlingarna och karriärerna. Eller vad säger ni om University of Bristol, som den 24 maj ska hålla en akademisk konferens som heter "The Seven Ages of Dylan"? Jag är glad om jag slipper, men kan inte låta bli att sladdra. Och så tänker jag, igen, att han kanske ändå en dag står i talarstolen inför diamantskramlarna? Vi vet ingenting om livets absurda vändningar, men vi anar att överheten alltid vill kapa det som vuxit fram i rännstenen. Dylan är inget undantag.

Det finns så många sätt att hantera den motsättningen. Dylan själv har ett av de bättre tipsen, det heter Tangled up in Blue, som kanske ändå lyser starkast bland många ur det förflutnas mörker:

Olseröd mellan det välbekanta och det överraskande.


Vi kom till Olseröd idag. Dimman lättade inte, duggregnet fortsatte, men med kaffekorgen packad och rejäla kläder tog vi oss dit. Ungefär där kan man tala om att Österlen kan skönjas (även om nu mäklarna vill flytta gränsen allt längre norrut och västerut). Den röda stugan låg där den legat så länge jag kan minnas.

Stubben där vi ställer kaffekopparna fanns där den ska finnas.

Och det är precis framför landmärket som fått den fina inskriften Ålakusten. Det är här man fiskar ål. Här ligger rökerierna och här har man gammaldags ål-fester och vandringar flera gånger varje år. Hit har jag tagit mig sedan jag tidigt på 1980-talet lämnade Malmö. Olseröd kan vara en pest och en pina sommartid. Men de övriga tre årstiderna får man vara ganska ifred. De människor man möter är ungefär funtade som man själv: ensamvandrare och fridsökare. Här äter jag mitt ägg med kaviar och dricker mitt kaffe. Bara vågornas brus och fåglarnas sång hörs.

Men när jag tittar ut över havet blir jag överraskad. Snö och is täcker fortfarande vattenbrynet och strandlinjen. Trots att det idag var flera plusgrader låg temperaturen i Östersjöns vatten betydligt lägre. Dimman gjorde sitt till för att kinderna och öronen skulle bli rejält kalla.

Vägen söderut. Is och dimma. Inte ens Stenshuvud syntes till. Sommartid är detta en av Skånes vackraste platser. Nej, alltid, året runt, är den det. Även när sikten är begränsad är det en plats där jag gärna vistas.

Foto: A. Nydahl.

Utvandrarna. Minnet.

Utvandrarna är ett epos som vi behöver för att påminna oss själva om det förflutna. Igår kväll såg jag den tre timmar långa filmen på dvd (och ska följa upp med Nybyggarna inom kort). Här får vi klara besked om hur stor svensk litteratur såg ut. Jan Troell är också den filmare som kunde ge liv åt nödens kärva, prövade och slitna kvinnor och män. Vad drev dessa människor att bryta upp och i månader segla till Amerika? Drömmen om ett liv utan herrar som sparkade och förnedrade, men också konkret nöd och hunger.



När jag ser dem i filmen tänker jag att det är underligt att inte torpare, daglönare, backstugusittare och andra mördade sina herrar. Men förtrycket har ju en viktig ingrediens: självföraktet, tanken att man inget annat förtjänar. Vilhelm Moberg lyfter fram dem så att de blir individer och de talar till oss 150 år senare. Ur den småländska skogens mörker kommer de fram och berättar för oss.

Senare i månaden kommer Anders Johanssons nya bok om Vilhelm Moberg. Den ser jag fram emot att läsa. Självklart kommer jag att skriva om den här i bloggen.

lördag 12 mars 2011

Malmölitteraturen. Två skrifter.

Dessa två skrifter utkom 1980 (den gula) och 1981. Den första - Från Leon Larsson till Herta Wirén - var en enkel stencil och Bokhandeln Oktober i Malmö stod som utgivare. Den andra - Från Axel Danielsson till Sjöwall- Wahlö - var anständigt tryckt. Fredrik Ekelund och jag var redaktörer för båda två, och den andra utgavs av mig i det då nystartade Occident. Vi hade bra medverkande, sådana som Ove Allansson (om Nils Fredricsson), Lars Lundin (om Jacques Werup), Jan Östergren (om Göran Printz-Pålsson), Jan Hemmel (om Hertha Odeman), Sandro Key-Åberg (om Jan Mårtenson), Lars Gustafsson (om Hjalmar Gullberg), Lisbeth Thor (om Mary Andersson) för att nämna några exempel. När jag idag tog fram och bläddrade i dem slog det mig att vi de där åren, mellan 1975 och 1981, hade ett slags folkbildarnit i oss. Vi studerade den svenska litteraturens historia i Folket i Bilds studiecirklar, vi lånade eller köpte böcker och vi lät trycka en del skrifter som dessa. De finns naturligtvis inte att köpa så här 30 år senare, men de påminner mig om något väsentligt. Om du klickar på bilderna får du läsbara format.

Lördagstystnad.

Redan förmiddag och helt tyst i byn. Vägen ligger tom och grannen är utomlands. Dåliga nyheter samsas med goda. Ingenting är självklart en sådan dag. Jag lyssnar till BBC och försöker förstå vad som sker i Japan. Världen ligger alldeles utanför dörren och den angår mig så som klåda på min egen hud angår mig. Lustigt nog spelar BBC Rhapsody in Blue direkt efter nyheterna. En melodi som gjord för mig denna lördag.

Dagens understreckare i Svenska Dagbladet har skrivits av min gamle vän Per Helge, den handlar om poeten Robinson Jeffers.

Foto: A. Nydahl

fredag 11 mars 2011

Nuets brand. I skuggan av den japanska katastrofen. Med Camus, som alltid.

Jag vet att läsare har blivit illa berörda av det jag skrev i min förra bloggpost. Eller ledsna.

Skulle göra något åt det under dagen, men istället blev jag sittande vid BBC:s sändningar om katastrofen i Japan. Jag har dessutom en japansk vän som idag är utom sig av oro. Det senaste jag hörde nu ikväll är att amerikansk militär är på väg för att försöka kyla den kärnreaktor som annars riskerar att bli ännu en härdsmälta.

Nå, jag tog fram Camus igen. Och där hittade jag orden som kanske kan mildra det jag skrev föregående natt:

"Att brinna är för mig att vila. Det är inte bara glädjen som brinner i mig, utan också det oupphörliga arbetet, det oupphörliga äktenskapet eller det oupphörliga begäret."

Camus talar ju om våra vardagliga liv. De får symboliseras av arbetet, äktenskapet eller begäret. Man kunde lika gärna säga att det som brinner är läsande, skrivande, längtan (saudade), kärlek, åtrå och dröm.

Nå, bilden togs i Helsingfors i veckan av Ulrika W. Nu vill vi se isarna smälta och värmen också bli en del av naturen runt oss. Utan härdsmältor. I nuets brand vilar jag.

Fredagen är här. Och där.


Det man en gång tappat är för alltid förlorat. Så är det ju. Har man tappat sitt självförtroende är det ingen mening att man går ut bland människorna för att finna det.

Camus skrev: ”Frid vore att älska i tysthet. Men så finns samvetet och personen; vi måste tala. Att älska blir ett helvete.”

Om man tar Camus på orden som man gör med de döda, så måste man förstå innebörden. Den som tappat sitt självförtroende kan inte älska. Att älska är livsfarligt, det kräver inte bara ett språk, det kräver motsatsen till tystnad. Vem förmår det?

Istappsfoton av Anders Wikström, Finland i mars 2011.

torsdag 10 mars 2011

Två röster om min nya bok.

Nyskrivet om Långsamhetens nej:

Här en bloggare: "Vackert, välformulerat, och mycket personligt reflekterar han över tillvaron."

Och här en annan: "Jag har återupptäckt en litterär själsfrände, Thomas Nydahl. Jag har läst honom tidigare och hittade för några dagar sedan hans senaste bok Långsamhetens nej på biblioteket. Av en kritiker kallas han 'obstinat högkulturell, argt vänster, reaktionär i förhållande till det mesta som är typiskt för vår tid.' Reaktionärt? Då undrar jag vad som kan betecknas som progressivt i vår tid?"

Är du själv intresserad? Då ska du veta att jag säljer boken här genom bloggen till lågt pris, 95:- till och med den 15 mars. Sedan återgår den till normalpris igen. Sänd mig bara ett mail om du vill ha boken: thomas.nydahl@gmail.com

Ja, det blir vår i år också.

Leonard Cohens nya bok utkommer den 5 april. Den ingår i den mycket fina serien Everyman´s Library och är en samling av många års dikter och sångtexter. Bara så ni vet.

Albert Camus i dagstidningen Combat. Motstånd utan illusioner.

"Den som förlorar hoppet om skeendet är feg", säger Albert Camus. Men så tillägger han: "Den som hoppas på människan och hennes villkor är en dåre."

Kriget rasar för fullt när han gör denna anteckning i september 1943. Året därpå arbetar han hårt för motståndsrörelsens tidning Combat, som redaktör och skribent.

Kan man inte just här tala om en kämpande pessimism? Att aldrig göra sig några illusioner, men ändå aktivt ta del.

Samtliga hans texter från Combat finns i en engelsk översättning, Camus at Combat. Jag köpte den i Köpenhamn för drygt fyra år sedan. En guldgruva till kunskap om kriget och motståndet är den. Många av de signerade texterna avslutas med de täcknamn som användes vid publiceringen. Först mot slutet och efter kriget signerade han dem i eget namn.

Det sammanlagda materialet sträcker sig från 1944 till 1947 och utgörs av såväl ledarartiklar som redaktionella texter. Först som chefredaktör och senare som medarbetare under dessa år hade hans ord mycket stor betydelse.

Foreign Affairs skrev om boken: "Indeed, it is shocking to find how current Camus' fears, exhortations, and aspirations still are. His lucid pleas for at least saving "the bodies in order to keep open the possibility of a future," for "a modest political philosophy ... free of all messianic elements and devoid of any nostalgia for an earthly paradise," for an international democracy by mutual agreement -- all are as worth reading in 2006 as they were in 1946."

Hela bokomslaget fick inte plats i scannern, därför ser bilden ut som den gör. Men du kan klicka på den för större format.

onsdag 9 mars 2011

Camus - igen.

Kulturen; människornas skrik inför sitt öde. Civilisationen, dess fall; människans begär efter rikedomar. Blindhet.

Albert Camus: Anteckningar 1935 - 1942 (Interculture, översättning av Anna Säflund)

Foto: A. Nydahl (Tosteberga hamn, mars 2011)